Arbetssamhället: Två seglivade föreställningar

Det ”meningsfulla” arbetet

En som långt tidigare än jag ifrågasatte varför politiker tävlar i att ”skapa jobb” är Bodil Jönsson som i Tio tankar om tid reflekterar kring hur märklig denna idé skulle tett sig för någon som inte hunnit genomleva den industriella revolutionen. ”År 1899 kämpade man intensivt för att slippa slita ihjäl sig. En människa från 1899 skulle aldrig kunna förstå något så absurt som att försöka skapa arbete. De strävade efter arbetsfrihet eller arbetslöshet.”38 I Tio tankar om arbete återkommer Jönsson till frågan om arbetstvånget, men i stället för att förespråka en drastisk sänkning av arbetstiden resonerar Jönsson kring hur man ska hantera att människor faktiskt tycker att det är meningsfullt att arbeta. Här menar Jönsson inte enbart att många av oss tycker att det är roligt att påta i trädgården och måla tavlor, hon tycks även hävda att vi över lag finner vårt förvärvsarbete meningsfullt. Detta eftersom människor, när de får frågan vad som är viktigt för att de ska känna lycka i livet brukar lista ”arbete” högst (tillsammans med exempelvis ”hälsa” och ”familj”).39

Men vad betyder det om man säger att ”arbete” är viktigt i ens liv? Betyder det att det är arbetet i sig som man tycker är tillfredsställande, eller allt runt arbetet som exempelvis kolleger, lön, struktur och rutin i vardagen? Många kan i enkäter även uppge att de är ”tillfredsställda” med sina jobb. Men vad betyder det? ”Verkligt tillfredsställande arbete är svårt att erhålla för majoriteten av människor, och detta är allmänt känt”, noterar arbetssociologerna Paul Thompson och Stephen Ackroyd apropå denna fråga. ”Människor som arbetar är i många fall villiga att säga att de är tillfredsställda med sitt arbete, men vad de egentligen menar är att de är tillfredsställda givet att man inte kan förvänta sig så mycket tillfredsställelse.”40

Att Jönssons resonemang är betänkligt endimensionellt – naturligtvis tycker människor att arbete är viktigt i ett samhälle där allt av ekonomisk trygghet och social aktning försvinner för den som blir av med jobbet – verkar Jönsson själv inse, och hon skriver apropå det att den verkliga knäckfrågan är: ”Skulle du fortsätta arbeta som du gör idag även om du inte behövde det för lönens skull?”41

Tyvärr lämnar Jönsson denna fråga öppen. Det är synd, för i sin hypotetiska struktur hjälper den oss att se bortom det vi tar för givet. Den tillhör också en av arbetssociologins mest återkommande enkätfrågor. Sedan 1955 har man i mer än tjugo enkäter ställt frågan ”om du vann så mycket på lotto att du aldrig mer behövde arbeta, vad skulle du då göra?” De tre svarsalternativen har varit: (1) sluta arbeta helt; (2) byta till ett annat jobb; (3) fortsätta med det nuvarande jobbet.

Om man vill få en inblick i arbetets upplevda mening är det tredje svarsalternativet av särskilt stort intresse. Vi vet att de flesta skulle vilja fortsätta jobba i någon form, men på en arbetsmarknad där vissa jobbar med att skura golv och andra med att komponera musik säger detta väldigt lite om hur totaliteten av arbete upplevs. Arbetsmarknaden präglas i sig av en ojämn fördelning av mening, där vissa jobb aldrig skulle väljas bortom den ekonomiska nöden, medan andra jobb är av sådant slag att vissa skulle betala för att få utföra dem.

Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent.

Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent. I ett land, vid en tidpunkt (Japan, 1987) låg andelen på 65,6 procent, i andra fall (exempelvis Storbritannien 1987) har den legat mellan 10 och 20 procent.42

Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att de flesta upplever det som att de inte skulle vilja ha de jobb de har om det inte var för att det ger dem lön. Därför är det relevant att tala om ett arbetstvång – vi arbetar för att vi är tvungna. De flesta av oss skulle sannolikt göra något som kan omfattas av det vitt omfattande arbetsbegreppet även om vi var ekonomiskt fria, men det säger inget om hur meningsfullt arbetet i sin mest spridda form – lönearbetet – är.

I ett resonemang som är snarlikt Jönssons går MIT-forskarna bakom den omdiskuterade boken The second machine age steget längre i endimensionellt tänkande. Efter att först ha konstaterat att avvecklingen av jobb med stigande produktivitetsutveckling antagligen kommer att accelerera i och med att teknikutvecklingen blir allt enklare att implementera i arbetsprocessen, avvisar de förslaget om basinkomst eftersom ”det är oerhört viktigt för människor att arbeta, inte bara för att få pengar utan för det är ett av de viktigaste sätten att få många andra värdefulla saker: självkänsla, gemenskap, engagemang, sunda värden, struktur, värdighet, bara för att nämna några”.43

Författarna hänvisar därefter till studier som visar att såväl hälso- som lyckotal visat sig vara högre i regioner med låg arbetslöshet än där hög arbetslöshet råder.

Återigen blir motfrågan: om vi har ett samhälle där allt från inkomst till socialt umgänge och även verktyg för att kunna arbeta är knutet till lönearbetet, samtidigt som metoderna för att ”aktivera” de som inte lönearbetar blir allt brutalare, är det då konstigt om människor föredrar att ha ett jobb framför att vara arbetslösa?

Den som har svårt för hypotetiska frågor behöver inte gå till lotterifrågan för att se hur det endimensionella tänkandet här förvillar. Nyligen gjorde Gallup (ett av de äldsta och mest respekterade enkätföretagen) en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Majoriteten, 63 procent, var ”inte engagerade”, enligt rapporten. Denna majoritet hade mentalt ”checkat ut” och gick mest till jobbet för lönens skull. 24 procent var ”aktivt motsträviga” i den meningen att de inte bara vantrivdes på jobbet utan även var fientliga mot sina arbetsgivare.44 Dessa siffror återspeglar den ojämna fördelningen av ”mening” i arbetslivet – att vissa kan ”förverkliga sig själva” i sina jobb, medan andra inte skulle jobba en minut om det inte var för lönen.

Nyligen gjorde Gallup en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Arbetare på textilfabriken i textildistriktet Noida utanför Dehli, Indien.
Nyligen gjorde Gallup en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Arbetare på textilfabriken i textildistriktet Noida utanför Dehli, Indien. Foto: Daniella Backlund/SvD/TT

Här kan man invända att vad som är meningsfullt ju är ”subjektivt”: vad vissa tycker är meningslöst kan av andra upplevas som ytterst meningsfullt. Att tala om att vissa jobb skulle vara mindre meningsfulla än andra tjänar därför inget till. Det är helt enkelt upp till individen. Detta är en vanlig missuppfattning vad det gäller mening. Det finns förvisso en subjektiv variation i vad vi upplever som meningsfullt, och för att ytterligare komplicera saker används också meningsbegreppet olika inom samhällsvetenskap och filosofi. Inom fenomenologin och semiotiken talar man exempelvis om ”mening” som den betydelse olika symboler, handlingar och fenomen har. Denna ”mening” är dock inte subjektiv i bemärkelsen att vi är ensamma om att uppleva den. Ett ords mening är exempelvis intersubjektiv: för att individen ska förstå ordet och kunna kommunicera det måste individen uppfatta dess mening på ungefär samma sätt som andra individer.45

När vi talar om arbetets mening blir den intersubjektiva dimensionen ännu viktigare (kommer andra än jag tycka att detta är meningsfullt?). Vi rör oss då också med en mer existensfilosofisk förståelse av ordet ”mening” – ”mening” som i ”meningen med livet”, ”mening” som i syfte och sammanhang – den typ av mening som förintelseöverlevaren och psykologen Viktor Frankl såg som den mest fundamentala drivkraften hos människan.46

Som jag annorstädes utvecklat kan man dela upp arbetets mening i tre sfärer. Ett jobb kan vara meningsfullt (1) för individen som utför det; (2) för det företag där jobbet utförs; (3) för resten av världen. Dessa tre sfärer kan ibland överlappa varandra, men ofta finner vi att meningen är koncentrerad till en av dem. Att spå i kort kan till exempel upplevas som väldigt meningsfullt för individen som gör det, medan det för många andra är meningslöst. Ett arbete vid löpande bandet kan vara till gagn för både företaget och de konsumenter som köper produkten, medan det upplevs som meningslöst av den som utför det.47

Även om vi i Gallup-studien och lotterifrågan kan se att de flesta individer inte upplever sina jobb som meningsfulla för dem personligen är den tredje typen av meningsfullhet mer relevant för det ”objektiva” värde som arbetet tillmäts. Ett tankeexperiment som jag själv brukar använda mig av för att reflektera över hur meningsfullt ett visst jobb är för världen, är att föreställa sig vad som skulle hända om alla som sysslade med det gick ut i en generalstrejk. Vilka skulle de direkta och långsiktiga effekterna bli? Kan man föreställa sig att livet i all väsentlighet skulle rulla på som vanligt? Skulle världen kanske bli bättre om jobbet inte fanns? Eller sämre?

Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer?

För att ta ett tydligt exempel var Sverige fram tills nyligen det land i världen med störst vapenexport per capita och sedan början av 2000-talet har vapenexporten (som bland annat kom till bruk i Irakkriget) fördubblats i värde.48 Är detta en produktion som gör världen bättre? Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer? Hur stora skulle effekterna vara om man jämför med om alla ingenjörer, bönder eller läkare gick i strejk? Vi inser snart att det finns väldigt många jobb som vi skulle klara oss bra utan.

En vanlig kommentar är att det är kränkande att säga att ett jobb är meningslöst eftersom man då nedvärderar de arbetare som utför detta jobb. Utöver den märkliga premissen att jobbet avgör vårt människovärde – en i sig ny och bräcklig föreställning – underskattar man då människans reflexiva förmåga. Enligt en brittisk enkätstudie uppgav enbart 50 procent att de i sitt arbete ”gav ett meningsfullt bidrag till världen”.49 Den brist på mening som andra halvan av respondenter gav uttryck för är inte slumpmässigt spridd. I USA har man samlat tillräckligt med data för att få en någorlunda god uppfattning om hur den upplevda meningen varierar mellan yrkesgrupper genom att fråga anställda om de upplever att de i sina jobb ”gör världen till en bättre plats”. Bland maskinskötare, hudläkare och teckenspråkstolkar svarar hundra procent att de genom sitt arbete gör världen bättre. Bland modedesigner, tvätteriarbetare, tulltjänstemän och bensinstationsbiträden är de bara tio procent.

Här kan man påpeka att det fortfarande rör sig om subjektiva skattningar av hur mycket man bidrar till världen. Även om dessa subjektiva skattningar visar på stor intersubjektivitet mellan individer i samma yrkesgrupp kan man för att nå ytterligare objektivitet göra som brittiska New Economics Foundation och beräkna hur mycket skada och nytta olika yrkesgrupper gör. Till exempel fann man att de ledande investeringsbankirerna i London orsakar samhällsskador motsvarande sju pund för varje pund de genererar i reellt värde. För reklambyrådirektörer låg motsvarande siffra på elva pund. Bland förskolepersonal och lokalvårdare på sjukhus visade det sig däremot att de genererar tio pund i samhällsekonomiskt värde för varje pund de får i lön.50Trots att liknande studier då och då uppmärksammas i offentligheten är uppfattningen att ”arbete ger livet mening” fortfarande stark. Ytterligare ett exempel på hur man endimensionellt kan jämföra ”arbete” med ”arbetslöshet”, som om båda dessa typer av tillvaro var av naturen givna, märks i den ännu starkare föreställningen att arbete är bra för hälsan.

 

Det ”hälsofrämjande” arbetet

Medan fascistoida formuleringar och dyrkan av kroppsarbete fallit bort i det offentliga rummet har sambandet mellan god hälsa och anställning statistiskt proklamerats inte i en, utan i tusentals böcker, rapporter och vetenskapliga artiklar. Flera frågor kan riktas och har riktats mot denna forskningsindustri. För det första kan man fundera över meningen med att producera så mycket forskning kring detta. Att göra en statistisk undersökning som bekräftar sambandet mellan arbetslöshet och dålig hälsa kan kosta miljoner – hur kommer det sig att man ändå lägger ner så mycket pengar på att plocka fram hälsokorrelationer som vi känt till i mer än femtio år? En annan fråga är hur det kommer sig att dessa undersökningar alltid tycks resultera i att den fulla sysselsättningens lov sjungs allt starkare? Måste sambandet mellan lönearbete och hälsa leda till att vi förstärker lönearbetet som institution? En tredje fråga gäller i hur pass stor utsträckning man tar hänsyn till andra relaterade variabler som exempelvis fattigdom. Arbetslöshet och fattigdom tenderar ju att hänga samman. Ytterligare en fråga, som dock inte gäller alla studier på det här området, är hur ”lönearbete” kan hanteras som en fullständigt homogen variabel. Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.51

Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.

Alltför många ”anomalier”, det vill säga svårförklarliga avvikelser, från den enkla korrelationen mellan sysselsättning och hälsa har vid det här laget presenterats för att det ofta repeterade sambandet ska kunna anses vetenskapligt grundat. En politiker kan förstås säga: ”Vi har med arbetslinjen som främsta ledstjärna skapat ett samhälle där de arbetslösa och sjuka befinner sig i ständig otrygghet eftersom detta aktiverar dem och ger dem incitament att ta vilket jobb som helst. Därför mår de som inte har arbete inte särskilt bra i vårt samhälle. Därför blir man frisk av arbete.” Men den som vill studera arbetet utan denna politiskt utformade arbetslöshet som jämförelsepunkt finner snabbt att förvärvsarbetet är ett av de största hoten mot den allmänna hälsan.

Ett sätt att studera detta är exempelvis att se hur nedstämdhet varierar över tid. I en studie vid Cornell University som analyserade 509 miljoner Twittermeddelanden fann man att positivt laddade ord (som ”glad”, ”bra” och ”lycklig”) var betydligt vanligare på morgnar, kvällar och helger. Negativt laddade ord var däremot vanligare under tider då de flesta arbetar. Resultaten återkom inom vitt skilda kulturer och tendenserna följde olika länders helgdagar.52 I en studie från London School of Economics där över 20 000 respondenter rankade lycka och avslappning på en app under en längre tid, fann man likaledes att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.53 Sannolikt förklarar liknande observationer åtminstone delvis varför den vanligaste tidpunkten för dödlig hjärtattack är på måndag morgon när den arbetande befolkningen måste bege sig till jobbet efter en ledig helg.54

I en studie från London School of Economics fann man att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.
I en studie från London School of Economics fann man att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen. Foto: Leif R Jansson/TT

Trots att det i alla välfärdsstater finns straffsystem för att driva arbetslösa i arbete är det inte så enkelt att arbetslösa mår sämre än alla som har anställning. I en studie i Social Science & Medicine kunde man utifrån ett longitudinellt datamaterial på över 1700 personer slå fast att den psykiska ohälsan är betydligt större bland de som arbetar under osäkra anställningsförhållanden än bland de som helt uteslutits från arbetsmarknaden.55 När denna prekära grupp drastiskt ökar över tid, blir arbetet allt mer hälsovådligt.56 Likaså har man utifrån ohälsotal, barnadödlighet och livslängd flera gånger observerat att generella, ekonomiska kriser, då en större population drabbas av arbetslöshet, visat sig vara positiva för folkhälsan. Under den stora 1930-talsdepressionen, när arbetslösheten i USA steg till 22,9 procent, sjönk exempelvis dödsfallen i influensa och lunginflammation från 150 till 100 fall per 100 000 invånare. Likaså dog färre i hjärt- och kärlsjukdomar samt tuberkulos efter att dessa sjukdomar ökat under hela 1920-talet. Det mest slående är dock att medellivslängden steg med förbluffande sex år mellan 1929 och 1933. Enligt författarna till en studie på detta område är en viktig orsak till sambandet att arbetslivets stress (med mindre sömn, fler trafikolyckor och högre alkoholkonsumtion som följd) avtar i tider av ekonomisk recession.57 I en svensk uppmärksammad studie som publicerades i The Lancet kunde man i överensstämmelse med detta konstatera att när vi pensioneras förbättras hälsan, oavsett hierarkisk position, motsvarande en föryngring på åtta till tio år beroende på hur stor arbetstillfredsställelsen var.58

Man kan också mäta arbetets hälsovådliga effekter på mer direkt vis. Enligt en norsk studie finns till exempel starka samband mellan arbetsnarkomani och psykiska problem som depression, ångest- och tvångssyndrom.59 Hur mycket vi arbetar ökar även prevalensen av somatisk ohälsa. Personer som arbetar 55 timmar i veckan eller mer löper 33 procent högre risk att drabbas av hjärtinfarkt än personer som arbetar 35 timmar i veckan.60 Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.61

Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.

Går vi till Japan, det land där arbetsniten är som störst och arbetstiden som längst, finner vi hur problemen med karoshi – det japanska begreppet för att arbeta sig till döds – nu växt sig så stora att den japanska regeringen släppt en vitbok i ämnet. I denna rapport beskrivs hur tusentals japaner varje år dör av överarbete och hur en av fem anställda befinner sig i riskzonen för karoshi. Tidigare var 95 procent av de som dog män, men på senare år har karoshi gått mot ökad jämställdhet så att 20 procent av de som dör nu är kvinnor. Hittills har försöken att stävja problemet med statlig ersättning till de anhöriga och upp till sju miljoner kronor i skadestånd från företaget där den avlidne arbetade, inte hjälpt.62

Att Japan gjorts till ett skräckexempel – som om resten av världen hade en sund relation till arbete – är samtidigt olyckligt. Den ogreppbara ILO-statistik över arbetsrelaterad död i USA som arbetsmiljöingenjören Lisa Cullen analyserat förtjänar här att nämnas som jämförande exempel. Varje dag dör 165 amerikaner på grund av yrkessjukdomar och ytterligare 18 på grund av arbetsrelaterade skador. Detta, tillsammans med de 36 400 icke-dödliga olyckorna och de 3 200 arbetsrelaterade sjukdomarna som varje dag orsakas av lönearbetet, kostar det amerikanska samhället 155 miljarder dollar årligen: fem gånger mer än kostnaderna för omvårdnaden av aidspatienter och nästan lika mycket som sjukdomen cancer kostar (i reda pengar).63 Ohälsan drabbar inte bara den manuella arbetaren, utan även kontors- och butikspersonal som tvingas andas in giftig luft under dagarna; även våld på arbetsplatsen och (bland sjukvårdspersonal) sjukdomssmittor är vanliga källor till ohälsa. Endast i en bråkdel av fallen händer det att någon hålls ansvarig för det som inträffat.64 Det finns nämligen en tendens att se arbetsplatsrelaterad död och ohälsa som konsekvensen av ”arbetsplatsolyckor”. Cullen är dock av en annan mening: ”Få riktiga olyckor äger egentligen rum på arbetsplatser eftersom miljön och aktiviteterna där är kända på förhand och därmed även riskerna. När skador förknippade med dessa risker kan förutses, kan olyckor förhindras.”65

Idén om lönearbetets saliggörande egenskaper är så pass stark att det inom politiken blivit en relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – i syfte att de då är kvar i arbetslivet. På bilden dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, 2012.
Idén om lönearbetets saliggörande egenskaper är så pass stark att det inom politiken blivit en relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – i syfte att de då är kvar i arbetslivet. På bilden dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, 2012. Foto: Bertil Ericson/TT

Det finns således grund för att anta att det så ofta repeterade sambandet mellan arbetslöshet och ohälsa mer är ett utslag av arbetsideologi än av vetenskap. Så fort en jämförelse mellan ”arbetslöshet” och ”arbete” görs bör vi dock börja med att reflektera över lönearbetets alla lager av sekundärvinster, det vill säga de olika källor till tillfredsställelse som ett lönearbete kan ge men som inte har med själva arbetsaktiviteten att göra. Som socialpsykologen Marie Jahoda tidigt uppmärksammade är de andra aspekterna av lönearbetet väl så betydelsefulla: vi har inte utvecklat någon annan institution i samhället som i lika hög grad som lönearbetet ger vardagen en tidsstruktur, för samman människor i social interaktion, delar ut samhällsnyttiga uppgifter, avgör social status och förser människor med dräglig inkomst.66 Om man föreställer sig att samhället skulle kunna se ut på ett annat sätt, att det skulle finnas andra institutioner som exempelvis möjliggjorde meningsfull aktivitet och förenade människor i umgänge, vad skulle då hända med lönearbetets välgörande verkan? Att lönearbetet i dag fungerar som grund för ett fullödigt medborgarskap är inget bra argument för att lönearbetets roll i samhället måste stärkas – tvärtom.

Ändå är denna idé så pass stark att det i skrivande stund blivit en inom borgerligheten relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – det vill säga även om deras läkare sjukförklarat dem – i syfte att de då är kvar i arbetslivet, blir ”aktiverade” och därmed friska.67 Vad det endimensionella tänkandet här döljer är just hur politiskt utformad tillvaron med sjukersättning blivit. I stället för att säga ”man blir frisk av att lönearbeta” skulle ett minimum av ärlighet kunna låta så här: ”vi har gjort tillvaron för sjukskrivna personer så odräglig vi kan genom att låta deras ersättning vara låg och ständigt hota dem med utförsäkring och indragna pengar. Därför ser det faktiskt ut som att det kan vara bättre för sjuka människor att vara kvar i lönearbete än att ta det erbjudande till ’vila’ som dagens trygghetssystem tillåter.” Formulerat på detta vis inser man att det antagligen är många som drar sig för att sjukskriva sig med allt vad det innebär och hellre jobbar på (tills det brister). Enligt Arbetsmiljöverket har vi också betydligt större problem med sjuknärvaro än med sjukfrånvaro: under ett givet år jobbar sju av tio svenskar trots att de är sjuka.68 Tyvärr verkar det inte finnas någon gräns för hur långt den arbetsideologiska incitamentslogiken kan drivas.69

 

Fotnoter:

38. Bodil Jönsson, Tio tankar om tid, Stockholm: Bromberg, 1999, s. 86.

39. Bodil Jönsson, Tio tankar om arbete, Stockholm: Bromberg, 2016, s. 34ff.

40. Paul Thompson och Stephen Ackroyd, ”All quiet on the workplace front? A critique of recent trends in British industrial sociology”, Sociology, vol. 29, nr 4, 1995, s. 42.

41. Jönsson, Tio tankar om arbete, s. 131.

42. Roland Paulsen, ”Economically forced to work: A critical reconsideration of the lottery question”, Basic Income Studies, vol. 3, nr 2, 2008. Observera att lotterifrågan inte mäter faktiskt beteende utan enbart vad anställda föreställer sig att de skulle göra. För att mäta faktiskt beteende måste man utgå från lottovinster som extremt sällan delas ut. Någon sådan studie har inte gjorts. Däremot har man mätt hur människor beter sig efter mindre lottovinster. Dessa ger emellertid ingen som helst indikation på huruvida vi främst arbetar för ekonomisk inkomst eller ej. Bara för att vinsten ska täcka ett vanligt bostadslån måste den i dag vara exceptionellt hög. Se exempelvis Anna Hedenus, At the end of the rainbow-post-winning life among Swedish lottery winners, Göteborg: Göteborgs universitet, 2011.

43. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, The second machine age: Work, progress, and prosperity in a time of brilliant technologies, New York: WW Norton & Company, 2014, s. 232.

44. Gallup, ”State of the global workplace”, 2013, s. 17.

45. För denna meningsdimension, se i synnerhet Alfred Schutz, The phenomenology of the social world, Evanston: Northwestern University Press, 1967.

46. Viktor E. Frankl, Man’s search for meaning: An introduction to logotherapy, New York: Simon & Schuster, 1984 [1956].

47. För vidare diskussion om detta, se Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen, Return to meaning: A social science with something to say, Oxford: Oxford University Press, 2017.

48. Linda Åkerström, Den svenska vapenexporten, Stockholm: Leopard förlag, 2016.

49. Will Dahlgreen, ”37% of British workers think their jobs are meaningless”, YouGov, 12/8, 2015.

50. Eillies Lawlor, Helen Kersley och Susan Steed, A bit rich: Calculating the real value to society of different professions, London: New Economics Foundation, 2009.

51. Se exempelvis Clifford L. Broman, ”Work stress in the family life of African Americans”, Journal of Black Studies, vol. 31, nr 6, 2001; Robert Karasek och Töres Theorell, Healthy work: Stress, productivity, and the reconstruction of working life, New York, NY: Basic Books, 1999; I. C. McManus, B. C. Winder och D. Gordon, ”The causal links between stress and burnout in a longitudinal study of UK doctors”, Lancet, vol. 359, nr 9323, 2002; J. Medin m.fl., ”Organisational change, job strain and increased risk of stroke? A pilot study”, Work – A Journal of Prevention Assessment & Rehabilitation, vol. 31, nr 4, 2008.

52. Scott A. Golder och Michael W. Macy, ”Diurnal and seasonal mood vary with work, sleep, and daylength across diverse cultures”, Science, vol. 333, nr 6051, 2011.

53. Alex Bryson och George MacKerron, ”Are you happy while you work?” London, London School of Economics, 1187, 2013.

54. D. R. Witte m.fl., ”Excess cardiac mortality on Monday: The importance of gender, age and hospitalisation”, European Journal of Epidemiology, vol. 20, 2005.

55. Sarah A. Burgard, Jennie E. Brand och James S. House, ”Perceived job insecurity and worker health in the United States”, Social Science & Medicine, vol. 69, nr 5, 2009.

56. Guy Standing, The precariat: The new dangerous class, London: Bloomsbury Academic, 2011.

57. José Tapia Granados och Ana V. Diez Roux, ”Life and death during the Great Depression”, Proceedings of the National Academy of Sciences, 2009.

58. Bland de som uppvisar ”hög arbetstillfredsställelse” kunde någon förbättrad hälsa dock inte observeras i samband med pension. De lyckligt lottade som ansågs tillhöra denna grupp uppgick till cirka en fjärdedel av de utfrågade respondenterna, se Hugo Westerlund m.fl., ”Self-rated health before and after retirement in France (GAZEL): A cohort study”, The Lancet, vol. 374, nr 9705, 2009, s. 1891.

59. Cecilie Schou Andreassen m.fl., ”The relationships between workaholism and symptoms of psychiatric disorders: A large-scale cross-sectional study”, PloS one, vol. 11, nr 5, 2016.

60. Mika Kivimäki m.fl., ”Long working hours and risk of coronary heart disease and stroke: A systematic review and meta-analysis of published and unpublished data for 603 838 individuals”, The Lancet, vol. 386, nr 10005, 2015.

61. Andreas Holtermann m.fl., ”Long work hours and physical fitness: 30-year risk of ischaemic heart disease and all-cause mortality among middle-aged Caucasian men”, Heart, vol. 96, nr 20, 2010.

62. Justin McCurry, ”Death from overwork: Japan’s ”karoshi” culture blamed for young man’s heart failure”, The Guardian, 18/10, 2016.

63. Lisa Cullen, A job to die for: Why so many Americans are killed, injured or made ill at work and what to do about it, Monroe, ME: Common Courage Press, 2002.

64. Rory O’Neill, ”Criminal neglect: How dangerous employers stay safe”, i Worker safety under siege: Labor, capital, and the politics of workplace safety in a deregulated world, red. Vernon Mogensen, Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe, 2006.

65. Cullen, A job to die for, s. 5.

66. Marie Jahoda, Employment and unemployment: A social-psychological analysis, Cambridge: Cambridge University Press, 1982.

67. Riksrevisionen, ”Är sjukskrivning bra för hälsan? RIR 2016:31”, Stockholm, 2016.

68. Arbetsmiljöverket, ”Arbetsmiljön 2015”, Stockholm, 2016.

69. Ett mer indirekt försvar av arbetsideologin med hänvisning till den allmänna hälsan märks i argumentet att länder med hög BNP har lyckligare invånare än andra. Trots hög produktivitetsutveckling är det därför bra att arbeta så mycket som möjligt eftersom vi då får tillväxt vilket gör alla lyckligare. Även detta kan på sin höjd betraktas som en halv sanning. Att det positiva sambandet mellan BNP och självskattad lycka efter en viss nivå mattas av – den så kallade ”Easterlin-paradoxen” – tycks de flesta inom lyckoforskningen vara överens om även om det råder delade meningar kring hur mycket lyckan mattas av. Richard Layard presenterade tidigt resultat som visade hur sambandet mellan BNP per capita och självskattad lycka tycktes upphöra under femtiotalet i länder som USA. Andra har visat att det finns ett samband mellan lycka och BNP per capita som emellertid blir svagare ju högre BNP blir, se Richard Layard, ”Happiness: Has social science a clue?” London, London School of Economics, 3, 2002. Tittar man på mått för psykisk ohälsa blir sambandet ännu otydligare. World Health Survey fann exempelvis att andelen deprimerade vuxna i höginkomstländer var 7,1 procent, medan den var 6,4 procent för lägre medelinkomstländer och 6,0 procent för låginkomstländer, se John F. Helliwell, Richard Layard och Jeffrey Sachs, World happiness report 2013, New York: Sustainable Development Solutions Network, 2013. Här tycks med andra ord sambandet vara att ju rikare land, desto mer deprimerade invånare. Ser man till Sverige och hur den psykiska hälsan här utvecklats under det att ”vi” under senare decennier blivit rikare är det särskilt svårt att acceptera tesen att högre BNP följs av lycka. I Stockholms läns Folkhälsorapport sammanfattas de senaste decenniernas utveckling så här: ”Förekomsten vid en given tidpunkt av ångestsymtom uppskattades i en svensk studie till knappt 15 procent (7). Detta kan jämföras med självrapporterade uppgifter från Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF), där knappt 19 procent av befolkningen år 2012/2013 uppgav att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Bland 16–24-åringar har andelen tredubblats sedan år 1988/1989. Andelen som uppgav att de hade svåra besvär var omkring 5 procent år 2012/2013. Även dessa besvär har ökat mycket kraftigt bland unga, med en fyrdubbling sedan år 1988/1989. Liksom för depression är det nästan dubbelt så vanligt att kvinnor insjuknar jämfört med män. […] Ett annat sätt att följa utvecklingen över tid är att använda vårddata för diagnoserna depression och ångest. I Stockholms län finns data av acceptabel kvalitet om diagnoser från primärvården och den specialiserade psykiatrin från år 2005 och framåt. Depression och ångestsyndrom utgör den överlägset största diagnosgruppen och det är också här man ser en ökning (figur 5.1). Andelen har ökat kraftigt, med cirka 65 procent mellan åren 2006 och 2014.” Stockholms läns landsting, ”Folkhälsorapport 2015”, Solna, 2015.

Publicerad
5 dagar sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Jonathan Bergström, Alex Olofsson och Stina Nilsson från den nystartade tidskriften Lavskrikan

Lavskrikan vill få Norrbotten att lyfta blicken från avgrunden

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Sakattar Singh städade på Rengörare Näslund

Städade 5 000 övertids­timmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

Publicerad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Slutförhand­­­lingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund. 

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.

SAC 33:e kongress l Frånö folkets hus, november 2026

Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC


Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden. 

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Jokkmokk och Joe Strummer

Därför rimmar Jokkmokk på Joe Strummer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln