Följetong #57/2017

Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 9

Foto. Zoltan Balogh/TT Bearbetning: Arbetaren

3 Flammande träd Hon står vid busshållplatsen mittemot Maseokstationen och blickar ut över den regnvåta gatan. Tunga godsvagnar dånar förbi i hög fart i ytterspåret. Regndroppar-na smattrar mot hennes paraply, så hårt att man kan tro att de ska riva sönder tyget. Hon är inte särskilt ung längre och kan knappast kal-las en skönhet, men […]

3

Flammande träd

Hon står vid busshållplatsen mittemot Maseokstationen och blickar ut över den regnvåta gatan. Tunga godsvagnar dånar förbi i hög fart i ytterspåret. Regndroppar-na smattrar mot hennes paraply, så hårt att man kan tro att de ska riva sönder tyget.

Hon är inte särskilt ung längre och kan knappast kal-las en skönhet, men den långa halsen är ganska vacker och uttrycket i ögonen är öppet och vänligt. Hon är diskret sminkad och den vita blusen är ren och välstruken. Tack vare det välvårdade och smakfulla intryck hon ger, som säkerligen kan dra en del blickar till sig, styrs uppmärksamheten bort från de vaga skuggor som förmörkar hennes ansikte.

Det blänker till i hennes ögon; bussen hon väntar på har dykt upp i fjärran. Hon stiger ut i gatan och ser hur bussen, som dundrat fram i hög fart, saktar in.

”Ni ska till Ch’ukseongs psykiatriska klinik, eller hur?”

Bussföraren, som är i övre medelåldern, nickar och teck-nar åt henne att stiga på. Hon betalar biljetten och medan hon spanar efter en ledig plats glider hennes blick över de andra passagerarnas ansikten. Alla ser avvaktande på henne. Är hon en patient, eller en sköterska? Det verkar inte vara något konstigt med henne. Van som hon är vid detta undviker hon att möta deras granskande blickar, den där blandningen av misstänksamhet, vaksamhet, avsmak och nyfikenhet. Hon skakar vattnet ur sitt hopfällda paraply. Bussgolvet är redan vått, svart och glänsande. Det var inte den sortens regn mot vilket ett paraply kan erbjuda tillräckligt skydd, så blusen och byxorna är genomblöta. Bussen får upp farten och susar fram över den våta asfalten. Hon kämpar med att hålla balansen medan hon går nedför gången. När hon hittar två tomma säten bredvid varandra väljer hon det närmast fönstret. Fönstren har immat igen så hon plockar fram en pappers-näsduk ur väskan och torkar bort fukten för att kunna se ut. Hon betraktar regnet som piskar mot rutan med det stoiska lugnet hos en människa som är van vid ensamhet. Snart börjar skogen breda ut sig på båda sidor av vägen. Skogen tycks huka sig i det skyfallsliknande regnet, likt ett väldigt djur som håller tillbaka ett vrål. När vägen svänger upp mot Ch’ukseongberget börjar den gradvis bli smalare och mer vindlande och tränger allt djupare in bland de våta träden. Det där skogspartiet vid bergets fot – kan det ha varit där man hittade hennes syster Yeong-hye för tre månader sedan? Ett efter ett glider de svarta mellanrummen mellan trädstammarna, dolda av det regnpiskade lövverket, förbi hennes ögon. Hon vänder sig bort från fönstret.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt.

Av sjukhuspersonalen fick hon veta att Yeong-hye hade försvunnit någon gång under den timme då patienterna tilläts ta korta, oövervakade promenader – mellan två och tre på eftermiddagen. Men bara på vissa bestämda dagar, bara för patienter med mindre allvarliga störningar, och bara när regnet som tyngde de svarta molnen på himlen såg ut att bli kvar där. När personalen hade tittat till patienterna klockan tre hade de tydligen upptäckt att Yeong-hye inte hade kommit tillbaka. Det var först då, sa de, som det hade börjat komma några regnstänk, inte mer än två, tre droppar åt gången. Hela sjukhuset sattes i alarmberedskap. Ledningen och personalen satte skyndsamt upp en vägspärr där bussarna och taxi-bilarna passerade. Om en patient hade försvunnit kunde han eller hon ha gått ner från berget och redan hunnit så långt som till Maseok, eller tvärtom längre upp i
bergen.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt. Sköterskorna hade bildat skallgångs-kedja och finkammat varenda millimeter av berget, och det var en otrolig tur att en av dem faktiskt lyckades hitta Yeong-hye; nej, det var inget mindre än ett mirakel. Det var vad läkaren hade sagt. Tydligen hade sköterskan i fråga snubblat över Yeong-hye på en avlägsen plats djupt inne i skogen på bergssluttningen, där hon stod blickstilla och genomblöt i regnet, som om hon själv var ett av de fuktglänsande träden.

När de ringde och berättade att Yeong-hye hade försvunnit var klockan runt fyra på eftermiddagen och hon hade varit på sjukhuset med sin son Ji-woo, som var sex år gammal. Pojken hade haft feber i flera dagar och hon hade tagit honom till akuten för att låta röntga hans lungor. Han stod ensam framför apparaten och kastade oroliga blickar mellan henne och läkaren.

”Jag söker Kim In-hye.”

”Det är jag.”

”Det här är Kim Yeong-hyes sköterska.”

Det var första gången sedan Yeong-hye blev intagen som någon från sjukhuset hade kontaktat henne på mobilen. Själv ringde hon sällan dit, och då bara för att kolla besökstider eller fråga sin syster om allt var som det skulle. Med ett lugnt och samlat tonfall ägnat att dölja situationens allvar, berättade sköterskan att Yeong-hye hade försvunnit.

”Vi gör allt vi kan för att hitta henne, men om hon skulle råka dyka upp hos er måste ni ringa oss med en gång.” Innan hon avslutade samtalet frågade sköterskan: ”Kan hon ha tagit sig någon annanstans? Kanske till era föräldrar?”

”De bor ute på landet … jag kan kontakta dem om ni vill.” Hon slog ihop mobilen och lade den i väskan, gick in i röntgenrummet och kramade om Ji-woo. Han hade gått ner i vikt de senaste dagarna och kändes lätt och het i hennes famn.

”Jag var jätteduktig, mamma.” Kanske var det på grund av febern, men hans kinder såg ut att blossa inför det förväntade berömmet.

”Det stämmer, han stod verkligen helt stilla.”

Efter att läkaren hade sagt att det sannolikt inte var lunginflammation kramade hon Ji-woo igen, ringde efter en taxi och blev hemkörd i regnet. Hon skyndade sig att bada pojken, gav honom risgröt och medicin och nattade honom tidigt. Det fanns ingen plats i hennes tankar för den saknade systern. Hon hade inte sovit ordentligt under de fem dygn som hennes son hade varit sjuk. Och den natten, om febern inte gav med sig, skulle hon bli tvungen att ta honom till sjukhuset. Hon var i färd med att packa Ji-woos kläder och försäkra sig om att hon hade hans sjukförsäkringspapper, för att vara redo om så skulle krävas, när telefonen ringde igen. Klockan var då runt nio på kvällen.

”Vi har hittat henne.”

”Tack gode Gud. Jag kommer och hälsar på nästa vecka som vanligt.” Hennes tacksamhet var äkta, men dämpad av utmattning. Först när hon hade lagt på slog det henne att regnet som hade pågått hela dagen också måste ha vräkt ner i bergen där Yeong-hye hade hittats. Ett slumpartat samband, en tillfällig koppling mellan deras liv.

Det var omöjligt att veta om scenen hon såg för sin inre syn, men aldrig hade sett i verkligheten, faktiskt stämde. Hela natten hade hon hållit en fuktig trasa mot sin snörvlande sons panna och till och från glidit in i en sömn som mer liknade medvetslöshet, och sett ett träd som flimrade i regnet likt en död människas ande. Svart regn, svart skog, den ljusa patientrocken, genomblöt. Vått hår. Svart bergssluttning. Yeong-hye, en formlös gestalt av mörker och vatten, som ett spöke. När dagen äntligen grydde lade hon en hand på sonens panna och fann till sin lättnad att den var sval. Hon steg upp, gick ut ur sovrummet och betraktade frånvarande det blå-aktiga gryningsljuset som silade in från balkongen.

Hon kröp ihop på soffan och försökte somna. Hon måste få sova lite innan Ji-woo vaknade, om så bara en timme.

Titta, In-hye, jag står på händer; det växer ut löv från kroppen och rötter tränger fram ur mina händer … de söker sig ner i jorden. Djupare och djupare … Ja, jag skrevade med benen för att jag ville att blommor skulle slå ut från mitt kön, jag skrevade brett …

Yeong-hyes röst, som kom till henne där hon svävade halvvägs mellan sömn och vakenhet, var först låg och varm, sedan oskuldsfull som ett litet barns, men den sista delen var vanställd och obegriplig, ett förvrängt djuriskt läte. Hon slog förskräckt upp ögonen och övermannades- av ett hat vars like hon aldrig hade känt förut, innan hon abrupt slocknade igen. Den här gången stod hon framför spegeln i badrummet. I spegeln sipprade blod ur vänster öga. Hon lyfte snabbt handen för att torka bort blodet, men spegelbilden rörde sig inte, stod bara där med blodet rinnande ur ett stirrande öga.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt.

Hon svängde benen över sängkanten när hon hörde Ji-woo hosta och gick in i sovrummet. Yeong-hye hade suttit hopkrupen i ett hörn, för länge sedan, men nu sköt hon den bilden ifrån sig, fattade sin sons lilla hand och lyfte den som i en lek. ”Nu är allt bra”, mumlade hon, men hon visste inte vem hon försökte trösta med sina ord, pojken eller sig själv.

Bussen svänger upp mot en kulle och stannar till. Hon stiger av och fäller upp paraplyet. Det är bara hon som kliver av här. Bussen susar genast i väg igen.

Den smala vägen delar sig i två. Den ena leder uppför kullen. Man går genom en femtio meter lång tunnel och när man kommer ut på andra sidan ser man sjukhuset, omgivet av berg på alla sidor. Regnet vräker stadigt ner, men inte längre fullt lika våldsamt. Hon böjer sig ner. Medan hon kavlar upp byxbenen för att slippa få dem blöta, lägger hon märke till ogräsbinkorna som här och var skjuter upp genom asfalten. Hon rättar till den tunga ryggsäcken, försöker avlasta axlarna, lyfter paraplyet och börjar gå mot sjukhuset.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt. Hon har gått många gånger längs den här vägen med allt möjligt gott i ryggsäcken – frukt, riskakor, friterad tofu fylld med sushiris. Det är en ödslig sträcka, det är sällan hon ser några bilar eller fotgängare. När hon dukar upp maten på bordet i besöksrummet brukar Yeong-hye pliktskyldigt tugga och svälja, likt ett barn som duktigt läser sina läxor. Om In-hye strök håret bakom öronen på sin syster brukade hon titta upp med ett stillsamt leende. I dessa stunder var det som om ingenting alls var på tok, och varje gång kände hon sig lättare om hjärtat. Varför skulle Yeong-hye inte kunna leva så här för alltid? Här, där hon inte var tvungen att prata om hon inte ville, inte var tvungen att äta kött om det bjöd henne emot? Och kunde det inte räcka att de träffades så här, någon gång ibland?

Yeong-hye var fyra år yngre än hon, en tillräckligt stor åldersskillnad för att de inte skulle konkurrera med varandra under uppväxten. När de var små hade deras hårdhänta far ofta fått deras barnakinder att svida, och Yeong-hye hade väckt en känsla av ansvar hos In-hye som påminde om moderskärlek, en vilja att göra allt för att beskydda sin lillasyster. Med förundran hade hon sett Yeong-hye, som en gång i tiden hade krupit omkring på alla fyra och lidit av återkommande soleksem i knävecken, växa upp och gifta sig. Det enda som smärtade henne var att Yeong-hye, allt eftersom hon blev äldre, drog sig mer och mer in i sitt skal. Hon hade förstås alltid haft det draget, men hon hade också varit hur glad och sällskaplig som helst när så krävdes. Av någon anledning blev hon svår att förstå sig på – inte helt plötsligt, utan över tid. Så svår att hon stundtals kändes som en helt främmande människa.

Någon dag efter att Ji-woo föddes kom Yeong-hye för att hälsa på sin första systerson. Men i stället för att gratulera sin syster hade hon bara muttrat för sig själv. ”Jag har aldrig sett ett så litet barn … är det så här de ser ut när de är nyfödda?”

Det hade vilat något vagt oroväckande över det stilla leende som lekte på Yeong-hyes läppar. Det som tycktes vara på gång att hända var att Yeong-hye sakta höll på att distansera sig från sig själv, bli lika reserverad mot sig själv som mot sin syster. Ett sorgset ansikte bakom en samlad mask. Det var inte alls som det tungsinne som stundtals drabbade In-hyes make, men i vissa avseenden förbryllade de henne på precis samma sätt. Båda två drog sig allt längre in i tystnaden.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor.

Hon träder in i tunneln. På grund av vädret är det mörkare än vanligt därinne. Hon fäller ihop paraplyet och går. Hon lyssnar till ekot från sina fotsteg. En stor mal, av en sort hon aldrig har sett förut, fladdrar bort från tunnelväggen och ut i det fuktmättade mörkret. Hon stannar till en stund, följer malen med blicken mot tunnelns kolsvarta tak. Men där stannar den, rör sig inte ur fläcken, som om den vet att den är iakttagen.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor. Dessa scener, som han ständigt klippte in i sina verk, oavsett om de hade någon koppling till det övergripande temat eller ej, gjorde henne förvirrad. Hon var en lekman vad gällde konst. En gång frågade hon honom varför han hade tagit med en specifik scen, ett tvåsekundersklipp av en svart fågelskugga som långsamt steg mot skyn, inlagt efter en scen med en raserad bro och gråtande människor på en begravning.

”Bara för att”, hade han svarat. ”Jag bara tog med det. Jag tog med det och tyckte att det såg bra ut.”

Och sedan teg han, som alltid.

Hade hon någonsin förstått sin makes sanna natur, innesluten som den var i hans till synes ogenomträngliga tystnad? En gång i tiden hade hon trott att den skulle uppenbara sig i hans konst, i hans videoverk. Faktum är att hon inte ens visste att en sådan konstgenre existerade innan hon träffade honom. Men hur hon än ansträngde sig förblev hans verk obegripliga för henne. Ingenting uppenbarades.

Hon minns eftermiddagen då de träffades första gången. Han hade kommit in i hennes affär, smal som en vidja och med flera dagars skäggstubb på hakan, kånkande på en tung kameraväska. Han letade upp lite rakkräm, tog med den till disken och lutade båda armarna på glas-skivan. Han såg fullständigt utpumpad ut, som om han var på vippen att rasa ihop och ta disken med sig. Det var närmast ett mirakel att hon, som fram till dess knappt hade haft några romantiska erfarenheter, fick fram ett vänligt: ”Har ni ätit lunch?” Han fäste sin utmattade blick på hennes ansikte, som om han var förvånad men saknade ork att uttrycka denna förvåning. Någonting i hans försvarslösa tillstånd hade fått henne att dras till honom.

Det enda hon ville, från och med den eftermiddagen, var att använda sin egen styrka för att låta honom vila. Men även efter att de hade gift sig verkade han ständigt slutkörd, trots att hon satsade allt på att uppnå sitt mål. Han var alltid upptagen med sitt, och under den lilla tid han faktiskt tillbringade hemma såg han mer ut som en resenär som tagit in för natten än en man i sitt eget hem. Hans tystnad var tung som en sten och seg som gummi, i synnerhet när skapandet gick i stå.

Det dröjde inte länge förrän det gick upp för henne att det kanske inte var honom hon så gärna velat hjälpa, utan sig själv. Var det inte sin egen spegelbild – hon som hade flyttat hemifrån när hon var nitton och skapat sig ett liv i Seoul, nästan helt på egen hand – som hon hade sett i denne mans utmattade ansikte?

Precis som hon inte visste varför hon älskade honom, eller ens om hon verkligen gjorde det, hade hon aldrig varit helt säker på vad han kände för henne. Han var på många sätt beroende av henne, eftersom han var den sortens människa för vilken vardagslivet var en ständig kamp, fullt av dolda fallgropar. Han var ärlig, så till den grad att han kunde framstå som naiv; överdrifter och smicker var honom helt främmande. Men mot henne var han alltid snäll och han höjde aldrig rösten – tvärtom hände det ibland att han gav henne en blick fylld av den djupaste respekt.

”Jag förtjänar dig inte”, brukade han säga innan de gifte sig. ”Du är så godhjärtad, så stabil, alltid så lugn. Du bara tar itu med saker och ting och får det att se så enkelt ut …”

Respekt – det var vad hon hade tolkat in i hans ord. Men var de inte i själva verket avsedda som en bekännelse, att vad han än kände för henne var det inget som ens liknade kärlek?

”… om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki?”

Kanske var hans bilder det enda han verkligen älskade, de han hade fångat på film, eller kanske bara dem som han ännu inte hade filmat. Första gången hon gick på en av hans utställningar, efter att de hade gift sig, blev hon förbluffad. Hon kunde inte fatta hur denne man, som hade sett ut som om han var på vippen att kollapsa,- hade släpat runt med sin videokamera på alla dessa platser med alla svårigheter det måste ha inneburit. Det var svårt att ens föreställa sig hur han hade lyckats få tillstånd att filma på känsliga platser, det mod och den fräckhet han stundtals måste ha uppbådat, den tålmodiga envishet som gick så helt på tvärs mot allt hon visste om honom. Kort sagt: hon kunde inte fatta att han hade brunnit tillräckligt starkt för sitt arbete för att utsätta sig för allt detta.

En händelse hade fastnat i minnet. Det var strax efter Ji-woos ettårsdag, när han precis hade börjat gå. Hennes make hade filmat Ji-woo med videokameran medan han tultade runt i det soliga vardagsrummet, och han hade filmat henne när hon plötsligt lyfte upp pojken och pressade läpparna mot hans hjässa.

”Hur skulle det vara”, sa han, hans ögon fulla av liv men likväl outgrundliga, ”om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki? Nej, förresten, inte blommor, fjärilar skulle vara bättre. Och i så fall borde vi filma det igen, på en gräsmatta.”

Han visade henne hur videokameran fungerade och spelade upp de scener han precis hade filmat, allt medan han ivrigt pladdrade på om sina idéer för verket.

”Ni måste ha vita kläder på er, både du och han. Nej, vänta, hur vore det om kläderna var riktigt sjabbiga, gamla och slitna? Ja, ja, självklart, så måste det bli! En fattig mor och hennes barn på utflykt, med mångfärgade fjärilar som flyger upp som ett mirakel varje gång barnet tar ett ostadigt steg …”

Men de hade ingen gräsmatta, och dessutom växte Ji-woo snart ifrån den ostadiga, tultande fasen. Videon med fjärilar som flög upp från barnets fotspår blev aldrig verklighet.

Efter en tid började han driva sig själv ännu hårdare. Han stängde in sig i ateljén och kom inte ens hem på kvällar och helger, men trots det tycktes han aldrig få någonting gjort. Han vandrade runt på stan tills gymnas-tikskorna var svarta av smuts. Ibland, när hon vaknade framåt småtimmarna och gick ut i badrummet, kunde hon förvånat upptäcka att han låg och sov därinne, hopkrupen i badkaret, fullt påklädd.

Efter att hennes make hade lämnat dem frågade Ji-woo ofta: ”Finns det någon pappa i vår familj?” Det var samma fråga som han hade ställt varje morgon redan när hennes man fortfarande bodde där, så sällan träffade pojken sin far.

”Nej”, brukade hon helt kort svara. Och sedan, ljudlöst: ”Ingen alls. Det är bara du och jag. Det får räcka, för tillfället.”

Sjukhusbyggnaderna ligger dystra och ödsliga i regnet. De grå betongväggarna ser mörkare och mer solida ut än vanligt. Avdelningarna på första och tredje våningen har järngaller för fönstren. Många av patienterna tycker om att kika ut mellan stängerna; soliga dagar är det svårt att urskilja dem, men i sådant här väder kan man se flera grå ansikten som blickar ut mot regnet. Hon kastar en snabb blick mot fönstren i Yeong-hyes avdelning på tredje våningen, skjuter upp dörren och går mot receptionen.

”Jag är här för att träffa doktor Park In-ho.”

Receptionisten känner igen henne från tidigare besök och hälsar vänligt. Hon fäller ihop det droppande para-plyet, fäster kardborrebandet om det och slår sig ner på en lång träbänk. Medan hon väntar på att läkaren ska komma ner från mottagningen vänder hon sig om och tittar på zelkovaträdet som står i sjukhusets trädgård. Trädet är uppenbart mycket gammalt, minst fyra hundra år. När det är vackert väder breder det ut sina oräkneliga grenar och låter solljuset gnistra mot löven, som om det vill säga henne något. I dag, en regndränkt och gråmulen dag, är det förteget och håller sina tankar för sig själv. Den gamla barken på nedre delen av stammen är mörk som en ruskvädersnatt och löven skälver tyst på grenarna medan regnet piskar mot dem. Hon ser sin systers ansikte flimra likt en spöklik efterbild mot den tysta scenen.

Hon sluter sina blodsprängda ögon och blundar en lång stund innan hon öppnar dem igen. Trädet fyller hennes synfält, det tiger alltjämt, yppar inte sina hemlig-heter. Hon har fortfarande svårt att sova. Så har det varit i tre månader nu, tre månader då hon hankat sig fram på korta stunder sömn här och var, aldrig mer än en timme åt gången. Yeong-hyes röst, skogen med det ihållande svarta regnet och hennes eget ansikte med blodet sipprande ur ögat, slår nätterna i tusen bitar.

På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne.

Klockan är oftast runt tre på morgonen när hon ger upp om att försöka krama mer sömn ur natten. Hon tvättar sig i ansiktet, borstar tänderna, gör i ordning lite smårätter, dammar och städar varje vrå i lägenheten. Och ändå går klockan lika långsamt som alltid, dess visare rör sig som de nästan komiskt dröjande stegen i någon tung dans. Till slut går hon in i hans rum och lyssnar på några av skivorna han lämnade efter sig, eller sätter en hand i ryggen och snurrar runt i rummet så som han en gång gjorde med henne, eller kryper ihop i badkaret med kläderna på och kan till och med tänka, för första gången, att han kanske inte var så obegriplig trots allt. Han orkade väl inte klä av sig, konstigare än så var det inte. Han orkade helt enkelt inte justera vattentemperaturen och ta en dusch. Det slog henne att detta trånga, konkava utrymme märkligt nog var trivsammare än något annat ställe i hela den hundra kvadratmeter stora lägenheten.

”När började allt detta?” kunde hon fråga sig själv sådana gånger. ”Nej – när började allt falla sönder?”

Att allt inte var som det skulle med Yeong-hye blev uppenbart för tre år sedan, då hon plötsligt bestämde sig för att bli vegetarian. Hon gick ner så mycket i vikt att det var chockerande att se, och hon slutade nästan helt att sova. Visst hade hon alltid varit tystlåten, men vid det laget sa hon så lite att det var omöjligt att föra ett meningsfullt samtal med henne. Alla i familjen var ytterst bekymrade, särskilt deras föräldrar. Allt detta hände kort efter att In-hye, hennes man och Ji-woo hade flyttat till en ny lägenhet. På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne. In-hye hade ryckt till lika häftigt som om det var hon som blivit slagen. Hon hade stått och tittat på, stel som en pinne, medan Yeong-hye tjöt som ett djur och spottade ut köttet, och därefter ryckte åt sig fruktkniven och skar sig i handleden.

Fanns det något hon kunde ha gjort för att förhindra det? Om och om igen snurrade frågorna runt i huvudet. Fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort för att hejda faderns hand den dagen? Eller för att få Yeong-hye att släppa kniven innan hon hann skada sig själv? Kunde hon inte ha förhindrat att det blev hennes man som lyfte upp den blödande Yeong-hye och tog henne till sjuk-huset? Och när Yeong-hye väl hade lagts in på den psykiatriska kliniken borde hon väl ha kunnat övertala hennes man, herr Cheong, att inte helt kallt förskjuta henne? Men mest av allt plågades hon av det hemska som hennes egen man hade gjort mot Yeong-hye – det som hon helst inte ville tänka på – kunde hon inte ha förmått honom att låta bli, hittat ett sätt att få honom att tänka om innan allt urartade till en billig och tarvlig skandal? Livet hade rasat samman som ett korthus för alla omkring henne – fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort?

Naturligtvis kunde hon aldrig ha anat vilka idéer hen-nes oskyldiga kommentar om det lilla blå mongolmärket skulle väcka hos hennes man. Men borde hon inte åtmin-stone ha kunnat gissa vad som var på väg att hända – hade inte hans beteende gett henne tillräckligt med ledtrådar? Kunde hon ha funnit ett sätt att inskärpa i honom att Yeong-hye fortfarande gick på medicin, att hon fort-farande var sjuk? Det enda hon med säkerhet visste var att det hennes make hade gjort var oförlåtligt.

Det var redan tidig eftermiddag när först hennes make och sedan Yeong-hye vaknade, och kort därpå hade tre sjukvårdare störtat in i lägenheten med tvångströjor och skyddsutrustning. Två av dem hade omedelbart rusat ut till Yeong-hye, som stod och lutade sig farligt långt över balkongräcket. Hon gjorde våldsamt motstånd när de försökte sätta tvångströjan på hennes nakna, färgsprakande kropp. Hon bet dem i armarna som ett vilddjur och utstötte ett obegripligt vrål. Hennes fäktande till trots lyckades de sätta en spruta i armen på henne. Medan allt detta pågick försökte hennes make smita förbi den tredje sjukvårdaren, som stod vid ytterdörren, men denne fick utan svårigheter tag i honom. Med upp-bådande av alla sina krafter slet han sig loss och sprang utan ett ögonblicks tvekan ut på balkongen, där han försökte kasta sig över räcket. Den snabbfotade sjukvårdaren fick i sista sekunden grepp om hans midja och efter det kämpade han inte emot längre.

Hon hade stått där, darrande i hela kroppen, och sett allt detta hända. När hennes man till sist släpades där-ifrån och deras blickar möttes, stirrade hon så hårt hon förmådde på honom. Men det hon såg i hans ögon var varken lust eller vansinne, varken ånger eller harm. Där fanns inget annat än exakt samma skräck som hon själv kände.

Och så slutade det. Den eftermiddagen, som utgjorde den punkt efter vilken deras liv aldrig mer kunde återgå till vad det hade varit.

Hennes make hade suttit häktad efter att sjukhuset hade konstaterat att han inte var mentalsjuk. Det tog flera månader av utdragna rättsprocesser och officiella utredningar innan han släpptes fri, varpå han omedelbart gick under jorden – hon såg honom aldrig mer. Men Yeong-hyes tillstånd var sådant att hon måste hållas kvar på den slutna avdelningen. Efter sin första sjukdoms-period hade hon tillfrisknat så pass att hon åter kunde samtala med andra människor, men nu slöt hon sig inom sig själv igen. Men det var inte bara det att hon inte ville umgås; på den slutna avdelningen hade hon börjat krypa ihop i något soligt hörn där ingen skulle störa henne och kunde sitta och muttra oavbrutet för sig själv. Precis som tidigare vägrade hon att äta kött, och om hon så mycket som fick syn på en sidorätt som innehöll kött skrek hon och försökte fly därifrån. Soliga dagar tryckte hon sig mot fönstret, knäppte upp patientrocken och blottade brösten för solen. Deras föräldrar, som hade åldrats avsevärt av den sorgliga historien, slutade att besöka Yeong-hye och bröt till och med kontakten med sin äldsta dotter, In-hye, eftersom hon påminde dem om hur gement de hade behandlat Yeong-hye. Samma sak med de båda systrarnas yngre bror Yeong-ho och hans fru. Men hon, In-hye, kunde inte förmå sig att överge Yeong-hye. Någon måste betala sjukhusavgifterna, någon måste ta ansvar för henne.

Och hon stretade på, som alltid. Trots skandalen som hängde över henne och envist vägrade försvinna såg hon till att hålla butiken igång. Tiden var en våg, nästan grym i sin obeveklighet där den svepte hennes liv med sig, ett liv där hon ständigt var tvungen att kämpa för att det inte skulle falla samman. Ji-woo, som hade varit fem den hösten, var nu sex, och Yeong-hye, som hade flyttats till ett sjukhus med god vård och överkomliga avgifter, verkade bli betydligt bättre.

Även som barn hade In-hye ägt den inre karaktärsstyrka som krävs för att ta sig fram här i livet. Som dotter, som äldre syster, som hustru och mor, som affärsinnehavare, till och med som passagerare på de allra kortaste tunnelbaneresor, hade hon alltid gjort sitt bästa. Genom oföränderligheten i ett liv som levs på det viset skulle hon ha kunnat övervinna allt, till och med tiden. Om Yeong-hye bara inte hade försvunnit i mars. Om hon bara inte hade hittats i skogen den där regniga natten. Om hennes symptom bara inte hade förvärrats helt plötsligt.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Ledare #73/2023

Budgeten: Enligt regeringen gör snuset kvinnor till vinnare

Sänkt skatt på snus räknas i regeringens jämställdhetspolitiska uträkningar som en större vinst för kvinnor än för män, trots att män snusar mer. Foto: Annika Byrde/TT, Axel Green

Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.

Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.

Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.

Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.

Att välfärden överhuvudtaget får pengar påstås öka kvinnors ekonomiska resurser

Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.

Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.

Det är fascinerande läsning.

De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”

Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.

Mer snus till kvinnorna

Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.

För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.

Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.

Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Signerat #72/2023

Slakten av det vi brukar kalla samhälle

Den blåbruna regeringens ytterst medvetna krafttag mot studieförbund och folkhögskolor är inget annat än en brutal slakt av det vi lite slarvigt skulle kunna kalla samhälle: En plats för alla.

Det här är naturligtvis bara första steget av många på en resa lika vinglig som när moderaten Per Bill tog barnvagnen hem från den där uppmärksammade vinprovningen i centrala Stockholm i början av 2010-talet.

Sverigedemokraterna avskyr bildning. Moderaterna skiter uppenbarligen i vilket men gillar inte kultur om det inte ger direkta klirr i kassan och Liberalerna har ju enligt de fåtal svenskar som fortfarande kallar sig just liberaler dragit ner rullgardinen för gott. Det är med andra ord nattsvart.

Läsande, lärande och kritiskt tänkande är ett direkt hot mot SD:s själva existens och eftersom de nu styr Sverige genom marionettdockorna i den sittande högerregeringen kom väl beskedet om de enorma nedskärningarna av bidrag till landets folkhögskolor och studieförbund knappast som en chock. 

En dryg miljard ska bort de kommande tre åren. Puts väck med pengarna. Men plastpåseskatten, som enligt Skatteverket gav staten 519 miljoner kronor förra året, försvinner.

Och snuset blir minsann billigare. Omkring tre kronor dosan är väl alltid något, försöker jag optimistiskt tänka när jag lägger in en prilla men drabbas snart av den där illamående känslan man ofta gör när man hellre tar en cigg för att bota abstinensen.

Läget i Sverige kan med fyra ord beskrivas som allt annat än ljust. Skjutningarna avlöser varandra och barn mördar barn. På många håll känns hopplösheten bottenlös och det behövs såklart direkta åtgärder för att gängvåldet ska minska. Men, och det krävs inga raketforskare här, det förebyggande arbetet mot nyrekryteringen är viktigare än någonsin.

Folkhögskolan är en andra chans

Något bland annat polismästare Carin Götblad och chefen för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner, Åsa Furén Thulin, berättade om i söndagens Agenda tillsammans med juristen och författaren Evin Cetin som nyligen kom ut med den uppmärksammade boken Mitt ibland oss, om dödsskjutningar och gängkonflikter. 

Götblad larmade redan 2010, för 13 år sedan, om det ökade antalet unga killar som inte klarar skolan och hur det var en tickande bomb. Hon föreslog, efter att under lång tid ha studerat utvecklingen och forskningen i andra länder, en ”kedja av förebyggande åtgärder” på både lokal och nationell nivå men blev inte lyssnad på. Då, 2010, styrde Moderaterna men i rättvisans namn är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle agerat annorlunda. 

Nu är vi där vi är och det känns både ruttet och sorgligt men det är inte för sent. Barn och unga måste ges en chans.

Ett exempel är naturligtvis utbildning. Som folkhögskolor: För många en första men för vissa en andra eller till och med tredje chans att läsa ikapp och lära sig något nytt.

Eller studieförbund för den delen som genom bland annat språkkurser och annat fungerar utmärkt som ett steg in i samhället.

Hårdast, menar flera folkhögskolor som nu reagerat, slår den blåbruna käftsmällen mot de människor som i dag står längst från arbetsmarknaden. Men det är också ett slag mot folkrörelse-Sverige och hela det demokratiska samhället och det är just precis tanken. Tro inget annat.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Analys #72/2023

SBB:s nya huvudvärk: miljardinvesteringarna i Norge

Finansinspektionen ska nu granska om SBB:s värdering av de norska förskolorna är vilseledande. Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT, Julia Lindblom

Var tionde hyreskrona i SBB kommer från den norska förskolemarknaden – en marknad med krympande marginaler och minskande barnkullar. Förde SBB aktieägarna bakom ljuset med glädjekalkyler kring de norska miljardinvesteringarna? Mycket talar för det, skriver Martina Engman i en analys.

“Vi tror på den norska marknaden” sa Ilija Batljan, då VD för Samhällsbyggnadsbolaget (SBB), när han köpte norska förskolefastigheter. 

Men säljarna, norska privata förskolor, trodde inte själva på verksamheten de sålde. I sina årsredovisningar skrev de om stora orosmoln och verksamheterna är hotade. De hoten mot norska förskolor bör Ilija Batljan vetat om när kontrakten skrevs. Men utåt sopar SBB i stället farhågorna under mattan.

När förskoleköpen görs ingjuter Ilija Batljan förtroende i SBB:s aktieägare genom sina beräkningar. Antalet barn i norska förskolor kommer öka med 10 procent till 2035, säger han i ett pressmeddelande.

“Barnantalet sjunker, konkurrensen om barnen kommer öka”, konstaterar VD:n för PBL (Private Barnehagers Landsforbund), två år senare.

Vem har rätt? Det ska Finansinspektionen bestämma. Det har nämligen stora konsekvenser. 

SBB har efter köpen värderat om förskolorna. De värderingarna anses så anmärkningsvärda att Finansinspektionen kopplats in för att ta ställning till om de är missvisande.

Frågan Finansinspektionen ska svara på är: Är SBB:s värdering av förskolefastigheterna så missvisande att den är bryter mot redovisningsreglerna? Om FI anser att fastigheterna värderats fel riskerar SBB sanktionsavgifter.

När Arbetaren gräver i dokumenten kring affärerna på norsk förskolemarknad följer vi i spåren av lögner, omättlig riskaptit och en affärsmodell där skattebetalarna står för kostnaderna.

Norska förskolor – tillväxt till varje pris

Sedan 2018 har lönsamheten i norsk privata förskola urholkats. Den konservativa politikern  Mathilde Tybring-Gjedde sammanfattar anledningen så här till en norsk näringslivstidning. “Marginalen har minskat kraftigt genom att ställa hårda kvalitetskrav. Två av tre privata förskolor går nu jämnt upp eller med förlust.“

De senaste åren har vardagen för norska privata förskolor kantats av ökade regleringar, minskade bidrag och strejker.

När SBB köper lokalerna till nästan 300 förskolor spelar det stor roll hur företaget ser på den norska förskolemarknaden. Det är ju just norska förskolor som ska hyra lokalerna SBB köper. Om det går bra för de som hyr lokalerna kommer det också gå bra för hyresvärden och då blir lokalerna mer värda.

Värderingen av fastigheter påverkar alla SBB:s ekonomiska beräkningar. Allt från räntor på lån, möjlighet att få lån, värdet på aktien och analytikernas kreditbetyg påverkas av hur fastigheternas värde redovisas. Och att alla siffror pekar uppåt behövs på resan mot att bli Nordens största aktör inom samhällsfastigheter som SBB satt som mål.

Det är därför Ilija Batljan bedyrar “att han tror på den norska marknaden”. SBB gör egna beräkningar och säger att antalet barn kommer öka med 10 procent i Norge. Trots att norska kvinnor föder allt färre barn och de privata förskolornas intresseorganisation, PBL, säger att barnkullarna kommer minska.

Men SBB använder även ett annat argument för att övertyga om att affären är trygg: längden på kontrakten med förskolorna på 25 år. Långa kontrakt betyder långvariga inkomster. Dock krävs det stabila hyresgäster om intäkterna ska värderas som säkra.

SBB kliver in på norsk marknad

Den norska förskolemarknaden omstridd och har varit det länge. År 2018 släpptes en rapport som konstaterade att privata förskolor avkastat mer än Oslo-börsen och att en stor del av överskottet hade gått till oljespekulationer. Totalt hade de privata förskolorna genererat 4 miljarder i vinst mellan 2007 och 2016. Som svar på skandalerna aviserade regeringen en översyn av bidragen. 

Samma år skärps och bemannings- och kvalitetskraven på förskolorna. Något som skulle börja gräva hål i vinstmarginalerna för förskolekoncernerna.

Året efter, 2019, blev inte bättre för privata förskolor. Kunskaps- och integrationsminister Jan Tore Sanner meddelade att privata förskolor fått en miljard för mycket i bidrag. De pengarna skulle förskolorna spenderat på sina anställdas pension men 9 av 10 förskolor hade inte gjort det. Därför ska regelverket för finansiering göras om, meddelade ministern.

Trots förskolornas minskande finansiering kliver SBB in i norsk förskolemarknad. I juli 2020 köper SBB 138 lokaler av förskolekoncernen Laeringsverkstedet.

Situationen hårdnar under 2021 för de privata förskolorna. I mars rapporterar PBL att häften av deras medlemmar går med förlust eller går jämnt upp. För att visa sitt missnöje med vad de tycker är för låga bidrag håller PBL en aktion i Norge där de stänger sina förskolor, en lock out – av barnen.

Månaden efter aktionen mot låga förskolebidrag köper SBB ytterligare en portfölj med 142 förskolefastigheter av Trygge Barnehager. Hyresgästerna, påpekar SBB i sin kommunikation, är finansiellt stabila.

För SBB kommer nu var tionde hyreskrona från norsk förskolemarknad.

De omstridda värderingarna – anmälan till FI

Den 31 december 2021 värderas båda köpen av förskolefastigheterna om i årsredovisningen. Den värderingen avviker så kraftigt att SBB blir föremål för granskning, och utreds nu hos Finansinspektionen. Värderingarna är några av punkterna i anmälan som Nämnden för svensk redovisningstillsyn lämnat in. 

Nämnden granskar finansiella rapporter från föredrag på uppdrag av Finansinspektionen. Om företaget inte följer nämndens beslut om hur de får rapportera, och felrapporteringen anses vara av större karaktär, anmäls det till Finansinspektionen som gör en egen bedömning och beslutar om konsekvenser. Exempelvis miljonböter. Något SBB fått tidigare i år av Finansinspektionen, då rörde det andra bestämmelser i andra affärer.

När SBB värderar sina lokaler bör de ta hänsyn till att för privata förskolorna är på en marknad som präglas av krympande vinster, minskade bidrag och färre antal barn – men Nämnden för svensk redovisningstillsyn och SBB är inte överens om risken på norsk förskolemarknad.

Men SBB:s hyresgäster, förskolekoncernerna, hymlar inte med sin egen risk. Laeringsverkstedet skriver att översynen av bidrag till privata förskolor utgör en risk för koncernens verksamhet i Norge. Trygge Barnehager konstaterar att om deras verksamhet inte får mer bidrag blir lönsamheten för låg för att förskolorna ska kunna drivas med god kvalitet. Båda hyresgästerna uttrycker alltså stark oro för norsk förskolemarknad.

För SBB är det av stor vikt hur omvärlden ser på norsk förskolemarknad. Det är i förlängningen hur omvärlden ser på SBB. Om banker, investerare och småsparare inte tror på de hyresgästerna som SBB får in hyror från sjunker värdet på fastigheterna och det i sin tur drar med sig värdet på aktien, höjer räntekostnader och drar ner kreditbetyget. Det är dyrt att vara utan förtroende.

Men fram till det stora raset i maj 2023 står SBB starkt. Pensionsbolag, banker och 250 000 småsparare har investerat i bolaget. Till och med svenska Riksbanken dras med och lånar ut 200 miljoner. Det är med dessa pengar Batljan och hans kollegor gör miljardaffärer utan att berätta om riskerna.

Februari 2022: två månader efter köpet av Trygge Barnehager intervjuas Ilija Batljan och säger ivrigt, “vi kan lova ökad aktieutdelning de närmaste 100 åren”. Men kanske finns det också något desperat över uttalandet, ett och halvt år senare kommer SBB ställa in sina aktieutdelningar och Ilija Batljan avgå som VD.

I slutet på sommaren 2022 inleds granskningen av SBB:s årsredovisning för 2021 med slutstation Finansinspektionen, där avgörande nu väntar.

Förskoleanställda strejkar för pensioner

På hösten fortsätter turbulensen på den norska förskolemarknaden. I november 2022 bryter en strejk ut hos de privata förskolorna, totalt strejkar 3 600 anställda för sina pensioner och avgår med segern.

Under 2022 regleras de privata förskolorna allt mer och får allt färre möjligheter att använda bidragen till förskolan till något annat än just barnomsorg. I slutet av detta år väntas dessutom fler regleringar av norsk förskolemarknad.

I Sverige verkar dock ingen ana oråd. Under 2022 är SBB bland den mest köpta aktien av småsparare. I början av 2023 får SBB pris av investeringsplattformen Nordnet för årets investerarkommunikation.

Men 2023 får framgångssagan ett abrupt slut. I maj sänks SBB:s kreditbetyg – det får stora konekvenser. Aktiekursen faller som en sten och SBB’s ekonomi ser allt svårare ut att få ihop.

Bolaget befinner sig nu i fritt fall och har dragit med sig 250 000 aktieägare, men även Riksbanken, pensionsfonder, försäkringsbolag och investerare. Ilija Batljan har fått gå från posten som VD och aktien är värd en bråkdel i dag mot tidigare.

Men fighten om de norska värderingarna som pågår i torra handlingar hos byråkrater på myndigheter sker i det tysta. Trots att SBB fått ny VD, Leiv Synnes, fortsätter SBB skryta om sina långa kontrakt. I halvårsredovisningen går det att läsa att: “hyresintäkter utgörs av långa och säkra kontrakterade intäkter”. 

Det återstår att se hur säker affären verkligen är.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #71/2023

De bygger sjukhus och vägar – och behandlas som skräp

Emil Boss, facklig aktivist och författare.

“För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.” Emil Boss om Joe Hill, migrantarbetare och varför man ska gå med i SAC.

Tiden rusar. Inrikespolitiken överraskar, med angiverilagar och klimatförnekelse. Geopolitiken överraskar, med nya stormaktskrig och vapenallianser. Kulturen överraskar. Knappt hinner man lära sig barnens nya ord från sociala medier förrän de är alldeles cringe.

Idéer färdas snabbt, men de ekonomiska rörelserna, de globala flödena och vågorna, är någonting annat. Trots den framrusande kraften hos människoströmmarna och varuströmmarna, är de ofta mer förutsägbara.

Gävlesonen Joe Hill

Utah, 1905. En man ställer sig på en låda och talar.

”Arbetsköparna har med gyllene löften lockat hit våg efter våg med migranter från Europa, men deras färdigheter har ignorerats. Här har de fått utstå de mest inhumana förhållanden.”

För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.

Svenskarna lämnade fattigdomen härhemma och byggde det nya landet, men behandlades ändå ofta som skräp.

”Vad gör den fattige mannen? Han gör samhällets viktigaste jobb. Han planterar grödorna, han skördar grödorna. Han bygger vägarna, han bygger järnvägarna. Var är våra rättigheter? Vi får inga. Vi behandlas som skräp. Vi får lön nog att långsamt svälta.”

Orden kommer från en femtio år gammal film om den svenska migrantarbetaren Joe Hill. I filmen håller facket IWW ett möte och några välklädda människor ur publiken ropar: ”Åk tillbaka till Ryssland. Vi vill inte ha er här.”

Exploaterade migrantarbetare

I Sverige är vi överlag stolta över Joe Hill, Gävlesonen som slet hårt i USA, protesterade mot orättvisorna och var med och byggde en fackförening som utmanade inte bara arbetsköparna men även de rådande fackliga normerna.

”Tänk på facken. Tänk på de mest själviska facken. De vänder ryggen åt sina bröder. De vill bara hjälpa sig själva. Har du nånsin sett en mexikansk eller indisk snickare med ett medlemskort? Aldrig!”

I Sverige i dag är det inte minst tiotusentals sydamerikaner, centralasiater och östeuropéer som är de exploaterade migranterna. Trots att de bygger sjukhus och vägar, trots att de planterar och sår grödorna, blir de ofta behandlade som skräp.

SAC – “Det är kraft i vårt förbund”

Det finns människor i Sverige som å ena sidan är stolta över Joe Hill och å andra sidan sällar sig till de som ropar ”åk hem, vi vill inte ha er här”. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Tiden skymmer sikten och vi måste gnugga ögonen.

For united we are standing,
but divided we will fall;
Let this be our understanding:
“All for one and one for all.”

Bara i augusti 2023 har migrantfacket Solidariska byggare i Stockholm drivit in två miljoner kronor till femtiofyra medlemmar som kommer från hela världen. Denna månad hölls också ett av landets mer välbesökta Joe Hill-föredrag för ett hundratjugo rysktalande byggnadsarbetare. Stötta kampen för rättvisa och värdighet. Gå med i SAC. Det är kraft i vårt förbund.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #71/2023

USA: 13 000 i historisk strejk inom bilindustrin

Strejken har inletts på Fords fabrik i Wayne, Michigan. Utanför grindarna har strejkande arbetare samlats tillsammans med UAW:s fackordförande Shawn Fain. Foto: Paul Sancya/TT

En storstrejk har brutit ut i USA:s bilindustri. 13 000 arbetare vid General Motors, Ford och Stellantis Jeep har lagt ned arbetet. Det är första gången i fackets 88-åriga historia som en strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

Det är fackförbundet United Auto Workers, UAW, som utlyst strejken på de tre fordonsjättarna Ford, General Motors och Stellans fabriker. Detta efter att avtalet vid midnatt till fredagen lokal tid löpte ut mellan facket och arbetsköparna.

I det första steget är det 13 000 personer som går ut i strejk, men totalt är det hela 146 000 medlemmar som berörs av förhandlingarna.

Kräver lönehöjningar på 36 procent och fyradagarsvecka

Bilarbetarna kräver lönehöjningar på minst 36 procent under en fyraårsperiod. Motbudet från arbetsköparna har som högst legat på runt 20 procent.

Facket har också drivit kravet att man ska gå över till 32-timmarsvecka med full lön. Andra viktiga krav handlar om rättvisa pensioner, trygga anställningar och rätten att strejka vid fabriksnedläggningar.

“Det är företagens girighet som är problemet”

Fackets ordförande Shawn Fain har sagt att fler strejker kan komma att planeras om framsteg inte uppnås i förhandlingarna. Han menar att företagen har gjort miljardvinster under det senaste decenniet och att arbetskostnaderna endast utgör 4 till 5 procent av fordonskostnaden.

– De skulle kunna fördubbla våra löner utan att höja bilpriserna och ändå göra miljontals dollar i vinst. Vi är inte problemet. Det är företagens girighet som är problemet, sade Fain, vid en presskonferens i samband med strejken.

Historisk strejk

Arbetsköparsidan uppges ha kommit med ett motbud på torsdagskvällen, som UAW tillbakavisat.

Det är första gången i fackets 88-åriga historia som strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

USA har en stark tradition av fackklubbar inom bilindustrin. Däremot finns en lägre grad fackanslutna anställda på nyare biltillverkare som Tesla och andra utländska bolag.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Fair Taxi: “Första veckan bättre än vi trott”

John van Dinther är vice ordförande för Taxiunionen, föreningen som initierat den förägda appen. Foto: Vendela Engström, kollage: Arbetaren

Förra veckan lanserades förarägda Fair Taxi, som vill utmana gigbolag som Uber och Bolt.
– Vi får in hundratals nya användare varje dag, säger John van Dinther, vice ordförande för Taxiunionen. 

Den 8 september lanserades appen Fair Taxi, som ägs till 75 procent av taxiförarna själva. Appen, som initierades av föreningen Taxiunionen, har inledningsvis endast förare i Stockholmsområdet.

Till skillnad från Bolt och Uber, som tar 25 och 23 procent i serviceavgift för varje taxiresa, tar Fair taxi ut 10 till 12 procent. 10 för de förare som har investerat i appen, 12 för de som inte har det. Samtidigt kommer en taxiresa kosta något mer än vad en resa med de stora gigbolagen gör. 

– Vi räknar med att förare som använder sig av Fair Taxi kommer kunna tjäna 20 procent mer än vad de gör med bolag som Uber och Bolt, sade John van Dinter förra veckan. 

Han är positivt överraskad över de första dagarna med Fair Taxi. 

– Det har gått bättre än vi trott, hundratals nya användare har registrerat sig på appen varje dag sedan lanseringen, säger han. 

Däremot har de inte fått så många körningar de första dagarna, även om det var mer under helgen. 

– Förare som var med i början av Uber säger att det var samma sak då. Men skillnaden nu är ju att förarna är med och bestämmer och att vi får bättre betalt, säger han. 

Han tillägger att han bara fått höra positiv respons från de som valt att använda sig av appen.

– Flera har sagt att de väntat på en sådan här app och att de bara vill åka med oss nu, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Lidköping: Vård­personal slutar i protest

Akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson är en av tre som nu valt att säga upp sig. Foto: Google maps, privat

Regionens dödsstöt mot akutmottagningen i Lidköping väcker starka känslor bland personal och befolkning. Nu har tre anställda på sjukhuset valt att säga upp sig.

Efter sjukhusstyrelsens slutgiltiga besked att lägga ned akutmottagningen i Lidköping har vårdpersonal valt att säga upp sig i protest. Först ut var ST-läkaren Oskar Petersson. 

– Jag kan inte stå och representera en organisation där vår chefsläkare hävdar att vi är svåra att prata med när man inte ens gjort ett försök att diskutera saker med oss. Jag kan inte stå bakom det, säger han till Nya Lidköpings-tidningen, NLT. 

Sjukhusdirektör förnekar munkavle

Stellan Ahlström, Sjukhusdirektör Foto: Skaraborgs sjukhus

Under onsdagen beslutade även akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson att säga upp sig. Anledningen är att hon i onsdags berättade för NLT om att personalen belagts med munkavle av sjukhusdirektören Stellan Ahlström, som hotat med att om de pratar med media under arbetstid, i arbetskläder eller utanför sjukhusbyggnaden riskerar de att få sparken.  

Stellan Ahlström förnekar att det är något han sagt. 

”Nej, det finns ingen sanning i detta. Varje enskild medarbetare vid Skaraborgs Sjukhus har en grundlagsskyddad rätt att uttala sig i media. Sjukhusledningen har inga som helst synpunkter på att medarbetare uttalar sig i media”, svarar han via mejl till Arbetaren. 

Trots det menar Lisa Bertilsson att alla hennes kollegor som arbetade den dagen hörde samma sak. Ord står mot ord och sista droppen för Lisa Bertilson var när hennes chefer dementerade uppgifterna. 

– Det känns som att de kastat mig under bussen för att rädda Stellans ansikte. Jag klarar inte av att vara en del av den här organisationen längre. Det här har fått helt orimliga proportioner, säger hon. 

Grundlagsstadgad meddelarfrihet

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

Meddelarfriheten skyddas av två grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och innebär att alla anställda inom offentlig verksamhet, utan risk för påföljder, kan lämna uppgifter till massmedier för publicering. 

Däremot, säger arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog, har arbetsköparen i princip rätt att bestämma vad arbetstiden ska användas till. 

– Men att utanför arbetstid, oavsett var man befinner sig, till exempel utanför sjukhuset, prata med media ingår i meddelarfriheten, skriver han till Arbetaren över mejl. 

Dagen efter uppsägningen har kollegor samlats hemma hos Lisa Bertilsson. Flera har tagit med sig frukost, andra ska komma med lunch. Hon berättar att ytterligare en kollega är på väg till sjukhuset för att lämna in en uppsägning, i protest mot nedläggningen.  

– Jag känner en stor sorg, men jag var tvungen att lämna. Men mina kollegor är ett stort stöd, säger Lisa Bertilsson och tillägger att uppsägningen inte kommer stoppa henne från att fortsätta kämpa för akutmottagningen i Lidköping.  

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Akuten i Lidköping läggs ned: “Människor kommer dö”

I helgen demonstrerade människor på gatorna i Lidköping. Omkring 10 000 personer deltog i protesten och krävde att akutmottagningen skulle få finnas kvar. Foto: Ulf Fabbe Fabianson

I helgen gick 10 000 Lidköpingsbor ut på gatorna mot regionens planer på att lägga ned akutmottagningen. I tisdags fattades det slutgiltiga beslutet – akuten läggs ned trots protester och risken att patientsäkerheten inte kan säkras.

Bakgrunden till sjukhusstyrelsens nedläggningsbeslut är regionens tuffa sparkrav som lagts på Skaraborgs sjukhus, med verksamhet i Skövde, Falköping, Mariestad och Lidköping.

Den 31 augusti beslutade den strategiska hälso- och sjukvårdsnämnden i Västra Götalandsregionen, VGR, att akutmottagningen ska stängas. Bakom beslutet stod alla politiska partier förutom Sverigedemokraterna.

Inga utökade statsbidrag från regeringen

Nämndens ordförande Janette Olsson (S) säger till Dagens Nyheter att regionen aldrig tidigare befunnit sig i en så svår ekonomisk situation, och att regionen kommer spara 70–80 miljoner kronor på att stänga akutmottagningen.

– Plus att vi inte fick några besked från regeringen om statsbidrag, och det har vi inte fått ännu, säger hon till DN. 

Under lördagen samlades drygt 10 000 Lidköpingsbor i en manifestation mot planerna. På plakat i folksamlingen fanns budskap som “Liv före ekonomi”, “Avgå” och “För vår framtid”.

Trots protesterna fattade sjukhusstyrelsen i tisdags det slutgiltiga beslutet att lägga ned akutmottagningen. Nu kommer alla patienter med behov av akutvård istället hänvisas till det nya akutsjukhuset i Skövde – ungefär 45 minuter bort. 

Personal i protest

Lisa Bertilsson, sjuksköterska på akutmottagningen i Lidköping, är besviken på regionens och sjukhusstyrelsens beslut.

Lisa Bertilsson, akutsjuksköterska. Foto: Privat

– Vi blir av med vår arbetsplats, men det här handlar främst om våra patienter. Antalet akutsjuka patienter kommer inte försvinna bara för att akutmottagningen läggs ned. Det här kommer leda till att människor kommer att dö. Dessutom kommer kostnaderna för vårdskador och rehabilitering att skena, vårdköerna öka och personal sluta. Det här är ödesdigert, säger hon.

Hon menar även att det finns flera felaktigheter i underlaget som ligger till grund för styrelsens beslut. Den risk- och konsekvensanalys som gjorts visar även att nedläggningen innebär risker för att patientsäkerheten inte kan säkras.

– Vi har påvisat felaktigheter i siffrorna och påståenden som de lutar sig mot, men de lyssnar inte. Om beslutet hade varit välgrundat och faktiskt skulle leda till att regionen sparar de pengar de vill spara hade det varit en annan sak, säger hon. 

Stellan Ahlström är sjukhusdirektör för Skaraborgs Sjukhus. På frågan hur han ser på nedläggningen svarar han, via mejl, att “den akuta sjukvården finns kvar, men i en annan form.”

Stellan Ahlström, sjukhusdirektör Skaraborgs Sjukhus. Foto: Västra Götalandsregionen

Hur kommer nedläggningen påverka patientsäkerheten? 

– Vi har respekt för oron och engagemanget, men jag vill understryka att patientsäkerheten alltid finns med i vårt arbete och att den kommer att bibehållas även i fortsättningen, säger han via mejl.

Anmälan till IVO

I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skriver fem läkare att stängningen kommer att leda till både ökad risk för vårdskor och till dödsfall. Läkarna vädjar nu om att IVO utreder riskerna och konsekvenserna ur ett patientsäkerhetsperspektiv, rapporterar Nya Lidköpings-Tidningen.

I skrivelsen påpekar läkarna risker med att resvägen blir längre för patienterna och varnar för att sjukhuset i Skövde kommer att bli överbelagt, när fler patienter måste vända sig dit. 

Planen är att personalen på akutsjukhuset i Lidköping ska börja arbeta på den nya akuten i Skövde. Lisa Bertilsson berättar att ingen av de tillfrågade sjuksköterskorna tackat ja till erbjudandet. 

– Vi har stridit så för vår akutmottagning och den nya mottagningen i Skövde står för allt vi kämpat emot. Det finns så mycket principer i det här att jag inte vill vara på den akuten. Dessutom kommer det leda till 40 timmars pendling i månaden, något varken jag eller mina kollegor vill lägga vår tid på, säger hon. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #71/2023

Iran: Gravar skändas och sörjande grips inför ettårsdagen

Inför ettårsdagen för Masha Jina Aminis död fruktar den iranska regimen nya protester och läget har därför förvärrats ytterligare i den redan stenhårda diktaturen. Bland annat har gravar till offren för polisens våld skändats för att skrämma folk från att protestera. Foto: Peter Dejong/AP/TT och Amnesty International

Gravskändningar, utomrättsliga avrättningar och en “tsunami av tortyr”. Iranska myndigheter gör nu allt för att kväva de befarade protesterna på ettårsdagen av Masha Jina Aminis död nu på lördag. Bland annat har hennes farbror gripits av regimen och landets universitet tillfälligt stängts ned.

Den iranska regimen fortsätter att tysta all form av motstånd. På lördag har ett år gått sedan 22-årige Masha Jina Amini misshandlades till döds av den så fruktade moralpolisen på gatan i huvudstaden Teheran sedan hon inte burit sin slöja på rätt sätt.

Mordet blev startskottet på proteströrelsen, även kallad ”Kvinna, Liv, Frihet”-upproret, som skakat de strikt religiösa ledarna i det allt mer slutna landet. Men fortfarande har ingen förändring skett. Snarare tvärt om.

“En tsunami av tortyr”

– Situationen för flickor och kvinnor som med obeskrivligt mod fortsätter att protestera för frihet och jämlikhet är fruktansvärd. Det senaste året har vi sett en lång rad allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna med hundratals människor, inklusive barn, som dödats och tiotusentals som gripits och utsatts för en tsunami av tortyr, säger Anna Johansson som är generalsekreterare för Amnesty International Sverige till Arbetaren.

Amnesty släppte i dagarna en omfattande rapport om situationen i landet i samband med den kommande årsdagen som visar på regimens allt mer omfattande övergrepp. Samtidigt har ingen ställts till svars för morden, tortyren och våldtäkterna. Straffriheten är utbredd och även offrens familjer har trakasserats, gripits och misshandlats när de sörjt sina anhöriga vid gravar. 

Systematiska angrepp på sörjande

Gravar som även vandaliserats av myndigheterna som ett sätt att skrämma befolkningen till tystnad. Gravar tillhörande fler än 20 unga människor från 17 olika städer, som dödats under protesterna, har skändats av regimen.

– Det som händer är naturligtvis fruktansvärt. Anhöriga som förlorat sina barn eller andra släktingar har filmats och misshandlats när de samlats för att sörja och det här sker systematiskt, säger Anna Johansson.

En av många gravar för de som dödats under protesterna som skändats av regimen. Foto: Amnesty International

Inför årsdagen av Masha Jina Aminis död nu på lördag den 16 september har den iranska säkerhetsapparaten trappat upp sitt arbete då regimen fruktar en ny protestvåg.

Massgripanden har skett runt om i hela landet. Bland annat Masha Jina Aminis farbror arresterats. Samtidigt kommer universitet och skolor att hållas stängda. Allt i ett försök att kväva uppror.

Kräver att omvärlden agerar

Trots omvärldens starka fördömanden av det som skett i landet under det senaste året har inget hänt. Nu kräver Amnesty och flera andra människorättsorganisationer att tonläget höjs.

– Det räcker inte längre med fördömanden. Vi måste börja utkräva ansvar. När så allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker så är det faktiskt möjligt för andra länder, exempelvis Sverige, att utreda brotten härifrån och åtala de skyldiga. Det gick efter den blodiga fängelsemassakern i Iran 1988 så det går även nu. Jämför med hur snabbt det internationella brottsmålsdomstolen, ICC, utfärdade en arresteringsorder av Putin efter anfallskriget mot Ukraina, vilket givetvis var helt rätt, så borde det gå att göra samma sak med ledarna i Iran, säger Anna Johansson.

Anna Johansson är orolig över utvecklingen i Iran och har svårt att se att något kommer att förändras trots de omfattande protesterna. Foto: Malin Sundelin

Amnesty uppmanar nu alla stater att överväga att utöva universell och annan extraterritoriell jurisdiktion i förhållande till brott mot internationell lag och andra allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter begångna av iranska myndigheter. 

“Få ljuspunkter”

Det är något som kan göras oavsett om de misstänkta finns i landet eller inte. Människorättsorganisationen uppmanar även stater att utfärda internationella arresteringsorder vid tillräcklig bevisning.

Men trots det ser Anna Johansson få ljuspunkter i Iran framöver men framhäver hela tiden modet hos de som fortsätter att trotsa regimen genom att ta sig ut på gatorna för att protestera.

– Det är visserligen med ett enormt mod och med en stor kraft som människor fortfarande så tydligt visar att viljan till förändring finns kvar, ändå vågar jag påstå att det inte känns så hoppfullt inför den närmaste framtiden.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

😣 Här är Tidögängets svåraste huvudvärk

“Förslaget kastar in Sverige i ett DDR-samhälle”