Arbetssamhället: Två seglivade föreställningar

Det ”meningsfulla” arbetet

En som långt tidigare än jag ifrågasatte varför politiker tävlar i att ”skapa jobb” är Bodil Jönsson som i Tio tankar om tid reflekterar kring hur märklig denna idé skulle tett sig för någon som inte hunnit genomleva den industriella revolutionen. ”År 1899 kämpade man intensivt för att slippa slita ihjäl sig. En människa från 1899 skulle aldrig kunna förstå något så absurt som att försöka skapa arbete. De strävade efter arbetsfrihet eller arbetslöshet.”38 I Tio tankar om arbete återkommer Jönsson till frågan om arbetstvånget, men i stället för att förespråka en drastisk sänkning av arbetstiden resonerar Jönsson kring hur man ska hantera att människor faktiskt tycker att det är meningsfullt att arbeta. Här menar Jönsson inte enbart att många av oss tycker att det är roligt att påta i trädgården och måla tavlor, hon tycks även hävda att vi över lag finner vårt förvärvsarbete meningsfullt. Detta eftersom människor, när de får frågan vad som är viktigt för att de ska känna lycka i livet brukar lista ”arbete” högst (tillsammans med exempelvis ”hälsa” och ”familj”).39

Men vad betyder det om man säger att ”arbete” är viktigt i ens liv? Betyder det att det är arbetet i sig som man tycker är tillfredsställande, eller allt runt arbetet som exempelvis kolleger, lön, struktur och rutin i vardagen? Många kan i enkäter även uppge att de är ”tillfredsställda” med sina jobb. Men vad betyder det? ”Verkligt tillfredsställande arbete är svårt att erhålla för majoriteten av människor, och detta är allmänt känt”, noterar arbetssociologerna Paul Thompson och Stephen Ackroyd apropå denna fråga. ”Människor som arbetar är i många fall villiga att säga att de är tillfredsställda med sitt arbete, men vad de egentligen menar är att de är tillfredsställda givet att man inte kan förvänta sig så mycket tillfredsställelse.”40

Att Jönssons resonemang är betänkligt endimensionellt – naturligtvis tycker människor att arbete är viktigt i ett samhälle där allt av ekonomisk trygghet och social aktning försvinner för den som blir av med jobbet – verkar Jönsson själv inse, och hon skriver apropå det att den verkliga knäckfrågan är: ”Skulle du fortsätta arbeta som du gör idag även om du inte behövde det för lönens skull?”41

Tyvärr lämnar Jönsson denna fråga öppen. Det är synd, för i sin hypotetiska struktur hjälper den oss att se bortom det vi tar för givet. Den tillhör också en av arbetssociologins mest återkommande enkätfrågor. Sedan 1955 har man i mer än tjugo enkäter ställt frågan ”om du vann så mycket på lotto att du aldrig mer behövde arbeta, vad skulle du då göra?” De tre svarsalternativen har varit: (1) sluta arbeta helt; (2) byta till ett annat jobb; (3) fortsätta med det nuvarande jobbet.

Om man vill få en inblick i arbetets upplevda mening är det tredje svarsalternativet av särskilt stort intresse. Vi vet att de flesta skulle vilja fortsätta jobba i någon form, men på en arbetsmarknad där vissa jobbar med att skura golv och andra med att komponera musik säger detta väldigt lite om hur totaliteten av arbete upplevs. Arbetsmarknaden präglas i sig av en ojämn fördelning av mening, där vissa jobb aldrig skulle väljas bortom den ekonomiska nöden, medan andra jobb är av sådant slag att vissa skulle betala för att få utföra dem.

Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent.

Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent. I ett land, vid en tidpunkt (Japan, 1987) låg andelen på 65,6 procent, i andra fall (exempelvis Storbritannien 1987) har den legat mellan 10 och 20 procent.42

Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att de flesta upplever det som att de inte skulle vilja ha de jobb de har om det inte var för att det ger dem lön. Därför är det relevant att tala om ett arbetstvång – vi arbetar för att vi är tvungna. De flesta av oss skulle sannolikt göra något som kan omfattas av det vitt omfattande arbetsbegreppet även om vi var ekonomiskt fria, men det säger inget om hur meningsfullt arbetet i sin mest spridda form – lönearbetet – är.

I ett resonemang som är snarlikt Jönssons går MIT-forskarna bakom den omdiskuterade boken The second machine age steget längre i endimensionellt tänkande. Efter att först ha konstaterat att avvecklingen av jobb med stigande produktivitetsutveckling antagligen kommer att accelerera i och med att teknikutvecklingen blir allt enklare att implementera i arbetsprocessen, avvisar de förslaget om basinkomst eftersom ”det är oerhört viktigt för människor att arbeta, inte bara för att få pengar utan för det är ett av de viktigaste sätten att få många andra värdefulla saker: självkänsla, gemenskap, engagemang, sunda värden, struktur, värdighet, bara för att nämna några”.43

Författarna hänvisar därefter till studier som visar att såväl hälso- som lyckotal visat sig vara högre i regioner med låg arbetslöshet än där hög arbetslöshet råder.

Återigen blir motfrågan: om vi har ett samhälle där allt från inkomst till socialt umgänge och även verktyg för att kunna arbeta är knutet till lönearbetet, samtidigt som metoderna för att ”aktivera” de som inte lönearbetar blir allt brutalare, är det då konstigt om människor föredrar att ha ett jobb framför att vara arbetslösa?

Den som har svårt för hypotetiska frågor behöver inte gå till lotterifrågan för att se hur det endimensionella tänkandet här förvillar. Nyligen gjorde Gallup (ett av de äldsta och mest respekterade enkätföretagen) en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Majoriteten, 63 procent, var ”inte engagerade”, enligt rapporten. Denna majoritet hade mentalt ”checkat ut” och gick mest till jobbet för lönens skull. 24 procent var ”aktivt motsträviga” i den meningen att de inte bara vantrivdes på jobbet utan även var fientliga mot sina arbetsgivare.44 Dessa siffror återspeglar den ojämna fördelningen av ”mening” i arbetslivet – att vissa kan ”förverkliga sig själva” i sina jobb, medan andra inte skulle jobba en minut om det inte var för lönen.

Nyligen gjorde Gallup en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Arbetare på textilfabriken i textildistriktet Noida utanför Dehli, Indien.
Nyligen gjorde Gallup en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Arbetare på textilfabriken i textildistriktet Noida utanför Dehli, Indien. Foto: Daniella Backlund/SvD/TT

Här kan man invända att vad som är meningsfullt ju är ”subjektivt”: vad vissa tycker är meningslöst kan av andra upplevas som ytterst meningsfullt. Att tala om att vissa jobb skulle vara mindre meningsfulla än andra tjänar därför inget till. Det är helt enkelt upp till individen. Detta är en vanlig missuppfattning vad det gäller mening. Det finns förvisso en subjektiv variation i vad vi upplever som meningsfullt, och för att ytterligare komplicera saker används också meningsbegreppet olika inom samhällsvetenskap och filosofi. Inom fenomenologin och semiotiken talar man exempelvis om ”mening” som den betydelse olika symboler, handlingar och fenomen har. Denna ”mening” är dock inte subjektiv i bemärkelsen att vi är ensamma om att uppleva den. Ett ords mening är exempelvis intersubjektiv: för att individen ska förstå ordet och kunna kommunicera det måste individen uppfatta dess mening på ungefär samma sätt som andra individer.45

När vi talar om arbetets mening blir den intersubjektiva dimensionen ännu viktigare (kommer andra än jag tycka att detta är meningsfullt?). Vi rör oss då också med en mer existensfilosofisk förståelse av ordet ”mening” – ”mening” som i ”meningen med livet”, ”mening” som i syfte och sammanhang – den typ av mening som förintelseöverlevaren och psykologen Viktor Frankl såg som den mest fundamentala drivkraften hos människan.46

Som jag annorstädes utvecklat kan man dela upp arbetets mening i tre sfärer. Ett jobb kan vara meningsfullt (1) för individen som utför det; (2) för det företag där jobbet utförs; (3) för resten av världen. Dessa tre sfärer kan ibland överlappa varandra, men ofta finner vi att meningen är koncentrerad till en av dem. Att spå i kort kan till exempel upplevas som väldigt meningsfullt för individen som gör det, medan det för många andra är meningslöst. Ett arbete vid löpande bandet kan vara till gagn för både företaget och de konsumenter som köper produkten, medan det upplevs som meningslöst av den som utför det.47

Även om vi i Gallup-studien och lotterifrågan kan se att de flesta individer inte upplever sina jobb som meningsfulla för dem personligen är den tredje typen av meningsfullhet mer relevant för det ”objektiva” värde som arbetet tillmäts. Ett tankeexperiment som jag själv brukar använda mig av för att reflektera över hur meningsfullt ett visst jobb är för världen, är att föreställa sig vad som skulle hända om alla som sysslade med det gick ut i en generalstrejk. Vilka skulle de direkta och långsiktiga effekterna bli? Kan man föreställa sig att livet i all väsentlighet skulle rulla på som vanligt? Skulle världen kanske bli bättre om jobbet inte fanns? Eller sämre?

Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer?

För att ta ett tydligt exempel var Sverige fram tills nyligen det land i världen med störst vapenexport per capita och sedan början av 2000-talet har vapenexporten (som bland annat kom till bruk i Irakkriget) fördubblats i värde.48 Är detta en produktion som gör världen bättre? Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer? Hur stora skulle effekterna vara om man jämför med om alla ingenjörer, bönder eller läkare gick i strejk? Vi inser snart att det finns väldigt många jobb som vi skulle klara oss bra utan.

En vanlig kommentar är att det är kränkande att säga att ett jobb är meningslöst eftersom man då nedvärderar de arbetare som utför detta jobb. Utöver den märkliga premissen att jobbet avgör vårt människovärde – en i sig ny och bräcklig föreställning – underskattar man då människans reflexiva förmåga. Enligt en brittisk enkätstudie uppgav enbart 50 procent att de i sitt arbete ”gav ett meningsfullt bidrag till världen”.49 Den brist på mening som andra halvan av respondenter gav uttryck för är inte slumpmässigt spridd. I USA har man samlat tillräckligt med data för att få en någorlunda god uppfattning om hur den upplevda meningen varierar mellan yrkesgrupper genom att fråga anställda om de upplever att de i sina jobb ”gör världen till en bättre plats”. Bland maskinskötare, hudläkare och teckenspråkstolkar svarar hundra procent att de genom sitt arbete gör världen bättre. Bland modedesigner, tvätteriarbetare, tulltjänstemän och bensinstationsbiträden är de bara tio procent.

Här kan man påpeka att det fortfarande rör sig om subjektiva skattningar av hur mycket man bidrar till världen. Även om dessa subjektiva skattningar visar på stor intersubjektivitet mellan individer i samma yrkesgrupp kan man för att nå ytterligare objektivitet göra som brittiska New Economics Foundation och beräkna hur mycket skada och nytta olika yrkesgrupper gör. Till exempel fann man att de ledande investeringsbankirerna i London orsakar samhällsskador motsvarande sju pund för varje pund de genererar i reellt värde. För reklambyrådirektörer låg motsvarande siffra på elva pund. Bland förskolepersonal och lokalvårdare på sjukhus visade det sig däremot att de genererar tio pund i samhällsekonomiskt värde för varje pund de får i lön.50Trots att liknande studier då och då uppmärksammas i offentligheten är uppfattningen att ”arbete ger livet mening” fortfarande stark. Ytterligare ett exempel på hur man endimensionellt kan jämföra ”arbete” med ”arbetslöshet”, som om båda dessa typer av tillvaro var av naturen givna, märks i den ännu starkare föreställningen att arbete är bra för hälsan.

 

Det ”hälsofrämjande” arbetet

Medan fascistoida formuleringar och dyrkan av kroppsarbete fallit bort i det offentliga rummet har sambandet mellan god hälsa och anställning statistiskt proklamerats inte i en, utan i tusentals böcker, rapporter och vetenskapliga artiklar. Flera frågor kan riktas och har riktats mot denna forskningsindustri. För det första kan man fundera över meningen med att producera så mycket forskning kring detta. Att göra en statistisk undersökning som bekräftar sambandet mellan arbetslöshet och dålig hälsa kan kosta miljoner – hur kommer det sig att man ändå lägger ner så mycket pengar på att plocka fram hälsokorrelationer som vi känt till i mer än femtio år? En annan fråga är hur det kommer sig att dessa undersökningar alltid tycks resultera i att den fulla sysselsättningens lov sjungs allt starkare? Måste sambandet mellan lönearbete och hälsa leda till att vi förstärker lönearbetet som institution? En tredje fråga gäller i hur pass stor utsträckning man tar hänsyn till andra relaterade variabler som exempelvis fattigdom. Arbetslöshet och fattigdom tenderar ju att hänga samman. Ytterligare en fråga, som dock inte gäller alla studier på det här området, är hur ”lönearbete” kan hanteras som en fullständigt homogen variabel. Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.51

Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.

Alltför många ”anomalier”, det vill säga svårförklarliga avvikelser, från den enkla korrelationen mellan sysselsättning och hälsa har vid det här laget presenterats för att det ofta repeterade sambandet ska kunna anses vetenskapligt grundat. En politiker kan förstås säga: ”Vi har med arbetslinjen som främsta ledstjärna skapat ett samhälle där de arbetslösa och sjuka befinner sig i ständig otrygghet eftersom detta aktiverar dem och ger dem incitament att ta vilket jobb som helst. Därför mår de som inte har arbete inte särskilt bra i vårt samhälle. Därför blir man frisk av arbete.” Men den som vill studera arbetet utan denna politiskt utformade arbetslöshet som jämförelsepunkt finner snabbt att förvärvsarbetet är ett av de största hoten mot den allmänna hälsan.

Ett sätt att studera detta är exempelvis att se hur nedstämdhet varierar över tid. I en studie vid Cornell University som analyserade 509 miljoner Twittermeddelanden fann man att positivt laddade ord (som ”glad”, ”bra” och ”lycklig”) var betydligt vanligare på morgnar, kvällar och helger. Negativt laddade ord var däremot vanligare under tider då de flesta arbetar. Resultaten återkom inom vitt skilda kulturer och tendenserna följde olika länders helgdagar.52 I en studie från London School of Economics där över 20 000 respondenter rankade lycka och avslappning på en app under en längre tid, fann man likaledes att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.53 Sannolikt förklarar liknande observationer åtminstone delvis varför den vanligaste tidpunkten för dödlig hjärtattack är på måndag morgon när den arbetande befolkningen måste bege sig till jobbet efter en ledig helg.54

I en studie från London School of Economics fann man att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.
I en studie från London School of Economics fann man att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen. Foto: Leif R Jansson/TT

Trots att det i alla välfärdsstater finns straffsystem för att driva arbetslösa i arbete är det inte så enkelt att arbetslösa mår sämre än alla som har anställning. I en studie i Social Science & Medicine kunde man utifrån ett longitudinellt datamaterial på över 1700 personer slå fast att den psykiska ohälsan är betydligt större bland de som arbetar under osäkra anställningsförhållanden än bland de som helt uteslutits från arbetsmarknaden.55 När denna prekära grupp drastiskt ökar över tid, blir arbetet allt mer hälsovådligt.56 Likaså har man utifrån ohälsotal, barnadödlighet och livslängd flera gånger observerat att generella, ekonomiska kriser, då en större population drabbas av arbetslöshet, visat sig vara positiva för folkhälsan. Under den stora 1930-talsdepressionen, när arbetslösheten i USA steg till 22,9 procent, sjönk exempelvis dödsfallen i influensa och lunginflammation från 150 till 100 fall per 100 000 invånare. Likaså dog färre i hjärt- och kärlsjukdomar samt tuberkulos efter att dessa sjukdomar ökat under hela 1920-talet. Det mest slående är dock att medellivslängden steg med förbluffande sex år mellan 1929 och 1933. Enligt författarna till en studie på detta område är en viktig orsak till sambandet att arbetslivets stress (med mindre sömn, fler trafikolyckor och högre alkoholkonsumtion som följd) avtar i tider av ekonomisk recession.57 I en svensk uppmärksammad studie som publicerades i The Lancet kunde man i överensstämmelse med detta konstatera att när vi pensioneras förbättras hälsan, oavsett hierarkisk position, motsvarande en föryngring på åtta till tio år beroende på hur stor arbetstillfredsställelsen var.58

Man kan också mäta arbetets hälsovådliga effekter på mer direkt vis. Enligt en norsk studie finns till exempel starka samband mellan arbetsnarkomani och psykiska problem som depression, ångest- och tvångssyndrom.59 Hur mycket vi arbetar ökar även prevalensen av somatisk ohälsa. Personer som arbetar 55 timmar i veckan eller mer löper 33 procent högre risk att drabbas av hjärtinfarkt än personer som arbetar 35 timmar i veckan.60 Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.61

Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.

Går vi till Japan, det land där arbetsniten är som störst och arbetstiden som längst, finner vi hur problemen med karoshi – det japanska begreppet för att arbeta sig till döds – nu växt sig så stora att den japanska regeringen släppt en vitbok i ämnet. I denna rapport beskrivs hur tusentals japaner varje år dör av överarbete och hur en av fem anställda befinner sig i riskzonen för karoshi. Tidigare var 95 procent av de som dog män, men på senare år har karoshi gått mot ökad jämställdhet så att 20 procent av de som dör nu är kvinnor. Hittills har försöken att stävja problemet med statlig ersättning till de anhöriga och upp till sju miljoner kronor i skadestånd från företaget där den avlidne arbetade, inte hjälpt.62

Att Japan gjorts till ett skräckexempel – som om resten av världen hade en sund relation till arbete – är samtidigt olyckligt. Den ogreppbara ILO-statistik över arbetsrelaterad död i USA som arbetsmiljöingenjören Lisa Cullen analyserat förtjänar här att nämnas som jämförande exempel. Varje dag dör 165 amerikaner på grund av yrkessjukdomar och ytterligare 18 på grund av arbetsrelaterade skador. Detta, tillsammans med de 36 400 icke-dödliga olyckorna och de 3 200 arbetsrelaterade sjukdomarna som varje dag orsakas av lönearbetet, kostar det amerikanska samhället 155 miljarder dollar årligen: fem gånger mer än kostnaderna för omvårdnaden av aidspatienter och nästan lika mycket som sjukdomen cancer kostar (i reda pengar).63 Ohälsan drabbar inte bara den manuella arbetaren, utan även kontors- och butikspersonal som tvingas andas in giftig luft under dagarna; även våld på arbetsplatsen och (bland sjukvårdspersonal) sjukdomssmittor är vanliga källor till ohälsa. Endast i en bråkdel av fallen händer det att någon hålls ansvarig för det som inträffat.64 Det finns nämligen en tendens att se arbetsplatsrelaterad död och ohälsa som konsekvensen av ”arbetsplatsolyckor”. Cullen är dock av en annan mening: ”Få riktiga olyckor äger egentligen rum på arbetsplatser eftersom miljön och aktiviteterna där är kända på förhand och därmed även riskerna. När skador förknippade med dessa risker kan förutses, kan olyckor förhindras.”65

Idén om lönearbetets saliggörande egenskaper är så pass stark att det inom politiken blivit en relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – i syfte att de då är kvar i arbetslivet. På bilden dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, 2012.
Idén om lönearbetets saliggörande egenskaper är så pass stark att det inom politiken blivit en relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – i syfte att de då är kvar i arbetslivet. På bilden dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, 2012. Foto: Bertil Ericson/TT

Det finns således grund för att anta att det så ofta repeterade sambandet mellan arbetslöshet och ohälsa mer är ett utslag av arbetsideologi än av vetenskap. Så fort en jämförelse mellan ”arbetslöshet” och ”arbete” görs bör vi dock börja med att reflektera över lönearbetets alla lager av sekundärvinster, det vill säga de olika källor till tillfredsställelse som ett lönearbete kan ge men som inte har med själva arbetsaktiviteten att göra. Som socialpsykologen Marie Jahoda tidigt uppmärksammade är de andra aspekterna av lönearbetet väl så betydelsefulla: vi har inte utvecklat någon annan institution i samhället som i lika hög grad som lönearbetet ger vardagen en tidsstruktur, för samman människor i social interaktion, delar ut samhällsnyttiga uppgifter, avgör social status och förser människor med dräglig inkomst.66 Om man föreställer sig att samhället skulle kunna se ut på ett annat sätt, att det skulle finnas andra institutioner som exempelvis möjliggjorde meningsfull aktivitet och förenade människor i umgänge, vad skulle då hända med lönearbetets välgörande verkan? Att lönearbetet i dag fungerar som grund för ett fullödigt medborgarskap är inget bra argument för att lönearbetets roll i samhället måste stärkas – tvärtom.

Ändå är denna idé så pass stark att det i skrivande stund blivit en inom borgerligheten relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – det vill säga även om deras läkare sjukförklarat dem – i syfte att de då är kvar i arbetslivet, blir ”aktiverade” och därmed friska.67 Vad det endimensionella tänkandet här döljer är just hur politiskt utformad tillvaron med sjukersättning blivit. I stället för att säga ”man blir frisk av att lönearbeta” skulle ett minimum av ärlighet kunna låta så här: ”vi har gjort tillvaron för sjukskrivna personer så odräglig vi kan genom att låta deras ersättning vara låg och ständigt hota dem med utförsäkring och indragna pengar. Därför ser det faktiskt ut som att det kan vara bättre för sjuka människor att vara kvar i lönearbete än att ta det erbjudande till ’vila’ som dagens trygghetssystem tillåter.” Formulerat på detta vis inser man att det antagligen är många som drar sig för att sjukskriva sig med allt vad det innebär och hellre jobbar på (tills det brister). Enligt Arbetsmiljöverket har vi också betydligt större problem med sjuknärvaro än med sjukfrånvaro: under ett givet år jobbar sju av tio svenskar trots att de är sjuka.68 Tyvärr verkar det inte finnas någon gräns för hur långt den arbetsideologiska incitamentslogiken kan drivas.69

 

Fotnoter:

38. Bodil Jönsson, Tio tankar om tid, Stockholm: Bromberg, 1999, s. 86.

39. Bodil Jönsson, Tio tankar om arbete, Stockholm: Bromberg, 2016, s. 34ff.

40. Paul Thompson och Stephen Ackroyd, ”All quiet on the workplace front? A critique of recent trends in British industrial sociology”, Sociology, vol. 29, nr 4, 1995, s. 42.

41. Jönsson, Tio tankar om arbete, s. 131.

42. Roland Paulsen, ”Economically forced to work: A critical reconsideration of the lottery question”, Basic Income Studies, vol. 3, nr 2, 2008. Observera att lotterifrågan inte mäter faktiskt beteende utan enbart vad anställda föreställer sig att de skulle göra. För att mäta faktiskt beteende måste man utgå från lottovinster som extremt sällan delas ut. Någon sådan studie har inte gjorts. Däremot har man mätt hur människor beter sig efter mindre lottovinster. Dessa ger emellertid ingen som helst indikation på huruvida vi främst arbetar för ekonomisk inkomst eller ej. Bara för att vinsten ska täcka ett vanligt bostadslån måste den i dag vara exceptionellt hög. Se exempelvis Anna Hedenus, At the end of the rainbow-post-winning life among Swedish lottery winners, Göteborg: Göteborgs universitet, 2011.

43. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, The second machine age: Work, progress, and prosperity in a time of brilliant technologies, New York: WW Norton & Company, 2014, s. 232.

44. Gallup, ”State of the global workplace”, 2013, s. 17.

45. För denna meningsdimension, se i synnerhet Alfred Schutz, The phenomenology of the social world, Evanston: Northwestern University Press, 1967.

46. Viktor E. Frankl, Man’s search for meaning: An introduction to logotherapy, New York: Simon & Schuster, 1984 [1956].

47. För vidare diskussion om detta, se Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen, Return to meaning: A social science with something to say, Oxford: Oxford University Press, 2017.

48. Linda Åkerström, Den svenska vapenexporten, Stockholm: Leopard förlag, 2016.

49. Will Dahlgreen, ”37% of British workers think their jobs are meaningless”, YouGov, 12/8, 2015.

50. Eillies Lawlor, Helen Kersley och Susan Steed, A bit rich: Calculating the real value to society of different professions, London: New Economics Foundation, 2009.

51. Se exempelvis Clifford L. Broman, ”Work stress in the family life of African Americans”, Journal of Black Studies, vol. 31, nr 6, 2001; Robert Karasek och Töres Theorell, Healthy work: Stress, productivity, and the reconstruction of working life, New York, NY: Basic Books, 1999; I. C. McManus, B. C. Winder och D. Gordon, ”The causal links between stress and burnout in a longitudinal study of UK doctors”, Lancet, vol. 359, nr 9323, 2002; J. Medin m.fl., ”Organisational change, job strain and increased risk of stroke? A pilot study”, Work – A Journal of Prevention Assessment & Rehabilitation, vol. 31, nr 4, 2008.

52. Scott A. Golder och Michael W. Macy, ”Diurnal and seasonal mood vary with work, sleep, and daylength across diverse cultures”, Science, vol. 333, nr 6051, 2011.

53. Alex Bryson och George MacKerron, ”Are you happy while you work?” London, London School of Economics, 1187, 2013.

54. D. R. Witte m.fl., ”Excess cardiac mortality on Monday: The importance of gender, age and hospitalisation”, European Journal of Epidemiology, vol. 20, 2005.

55. Sarah A. Burgard, Jennie E. Brand och James S. House, ”Perceived job insecurity and worker health in the United States”, Social Science & Medicine, vol. 69, nr 5, 2009.

56. Guy Standing, The precariat: The new dangerous class, London: Bloomsbury Academic, 2011.

57. José Tapia Granados och Ana V. Diez Roux, ”Life and death during the Great Depression”, Proceedings of the National Academy of Sciences, 2009.

58. Bland de som uppvisar ”hög arbetstillfredsställelse” kunde någon förbättrad hälsa dock inte observeras i samband med pension. De lyckligt lottade som ansågs tillhöra denna grupp uppgick till cirka en fjärdedel av de utfrågade respondenterna, se Hugo Westerlund m.fl., ”Self-rated health before and after retirement in France (GAZEL): A cohort study”, The Lancet, vol. 374, nr 9705, 2009, s. 1891.

59. Cecilie Schou Andreassen m.fl., ”The relationships between workaholism and symptoms of psychiatric disorders: A large-scale cross-sectional study”, PloS one, vol. 11, nr 5, 2016.

60. Mika Kivimäki m.fl., ”Long working hours and risk of coronary heart disease and stroke: A systematic review and meta-analysis of published and unpublished data for 603 838 individuals”, The Lancet, vol. 386, nr 10005, 2015.

61. Andreas Holtermann m.fl., ”Long work hours and physical fitness: 30-year risk of ischaemic heart disease and all-cause mortality among middle-aged Caucasian men”, Heart, vol. 96, nr 20, 2010.

62. Justin McCurry, ”Death from overwork: Japan’s ”karoshi” culture blamed for young man’s heart failure”, The Guardian, 18/10, 2016.

63. Lisa Cullen, A job to die for: Why so many Americans are killed, injured or made ill at work and what to do about it, Monroe, ME: Common Courage Press, 2002.

64. Rory O’Neill, ”Criminal neglect: How dangerous employers stay safe”, i Worker safety under siege: Labor, capital, and the politics of workplace safety in a deregulated world, red. Vernon Mogensen, Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe, 2006.

65. Cullen, A job to die for, s. 5.

66. Marie Jahoda, Employment and unemployment: A social-psychological analysis, Cambridge: Cambridge University Press, 1982.

67. Riksrevisionen, ”Är sjukskrivning bra för hälsan? RIR 2016:31”, Stockholm, 2016.

68. Arbetsmiljöverket, ”Arbetsmiljön 2015”, Stockholm, 2016.

69. Ett mer indirekt försvar av arbetsideologin med hänvisning till den allmänna hälsan märks i argumentet att länder med hög BNP har lyckligare invånare än andra. Trots hög produktivitetsutveckling är det därför bra att arbeta så mycket som möjligt eftersom vi då får tillväxt vilket gör alla lyckligare. Även detta kan på sin höjd betraktas som en halv sanning. Att det positiva sambandet mellan BNP och självskattad lycka efter en viss nivå mattas av – den så kallade ”Easterlin-paradoxen” – tycks de flesta inom lyckoforskningen vara överens om även om det råder delade meningar kring hur mycket lyckan mattas av. Richard Layard presenterade tidigt resultat som visade hur sambandet mellan BNP per capita och självskattad lycka tycktes upphöra under femtiotalet i länder som USA. Andra har visat att det finns ett samband mellan lycka och BNP per capita som emellertid blir svagare ju högre BNP blir, se Richard Layard, ”Happiness: Has social science a clue?” London, London School of Economics, 3, 2002. Tittar man på mått för psykisk ohälsa blir sambandet ännu otydligare. World Health Survey fann exempelvis att andelen deprimerade vuxna i höginkomstländer var 7,1 procent, medan den var 6,4 procent för lägre medelinkomstländer och 6,0 procent för låginkomstländer, se John F. Helliwell, Richard Layard och Jeffrey Sachs, World happiness report 2013, New York: Sustainable Development Solutions Network, 2013. Här tycks med andra ord sambandet vara att ju rikare land, desto mer deprimerade invånare. Ser man till Sverige och hur den psykiska hälsan här utvecklats under det att ”vi” under senare decennier blivit rikare är det särskilt svårt att acceptera tesen att högre BNP följs av lycka. I Stockholms läns Folkhälsorapport sammanfattas de senaste decenniernas utveckling så här: ”Förekomsten vid en given tidpunkt av ångestsymtom uppskattades i en svensk studie till knappt 15 procent (7). Detta kan jämföras med självrapporterade uppgifter från Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF), där knappt 19 procent av befolkningen år 2012/2013 uppgav att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Bland 16–24-åringar har andelen tredubblats sedan år 1988/1989. Andelen som uppgav att de hade svåra besvär var omkring 5 procent år 2012/2013. Även dessa besvär har ökat mycket kraftigt bland unga, med en fyrdubbling sedan år 1988/1989. Liksom för depression är det nästan dubbelt så vanligt att kvinnor insjuknar jämfört med män. […] Ett annat sätt att följa utvecklingen över tid är att använda vårddata för diagnoserna depression och ångest. I Stockholms län finns data av acceptabel kvalitet om diagnoser från primärvården och den specialiserade psykiatrin från år 2005 och framåt. Depression och ångestsyndrom utgör den överlägset största diagnosgruppen och det är också här man ser en ökning (figur 5.1). Andelen har ökat kraftigt, med cirka 65 procent mellan åren 2006 och 2014.” Stockholms läns landsting, ”Folkhälsorapport 2015”, Solna, 2015.

Publicerad
5 days sedan
8 mars - bevakning kring internationella kvinnodagen

Det händer på 8 mars 2026

Vad händer på internationella kvinnodagen? Arbetaren listar några evenemang runt om i landet.

Malmö

• Klockan . 10.00 Brunch Feminister mot fascister! – 8 mars 2026 (Vänsterpartiet m.fl.)
Brunch, kl. 10-13 Vad: Brunch med musik, workshops, barnaktiviteter, bokbord och kultur. Var: Café Barbro, Norra Skolgatan 10 B. → Läs mer

• Klockan 13.00 Demonstration, Feminister mot fascister!
samling kl. 13.00 Vad: Demonstration med tal och musik Var: Samling vid Möllevångstorget. Tåget avgår ca kl. 13.30 mot St. Knuts torg. → Läs mer

•Klockan 15.00 Demonstration Feminism underifrån – kvinnokamp klasskamp krossar patriarkatet!
Panelsamtal kl. 15.30 Vad: Samtal om Sexualundervisningen i skolan, med skolpolitiska utskottet Var: Poeten på hörnet → Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hörby

•  Aktivister – En film av Maj Wechselmann på Internationella kvinnodagen
Klockan 14:00 på Bio Sågen.
”Vi uppmärksammar internationella kvinnodagen genom att premiärvisa Maj Wechselmanns Aktivister. Från dagens Gaza till Sergels torg, där ungdomar, mammor och mormödrar kräver att regeringen tar klimatkrisen på allvar eller agerar mot mot Israels krigsförbrytelser medelst plakat nedtecknade på kartonger.” → Läs mer

Stockholm

• Demonstration: “Vår rätt att välja, vår rätt att leva.”
Starttid: 14.00
Avmarsch: 15.00
Rutt: Medborgarplatsen – Mynttorget

Arrangör: 8 mars-kommittén. Årets kommitté består av Ung Vänster Storstockholm, Vänsterpartiet Storstockholm, Stockholms tjejjour, Seko Stockholm, Kurdiska kvinnorådet Amara, LO i Stockholms län, SSU Stockholm, Grön Ungdom Stockholm, ABF Stockholm och Feministerna Stockholm.
→ Läs mer

•Ta natten tillbaka (Allt åt alla Kvinnofront m.fl.)
Separatistisk demonstration för kvinnor och transpersoner!
Samling Tjärhovsplan 20.00
Folkkök på Kafé 44: 18.00

”Vi tar natten tillbaka från de som inte tycker att natten och staden är vår. Som tjänar på att vi gömmer oss och underkastar oss. Vi tar natten tillbaka från de som utsätter oss för sexuellt våld och som trakasserar oss. Vi tar natten tillbaka från de som vill inskränka våra reproduktiva och kroppsliga rättigheter. Nu är det förövarnas tur att vara rädda. Gatorna tillhör oss!” → Läs mer

Göteborg

• TA NATTEN TILLBAKA! KVINNA LIV FRIHET, JIN JÎYAN AZADÎ! NU, DÅ, FÖR ALLTID!
“Trött på patriarkatet? Trött på att höra om ännu en kvinna som drabbats av en mans våld? Trött på att se snuten och ordningsvakter göra våra gator ännu mindre säkra? På lördag den 7 mars tar vi över gatorna och skapar vår egen trygghet – tillsammans!

  • Samling på Masthuggstorget
  • OBS! Lördag 7 mars, kl. 19.30
  • Enbart för kvinnor, transpersoner och icke-binära

Ta natten tillbaka är inte bara en demonstration för kvinnors och transpersoner frihet, det är också en fest! Vi kommer därför spela musik och dansa fram längs gatorna.

I år ses vi igen under parollen kvinna liv frihet. För att hedra alla kvinnor som kämpar i Iran och Kurdistan. För alla kvinnor som reser sig mot femicid, för fred, för rätten att leva i frihet. För kvinnorevolutionen” → Läs mer

Uppsala

• Fackeltåg på internationella kvinnodagen
”På internationella kvinnodagen – den 8 mars – vill vi med ett fackeltåg demonstrera för att bevara sexualundervisningen och kunna förebygga sexuellt våld mot unga tjejer! Vi samlas kl 17:30 på Stora torget och facklor kommer att säljas på plats. Fackeltåget avslutas med sång av Uppsala feministkör och tal av RFSU. Vill du tillsammans ta ställning? GÅ MED OSS!” → Läs mer

Vara

• Filmen Aktivister visas på Park Bio
”Park Bio i Vara kommer att visa filmen Aktivister av Maj Wechselmann den 8 mars kl. 19.00. 8 mars, Internationella kvinnodagen, känns det viktigt att uppmärksamma Aktivister om 2 unga kvinnor och många kvinnor som bedriver utomparlamentariskt arbete för miljön, fred, rättvisa och demokrati!”
→ Läs mer

Gävle

• Kvinnodagsvaka
7 mars, 16.00-22.00 Musikhuset Sjömanskyrkan

Kvinnojouren Blåblockan bjuder in till vaka på Musikhuset för en peppig kväll där lokala initiativ lyfts fram. Musik med Coffeebeans, Koma NurDil, Systrarna Gävleborg. Också på scen: Ann Nilsén (Länsmuseet), representanter från Kvinnojouren Blåklockan, MÄN Gävle, HiG, Amnesty och Gävle kommun. Och Nica Forsberg, spoken word!
Quiz. Kvällen avslutas med filmvisning inklusive popcorn.
→ Läs mer

Umeå

• Kvinnojouren Umeå arrangerar en demonstration
Samling kl. 14:00 på Renmarkstorget
Tåget avgår 14:15
Avslutning med tal på Renmarkstorget cirka 14:45
→ Läs mer

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
2026 års Ottarpris går till lärarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. Foto: Alva Roselius, Sverre A. Børretzen/TT

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Tidningen Arbetaren har utsett årets Ottarpristagare: två lärare som i många år arbetat för att sprida kunskap om sexualitet, samtycke och relationer på elevernas villkor. 

Just nu pågår det största angreppet mot sexualundervisningen i modern tid, enligt RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Bakgrunden är två statliga utredningar. Regeringen ska lägga fram sitt förslag för riksdagen den 17 mars. 

– RFSU grundades av Ottar år 1933. Vi på Arbetaren ser att det, dessvärre, 93 år senare är dags att ge priset till personer som kämpar för något så grundläggande som sexualupplysning i svenska skolor, säger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. 

”Anti-woke”-trend och panik

Så varför hotas sexualundervisningen nu? I bakgrunden finns en internationell ”anti-woke”-trend. Men framför allt handlar det om sjunkande resultat i svenska skolor. Politikerna har panik över det, säger pristagarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. 

– Det speglar en syn på vad skolan ska ge eleverna: mätbar, instrumentaliserad kunskap som är enkel att kontrollera. Andra värden, som är svårare att mäta, faller bort, säger Kristina Nilo.

Den eventuella nedskärningen av sexualitet, samtycke och relationer kan ses som en bieffekt av allt annat förändringsarbete.

Undervisar elever och lärare 

– Vi kan inte ta någonting för givet. Det händer saker i världen, det påverkar barn och unga, och när det kommer in i skolan behöver vi vara beredda att handskas med de frågorna om vi vill ha ett fritt och öppet samhälle, säger Makz Bjuggfält.

Tillsammans har han och Kristina Nilo undervisat mängder av elever om sexualitet, samtycke och relationer sedan 2012. Runt 2018 började de även fortbilda andra. I februari skrev de, tillsammans med fyra andra lärare, en debattartikel i Vi Lärare som undertecknades av 150 oroliga skolanställda.

– Skolan blir helt avgörande, eftersom vi aldrig kommer att leva i ett samhälle där alla barn har tillgång till lika trygga vuxna hemma, säger Kristina Nilo.

Läs mer i intervjun med Ottarpristagarna.

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"
Grovsnusmumriken fortsätter betrakta världen. Bild: Kattis Mörk

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Grovsnusmumriken spelar just nu Kjell Höglund: ”Från alla håll så manar man till krig och kamp, och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp.”

Håll ut! Snart är det vår!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.  Foto: Olof Åström, Skärmdump

Skurup-domen sätter priset på en arbetares liv

Vad är priset på en människas frihet och hälsa? Malmö tingsrätt har, som Arbetaren rapporterat om, kommit fram till en siffra i sin dom mot de företagare som förslavat tre polska arbetare i Skurup, i ett halvårs tid.

Priset låg på drygt 900 000 kr, alltså 600 000 kr per person och år. För den summan kan du anställa och betala sociala avgifter för en månadslön om 38 000 kr/månad, vilket inte är långt ifrån vad en genomsnittlig byggarbetare tjänar.

Om du anställer någon legitimt behöver du också följa gällande lagar om arbetstid och arbetsmiljö, vilket uppenbarligen inte gjordes hos det här företaget. De arbetade enligt artikeln både på tak och med asbest utan skydd, och de arbetade förutom byggjobb även med städning och lagning av bilar. En förslavad arbetare kan du schemalägga efter behov och utan varsel.

Läser man specifikationen av skadestånden i domen ser man att skadeståndet primärt består av ersättning för utebliven lön, och lönen sätts efter vad som överenskommits mellan gärningsmannen och brottsoffren, snarare än vad som gäller i kollektivavtalet, som måste ses som branschstandard. Den så kallade kränkningsersättningen är ringa och ersättning för sveda och värk avvisades. Det är säkert i enlighet med gällande lagar, men är det så vi vill behandla människohandel?

Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst, en av gärningsmännen fick också fängelse. Men vad ger det brottsoffren, som förlorat sin frihet och sin hälsa och utnyttjats i ett halvår? Vad sätter det för pris på en arbetares liv? Och vad ger det för incitament till övriga aktörer på arbetsmarknaden? Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst finns det ett avskräckande värde i fängelsestraffet, men för en bransch som redan är starkt präglad av brott och ekonomiska oegentligheter kan man inte lita på att det kommer att räcka. Beslut kommer antagligen att fortsätta fattas i hög grad efter vad som är och inte är lönsamt. Vill vi bli av med slavarbetet måste det synas i resultaträkningarna. Men framför allt, om vi vill visa folk att arbetarliv har ett värde måste det synas i skadeståndsvärdet.

Malmö tingsrätt

Byggboss i Skurup döms till fängelse för människo­handel

Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, Ottar. Foto: Pressens Bild / TT, Sverre A. Børretzen/TT. Montage: Arbetaren

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Från prästdotter till grundare av RFSU – svar på vanliga frågor om Ottar.

Vem var Ottar?

Ottar var den signatur som Elise Ottesen-Jensen använde när hon började skriva för tidningen Arbetaren vid starten 1922. Då var hon redaktör för de så kallade kvinnosidorna. 

Tidningens ledning ville att de sidorna skulle innehålla hushållstips, recept och annat som de tänkte var ”kvinnligt”. Detta krockade snart med Ottars vilja. Hon var aktiv feminist, syndikalist och antifascist. Elise Ottesen-Jensen och hennes partner, Albert Jensen som var tidningens utrikesredaktör, sade upp sig i protest. Senare återkom båda till Arbetaren och på 1930-talet var Ottar redaktör för sidan Vi Kvinnor i tidningen.

Vad är Elise Ottesen-Jensen känd för?

I dag är Elise Ottesen-Jensen mest känd för sitt arbete med sexualupplysning och preventivmedel. Hon reste till exempel runt och hjälpte kvinnor runtom i landet att prova ut pessar. 

Det arbetet var en del av hennes politiska övertygelse, men i bakgrunden fanns också personliga upplevelser: Hon hade sett sin mamma slitas ut av alla graviditeter. Systern Magnhild tvingades adoptera bort ett barn i tonåren, blev psykiskt nedbruten och dog ung. Dessutom fick Elise Ottesen-Jensen och Albert Jensen ett barn som dog efter en kort tid.

Men Ottar är också känd för att det var hon som uppmuntrade den kända författaren Moa Martinson att börja skriva. På den tiden hette Martinson Helga Johansson och skrev för Arbetarens kvinnosidor. 

Vem startade RFSU?

Jo, det var Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen som år 1933 låg bakom grundandet av RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. 

RFSU är fortfarande en mycket aktiv organisation och sedan 1981 heter deras tidskrift Ottar.

Vad är Ottarpriset?

Ottarpriset instiftades av tidningen Arbetaren år 2017 och delades ut första gången 2018. Priset går till personer eller grupper som kämpar för jämlikhet och feminism, särskilt kopplat till sexuella rättigheter. 

Ottarpriset består av 10 000 kronor, ett diplom och en middag med Arbetarens redaktion.

Här kan du nominera till Ottarpriset och läsa mer om tidigare pristagare.

Lite snack och mycket verkstad – om Ottar­prisets instiftande

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Greta och Alexandra strandsatta i Murjek – du kan aldrig ana vad som hände sen

Redan på perrongen i Umeå hade vi börjat ana vartåt det barkade. Tåget skulle ha gått vid åttatiden men det kom inte. I stället stod det på skylten: “Försening på grund av vattenpåfyllning”. Mycket kryptiskt. När tåget väl dök upp hade vi i princip redan tappat hela den ytterst knappa bytesmarginal vi haft för att hinna med bussen till Jokkmokk. Tågvärden hade försökt, ringt och pratat med bussbolaget för att få dem att vänta. Men när vi rullade in på perrongen i den lilla norrbottniska byn Murjek såg hon besvärad ut. 

– Det ser inte ut att vara någon buss kvar här, sa hon innan vi gick ut.

Dörrarna stängdes bakom oss och tåget lämnade stationen. Kvar var vi två, vår packning. Och total stiltje. Inte en levande själ syntes till och när vi stod stilla skar tystnaden i öronen. 

Vi stod så en stund, såg en traktor passera och snön singla ner. Pratade om de inte särskilt goda förutsättningarna för att hitta någon att intervjua i närheten. Sedan frös vi och gick in i den uppvärmda väntsalen, där vi lämnade väskorna, drog på oss underställ och gick ut för att fördriva tiden.

Efter bara ett par minuters promenad bröts tystnaden. En timmerbil dundrade förbi.

– SCA! utropade Greta, efter att ha läst bolagsnamnet på bilen. 

Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, är Europas största privata skogsbolag och ett företag som Greta och många andra aktivister har protesterat mycket mot. De har också granskats en hel del journalistiskt. Min tidigare kollega på DN, Sverker Lenas, skrev för två år sedan om att SCA avverkade i känsliga områden – trots att deras produkter hade den “finaste” miljöcertifieringen, FSC. Han beskrev en lista från organisationen Skydda Skogen som visade på 90 olika enskilda exempel där SCA hade avverkningsanmält eller avverkat skogar med höga till mycket höga naturvärden. Det handlade om naturskogar, ekosystem som enligt Skogsstyrelsen inte går att återskapa inom överskådlig tid. 

Förra året kunde Sverker Lenas också avslöja att SCA hade huggit ner skog från Carl von Linnés tid. SCA kritiseras återkommande för att inte respektera urfolksrättigheter i relation till samerna och mot bakgrund av all kritik har flera stora bolag de senaste månaderna gått ut och berättat att de slutar använda produkter från SCA. Själva säger bolaget att deras skogsbruk ”bedrivs i enlighet med svensk lagstiftning, EU-lagstiftning samt genom oberoende certifieringssystem som FSC och PEFC”.

Husesyn och oväntade möten i Murjek

När timret försvunnit ur sikte skymtade vi ett grönt hus med en ännu grönare neonskylt. “Murjeks livs- och fritid”, stod det och vi gick fram och in – det såg nämligen ut att finnas folk där inne. Och jajamensan! Där bakom disken stod Reidun som drev butiken. Hon var i samtal med en kvinna som jobbade som volontär i hembygdsgården strax intill.

– Ja, där kom ni, sa Reidun och tittade på oss.

Vi såg nog lite förvirrade ut, så hon fortsatte med ett leende.

– Traktorföraren var förbi här och berättade att det stod två personer nere vid busstationen. Det är ganska vanligt att folk blir strandade där och alla brukar hitta hit ganska fort.

Foto: Reidun Fagerström

Vi såg oss omkring, pratade en stund med Reidun och volontären. Den redan mycket glesa tågtrafiken skulle snart halveras, fick vi veta. Reidun berättade om butiken och att det var mer eller mindre en välgörenhetsgrej att hålla igång den. Men det var många som uppskattade att det gick att handla dygnet runt genom att blippa sig in med bank-id. 

När vi just var på väg att gå kom det in en kvinna i sextioårsåldern i butiken.

– Jag tänkte jag skulle skynda mig för att prova din kvarg, sa hon till Reidun. Det var nämligen provsmakning av kvarg just den här dagen.

– Nej men vad bra att du kom, Gunmari, sa Reidun. Du kan ju visa gästerna runt i hembygdsmuseet.

Och så snabbt det kan gå! Från total tystnad utanför tågstationen till vad som kändes som att komma rätt in i hjärtat av Murjek, på bara några minuter. När Gunmari hade fått smaka på kvargen tog hon och volontären med sig Greta och mig till den gamla seminariebyggnaden och gav oss en husesyn. Det var ett mycket fint museum och i huset fanns också vandrarhemsrum och en lunchrestaurang. Dagens lunch, ändå! I en ort med omkring 50 invånare. 

När Greta och jag hade visats runt färdigt köpte vi varsin kopp kaffe och slog oss ner i matsalen. Vi fick snabbt sällskap av Gunmari, volontären (vi kallar henne så eftersom hon har bett att få vara anonym) och lunchkocken Charlotta, 61 – som efter drygt 20 år som kock i Kungälvs kommun såg sig om efter något något nytt. Den konstanta rastlösheten och nyfikenheten ledde henne norrut och sedan 2023 har hon lagat mat här i Murjek och under en period i grannbyn Vuollerim. 

Gunmari som under rundvandringen hade pratat om den historiska skogsindustrin här kring Murjek tog upp tråden igen.

– Och det som vi har kvar av den industrin nu är SCA:s fruktansvärda timmerterminal här borta. Där de kommer med timmerbilarna och mäter virket och så skickar de iväg det på tåg. Jag tror det är 63 vagnar som går två gånger i veckan nu. Och träden blir bara smalare och smalare som de tar. 

– De tågen går, sa Greta.

– Ja, det är ju för lite folk som åker i persontrafiken. Det är inte lönsamt säger de. 

Kalhuggning av den livsviktiga skogen

Över 180 000 kubikmeter träråvara passerar Murjeks virkesterminal varje år, enligt Sveriges radio. I genomsnitt blir 80 procent av allt som avverkas i Sverige till kortlivade produkter som papper och biobränslen. Det betyder att det snabbt förbränns och genererar utsläpp av koldioxid.

Dags för en liten faktaavstickare igen:

Planetens skogar är en nyckel för att vi ska kunna möta både klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Det slår såväl FN:s klimatpanel IPCC som panelen för biologisk mångfald, IPBES, fast. I världens skogar lever den allra största delen, 80 procent, av alla landlevande arter. Många djur och växter är beroende av att skogen är gammal – att den har utvecklats under lång tid, och att det finns mycket gammal död ved. Det kan exempelvis ta upp till tusen år innan en tall i Sverige dör, faller till marken och förmultnar så mycket att vissa svampar, lavar och insekter som är specialiserade för att leva just i en sådan miljö, kan leva där. I Sverige inte bara missar vi miljömålet för Levande skogar – utvecklingen går bakåt, enligt Skogsstyrelsen.

Det moderna skogsbruket i den boreala skogen eller tajgan som barrskogsbältet på norra halvklotet heter, sker i stor utsträckning genom kalhuggning. Skogarna övergår från naturliga ekosystem till planterade monokulturer, och den naturliga mångfalden av arter försvinner. I Sverige har exempelvis vanliga arter som blåbär minskat kraftigt och 70 procent av skogsmark där marklav kan växa har försvunnit sedan 1970-talet. Det här handlar alltså om den typ av skog, vars träd hamnar på virkesterminalen i Murjek. Det där med marklaven är särskilt viktigt för samerna, eftersom det är renarnas mat.

Företrädare för skogsindustrin argumenterar ofta att gammal skog inte binder lika mycket kol som ung växande skog, och att det därför är bättre för klimatet att avverka den gamla skogen och plantera nya träd. Dessa träd kan man sedan avverka och använda för att ersätta fossila material och bränslen. Men det tar minst lika lång tid som åldern på trädet som avverkas, innan ett nyplanterat träd kan binda lika mycket kol. Eftersom vi har så kort tid på oss för att förhindra att vi lämnar livets korridor, så har vi inte tid att se kalavverkningar som “klimatsmarta”. År 2022 kom finska Miljöinstitutet SYKE med en studie som visar att det tar minst 100 år innan man kan räkna med en positiv effekt för klimatet.

Friska ekosystem med mängder av arter som utvecklats naturligt på en plats, är också mer motståndskraftiga mot effekterna av klimatförändringar. De klarar stormar och torka bättre, suger upp mer vatten vid regn och binder jorden bättre så att risken för erosion minskar. Och även gamla skogar är viktiga kolsänkor, som alltså suger upp mer koldioxid än den släpper ut. 

“Tack men nej, tack”

Tillbaka till matsalen i Murjek. Greta och jag berättade att ett av skälen till att vi var på väg till Jokkmokk var kommunstyrelsens svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring: “Tack men nej, tack”, skrev man och betackade sig för att delta i “regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun.”

Vi började prata om migrationspolitiken i stort. Om inkomstkraven som gjort att grannbyn Harads fått lägga ner en hel avdelning på äldreboendet efter att 20 anställda utvisats. 

Gunmarie och Charlotta.

– Då tänker jag så här: är inte de värda att få stanna för att de tjänar för lite? Alla andra då, som jobbar i hemtjänsten? Då visar man ju hur lite det är värt, sa Gunmari och fortsatte med att berätta om sin mamma som skulle byta äldreboende, från Jokkmokk till Vuollerim. 

– I Jokkmokk var det många ensamkommande killar som hade kommit från Afghanistan. De gick ju kurser och många hamnade på de här boendena som vårdbiträden bland annat. Och mamma hon tyckte att de var så snälla, att de var bäst. Så när hon skulle flytta till Vuollerim sa hon “hoppas det finns några sådana killar i Vuollerim också”.

Gunmari är född och uppväxt i Murjek. Efter att ha gått gymnasiet i Boden och bott på andra håll i Jokkmokks kommun återvände hon till byn i samband med pensionen och flyttade in i sitt föräldrahem.

– Med en sambo som älskade att fiska och vara ute i naturen kändes det helt rätt. Även om service som sjukvård inte finns så nära. Vi hoppas att trenden ska vända, att folk ska se fördelar med att bo i inlandet. Här är vi nära andra människor, alla behövs, sa hon.

– Man kan tillsammans göra fritiden meningsfull. Nu har jag barnbarn som jag gärna vill ägna tid med och det finns så mycket man kan göra i naturen året om. Nu börjar den kanske bästa tiden, vårvintern med vinterfiske och skidåkning. Blir man sugen på annat, kan man sätta sig på tåget om man inte vill ta bilen. 

Hon återkom till timmerterminalen:

– Nog känns det vemodigt att se naturresurserna passera. Det är så tydligt här där både malmen och skogen dagligen i mängder passerar söderut. Nog borde inlandet få mer tillbaka. Så mycket vattenkraft kommer från Luleälven till exempel. Men historien behöver oss som kan berätta om hur det var förr. Det är så lätt att glömma den historien men människorna som byggde landet fanns överallt. En levande landsbygd vill vi ha. Renar som kan finnas i våra skogar, som de alltid har funnits. Förutsättningar att leva och vara här. 

Samtalet flöt fram. Mellan den praktiska verkligheten till följd av olika migrationspolitiska beslut. Till ideologin bakom: risken att den retorik som hörs nu när den här frågan är uppe till debatt igen, kan få farliga effekter på sikt. Är det bara hot mot de “duktiga” invandrarna som  kommer leda till protester? De som “ställer klockan och går upp varje dag för att bidra till samhället”? Vad händer om vi ruckar på asylrätten och andra grundläggande mänskliga rättigheter? 

– Dessutom måste man ju först och främst få möjlighet att lära sig språket, det tar ju ett tag, sa Gunmari. 

– Och det måste ju också finnas jobb. Många blir timanställda och då får de ju lägre lön och får jobba som galningar för att nå upp till de här lagkraven för att få stanna. Jag känner en som kommer från Ukraina. Hon jobbar hela tiden, försöker jobba natt och jobbar helg för att komma upp i tillräckligt hög lön. För hon är så rädd att det ska börja nalkas …

Hur tänker de då, nu inför valet, undrade Greta och jag.

Charlotta svarade blixtsnabbt och hon gjorde det med samma fråga som vi är ute för att försöka få svar på under den här valvåren (fast utan svordomen):

– Detta är någonting jag har gått och pratat med alla om: vad gör man nu då? sa hon och fortsatte:

– Hur gör man? För nu är det inte bara att tänka med hjärtat, här måste man tänka strategiskt. Vem vill jag rösta på? Ger det någonting att rösta på den eller måste jag rösta på någon annan för att ge dem stöd?

Greta: 

– Känner ni att det finns något politiskt parti som ni står bakom? Att det finns något alternativ?

Charlotta: 

– Jag har mer och mer gått över till att följa Henrik Blind och Miljöpartiet i Jokkmokk. Och samtidigt, om man tänker på människor och samhälle, så tänker jag på hur Socialdemokraterna var förr. Det hade jag kunnat tänka mig nu i dag, att man tog hand om varandra och hela den biten. Men det finns inte längre i det partiet, jag känner att jag inte vågar lita på dem. 

Gunmari:

– Nu tycker jag att vänstern är mer som sossarna var förut. Men då är det så svårt, för sossarna vill inte ha vänstern med. Det är som att det har kanat till höger allting. Sossarna är mer höger, kanske vänstern är där sossarna var förut men vill ingen vara med dem. 

Greta:

– Jag känner inte att det finns någonting som jag kan stå bakom. Jag vet inte vad jag ska göra.

Charlotta: 

– Inte jag heller. Jag tycker att det är jättesvårt att sitta och lyssna på debatterna. Det ger ingenting. Jag vet inte hur man ska läsa in sig på det heller. Var hittar man bra information som är pålitlig och gör att man förstår vad det är partierna står för?

Tycker ni att medierna gör ett bra jobb i att beskriva det här?

Charlotta: 

– Nej…

Gunmari:

– Det tycker inte jag heller. Jag tror inte de heller riktigt … Det ändras ju hela tiden. 

Charlotta:

– Det är just det här med att få en sammanfattning. Journalistiken gör så att det handlar om vissa frågor här och vissa frågor där och så är det olika inblandade överallt. Jag har väldigt svårt att sortera ut …

Gunmari:

– När sa ni att bussen gick, förresten?

Mot Jokkmokk!

Jisses, det var nära! Greta och jag fick slita på oss ytterkläderna, vinka hej då i farten och springa tillbaka för att hinna hämta väskorna innan bussen lämnade Murjek station igen. Men vi hann! Och väl ombord skrattade vi, upplyfta både över att ha hunnit – och över att vi hade missat den förra bussen. Det var en skänk från ovan att få möta dessa medmänniskor på en plats vi förmodligen aldrig hade planerat för att stanna på.

Kort sista reflektion: En sak som ofta kommer i skymundan när det diskuteras “klimatomställning” och sådana saker – det är vad som behöver finnas i grunden. En verklig omställning kräver att vi gemensamt värnar vår omgivning. Att man tar hand om den plats där man befinner sig, och förstås människorna man har nära. Att vårda platser, marker (vi kommer ju att skriva mer om samerna och Sàpmi här längre fram) och relationer måste stå i centrum om vi ska kunna klara det här. Det handlar om inställning och efter bara någon timme i den här byn och efter att ha vistats bland de här fina människorna fick jag en känsla av att de värnar sitt Murjek, ser efter platsen, markerna, naturen. Och varandra. 

Vi tuffar vidare – hörs snart igen!

Vännäs – Västerbottens Venedig

Gävlar vad trevligt!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
A fox under a pink moon
Soraya, tonårig migrant på flykt i A Fox Under a Pink Moon, som visas på Tempo. Foto: Tempo Dokumentärfestival Foto: Tempo Dokumentärfestival

”Real love” på Tempo dokumentärfestival

Första veckan i mars är en av årets verkligt angelägna veckor för Stockholmare och tillresta dokumentärfilmälskare. 2 till 8 mars äger Tempo dokumentärfestival rum. Årets tema är Real Love, och det finns verkligen många perspektiv på kärlek – mot alla odds och mot omgivningens förväntningar. Kanske är kärlek just det – att älska trots att det inte är den enkla vägen. 

Vår värld kan just nu kännas svårälskad, men den är också svår att vända sig bort från eftersom den är den enda vi har. 

Ett bra exempel på hur känslorna brottas med den yttre verkligheten är Matthias Lintners starka My Boyfriend el Fascista, som också tävlar i sektionen Stefan Jarl dokumenterary award. Här skildras italienska Matthias pojkvän, kubanske Sadiel, som närmar sig det otänkbara. Med bakgrund i Kubas diktatoriska politik och den europeiska vänsterns avsaknad av protester rör sig Sadiel politiskt åt höger och ansluter sig till Giorgia Melonis populistiska projekt.

Parets diskussioner utmynnar i tystnad och gräl. Den öppna och livsbejakande kärleksrelationen låser sig. Utsikten från deras hus i italienska Alperna är densamma, risotton med parmesan, citron och olivolja lika lockande upplagd. Men den smakar inte längre gott när bråken urartar med det upprepade, alltmer aggressiva tillägget ”min kära!”.  Här blir det politiska ett personligt val som inte går att komma förbli. Och det verkliga valet blir mellan kärlek och hat. En intim och viktig berättelse. 

Att bygga sig ur förtrycket

Också kärleken till det egna landet kan vara en konfliktpunkt när historien och kulturen inneburit förtryck, självhat och rädsla, men samtidigt en plattform att bygga vidare på när situationen förändras. Maia Lekows och Christopher Kings film How to Build a Library är en av de som diskuterar ett kolonialt arv att bygga vidare på – eller att ta avstånd ifrån, eller både och.

Regissörerna har följt kenyanska Shiro Koinange och Angela Wachuka, författare respektive förläggare, som fått tillstånd att restaurera biblioteket McMillan Memorial Library i huvudstaden Nairobi. Biblioteket byggdes 1931 för kolonialmakten men öppnades för svarta kenyaner först 1958. När britterna tvingades avveckla sin koloni, och Kenya blev ett samväldesland, föll institutionen i en Törnrosasömn. Den har nu brutits av insamlingsprojektet Book Bunk, som ska öppna verksamheten för nya möten som kaféverksamhet och bokhandel. Inte nog med att byggnaderna kräver konkret upprustning utan hela verksamheten diskuteras och omvärderas. Hur ska landet, som varit koloniserat i över 100 år, representeras med nya böcker och kanske ny indelning i ett system som är normerat i hela biblioteksvärlden.

How to build a library
How to Build a Library, en dokumentär om att bygga ny kultur ovanpå den gamla, koloniala. Foto: Tempo Dokumentärfestival

How to Build a Library är en riktigt spännande film som ställer frågor man inte visste att man behövde fundera över. William Northrup McMillan, kolonialist, jägare, filantrop och affärsman, som grundade och gav namn åt biblioteket, var med och befäste det koloniala styret. Samtidigt har hans verk skapat nya möjligheter. Ska biblioteket fortfarande bära hans namn?

Arbetet med biblioteket blir en kamp mot byråkrati och korruption men innebär också många möten med en befolkning som deltar i en verklig upprättelse. 

Irländsk normbrytning 

På liknande sätt skildrar Dennis Harveys och Lars Lovéns Celtic Utopia hur ett kolonialt styrt folk behöver flera generationer för att verkligen få förtrycket ur kroppen. De unga idag saknar egna minnen av den formella brittiska kolonialismen, som på pappret försvann för större delen av Irland 1921. Men deras far- och morföräldrar levde under den och minnet är därför knappast avlägset.

Också här används kulturen, inte minst musiken, som en plattform för identitetsbygge. Kärleken till landet är inte alltid ogrumlad eller ens besvarad, den traditionella musiken har alltid berört frågor om förtryck och makt utifrån. Och ur vemodet och svänget växer stolthet och styrka. 

Musiken som motstånd i Celtic Utopia. Foto: Tempo Dokumentärfestival

Komplicerad kärlek från stora delar av världen

Tempo berättar historier från hela världen utan etiketter, men årets tema skapar kopplingar mellan filmerna. Alaa Aaliabdallahs Palestine Comedy Club skildrar den palestinske ståuppkomikern Alla Shehada som startar en grupp med komiker från stora delar av det splittrade Palestina. De turnerar med sitt material genom landet och i Israel. När Hamas anfall inträffar den 7 oktober 2023 befinner de sig i London. En ärlig film som öppnar sig för allt som kommer i deras väg. 

Flera filmer spretar lite från temat men jag vill verkligen också rekommendera Mehrdad Oskoueis A Fox Under a Pink Moon, som även den tävlar i sektionen Stefan Jarl dokumenterary award. Den bygger helt på sextonåriga Sorayas mobilfilmer. De visar hennes flykt från Iran till Turkiet, tillbaka till Iran i ett försök att via Grekland nå norra Europa.

Föräldralösa Soraya, som är afghansk medborgare fast hon aldrig befunnit sig i landet, är i sällskap med sin man som misshandlar henne dagligen. Hon försöker se framåt genom sina målningar och skulpturer, skapade av äggkartonger som hon förvandlar till papier-mâché.

Genom Sorayas dokumentation av sin situation hamnar vi mitt i livshotande båtresor och flykt över gränser som misslyckas. En film som kan förändra den som tar del av den. Mig kommer den i alla fall att följa länge. 

Ur Robota Sweden. Foto: Tempo Dokumentärfestival

Kärlek som kamp

Festivalen visar också en hel del svenska berättelser om kamp och kärlek med spridda känslor, inte minst Kristoffer Kronanders och Patrik Öbergs Robota Sweden, om korruption och livsfarliga arbetsvillkor inom byggbranschen. Här lyfts bland annat dödsolyckan i en bygghiss i Sundbyberg 2024 då 11 byggarbetare dog, de flesta av dem inhyrda, utländska arbetare med mer eller mindre obefintlig trygghet (eller lön).

Montage: Den fackliga organisatören Pelle Sunvisson i förgrunden. I bakgrunden foto från hissolyckan i Ursvik i december 2023

Huvud­entreprenören kommer undan ansvaret efter hissolyckan

Också uppbyggnaden av det unika fackliga stödet till migrantarbetare finns med här. Filmen kommer också att finnas på SVT i sommar. Även Strejkarna om klimatrörelsen Fridays for future visas under Tempoveckan och har sedan biopremiär den15 maj.

Tempo är ett fantastiskt tillfälle att ta del av kärlek och kamp utan att det är det minsta tillrättalagt. Tvärtom får lust och motstånd tillfälle att gnida sig mot varandra så det gnistrar. Regissörerna och deras huvudpersoner tar med oss i handen på resor vi måste göra för att kunna leva med världen som den är nu. 

Haveri­kommissionen: Det saknades delar när hissen föll

Journalisten Adama Daves dokumenterar Sveriges strejkhistoria

Han sätter strålkastarljuset på svenska strejker

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Pelle Sunvisson är förhandlare för Stockholms LS nya syndikat Solidariska lantarbetare. Foto: Vendela Engström

Rekordvinst för Solidariska lantarbetare: 10 miljoner i retro­aktiva löner 

En dryg månad efter att lantarbetarsyndikatet Solidariska Lantarbetare bildades har de vunnit sitt första ärende. 10 miljoner kronor kommer att betalas ut i retroaktiv lön till 35 medlemmar som jobbar på en mjölkgård. På gården är nu över 90 procent av arbetarna med i facket.

För ungefär en månads sedan, den 21 januari, bildade medlemmar inom Stockholm LS det nya lantarbetarsyndikatet Solidariska lantarbetare, utifrån Solidariska byggares modell. 

Den 26 februari vann syndikatet sitt första ärende – nästan 10 miljoner kronor i retroaktiva löner ska betala tillbaka till 35 medlemmar på en mjölkgård.

Ärendet handlar om att gården under lång tid har betalat ut mycket låga löner och varken ob-tillägg eller övertidsersättning. 

– De låga lönerna har gjort att vissa har arbetat 300 timmar i månaden för att nå upp till en normal lön, säger Pelle Sunvisson, förhandlare på Solidariska lantarbetare. 

90 procent av arbetarna har gått med i facket

Första gången Pelle Sunvisson besökte gården var i början av december. Kort därefter gjorde de stora förändringar, höjde löner och började betala ut ersättning för ob och övertid, berättar han.

– Det har skett en stor löneförhöjning i den här processen. För vissa innebär detta en fördubbling av nuvarande lön. 

Enligt honom har det tidigare funnits en rädsla bland arbetarna på gården och det har varit omöjligt att vara öppen med facklig tillhörighet. I dagsläget är det helt annorlunda. Nu är över 90 procent av arbetarna organiserade inom syndikatet. 

Under de kommande veckorna kommer syndikatet att förhandla om ett eget kollektivavtal. Mjölkgården har redan ett kollektivavtal med Livs, så det nya skulle då bli ett andrahandsavtal.

– Med ett eget kollektivavtal skulle medlemmarna få rätt att engagera sig i fackliga frågor på arbetstid, säger Pelle Sunvisson. 

Lantarbetare bildar nytt fack: ”Ska slåss mot de som utnyttjar oss”

Emil Boss:
Kan Hanif Bali ändra uppfattning om svensk matproduktion?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Medlemmar ur Malmö LS vid blockaden utanför restaurangen Elsa Vin & Mat Foto: Håkan Gustafsson

Blockad mot skuld­tyngda restaurang­en Elsa Vin & Mat i Malmö

Det blir en dramatisk dag i Malmö när Arbetaren följer med facket på blockad. Fallet rör en medlem, som fackföreningen Malmö LS menar inte har fått ut lön, dricks och övertidsersättning för de extra timmar han har arbetat. Under blockaden stormar ägaren ut och efteråt visar det sig att restaurangen inlett en konkurs.

Det är löningsdag. Och framför restaurangen Elsa Vin & Mat har medlemmar från fackföreningen Malmö LS samlats för en ny blockad.

– Vår medlem saknar flera tusen kronor i lön och övertidsersättning som ägaren inte betalat ut, berättar Cim-Héloïse Sävel från fackföreningen Malmö LS för ett lunchsällskap som vänder i dörren.

Blockaden gäller lön, dricks och övertidsersättning för de extra timmar som Malmö LS menar att restaurangen är skyldig deras medlem.

Hos tingsrätten finns även en stämning gällande brott mot lagen om anställningsskydd och brott mot semesterlagen. Både stämning och blockaden från Malmö LS sida riktar sig mot ägarbolaget Malmöboxen AB.

Stridsåtgärderna är nu inne på sin sjunde månad. Och för att vara svensk arbetsmarknad, är sju månader en ganska lång konflikt. Under sommaren, hösten och den kalla vintern har facket haft flera blockader på plats.

Ägaren stormar ut

Men nu är det äntligen plusgrader i Malmö. Och så här års är Citadellsvägen vid kanalen en ganska lugn gata. Ett par sällskap vänder i dörren. Några lunchgäster går förbi facket och rakt in på restaurangen.

En man på cykel stannar till vid blockaden och säger: ”Bra kämpat! Lycka till i kampen”, innan han cyklar vidare.

Plötsligt stormar ägaren ut från restaurangen med en mobiltelefonen för att filma.

Ägaren stormar ut från restaurangen Foto: Håkan Gustafsson

– Gå genast! Detta är en olaglig handling. Malmöboxen äger inte detta längre, säger hon till blockaddeltagarna flera gånger.

När en av blockaddeltagarna frågar ”Enligt vilken lag är det här olagligt?” blir svaret:

– Det är oproportionerligt!

Ägaren kommer ut ytterligare en gång. Upprepar att ”detta är en olaglig handling” och att det inte längre är Malmöboxen AB som äger restaurangen, medan hon filmar och säger att videon ska användas som bevis i en stämning.

På frågan vem det är som äger restaurangen just nu vill hon inte svara på.

Över 400 000 kronor i skulder

Blockaden avslutas som planerat vid ett-tiden. Efter blockaden visar det sig att ägarbolaget Malmöboxen AB inlett en konkurs bara 24 timmar innan blockaden. 

När Arbetaren tidigare genomförde en bakgrundskontroll av företaget visade det sig att ägarbolaget hade över 400 000 kronor i aktuella skulder hos Kronofogden. Den största borgenären är Skatteverket, men det fanns också skulder till Malmö stad, en advokatfirma och till flera grossister av mat och dryck.

För Malmö LS var konkursen väntad. Fackföreningen kände redan till bolagets stora skulder. Och man kommer nu att försöka få ut de innestående pengarna via statlig lönegaranti.

Vad som händer med restaurangens alkoholtillstånd är osäkert med tanke på konkursen och på att Malmö stad kräver ekonomisk lämplighet och skötsamhet.

Malmö LS ser ärendet som en seger

Trots att bolaget nu inlett en konkurs och att det kan bli svårt att få ut lönen så ser Malmö LS ärendet som en seger. Christopher Ståhl som är förhandlare på Malmö LS säger till Arbetaren att: 

Christopher Ståhl är förhandlare på Malmö LS. Foto: Privat

– Bolaget har varit obstinata vid förhandlingar och sagt att man vägrar att betala ut en enda krona, trots att man har begått tydliga brott mot till exempel lagen om anställningsskydd och semesterlagen. Det här visar att den strategin inte fungerar.

I första hand hade facket helst sett att deras medlem fått ut en kompensation. Men i andra hand så menar facket att det är positivt att en restaurang som drivs på lagbrott och otydliga anställningsavtal går under.

– Sen så tycker jag såklart synd om den personal som jobbar där just nu och som, beroende på om något bolag nu tar över restaurangen, kanske blir av med jobbet. Men till syvende och sist så beror det ju på arbetsköparens oförmåga att bedriva verksamheten på ett seriöst sätt, avslutar Christoffer Ståhl.

I och med konkursen är det nu oklart om det blir någon huvudförhandling rörande Malmö LS stämning om brott mot LAS och brott mot semesterlagen.

Arbetaren söker ägaren

Arbetaren har försökt nå det konkursade ägarbolaget Malmöboxen, både vid blockaden och efteråt. Det enda svaret tidningen fick på plats var att ”Malmöboxen äger inte detta ställe längre”.

Efter publiceringen av den här artikeln har Arbetaren pratat med konkursförvaltaren som bekräftar att det nu är konkursboet via konkursförvaltaren som driver verksamheten tills vidare.

Ny blockad mot Elsa Vin & Mat i Malmö

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Forssell hästhuvud Hitler äpplen
Tv4 rapporterade under gårdagen om att Forssell skickade fejkat hästhuvud till Byggnads fackordförande under tiden han var ordförande för Muf. Foto: Skärmavbild, Lars Schröder/TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Blanda äpplen och häst­huvuden!

”Att få protestera mot makthavares förda politik med spektakulära aktioner utan att dömas till fängelse – det är så självklart att det inte borde behöva sägas”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz som menar att vi måste slå vakt om yttrandefriheten.

På nätet cirkulerar nu många ordvitsar om att jämföra äpplen och hästhuvuden. Bakgrunden är rättegången mot den man som anklagas för olaga hot efter att ha lämnat en korg med äpplen med Hitler-ansikten utanför migrationsminister Johan Forssells (M) bostad. Åklagaren yrkar på fängelse och domen ska falla fredag 27 februari.

”En fällande dom skulle kränka demonstrations­friheten”

Samtidigt har vi påmints om att under Forssells tid som ordförande för Moderata ungdomsförbundet så skickade dessa ett avhugget hästhuvud (alltså, från ett gosedjur) till Byggnads ordförande tillsammans med en maffiareferens. 

Det är klart att vi ibland måste jämföra äpplen och päron. Eller hästhuvuden. Och även blanda dem.

Det viktiga är yttrandefriheten

Det betyder inte att vi måste komma fram till att en av aktionerna borde vara laglig, den andra inte. Inte ens att en var mer var omoralisk eller osmaklig än den andra. Eller för all del, det kan den offentliga debatten gärna få syssla med, om de debatterande vill.

För det vi måste slå vakt om nu är yttrandefriheten. Att få protestera mot åsikter man tycker är fel är självklart. Lika självklart som att åsikterna ska få uttryckas från början. Att få protestera mot makthavares förda politik med spektakulära aktioner utan att dömas till fängelse – det är så självklart att det inte borde behöva sägas. En åsikt som delas av många, mest uppmärksammade i veckan kanske kriminologen Leif GW Persson och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. 

Amalthea Frantz:
Modiga medier lika viktiga 80 år efter krigsslutet

Tidningen Arbetaren har alltid stått upp för yttrandefrihet. På nätet kommer denna krönika antagligen bemötas av några ”men socialistdiktaturerna då”. Mitt tips är: googla lite. Vi är frihetliga socialister och har alltid varit motståndare till alla totalitära stater, inte minst den så kallade Sovjetunionen. Bland de första som förföljdes och avrättades där var våra meningsfränder, alltså anarkister och liknande antiauktoritära delar av arbetarrörelsen. 

Vi kommer fortsätta stå upp för yttrandefriheten. Detta borde också vara en självklarhet för alla, oavsett politisk hemvist. Förutom för dem som faktiskt längtar efter totalitära stater. En eventuell fängelsedom mot mannen i Rojavakommittéerna för oss lite närmare den dystopin. Som Arbetaren löpande har skrivit om senaste åren hotas yttrandefriheten från flera håll, i Sverige och hela världen.

Så, jag hoppas att vi får se fler politiska aktioner som väcker allt från glädje till avsky. De behövs för att sätta ljus på viktiga frågor. 

Svaret: äpplen eller päron?

Jag avslutar med en kort personlig jämförelse mellan äpplen och olika sorters avhuggna dockhuvuden:

IS-dockan hållande ett avhugget dockhuvud och någon sorts leksakskniv, som lämnades utanför bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousas bostad, är så klart riktigt läskig att få syn på. Den har försvunnit lite i debatten. I den finns ingen humor – den syftar på den svenska regeringens stöd till den syriska, al Qaida- och IS-kopplade övergångsregimen, och det är ingen kul historia. Men uppenbarligen lyckades dockan sätta en del ljus på denna besvärande fråga. 

Hitler-äpplena är däremot riktigt fyndiga – ”äpplet faller inte långt från trädet”, vilket anspelar på ministerns sons samröre med nazistgrupper. 

Det avhuggna hästhuvudet 2004 var redan då en ganska trött referens, dessutom med en viss anspelning på våld. Lite kul och påhittigt, men inte jätte. Det sjukaste i den historien är högerns besatthet av att kalla fackföreningar för ”maffia”. 

Slutsats: Vad jag personligen tycker om verkshöjden är inte så intressant. Men alla tre aktionerna ska få existera i en modern demokrati. 

Civilförvsvarsminister Carl-Oskar Bohlin och vice statsminister Ebba Bsuch

Advokaten ryter ifrån mot regeringens utspel: ”Demonstrera mera!”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln