Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 7

När han ringde på dörren till lägenhet 709 var klockan exakt tjugo minuter över nio. Kvinnan som öppnade dörren och kom ut sa med dämpad röst att Ji-woo hade frågat efter sin mamma. ”Han somnade för bara några minuter sedan.” En liten flicka – att döma av hennes flätor gick hon i andra eller tredje klass – räckte fram -Ji-woos- gaffeltruck till honom. Han tackade dem och stoppade ner trucken i ryggsäcken. Han öppnade dörren till sin lägenhet, 710, och bar försiktigt in det sovande barnet. Promenaden genom korridoren till barnkammaren kändes ovanligt lång. Ji-woo kunde inte ha sovit särskilt djupt, för så snart han lade honom i sängen kunde han höra pojken suga på tummen, ett fuktigt och ödsligt ljud i det mörka rummet.

Han gick in i vardagsrummet och tände i taket, låste ytterdörren och satte sig i soffan. Där satt han försjunken i tankar en stund, och reste sig sedan upp och gick tillbaka till ytterdörren, öppnade den och gick ut. Efter att ha tagit hissen ner till bottenvåningen gick han och satte sig i förarsätet i den parkerade bilen. Medan han som bäst rotade runt i väskan där han hade skissblocket och de två 6-millimetersbanden, ringde telefonen.

”Ji-woo?” Hans hustru lät sömnig på rösten.

”Han sover.”

”Har han ätit?”

”Det måste han ha gjort. När jag kom dit hade han redan somnat.”

”Okej. Jag kommer hem runt elva.”

”Han sov så djupt att jag … eh …”

”Vadå?”

”Jag ska bara ta en vända till ateljén. Det är en grej jag inte har hunnit göra klar än.” Hans hustru svarade inte. ”Jag är säker på att Ji-woo inte kommer att vakna. Han sover gott. Och han brukar ju sova hela natten nu för tiden.” Inget svar.

”Är du där?” Fortfarande inget svar.

”Älskling.”

Till hans förvåning lät det som om hon grät. Var det ingen annan i affären? Det vore minst sagt ovanligt om hon grät inför andra människor, hon som alltid var så orolig för nyfikna blickar.

Efter ett tag verkade hon ha lugnat ner sig, och nu var hennes röst en han aldrig hade hört henne använda förut, så sammansatt var blandningen av känslor den tycktes uttrycka. ”Åk då, om du vill det. Jag stänger här och går hem nu.”

Hon lade på. I vanliga fall var hon den sortens människa som aldrig kunde förmå sig att lägga på först, hur upptagen hon än var. Det gjorde honom förvirrad och han drabbades oväntat av skuldkänslor och satt obeslutsamt kvar en stund med mobilen i handen. Han dividerade med sig själv om huruvida han borde gå in igen och vänta tills hustrun kom hem, men han bestämde sig snart och startade bilen. Det var ganska tomt på gatorna den tiden på dygnet, det skulle inte ta henne mer än tjugo minuter att komma hem. Pojken skulle med all säkerhet fortsätta sova och inget skulle hända. Hur som helst stod han inte ut med tanken på att sitta där i den upplysta lägenheten och vänta på att hustrun skulle komma hem, bara för att konfronteras av mörkret i hennes ansikte.

När han anlände till ateljén var bara J där.

”Vad sent du kommer! Jag skulle just gå.”

Han hoppades att J inte skulle dröja kvar för hans skull. Med tanke på att de var fyra som delade på lokalen och att alla var nattugglor, hände det ytterst sällan att man fick arbeta ostört en hel kväll.

Han satte på datorn medan J plockade ihop sina saker och satte på sig sin trenchcoat. J såg häpen ut när han tog fram de två videobanden.

”Du har gjort något.”

”Ja.”

J log åt det korthuggna svaret. ”Det skulle vara roligt att se det när du är klar.”

”Absolut.”

J gjorde en skämtsam bugning, öppnade dörren och svängde energiskt på armarna när han gick ut, i en imitation av någon som insåg att han var i vägen.

Han skrattade. När skrattet hade klingat ut slogs han av hur länge sedan det var han hade skrattat så.

Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

När han tog ut den färdiga filmen och slog av datorn nästa dag var solen redan uppe.

Videoinspelningarna hade blivit bättre än han hade väntat sig. Ljussättningen, hennes rörelser, den stämning de skapade – allt var andlöst fängslande. Han lekte helt kort med tanken på att lägga till bakgrundsmusik, innan han valde att låta det vara tyst för att väcka en känsla av att allt som hände på skärmen utspelade sig i ett slags vakuum. Hennes stillsamma rörelser, hennes nakna kropp översållad av prunkande blommor, mongolmärket – mot en fond av tystnad, en ljudlös harmoni som förde tanken till något uråldrigt, något evigt.

Han hade kämpat sig igenom det omständliga arbetet med att redigera materialet i vad som kändes som en evighet, rökt sig igenom ett helt cigarettpaket, och inte slutat förrän det var klart. Det färdiga verket var fyra minuter och femtiofem sekunder långt. Filmen inleddes med hans hand som målade hennes liggande kropp, dröjde vid mongolmärket, och sedan, efter en sekvens som fångade hennes ödsliga ansikte, vars drag var så dunkla att hon knappt gick att känna igen, tonade den ut.

Det var länge sedan han hade upplevt den utmattning man drabbas av efter att ha varit uppe hela natten. Det kändes som om sandkorn hade kilats in här och var i huden, som om allt omkring honom hade antagit främmande former. Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

Så snart han var klar slog han händerna för ögonen, uppfylld av tanken på den vision han visste att han aldrig borde försöka fånga på film, men som han, om något sådant vore möjligt, skulle ge titeln ”Mongolmärke 2”.

Visionen av en man och en kvinna vars kroppar lyste av målade blommor, som hade sex med varandra mot en fond av outsäglig tystnad. Deras rörelser jordnära och självklara i detta vakuum. En följd av scener som växlade mellan våld och ömhet och där ingen ytterlighet lämnades outforskad. Ett avskalat, utdraget ögonblick av stilla rening, det extrema förädlat till en sorts frid.

Han höll hårt i filmen och strök med fingrarna över den medan tankarna for genom huvudet. Om han skulle välja en man som skulle ha sex med hans svägerska, kunde det i vilket fall som helst inte bli han själv. Han var alldeles för medveten om sin rynkiga mage, sina bilringar, sina slappa skinkor och lår.

Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna.

Han startade bilen, men i stället för att köra hem åkte han till ett badhus som låg i närheten. Han bytte om till shortsen och den vita t-shirt som de gav honom i receptionen och betraktade besviket sin bild i spegeln. Inte tu tal om saken: det kunde inte bli han själv. Men vem i så fall? Hur skulle han hitta någon som kunde ha sex med henne? Det var ingen porrfilm han skulle göra, men det skulle inte räcka med att de bara låtsades. Det måste vara autentiskt, och det innebar faktisk penetration. Så vem? Vem skulle gå med på något sådant? Och hur skulle hans svägerska reagera?

Han visste att han hade nått den punkt där det inte fanns någon återvändo. Men han kunde inte sluta nu. Nej: han ville inte sluta.

Med kroppen smekt av den heta ångan försökte han somna i bastun. Det var som att befinna sig inuti en sommarkväll, som om tiden hade stannat upp. Omsluten av sin fantasibilds varma strålglans, den enda bild som var förbjuden för honom, rann all kraft sakta ur honom.

Det första han såg när han vaknade ur sin korta sömn var henne.

Hennes hud var ljust grön. Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna. Mongolmärket var borta; i stället var hela kroppen jämnt överdragen med denna blekgröna nyans.

Han vände henne på rygg. Ett bländande sken kom från hennes nakna kropp och fick honom att kisa. Han kunde inte se området ovanför brösten – som om ljuskällan låg någonstans runt hennes ansikte. Han särade på hennes ben och hon skrevade på ett sätt som bara kunde betyda att hon var vaken. En grön sav, likt den som sipprar ut från ett sönderrivet löv, började flyta ur hennes vagina när han trängde in i henne. Gräsets bittersöta doft var så intensiv att han fick svårt att andas. När han drog sig ur henne, precis innan orgasmen, såg han att hela hans penis var grönfärgad. Från magen ner till låren var huden insmord med en svartaktig massa, en färsk växtsaft som kunde ha kommit från antingen honom eller henne.

Han hade ringt upp henne igen och mötts av tystnad i andra änden.

”Yeong-hye …”

”Ja.” Den här gången dröjde det lyckligtvis inte alltför länge innan hon svarade. Lät det som om hon var glad att höra ifrån honom? Han var inte säker.

”Fick du sova ordentligt i går?”

”Ja.”

”Det är något jag skulle vilja fråga dig.”

”Okej.”

”Har du tvättat bort blommorna?”

”Nej.”

Han andades ut med en lång suck. ”Skulle du i så fall kunna behålla dem så länge? Bara till i morgon. De kommer inte att blekna bort till dess. Jag … eh, jag behöver filma dig en gång till.”

Skrattade hon? Han önskade att han kunde se uttrycket i hennes ansikte. Log hon?

”Jag ville ha dem kvar”, sa hon lugnt, ”så jag har inte tvättat mig. De håller drömmarna borta. Om de nöts bort längre fram hoppas jag att du kan måla dit dem igen åt mig.”

Han kunde inte riktigt förstå vad hon sa, men han kramade luren och mumlade ”Bra”. Kanske skulle hon gå med på det, trots allt. Kanske skulle hon gå med på det han ville göra.

”Har du tid att komma i morgon igen? Till ateljén.”

”Ja.”

”Och det kommer en till person också. En man.” Hon sa inget. ”Han ska få klä av sig och så målar jag blommor på honom också. Är det okej?” Han väntade. Hennes tystnad fick honom inte längre att känna sig besvärad; vid det här laget tyckte han sig ha förstått att den oftast var ett tecken på samtycke.

”Det är okej.”

Han lade på luren och började vanka fram och tillbaka i vardagsrummet medan han vred sina händer.

Han ringde till sin hustru. Det skulle bli olustigt, men det måste göras.

”Var är du?” frågade hon. Tonfallet var mer tvetydigt än kyligt.

”Hemma.”

”Hur gick det med jobbet?”

”Det är inte klart än. Jag kommer nog att hålla på till i morgon kväll.”

”Jag förstår … slit inte ut dig.”

Han lade på. Han hade hellre sett att hon hade skrikit och rasat som andra fruar, gnatat och skällt ut honom. Hon gav med sig så lätt, och hennes vana att svälja förtreten till sista droppen stod honom upp i halsen. Han visste inte om hennes förtvivlade försök att vara förstående och hänsynsfull var positivt eller negativt. Kanske var det bara han som var självcentrerad och ansvarslös. Men just nu upplevde han hustruns tålamod och vilja att göra det rätta som kvävande, vilket gjorde honom än mer benägen att se det som en karaktärsbrist hos henne.

När den vaga blandningen av skuld, ånger och osäkerhet väl hade gått över, gick han vidare med nästa steg i sin plan och slog J:s nummer.

”Hej. Ska du till ateljén i kväll?”

”Nej, jag var där hela kvällen i går. Jag tänkte ta det lugnt i dag.”

”Jaså? Jag vill be dig om en liten tjänst.”

”Vadå för sorts tjänst?”

”Har du tid i morgon? Jag tänkte filma i morgon kväll.” Han beskrev vägen till M:s ateljé för J. Han var på vippen att säga att det gick bra ifall J bara kunde komma på eftermiddagen, att det inte skulle ta lång tid, men så ångrade han sig. ”Du sa att du ville se det jag gjorde i går, eller hur?”

”Gärna.”

”Okej, jag är på väg till ateljén nu.” Han lade på.

Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå.

J var tidig. Trots att han vanligtvis var väldigt avslappnad, verkade han nu för första gången otålig.

”Jag fryser.”

Han gjorde i ordning en kopp kaffe åt J och klädde av honom i huvudet. Bra: de skulle passa ihop med varandra.

Föregående eftermiddag, då han hade visat filmen för J, hade den yngre mannen blivit helt begeistrad.

”Den är otrolig … helt magisk! Jag menar, hur kom du ens på idén? Ett tag tyckte jag faktiskt att du var rätt medelmåttig … åh … förlåt …” J:s röst och uttrycket i hans ögon svämmade över av en nästan misstänkt överdriven entusiasm. Var han uppriktig? ”Det är så annorlunda från allt du har gjort förut. Det här är … det är som om någonting har lyft dig till en helt annan nivå. Vilka färger!”

Även om han värjde sig mot J:s överord – typiskt unga människor – måste han överlag hålla med. Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå. Det kändes som om kroppen flödade över av alla intensiva nyanser, all denna latenta energi inom honom – det var nästan outhärdligt. Han levde med en ny intensitet.

”Jag brukade vara mörk”, ibland ville han uttrycka det på det sättet. Jag brukade vara mörk. Jag befann mig på en mörk plats. Den monokroma världen, fullkomligt tömd på de färger han nu upplevde, hade ägt en stillhet som var vacker på sitt sätt, men han kunde inte återvända dit. Det tycktes honom som om den glädje som hade gjort honom förmögen att känna det där fridfulla lugnet nu för alltid hade gått förlorad för honom. Och ändå kunde han inte tänka på det som en förlust. All hans energi var inriktad på att försöka hantera den upphetsning och den förhöjda medvetenhet som det innebar att leva
i nuet.

Uppmuntrad av J:s beröm fick han till slut ur sig det han hade tänkt säga, även om han inte kunde låta bli att rodna. Men när han visade honom skissblocket och programmet från dansföreställningen och frågade om han kunde tänka sig att ställa upp som modell, blev J nervös.

”Men varför ber du mig? Det finns massor av professionella modeller där ute, du kunde anlita en teaterskåde-spelare, eller …”

”Du har rätt sorts kropp. För mycket gymmuskler skulle vara helt fel. Du passar perfekt.”

”Nej, jag är inte rätt person för ett sådant uppdrag – posera så där med den där kvinnan. Det går inte.”

”Ingen kommer att veta att det är du. Jag kommer inte att visa ditt ansikte. Och vill du inte träffa den här kvinnan? Skulle du inte vilja vara en del av inspirationen till ett sådant verk?”

Efter att bara ha fått natten på sig att tänka över saken ringde J nästa morgon och sa att han ställde upp. Naturligtvis kunde den yngre mannen inte gissa sig till vad han verkligen ville: att filma dem båda, J och hans svägerska, när de hade sex på riktigt.

”Hon är lite sen, eller hur?” sa J och spanade nervöst ut genom fönstret. Själv hade han också börjat bli otålig. Hon hade försäkrat honom att hon skulle hitta till ateljén, så han hade bestämt sig för att vänta på
henne där i stället för att möta henne vid tunnelbane-stationen.

”Nej, jag kanske ska gå ner till stationen.” Han tog sin tröja och reste sig upp, men i samma stund hörde de att någon knackade på den frostade glasdörren. ”Ah, hon är här.”

J ställde ifrån sig kaffekoppen.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt.

Den här gången var hon klädd i en bylsig svart tröja och samma jeans som förut. Hennes utsläppta hår, naturligt korpsvart, var fortfarande vått; hon måste ha tvättat det precis innan hon gick hemifrån. Hon tittade först på honom, sedan på J, och gav till ett kort skratt.

”Jag var väldigt försiktig”, sa hon och rörde vid håret. ”Det kom inget vatten på blommorna.”

J log. Han såg lättad ut. Han hade antagligen inte förväntat sig att hon skulle verka så vanlig.

”Klä av dig.”

”Jag?” J spärrade upp ögonen.

”Hon är redan klar, så nu behöver jag bara måla dig.” J kvävde ett nervöst fniss, vände ryggen åt dem och klädde av sig. ”Du måste ta av dig byxorna också.” J tvekade, och gjorde sedan som han hade blivit ombedd. J var spensligt byggd, spensligare än han hade förväntat sig. Med undantag för den täta behåring som löpte från naveln ner till överdelen av låren var hans hud avundsvärt vit och slät.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt. Med en tjock pensel målade han så snabbt som möjligt ljuslila hortensior som såg ut att virvla ner över J:s rygg, som fångade av en hård vind.

”Vänd dig om.”

Med J:s penis som mittpunkt målade han en ensam stor blomma, blodröd, så att det såg ut som om J:s svarta könshår var foderbladen och hans penis pistillen. Under tiden satt hon lugnt i soffan och smuttade på en kopp te och tittade intresserat på medan han arbetade. När han var färdig märkte han att J:s penis hade styvnat en aning.

Efter att ha målat resten av blommorna på J:s överkropp tog han en kort paus, reste sig sedan upp och ersatte bandet i videokameran med ett nytt för att försäkra sig om ordentligt med speltid. Han vände sig mot henne och bad henne att ta av sig kläderna.

Hon gjorde som han sa. Ljuset var inte lika intensivt som förra gången, men de guldgula blomklasar som han hade målat på hennes bröstkorg lyste fortfarande klart. I motsats till J var hon helt lugn och samlad, som för att framhålla hur mycket naturligare det var att inte vara påklädd. När hon ställde sig på knä på lakanet, gick J:s hänförda min honom inte förbi.

Utan att han behövde ge henne några anvisningar flyttade hon sig närmare J, och han, som för att spegla henne, ställde sig på knä. Det vilade något melankoliskt över kontrasten mellan hennes lugna, tysta ansikte och hennes färgskimrande kropp.

”Vad ska vi göra nu?” frågade J, röd i ansiktet. Han var förmodligen nervös över att behöva ta initiativet, men hans penis hade likafullt styvnat igen.

”Sätt henne i knät.” Han tänkte att det var bäst att bara referera till henne som ”hon”. Nu tog han videokameran och gick emot dem. ”Slå armarna om henne. Men för helvete, har du aldrig gjort det här förut? Det är meningen att du ska agera. Pröva med att ta henne på brösten eller något.”

J torkade sig i pannan med baksidan av handen. Men innan han hann göra något bytte hon sakta ställning och satte sig grensle över honom. Hon slöt ena handen om hans nacke och drog honom till sig, och med den andra började hon smeka den röda blomman på hans bröst. Ackompanjerad endast av tre människors andhämtning förflöt en tid som var omöjlig att mäta. J:s bröstvårtor styvnade och hans penis blev hård. Hon gned sin hals mot J:s som om de var två fåglar som kelade med var-andra, nästan som om hon hade sett hans teckningar och visste precis vad han ville att hon skulle göra.

”Bra. Jättebra.” Han filmade scenen från olika vinklar, innan han så småningom hittade den bästa. ”Bra … fortsätt så. Lägg er ner så där, ovanpå varandra.”

Hon satte handen mot J:s bröst och föste milt ner honom på lakanet, och började sedan smeka de röda blommorna som löpte utmed hans överkropp, en efter en, medan hon långsamt närmade sig hans skrev.

Han ställde sig bakom henne med videokameran, och försäkrade sig om att få med de mörklila blommor som spred sig över hennes rygg, mongolmärket som skälvde i takt med hennes rörelser. Han bet ihop och tänkte för sig själv: det var det. Men tänk om det kunde bli ännu bättre.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

J:s penis var redan helt erigerad, han grimaserade som om han inte längre kunde stå emot trycket. Hon lade sig långsamt på mage, med brösten vilande mot J:s bröstkorg och stjärten i luften. Han filmade dem från sidan. Det vilade något obscent över hur hon krökte på ryggen, som en katt, över det omålade området runt J:s navel, över hans styva penis. Det var nästan som om de var två enorma, abstrakta växter. När hon långsamt satte sig upp igen, grensle över J:s höfter, stammade han:

”Kanske … jag menar, jag tänkte bara …” Han såg först på henne och sedan på J. ”Skulle ni kunna göra det … alltså … på riktigt?”

I hennes ansikte syntes inte tillstymmelsen till chock eller motvilja, men J sköt henne plötsligt ifrån sig som om han hade bränt sig på hennes hud. Han ställde sig på knä och försökte generat skyla sin penis.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

”Det är helt okej om du inte vill, men om du skulle kunna tänka dig att bara …”

”Nu räcker det, jag har gjort mitt.” J reste sig upp.

”Vänta lite. Vänta. Jag ska inte be dig att göra något mer. Bara det du gjort hittills.” Han grep tag i J:s axel. Kanske tog han i hårdare än han hade tänkt, för J grymtade till och knuffade bort hans hand.

”Du, kom igen … ta det lugnt.”

En tyst paus. J tycktes vekna en aning.

”Jag fattar … jag är också konstnär, trots allt. Men något sådant här, det bara … nej. Vem är den här kvinnan, förresten? Hon verkar inte vara prostituerad. Och även om hon vore det, skulle det ändå inte vara okej.”

”Jag förstår. Verkligen. Jag ber om ursäkt.”

J gick och satte sig på lakanet igen, men den sexuellt laddade stämning som rådde för bara några minuter sedan hade falnat helt. Han slog armarna om henne och lade henne ner, med ett spänt uttryck i ansiktet som om allt var en form av straff. Deras kroppar överlappade varandra likt två kronblad och hon slöt ögonen. Hade J gått med på det skulle hon utan minsta protest ha låtit det hända. Det var han övertygad om.

”Pröva att röra lite på er.”

J rörde sig långsamt fram och tillbaka i en ansträngd och styltig imitation av sex. Han såg hennes fotsulor kröka sig och hon grep tag om J:s midja. Hennes kroppsrörelser var tillräckligt sinnliga och lustfyllda för att uppväga J:s passivitet. De låg kvar i samma ställning i tio minuter eller så, varav varje sekund var uppenbart motbjudande för J, men själv tyckte han att tiden kändes alldeles för kort. Han lyckades dock få de bilder han ville ha och några ganska fina sekvenser.

”Är det klart nu?” frågade J. Han var röd ända upp till hårfästet, men inte på grund av sexuell upphetsning.

”Bara en gång till … det här blir det sista.” Han svalde. ”Bakifrån. Hon ska ligga på mage. Det här blir verkligen sista gången. Det är den viktigaste scenen. Säg inte att du inte kan.” J brast ut i ett skratt som mer lät som en snyftning.

”Det räcker nu. Faktiskt. Jag tänker sluta nu innan det blir ännu värre. Du har fått massor med inspiration. Nu vet jag hur det känns för porrskådespelare. Det känns hemskt.”

Han lade en lugnande hand på J:s axel, men J sköt bort den och började klä på sig. Han bet ihop käkarna medan han såg sitt verk, den ännu intakta blomsterprakten, försvinna under J:s enfärgade skjorta. ”Det är inte så att jag inte förstår. Tro inte att jag är pryd. Jag är väl inte lika … lika frigjord som jag trodde. Jag ställde upp för att jag var nyfiken, men jag kan bara inte gå hela vägen. Det finns kanske delar av mig själv som jag behöver, vad ska jag säga, väcka, men … jag behöver lite tid först. Förlåt.”

J talade uppenbart från hjärtat och verkade mer sårad- än något annat. Den unge mannen bugade sig mot honom, kastade en hastig blick åt hennes håll och gick sedan raskt mot dörren.

”Jag beklagar”, sa han när J svängde ut från gårdsplanen med en rivstart. Hon svarade inte, satte bara på sig tröjan och drog på sig jeansen. Men i stället för att stänga gylfen fnissade hon bara rakt ut i luften.

”Vad fnissar du för?”

”För att jag är alldeles våt …”

Han såg på henne, lika omtöcknad som om han just hade fått ett slag i huvudet. Hon höll tvekande handen över den halvt uppdragna dragkedjan, som om hon inte kunde förmå sig att dra den vare sig upp eller ner. Först då insåg han att han fortfarande höll i kameran. Han lade den ifrån sig och gick bort till dörren, som J hade lämnat öppen, och låste den. För säkerhets skull lade han på säkerhetskedjan också. Han nästan sprang tillbaka till henne och drog henne intill sig. De föll ner på
lakanet. När han drog ner hennes jeans till knäna sa hon: ”Nej.”

Det var inte bara med ord hon avvisade honom – hon knuffade bort honom, reste sig upp och drog på sig jeansen igen. Han såg på henne medan hon drog upp dragkedjan och knäppte byxorna. Han reste sig upp, gick tätt inpå henne och tryckte upp hennes fortfarande heta kropp mot väggen. Men när han pressade sina läppar hårt mot hennes och försökte tvinga in tungan, knuffade hon honom ifrån sig igen.

”Varför inte? För att jag är din svåger?”

”Nej, det har inte med det att göra.”

”Vad är det då? Kom igen, du sa ju att du var alldeles våt!” Hon teg. ”Blev du tänd på den där killen?”

”Det var inte han, det var blommorna …”

”Blommorna?”

Hon blev med ens likblek i ansiktet, som om hon var rädd. Underläppen, som hon tuggat på så att den blivit röd och svullen, darrade omärkligt.

”Jag ville verkligen göra det”, sa hon avvaktande. ”Jag har aldrig velat det så intensivt förut. Det var blommorna på hans kropp … jag kunde inte behärska mig. Det är allt.”

Hon vände ryggen åt honom och gick med bestämda steg mot dörren. När hon tryckte ner fötterna i gymna-s-tikskorna ropade han efter henne. ”Om …” Han kunde inte hålla tillbaka gällheten i rösten. ”Om jag målade blommor på mig själv, skulle du göra det då?”

Hon vände sig om och såg på honom, och han tolkade hennes blick som att hon samtyckte.

”Och skulle jag få … filma det?”

Hon skrattade. Dämpat, som om det inte fanns någonting hon inte skulle göra, som om gränser och tabun inte längre betydde något för henne. Eller som om hon gjorde milt narr av honom.

Jag önskar att jag vore död.

Jag önskar att jag vore död.

Dö då.

Utan att förstå varför tårarna strömmade nedför kinderna greppade han ratten och satte vindrutetorkarna på högsta hastighet, bara för att inse att det inte var vindrutan som var suddig utan hans egen syn. Han kunde inte förstå varför orden ”Jag önskar att jag vore död” oupphörligen hamrades fram inne i huvudet, likt ett mantra. Inte heller varför det ofrånkomligen följdes av orden ”Dö då”, som om svaret kom från någon inom honom själv, någon som inte var han. Och han kunde inte förstå hur detta mantra, som ett samtal mellan två främlingar, var tillräckligt för att lugna hans skakande kropp.

Med fönstren helt nedvevade på både förar- och passagerarsidan susade han fram längs den mörka lands-vägen med bruset från vinden och nattrafiken i öronen. Skakningen hade börjat i hans händer och sedan spritt sig i hela kroppen. Han bet ihop käkarna och trampade gasen i botten. Varje gång han kastade en blick på hastighetsmätaren chockades han över hur fort han körde, och gnuggade sig i ögonen med darrande fingrar.

Fortsättning följer…

Publicerad
4 days sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ali och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

 Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Matbuden från Wolt har under våren 2026 strejkat mot företagets prissättning. Foto: Community House Copenhagen, Skärmdump, Håkan Gustafsson. Kollage: Arbetaren

Köpenhamn: Här organ­iserar sig matbuden inför en ny Wolt-strejk

Det som händer bland Köpenhamns Wolt-bud är unikt för den skandinaviska arbetsmarknaden. Förra veckan strejkade över 100 matbud mot företagets prissättning på utkörningen av mat. Nu väntar nya strejker. Arbetaren tog tåget över sundet för att prata med den ideella organisationen Community House Copenhagen, som har blivit ett nav i strejkvågen.

När Arbetaren kommer fram till stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, måndagen den 6 april, pågår det full aktivitet inför kvällens strejkmöte.

David Rønbach är koordinator vid Community House Copenhagen och jobbar ideellt med att möta bland annat migrantarbetare.

– Problemet är individualiseringen och hur plattformarnas algoritm tvingar matbuden att konkurrera med varandra.

David Rønbach, koordinator vid Community House Copenhagen. Foto: Håkan Gustafsson

Under det senaste året har Wolts lägsta priser sjunkit, enligt Community House Copenhagen. En beställning som för ett halvår sedan kostade 35 danska kronor kostar i dag 22 danska kronor. Vilket tvingar matbuden att jobba fler timmar, ibland upp till 12 timmar om dagen, för att få ut lön som går att leva på.

Ny strejk på fredag

Det som hände under strejken den 31 mars var att matbuden under fyra timmar samlades i stadsdelen Nørrebro och avvisade beställningar – för att protestera mot prissättningen. Strejkaktionen kallar de för ”kollektivt algoritmiskt motstånd”.

– Matbuden samlades inom ett geografiskt avgränsat område och avvisade ordrarna kollektivt. På så sätt påverkades Wolts algoritm direkt, och vi såg hur priset faktiskt steg, berättar David Rønbach.

Strejken hade två syften, berättar David Rønbach.

– Det ena var att direkt påverka priset, det andra var att mobilisera matbuden kollektivt.

Båda uppnåddes, i alla fall temporärt, menar Community House Copenhagen.

Över 100 matbud från Wolt strejkade 31 mars 2026. Foto: Community House Copenhagen

Men att strejken blev så stor, med över 100 matbud, var det ganska få som hade förväntat sig. Och frågan inför kvällens strejkmöte var: Hur ska man nu gå vidare?

Organiseringen befinner sig i en tidig fas och Arbetaren blir ombedda att varken fotografera eller referera vad som sägs under kvällens strejkmöte. Men kort efter mötet går organisatörerna ut med budskapet: Det blir en ny strejk och det redan på fredag den 10 april. Mellan klockan 16:00 till 20:00, med samling på Nørreport station.

Wolt svarar

I ett mejlsvar till danska fackföreningstidningen Fagbladet 3F uppger Wolt att deras förare i genomsnitt tjänar 222 danska kronor i timmen.

– Det här är helt enkelt inte sant, säger David Rønbach. Vi har mött många av Wolts bud och ingen har kommit i närheten av den timlönen senaste månaderna.

Wolt skriver vidare till Fagbladet 3F att man tar kritiken på allvar och önskar dialog med sina matbud rörande den kritik som de strejkande framför.

Community House Copenhagen

Community House Copenhagen är en ideellt driven organisation. De kallar sin modell för holistisk och icke-byråkratisk. I Danmark blir de kontaktade av många arbetare från östeuropeiska länder som Rumänien och Polen, men också från länder som Bangladesh, Indien och Iran.

Community House Copenhagen på Nørrebro i Köpenhamn. Foto: Håkan Gustafsson

– Många arbetare vi möter befinner sig i en spiral av problem. Det kan vara hemlöshet, problem med hyresvärdar och många bär på trauman, berättar David Rønbach.

Community House Copenhagen jobbar framför allt med ideell rådgivning för att hjälpa migrantarbetare att navigera genom den danska byråkratin.

Precis som på den svenska arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli blåsta både av hyresvärdar som lovar lägenheter, och av arbetsköpare som utnyttjar arbetare men sedan ”ghostar” dem när det är dags att betala ut lön, berättar David Rønbach.

När det kommer till just gig-arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli särkilt utsatta.

– Arbetarna är inte anställda i vanlig mening, utan jobbar via så kallade partneravtal. I och med att de inte räknas som anställda kan plattformarna undkomma allt ansvar.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
3 weeks sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad