Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 7

När han ringde på dörren till lägenhet 709 var klockan exakt tjugo minuter över nio. Kvinnan som öppnade dörren och kom ut sa med dämpad röst att Ji-woo hade frågat efter sin mamma. ”Han somnade för bara några minuter sedan.” En liten flicka – att döma av hennes flätor gick hon i andra eller tredje […]

När han ringde på dörren till lägenhet 709 var klockan exakt tjugo minuter över nio. Kvinnan som öppnade dörren och kom ut sa med dämpad röst att Ji-woo hade frågat efter sin mamma. ”Han somnade för bara några minuter sedan.” En liten flicka – att döma av hennes flätor gick hon i andra eller tredje klass – räckte fram -Ji-woos- gaffeltruck till honom. Han tackade dem och stoppade ner trucken i ryggsäcken. Han öppnade dörren till sin lägenhet, 710, och bar försiktigt in det sovande barnet. Promenaden genom korridoren till barnkammaren kändes ovanligt lång. Ji-woo kunde inte ha sovit särskilt djupt, för så snart han lade honom i sängen kunde han höra pojken suga på tummen, ett fuktigt och ödsligt ljud i det mörka rummet.

Han gick in i vardagsrummet och tände i taket, låste ytterdörren och satte sig i soffan. Där satt han försjunken i tankar en stund, och reste sig sedan upp och gick tillbaka till ytterdörren, öppnade den och gick ut. Efter att ha tagit hissen ner till bottenvåningen gick han och satte sig i förarsätet i den parkerade bilen. Medan han som bäst rotade runt i väskan där han hade skissblocket och de två 6-millimetersbanden, ringde telefonen.

”Ji-woo?” Hans hustru lät sömnig på rösten.

”Han sover.”

”Har han ätit?”

”Det måste han ha gjort. När jag kom dit hade han redan somnat.”

”Okej. Jag kommer hem runt elva.”

”Han sov så djupt att jag … eh …”

”Vadå?”

”Jag ska bara ta en vända till ateljén. Det är en grej jag inte har hunnit göra klar än.” Hans hustru svarade inte. ”Jag är säker på att Ji-woo inte kommer att vakna. Han sover gott. Och han brukar ju sova hela natten nu för tiden.” Inget svar.

”Är du där?” Fortfarande inget svar.

”Älskling.”

Till hans förvåning lät det som om hon grät. Var det ingen annan i affären? Det vore minst sagt ovanligt om hon grät inför andra människor, hon som alltid var så orolig för nyfikna blickar.

Efter ett tag verkade hon ha lugnat ner sig, och nu var hennes röst en han aldrig hade hört henne använda förut, så sammansatt var blandningen av känslor den tycktes uttrycka. ”Åk då, om du vill det. Jag stänger här och går hem nu.”

Hon lade på. I vanliga fall var hon den sortens människa som aldrig kunde förmå sig att lägga på först, hur upptagen hon än var. Det gjorde honom förvirrad och han drabbades oväntat av skuldkänslor och satt obeslutsamt kvar en stund med mobilen i handen. Han dividerade med sig själv om huruvida han borde gå in igen och vänta tills hustrun kom hem, men han bestämde sig snart och startade bilen. Det var ganska tomt på gatorna den tiden på dygnet, det skulle inte ta henne mer än tjugo minuter att komma hem. Pojken skulle med all säkerhet fortsätta sova och inget skulle hända. Hur som helst stod han inte ut med tanken på att sitta där i den upplysta lägenheten och vänta på att hustrun skulle komma hem, bara för att konfronteras av mörkret i hennes ansikte.

När han anlände till ateljén var bara J där.

”Vad sent du kommer! Jag skulle just gå.”

Han hoppades att J inte skulle dröja kvar för hans skull. Med tanke på att de var fyra som delade på lokalen och att alla var nattugglor, hände det ytterst sällan att man fick arbeta ostört en hel kväll.

Han satte på datorn medan J plockade ihop sina saker och satte på sig sin trenchcoat. J såg häpen ut när han tog fram de två videobanden.

”Du har gjort något.”

”Ja.”

J log åt det korthuggna svaret. ”Det skulle vara roligt att se det när du är klar.”

”Absolut.”

J gjorde en skämtsam bugning, öppnade dörren och svängde energiskt på armarna när han gick ut, i en imitation av någon som insåg att han var i vägen.

Han skrattade. När skrattet hade klingat ut slogs han av hur länge sedan det var han hade skrattat så.

Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

När han tog ut den färdiga filmen och slog av datorn nästa dag var solen redan uppe.

Videoinspelningarna hade blivit bättre än han hade väntat sig. Ljussättningen, hennes rörelser, den stämning de skapade – allt var andlöst fängslande. Han lekte helt kort med tanken på att lägga till bakgrundsmusik, innan han valde att låta det vara tyst för att väcka en känsla av att allt som hände på skärmen utspelade sig i ett slags vakuum. Hennes stillsamma rörelser, hennes nakna kropp översållad av prunkande blommor, mongolmärket – mot en fond av tystnad, en ljudlös harmoni som förde tanken till något uråldrigt, något evigt.

Han hade kämpat sig igenom det omständliga arbetet med att redigera materialet i vad som kändes som en evighet, rökt sig igenom ett helt cigarettpaket, och inte slutat förrän det var klart. Det färdiga verket var fyra minuter och femtiofem sekunder långt. Filmen inleddes med hans hand som målade hennes liggande kropp, dröjde vid mongolmärket, och sedan, efter en sekvens som fångade hennes ödsliga ansikte, vars drag var så dunkla att hon knappt gick att känna igen, tonade den ut.

Det var länge sedan han hade upplevt den utmattning man drabbas av efter att ha varit uppe hela natten. Det kändes som om sandkorn hade kilats in här och var i huden, som om allt omkring honom hade antagit främmande former. Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

Så snart han var klar slog han händerna för ögonen, uppfylld av tanken på den vision han visste att han aldrig borde försöka fånga på film, men som han, om något sådant vore möjligt, skulle ge titeln ”Mongolmärke 2”.

Visionen av en man och en kvinna vars kroppar lyste av målade blommor, som hade sex med varandra mot en fond av outsäglig tystnad. Deras rörelser jordnära och självklara i detta vakuum. En följd av scener som växlade mellan våld och ömhet och där ingen ytterlighet lämnades outforskad. Ett avskalat, utdraget ögonblick av stilla rening, det extrema förädlat till en sorts frid.

Han höll hårt i filmen och strök med fingrarna över den medan tankarna for genom huvudet. Om han skulle välja en man som skulle ha sex med hans svägerska, kunde det i vilket fall som helst inte bli han själv. Han var alldeles för medveten om sin rynkiga mage, sina bilringar, sina slappa skinkor och lår.

Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna.

Han startade bilen, men i stället för att köra hem åkte han till ett badhus som låg i närheten. Han bytte om till shortsen och den vita t-shirt som de gav honom i receptionen och betraktade besviket sin bild i spegeln. Inte tu tal om saken: det kunde inte bli han själv. Men vem i så fall? Hur skulle han hitta någon som kunde ha sex med henne? Det var ingen porrfilm han skulle göra, men det skulle inte räcka med att de bara låtsades. Det måste vara autentiskt, och det innebar faktisk penetration. Så vem? Vem skulle gå med på något sådant? Och hur skulle hans svägerska reagera?

Han visste att han hade nått den punkt där det inte fanns någon återvändo. Men han kunde inte sluta nu. Nej: han ville inte sluta.

Med kroppen smekt av den heta ångan försökte han somna i bastun. Det var som att befinna sig inuti en sommarkväll, som om tiden hade stannat upp. Omsluten av sin fantasibilds varma strålglans, den enda bild som var förbjuden för honom, rann all kraft sakta ur honom.

Det första han såg när han vaknade ur sin korta sömn var henne.

Hennes hud var ljust grön. Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna. Mongolmärket var borta; i stället var hela kroppen jämnt överdragen med denna blekgröna nyans.

Han vände henne på rygg. Ett bländande sken kom från hennes nakna kropp och fick honom att kisa. Han kunde inte se området ovanför brösten – som om ljuskällan låg någonstans runt hennes ansikte. Han särade på hennes ben och hon skrevade på ett sätt som bara kunde betyda att hon var vaken. En grön sav, likt den som sipprar ut från ett sönderrivet löv, började flyta ur hennes vagina när han trängde in i henne. Gräsets bittersöta doft var så intensiv att han fick svårt att andas. När han drog sig ur henne, precis innan orgasmen, såg han att hela hans penis var grönfärgad. Från magen ner till låren var huden insmord med en svartaktig massa, en färsk växtsaft som kunde ha kommit från antingen honom eller henne.

Han hade ringt upp henne igen och mötts av tystnad i andra änden.

”Yeong-hye …”

”Ja.” Den här gången dröjde det lyckligtvis inte alltför länge innan hon svarade. Lät det som om hon var glad att höra ifrån honom? Han var inte säker.

”Fick du sova ordentligt i går?”

”Ja.”

”Det är något jag skulle vilja fråga dig.”

”Okej.”

”Har du tvättat bort blommorna?”

”Nej.”

Han andades ut med en lång suck. ”Skulle du i så fall kunna behålla dem så länge? Bara till i morgon. De kommer inte att blekna bort till dess. Jag … eh, jag behöver filma dig en gång till.”

Skrattade hon? Han önskade att han kunde se uttrycket i hennes ansikte. Log hon?

”Jag ville ha dem kvar”, sa hon lugnt, ”så jag har inte tvättat mig. De håller drömmarna borta. Om de nöts bort längre fram hoppas jag att du kan måla dit dem igen åt mig.”

Han kunde inte riktigt förstå vad hon sa, men han kramade luren och mumlade ”Bra”. Kanske skulle hon gå med på det, trots allt. Kanske skulle hon gå med på det han ville göra.

”Har du tid att komma i morgon igen? Till ateljén.”

”Ja.”

”Och det kommer en till person också. En man.” Hon sa inget. ”Han ska få klä av sig och så målar jag blommor på honom också. Är det okej?” Han väntade. Hennes tystnad fick honom inte längre att känna sig besvärad; vid det här laget tyckte han sig ha förstått att den oftast var ett tecken på samtycke.

”Det är okej.”

Han lade på luren och började vanka fram och tillbaka i vardagsrummet medan han vred sina händer.

Han ringde till sin hustru. Det skulle bli olustigt, men det måste göras.

”Var är du?” frågade hon. Tonfallet var mer tvetydigt än kyligt.

”Hemma.”

”Hur gick det med jobbet?”

”Det är inte klart än. Jag kommer nog att hålla på till i morgon kväll.”

”Jag förstår … slit inte ut dig.”

Han lade på. Han hade hellre sett att hon hade skrikit och rasat som andra fruar, gnatat och skällt ut honom. Hon gav med sig så lätt, och hennes vana att svälja förtreten till sista droppen stod honom upp i halsen. Han visste inte om hennes förtvivlade försök att vara förstående och hänsynsfull var positivt eller negativt. Kanske var det bara han som var självcentrerad och ansvarslös. Men just nu upplevde han hustruns tålamod och vilja att göra det rätta som kvävande, vilket gjorde honom än mer benägen att se det som en karaktärsbrist hos henne.

När den vaga blandningen av skuld, ånger och osäkerhet väl hade gått över, gick han vidare med nästa steg i sin plan och slog J:s nummer.

”Hej. Ska du till ateljén i kväll?”

”Nej, jag var där hela kvällen i går. Jag tänkte ta det lugnt i dag.”

”Jaså? Jag vill be dig om en liten tjänst.”

”Vadå för sorts tjänst?”

”Har du tid i morgon? Jag tänkte filma i morgon kväll.” Han beskrev vägen till M:s ateljé för J. Han var på vippen att säga att det gick bra ifall J bara kunde komma på eftermiddagen, att det inte skulle ta lång tid, men så ångrade han sig. ”Du sa att du ville se det jag gjorde i går, eller hur?”

”Gärna.”

”Okej, jag är på väg till ateljén nu.” Han lade på.

Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå.

J var tidig. Trots att han vanligtvis var väldigt avslappnad, verkade han nu för första gången otålig.

”Jag fryser.”

Han gjorde i ordning en kopp kaffe åt J och klädde av honom i huvudet. Bra: de skulle passa ihop med varandra.

Föregående eftermiddag, då han hade visat filmen för J, hade den yngre mannen blivit helt begeistrad.

”Den är otrolig … helt magisk! Jag menar, hur kom du ens på idén? Ett tag tyckte jag faktiskt att du var rätt medelmåttig … åh … förlåt …” J:s röst och uttrycket i hans ögon svämmade över av en nästan misstänkt överdriven entusiasm. Var han uppriktig? ”Det är så annorlunda från allt du har gjort förut. Det här är … det är som om någonting har lyft dig till en helt annan nivå. Vilka färger!”

Även om han värjde sig mot J:s överord – typiskt unga människor – måste han överlag hålla med. Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå. Det kändes som om kroppen flödade över av alla intensiva nyanser, all denna latenta energi inom honom – det var nästan outhärdligt. Han levde med en ny intensitet.

”Jag brukade vara mörk”, ibland ville han uttrycka det på det sättet. Jag brukade vara mörk. Jag befann mig på en mörk plats. Den monokroma världen, fullkomligt tömd på de färger han nu upplevde, hade ägt en stillhet som var vacker på sitt sätt, men han kunde inte återvända dit. Det tycktes honom som om den glädje som hade gjort honom förmögen att känna det där fridfulla lugnet nu för alltid hade gått förlorad för honom. Och ändå kunde han inte tänka på det som en förlust. All hans energi var inriktad på att försöka hantera den upphetsning och den förhöjda medvetenhet som det innebar att leva
i nuet.

Uppmuntrad av J:s beröm fick han till slut ur sig det han hade tänkt säga, även om han inte kunde låta bli att rodna. Men när han visade honom skissblocket och programmet från dansföreställningen och frågade om han kunde tänka sig att ställa upp som modell, blev J nervös.

”Men varför ber du mig? Det finns massor av professionella modeller där ute, du kunde anlita en teaterskåde-spelare, eller …”

”Du har rätt sorts kropp. För mycket gymmuskler skulle vara helt fel. Du passar perfekt.”

”Nej, jag är inte rätt person för ett sådant uppdrag – posera så där med den där kvinnan. Det går inte.”

”Ingen kommer att veta att det är du. Jag kommer inte att visa ditt ansikte. Och vill du inte träffa den här kvinnan? Skulle du inte vilja vara en del av inspirationen till ett sådant verk?”

Efter att bara ha fått natten på sig att tänka över saken ringde J nästa morgon och sa att han ställde upp. Naturligtvis kunde den yngre mannen inte gissa sig till vad han verkligen ville: att filma dem båda, J och hans svägerska, när de hade sex på riktigt.

”Hon är lite sen, eller hur?” sa J och spanade nervöst ut genom fönstret. Själv hade han också börjat bli otålig. Hon hade försäkrat honom att hon skulle hitta till ateljén, så han hade bestämt sig för att vänta på
henne där i stället för att möta henne vid tunnelbane-stationen.

”Nej, jag kanske ska gå ner till stationen.” Han tog sin tröja och reste sig upp, men i samma stund hörde de att någon knackade på den frostade glasdörren. ”Ah, hon är här.”

J ställde ifrån sig kaffekoppen.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt.

Den här gången var hon klädd i en bylsig svart tröja och samma jeans som förut. Hennes utsläppta hår, naturligt korpsvart, var fortfarande vått; hon måste ha tvättat det precis innan hon gick hemifrån. Hon tittade först på honom, sedan på J, och gav till ett kort skratt.

”Jag var väldigt försiktig”, sa hon och rörde vid håret. ”Det kom inget vatten på blommorna.”

J log. Han såg lättad ut. Han hade antagligen inte förväntat sig att hon skulle verka så vanlig.

”Klä av dig.”

”Jag?” J spärrade upp ögonen.

”Hon är redan klar, så nu behöver jag bara måla dig.” J kvävde ett nervöst fniss, vände ryggen åt dem och klädde av sig. ”Du måste ta av dig byxorna också.” J tvekade, och gjorde sedan som han hade blivit ombedd. J var spensligt byggd, spensligare än han hade förväntat sig. Med undantag för den täta behåring som löpte från naveln ner till överdelen av låren var hans hud avundsvärt vit och slät.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt. Med en tjock pensel målade han så snabbt som möjligt ljuslila hortensior som såg ut att virvla ner över J:s rygg, som fångade av en hård vind.

”Vänd dig om.”

Med J:s penis som mittpunkt målade han en ensam stor blomma, blodröd, så att det såg ut som om J:s svarta könshår var foderbladen och hans penis pistillen. Under tiden satt hon lugnt i soffan och smuttade på en kopp te och tittade intresserat på medan han arbetade. När han var färdig märkte han att J:s penis hade styvnat en aning.

Efter att ha målat resten av blommorna på J:s överkropp tog han en kort paus, reste sig sedan upp och ersatte bandet i videokameran med ett nytt för att försäkra sig om ordentligt med speltid. Han vände sig mot henne och bad henne att ta av sig kläderna.

Hon gjorde som han sa. Ljuset var inte lika intensivt som förra gången, men de guldgula blomklasar som han hade målat på hennes bröstkorg lyste fortfarande klart. I motsats till J var hon helt lugn och samlad, som för att framhålla hur mycket naturligare det var att inte vara påklädd. När hon ställde sig på knä på lakanet, gick J:s hänförda min honom inte förbi.

Utan att han behövde ge henne några anvisningar flyttade hon sig närmare J, och han, som för att spegla henne, ställde sig på knä. Det vilade något melankoliskt över kontrasten mellan hennes lugna, tysta ansikte och hennes färgskimrande kropp.

”Vad ska vi göra nu?” frågade J, röd i ansiktet. Han var förmodligen nervös över att behöva ta initiativet, men hans penis hade likafullt styvnat igen.

”Sätt henne i knät.” Han tänkte att det var bäst att bara referera till henne som ”hon”. Nu tog han videokameran och gick emot dem. ”Slå armarna om henne. Men för helvete, har du aldrig gjort det här förut? Det är meningen att du ska agera. Pröva med att ta henne på brösten eller något.”

J torkade sig i pannan med baksidan av handen. Men innan han hann göra något bytte hon sakta ställning och satte sig grensle över honom. Hon slöt ena handen om hans nacke och drog honom till sig, och med den andra började hon smeka den röda blomman på hans bröst. Ackompanjerad endast av tre människors andhämtning förflöt en tid som var omöjlig att mäta. J:s bröstvårtor styvnade och hans penis blev hård. Hon gned sin hals mot J:s som om de var två fåglar som kelade med var-andra, nästan som om hon hade sett hans teckningar och visste precis vad han ville att hon skulle göra.

”Bra. Jättebra.” Han filmade scenen från olika vinklar, innan han så småningom hittade den bästa. ”Bra … fortsätt så. Lägg er ner så där, ovanpå varandra.”

Hon satte handen mot J:s bröst och föste milt ner honom på lakanet, och började sedan smeka de röda blommorna som löpte utmed hans överkropp, en efter en, medan hon långsamt närmade sig hans skrev.

Han ställde sig bakom henne med videokameran, och försäkrade sig om att få med de mörklila blommor som spred sig över hennes rygg, mongolmärket som skälvde i takt med hennes rörelser. Han bet ihop och tänkte för sig själv: det var det. Men tänk om det kunde bli ännu bättre.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

J:s penis var redan helt erigerad, han grimaserade som om han inte längre kunde stå emot trycket. Hon lade sig långsamt på mage, med brösten vilande mot J:s bröstkorg och stjärten i luften. Han filmade dem från sidan. Det vilade något obscent över hur hon krökte på ryggen, som en katt, över det omålade området runt J:s navel, över hans styva penis. Det var nästan som om de var två enorma, abstrakta växter. När hon långsamt satte sig upp igen, grensle över J:s höfter, stammade han:

”Kanske … jag menar, jag tänkte bara …” Han såg först på henne och sedan på J. ”Skulle ni kunna göra det … alltså … på riktigt?”

I hennes ansikte syntes inte tillstymmelsen till chock eller motvilja, men J sköt henne plötsligt ifrån sig som om han hade bränt sig på hennes hud. Han ställde sig på knä och försökte generat skyla sin penis.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

”Det är helt okej om du inte vill, men om du skulle kunna tänka dig att bara …”

”Nu räcker det, jag har gjort mitt.” J reste sig upp.

”Vänta lite. Vänta. Jag ska inte be dig att göra något mer. Bara det du gjort hittills.” Han grep tag i J:s axel. Kanske tog han i hårdare än han hade tänkt, för J grymtade till och knuffade bort hans hand.

”Du, kom igen … ta det lugnt.”

En tyst paus. J tycktes vekna en aning.

”Jag fattar … jag är också konstnär, trots allt. Men något sådant här, det bara … nej. Vem är den här kvinnan, förresten? Hon verkar inte vara prostituerad. Och även om hon vore det, skulle det ändå inte vara okej.”

”Jag förstår. Verkligen. Jag ber om ursäkt.”

J gick och satte sig på lakanet igen, men den sexuellt laddade stämning som rådde för bara några minuter sedan hade falnat helt. Han slog armarna om henne och lade henne ner, med ett spänt uttryck i ansiktet som om allt var en form av straff. Deras kroppar överlappade varandra likt två kronblad och hon slöt ögonen. Hade J gått med på det skulle hon utan minsta protest ha låtit det hända. Det var han övertygad om.

”Pröva att röra lite på er.”

J rörde sig långsamt fram och tillbaka i en ansträngd och styltig imitation av sex. Han såg hennes fotsulor kröka sig och hon grep tag om J:s midja. Hennes kroppsrörelser var tillräckligt sinnliga och lustfyllda för att uppväga J:s passivitet. De låg kvar i samma ställning i tio minuter eller så, varav varje sekund var uppenbart motbjudande för J, men själv tyckte han att tiden kändes alldeles för kort. Han lyckades dock få de bilder han ville ha och några ganska fina sekvenser.

”Är det klart nu?” frågade J. Han var röd ända upp till hårfästet, men inte på grund av sexuell upphetsning.

”Bara en gång till … det här blir det sista.” Han svalde. ”Bakifrån. Hon ska ligga på mage. Det här blir verkligen sista gången. Det är den viktigaste scenen. Säg inte att du inte kan.” J brast ut i ett skratt som mer lät som en snyftning.

”Det räcker nu. Faktiskt. Jag tänker sluta nu innan det blir ännu värre. Du har fått massor med inspiration. Nu vet jag hur det känns för porrskådespelare. Det känns hemskt.”

Han lade en lugnande hand på J:s axel, men J sköt bort den och började klä på sig. Han bet ihop käkarna medan han såg sitt verk, den ännu intakta blomsterprakten, försvinna under J:s enfärgade skjorta. ”Det är inte så att jag inte förstår. Tro inte att jag är pryd. Jag är väl inte lika … lika frigjord som jag trodde. Jag ställde upp för att jag var nyfiken, men jag kan bara inte gå hela vägen. Det finns kanske delar av mig själv som jag behöver, vad ska jag säga, väcka, men … jag behöver lite tid först. Förlåt.”

J talade uppenbart från hjärtat och verkade mer sårad- än något annat. Den unge mannen bugade sig mot honom, kastade en hastig blick åt hennes håll och gick sedan raskt mot dörren.

”Jag beklagar”, sa han när J svängde ut från gårdsplanen med en rivstart. Hon svarade inte, satte bara på sig tröjan och drog på sig jeansen. Men i stället för att stänga gylfen fnissade hon bara rakt ut i luften.

”Vad fnissar du för?”

”För att jag är alldeles våt …”

Han såg på henne, lika omtöcknad som om han just hade fått ett slag i huvudet. Hon höll tvekande handen över den halvt uppdragna dragkedjan, som om hon inte kunde förmå sig att dra den vare sig upp eller ner. Först då insåg han att han fortfarande höll i kameran. Han lade den ifrån sig och gick bort till dörren, som J hade lämnat öppen, och låste den. För säkerhets skull lade han på säkerhetskedjan också. Han nästan sprang tillbaka till henne och drog henne intill sig. De föll ner på
lakanet. När han drog ner hennes jeans till knäna sa hon: ”Nej.”

Det var inte bara med ord hon avvisade honom – hon knuffade bort honom, reste sig upp och drog på sig jeansen igen. Han såg på henne medan hon drog upp dragkedjan och knäppte byxorna. Han reste sig upp, gick tätt inpå henne och tryckte upp hennes fortfarande heta kropp mot väggen. Men när han pressade sina läppar hårt mot hennes och försökte tvinga in tungan, knuffade hon honom ifrån sig igen.

”Varför inte? För att jag är din svåger?”

”Nej, det har inte med det att göra.”

”Vad är det då? Kom igen, du sa ju att du var alldeles våt!” Hon teg. ”Blev du tänd på den där killen?”

”Det var inte han, det var blommorna …”

”Blommorna?”

Hon blev med ens likblek i ansiktet, som om hon var rädd. Underläppen, som hon tuggat på så att den blivit röd och svullen, darrade omärkligt.

”Jag ville verkligen göra det”, sa hon avvaktande. ”Jag har aldrig velat det så intensivt förut. Det var blommorna på hans kropp … jag kunde inte behärska mig. Det är allt.”

Hon vände ryggen åt honom och gick med bestämda steg mot dörren. När hon tryckte ner fötterna i gymna-s-tikskorna ropade han efter henne. ”Om …” Han kunde inte hålla tillbaka gällheten i rösten. ”Om jag målade blommor på mig själv, skulle du göra det då?”

Hon vände sig om och såg på honom, och han tolkade hennes blick som att hon samtyckte.

”Och skulle jag få … filma det?”

Hon skrattade. Dämpat, som om det inte fanns någonting hon inte skulle göra, som om gränser och tabun inte längre betydde något för henne. Eller som om hon gjorde milt narr av honom.

Jag önskar att jag vore död.

Jag önskar att jag vore död.

Dö då.

Utan att förstå varför tårarna strömmade nedför kinderna greppade han ratten och satte vindrutetorkarna på högsta hastighet, bara för att inse att det inte var vindrutan som var suddig utan hans egen syn. Han kunde inte förstå varför orden ”Jag önskar att jag vore död” oupphörligen hamrades fram inne i huvudet, likt ett mantra. Inte heller varför det ofrånkomligen följdes av orden ”Dö då”, som om svaret kom från någon inom honom själv, någon som inte var han. Och han kunde inte förstå hur detta mantra, som ett samtal mellan två främlingar, var tillräckligt för att lugna hans skakande kropp.

Med fönstren helt nedvevade på både förar- och passagerarsidan susade han fram längs den mörka lands-vägen med bruset från vinden och nattrafiken i öronen. Skakningen hade börjat i hans händer och sedan spritt sig i hela kroppen. Han bet ihop käkarna och trampade gasen i botten. Varje gång han kastade en blick på hastighetsmätaren chockades han över hur fort han körde, och gnuggade sig i ögonen med darrande fingrar.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 hour sedan
Manel Klai med barn.

”Min dotter Khadija blev mördad i det pågående folkmordet”

De svenska systrarna Manel Klai och Rima Klai är fast i Gaza med man och barn. Deras familj i Sverige har vid flera tillfällen vänt sig till Utrikesdepartementet för hjälp. Nu uppmanar systrarna Sverige att hjälpa dem och andra svenskar i Gaza att komma hem.

Manel och Rima Klai är tvillingar och flyttade till Gaza för 12 år sedan. De gifte sig där och fick barn. 

– Den 7 oktober förändrades våra liv totalt. Vi har varit tvungna att fly från ett hus till ett annat, i hopp om att en vacker dag kunna kunna resa härifrån tillsammans med våra barn till våra föräldrar i Sverige, säger Manel Klai i ett filmklipp som Arbetaren har tagit del av.

Båda systrarna har spelat in uttalanden där de uppmanar Sveriges regering att hjälpa dem och alla andra svenskar i Gaza att komma hem till Sverige.

Rima Klai tillsammans med Abdalla, Safia, Jawad och Elias.

I slutet av förra året träffades Rima Klais hem av en raket och hennes 8 åriga dotter Khadija dog.

Rima Klai beskriver tumultet när deras hem attackerades, hur hon fann sig själv ute på gatan lutad över sitt åtta månader gamla spädbarn och omgiven av rök och stenar. Ryggen smärtade och hon kämpade för att andas. Hon fördes till sjukhus med ambulans. Där träffade hon sina barn, ett av dem skrek med ansiktet fullt av blod, ett annat hade djupa sår och ett tredje hade svullet ansikte och ena ögat fullt av grus.

Det var hennes man som berättade att deras dotter hade dött. “Orden kom som en chock och fick mig att glömma all min smärta och allt runtomkring mig… MIN DOTTER, MIN DOTTER skrek jag och grät högt…” skriver Rima Klai i ett textmeddelande.

– Jag och mina barn är svenska medborgare, Khadija var också svensk medborgare. Jag vet inte hur jag ska beskriva vår sorg, ilska eller vrede. Det finns inte ord som kan beskriva vad vi känner, säger Rima Klai i videoklippet som Arbetaren har fått ta del av.

Svåra levnadsvillkor

Nu lever Rima Klai i ett tält vid havet med barnen, sin man, hans mamma och bröder. Levnadsförhållandena är tuffa och det sprids sjukdomar.

— Det har spridits hudinfektioner. De ser ut som brännsår på huden, berättar hon för Arbetaren via Whatsapp. 

För Rima Klai, som också brutit ryggen i en attack, är det svårt att tvingas böja sig ner i tältet. Ljuden av kriget har de dock tvingats vänja sig vid.

– Vi hör alltid flygplan och senast för tre minuter sedan hörde jag skott. Man tvingas stänga av känslor. Just nu ser jag ingen framtid. Allt känns svart men vi måste tro, säger Rima Klai.

Ständigt på flykt

Systern Manel Klai befinner sig i Khan Yunis när Arbetaren når henne via Messenger. Där bor hon tillsammans med familjen hemma hos hennes mans syster. De senaste månaderna har de bott på olika platser. De har rört sig fram och tillbaka till Rafah.

För några dagar sedan gick de två timmar till havet, eftersom Israel meddelade att alla behövde flytta på sig för att vara säkra. Husen runt omkring dem är förstörda, men deras står i alla fall upp även om det också har hål i sig, berättar Manel Klai.

– Det är inte såhär jag vill se mina barn, att de får gå och hämta vatten och mat. De har ett ansvar som barn inte borde behöva ha. Barn ska ju ha sina tankar på att plugga och leka.

SvD avslöjade i januari att ett 10-tal personer med anknytning till Sverige strukits från de evakueringslistor som Sverige skickade till Israel. Det var Utrikesdepartementet som, enligt SvD, beslutade att ta bort personerna från listorna efter att de flaggats av Säpo.

Manel Klai berättar i sitt uttalande att de fått reda på att deras namn hade blivit flaggade.

– Efter alla svårigheter vi gått igenom får vi reda på att mitt namn och min systers namn varit flaggade. Att Sverige valde att inte rädda oss eller våra barn.

Varför personer har flaggats är okänt. Enligt Ove Bring professor i internationell rätt ska regeringen hjälpa medborgare hem, men det finns en undantagsparagraf om “särskilda hinder” som skulle kunna förklara hur regeringen resonerat, skriver SvD.

Said Mahmoudi professor emeritus i folkrätt vid Stockholms universitet är tydlig med att han tycker att svenskarna i Gaza ska få hjälp hem och jämför situationen med den då svenskar levde kvar i IS-kontrollerade territorier efter att IS hade besegrades.

– Den stora frågan då var: kan en stat vägra ta emot sina egna medborgare? Det rådde ingen enighet om detta bland jurister. Men de flesta var eniga om att det saknades lagstöd för att vägra, säger Said Mahmoudi till SvD.

Kvinnorna ifrågasätter att de flaggats av Säpo

När Arbetaren pratar med Rima Klai är hon frågande inför att deras namn skulle vara flaggade. 

– Vi har inte gjort någonting. Vi har levt här och uppfostrat våra barn, säger hon.

Hoyem Klai är lillasyster till tvillingarna. Enligt henne var det en journalist som berättade att systrarnas namn var flaggade.

– Det var en journalist som kommit fram till det. De är flaggade på inga grunder alls. Det är baserat på inget. Men oavsett ska det inte innebära ett hinder; alla ska ha lika rätt till hjälp, anser Hoyem Klai.

När Arbetaren söker Säkerhetspolisen hänvisar deras presstjänst frågor kopplade till konsulärt stöd till svenskar i konfliktzoner till utrikesdepartementet. De skriver även: “Säkerhetspolisen går inte heller in på frågor kopplade till enskilda individer eller kring våra arbetsmetoder.”

Manel Klai beskriver hur det kändes när hon fick reda på det.

– Jag tänkte; har jag väntat på vår tur i onödan och så har vi ingen tur. Var allt hopp i onödan?

I uttalandet som riktar sig till Sverige, säger hon:

– Jag vill bara säga, ifall att det skulle vara till någon hjälp, att om ni har någon makt alls att kunna ta ut oss härifrån med våra män och barn, på vilket sätt som helst, så snälla var inte osäkra. Ni kommer inte ångra att ni räddade våra liv, säger Manel.

Båda systrarna beskriver hur andra länder tagit hem medborgare.

– Det är många länder som hade medborgare i Gaza som tog ut dem snabbt. Vi är besvikna på att Sverige inte gjorde likadant. Vi har en plats i Sverige. Varför har de förbjudit oss från att komma?, säger Manel Klai.

Släktingar som är fast i krigets Gaza

Tvillingarnas lillasyster Hoyem Klai berättar hur det känns att ha familj som är fast i Gaza.

– Det är tufft. Man känner många känslor, skuld, att det är orättvist. Vi har fortfarande hopp och försöker göra allt vi kan.

De har kontakt via whatsapp, när systrarna har täckning i Gaza. Hon berättar att barnen varit sjuka och har haft utslag.

SVT har tidigare rapporterat om hur släktingar i Sverige kämpat för att få hem tvillingarna och deras barn från Gaza. Pappan Taher Klai åkte strax innan årskiftet till Egypten i ett försök att få hem döttrarna.

Med på resan var även tvillingarnas lillasyster Hoyem Klai. Hon berättar för Arbetaren hur de bland annat försökte få hjälp via företaget Hala. En tidigare resebyrå som sedan Israel gick in i Gaza börjat ta ut stora summor för att få försöka få ut personer ur Gaza.

– Vi betalade och väntade. Sedan eskalerade situationen och gränserna stängdes. Nu står allting stilla sedan några månader tillbaka. Nu kan bara Sverige hjälpa, de har mycket mer makt.

Vid upprepade tillfällen har familjen sökt UD. Men Hoyem Klai menar att det inte leder någonstans.

–  De ger ingen känsla av sympati. Det verkar som att de ger rutinsvar eftersom alla säger samma sak.

Arbetaren har sökt utrikesdepartementet.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Atlanta Garment MNF och Jerash Holdings tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Samtidigt vittnar textilarbetare som Arbetaren träffat om svåra villkor. Foto: Julia Lindblom

Bakom sömmarna: Livet i Jordaniens dolda textilindustri

Bortom modevärldens glittrande fasader sliter tusentals migrantarbetare under svåra förhållanden i Jordaniens textilfabriker. Många lämnade sina familjer för drömmen om en bättre framtid. De mötte i stället ett system som utnyttjade deras utsatthet till max. Arbetaren var på plats för att ta del av historierna.

– De här människorna är mitt allt. Jag saknar dem så mycket. 

Anam har tagit fram sin mobiltelefon och sveper fram några bilder som visar hennes familj. Ett foto föreställer hennes tvååriga son uppklädd i finkläder på en trappa. 

Hon kommer från en liten stad i Bangladesh och har nyligen börjat arbeta på textilfabriken Jerash Holdings strax utanför Jordaniens huvudstad Amman.

Vi befinner oss i en övergiven och sliten fabrikslokal i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab, som gjorts om till en arbetarbostad. 

Enligt kontraktet kommer det dock ta minst tre år innan Anam får återse sin älskade familj. 

Anam och hennes kollegor arbetar på fabrikerna Jerash Holdings och Atlanta Garment MNF, som tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, Adidas, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Den logistiska kedjan är lång. Kläderna produceras i fabrikerna i Jordanien, exporteras till den israeliska hamnen Haifa och skeppas därefter vidare till USA.

Det är fredag, den enda lediga dagen på veckan. En helig dag för att besöka moskén i industriområdet, eller umgås med vänner och ringa längre videosamtal till familjen i hemlandet.

I det här rummet, det innersta utefter en dunkel korridor, pågår dock ett babyshower-firande den här dagen. 

Khadija, 25, är gravid i sjunde månaden och hennes vänner har samlats för att fira med maträtter och delikatesser. Maten har dukats upp på en plastduk på mattan i det lilla rummet.

Khadija firar sin babyshower tillsammans med vänner som arbetar på fabriken. Varje person har tagit med sig en maträtt. Foto: Julia Lindblom

Khadija arbetar på en lokal livsmedelsbutik i närheten. Men flera av hennes vänner som deltar i firandet arbetar på textilfabrikerna i området Al Souq Sahab.

Anam, som bor i byggnaden, har stigit upp tidigt på morgonen för att hjälpa till med festmåltiden. Hon har tillagat den i den trånga korridoren, på ett pentrykök på ett rangligt träbord som enda arbetsyta. Det saknas nämligen fungerande kök i arbetarbostaden.  

– Alla har tagit med sig någonting i dag. Och vi har lagt ut för maten med egna pengar, säger hon.

“På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger”

Firandet pågår i timmar. Men samtidigt talar vi om arbetsvillkoren på fabrikerna i Al-Sahab. De flesta i rummet arbetar på textilfabrikerna Atlanta och Jerash.

Fabrikerna finns listade i den öppna amerikanska databasen Open Supply Hub, som kartlägger textilindustrier runt om i världen, och har enligt denna tusentals anställda. Enligt den amerikanska tullmyndighetens databas importerade både the North Face och New Balance stora mängder kläder från fabrikerna i augusti.

En arbetarbostad i industriområdet Al-Tajamouat utanför Amman. Foto: Julia Lindblom
Fredagseftermiddag i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman. Atlantas grå fabrik hägrar i bakgrunden. Foto: Julia Lindblom

Sanjida, 35, har två barn i Bangladesh som hon försörjer. Hennes son, 11 år, går i skolan och hennes dotter, 18 år, studerar en vårdutbildning.

Varje kväll ringer hon trots tidsskillnaden hem till familjen. Hon oroar sig över barnens framtid.

Under sina sex år i Jordanien har Sanjida inte rest hem till Bangladesh en enda gång.

– Efter tre år ska företaget betala biljetterna för ett hembesök, och om jag inte reser till Bangladesh ska jag få ersättning. Men de kompenserade mig aldrig för biljetterna, säger hon och tillägger:

– På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger. Mest för att handla lite, aldrig för nöjes skull.

I industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman ligger många textilfabriker, där kläder tillverkas för kända klädmärken. Foto: Julia Lindblom

Tillverkar 16 plagg i timmen

Varje timme måste Sanjida tillverka minst 16 plagg i Jerash texilfabrik. Textilarbetarna i rummet vittnar om svåra villkor på fabrikerna. 

Ingen av de Arbetaren intervjuar vågar ställa upp med namn av rädsla för repressalier.

– Den ordinarie arbetstiden ligger på närmare 11 timmar och enligt schemat varar skiften mellan 7:30 till 18:00, men ofta förekommer övertid och ibland kan arbetsdagen pågå i 14 timmar, berättar Sanjida.

Under det ordinarie skiftet förekommer två raster, då företaget bjuder på en lunch som oftast består av kyckling och ris. Men under fredagar måste arbetarna tillaga sin egen mat. 

– I själva fabrikerna är arbetet uppdelat i sektioner: vissa arbetar med knappar, andra med färger, andra med att sy sömmar, fortsätter hon.

Det saknas fungerande kök i arbetarbostaden. I stället tillverkas maten i sovrumskorridoren på enkla pentrykök och disken diskas intill toaletterna. Foto: Julia Lindblom

Saknas facklig organisering

Ingen av migrantarbetarna i rummet har organiserat sig i en fackförening, men Sanjida säger att de ibland ber Bangladeshs ambassad i Jordanien om hjälp. 

Trots de långa arbetsdagarna brukar plagg även tillverkas på kvällar och nätter, och säljas i de lokala butikerna i industriområdet.

Textilarbetarna på Atlanta och Jerash fabriker får enligt de anställda ingen semester under sitt treårskontrakt. I stället får de efter att ha fullgjort kontraktet möjlighet att resa till hemlandet i två månader. 

Företaget betalar då flygbiljetterna, men själva semestern är obetald.

Det är svårt att sjukskriva sig. Arbetarna måste få ett särskilt sjukskrivningsintyg från en läkare för att kunna ta ut frånvarodagar. De kan inte ta ledigt av andra skäl. 

Sanjida har under sina sex år i Jordanien inte rest hem till Bangladesh en enda gång. Foto: Julia Lindblom

Grundlönen ligger enligt kontraktet på 145 jordanska dollar, vilket motsvarar cirka 200 dollar i månaden. Utöver detta erbjuds en övertidsersättning på mellan 40-45 jordanska dollar.

– I fabrikerna får vi inte prata med våra kollegor eller använda mobiltelefoner. Men ibland spelar de bangladeshisk musik i högtalarna, säger en kvinna. 

De kvinnliga textilarbetarna i rummet vittnar om att det finns många papperslösa arbetare på fabrikerna som får betalt kontant och som då skickar hem lönen via Western Union. 

Babyshower-firandet pågår i ett sovrum i korridoren. Foto: Julia Lindblom

– Vi skulle vilja klaga, men vågar inte eftersom vi är rädda för att förlora jobbet. Om man till exempel inte återvänder hem efter att ha fullgjort ett treårskontrakt betalar företaget ingen kompensation. Målen är svåra att uppnå och om vi gör misstag blir cheferna arga, säger en annan kvinna. 

Efter festmåltiden diskas tallrikarna i de rostiga handfaten intill de fallfärdiga toaletterna.  

Längs med korridoren ligger sovrummen. Det bor uppemot tio personer i varje rum, män och kvinnor åtskilda. I samtliga rum står blåvita symaskiner längs väggarna.

Disken efter festmåltiden rengörs i de slitna handfaten intill toaletterna. Det saknas fungerande duschar. Det finns istället duschslangar inuti toalettbåsen. Foto: Julia Lindblom

Migrantarbetare får inte bilda egna fackföreningar

Det finns dock organisationer som kämpar för att förbättra villkoren för migrantarbetare i Jordanien. I ett stort höghus intill en bullrig motorväg i västra Amman ligger migranträttsorganisationen Tamkeens huvudkontor.

– Fabriksarbetare i textilsektorn tvingas arbeta under omänskliga förhållanden med långa arbetstider, låga löner och utan tillgång till sina pass, vilket hindrar dem från att lämna arbetet, säger Linda al Kalash.

Hon är grundare till Tamkeen och berättar att hon startade organisationen för att förbättra migrantarbetares villkor i Jordanien.

Atlanta Garment MNF tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Foto: Julia Lindblom

– I Jordanien har migrantarbetare rätt att gå med i fackföreningar, men kan inte bilda fackföreningar själva. 

Regeringen har inte godkänt bildandet av en enda ny fackförening sedan 1976. 

– Det finns oberoende fackföreningar, men de har ingen närvaro i sektorer som textilindustrin, där det arbetar många migrantarbetare, säger hon.

En hektisk torsdagseftermiddag på huvudkontoret i Amman. Tamkeen hjälper årligen tusentals migrantarbetare i Jordanien. Foto: Julia Lindblom

Tamkeen är en av de organisationer som försöker ha närvaro bland migrantarbetare i textilsektorn i Jordanien. Linda al Kalash berättar att strejker var vanligt förekommande inom textilsektorn för tjugo år sedan, men att de minskat de senaste åren.

Hon säger att Tamkeen åtagit sig flera fall av exploatering inom textilsektorn.  

– Arbetarna led på grund av flera problem. Det kan handla om att inte ha fått ut lönen, samtidigt som arbetsgivaren inte förnyat arbets- och uppehållstillstånd, och de är fast i Jordanien och måste böta. De har inga pengar, men de kan inte lämna landet. Migrantarbetarna kan inte ta jobb på en annan fabrik, eftersom det inte är tillåtet utan godkännande från den förra arbetsgivaren.

Tvångsarbete utreds på Needlecraft

Ett annat område som hyser många textilfabriker ligger i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa, Jordaniens näst största stad. Men till skillnad från i Al Souq Sahab syns inga lokala bangladeshiska butiker i industriområdet. 

Nästföljande dag åker Arbetaren dit i bil för att fotografera fabrikerna och husen som rymmer sovsalarna. Det är lördag, och omöjligt att genomföra intervjuer.

En stor blå skylt listar fjorton textilfabriker som ligger i området.

I industriparken ad-Dulayl ligger många textilfabriker. Foto: Julia Lindblom

I våras avslöjade den brittiska dagstidningen inews svåra förhållanden på Needlecrafts textilfabriker i ad Dulayl, som tillverkar kläder för globala varumärken som Under Armour, Columbia och American Eagle. Tusentals migrantarbetare från Sydostasien tvingas enligt rapporter arbeta upp till 16 timmar om dagen.

Detta sker ofta i sweatshopliknande-förhållanden, med temperaturer som når upp till 40 grader i lokalerna eftersom luftkonditioneringen påstås vara avstängd för att spara på elkostnaderna.

Arbetare och tidigare anställda vittnar i tidningen om att fabriken konfiskerar människors pass så att de inte har möjlighet att lämna arbetsplatsen.

Den brittiska tidningens granskning ledde senare till att den amerikanska tullmyndigheten inledde en utredning gällande tvångsarbete på Needle Craft.

Klädmarket Figs, som också sponsrade USA:s lag till Olympiska Spelen, har nu gett löfte om att avsluta importen från tillverkaren.

Tidningen har även rapporterat om flera självmord bland kvinnliga fabriksarbetare på fabrikerna. 

Needle Crafts sovsalar för kvinnor finns enligt källor inuti de gula arbetarbostäderna i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa. Foto: Julia Lindblom

Självmord bland arbetare

En ung kvinna från Bangladesh, Tureza Akter, som arbetar på Fine Apparel-fabriken Needlecraft tog sitt liv i november 2023.

I granskningen berättar ”Angelo”, släkting till en migrantarbetare som fortfarande arbetar på fabriken, om bakgrunden till självmordet. 

Enligt Angelo hade Tureza Akter fått en halv månadslön avdragen eftersom hon inte uppnått sina dagliga mål, och även tvingats utstå förnedrande sexuella övergrepp av platschefen. Tureza Akter utsattes för tvångsarbete, systematisk misshandel och sexuella trakasserier.

Inews intervjuade Tureza Akters svägerska, Ismu, i Bangladesh, som berättar att 21-åringen brukade ringa hem och gråta efter arbetspassen.

– Jag är 100 procent säker på att hon dog på grund av att chefen torterade henne… Om hon inte hade behandlats så illa skulle hon inte ha dött och inte haft självmordstankar, säger Ismu i reportaget.

Needle Craft har efter granskningen sagt till tidningen att de agerat på uppgifterna och att de “främjat en säker, respektfull och stödjande miljö för alla, fri från rädsla och hot”. Det säger sig ha infört en förbättrad handledarutbildning samt rekryterat arbetsmiljöinspektörer och psykologer. De hävdar att företaget endast behållit anställdas pass med anledning av förnyelse av visum.

En lagerbyggnad tillhörande Needle Crafts fabrik i området. Foto: Julia Lindblom

Migrantarbetare gick ut i spontan strejk

Arbetaren har tagit del av en rapport från den jordanska migranträttsorganisationen Tamkeen, som dateras till endast dagar efter självmordet. Självmordet ska inte ha varit det första på fabriken den hösten. 

Foto: Julia Lindblom

I rapporten beskrivs hur misshandeln och dödsfallet ledde till stor upprördhet bland arbetarna på fabriken. Senare gick arbetarna ut i en spontan strejk.

– Arbetarna presenterade en lista med krav, som inkluderade skydd mot alla former av våld eller hot på arbetsplatsen och ersättning för övertidsarbete, säger Linda al Kalash, ordförande för migranträttsorganisationen Tamkeen.

Hon säger att strejken fortgick tills dess att rykten började cirkulera, bland annat om fler självmord och att en bangladeshisk arbetare fått en huvudskada. Till sist hölls ett möte mellan företagsrepresentanter och arbetare på fabriken där man slöt en överenskommelse, och senare återgick migrantarbetarna till arbetet.

– Dessa rykten spreds troligen i syfte att skrämma arbetarna och tvinga dem att avsluta strejken och acceptera företagets villkor. Det hölls ett möte och företaget lovade förbättringar, men efter en uppföljning visade det sig att åtgärderna endast höll i sig någon månad. Företagets löften var mest ett sätt att få arbetarna tillbaka till jobbet, säger Linda al Kalash.

Foto: Julia Lindblom

“Fabrikerna utövar tvångsarbete”

Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label Foto: Privat

Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label, har under året följt utvecklingen inom den jordanska textilindustrin.

– Unga utsatta migrantarbetare tvingas stanna under hela kontraktstiden om fabrikerna håller inne pengarna för hemresan – och detta räknas som tvångsarbete, säger Dominique Muller till Arbetaren och fortsätter:

– Företag som köper från Jordanien har ett ansvar att omgående kräva förändring. Det här är en industri som bygger på kvinnliga migrantarbetare som tjänar fattigdomslöner och som dagligen utsätts för verbala, fysiska och sexuella övergrepp. Företagen som importerar sina kläder från Jordanien måste omgående agera, säger hon.

Fängelseliknande bostäder

I industriparken ad-Dulayl ligger de dammiga vägarna öde den här eftermiddagen. Här ligger fabriker men också stora gula betonghus, som hyser sovsalar för de kvinnliga migrantarbetarna på Needlecraft och andra textilfabriker. Det sitter galler över de fängelseliknande små fönstren.

Området förefaller spöklikt övergivet, men inuti fabrikerna pågår arbetet bakom stängda dörrar, som om tiden utanför stod stilla.

Anam, Sanjida och Khadija heter egentligen något annat, men vill vara anonyma av rädsla för repressalier.

Här svarar Jerash Holdings på kritiken:

Arbetaren söker Atlanta Garment MNF.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Ledarskribenten Per-Anders Svärd inklippt framför en person som ligger i i en solstol vid sjö
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Jan-Åke Eriksson, Nicklas Thegerström / TT

Per-Anders Svärd:
Klassamhället är tydligt under ledig tid

Semestersäsongen är slut. Men vem fick egentligen vila under sommaren? Per-Anders Svärd har läst en ny rapport om våra semester- och fritidsvanor röjer den bestående ojämlikheten på vår lediga tid.

Rätten till vila och återhämtning i form av begränsad arbetstid och semesterledighet är inget vi fått gratis. Tvärtom är varje arbetsfri timme något som vanligt folk har fått kämpa till sig. Ytterst har den striden handlat om vad samhällets överskottsproduktion ska användas till. Ska arbetsprodukten fördelas så att så många som möjligt kan leva ett gott liv? Eller ska den omvandlas till privat rikedom för ett fåtal?

På papperet gäller i dag åtta timmars normalarbetsdag och minst fem veckors semester för alla arbetstagare. Men att mängden fritid är förhållandevis jämnt fördelad är bara en sida av saken. En lika viktig aspekt är ledighetens kvalitet – det vill säga möjligheten till meningsfull fritid.

På den punkten består ojämlikheten. I LO:s rapport Semester- och fritidsvanor för arbetare och tjänstemän granskas hur olika samhällsgrupper använder sin lediga tid. Här framgår det att fritidens kvalitet tydligt varierar mellan olika samhällsskikt.

Människors semestervanor är ett exempel. År 2022 kunde sjuttio procent av tjänstemännen åka bort på semester i minst en vecka. Det kunde bara hälften av arbetarna göra. Så har det sett ut sedan 1980-talet.

Så präglar ojämlikheten fritiden

Och problemet gäller inte bara resandet. Ojämlikheten präglar fritiden över huvud taget. Var tionde arbetare har inte råd att regelbundet delta i någon fritidsaktivitet som kostar pengar. Många måste tacka nej till att träffa vänner och släkt för att fika eller äta middag för att de inte har råd. Närmare var femte barn i låginkomsthushåll har fått avstå från att följa med vänner på aktiviteter för att det kostar för mycket.

Därtill finns skillnader mellan könen. Inom både arbetar- och tjänstemannagruppen har kvinnor lägre löner än män. Kvinnor måste oftare avstå från att träffa vänner eller spendera pengar på sig själva.

Att ha möjlighet till återhämtning är särskilt viktigt för grupper med fysiskt ansträngande arbeten. Ungefär hälften av undersköterskorna och byggarbetarna uppger att deras uppgifter kräver stor kroppslig ansträngning. I många arbetaryrken, särskilt de som domineras av kvinnor, är det svårt att anpassa arbetstakten eller ta pauser under arbetsdagen.

Som en följd saknar dessa grupper ofta ork att träffa vänner eller ägna sig åt aktiviteter efter jobbet. Fritiden måste i stället läggas på återhämtning.

Skillander i lön, hälsa och livskvalitet

Problemet med ojämlikheten går därmed bortom löneskillnaderna. Det handlar också om hälsa och livskvalitet.

Ingen lever två gånger. De möjligheter vi har till en meningsfull och njutbar existens har vi under detta liv och ingen annan gång. Man kan därför tycka att alla borde ha samma rätt till vila, avkoppling och nöjen. Det ter sig stötande att människors utsikter att leva friska, långa och givande liv ska distribueras längs ekonomiska skiljelinjer.

Samtidigt är det inte tjänstemännen som är huvudproblemet. Tjänstemannagruppen har visserligen gynnats av den nyliberala skattesänkningspolitiken, men de har inte vunnit tillnärmelsevis så mycket som den mikroskopiskt lilla ekonomiska eliten.

Så kan vi motverka de skenande klassklyftorna

Av de enorma resurser som dragits undan från välfärden och omfördelningssystemen under de senaste årtiondena har hundratals miljarder varje år förts över till de allra rikaste. Den misär många upplever både på jobbet och på fritiden kan ytterst spåras till den klasspolitik som har förvandlat Sverige till en maskin för att tillverka miljardärer.

Men vi måste inte ha det så. Det överskott vi alla är med att skapa i arbetslivet skulle i stället kunna användas för att skapa kollektiv rikedom. Vi skulle kunna minska arbetstiden i tunga yrken, bygga prisvärda semesteranläggningar, sänka kostnaderna för grönt resande och organisera kostnadsfria fritids- och kulturaktiviteter i våra lokalsamhällen.

Kampen för en begränsad arbetstid handlade alltid om att skapa utrymme för ett gott liv. Vad man vill fylla det livet med varierar förstås från person till person, men för att det ska förverkligas vi alla ha tillgång till samma sak: fri tid av hög kvalitet. För det borde vi vara beredda att avvara några miljardärer.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Porträttbilder på arbetare nordiska golv
Carlos Hernándes Garcia, Harry Vado, Azamat Akhorov och Nelson Torres Escobar vittnar om svåra villkor och exploatering. Foto Julia Lindblom

Rösterna från de som utnyttjades på Nordiska Golv

Fem män från olika länder reste till Sverige för att arbeta med hopp om ett bättre liv, men deras drömmar krossades när de började arbeta för Nordiska Golv. Nelson, Azamat, Harry, Francisco och Carlos vittnar alla om liknande upplevelser. Deras berättelser belyser den brutala exploateringen av migrantarbetare i dagens Sverige. Nu hoppas de att en kommande rättegång om människoexploatering ska ge dem den rättvisa de förtjänar.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv – som bytt namn till Svealandsbygg – utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige. I somras väcktes ett åtal om människoexploatering i Södertörns tingsrätt mot det ökända företagets vd, Christian Erdal, och rättegången vankas i januari nästa år.

Åtalet är resultatet av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år, och som ursprungligen omfattade hela 40 målsägande. När fallet nu går till åtal har antalet målsägande dock skurits ned till tre.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har intervjuat fem tidigare anställda på byggbolaget. Här är deras berättelser.

Nelson Alexander Torres Escobar

Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Nelson fick kontakt via Facebook med en person som behövde arbetskraft i Borlänge. Tillsammans med en kollega köpte han biljetter och reste dit under perioden 2019-2020. 

– Väl på plats började vi arbeta med två olika uppgifter: en grupp fokuserade på fasaderna och vi andra arbetade inuti lägenheterna med ombyggnad, målning och putsning. Vi stötte på problem med fasaderna på grund av det extremt kalla vädret. Färgen frös när vi försökte måla.

Nelson och hans kollegor fick ett helt lägenhetsprojekt att ta hand om. 

– Trots att vi arbetade intensivt under två veckor, fick vi aldrig traktamentet som utlovats för mat och resor.

Bostadsförhållandena var usla, och 15-20 personer bodde tillsammans i en stuga långt ifrån arbetsplatsen.

– Första veckan fick jag sova på golvet med endast en filt. Vi hade ingen gas och det lilla elektriska köket fungerade inte. Vi var tvungna att gå till en stormarknad som låg en timmes promenad därifrån för att köpa mat. På grund av det kalla vädret och bristen på ordentliga arbetskläder och utrustning var förhållandena mycket svåra.

Nelsons och hans kollegor arbetade långa dagar på bygget, ibland från gryning till klockan tio på kvällen. Efter att ha arbetat där ett tag insåg Nelson att han aldrig skulle få lön. 

– Vd:n lovade hela tiden att pengarna skulle komma, men inget hände. Vi talade med chefen och gav honom ett ultimatum: betala oss åtminstone för maten eller så slutar vi. Han svarade att om vi hade pengar att äta hemma, hade vi pengar att äta där också. Till slut valde vi att lämna projektet eftersom vi inte fick någon ersättning och inte ville hamna i juridiska problem.

Nelson är 27 år gammal och arbetar för närvarande på en restaurang, efter att ha arbetat med målning i nästan två år. 

– Målningen ledde till ryggskador eftersom det involverade mycket tungt arbete. Jag har bestämt mig för att söka ett jobb som inte kräver så mycket fysisk ansträngning. Jag vill gärna fortsätta bo i Sverige eftersom jag trivs med den svenska livsstilen. Jag hjälper också min familj i El Salvador med min inkomst.

Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige.

– Jag hoppas att rättvisa kommer att skipas och att andra migrantarbetare inte ska utnyttjas på samma sätt. Jag önskar att regeringen gör det lättare för migranter att rapportera missförhållanden utan rädsla. Många migranter, som inte talar språket eller är osäkra på sina rättigheter, utnyttjas på grund av sin sårbarhet. Fler ska kunna stå upp för sig själva utan rädsla för att bli utvisade.

Carlos Alexander Hernández Garcia

Carlos Alexander Hernández Garcia hoppas en dag kunna återförenas med familjen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Carlos började arbeta som målare på Nordiska Golv i oktober 2020. Målet var att tjäna pengar för att hjälpa familjen i El Salvador och få ett bättre liv.

– Jag kom till Sverige för att undkomma problemen i mitt hemland, där gängvåldet är utbrett och gör livet svårt. Jag ville ge min familj en bättre framtid och hoppas fortfarande att en dag kunna återförenas med dem här.

Precis som andra migrantarbetare genomled Carlos slavliknande villkor på Nordiska Golv. Han arbetade från söndag till söndag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, utan lön. 

– Min vän Nelson och jag tog jobbet med löften om biljetter, mat och en plats att vila. Men allt visade sig vara tomma ord.

Carlos fick ingen säng att sova i, och det saknades värme och varmvatten i huset där han och de andra migrantarbetarna bodde. 

– Vi fick inte ens mat. Trots detta fortsatte vi arbeta hårt. Vi drevs av hoppet att kunna tjäna pengar till våra familjer. Men arbets- och levnadsförhållandena var usla. 

På arbetsplatsen bodde Carlos i ett överfyllt rum tillsammans med 10-15 personer som alla sov på golvet. 

– Vi hade inget varmt vatten, vilket gjorde att det blev en utmaning att ens duscha. Familjen blev ledsen och oroade sig för mig när de insåg hur svårt jag hade det. Och jag kunde inte ringa dem för det fanns knappt mobiltäckning där vi befann oss.

Under arbetsdagarna arbetade Carlos tillsammans med andra målare och takläggare. Säkerheten var obefintlig, och han såg ofta kollegor bli skadade på jobbet. 

Carlos hade dock vänner som flera månader senare hjälpte honom att ta sig ur situationen. 

– Vi lämnade arbetsplatsen och började söka andra möjligheter. Trots det kalla vädret, bristen på ordentliga kläder och de långa arbetsdagarna, försökte jag hålla modet uppe.

Carlos hoppas på att rättegången ska resultera i att rättvisa skipas, och att ingen annan behöver genomlida det han har gått igenom. 

– Jag fick ingen hjälp från facket och är rädd för vad Cristian Erdal, personen bakom företaget, kan göra. Jag har läst om hans kriminella aktiviteter och det gör mig orolig, säger Carlos.

Carlos hoppas på att kunna återförenas med familjen i Sverige. Han har inte träffat dem på fem år.

– Att vara invandrad arbetare i Sverige kan vara svårt och osäkert, och arbetsförhållandena varierar beroende på sektor. Men trots den negativa erfarenheten, gillar jag Sverige som land och hoppas att framtiden ska bli ljusare. Jag vill inte att någon annan migrantarbetare ska behöva uppleva det här, och hoppas att min historia kan hjälpa till att förhindra att detta upprepas.

Azamat Akhorov

Azamat Akhorov väntar fortfarande på lönen. Foto: Julia Lindblom

En annan person som arbetat under svåra förhållanden på Nordiska Golv är Azamat Akhrorov. 

Han är från Uzbekistan och arbetade på Nordiska Golv i ett år och fyra månader. Ofta arbetade han på Campus Albano, Svenska Bostäders bygge av studentbostäder i Stockholm.

Nordiska Golv är i dagsläget skyldig honom lön för hundratals timmar.

– Vi fick aldrig ut våra löner i tid. Christian Erdal sade alltid att lönen skulle komma den 27:e, men jag fick alltid ringa honom den 29:e och fråga varför kontot fortfarande var tomt. Ibland fick vi hota med att inte jobba, då kom lönen till sist in på kontot.

Christian Erdal rapporterade nyligen Azamat Akhorov och andra tidigare anställda till Kronofogden. 

– Jag fick ett meddelande om att jag köpt en maskin till Nordiska Golv, och har nu tvingats betala 60 000 kronor ur egen ficka.

Harry Vado

– Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar, säger Harry Vado. Foto: Julia Lindblom

Harry blev anställd som målare på Nordiska Golv. När han kom till arbetsplatsen, blev han snart kontaktad av byggmästaren och chefen Christian Erdal.

– Han hade fått för sig att eftersom jag kunde lite engelska, skulle jag ta ansvaret för hela arbetet. Jag var tveksam – jag hade ju bara kommit dit för att måla – men chefen försökte övertyga mig. Han lovade mig en mycket bra betalning: 30 000 kronor för en veckas målning av en lägenhet. Det lät som ett schysst erbjudande, så jag accepterade och gick in i rollen som ansvarig.

Arbetarna tvingades leva under knappa förhållanden, i två stugor som låg ungefär 30 kilometer från arbetsplatsen. 

– Förhållandena var allt annat än bekväma. Det var vinter, och vi hade varken värme eller ordentliga sängar. Rummet var trångt och vi var över tjugo personer som trängdes i det lilla utrymmet, utan tillgång till mat. Jag fick ett förskott – men bara till mig. De andra arbetarna fick inga pengar alls.

Christian började trakassera Harry med ständiga samtal om hur arbetet fortskred. 

– Hans frustration visade sig på ett obehagligt sätt, särskilt när han talade nedlåtande om de andra arbetarna från Nicaragua. Det kunde jag inte stå ut med. Jag konfronterade honom och sade att det inte var rätt att nedvärdera dem som arbetade hårt för honom. Jag var tydlig med att om han inte betalade dem, skulle de sluta arbeta.

Men trots att Harry till sist fick 12 000 kronor på löningsdagen, förblev de andra kollegorna utan lön. 

– De hoppades på att få sina pengar senare, men pengarna kom aldrig. Christian är fortfarande skyldig dem för arbetet. 

Harry menar att den kommande rättegången är viktig för de som utsatts.

– Jag önskar två saker: rättvisa för den omänskliga behandling vi utstod och att alla de som arbetade på Nordiska Golv verkligen får den betalning de är berättigade till. Jag vill att Christian ska hållas ansvarig så att han inte kan fortsätta utnyttja arbetare på det här sättet. I rättegången är det tre målsäganden. Men det var inte bara tre personer som drabbades, utan mer än 20. Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar. 

Harry har bott i Sverige nästan tio år nu. Resan började med arbete på ett byggnadsställningsföretag, och senare som målare.

– Numera arbetar jag med takläggning och har fått mitt personnummer och identitetskort. Jag försöker hitta ett mer stabilt jobb.

Francisco Lopez Solano

Francisco Lopez Solano beskriver arbetsvillkoren på Nordiska Golv som ”fruktansvärda”.

– Christian lovade att betala oss, men vi fick ingen lön alls. Jag arbetade på ett större projekt i Borlänge där vi skulle bygga åtta, nio hus från grunden. Mitt jobb var att måla och bygga ställningar.

Francisco Lopez Solano. Foto: Privat

När Christian ringde och erbjöd jobbet, trodde Francisco att han skulle få en ordentlig lön.

– Men allt jag fick var 500 kronor för mat, och jag var tvungen att be mina kollegor om pengar. Boendeförhållandena var också usla. Jag bodde i ett hus utan el, värme, varmvatten eller kök. Jag sov på golvet, liksom många andra.

Francisco Lopez Solano hoppas på att rättvisa ska skipas för alla de migrantarbetare som jobbade ärligt men inte fick betalt. 

– Jag saknar min familj mycket. Mina barn och min fru är kvar i Nicaragua, och jag hoppas att staten kan hjälpa mig att ta hit dem så att de också kan jobba här. Efter jobbet på Nordiska Golv tvingades jag plocka pantburkar för att överleva och skicka något till mina barn.

Hans råd till andra byggnadsarbetare i Sverige är att undvika svarta jobb.

– Det är riskfyllt, och du vet aldrig om du kommer att få betalt. De utnyttjar utländska arbetare och behandlar dem illa. Jag har förklarat för polisen att detta fick stora konsekvenser för mig. Det var mitt första jobb som nyanländ i Sverige.

Arbetaren söker Nordiska Golvs vd Christian Erdal.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Vendela Engström inklippt framför Tidöregeringen

Vendela Engström:
Avsätt regeringen efter avskaffad flygskatt

Regeringen och Sverigedemokraterna visar gång på gång hur bolag och pengar går före människa och klimat. Flygskattens avskaffande bör vara droppen som får bägaren att rinna över.

”Vi tar helt enkelt bort den”, sa Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg på tisdagens pressträff.

Poff så var flygskatten borta. 

Regeringen med Sverigedemokraterna vill att svenskarna ska flyga mer – och det till en billigare peng. Till råge på allt så är partierna är medvetna om att det kommer leda till större utsläpp. För de är ju inte så dumma, trots allt. 

Profit före klimat. Tidöpartiernas populistiska utspel är trots allt inget som förvånar. Profit och kortsiktighet går ju före allt i den kapitalistiska ordningen vi lever i. 

Partierna lyfter vikten av att vissa flyglinjer ska finnas kvar – för familjer och företag på dessa platser. Men den här politiken handlar inte om att hjälpa befolkningen. Den handlar om att hjälpa bolag. Det här handlar om pengar.

Resultatet av kortsiktig och kapitalistisk politik är att klimatkrisen vi befinner oss i förvärras. När världens politiker borde göra allt för att ställa om samhället och ekonomin till något hållbart väljer alldeles för många att göra precis tvärt om. 

Världsfrånvänd politik

För visst är det lättare att vinna röster på att låtsats som att problemen inte finns. 

Utifrån nuvarande politik bedömer Naturvårdsverket att Sverige varken kommer nå det långsiktiga målet om noll nettousläpp år 2045 – eller etappmålen 2030 och 2040. 

Regeringen påminner om orkestern som fortsatte spela när Titanic sjönk. De kör business as usual, när inget längre är som vanligt.

Det de i stället kan börja med är att bygga ut och rusta upp järnvägen så att den fungerar som den ska – i stället för att dra ner på avgångar. Nästa steg är att återförstatliga järnvägen, för att sedan låta arbetarkollektivet ta över driften. Sist men inte minst borde de göra biljetterna billigare – helst gratis. 

Det ska vara så billigt och lätt som som möjligt att välja det som är klimatvänligt. Det ska inte vara en klassfråga. 

Men faktum är att det klimatfrågan är en klassfråga. De som drabbas hårdas av klimatförändringar är världens arbetarklass. Både i Sverige och utomlands. De som kommer undan – i alla fall till en början – är världens rika, som också står för störst del av världens utsläpp. 

En regering som inte tar klimatfrågan på allvar bör avsättas.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Frida Orupabo presenterar utställning på Bonniers konsthall.
Frida Orupabo på Bonniers konsthall med Big Girl II. Foto: Josephine Askegård

Starkt om makt och förtryck i Frida Orupabos konst

Den norska konstnären Frida Orupabo ställer för första gången ut sina collageskulpturer i Sverige. Och det är en stark upplevelse som väntar besökaren. 

Att kliva in på Bonniers konsthall i Stockholm är något av en chock. Bara antydan om vad vi ska få ta del av ger en förväntan som liknar den som man känner inför att se en film som man hört är otäck eller upprörande. Den enda skillnaden är att detta inte är en film utan konst som gestaltar historiens skräckfyllda kapitel kring vitt och patriarkalt normskapande.

Frida Orupabo, med bas i Oslo, ställer för första gången i Sverige ställer ut sina collageskulpturer, och det gör hon alltså på Bonniers konsthall i Stockholm. Man kan nog utgå ifrån att utställningen kommer att dra folk, och jag hoppas på det. För den är riktigt häftig.

Orupabo är sociolog och hennes verk handlar mycket om att göra människor utan makt till subjekt.

Det kolsvarta förrummet, med sin installation av ett jätteansikte, nedbrutet till ögon, näsa och mun som ljusspel visar hur Orupabo förstår hur hon ska tvinga fram en ny, och chockerande syn på det vi knappt tänker på längre. Installationen ”Of course everything is real” är en omstöpning av ett av surrealisten Salvador Dalís mest kända verk ”Mae West’s face which may be used as a surrealist apartment” från 1935, där Hollywoodikonens blonda uppenbarelse dekonstruerats till en soffa, en eldstad och två landskapsmålningar. 

Berättelser som skrivs om

Orupabos entré berättar redan här om hur de gamla bilder som hon klippt isär och satt samman bär på berättelser som också kan skrivas om när de klipps ner och sätts samman på ett nytt sätt. Mae Wests vita ansikte förvandlas till ett svart subjekt med rörliga ögon. 

Konstnären har sedan länge arbetat med bland annat bilder ur familjens gamla fotoalbum. Men har gått vidare till motiv från äldre pornografiska fotografier med koloniala och rasistiska förtecken och andra bilder från kolonial historia. 

Frida Orupabos White Happiness. Foto: Gerhard Kassner

Resultatet blir synliggörande av övergrepp på flera plan, genom historien och rakt in i vår samtid. Orupabo påvisar helt enkelt hur pornografi i sig också kan fungera som en föreläsning i att vissa grupper av människor – här rasifierade och kvinnor (och därmed förstås andra vanliga pornografiska objekt som barn eller djur) – har ett värde enbart i tjänst av att utnyttjas. 

Associationerna, som till exempelvis till den perverterade pornografi som bland annat producerats i koloniala sammanhang, i nazityskland och i fascismens Italien, i ockupationskrig och i samband med övergrepp mot urbefolkningar väller över en. Det är lätt att må lite illa, och man kanske behöver pausa lite för att sätta samman alla pusselbitar som konstnären häller ut inför våra ögon. 

Kanske beror det delvis på att collaget som konstform inte är det vanligaste att Orupabos verk öppnar våra ögon lite extra. Oavsett spiller verken över på varandra och gör utställningen till något liknande en skog av nya sorters träd att upptäcka. 

Hanger. Foto: Frida Orupabo

Frida Orupabo gör människorna i sina verk tredimensionella genom att lägga lager på lager och förstora upp dem i jätteformat. På så vis gör hon dem till subjekt och ger dem (delvis) upprättelse. Hon klipper och häftar och fram stiger kvinnor och rasifierade med egna agendor. Som kan bjuda motstånd genom att ta plats eller skrika ut sitt lidande – och sin vrede. 

Samtidigt är det värt att påpeka att utställningen inte enbart är en enormt stark politisk berättelse, utan också en konstnärligt säker upplevelse. Så kan man arbeta för att också få bilder att gå rakt in i kroppen utan att passera hjärnan, som Dalí och hans surrealistvänner fick en hel värld att intressera sig för. Frida Orupabo djupdyker i den genren med sin sax.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Serietecknaren Tommy Sundvall
Tommy Sundvall är serietecknare och aktuell med boken Folkbokförd i rännstenen. Foto: Tuija Roberntz

Ett papper med rutor öppnade en ny värld

Folkbokförd i rännstenen, så är namnet på Tommy Sundvalls nya roman som ska skildra arbeten som ”inte räknas som arbeten”. För Arbetaren berättar han om den avgörande stunden då en pedagog, eller fröken som de sa då, gav honom ett papper med rutor.

Under sommaren har Serien Ketamin Cowboys gått som följetong i Arbetaren. Det är inte första gången som karaktärerna Morris och John vandrar in i tidningen. 2020 gick Voijägarn, en serie som sedan blev del av Tommy Sundvalls debut På äventyr i senkapitalismen.

Morris, löst baserad på honom själv, medan John är en uppskruvad version av en barndomsvän.

– Det är två kompisar i 30-årsåldern som bor i en storstad och hankar sig fram på diverse oseriösa gigjobb, säger Tommy Sundvall. 

I den första boken är det just gigjobben som står i centrum, men i Folkbokförd i rännstenen får i stället jobben som inte riktigt räknas ta plats.

– Som när man tvingas åka på arbete kopplat till sin samhällstjänst genom kriminalvården. I John och Morris fall så jobbar de på ett viktminskningsläger för barn. Den typen av jobb ses inte som arbete, men de utför samma saker som de betalda lägerledarna, men de får automatiskt lägre rang.

Utöver det åker Morris och John bland annat till Norge och jobbar på ett gym, samt ställer upp och vaktar en äldre man när hans vårdare ska ta en tjugo minuters paus och ”fokusera på Harry Boy”.

Inspireras av händelser med barndomskompisen

Han beskriver John som en ”loose kanon” och Morris har svårt att säga nej. Vissa av upptågen de tar sig för har sitt ursprung i händelser eller skämt Tommy upplevt med sin barndomsvän. Dessa har sedan dragits till sin spets i böckerna.

– I första boken ska de börja sälja ägg och så är det en bild på Morris där han rastar höns med koppel. Det är ett skämt som min barndomsvän sagt: ‘Om jag har en höna i lägenheten som jag går ut och rastar och sedan säljer äggen, då är den ju frigående inomhus med tillgång till utevistelse.’ berättar Tommy Sundvall.

Barndomskompisen tycker, enligt Tommy Sundvall, mycket om böckerna och har i flera år sagt att han ska tatuera in bilden av John på armen. Något som hittills inte blivit av.

– Det bryter lite emot karaktären. För John är en sådan som skulle tatuerat in den när det fortfarande bara var en skiss som inte ens publicerats i Arbetaren.

Sundvall bjuder in till skratt

Att prata med Tommy Sundvall påminner om att läsa hans serier. Svaren på mina frågor omvandlas snabbt till historier som bjuder in till skratt. Det märks att han har berättandet nära till hands och i de små detaljerna finns komiken. Som när han berättar om hur han till slut fick ett efterlängtat mejl från Galago: ”Då var det tur att kaffekoppen stod på bordet”.

Den första serien gjordes på mellanstadiet. Tommy Sundvall berättar att han är uppvuxen i Jordbro. Föräldrarna arbetade, likt många andra, i industriområdet och fritids var öppet sent.

– Då var det en pedagog, fast då vi sa ju bara fröken, som kom och berättade för oss om serier. Hon hade ett uppkopierat ark med sex rutor. Vi gjorde varsin serie och när de andra gick vidare med sina liv hade jag fastnat, det var som heroin. 

Tommy Sundvall bad om papper efter papper med rutor på, tills pedagogen sa att han kunde använda linjal istället.

– Det är min enda tecknarutbildning, det var alltså en pedagog på mellanstadiet.

Serietecknandet fortsatte, men under gymnasiet väcktes även intresse för fanzine. Det var under, vad Tommy Sundvall beskriver som ”den feministiska serievågen”, som han första gången skickade in något till Galago. Men han fick inget svar.

– Då var det såhär ”Om Liv Strömqvist ritar ett streck på ett papper kan vi sälja flera tusen, vem bryr sig om någon jävla kille från Haninge”.

Men efter sommarföljetongen Voijägarna i Arbetaren och ytterligare ett välputsat mejl till Galago fick han svar. 

– En morgon när jag skulle åka till jobbet plingade det till i telefonen, och då var det bra att kaffekoppen stod på bordet, för annars hade jag tappat den, säger Tommy Sundsvall.

Galago svarade på andra försöket

Sofia Olsson på Galago hade läst och tyckt om Voiägarna och nu var förlaget intresserade av att göra en bok.

Precis som i På äventyr i scenkapitalismen utgår Tommy Sundvalls nya bok från en obestämd storstad. Men själv har han lämnat Stockholm för Kramfors. 

Här finns det en inställning i relation till arbetet som Tommy Sundvall tycker är befriande i jämförelse med den karriärfokuserade storstaden där människor inte klarar av att slå sig till ro, utan ständigt är på jakt efter perfektion. 

– De flesta i Kramfors har ganska oglamorösa jobb, många jobbar på sågverket, i industrin, några i hemtjänsten. Bilden av jobbet är mer att det är en plats man förväntas vara på några timmar om dagen i utbyte mot lön. Det är en annan norm och inställning till arbete som jag själv delar, just eftersom jag själv har lågutbildade föräldrar och själv inte har klarat gymnasiet. Så då är man på sätt och vis dömd till massa skitjobb, säger han och lägger till att CSN-skulder på en halv miljon antagligen ändå bara skulle gjort honom olyckligare.

Uppföljare om arbete bortom städerna

Uppföljaren till Folkbokförd i rännstenen, kommer att skildra arbetsförhållandena i glesbygd.

– Jag har tänkt att jag ska göra en skitjobbstrilogi. Då kommer jag ha skildrat den moderna gigekonomin i första boken, arbete som inte ses som arbete i andra boken, och sedan arbete bortom städerna i tredje boken. Hur det ser ut med arbete och möjligheten att försörja sig på landsbygden.

Själv har han lyckats få jobb på en bensinstation. Något som gett uppslag till ytterligare en bok.

Jobbet på macken har också gett uppslag till en kommande självbiografisk bok inspirerad av Mathilda Josephssons seriebok Mjölk och människor, som utgick från arbetet som kassörska i en matbutik. 

– Hon gjorde en självbiografisk bok, där hon själv inte är huvudpersonen. Det är jättespännande att läsa om någon som sitter i kassan och skildra världen ur den människans perspektiv.

Förra vintern spenderade han med att läsa böcker om bensinmackens historia i Sverige, vilket han vill komprimera och ha med i boken. 

Serieböcker som handlar om arbete säljer bra, berättar Tommy Sundvall.

– Jag tror det beror på att det finns ett behov av igenkänning. Marknaden för böcker om olycklig kärlek eller taskiga relationer tror jag är ganska mättad. Men alla människor måste ju, vare sig man vill eller inte, någon gång i livet ha ett arbete. Därför kan arbetsplatsskildringar vara gångbara för en större publik, säger Tommy Sundvall.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Emil Boss är poet, författare och facklig organisatör i syndikalistiska Stockholms LS.  Foto: Janerik Henriksson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

2019 inskränktes strejkrätten. Det innebar att kollektivavtalens ställning stärktes på bekostnad av möjligheterna att använda konflikt som protestform mot exempelvis lönedumpning och arbetsmiljöproblem. Men om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?, frågar sig Emil Boss.   

Inskränkningen av strejkrätten 2019 innebar ett uppsving för kollektivavtalens ställning i Sverige. Tidigare var det tillåtet för facken att strejka för vadsomhelst med några få undantag. Efter inskränkningen av strejkrätten blev det istället bara tillåtet att strejka för kollektivavtal (eller om arbetare inte har fått sin lön, ett sorts nödläge). Lönedumpning, arbetsmiljörisker, union busting och annat är inte längre lovliga konfliktskäl. 

En ny rapport av Medlingsinstitutet visar att hela åttiotre procent av arbetarna omfattades av kollektivavtal 2023. Sämre går det med medlemskap i fackföreningar.

Organisationsgraden sjunker

På tjugo år har arbetarnas organiseringsgrad sjunkit från över åttio procent till femtioåtta procent. I privat sektor – där bygg, restaurang, industri, jordbruk, skogsbruk, städ, transport och så vidare ingår – är organisationsgraden bara femtiotre procent och då har man ändå, av förklarliga skäl, inte kunnat räkna med de papperslösa arbetarna. 

Enligt Medlingsinstitutet var trettiofyra procent av arbetarna i Sverige utrikes födda 2023 (återigen är papperslösa och dolt utstationerade inte medräknade). Rapporten beskriver utan att ange några procent att utrikes födda arbetare i lägre grad är medlemmar i facken. 

Om man zoomar ut ser det ut såhär: Det finns kollektivavtal nästan överallt, men andelen utrikes födda arbetare ökar och allt färre går med i facken. Ungefär varannan arbetare står redan utanför fackföreningarna och därmed utanför den svenska modellen.

Kollektivavtal som fasad

Jag vet av egen erfarenhet att väldigt många bolag i privat sektor har ett kollektivavtal som inte är värt pappret det är skrivet på. Arbetarna har aldrig fått ta del av några kollektivavtalsenliga villkor, alltihop är bara en fasad för att få bättre kunder.

Eftersom arbetarna inte är medlemmar i facken förmår facken inte följa upp huruvida avtalen följs eller inte. Det handlar nästan uteslutande om arbetare i privat sektor som är utrikes födda.

Själva värdet i kollektivavtalen tycks alltså ha devalverats de senaste tjugo åren. På tusentals företag spelar det helt enkelt ingen roll för arbetarna om det finns ett kollektivavtal eller inte. Ändå har kollektivavtalens fackliga ställning förstärkts. 

Fem år efter inskränkningen av strejkrätten ser det ut som att LO gick i en fälla. För om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?   

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.
Ett nytt besökscentrum till minne av protestsångaren Joe Hill slår upp dörrarna i Gävle i september. Foto: Johan Apel Röstlund

Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne

Mannen som aldrig dog ska få nytt liv. För nu satsas det som aldrig förr på att lyfta Joe Hills minne i Gävle. I september öppnar nämligen ett besökscentrum för den mytomspunna protestsångaren. Och stadsvandringarna i Joe Hills fotspår lockar hundratals nyfikna besökare.

– Vi är absolut ingen konkurrent till Joe Hill-gården. Tvärt om vill vi att fler ska hitta dit.

Det säger Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle när vi står ute på grusplanen alldeles intill slottet och där det nya Joe Hill Visitor Center snart ska invigas i det gamla fängelsemuseet.

Joe Hill Visitor Center kommer bli ett komplement till Joe Hill-gården och Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle, som förvaltas av SAC Syndikalisterna.

Desirée Kjellberg är en av initiativtagarna till projektet som ska lyfta minnet av ”Mannen som aldrig dog”.  Joe Hill avrättades 1915 efter vad många menar ett av tidernas största justitiemord, men hans sånger lever vidare i den internationella arbetarrörelsen och har inspirerat världsstjärnor som Joan Baez, Bob Dylan, Patti Smith och Bruce Springsteen.

Hon pekar in mot museet där den nya permanenta utställningen snart är färdigställd. Hit ska nyfikna turister och Gävlebor lockas för att ta del av Joe Hills uppväxt och öde. Tanken är att bredda kunskapen om hans gärning och kamp för drägliga villkor.

Desirée Kjellberg på fängelsemuseet i Gävle är en av initiativtagarna till Joe Hill Visitor Center
Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund

– Man blir sällan profet i sin egen hemstad och jag tror inte att gemene man förstår hur stor Joe Hill är runt om i världen och vilken betydelse han haft. Och så var det med mig med när jag började samla in material till till besökscentret. Det var först då det slog mig, att shit vad mycket som skrivits om honom.

Lisa Pehrsdotter är kultursamordnare på Gävle kommun och en av initiativtagarna till Joe Hill Visitor Center
Lisa Pehrsdotter är kultursamordnare på Gävle kommun och en av initiativtagarna till att lyfta Joe Hills minne i staden. Foto: Johan Apel Röstlund

Men allt började egentligen redan för ett par år sedan. Lisa Pehrsdotter hade då efter många år som journalist i Gävle och Dalarna fått en ny tjänst som kulturutvecklare på Gävle kommun.

– På listan med saker att ta tag i som låg på mitt skrivbord när jag kom första dagen stod det Joe Hill.

Lisa Pehrsdotter skrattar till.

– Jaha, tänkte jag bara och började fundera.

Hon förklarar att det från kommunalt håll länge funnits frågor om hur staden bättre ska lyfta fram sin största kändis. Samtidigt, menar Lisa Pehrsdotter, har det funnits något av en beröringsskräck. För även om kommunen tidigare stöttat bland annat sommarprogrammet på Joe Hill-gården är det en inte helt okontroversiell historisk figur som nu ska sätta Gävle på kartan och locka historieintresserade turister till staden.

Joe Hill
Foto: Wikimedia commons

Joe Hill var en radikal fackföreningskämpe som dömdes och avrättades för ett mord som han med största sannolikhet inte begått. Hans liv handlar till stor del om politik och arbetsklassens kamp. Inte sällan infekterade frågor i de kommunala korridorerna där oroliga tjänstemän än i dag är rädda att trampa snett.

Gävle kommun vill lyfta minnet av Joe Hill

Gävle kommun vill lyfta minnet av Joe Hill. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det har gjort att frågan flutit lite mellan stolarna. Men så satte Skottes musikteater upp sin pjäs för två år sedan och då såg vi hur intresset växte igen. Så jag kallade till ett förutsättningslöst möte, med bland annat folk från Joe Hill-gården, och det var väldigt många intresserade. Det blev en peppig stämning med så mycket idéer, säger Lisa Pehrsdotter.

Desirée Kjellberg från fängelsemuseet var med på mötet och kom med idén att besökscentret skulle passa perfekt i deras lokaler. Och nu, den sjunde september, är det alltså dags för invigning.

– Det finns fortfarande massor av tankar på mer saker att göra och vi får se lite var allt landar men förutom besökscentret har vi redan börjat planera för en årlig Joe Hill-dag här i Gävle, i samband med FN:s internationella arbetsmiljödag den 28 april, säger Lisa Pehrsdotter.

Hon sitter i eftermiddagssolen inne på den gamla fängelsegården där allt fler människor börjar sluta upp inför kvällens stadsvandring i Joe Hills fotspår, som hålls av Anders Wesslén.

Han är historiker på Länsmuseet Gävleborg och en av världens främsta Joe Hill-forskare. Som född och uppvuxen i Gävle väcktes hans intresse för Joe Hill tidigt.

– Som alla andra här fick jag ju höra hans namn redan i skolan och när jag blev lite äldre snöade jag in på Ture Neman och fastnade för hans biografi över Joe Hill. Det var ju som en äventyrssaga men också full av en massa annat som är intressant. Det är vilda västern, utvandrar- och migranthistoria tillsammans med kriminal- och politisk historia.

Anders Wesslen håller i stadsvandringen i Joe Hills fotspår i Gävle
Omkring 200 personer deltog i stadsvandringen i Gävle för att lära sig mer om Joe Hill av historikern Anders Wesslén. Foto: Johan Apel Röstlund

Anders Wesslén kisar mot solen. Han är nöjd med kommunens satsning och menar att besökscentret kommer bredda både intresset och kunskapen.

– Det här kommer göra att vi kan dra ut historien mer och att Joe Hill inte bara blir centrerad till en plats i Gävle. Han bodde ändå i staden i 22 år innan han reste över till Amerika det sätter naturligtvis sina spår hos en människa. För han tog med sig mycket härifrån som formade hans politiska medvetenhet där borta.

Han nämner de tre stora folkrörelserna från början av 1900-talet som präglade Joe Hills uppväxt. Nykterhetsrörelsen, den musikaliska traditionen hos de frireligiösa och inte minst den framväxande arbetarrörelsen.

Uppemot 200 personer har samlats på grusplanen när Anders Wesslén knackar i mikrofonen och hälsar folk välkomna.

Omkring 200 personer deltog i stadsvandringen I Joe Hills fotspår i Gävle
Kön ringlade lång i de trånga gränderna ner mot Joe Hills barndsomhem i Gamla Gefle. Foto: Johan Apel Röstlund

Under en dryg timme guidar Anders Wesslén runt på Söder och bland de välbevarade träkåkarna i det vackert belägna Gamla Gefle.

Joe Hillgården i Gävle.
Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle. Foto: José Figueroa

– Där, pekar han mot det snart nybyggda Agnes Kulturhus precis intill Gavleån, låg den gamla Rettigska tobaksfabriken där en 13 år lång strejk bröt ut när Joe Hill bodde alldeles i närheten.

Spontana applåder bryter ut när Anders Wesslén berättar om de strejkande unga kvinnor som fått nog av slavliknande arbetsvillkor och hur de anställda i stället startade ett tobakskooperativ vid det förra seklets början.

Nyöppnade Joe Hill Visitor Center i Gävle
Den 7 september invigs Joe Hill Visitor Center på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det här kan omöjligt ha passerat honom opåverkad. Och alldeles oavsett vad man har för politiska värderingar så går det inte att förneka att Joe Hill är den mest berömda person som någonsin kommit från Gävle. Jag menar, självaste Chuck D från den amerikanska rapgruppen Public Enemy, har ju kallat honom ”The father of modern protest music” och det säger väl egentligen allt, säger Anders Wesslén.

Vandringen går vidare genom de kullerstensbelagda gränderna tills den avslutas på Nedre Bergsgatan i huset där Joe Hill växte upp och som fortfarande ägs och drivs av SAC Syndikalisterna. Också här finns ett museum och dit hoppas alltså det nya besökscentret att ännu fler ska hitta.

– Det vi kan göra är att komplettera Joe Hill-gården, som ju inte har samma resurser med personal och regelbundna öppettider som oss, säger Desirée Kjellberg.

Strax bakom henne i kön av stadsvandrande besökare står Eva och Per Thelin Myrbäck. De är nöjda att Joe Hill nu lyfts av kommunen.

Eva Thelin Myrbäck och Per Thelin Myrbäck från Gävle tycker att stadsvandringen I Joe Hills fotspår var intressant.
Eva och Per Thelin Myrbäck från Gävle tycker det är bra att kommunen nu satsar på att lyfta Joe Hills minne. Foto: Johan Apel Röstlund

– Han har ju betytt väldigt mycket för Gävle och tidigare har det ju varit syndikalisterna som tvingats sköta allt själva. Så jag är glad att de tagit tag i det här, säger Eva Thelin Myrbäck och Per fyller i:

– Ja, han är ju en väldigt viktig historisk person. Mitt första möte med Joe Hill var genom Bo Widebergs suveräna film från 1971 och det var den som fick mig intresserad.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anna Jörgensdotter är författare och skribent. Foto: Foto: Adam Ihse/TT, Pernilla Wahlman

Anna Jörgensdotter:
Kampen för Palestina är att hedra andra världskrigets motstånd

”Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen. Men de vita kapitaliststaterna har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra” – då som nu, skriver Anna Jörgensdotter.

Den 31 mars 1939 trängdes tiotusentals antifascister i hamnen i Alicante och väntade på – visste – att västvärldens båtar skulle komma och rädda dem. En båt hade anlänt och redan farit, men fler måste vara på ingång. Italienska fascister samlades uppe i ett fort på det berg som inte kan kallas ett berg.

Jag är dålig på kartor, kass på geografi.

Ett år efter min pappas död drog jag och barnen till Mallorca för det lilla arv som blev. Kan jag placera ut exakt var i Mallorca vi var? Nej. Visste jag, som varit engagerad i Palestina sedan 90-talet exakt var Gaza och Västbanken ligger, och östra Jerusalem och andra annekterade områden? Nej. Jag vet det nu, men när jag gick i demos för Palestina 2004 och arrangerade stödkväll för Palestina 2014, visste jag inte gränserna, uppdelningen, ockupationen till fullo.

Alicante – den sista utposten

I hamnen i Alicante irrade jag runt för att hitta minnesstenen över de omkomna och tillfångatagna. Jag irrade för att hitta platsen där det varit ett koncentrationsläger, gick fel, hittade till slut minnesmärken i en liten park på baksidan av ett köpcentrum. Och det var så mycket bättre än ingenting. 

Jag försökte föreställa mig koncentrationslägret, människorna som tvingades dit av fascisterna. Alicante var den sista utposten, den sista “fria” delen av Spanien när inbördeskriget rasat i nästan tre år. De som kämpat mot fascisterna, och deras familjer, egentligen alla som inte sympatiserade med fascisterna, som fortfarande levde och trodde på västdemokratiernas hjälp, tog sig från hela Spanien till hamnen. Förvissade om att demokratiska länder, allierade, inte ville att Franco skulle hinna mörda ännu fler innan han segrade.

Men inga båtar kom.

Ett tjugotal människor tog sina liv (hellre än att bli avrättade av fascisterna), mammor höll sina barn hårdare, tröstade: det kommer att bli bra – men när fascisterna kom ner från kullen tidigt på morgonen den 1 april betydde tröst och kärlek ingenting. Barnen tas ifrån mödrarna. De små barnen ska dö och de äldre ska indoktrineras; placeras ut i lämpliga fascistfamiljer. Kvinnorna sätts i fängelser, separerade från sina bebisar: men de kan höra dem gråta från rummet intill.

Omvärldens svek

Tortyren i det. Ljudet av skott och skrik från innergården. Helvetet att vänta, inte veta. Det monumentala sveket från en medvetet blundande omvärld. Och Sveriges statsministern skriver till landets tidningar att de inte får publicera något ofördelaktigt om Herr Hitler och Herr Franco.

Kappor vänds. Så lätt vänds kappor. Så lätt urholkas demokrati och yttrandefrihet.

Det kör en högerextremist in i ett demonstrationståg för Palestina. Vårdslöshet i trafiken, rubriceras det först som. Rubrikerna är till en början tunna (långt senare ändras rubriken till hatbrott). Det är långt ifrån terrorattacken på Drottninggatan, eftersom det är en vit rasist: är det så vi tvingas tolka ignoransen hos polis och press?

Veckan efter tar en man tag i min Palestinaflagga och försöker slita den ur mina händer. Stämningen i tåget är annorlunda, gatan känns mer osäker. Det är den där förskjutningen som kallas normalisering men borde heta något annat: Brutalisering?

En vän säger: ”Hur är världen funtad, när det tycks som om ju fler barn som massakeras, desto mer okej blir det att visa rasism och zionism öppet?” 

Aldrig igen

Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen: den som kommer att döda oss eller åtminstone separera oss från de vi älskar. Men de vita kapitaliststaterna (med århundraden av kolonialism i bagaget) har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra.       

I boken What does Israel fear from Palestine? skriver Raja Shehadeh om behovet (hos vita världsledare) att hålla fast vid vit överlägsenhet (inklusive högerpopulistiska idéer) – och verklighetsbeskrivningar som går på tvärs mot alla siffror och kartor, all historia – för att rättfärdiga och förstärka sin existens.

Den som överlever på att förtrycka och förstöra människor och jord står för den verkliga terrorn, men kapitalismen får vi inte röra. Då stämplas vi som farliga och fiender, och blir villebråd för högerextrema våldsverkare som har rätten och makten på sin sida.

Vi lever inte i en uppochnedvänd värld, även om det känns så. Vi lever under kapitalismen. 

Så, vi höjer våra Palestinaflaggor för att de symboliserar människors rätt till liv och land (liksom Belarus flagga, Kurdistans, och Republikens i Spanien för drygt åttio år sedan). Vi väntar inte på den vita västvärldens räddning. Vi vet att bygget av en ny värld både beror och hänger på oss samt bygger på
människors lika värde.

Vi irrar och tröstar och övar på hopp (och drömmer mardrömmar om nätterna). Vi behöver inga minnesmärken, vi är vittnen just nu.

Barnen som bär flaggan längst fram i tåget skriker så högt efter rättvisa, frihet och medmänsklighet att alla borde höra.    

Publicerad Uppdaterad