Arbetssamhället: Två seglivade föreställningar

Det ”meningsfulla” arbetet
En som långt tidigare än jag ifrågasatte varför politiker tävlar i att ”skapa jobb” är Bodil Jönsson som i Tio tankar om tid reflekterar kring hur märklig denna idé skulle tett sig för någon som inte hunnit genomleva den industriella revolutionen. ”År 1899 kämpade man intensivt för att slippa slita ihjäl sig. En människa från 1899 skulle aldrig kunna förstå något så absurt som att försöka skapa arbete. De strävade efter arbetsfrihet eller arbetslöshet.”38 I Tio tankar om arbete återkommer Jönsson till frågan om arbetstvånget, men i stället för att förespråka en drastisk sänkning av arbetstiden resonerar Jönsson kring hur man ska hantera att människor faktiskt tycker att det är meningsfullt att arbeta. Här menar Jönsson inte enbart att många av oss tycker att det är roligt att påta i trädgården och måla tavlor, hon tycks även hävda att vi över lag finner vårt förvärvsarbete meningsfullt. Detta eftersom människor, när de får frågan vad som är viktigt för att de ska känna lycka i livet brukar lista ”arbete” högst (tillsammans med exempelvis ”hälsa” och ”familj”).39

Men vad betyder det om man säger att ”arbete” är viktigt i ens liv? Betyder det att det är arbetet i sig som man tycker är tillfredsställande, eller allt runt arbetet som exempelvis kolleger, lön, struktur och rutin i vardagen? Många kan i enkäter även uppge att de är ”tillfredsställda” med sina jobb. Men vad betyder det? ”Verkligt tillfredsställande arbete är svårt att erhålla för majoriteten av människor, och detta är allmänt känt”, noterar arbetssociologerna Paul Thompson och Stephen Ackroyd apropå denna fråga. ”Människor som arbetar är i många fall villiga att säga att de är tillfredsställda med sitt arbete, men vad de egentligen menar är att de är tillfredsställda givet att man inte kan förvänta sig så mycket tillfredsställelse.”40

Att Jönssons resonemang är betänkligt endimensionellt – naturligtvis tycker människor att arbete är viktigt i ett samhälle där allt av ekonomisk trygghet och social aktning försvinner för den som blir av med jobbet – verkar Jönsson själv inse, och hon skriver apropå det att den verkliga knäckfrågan är: ”Skulle du fortsätta arbeta som du gör idag även om du inte behövde det för lönens skull?”41

Tyvärr lämnar Jönsson denna fråga öppen. Det är synd, för i sin hypotetiska struktur hjälper den oss att se bortom det vi tar för givet. Den tillhör också en av arbetssociologins mest återkommande enkätfrågor. Sedan 1955 har man i mer än tjugo enkäter ställt frågan ”om du vann så mycket på lotto att du aldrig mer behövde arbeta, vad skulle du då göra?” De tre svarsalternativen har varit: (1) sluta arbeta helt; (2) byta till ett annat jobb; (3) fortsätta med det nuvarande jobbet.

Om man vill få en inblick i arbetets upplevda mening är det tredje svarsalternativet av särskilt stort intresse. Vi vet att de flesta skulle vilja fortsätta jobba i någon form, men på en arbetsmarknad där vissa jobbar med att skura golv och andra med att komponera musik säger detta väldigt lite om hur totaliteten av arbete upplevs. Arbetsmarknaden präglas i sig av en ojämn fördelning av mening, där vissa jobb aldrig skulle väljas bortom den ekonomiska nöden, medan andra jobb är av sådant slag att vissa skulle betala för att få utföra dem.
Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent.
Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent. I ett land, vid en tidpunkt (Japan, 1987) låg andelen på 65,6 procent, i andra fall (exempelvis Storbritannien 1987) har den legat mellan 10 och 20 procent.42

Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att de flesta upplever det som att de inte skulle vilja ha de jobb de har om det inte var för att det ger dem lön. Därför är det relevant att tala om ett arbetstvång – vi arbetar för att vi är tvungna. De flesta av oss skulle sannolikt göra något som kan omfattas av det vitt omfattande arbetsbegreppet även om vi var ekonomiskt fria, men det säger inget om hur meningsfullt arbetet i sin mest spridda form – lönearbetet – är.

I ett resonemang som är snarlikt Jönssons går MIT-forskarna bakom den omdiskuterade boken The second machine age steget längre i endimensionellt tänkande. Efter att först ha konstaterat att avvecklingen av jobb med stigande produktivitetsutveckling antagligen kommer att accelerera i och med att teknikutvecklingen blir allt enklare att implementera i arbetsprocessen, avvisar de förslaget om basinkomst eftersom ”det är oerhört viktigt för människor att arbeta, inte bara för att få pengar utan för det är ett av de viktigaste sätten att få många andra värdefulla saker: självkänsla, gemenskap, engagemang, sunda värden, struktur, värdighet, bara för att nämna några”.43

Författarna hänvisar därefter till studier som visar att såväl hälso- som lyckotal visat sig vara högre i regioner med låg arbetslöshet än där hög arbetslöshet råder.

Återigen blir motfrågan: om vi har ett samhälle där allt från inkomst till socialt umgänge och även verktyg för att kunna arbeta är knutet till lönearbetet, samtidigt som metoderna för att ”aktivera” de som inte lönearbetar blir allt brutalare, är det då konstigt om människor föredrar att ha ett jobb framför att vara arbetslösa?

Den som har svårt för hypotetiska frågor behöver inte gå till lotterifrågan för att se hur det endimensionella tänkandet här förvillar. Nyligen gjorde Gallup (ett av de äldsta och mest respekterade enkätföretagen) en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Majoriteten, 63 procent, var ”inte engagerade”, enligt rapporten. Denna majoritet hade mentalt ”checkat ut” och gick mest till jobbet för lönens skull. 24 procent var ”aktivt motsträviga” i den meningen att de inte bara vantrivdes på jobbet utan även var fientliga mot sina arbetsgivare.44 Dessa siffror återspeglar den ojämna fördelningen av ”mening” i arbetslivet – att vissa kan ”förverkliga sig själva” i sina jobb, medan andra inte skulle jobba en minut om det inte var för lönen.

Nyligen gjorde Gallup en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Arbetare på textilfabriken i textildistriktet Noida utanför Dehli, Indien.
Nyligen gjorde Gallup en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Arbetare på textilfabriken i textildistriktet Noida utanför Dehli, Indien.

Här kan man invända att vad som är meningsfullt ju är ”subjektivt”: vad vissa tycker är meningslöst kan av andra upplevas som ytterst meningsfullt. Att tala om att vissa jobb skulle vara mindre meningsfulla än andra tjänar därför inget till. Det är helt enkelt upp till individen. Detta är en vanlig missuppfattning vad det gäller mening. Det finns förvisso en subjektiv variation i vad vi upplever som meningsfullt, och för att ytterligare komplicera saker används också meningsbegreppet olika inom samhällsvetenskap och filosofi. Inom fenomenologin och semiotiken talar man exempelvis om ”mening” som den betydelse olika symboler, handlingar och fenomen har. Denna ”mening” är dock inte subjektiv i bemärkelsen att vi är ensamma om att uppleva den. Ett ords mening är exempelvis intersubjektiv: för att individen ska förstå ordet och kunna kommunicera det måste individen uppfatta dess mening på ungefär samma sätt som andra individer.45

När vi talar om arbetets mening blir den intersubjektiva dimensionen ännu viktigare (kommer andra än jag tycka att detta är meningsfullt?). Vi rör oss då också med en mer existensfilosofisk förståelse av ordet ”mening” – ”mening” som i ”meningen med livet”, ”mening” som i syfte och sammanhang – den typ av mening som förintelseöverlevaren och psykologen Viktor Frankl såg som den mest fundamentala drivkraften hos människan.46

Som jag annorstädes utvecklat kan man dela upp arbetets mening i tre sfärer. Ett jobb kan vara meningsfullt (1) för individen som utför det; (2) för det företag där jobbet utförs; (3) för resten av världen. Dessa tre sfärer kan ibland överlappa varandra, men ofta finner vi att meningen är koncentrerad till en av dem. Att spå i kort kan till exempel upplevas som väldigt meningsfullt för individen som gör det, medan det för många andra är meningslöst. Ett arbete vid löpande bandet kan vara till gagn för både företaget och de konsumenter som köper produkten, medan det upplevs som meningslöst av den som utför det.47

Även om vi i Gallup-studien och lotterifrågan kan se att de flesta individer inte upplever sina jobb som meningsfulla för dem personligen är den tredje typen av meningsfullhet mer relevant för det ”objektiva” värde som arbetet tillmäts. Ett tankeexperiment som jag själv brukar använda mig av för att reflektera över hur meningsfullt ett visst jobb är för världen, är att föreställa sig vad som skulle hända om alla som sysslade med det gick ut i en generalstrejk. Vilka skulle de direkta och långsiktiga effekterna bli? Kan man föreställa sig att livet i all väsentlighet skulle rulla på som vanligt? Skulle världen kanske bli bättre om jobbet inte fanns? Eller sämre?
Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer?
För att ta ett tydligt exempel var Sverige fram tills nyligen det land i världen med störst vapenexport per capita och sedan början av 2000-talet har vapenexporten (som bland annat kom till bruk i Irakkriget) fördubblats i värde.48 Är detta en produktion som gör världen bättre? Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer? Hur stora skulle effekterna vara om man jämför med om alla ingenjörer, bönder eller läkare gick i strejk? Vi inser snart att det finns väldigt många jobb som vi skulle klara oss bra utan.

En vanlig kommentar är att det är kränkande att säga att ett jobb är meningslöst eftersom man då nedvärderar de arbetare som utför detta jobb. Utöver den märkliga premissen att jobbet avgör vårt människovärde – en i sig ny och bräcklig föreställning – underskattar man då människans reflexiva förmåga. Enligt en brittisk enkätstudie uppgav enbart 50 procent att de i sitt arbete ”gav ett meningsfullt bidrag till världen”.49 Den brist på mening som andra halvan av respondenter gav uttryck för är inte slumpmässigt spridd. I USA har man samlat tillräckligt med data för att få en någorlunda god uppfattning om hur den upplevda meningen varierar mellan yrkesgrupper genom att fråga anställda om de upplever att de i sina jobb ”gör världen till en bättre plats”. Bland maskinskötare, hudläkare och teckenspråkstolkar svarar hundra procent att de genom sitt arbete gör världen bättre. Bland modedesigner, tvätteriarbetare, tulltjänstemän och bensinstationsbiträden är de bara tio procent.

Här kan man påpeka att det fortfarande rör sig om subjektiva skattningar av hur mycket man bidrar till världen. Även om dessa subjektiva skattningar visar på stor intersubjektivitet mellan individer i samma yrkesgrupp kan man för att nå ytterligare objektivitet göra som brittiska New Economics Foundation och beräkna hur mycket skada och nytta olika yrkesgrupper gör. Till exempel fann man att de ledande investeringsbankirerna i London orsakar samhällsskador motsvarande sju pund för varje pund de genererar i reellt värde. För reklambyrådirektörer låg motsvarande siffra på elva pund. Bland förskolepersonal och lokalvårdare på sjukhus visade det sig däremot att de genererar tio pund i samhällsekonomiskt värde för varje pund de får i lön.50Trots att liknande studier då och då uppmärksammas i offentligheten är uppfattningen att ”arbete ger livet mening” fortfarande stark. Ytterligare ett exempel på hur man endimensionellt kan jämföra ”arbete” med ”arbetslöshet”, som om båda dessa typer av tillvaro var av naturen givna, märks i den ännu starkare föreställningen att arbete är bra för hälsan.

 
Det ”hälsofrämjande” arbetet
Medan fascistoida formuleringar och dyrkan av kroppsarbete fallit bort i det offentliga rummet har sambandet mellan god hälsa och anställning statistiskt proklamerats inte i en, utan i tusentals böcker, rapporter och vetenskapliga artiklar. Flera frågor kan riktas och har riktats mot denna forskningsindustri. För det första kan man fundera över meningen med att producera så mycket forskning kring detta. Att göra en statistisk undersökning som bekräftar sambandet mellan arbetslöshet och dålig hälsa kan kosta miljoner – hur kommer det sig att man ändå lägger ner så mycket pengar på att plocka fram hälsokorrelationer som vi känt till i mer än femtio år? En annan fråga är hur det kommer sig att dessa undersökningar alltid tycks resultera i att den fulla sysselsättningens lov sjungs allt starkare? Måste sambandet mellan lönearbete och hälsa leda till att vi förstärker lönearbetet som institution? En tredje fråga gäller i hur pass stor utsträckning man tar hänsyn till andra relaterade variabler som exempelvis fattigdom. Arbetslöshet och fattigdom tenderar ju att hänga samman. Ytterligare en fråga, som dock inte gäller alla studier på det här området, är hur ”lönearbete” kan hanteras som en fullständigt homogen variabel. Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.51
Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.
Alltför många ”anomalier”, det vill säga svårförklarliga avvikelser, från den enkla korrelationen mellan sysselsättning och hälsa har vid det här laget presenterats för att det ofta repeterade sambandet ska kunna anses vetenskapligt grundat. En politiker kan förstås säga: ”Vi har med arbetslinjen som främsta ledstjärna skapat ett samhälle där de arbetslösa och sjuka befinner sig i ständig otrygghet eftersom detta aktiverar dem och ger dem incitament att ta vilket jobb som helst. Därför mår de som inte har arbete inte särskilt bra i vårt samhälle. Därför blir man frisk av arbete.” Men den som vill studera arbetet utan denna politiskt utformade arbetslöshet som jämförelsepunkt finner snabbt att förvärvsarbetet är ett av de största hoten mot den allmänna hälsan.

Ett sätt att studera detta är exempelvis att se hur nedstämdhet varierar över tid. I en studie vid Cornell University som analyserade 509 miljoner Twittermeddelanden fann man att positivt laddade ord (som ”glad”, ”bra” och ”lycklig”) var betydligt vanligare på morgnar, kvällar och helger. Negativt laddade ord var däremot vanligare under tider då de flesta arbetar. Resultaten återkom inom vitt skilda kulturer och tendenserna följde olika länders helgdagar.52 I en studie från London School of Economics där över 20 000 respondenter rankade lycka och avslappning på en app under en längre tid, fann man likaledes att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.53 Sannolikt förklarar liknande observationer åtminstone delvis varför den vanligaste tidpunkten för dödlig hjärtattack är på måndag morgon när den arbetande befolkningen måste bege sig till jobbet efter en ledig helg.54

I en studie från London School of Economics fann man att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.
I en studie från London School of Economics fann man att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.

Trots att det i alla välfärdsstater finns straffsystem för att driva arbetslösa i arbete är det inte så enkelt att arbetslösa mår sämre än alla som har anställning. I en studie i Social Science & Medicine kunde man utifrån ett longitudinellt datamaterial på över 1700 personer slå fast att den psykiska ohälsan är betydligt större bland de som arbetar under osäkra anställningsförhållanden än bland de som helt uteslutits från arbetsmarknaden.55 När denna prekära grupp drastiskt ökar över tid, blir arbetet allt mer hälsovådligt.56 Likaså har man utifrån ohälsotal, barnadödlighet och livslängd flera gånger observerat att generella, ekonomiska kriser, då en större population drabbas av arbetslöshet, visat sig vara positiva för folkhälsan. Under den stora 1930-talsdepressionen, när arbetslösheten i USA steg till 22,9 procent, sjönk exempelvis dödsfallen i influensa och lunginflammation från 150 till 100 fall per 100 000 invånare. Likaså dog färre i hjärt- och kärlsjukdomar samt tuberkulos efter att dessa sjukdomar ökat under hela 1920-talet. Det mest slående är dock att medellivslängden steg med förbluffande sex år mellan 1929 och 1933. Enligt författarna till en studie på detta område är en viktig orsak till sambandet att arbetslivets stress (med mindre sömn, fler trafikolyckor och högre alkoholkonsumtion som följd) avtar i tider av ekonomisk recession.57 I en svensk uppmärksammad studie som publicerades i The Lancet kunde man i överensstämmelse med detta konstatera att när vi pensioneras förbättras hälsan, oavsett hierarkisk position, motsvarande en föryngring på åtta till tio år beroende på hur stor arbetstillfredsställelsen var.58

Man kan också mäta arbetets hälsovådliga effekter på mer direkt vis. Enligt en norsk studie finns till exempel starka samband mellan arbetsnarkomani och psykiska problem som depression, ångest- och tvångssyndrom.59 Hur mycket vi arbetar ökar även prevalensen av somatisk ohälsa. Personer som arbetar 55 timmar i veckan eller mer löper 33 procent högre risk att drabbas av hjärtinfarkt än personer som arbetar 35 timmar i veckan.60 Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.61
Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.
Går vi till Japan, det land där arbetsniten är som störst och arbetstiden som längst, finner vi hur problemen med karoshi – det japanska begreppet för att arbeta sig till döds – nu växt sig så stora att den japanska regeringen släppt en vitbok i ämnet. I denna rapport beskrivs hur tusentals japaner varje år dör av överarbete och hur en av fem anställda befinner sig i riskzonen för karoshi. Tidigare var 95 procent av de som dog män, men på senare år har karoshi gått mot ökad jämställdhet så att 20 procent av de som dör nu är kvinnor. Hittills har försöken att stävja problemet med statlig ersättning till de anhöriga och upp till sju miljoner kronor i skadestånd från företaget där den avlidne arbetade, inte hjälpt.62

Att Japan gjorts till ett skräckexempel – som om resten av världen hade en sund relation till arbete – är samtidigt olyckligt. Den ogreppbara ILO-statistik över arbetsrelaterad död i USA som arbetsmiljöingenjören Lisa Cullen analyserat förtjänar här att nämnas som jämförande exempel. Varje dag dör 165 amerikaner på grund av yrkessjukdomar och ytterligare 18 på grund av arbetsrelaterade skador. Detta, tillsammans med de 36 400 icke-dödliga olyckorna och de 3 200 arbetsrelaterade sjukdomarna som varje dag orsakas av lönearbetet, kostar det amerikanska samhället 155 miljarder dollar årligen: fem gånger mer än kostnaderna för omvårdnaden av aidspatienter och nästan lika mycket som sjukdomen cancer kostar (i reda pengar).63 Ohälsan drabbar inte bara den manuella arbetaren, utan även kontors- och butikspersonal som tvingas andas in giftig luft under dagarna; även våld på arbetsplatsen och (bland sjukvårdspersonal) sjukdomssmittor är vanliga källor till ohälsa. Endast i en bråkdel av fallen händer det att någon hålls ansvarig för det som inträffat.64 Det finns nämligen en tendens att se arbetsplatsrelaterad död och ohälsa som konsekvensen av ”arbetsplatsolyckor”. Cullen är dock av en annan mening: ”Få riktiga olyckor äger egentligen rum på arbetsplatser eftersom miljön och aktiviteterna där är kända på förhand och därmed även riskerna. När skador förknippade med dessa risker kan förutses, kan olyckor förhindras.”65

Idén om lönearbetets saliggörande egenskaper är så pass stark att det inom politiken blivit en relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – i syfte att de då är kvar i arbetslivet. På bilden dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, 2012.
Idén om lönearbetets saliggörande egenskaper är så pass stark att det inom politiken blivit en relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – i syfte att de då är kvar i arbetslivet. På bilden dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, 2012.

Det finns således grund för att anta att det så ofta repeterade sambandet mellan arbetslöshet och ohälsa mer är ett utslag av arbetsideologi än av vetenskap. Så fort en jämförelse mellan ”arbetslöshet” och ”arbete” görs bör vi dock börja med att reflektera över lönearbetets alla lager av sekundärvinster, det vill säga de olika källor till tillfredsställelse som ett lönearbete kan ge men som inte har med själva arbetsaktiviteten att göra. Som socialpsykologen Marie Jahoda tidigt uppmärksammade är de andra aspekterna av lönearbetet väl så betydelsefulla: vi har inte utvecklat någon annan institution i samhället som i lika hög grad som lönearbetet ger vardagen en tidsstruktur, för samman människor i social interaktion, delar ut samhällsnyttiga uppgifter, avgör social status och förser människor med dräglig inkomst.66 Om man föreställer sig att samhället skulle kunna se ut på ett annat sätt, att det skulle finnas andra institutioner som exempelvis möjliggjorde meningsfull aktivitet och förenade människor i umgänge, vad skulle då hända med lönearbetets välgörande verkan? Att lönearbetet i dag fungerar som grund för ett fullödigt medborgarskap är inget bra argument för att lönearbetets roll i samhället måste stärkas – tvärtom.

Ändå är denna idé så pass stark att det i skrivande stund blivit en inom borgerligheten relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – det vill säga även om deras läkare sjukförklarat dem – i syfte att de då är kvar i arbetslivet, blir ”aktiverade” och därmed friska.67 Vad det endimensionella tänkandet här döljer är just hur politiskt utformad tillvaron med sjukersättning blivit. I stället för att säga ”man blir frisk av att lönearbeta” skulle ett minimum av ärlighet kunna låta så här: ”vi har gjort tillvaron för sjukskrivna personer så odräglig vi kan genom att låta deras ersättning vara låg och ständigt hota dem med utförsäkring och indragna pengar. Därför ser det faktiskt ut som att det kan vara bättre för sjuka människor att vara kvar i lönearbete än att ta det erbjudande till ’vila’ som dagens trygghetssystem tillåter.” Formulerat på detta vis inser man att det antagligen är många som drar sig för att sjukskriva sig med allt vad det innebär och hellre jobbar på (tills det brister). Enligt Arbetsmiljöverket har vi också betydligt större problem med sjuknärvaro än med sjukfrånvaro: under ett givet år jobbar sju av tio svenskar trots att de är sjuka.68 Tyvärr verkar det inte finnas någon gräns för hur långt den arbetsideologiska incitamentslogiken kan drivas.69

 

Fotnoter:

38. Bodil Jönsson, Tio tankar om tid, Stockholm: Bromberg, 1999, s. 86.

39. Bodil Jönsson, Tio tankar om arbete, Stockholm: Bromberg, 2016, s. 34ff.

40. Paul Thompson och Stephen Ackroyd, ”All quiet on the workplace front? A critique of recent trends in British industrial sociology”, Sociology, vol. 29, nr 4, 1995, s. 42.

41. Jönsson, Tio tankar om arbete, s. 131.

42. Roland Paulsen, ”Economically forced to work: A critical reconsideration of the lottery question”, Basic Income Studies, vol. 3, nr 2, 2008. Observera att lotterifrågan inte mäter faktiskt beteende utan enbart vad anställda föreställer sig att de skulle göra. För att mäta faktiskt beteende måste man utgå från lottovinster som extremt sällan delas ut. Någon sådan studie har inte gjorts. Däremot har man mätt hur människor beter sig efter mindre lottovinster. Dessa ger emellertid ingen som helst indikation på huruvida vi främst arbetar för ekonomisk inkomst eller ej. Bara för att vinsten ska täcka ett vanligt bostadslån måste den i dag vara exceptionellt hög. Se exempelvis Anna Hedenus, At the end of the rainbow-post-winning life among Swedish lottery winners, Göteborg: Göteborgs universitet, 2011.

43. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, The second machine age: Work, progress, and prosperity in a time of brilliant technologies, New York: WW Norton & Company, 2014, s. 232.

44. Gallup, ”State of the global workplace”, 2013, s. 17.

45. För denna meningsdimension, se i synnerhet Alfred Schutz, The phenomenology of the social world, Evanston: Northwestern University Press, 1967.

46. Viktor E. Frankl, Man’s search for meaning: An introduction to logotherapy, New York: Simon & Schuster, 1984 [1956].

47. För vidare diskussion om detta, se Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen, Return to meaning: A social science with something to say, Oxford: Oxford University Press, 2017.

48. Linda Åkerström, Den svenska vapenexporten, Stockholm: Leopard förlag, 2016.

49. Will Dahlgreen, ”37% of British workers think their jobs are meaningless”, YouGov, 12/8, 2015.

50. Eillies Lawlor, Helen Kersley och Susan Steed, A bit rich: Calculating the real value to society of different professions, London: New Economics Foundation, 2009.

51. Se exempelvis Clifford L. Broman, ”Work stress in the family life of African Americans”, Journal of Black Studies, vol. 31, nr 6, 2001; Robert Karasek och Töres Theorell, Healthy work: Stress, productivity, and the reconstruction of working life, New York, NY: Basic Books, 1999; I. C. McManus, B. C. Winder och D. Gordon, ”The causal links between stress and burnout in a longitudinal study of UK doctors”, Lancet, vol. 359, nr 9323, 2002; J. Medin m.fl., ”Organisational change, job strain and increased risk of stroke? A pilot study”, Work – A Journal of Prevention Assessment & Rehabilitation, vol. 31, nr 4, 2008.

52. Scott A. Golder och Michael W. Macy, ”Diurnal and seasonal mood vary with work, sleep, and daylength across diverse cultures”, Science, vol. 333, nr 6051, 2011.

53. Alex Bryson och George MacKerron, ”Are you happy while you work?” London, London School of Economics, 1187, 2013.

54. D. R. Witte m.fl., ”Excess cardiac mortality on Monday: The importance of gender, age and hospitalisation”, European Journal of Epidemiology, vol. 20, 2005.

55. Sarah A. Burgard, Jennie E. Brand och James S. House, ”Perceived job insecurity and worker health in the United States”, Social Science & Medicine, vol. 69, nr 5, 2009.

56. Guy Standing, The precariat: The new dangerous class, London: Bloomsbury Academic, 2011.

57. José Tapia Granados och Ana V. Diez Roux, ”Life and death during the Great Depression”, Proceedings of the National Academy of Sciences, 2009.

58. Bland de som uppvisar ”hög arbetstillfredsställelse” kunde någon förbättrad hälsa dock inte observeras i samband med pension. De lyckligt lottade som ansågs tillhöra denna grupp uppgick till cirka en fjärdedel av de utfrågade respondenterna, se Hugo Westerlund m.fl., ”Self-rated health before and after retirement in France (GAZEL): A cohort study”, The Lancet, vol. 374, nr 9705, 2009, s. 1891.

59. Cecilie Schou Andreassen m.fl., ”The relationships between workaholism and symptoms of psychiatric disorders: A large-scale cross-sectional study”, PloS one, vol. 11, nr 5, 2016.

60. Mika Kivimäki m.fl., ”Long working hours and risk of coronary heart disease and stroke: A systematic review and meta-analysis of published and unpublished data for 603 838 individuals”, The Lancet, vol. 386, nr 10005, 2015.

61. Andreas Holtermann m.fl., ”Long work hours and physical fitness: 30-year risk of ischaemic heart disease and all-cause mortality among middle-aged Caucasian men”, Heart, vol. 96, nr 20, 2010.

62. Justin McCurry, ”Death from overwork: Japan’s ”karoshi” culture blamed for young man’s heart failure”, The Guardian, 18/10, 2016.

63. Lisa Cullen, A job to die for: Why so many Americans are killed, injured or made ill at work and what to do about it, Monroe, ME: Common Courage Press, 2002.

64. Rory O’Neill, ”Criminal neglect: How dangerous employers stay safe”, i Worker safety under siege: Labor, capital, and the politics of workplace safety in a deregulated world, red. Vernon Mogensen, Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe, 2006.

65. Cullen, A job to die for, s. 5.

66. Marie Jahoda, Employment and unemployment: A social-psychological analysis, Cambridge: Cambridge University Press, 1982.

67. Riksrevisionen, ”Är sjukskrivning bra för hälsan? RIR 2016:31”, Stockholm, 2016.

68. Arbetsmiljöverket, ”Arbetsmiljön 2015”, Stockholm, 2016.

69. Ett mer indirekt försvar av arbetsideologin med hänvisning till den allmänna hälsan märks i argumentet att länder med hög BNP har lyckligare invånare än andra. Trots hög produktivitetsutveckling är det därför bra att arbeta så mycket som möjligt eftersom vi då får tillväxt vilket gör alla lyckligare. Även detta kan på sin höjd betraktas som en halv sanning. Att det positiva sambandet mellan BNP och självskattad lycka efter en viss nivå mattas av – den så kallade ”Easterlin-paradoxen” – tycks de flesta inom lyckoforskningen vara överens om även om det råder delade meningar kring hur mycket lyckan mattas av. Richard Layard presenterade tidigt resultat som visade hur sambandet mellan BNP per capita och självskattad lycka tycktes upphöra under femtiotalet i länder som USA. Andra har visat att det finns ett samband mellan lycka och BNP per capita som emellertid blir svagare ju högre BNP blir, se Richard Layard, ”Happiness: Has social science a clue?” London, London School of Economics, 3, 2002. Tittar man på mått för psykisk ohälsa blir sambandet ännu otydligare. World Health Survey fann exempelvis att andelen deprimerade vuxna i höginkomstländer var 7,1 procent, medan den var 6,4 procent för lägre medelinkomstländer och 6,0 procent för låginkomstländer, se John F. Helliwell, Richard Layard och Jeffrey Sachs, World happiness report 2013, New York: Sustainable Development Solutions Network, 2013. Här tycks med andra ord sambandet vara att ju rikare land, desto mer deprimerade invånare. Ser man till Sverige och hur den psykiska hälsan här utvecklats under det att ”vi” under senare decennier blivit rikare är det särskilt svårt att acceptera tesen att högre BNP följs av lycka. I Stockholms läns Folkhälsorapport sammanfattas de senaste decenniernas utveckling så här: ”Förekomsten vid en given tidpunkt av ångestsymtom uppskattades i en svensk studie till knappt 15 procent (7). Detta kan jämföras med självrapporterade uppgifter från Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF), där knappt 19 procent av befolkningen år 2012/2013 uppgav att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Bland 16–24-åringar har andelen tredubblats sedan år 1988/1989. Andelen som uppgav att de hade svåra besvär var omkring 5 procent år 2012/2013. Även dessa besvär har ökat mycket kraftigt bland unga, med en fyrdubbling sedan år 1988/1989. Liksom för depression är det nästan dubbelt så vanligt att kvinnor insjuknar jämfört med män. […] Ett annat sätt att följa utvecklingen över tid är att använda vårddata för diagnoserna depression och ångest. I Stockholms län finns data av acceptabel kvalitet om diagnoser från primärvården och den specialiserade psykiatrin från år 2005 och framåt. Depression och ångestsyndrom utgör den överlägset största diagnosgruppen och det är också här man ser en ökning (figur 5.1). Andelen har ökat kraftigt, med cirka 65 procent mellan åren 2006 och 2014.” Stockholms läns landsting, ”Folkhälsorapport 2015”, Solna, 2015.

Publicerad
1 day sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

Mattias Karlsson, Sverigedemokraterna

SD:s chefsideolog bjuden till hov­kopplad herrklubb

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Veckovers: Ensam pappa

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket. 

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Framgång i Gävle: Microsoft­arbetare går med i facket

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28
”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget
”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00
Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken
Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano
140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00 Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken
”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)
”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Italien vill kriminalisera arbetarprotester och civil olydnad

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!”

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Klimatdemonstration Stockholm

Stor uppslutning när tusentals samlades för klimatet

Beatrice Rindevall från Naturskyddsföreningen är med och ordnar torsdagens klimatmarsch i Stockholm

Inför klimat­marschen: ”Högern accepterar inte längre fakta”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln