Följetong #55/2017

Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 7

Foto: Vilhelm Stokstad/TT

När han ringde på dörren till lägenhet 709 var klockan exakt tjugo minuter över nio. Kvinnan som öppnade dörren och kom ut sa med dämpad röst att Ji-woo hade frågat efter sin mamma. ”Han somnade för bara några minuter sedan.” En liten flicka – att döma av hennes flätor gick hon i andra eller tredje […]

När han ringde på dörren till lägenhet 709 var klockan exakt tjugo minuter över nio. Kvinnan som öppnade dörren och kom ut sa med dämpad röst att Ji-woo hade frågat efter sin mamma. ”Han somnade för bara några minuter sedan.” En liten flicka – att döma av hennes flätor gick hon i andra eller tredje klass – räckte fram -Ji-woos- gaffeltruck till honom. Han tackade dem och stoppade ner trucken i ryggsäcken. Han öppnade dörren till sin lägenhet, 710, och bar försiktigt in det sovande barnet. Promenaden genom korridoren till barnkammaren kändes ovanligt lång. Ji-woo kunde inte ha sovit särskilt djupt, för så snart han lade honom i sängen kunde han höra pojken suga på tummen, ett fuktigt och ödsligt ljud i det mörka rummet.

Han gick in i vardagsrummet och tände i taket, låste ytterdörren och satte sig i soffan. Där satt han försjunken i tankar en stund, och reste sig sedan upp och gick tillbaka till ytterdörren, öppnade den och gick ut. Efter att ha tagit hissen ner till bottenvåningen gick han och satte sig i förarsätet i den parkerade bilen. Medan han som bäst rotade runt i väskan där han hade skissblocket och de två 6-millimetersbanden, ringde telefonen.

”Ji-woo?” Hans hustru lät sömnig på rösten.

”Han sover.”

”Har han ätit?”

”Det måste han ha gjort. När jag kom dit hade han redan somnat.”

”Okej. Jag kommer hem runt elva.”

”Han sov så djupt att jag … eh …”

”Vadå?”

”Jag ska bara ta en vända till ateljén. Det är en grej jag inte har hunnit göra klar än.” Hans hustru svarade inte. ”Jag är säker på att Ji-woo inte kommer att vakna. Han sover gott. Och han brukar ju sova hela natten nu för tiden.” Inget svar.

”Är du där?” Fortfarande inget svar.

”Älskling.”

Till hans förvåning lät det som om hon grät. Var det ingen annan i affären? Det vore minst sagt ovanligt om hon grät inför andra människor, hon som alltid var så orolig för nyfikna blickar.

Efter ett tag verkade hon ha lugnat ner sig, och nu var hennes röst en han aldrig hade hört henne använda förut, så sammansatt var blandningen av känslor den tycktes uttrycka. ”Åk då, om du vill det. Jag stänger här och går hem nu.”

Hon lade på. I vanliga fall var hon den sortens människa som aldrig kunde förmå sig att lägga på först, hur upptagen hon än var. Det gjorde honom förvirrad och han drabbades oväntat av skuldkänslor och satt obeslutsamt kvar en stund med mobilen i handen. Han dividerade med sig själv om huruvida han borde gå in igen och vänta tills hustrun kom hem, men han bestämde sig snart och startade bilen. Det var ganska tomt på gatorna den tiden på dygnet, det skulle inte ta henne mer än tjugo minuter att komma hem. Pojken skulle med all säkerhet fortsätta sova och inget skulle hända. Hur som helst stod han inte ut med tanken på att sitta där i den upplysta lägenheten och vänta på att hustrun skulle komma hem, bara för att konfronteras av mörkret i hennes ansikte.

När han anlände till ateljén var bara J där.

”Vad sent du kommer! Jag skulle just gå.”

Han hoppades att J inte skulle dröja kvar för hans skull. Med tanke på att de var fyra som delade på lokalen och att alla var nattugglor, hände det ytterst sällan att man fick arbeta ostört en hel kväll.

Han satte på datorn medan J plockade ihop sina saker och satte på sig sin trenchcoat. J såg häpen ut när han tog fram de två videobanden.

”Du har gjort något.”

”Ja.”

J log åt det korthuggna svaret. ”Det skulle vara roligt att se det när du är klar.”

”Absolut.”

J gjorde en skämtsam bugning, öppnade dörren och svängde energiskt på armarna när han gick ut, i en imitation av någon som insåg att han var i vägen.

Han skrattade. När skrattet hade klingat ut slogs han av hur länge sedan det var han hade skrattat så.

Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

När han tog ut den färdiga filmen och slog av datorn nästa dag var solen redan uppe.

Videoinspelningarna hade blivit bättre än han hade väntat sig. Ljussättningen, hennes rörelser, den stämning de skapade – allt var andlöst fängslande. Han lekte helt kort med tanken på att lägga till bakgrundsmusik, innan han valde att låta det vara tyst för att väcka en känsla av att allt som hände på skärmen utspelade sig i ett slags vakuum. Hennes stillsamma rörelser, hennes nakna kropp översållad av prunkande blommor, mongolmärket – mot en fond av tystnad, en ljudlös harmoni som förde tanken till något uråldrigt, något evigt.

Han hade kämpat sig igenom det omständliga arbetet med att redigera materialet i vad som kändes som en evighet, rökt sig igenom ett helt cigarettpaket, och inte slutat förrän det var klart. Det färdiga verket var fyra minuter och femtiofem sekunder långt. Filmen inleddes med hans hand som målade hennes liggande kropp, dröjde vid mongolmärket, och sedan, efter en sekvens som fångade hennes ödsliga ansikte, vars drag var så dunkla att hon knappt gick att känna igen, tonade den ut.

Det var länge sedan han hade upplevt den utmattning man drabbas av efter att ha varit uppe hela natten. Det kändes som om sandkorn hade kilats in här och var i huden, som om allt omkring honom hade antagit främmande former. Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

Så snart han var klar slog han händerna för ögonen, uppfylld av tanken på den vision han visste att han aldrig borde försöka fånga på film, men som han, om något sådant vore möjligt, skulle ge titeln ”Mongolmärke 2”.

Visionen av en man och en kvinna vars kroppar lyste av målade blommor, som hade sex med varandra mot en fond av outsäglig tystnad. Deras rörelser jordnära och självklara i detta vakuum. En följd av scener som växlade mellan våld och ömhet och där ingen ytterlighet lämnades outforskad. Ett avskalat, utdraget ögonblick av stilla rening, det extrema förädlat till en sorts frid.

Han höll hårt i filmen och strök med fingrarna över den medan tankarna for genom huvudet. Om han skulle välja en man som skulle ha sex med hans svägerska, kunde det i vilket fall som helst inte bli han själv. Han var alldeles för medveten om sin rynkiga mage, sina bilringar, sina slappa skinkor och lår.

Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna.

Han startade bilen, men i stället för att köra hem åkte han till ett badhus som låg i närheten. Han bytte om till shortsen och den vita t-shirt som de gav honom i receptionen och betraktade besviket sin bild i spegeln. Inte tu tal om saken: det kunde inte bli han själv. Men vem i så fall? Hur skulle han hitta någon som kunde ha sex med henne? Det var ingen porrfilm han skulle göra, men det skulle inte räcka med att de bara låtsades. Det måste vara autentiskt, och det innebar faktisk penetration. Så vem? Vem skulle gå med på något sådant? Och hur skulle hans svägerska reagera?

Han visste att han hade nått den punkt där det inte fanns någon återvändo. Men han kunde inte sluta nu. Nej: han ville inte sluta.

Med kroppen smekt av den heta ångan försökte han somna i bastun. Det var som att befinna sig inuti en sommarkväll, som om tiden hade stannat upp. Omsluten av sin fantasibilds varma strålglans, den enda bild som var förbjuden för honom, rann all kraft sakta ur honom.

Det första han såg när han vaknade ur sin korta sömn var henne.

Hennes hud var ljust grön. Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna. Mongolmärket var borta; i stället var hela kroppen jämnt överdragen med denna blekgröna nyans.

Han vände henne på rygg. Ett bländande sken kom från hennes nakna kropp och fick honom att kisa. Han kunde inte se området ovanför brösten – som om ljuskällan låg någonstans runt hennes ansikte. Han särade på hennes ben och hon skrevade på ett sätt som bara kunde betyda att hon var vaken. En grön sav, likt den som sipprar ut från ett sönderrivet löv, började flyta ur hennes vagina när han trängde in i henne. Gräsets bittersöta doft var så intensiv att han fick svårt att andas. När han drog sig ur henne, precis innan orgasmen, såg han att hela hans penis var grönfärgad. Från magen ner till låren var huden insmord med en svartaktig massa, en färsk växtsaft som kunde ha kommit från antingen honom eller henne.

Han hade ringt upp henne igen och mötts av tystnad i andra änden.

”Yeong-hye …”

”Ja.” Den här gången dröjde det lyckligtvis inte alltför länge innan hon svarade. Lät det som om hon var glad att höra ifrån honom? Han var inte säker.

”Fick du sova ordentligt i går?”

”Ja.”

”Det är något jag skulle vilja fråga dig.”

”Okej.”

”Har du tvättat bort blommorna?”

”Nej.”

Han andades ut med en lång suck. ”Skulle du i så fall kunna behålla dem så länge? Bara till i morgon. De kommer inte att blekna bort till dess. Jag … eh, jag behöver filma dig en gång till.”

Skrattade hon? Han önskade att han kunde se uttrycket i hennes ansikte. Log hon?

”Jag ville ha dem kvar”, sa hon lugnt, ”så jag har inte tvättat mig. De håller drömmarna borta. Om de nöts bort längre fram hoppas jag att du kan måla dit dem igen åt mig.”

Han kunde inte riktigt förstå vad hon sa, men han kramade luren och mumlade ”Bra”. Kanske skulle hon gå med på det, trots allt. Kanske skulle hon gå med på det han ville göra.

”Har du tid att komma i morgon igen? Till ateljén.”

”Ja.”

”Och det kommer en till person också. En man.” Hon sa inget. ”Han ska få klä av sig och så målar jag blommor på honom också. Är det okej?” Han väntade. Hennes tystnad fick honom inte längre att känna sig besvärad; vid det här laget tyckte han sig ha förstått att den oftast var ett tecken på samtycke.

”Det är okej.”

Han lade på luren och började vanka fram och tillbaka i vardagsrummet medan han vred sina händer.

Han ringde till sin hustru. Det skulle bli olustigt, men det måste göras.

”Var är du?” frågade hon. Tonfallet var mer tvetydigt än kyligt.

”Hemma.”

”Hur gick det med jobbet?”

”Det är inte klart än. Jag kommer nog att hålla på till i morgon kväll.”

”Jag förstår … slit inte ut dig.”

Han lade på. Han hade hellre sett att hon hade skrikit och rasat som andra fruar, gnatat och skällt ut honom. Hon gav med sig så lätt, och hennes vana att svälja förtreten till sista droppen stod honom upp i halsen. Han visste inte om hennes förtvivlade försök att vara förstående och hänsynsfull var positivt eller negativt. Kanske var det bara han som var självcentrerad och ansvarslös. Men just nu upplevde han hustruns tålamod och vilja att göra det rätta som kvävande, vilket gjorde honom än mer benägen att se det som en karaktärsbrist hos henne.

När den vaga blandningen av skuld, ånger och osäkerhet väl hade gått över, gick han vidare med nästa steg i sin plan och slog J:s nummer.

”Hej. Ska du till ateljén i kväll?”

”Nej, jag var där hela kvällen i går. Jag tänkte ta det lugnt i dag.”

”Jaså? Jag vill be dig om en liten tjänst.”

”Vadå för sorts tjänst?”

”Har du tid i morgon? Jag tänkte filma i morgon kväll.” Han beskrev vägen till M:s ateljé för J. Han var på vippen att säga att det gick bra ifall J bara kunde komma på eftermiddagen, att det inte skulle ta lång tid, men så ångrade han sig. ”Du sa att du ville se det jag gjorde i går, eller hur?”

”Gärna.”

”Okej, jag är på väg till ateljén nu.” Han lade på.

Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå.

J var tidig. Trots att han vanligtvis var väldigt avslappnad, verkade han nu för första gången otålig.

”Jag fryser.”

Han gjorde i ordning en kopp kaffe åt J och klädde av honom i huvudet. Bra: de skulle passa ihop med varandra.

Föregående eftermiddag, då han hade visat filmen för J, hade den yngre mannen blivit helt begeistrad.

”Den är otrolig … helt magisk! Jag menar, hur kom du ens på idén? Ett tag tyckte jag faktiskt att du var rätt medelmåttig … åh … förlåt …” J:s röst och uttrycket i hans ögon svämmade över av en nästan misstänkt överdriven entusiasm. Var han uppriktig? ”Det är så annorlunda från allt du har gjort förut. Det här är … det är som om någonting har lyft dig till en helt annan nivå. Vilka färger!”

Även om han värjde sig mot J:s överord – typiskt unga människor – måste han överlag hålla med. Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå. Det kändes som om kroppen flödade över av alla intensiva nyanser, all denna latenta energi inom honom – det var nästan outhärdligt. Han levde med en ny intensitet.

”Jag brukade vara mörk”, ibland ville han uttrycka det på det sättet. Jag brukade vara mörk. Jag befann mig på en mörk plats. Den monokroma världen, fullkomligt tömd på de färger han nu upplevde, hade ägt en stillhet som var vacker på sitt sätt, men han kunde inte återvända dit. Det tycktes honom som om den glädje som hade gjort honom förmögen att känna det där fridfulla lugnet nu för alltid hade gått förlorad för honom. Och ändå kunde han inte tänka på det som en förlust. All hans energi var inriktad på att försöka hantera den upphetsning och den förhöjda medvetenhet som det innebar att leva
i nuet.

Uppmuntrad av J:s beröm fick han till slut ur sig det han hade tänkt säga, även om han inte kunde låta bli att rodna. Men när han visade honom skissblocket och programmet från dansföreställningen och frågade om han kunde tänka sig att ställa upp som modell, blev J nervös.

”Men varför ber du mig? Det finns massor av professionella modeller där ute, du kunde anlita en teaterskåde-spelare, eller …”

”Du har rätt sorts kropp. För mycket gymmuskler skulle vara helt fel. Du passar perfekt.”

”Nej, jag är inte rätt person för ett sådant uppdrag – posera så där med den där kvinnan. Det går inte.”

”Ingen kommer att veta att det är du. Jag kommer inte att visa ditt ansikte. Och vill du inte träffa den här kvinnan? Skulle du inte vilja vara en del av inspirationen till ett sådant verk?”

Efter att bara ha fått natten på sig att tänka över saken ringde J nästa morgon och sa att han ställde upp. Naturligtvis kunde den yngre mannen inte gissa sig till vad han verkligen ville: att filma dem båda, J och hans svägerska, när de hade sex på riktigt.

”Hon är lite sen, eller hur?” sa J och spanade nervöst ut genom fönstret. Själv hade han också börjat bli otålig. Hon hade försäkrat honom att hon skulle hitta till ateljén, så han hade bestämt sig för att vänta på
henne där i stället för att möta henne vid tunnelbane-stationen.

”Nej, jag kanske ska gå ner till stationen.” Han tog sin tröja och reste sig upp, men i samma stund hörde de att någon knackade på den frostade glasdörren. ”Ah, hon är här.”

J ställde ifrån sig kaffekoppen.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt.

Den här gången var hon klädd i en bylsig svart tröja och samma jeans som förut. Hennes utsläppta hår, naturligt korpsvart, var fortfarande vått; hon måste ha tvättat det precis innan hon gick hemifrån. Hon tittade först på honom, sedan på J, och gav till ett kort skratt.

”Jag var väldigt försiktig”, sa hon och rörde vid håret. ”Det kom inget vatten på blommorna.”

J log. Han såg lättad ut. Han hade antagligen inte förväntat sig att hon skulle verka så vanlig.

”Klä av dig.”

”Jag?” J spärrade upp ögonen.

”Hon är redan klar, så nu behöver jag bara måla dig.” J kvävde ett nervöst fniss, vände ryggen åt dem och klädde av sig. ”Du måste ta av dig byxorna också.” J tvekade, och gjorde sedan som han hade blivit ombedd. J var spensligt byggd, spensligare än han hade förväntat sig. Med undantag för den täta behåring som löpte från naveln ner till överdelen av låren var hans hud avundsvärt vit och slät.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt. Med en tjock pensel målade han så snabbt som möjligt ljuslila hortensior som såg ut att virvla ner över J:s rygg, som fångade av en hård vind.

”Vänd dig om.”

Med J:s penis som mittpunkt målade han en ensam stor blomma, blodröd, så att det såg ut som om J:s svarta könshår var foderbladen och hans penis pistillen. Under tiden satt hon lugnt i soffan och smuttade på en kopp te och tittade intresserat på medan han arbetade. När han var färdig märkte han att J:s penis hade styvnat en aning.

Efter att ha målat resten av blommorna på J:s överkropp tog han en kort paus, reste sig sedan upp och ersatte bandet i videokameran med ett nytt för att försäkra sig om ordentligt med speltid. Han vände sig mot henne och bad henne att ta av sig kläderna.

Hon gjorde som han sa. Ljuset var inte lika intensivt som förra gången, men de guldgula blomklasar som han hade målat på hennes bröstkorg lyste fortfarande klart. I motsats till J var hon helt lugn och samlad, som för att framhålla hur mycket naturligare det var att inte vara påklädd. När hon ställde sig på knä på lakanet, gick J:s hänförda min honom inte förbi.

Utan att han behövde ge henne några anvisningar flyttade hon sig närmare J, och han, som för att spegla henne, ställde sig på knä. Det vilade något melankoliskt över kontrasten mellan hennes lugna, tysta ansikte och hennes färgskimrande kropp.

”Vad ska vi göra nu?” frågade J, röd i ansiktet. Han var förmodligen nervös över att behöva ta initiativet, men hans penis hade likafullt styvnat igen.

”Sätt henne i knät.” Han tänkte att det var bäst att bara referera till henne som ”hon”. Nu tog han videokameran och gick emot dem. ”Slå armarna om henne. Men för helvete, har du aldrig gjort det här förut? Det är meningen att du ska agera. Pröva med att ta henne på brösten eller något.”

J torkade sig i pannan med baksidan av handen. Men innan han hann göra något bytte hon sakta ställning och satte sig grensle över honom. Hon slöt ena handen om hans nacke och drog honom till sig, och med den andra började hon smeka den röda blomman på hans bröst. Ackompanjerad endast av tre människors andhämtning förflöt en tid som var omöjlig att mäta. J:s bröstvårtor styvnade och hans penis blev hård. Hon gned sin hals mot J:s som om de var två fåglar som kelade med var-andra, nästan som om hon hade sett hans teckningar och visste precis vad han ville att hon skulle göra.

”Bra. Jättebra.” Han filmade scenen från olika vinklar, innan han så småningom hittade den bästa. ”Bra … fortsätt så. Lägg er ner så där, ovanpå varandra.”

Hon satte handen mot J:s bröst och föste milt ner honom på lakanet, och började sedan smeka de röda blommorna som löpte utmed hans överkropp, en efter en, medan hon långsamt närmade sig hans skrev.

Han ställde sig bakom henne med videokameran, och försäkrade sig om att få med de mörklila blommor som spred sig över hennes rygg, mongolmärket som skälvde i takt med hennes rörelser. Han bet ihop och tänkte för sig själv: det var det. Men tänk om det kunde bli ännu bättre.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

J:s penis var redan helt erigerad, han grimaserade som om han inte längre kunde stå emot trycket. Hon lade sig långsamt på mage, med brösten vilande mot J:s bröstkorg och stjärten i luften. Han filmade dem från sidan. Det vilade något obscent över hur hon krökte på ryggen, som en katt, över det omålade området runt J:s navel, över hans styva penis. Det var nästan som om de var två enorma, abstrakta växter. När hon långsamt satte sig upp igen, grensle över J:s höfter, stammade han:

”Kanske … jag menar, jag tänkte bara …” Han såg först på henne och sedan på J. ”Skulle ni kunna göra det … alltså … på riktigt?”

I hennes ansikte syntes inte tillstymmelsen till chock eller motvilja, men J sköt henne plötsligt ifrån sig som om han hade bränt sig på hennes hud. Han ställde sig på knä och försökte generat skyla sin penis.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

”Det är helt okej om du inte vill, men om du skulle kunna tänka dig att bara …”

”Nu räcker det, jag har gjort mitt.” J reste sig upp.

”Vänta lite. Vänta. Jag ska inte be dig att göra något mer. Bara det du gjort hittills.” Han grep tag i J:s axel. Kanske tog han i hårdare än han hade tänkt, för J grymtade till och knuffade bort hans hand.

”Du, kom igen … ta det lugnt.”

En tyst paus. J tycktes vekna en aning.

”Jag fattar … jag är också konstnär, trots allt. Men något sådant här, det bara … nej. Vem är den här kvinnan, förresten? Hon verkar inte vara prostituerad. Och även om hon vore det, skulle det ändå inte vara okej.”

”Jag förstår. Verkligen. Jag ber om ursäkt.”

J gick och satte sig på lakanet igen, men den sexuellt laddade stämning som rådde för bara några minuter sedan hade falnat helt. Han slog armarna om henne och lade henne ner, med ett spänt uttryck i ansiktet som om allt var en form av straff. Deras kroppar överlappade varandra likt två kronblad och hon slöt ögonen. Hade J gått med på det skulle hon utan minsta protest ha låtit det hända. Det var han övertygad om.

”Pröva att röra lite på er.”

J rörde sig långsamt fram och tillbaka i en ansträngd och styltig imitation av sex. Han såg hennes fotsulor kröka sig och hon grep tag om J:s midja. Hennes kroppsrörelser var tillräckligt sinnliga och lustfyllda för att uppväga J:s passivitet. De låg kvar i samma ställning i tio minuter eller så, varav varje sekund var uppenbart motbjudande för J, men själv tyckte han att tiden kändes alldeles för kort. Han lyckades dock få de bilder han ville ha och några ganska fina sekvenser.

”Är det klart nu?” frågade J. Han var röd ända upp till hårfästet, men inte på grund av sexuell upphetsning.

”Bara en gång till … det här blir det sista.” Han svalde. ”Bakifrån. Hon ska ligga på mage. Det här blir verkligen sista gången. Det är den viktigaste scenen. Säg inte att du inte kan.” J brast ut i ett skratt som mer lät som en snyftning.

”Det räcker nu. Faktiskt. Jag tänker sluta nu innan det blir ännu värre. Du har fått massor med inspiration. Nu vet jag hur det känns för porrskådespelare. Det känns hemskt.”

Han lade en lugnande hand på J:s axel, men J sköt bort den och började klä på sig. Han bet ihop käkarna medan han såg sitt verk, den ännu intakta blomsterprakten, försvinna under J:s enfärgade skjorta. ”Det är inte så att jag inte förstår. Tro inte att jag är pryd. Jag är väl inte lika … lika frigjord som jag trodde. Jag ställde upp för att jag var nyfiken, men jag kan bara inte gå hela vägen. Det finns kanske delar av mig själv som jag behöver, vad ska jag säga, väcka, men … jag behöver lite tid först. Förlåt.”

J talade uppenbart från hjärtat och verkade mer sårad- än något annat. Den unge mannen bugade sig mot honom, kastade en hastig blick åt hennes håll och gick sedan raskt mot dörren.

”Jag beklagar”, sa han när J svängde ut från gårdsplanen med en rivstart. Hon svarade inte, satte bara på sig tröjan och drog på sig jeansen. Men i stället för att stänga gylfen fnissade hon bara rakt ut i luften.

”Vad fnissar du för?”

”För att jag är alldeles våt …”

Han såg på henne, lika omtöcknad som om han just hade fått ett slag i huvudet. Hon höll tvekande handen över den halvt uppdragna dragkedjan, som om hon inte kunde förmå sig att dra den vare sig upp eller ner. Först då insåg han att han fortfarande höll i kameran. Han lade den ifrån sig och gick bort till dörren, som J hade lämnat öppen, och låste den. För säkerhets skull lade han på säkerhetskedjan också. Han nästan sprang tillbaka till henne och drog henne intill sig. De föll ner på
lakanet. När han drog ner hennes jeans till knäna sa hon: ”Nej.”

Det var inte bara med ord hon avvisade honom – hon knuffade bort honom, reste sig upp och drog på sig jeansen igen. Han såg på henne medan hon drog upp dragkedjan och knäppte byxorna. Han reste sig upp, gick tätt inpå henne och tryckte upp hennes fortfarande heta kropp mot väggen. Men när han pressade sina läppar hårt mot hennes och försökte tvinga in tungan, knuffade hon honom ifrån sig igen.

”Varför inte? För att jag är din svåger?”

”Nej, det har inte med det att göra.”

”Vad är det då? Kom igen, du sa ju att du var alldeles våt!” Hon teg. ”Blev du tänd på den där killen?”

”Det var inte han, det var blommorna …”

”Blommorna?”

Hon blev med ens likblek i ansiktet, som om hon var rädd. Underläppen, som hon tuggat på så att den blivit röd och svullen, darrade omärkligt.

”Jag ville verkligen göra det”, sa hon avvaktande. ”Jag har aldrig velat det så intensivt förut. Det var blommorna på hans kropp … jag kunde inte behärska mig. Det är allt.”

Hon vände ryggen åt honom och gick med bestämda steg mot dörren. När hon tryckte ner fötterna i gymna-s-tikskorna ropade han efter henne. ”Om …” Han kunde inte hålla tillbaka gällheten i rösten. ”Om jag målade blommor på mig själv, skulle du göra det då?”

Hon vände sig om och såg på honom, och han tolkade hennes blick som att hon samtyckte.

”Och skulle jag få … filma det?”

Hon skrattade. Dämpat, som om det inte fanns någonting hon inte skulle göra, som om gränser och tabun inte längre betydde något för henne. Eller som om hon gjorde milt narr av honom.

Jag önskar att jag vore död.

Jag önskar att jag vore död.

Dö då.

Utan att förstå varför tårarna strömmade nedför kinderna greppade han ratten och satte vindrutetorkarna på högsta hastighet, bara för att inse att det inte var vindrutan som var suddig utan hans egen syn. Han kunde inte förstå varför orden ”Jag önskar att jag vore död” oupphörligen hamrades fram inne i huvudet, likt ett mantra. Inte heller varför det ofrånkomligen följdes av orden ”Dö då”, som om svaret kom från någon inom honom själv, någon som inte var han. Och han kunde inte förstå hur detta mantra, som ett samtal mellan två främlingar, var tillräckligt för att lugna hans skakande kropp.

Med fönstren helt nedvevade på både förar- och passagerarsidan susade han fram längs den mörka lands-vägen med bruset från vinden och nattrafiken i öronen. Skakningen hade börjat i hans händer och sedan spritt sig i hela kroppen. Han bet ihop käkarna och trampade gasen i botten. Varje gång han kastade en blick på hastighetsmätaren chockades han över hur fort han körde, och gnuggade sig i ögonen med darrande fingrar.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan

Reportage #42/2023

Ett val under hot och hat

Foto: Emrah Gurel/TT

Valet i Turkiet är över. Den sittande presidenten Recep Tayyip Erdoğan har än en gång utropat sig till segrare. Men under valdagarna trakasserades människor som begett sig till vallokalerna för att rösta av regeringspartiet AKP:s partimedlemmar.

En kvinna i 20-årsåldern skriker inne i vallokalens korridor på en skola i Sariyer, Istanbul. Ett tiotal storväxta män har omringat henne. En av dem drar henne i håret och en annan slår henne. Folk försöker avbryta bråket. Det råder kalabalik i lokalen. Valsedlarna singlar från lådan ned på golvet.

Burcu Goknar var på plats för att rösta när allt detta hände. Hon hade sin dotter med sig, som blev rädd och började att gråta. Burcu ville hjälpa tjejen och komma till undsättning, men hon blev orolig för barnet och lämnade lokalen.

Burcu är en journalist och fotograf som bor i Sariyer och stöttar oppositionen. Hon har upplevt hot under valet på grund av sitt politiska engagemang. När hon ville skriva om trakasserierna kunde hon inte hitta någon tidning som ville ge utrymme åt berättelsen. Hon undrade varför och pratade med sina kollegor. Då insåg hon att alla var rädda för att publiceringen kunde leda till ännu större konflikter i landet, där polariseringen redan är stor.

– Man är rädd för att reagera. Alla är nervösa och rädda. Det finns en lynchkultur i det här samhället. Ingen vill bli stämplad, säger Burcu till Arbetaren.

Blev slagen i vallokalen

Den misshandlade kvinnan kallar vi i det här reportaget ”Merve”. Hon är 26 år gammal. Merve var röstkontrollant under valet i vallokalen Sariyer Grundskola. Under valdagen den 28:e maj ville hon säga till en man som gick runt i korridorerna med några män intill sig och pratade med väljare med hög röst. 

Merve märkte att han gick ut och in i varenda klassrum, visade upp sig och skapade en känsla av otrygghet. 

– Jag gick fram till honom och sade till honom att det är olagligt att gå runt sådär i vallokalerna. Han frågade mig om jag visste vem han var. Han heter Adem Yildirim och är parlamentariker i Recep Tayyip Erdoğans parti AKP. Sedan frågade han mig om vem jag var. Och jag sa till honom att jag är kontrollant från Turkiska arbetarpartiet TIP. Han sade att det här partiet inte får vara här och försökte kasta ut mig från lokalen, berättar Merve.

TIP är ett av de vänsterpartier som Erdoğan kallar för terroristorganisationer. Många av medlemmarna är kurder och kommunister. Enligt journalisten Mehmet Güç som är expert på frågor som rör kurdisk politik i landet, är detta Erdoğans valstrategi sedan 2015.

– På det här sättet kan han skrämma bort oppositionen och marginalisera den, säger Mehmet Güç.

Det var när Merve vägrade att lämna vallokalen som Yildirim och hans partimedlemmar började slå henne. 

Inom kort stund befann sig polisen och en advokat i lokalen. Merve ville anmäla Ahmet Yildirim men polisen övertalade henne att inte göra det.

Film från misshandeln i vallokalen. Foto: Privat

När Arbetaren intervjuar Merve sitter hon på ett kafé i Sariyer. Ett kafé som numera blivit en mötesplats för de människor som utsätts för hat och hot av det styrande partiet under valperioden. 

Arbetaren ville ha en bild infrån kaféet men fick ett blankt nej från Merve. Människor är livrädda att stämplas och bli måltavlor för nya förföljelser.

Partimedlemmar patrullerar vallokaler

Sariyer är ett distrikt i Istanbul där oppositionen har störst inflytande bland folk. Förra valet röstade nära 60 procent av befolkningen för oppositionspartiet CHP. 

Aras Bayraktar är medlem i oppositionspartiet CHP. Han berättar om gruppen som patrullerade runt vallokalerna i Sariyer.

– De var ungefär 50 till 60 personer och jobbade för AKP. De fanns överallt i området. De besökte vallokalerna och pratar med folk. De säger inte till dem direkt att de ska rösta för AKP, men alla vet vem de är och deras närvaro skapar en viss otrygghet och stress.

Det är numera ganska vanligt i Turkiet att politiker försöker påverka valprocessen genom att befinna sig fysiskt på plats i vallokalerna.  

Människor går längs med Galatabron, där ett turkiskt krigsskepp ligger förankrat i storstaden Istanbul. Foto: Emrah Gurel/TT

De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl.

Tansu Yesilkir, student och volontär från Oy ve Ötesi

Tansu Yesilkir är student och volontär från Oy ve Ötesi, en förening som observerar valprocessen i Turkiet. Enligt henne var AKP:s närvaro i vallokalerna mycket framträdande under valet. Hon har själv varit valobservatör  i Kagithane, en förort i Istanbul, och berättar om männen i kostym som fanns där på plats.

 – De hade orange kulspetspennor som stack upp ur skjortornas fickor, och kände igen varandra på det sättet. De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl. De skulle ständigt bära te, kaffe, vatten, smörgåsar, mat och byta vakt sinsemellan. Detta gjorde det mycket svårt för tjänstemännen som fanns på plats att utföra sitt jobb, berättar Tansi Yesilkir.

Erdoğan har en total dominans över medierna i Turkiet. På den statliga tv-kanalen fick Kilicdaroglu som exempel 32 minuter medan Erdoğan fick 32 timmar inför den första valomgången. Foto: Emrah Gurel/TT

Retoriken präglas av hat

Nu är det turkiska presidentvalet över. Erdoğan får sitta kvar som president i ytterligare fem år. Han är, enligt egen utsago, Turkiets enda vinnare. 

Sanam Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat
Sanem Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat

I Turkiet växer polariseringen och särskilt utsatta blir kvinnor, migranter och minoriteter. Det är inte bara det styrande partiet som använder en retorik som präglas av hat, utan även oppositionen.

Under valet var oppositionens största löfte att skicka hem de syriska flyktingarna, medan Erdoğan kallade det kurdiska vänsterpartiet HDP för en terroristorganisation. Politiska strategier som stärker segregationen och delar upp samhället.

Sanem Öztürk är sociolog och projektledare på ett kvinnocenter i Istanbul, som hjälper migranter i Turkiet. Hon tycker att Turkiets politik är mycket problematisk.

– På grund av den ekonomiska krisen har situationen för de syriska flyktingarna förvärrats. Folk skyller krisen på dem och säger att de kostar för mycket för samhället. Å andra sidan är Erdoğan inte lika kritisk till de syriska flyktingarna som oppositionen, men han använder dem istället som en spelbricka gentemot Europa. Erdoğan hotar att öppna gränserna mot Europa om han inte får som han vill.

Öztürk säger att många i oppositionen upplever flyktingarna som en effekt av Erdoğans politik, vilket skapar ilska. Flyktingarna är utsatta för hat och hot. Något som också blev tydligt under jordbävningen i Turkiet, då flera människorättsorganisationer larmade om ökade rasistiska attacker mot migranter. Erdoğan har i sin tur genomfört sin politik på ett auktoritärt och fientligt sätt gentemot kurder. 

En man går förbi förstörda byggnader I Kahramanmaras i sydöstra Turkiet den 23 maj 2023. Foto: Metin Yoksu/TT

HDP:s kontor utsatt för nya hatattacker

Erdoğans hatretorik i valet har fått hans hejaklack att gå ut på gatorna och kasta stenar på det kurdiska vänsterpartiet HDP:s lokaler. En HDP-medlem i Sariyer berättar för Arbetaren att människor försökte bränna ned partiets kontor i Istanbul. Erdoğan har i samband med valsegern gjort flera uttalanden där han säger att partiets tidigare ledare Selahattin Demirtas, som han kallar för ”terrorist”, inte kommer att frisläppas under hans regeringstid.

Journalisten Mehmet Güç säger att det inte är ett nytt fenomen, utan att HDP nästan vant sig vid den här typen av attacker. Under en tvåårsperiod har mer än 400 attacker mot kurder anmälts.

– Erdoğan använder alltid en hotfull retorik gentemot kurderna under valperioden, men han brukar tona ned den något efter att han blivit vald. Men det är första gången som Erdoğan fortsatt med den hårda retoriken även efter valresultatet. Jag tycker att det är väldigt oroväckande.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Ledare #42/2023

Kvinnorna utvisas, männen får stanna

Emil Boss, facklig aktivist och författare. Foto: Axel Green

Regeringens panikåtgärd med ett plötsligt lönekrav på 26 500 kronor i månaden för arbetskraftsinvandrare får en enda tydlig konsekvens.

Arbetskraftsinvandring har varit en viktig del av Sveriges ekonomi i sekler. Arbetare från andra länder slet här under stormaktstiden, de deltog i bygget av välfärdslandet och de jobbar här i vår förvirrande samtid som fortfarande söker sitt namn. 

I modern tid har det sett ut såhär: Fram till år 2008 reglerades arbetskraftsinvandringen av brist på arbetare. De branscher där det saknades folk hjälptes helt enkelt upp genom invandring. Detta system, den så kallade behovsprövningen, revs upp av en borgerlig regering och ersattes av ett nytt system, ett som byggde på den svenska modellen. 2008 blev det fritt fram för alla företag att anställa arbetare till vilket jobb som helst, så länge villkoren inte var sämre än villkoren i svenska kollektivavtal.  

Det uppstod snabbt ett litet problem: Företagen i arbetaryrkena struntade blankt i de kollektivavtalsenliga villkoren och skapade i stället en massiv våg av social dumpning. Ingen samhällsaktör klarade av att rå på företagens fusk, inte facken, inte myndigheterna. Ett nytt ord skapades: Arbetslivskriminalitet. Svenska folket gillar inte arbetslivskriminalitet. 

Man vill att politikerna agerar och det har nu den borgerliga regeringen gjort. Å ena sidan vill man förstås försvara 2008 års modell, men pressas ändå att göra någonting nytt, inte minst av deras nya samarbetspartner SD, som ju helst vill att så många som möjligt ska utvisas. Så vad gör man? Bildligt talat kan man säga att Regeringen har tagit fram ett trubbigt verktyg och börjat banka på 2008 års modell för att se om maskineriet kan vakna till liv och fungera. 

Märkligt svar på arbetslivskriminalitet

Alla arbetstillstånd i Sverige i dag utlovar på pappret kollektivavtalsenliga villkor. Men villkoren i LO-yrkena är könade. En byggnadsarbetare tjänar oftast över 30 000 kronor i månaden, en städerska oftast mindre än 25 000 kronor. I enlighet med kollektivavtalen. Jamen, behöver vi inte fler byggare än städare då? Tja, ingen vet, behovsprövningen togs ju bort. 

Regeringen har nu infört ett allmänt krav på en lägstalön på 26 500 kronor i månaden för arbetstillstånd. Oavsett yrke. Inom de klassiska kvinnoyrkena som vården, lokalvården och handeln är lönerna i allmänhet lägre än dessa nya krav. Inom de klassiska mansyrkena som bygg, transport och logistik är de i allmänhet högre. Reformen motiveras med att ”människor måste klara att försörja sig”. Det sätter fingret på någonting intressant. Regeringen tycker att lönerna i de klassiska kvinnoyrkena i Sverige alltså är så låga att de knappt går att leva av.

Reformen är ett märkligt svar på arbetslivskriminaliteten. Problemet är alltså att tiotusentals företag bryter mot lagar och regler. Att då ställa högre krav på papperet är en underlig åtgärd. Det sägs heller ingenting om vad som ska hända när alla städare, diskare och vårdanställda utvisas. Vilka ska göra jobben? Vilka arbetsmarknadsåtgärder ska möta upp de nya behoven?  

Lönegolvet drabbar människor som byggt sina liv här

Detta vore ändå kanske inte hela världen om reformen bara påverkade människor i andra länder som är intresserade av att jobba i Sverige. Så är inte fallet. Regeringens tilltag innebär att tiotusentals människor som har etablerat sig här, människor som investerat sina liv i Sverige, vars barn har gått flera år i svensk skola, människor som kanske har sparat och köpt bostadsrätter och villor, ja de ska helt plötsligt utvisas, trots att de hela tiden haft samma jobb och samma villkor.

Det enda rimliga vore väl att de arbetare som redan är här ska omfattas av de gamla reglerna.

De kom hit i arbetsför ålder med löften om att få bygga en framtid här. De har betalat lika mycket skatt som alla andra, trots att de inte har kostat en krona för Sverige under uppväxten. 

Nu hörs röster från både höger och vänster om att alla som kritiserar regeringens reform försvarar lönedumpning. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Det är fullt möjligt att vara för behovsprövning och samtidigt se att den här reformen är ett populistisk slag i luften, framhetsat av SD. 

Politikerna vågar inte sätta åt de kriminella företagen, men de förväntar sig applåder för utvisningarna, trots att de vet att de troligen inte löser problemen. Det är en skrämmande utveckling.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Inrikes #41/2023

Mörkertalet: De svenska strejkerna som inte syns

Nikolai Olishevskii (t.v.) har strejkat utan fackets inblandning. Emil Boss (t.h.), förhandlingssekreterare på Stockholms LS berättar att de känner till flera fall av strejker utanför offentlighetens radar.

Den svenska arbetsmarknaden brukar beskrivas som väldigt fredlig med få konfliktdagar. Men det strejkas mer än vad som syns i Medlingsinstitutets siffror. Arbetaren går på jakt efter strejkerna utanför konfliktstatistiken.

Sverige anses vara ett fredligt land inom arbetsmarknaden. Enligt Medlingsinstitutet har Sverige lägst siffror i Norden på förlorade arbetsdagar till strejker och lockouter. Men ett mörkertal ökar, där osynliga strejker inte räknas in i statistiken. Arbetaren har intervjuat lettiska arbetare som strejkat på flera håll i Stockholm efter uteblivna löner och bristande arbetsförhållanden inom byggbranschen i Stockholm.

Medlingsinstitutets siffror visar att Sverige i genomsnitt förlorat 8 100 arbetsdagar per år medan våra nordiska grannar förlorat över 110 000 arbetsdagar. Var och en, de senaste tio åren.

Men det är inte hela sanningen. Det finns ett mörkertal, som inte syns i statistiken, då strejkerna sker utanför facken. Inom mörkertalet finns bland annat byggarbetare med rötter i rysktalande länder som strejkat på grund av utebliven lön och plötsliga avskedanden inom flera byggbolag i Stockholm.

På grund av bristande kunskap om det svenska systemet så vet de inte alltid vilka rättigheter de har som arbetare i Sverige. Det har gjort att många migrantarbetare inom byggbranschen arbetar till sämre villkor och lägre lön än vad man kommit överens om.

Nikolai Olishevskii strejkade mot obetalda löner, utan fackets inblandning. Foto: Samantha Aramayo

Nikolai strejkade utan facklig inblandning

Nikolai Olishevskii kommer från Lettland och var anställd inom ett byggbolag när han anordnade en strejk tillsammans med sina dåvarande kollegor. Flera anställda hade fått sen eller utebliven lön i flera månader. Strejken genomfördes med en blockad på flera byggarbetsplatser i bland annat Mörby Centrum och på Lidingö, utan en facklig inblandning i strejken.

– Mina kollegor är missnöjda med sina chefer. Men de undrar vad de ska göra, de vill ju inte bli av med jobbet och förlora en inkomst som är nödvändig. De förstår delvis sina rättigheter, men litar inte på hjälpen de kan få här i Sverige.  

Nikolai berättar att han samma dag efter strejken blev fackmedlem och tog en mängd broschyrer för att dela ut till sina kollegor för att de skulle lära sig om arbetares rättigheter i Sverige.  

– Cheferna sade ingenting under strejken. De flesta av mina kollegor gick tillbaka till arbetet efteråt. Men jag och en annan kollega stannade kvar betydligt längre.  

Dagen efter fick han ut den obetalda lönen, men blev avskedad, tillsammans med fyra andra.  

– De kunde inte förklara varför jag blev avskedad. Förutom att de påstår att de sagt till mig flera månader före att min sista anställningsdag var just den där dagen efter strejken. Vilket jag vet att de inte har sagt och inte stämmer. När facket ringde upp dem och frågade om anledningen till min uppsägning, så sa de att jag inte dykt upp på jobbet under en period, även fast de visste att jag tagit semester den perioden och vi varit överens om det, säger Nikolai Olishevskii.  

Emil Boss är förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

Spontana strejker som sällan uppmärksammas

Den medlemsdrivna fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna menar att ingen vet hur många strejker som sker utanför offentlighetens radar. Det är först nu som de börjar få viss inblick i den rysktalande arbetsvärlden, men hur det ser ut med strejker för arbetare som talar andra språk inom andra arbetsområden vet man inte.  

– Vi känner till ett tiotal fall där rysktalande byggare i Stockholm genomfört korta strejker för att få ut sin lön. Men enbart de strejker vi känner till är fler än fackföreningsrörelsens samlade strejker under ett år, berättar Emil Boss, förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC. 

– Vi är alltså i en situation på arbetsmarknaden där strejker främst förekommer utan facklig inblandning. Det är intressant. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Satir #41/2023

Stryp bidragen! Havregryn är bra för magen!

Alla i Sverige har råd med havregryn och äter man gröt kan man inte gå hungrig. Om barn inte kan äta sig mätta handlar det alltså om föräldrars ”vanvård”. Det menar författaren Lena Andersson som skyller problemet på fattiga föräldrar. Tecknaren Nino Come med anledning av hennes havregrynsberäkningar.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Signerat #40/2023

Har vi blivit dummare eller är det bara kapitalismen?

Dumhet beskrivs i debatten som en vällevnadssjukdom. Foto: Axel Green

Under våren blossade en debatt upp om den samtida människans dumhet som en konsekvens av vår tids bekvämlighet. Men är bekvämlighet verkligen en rättvis beskrivning av den tid vi lever i, där vi jobbar allt längre? Och varför förs diskussionen om sjunkande kunskapsnivåer på moralens område, snarare än fördelningens?

Vi människor blir allt dummare, om man får tro Ulf Danielsson, författare och professor i teoretisk fysik. I det första avsnittet av SVT:s nystartade program Idébyrån (26/4) återkommer Danielsson till idén om ”dumhet som en vällevnadssjukdom”, en konsekvens av den bekvämlighet som präglar det moderna samhället där människor inte längre behöver anstränga sig för att överleva.

I programmet refereras Stanfordforskaren Gerald Crabtrees kontroversiella teori om det ”fragila intellektet” till stöd för Danielssons linje. I korthet bygger denna teori på antagandet att den krävande tillvaron som jägare-samlare satte den mänskliga populationen under ett hårt evolutionärt tryck, där egenskaper som intelligens selekterades fram.

Övergången till det mer bekväma livet i bofasta jordbrukssamhällen minskade selektionstrycket för intelligens – det vill säga förändrade urvalskriterierna för överlevnad – och sedan dess har det bara gått utför. Varje gång jag hör någon förklara ett komplext mänskligt fenomen med hänvisningar till livet under jägar-samlartiden tänds en stor röd varningslampa i huvudet: oftast saknas belägg för de påståenden som förs fram.

Crabtrees teorier om intelligens har kritiserats på en rad punkter av såväl genetiker som vetenskapsjournalister för att vara spekulativa. Som Guardianskribenten Andrew Brown påpekat bär föreställningen om den moderna människan som degenererad också på en hel del otrevligt ideologiskt bagage.

Kulturskribenten Greta Schüldt plockar upp Danielssons boll i Dagens Nyheter den 29/4, när hon beskriver den tilltagande fördumningen som en följd av samhällets moraliska förfall. Vi har blivit ”förslöade”, kapitulerat inför skärmarna och outsourcat vår fantasi till den artificiella intelligensen. Schüldt verkar främst syfta på den försämrade läsfärdigheten och läsförståelsen hos barn, som alltså skulle ha sin grund i en bristande moral hos föräldrar och i förlängningen hos hela samhället, som förlorat sina ideal.

Hur bekväm är samtiden?

Gemensamt för Danielsson och Schüldt är att de betraktar vårt nuvarande levnadssätt som alltför bekvämt, en vällevnad som är intellektuellt korrumperande. Det är en föreställning som går stick i stäv mot idén om att befrielse från det tunga och nedbrytande dagliga arbetet kommer att frigöra tid och energi åt var och en av oss att utveckla våra intressen och förmågor, med andra ord, den idé som genomsyrat arbetarrörelsens kamp för uthärdliga arbetsförhållanden, kortare arbetsdagar och på sikt lönearbetets avskaffande.

Den förslappade samtidsmänniska Schüldt ondgör sig över, lönearbetar dock intensivt och långt upp i åldrarna, skickar sina barn till en söndermarknadiserad skola och är ständigt jagad av reklam i sin genomkommersialiserade vardag. Är slöhet verkligen en rättvisande beskrivning av det samtida tillståndet?

Det verkar rimligt att anta att den individuella variationen i de förmågor vi förknippar med intelligens är genetiskt betingad till viss del. Det är dock uppenbart att miljöfaktorer spelar en avgörande roll för hur de förmågorna utvecklas. Intelligens är inte bara en egenskap som man har olika förutsättningar att tillägna sig, utan också en produkt av samhällets resurser och organisering.

Ulf Danielsson lyfter i en DN-artikel på tema fördumning, publicerad 14/2, fram Beethoven, James Watt och Albert Einstein som exempel på det mänskliga kreativitetens höjdpunkter. Det får mig att tänka på den amerikanska evolutionsbiologen Stephen Jays Goulds berömda citat från 1980: ”I am, somehow, less interested in the weight and convolutions of Einstein’s brain, than in the near certainty that people of equal talent have lived and died in cottonfields and sweatshops”.

Vi distraheras ständigt av våra skärmar – eller är det de sociala mediernas innehåll som är problemet? Mobiltelefonen har kommit att fungera som ett bärbart skyltfönster och företagens försäljningsstrategier blir alltmer raffinerade.

Kunskap och fördelning av samhällets resurser

Skildringar av vardagen och den levda erfarenheten har visat sig fungera utmärkt som reklamyta hos influencers. Parallellt med detta har högern blivit alltmer antiintellektuell i sin instrumentalisering av en slags utstuderad dumhet, en strategi som förknippas främst med Donald Trump.

I Sverige har den utstuderade dumheten en av sina starkaste politiska företrädare i Liberalernas partiledare, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson.

Det är ironiskt med tanke på att Folkpartiet tidigare profilerat sig som ett lärar- och akademikerparti som håller det borgerliga bildningsidealet högt. Pehrson – eller hans sociala mediestab – har de senaste månaderna levererat en rad häpnadsväckande dumma uttalanden.

Ett exempel: följande Twitterkommentar om Kalla faktas avslöjande av att Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson sprider den högerextrema folkutbytesteorin: ”Konstigt. Konspirationsteorier ska man akta sig för. På alla håll och kanter. Alla dagar i veckan”. Ett annat exempel, följande citat ur en intervju i DN 20/4: ”om man kommer till Sverige ska man assimileras till den svenska grundlagen”. Här kan man snacka fördumning.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Att bekämpa analfabetismen var ett av den globala arbetarrörelsens viktigaste mål – låt vara att det också kunde missbrukas som maktmedel, som när den sovjetiska ockupationsmakten tvingade afghanska bybor till skolan med våld i framstegets namn.

Dagens debatt om intelligens och AI intresserar sig knappt för frågan om kunskap i relation till fördelningen av samhällets resurser, utan överför symptomatiskt nog diskussionen till moralens område. Att utgå ifrån att alla bara lata och fördummade är knappast en fruktbar position för den som vill förstå kunskapens samhälleliga fördelningsmekanismer.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #40/2023

Familjer riskerar slås sönder av nya försörjnings­kravet

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Personer som arbetar i Sverige med arbetstillstånd organiserar sig nu mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare. I helgen höll föreningen Work Permit Holders ett första möte. Snarare än att leda till att löner höjs, befarar man att det kommer innebära deportationer av människor som byggt sina liv här.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

– I fem år har jag arbetat inom städbranschen i Sverige och byggt upp ett liv här. Min framtid förstörs om lönegolvet blir verklighet.

Viktoria Surguladze, 30 år, kommer från Tbslisi i Georgien och har bott i Stockholm sedan våren 2018. När Arbetaren intervjuar henne har hon svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Hon är en av tiotusentals personer i Sverige som riskerar deportation om den nya lagen om förhöjt försörjningskrav för arbetstillstånd går igenom. När regeringen presenterade förslaget tillsammans med Sverigedemokraterna i maj, kom det för många anställda som en chock.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet. Mötet på Sveavägen i Stockholm har hastigt tillkallats av föreningen.

Det kan tyckas kontraproduktivt att arbetare organiserar sig mot högre löner, men få av de berörda tror att effekten av kravet kommer att bli att lönerna i branscherna där de arbetar höjs. I stället riskerar tusentals personer deportation eller att tvingas återvända till hemlandet mot sin vilja.

Föreningen Work Permit Holders Association höll i helgen ett möte på Sveavägen i Stockholm. SAC Syndikalisterna upplät sina lokaler till föreningen. Foto: Julia Lindblom

Nytt lönegolv riskerar att drabba tusentals

Föreningen Work Permit Holders Association, WPHA, har funnits sedan 2010 och samlar människor från hela världen som fått arbetstillstånd i Sverige. Den här helgen har facket SAC Syndikalisterna lånat ut lokalerna till föreningen. På mötet deltar människor från Bangladesh, Pakistan, Filippinerna, Georgien och flera andra länder.

Det här lönegolvet är diskriminerande. Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU?

Viktoria Surguladze, städare

Lagförslaget “Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare” klubbades igenom av riksdagen i november förra året. Nu har regeringen remitterat en promemoria som föreslår att arbetskraftsinvandrare ska ha en lön som uppgår till minst 80 procent av den medianlön som Statistiska centralbyrån publicerar för Sverige. Det innebär ett försörjningskrav på 26 650 kronor. I Tidöavtalet står det att 100 procent av medianlönen ska gälla på sikt, vilket kommer att medföra ytterligare en höjning.

Lagen ska börja gälla redan den oktober i år och omfattar framför allt personer med utomeuropeisk bakgrund. För arbetstillstånd inom EU gäller helt andra regler.

– Det finns fortfarande full möjlighet att ta emot arbetskraftsinvandrare från EU. Det här handlar om de som kommer från länder utanför EU. Jag är övertygad om att det är många i Sverige som kan ta de jobb som finns, säger migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) till Svt.

Men Viktoria menar att lönegolvet är diskriminerande.

– Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU? Det är inte rättvist, säger Viktoria Surguladze.

Precis som många andra som deltar i helgens möte hoppas Viktoria på att så småningom få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Hon ser ingen framtid i Georgien.

– Min pojkvän är svensk och vi har nyss köpt en lägenhet. Vi håller på att planera vårt bröllop nu. Men lagen kom som ett slag i magen, fortsätter hon.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Camilla Mårtensen, arbetsmarknadspolitisk talesperson (L), Magnus Persson, arbetsmarknadsutskottets ordförande (SD) och Ingemar Kihlström, migrationspolitisk talesperson (KD) presenterade lagändringen vid en pressträff i regeringskansliet den 4 maj. Foto: Jessica Gow/TT

Viktoria är utbildad inom straffrätt och arbetade tidigare som jurist i Georgien, bland annat inom rättsväsendet. I Sverige ansågs hennes utbildning inte anpassad efter arbetsmarknaden, så Viktoria sökte jobb inom städbranschen istället. 

– Det är ironiskt att regeringen skyller på att de vill få fler högutbildade till Sverige. De kanske kan se sig om i stället? Vet de ens vilka utbildningar många migranter sitter på, men som de nekas användning för i Sverige?

Viktoria flyttade till Sverige för att bygga ett bättre liv. Situationen i Georgien har de senaste åren försämrats och det blev omöjligt för henne att stanna kvar. 

– Jag kommer från en familj som på grund av den svåra politiska situationen i Georgien fått utstå förföljelse och stora problem. Det finns ingen framtid för mig i det landet, säger hon. 

Viktoria Surguladze är utbildad advokat och arbetade tidigare inom rättsväsendet i Georgien, men blev tvungen att lämna landet. Nu arbetar hon inom städbranschen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Hon arbetar i dagsläget 80 procent på ett städföretag i Stockholm. Dessutom barnvaktar hon flera dagar i veckan. Men även om Viktoria arbetade heltid skulle lönen landa på endast 24 500 kronor, 2000 kronor under lönegolvet i regeringens nya lagförslag. 

Det är inte många företag i städbranschen som erbjuder hundraprocentiga anställningar till sina anställda. Samtidigt har Viktoria nu fått extra tid att studera svenska vid sidan av jobbet.

– Nu står vi med arbetstillstånd inför flera problem. Dels handlar det om det omöjliga lönegolvet som regeringen presenterat. Många av de här städföretagen vägrar erbjuda välbetalda heltidsanställningar. Samtidigt blir det på grund av lönekravet svårt att hinna att studera svenska vid sidan av jobbet, då arbetet inom städbranschen är slitsamt och fysiskt krävande, säger Viktoria.

”Den nya lagen är inhuman”

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan, som student i företagsekonomi. Han tog examen vid universitetet när pandemin nådde sin peak år 2021, men lyckades till sist få arbete inom servicesektorn. 

Idag är han gift och har en dotter på 1,5 år som är född i Sverige och går på förskolan. Hans fru har genomgått flera års SFI-utbildning och är halvvägs igenom undersköterskeprogrammet.

– Den nya lagen är inhuman. Det är omöjligt för oss att skapa en hållbar framtid i Bangladesh i det här skedet i livet. Vi har investerat den viktigaste tiden av livet i Sverige. Vi kan inte tänka oss en framtid någon annanstans, säger han.

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan. Foto: Julia Lindblom

På mötet deltar andra migrantarbetare från Bangladesh.

– Vi kräver att det nya lönegolvet åtminstone inte ska omfatta de personer som redan kommit hit och byggt upp sina liv här, säger Krisnendu Mahalder.

Får inte byta jobb under en tvåårsperiod

I mötet deltar även Vanessa Fuentes tillsammans med sin flickvän Jessica Borch. Vanessa Fuentes kom från El Salvador till Stockholm för sju år sedan och är i grunden utbildad grafisk designer. 

En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar.

Vanessa Fuentes, restaurangbiträde

Hon har de senaste åren arbetat inom restaurangbranschen, och tjänar 19 000 kronor innan skatt. Vanessa och Jessica vill bilda familj, men lagförslaget har fallit som ett mörker över deras framtidsplaner. 

– Jag kan inte ens byta till ett mer välbetalt arbete, eftersom Migrationsverket inte tillåter arbetskraftsinvandrare att byta jobb under en tvåårsperiod. Jag har kämpat hårt för att ta mig in i det svenska samhället och hoppas på att en dag få fast uppehållstillstånd. En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar. I mitt land är det inte möjligt att leva fritt om du är queer-person, säger Vanessa Fuentes.

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Den här sommaren har Vanessa och Jessica inte kunnat åka på semester utomlands. Vanessa får inte lämna landet medan beslutsprocessen pågår. Nu hoppas de innerligt på att Vanessa ska få ett fast uppehållstillstånd.

– Det är så tydligt att lönekravet är en attack på arbetarklassen. Människor som betalar skatt och bidrar till samhället, som skapar relationer och bygger sina liv i Sverige anser man inte vilja ha kvar, på grund av att det saknas några tusenlappar i lönekuvertet. Samtidigt undrar man ju vilka som ska arbeta i vården, stå i kassan i mataffären eller städa människors hem? Säger Jessica Borch.

Landsomfattande demonstration väntar i juni

Mötet på Sveavägen pågår i flera timmar. I veckan har föreningen WPHA skickat in ett remissvar på regeringens förslag. Debattartiklar skrivs och en landsomfattande demonstration planeras i juni. 

Det höjda försörjningskravet kan få allvarliga konsekvenser för välfärden, varnar Sveriges kommuner och regioner, SKR. Välutbildad personal inom vården kommer enligt SKR ofta in på en lägre lönenivå innan legitimationen är klar. 

Även flera arbetsköparorganisationer tolkar förslaget som att staten vill blanda sig i lönebildningen. Visita, branschorganisationen för besöksnäringen, påpekar att det redan nu i Sverige råder brist på till exempel kockar, bartendrar och hotellpersonal.

– Det här kan betyda att kompetensbristen förvärras ytterligare, säger organisationens vd Jonas Siljhammar till Dagens Nyheter.

Flera representanter för WPHA planerar att resa till politikerveckan i Almedalen för att skapa opinion mot lagförslaget. Även i Facebookgrupper och på sociala medier pågår mobiliseringen mot lönekravet för fullt.

Föreningen Work Permit Holders har funnits sedan 2010 och samlar migranter från många länder. Foto: Julia Lindblom

Lagändringen riskerar att slå mot kvinnor

Anton Hultberg är aktiv i SAC Syndikalisterna och deltar i planeringsmötet. Även han är bekymrad över utvecklingen.

– Jag tror inte regeringen förstått vilka katastrofala konsekvenser det här lagförslaget får för människor som rotat sig i Sverige. Det är totalt ansvarslöst att Moderaterna först öppnar slussarna för låglönemigranter 2008 för att nu tvärvända för att fjäska för SD. Detta handlar inte om siffror, det handlar om människors liv.

Anton Hultberg, ombud på Stockholms LS. Foto: Privat

Han menar att lönegolvet särskilt kommer att slå hårt mot kvinnor.

– På SAC Syndikalisterna organiserar vi många migrantarbetare. De som jobbar i byggbranschen tjänar bättre, de kommer att få stanna. De kvinnor som jobbar inom städ och restaurang får det svårare, då de tjänar mindre pengar, säger han.

Viktoria Surguladze hoppas på ett stort stöd från allmänheten i kampen mot det nya lönekravet. 

– Jag har kollegor i städbranschen som blir sjuka och måste uppsöka läkare, eftersom de mår så dåligt av lagen och är rädda inför framtiden. Folk förstår inte att bakom siffrorna döljer sig människor med drömmar och framtidsplaner. Barn och familjer vars liv nu riskerar att slås i bitar. Det är allas ansvar att agera nu, säger hon.

Arbetaren har sökt migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Pressekreterare Erik Engstrand skriver att de avstår intervju, men tackar för förfrågan.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Inrikes #39/2023

Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag

– Just nu känns det lugnt, men det kommer bli nervöst när det närmar sig, säger Chilo Martinez som precis fått veta att rättegången mot städbolaget som städade hos Magdalena Andersson, skjuts upp. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot städbolaget som anställde Chilo, som städade hemma hos tidigare statsminister Magdalena Andersson, skjuts upp till den 15 juni. Målet, som kallas unikt, kan komma att bli avgörande för andra papperslösa som arbetar i Sverige.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo Martinez, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

En helikopter och tre polisbilar anlände till platsen och Chilo Martinez fördes till förvaret i Märsta, där hon stannade i 73 dagar innan hon utvisades till Nicaragua, som hon flytt från av politiska skäl.

Lönen? 100 kronor i timmen, svart. 

Magdalena Andersson har förnekat att hon känt till att städfirman anställt papperslösa.

Chilo går med i facket

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS av Sac Syndikalisterna. Hans Ahlholm, vd:n för städbolaget, åtalades av facket för brott mot utlänningslagen men friades av tingsrätten i oktober 2022. 

John Nordmark. Foto: Vendela Engström

En förutsättning för fällande dom var att Chilo skulle varit anställd av bolaget. Städbolagets vd menade däremot att hon varit inhyrd från ett bemanningsföretag. Men sms-trafik som Arbetaren tidigare tagit del av mellan vd:n och Chilo visar på att vd:n agerat arbetsledare. 

Våren 2022 stämde Stockholms LS av SAC arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

– Att vi använder oss av den här lagen är en av anledningarna till att den här rättegången är unik. Den andra anledningen är att hon städat hos just statsministern, säger SAC:s jurist John Nordmark, som företräder Chilo.

SAC använder sig av ”papperslösalagen”

Den 24 maj skulle fallet tas upp i Nacka tingsrätt och Chilo är på plats i Sverige igen för att vittna mot sin tidigare arbetsköpare. Dagen innan rättegången meddelade tingsrätten att den skjuts fram till den 15 juni, eftersom att motparten behöver mer tid att förbereda sig. 

”Papperslösalagen” instiftades 2013 och gäller när en arbetsköpare inte vidtagit tillräckliga kontrollåtgärder för att se till att den anställda har rätt att vistas i Sverige. Vid en tvist mellan en papperslös anställd och en arbetsköpare säger lagen att den anställde har rätt till lön i linje med kollektivavtalsvillkoren inom yrket – och då förutsätts att den anställde utfört tre månaders heltidsarbete.

Lagen har bara prövats i tingsrätt två gånger tidigare och ingen av dem har överklagats till Arbetsdomstolen. John Nordmark hoppas på att det här ärendet kommer få ett avgörande i Arbetsdomstolen, som sedan kan användas som prejudikat för andra liknande fall.

Vad är det som står på spel?

– Att lagen ska kunna användas som den är tänkt, att en papperslös som arbetat i Sverige ska ha rätt till tre månaders lön i enlighet med kollektivavtalsvillkor om arbetsköparen inte vidtagit kontrollåtgärder , säger John Nordmark.

Yasra Delpisheh. Foto: Vendela Engström

– I det här fallet säger arbetsköparen även att hon var bemanningsanställd, men här är frågan hur mycket arbetsköparen behöver göra för att visa att det handlar om en bemanningsanställning. Här finns inte heller så mycket praxis, säger juristen Yasra Delpisheh som bisitter John Nordmarks i det här fallet. 

Både John Nordmark och Yasra Delpisheh är säkra på att domstolen kommer döma till Chilos fördel. I höstas, när arbetsköparen friades för brott mot utlänningslagen i tingsrätten, behövde han däremot betala en sanktionsavgift för att inte ha kontrollerat att hon hade rätt att vistas i Sverige.

– Kärnfrågan i det här ärendet och i papperslösalagen handlar om just det, men i det fallet dömdes han inte för något brott för att det inte fanns tillräcklig bevisning. Om de ska betala de här tre månadslönerna måste man göra gällande att företaget inte gjort några kontrollåtgärder. Att tingsrätten redan bedömt att han inte gjort det talar till vår fördel, säger Yasra Delpisheh.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

TV #39/2023

Det nya lönegolvet: ”Riskerar att rasera allt”

Se videoreportaget där anställda från Georgien, Pakistan och El Salvador berättar om hur beslutet påverkar deras framtid.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Signerat #39/2023

Domstolen ska avgöra om en spade får kallas för en spade

Christian Peterson driver den så kallade Förtalsombudsmannen och ägnar sig att samtidigt åt uthängning av klimat- och vänsteraktivister. Foto: Johan Apel Röstlund, Axel Green

Får en nazist kallas för nazist? Det var frågan som ställdes i Stockholms tingsrätt under förmiddagen. Johan Apel Röstlund gick på förhandling i ett av det högerextrema projektet Förtalsombudsmannens första mål.

Det är lite av en fars, eller åtminstone en dråplig dramakomedi, som utspelar sig längst in till vänster om den välbevakade entrén i Stockholms tingsrätts luftkonditionerade sal den här tisdagsmorgonen i slutet av maj. Ändå ser många ut att svettas. Intensiteten bland de högerradikala uthängningssaktivisterna på plats är stor och med stirriga blickar mot allt och alla som rör sig i korridorerna följer de i minsta detalj det som händer innan rättegångsdörrarna slås upp.

Sladdar och ordningsvakter och kameror med långa objektiv. Sociala medier och uppkopplingar och telefoner med inställt videoläge. Dyr utrusning, det har satsats rejält.

För förväntningarna är minst sagt höga. Mathias Wåg, prisad journalist som bland annat tilldelats den prestigefyllda guldspaden för sin och research-nätverket Researchgruppens kartläggning av den högerextrema rörelsen i Sverige, står åtalad i ett så kallat ”småmål” för förtal.

Han har på Twitter vårvintern 2018 kallat en spade för en spade och själva spaden har nu med hjälp av ett hopkok personer inom den högerradikala så kallade alternativa mediesfären gått till domstol. Kort och gott: Wåg har som journalist och researcher på sociala medier påpekat att en man som under pseudonymen Dan Malmqvist skriver för den högerextrema nättidningen Nya Tider är samma man som egentligen heter Dan Lindberg, tidigare Dan Berner, tidigare mycket aktiv i nazistiska sammanhang, och även i dag är verksam inom, ja vad ska vi kalla det, ytterst tveksamma organisationer och publikationer. Det är helt enkelt en sjujävla soppa av namn och etnonationalistiska sammanslutningar och högerextrema uthängningssajter.

Spaden, Dan Lindberg alltså, sitter med på videolänk i slips och mörkblå klanderfri kavaj och försvaras, också det via länk, av en man som även han har mångårig koppling till vad vi lite förenklat skulle kunna kalla svensk nyfascism.

Det är dock svårt att se allt som utspelar sig de där första tio, femton tumultartade minuterna innan rättegången börjar som något annat än en teater. Det är nämligen inte målet här som är det intressanta, utan tecknet i tiden. Rörelsen bakom de senaste månadernas liknande förtalsanmälningar. Den fascistiska frenesin och dramaturgiska hierarkin.

Syftet är att ”masstämma vänsterfolk”

För högst upp och med trådarna lindade runt varje finger sitter Christian Peterson. 21-åringen och den svenska extremhögerns nya fixstjärna som också kallar sig ”Förtalsombudsmannen” och som via flera konton och sunkiga sajter som alla tycks sluta på något med 24 hänger ut klimataktivister och antirasister och som uppmanar sina följare att orosanmäla politiskt engagerade småbarnsföräldrar till vänster om Sverigedemokraterna. En skickligt spelad clown i vita kläder som ironiskt nog också står åtalad för just förtal.

Den högerextrema uthängningsaktivisten Christian Peterson och hans kamerateam hade en intensiv förmiddag i Stockholms tingsrätt. Foto: Johan Apel Röstlund

Hur som helst. Christian Peterson har uppgett att syftet med twitter-kontot Förtalsombudsmannen är att ”masstämma vänsterfolk”. Där är vi nu i ett virrvarr av kamerasladdar, journalister och rasister.

Utanför tingsrätten på västra Kungsholmen i centrala Stockholm skiner morgonsolen het och det är möjligtvis den värmen som fått Christian att svettas, trots den behagliga svalkan i de stenbelagda lokalerna från början av förra seklet. Eller så är det allt spring. 

Ivrigt tar han nämligen hela tiden små snabba steg med mikrofonen, beordrar med myndig stämma sitt gäng av lydiga kameramän fram och tillbaka i korridoren. Mathias Wåg släntrar in och Christian blir så till sig att en vakt en kort stund får gå emellan och mota bort den ettriga samlingen högerextremister förklädda till journalister. Tillkallad polis håller sig i bakgrunden och ser till att allt är hyfsat under kontroll.

Så öppnas dörrarna till salen och de tre bänkraderna för åhörare strax bakom säkerhetsglaset fylls snabbt till bredden. Christian Peterson och hans fotografer, en av dem stönar och stånkar ljudligt när han klämmer sig ned i stolen, fixar och trixar med datorerna. Christian halsar häftigt ur en flaska mineralvatten och öppnar så snart den är slut en light-läsk. Springer in och ut ur rättegångssalen minst ett par tre gånger och tycks inte överdrivet intresserad av vad som sägs i de pågående förhandlingarna mellan spaden och Mathias Wåg.

En dryg timme går och åklagaren påkallar 20 minuters paus. Gänget med den stönande och stånkande kameramannen vaknar snabbt till. Fort ut i korridorerna igen. Fota, filma, fråga. Påträngande och till och med de luttrade ordningsvakterna ser förvånat på varandra. Vad fan är det som pågår.

Höll tal på Salemmarschen

Kvart i elva och dags för slutplädering från bägge sidor. Wåg försvarar sig själv och berättar sakligt om sitt grävande och varför en spade borde kallas spade. Spaden har i en relativt nyinspelad poddintervju för ett annat högerextremt mediaprojekt pratat om så kallade ”trippelparanteser” vilket i nazistisk översättning betyder ”Judisk maktaktivister”. Det är något om bengaler och radikaliserade svartklädda nationalister under en antivaccin-demonstration i Göteborg också, där spaden deltog och var drivande.

Spadens försvarare, han som en gång i tiden höll tal på den nazistiska Salemmarschen utanför Stockholm, menar att hans klient känt obehag av att få sitt namn ”avslöjat” på sociala medier och att Mathias Wåg därför ska betala 20 000 kronor i skadestånd plus ränta.

Rättegången är över men the show goes on. Redan samma eftermiddag väntar nästa stämning av en komiker som också kallat en spade för spade och allt är väldigt uppenbart iscensatt. Dom mot Mathias Wåg väntas fredagen den 9 juni och kan om den blir fällande få stora konsekvenser för hur rasister och nazister kommer att benämnas i medier framöver.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Inrikes #39/2023

Minderårig klimat­aktivist frikänns av hovrätten

Klimatorganisationen Extinction Rebellions sittprotest i augusti förra året. Foto: Christine Olsson/TT, privat

Svea hovrätt frikänner den minderåriga klimataktivisten som av tingsrätten dömdes till ungdomstjänst för sabotage. Advokat Linus Gardell hoppas på att domen blir en vändpunkt.

Det var i mitten av augusti förra året som klimatorganisationen Extinction Rebellion genomförde ett flertal koordinerade demonstrationer i centrala Stockholm.

På den så kallade Guldbron, som förbinder Gamla stan med Slussen, genomförde en grupp aktivister en fredlig sittprotest i en av vägfilerna under knappt 30 minuter. Något som orsakade störningar i trafiken, men både bilar och cyklister kunde passera och inget utryckningsfordon larmade om om svårigheter att ta sig fram.

Trots detta grep polisen ett flertal aktivister, varav den minderåriga av tingsrätten dömdes till 30 timmars ungdomstjänst för sabotage, för att ha suttit på vägbanan under fem till tio minuter. Hade hon varit över 21 år hade tingsrätten dömt till fängelse.

– Det som tidigare kunde resultera i ett avlägsnande från polisen kan nu ge fängelse. Det här kan skapa hämmande effekter och skrämma folk från att utnyttja sin grundlagsskyddade rättighet att demonstrera. Fortsätter det så här har vi snart politiska fångar i Sverige, sade advokat Linus Gardell som företräder den minderåriga klimataktivisten till Arbetaren i samband med tingsrättens dom.

Svea hovrätt frikänner klimataktivisten

Svea hovrätt, som den 22 maj omprövade domen, menar att en fällande dom för sabotage kräver att brottet leder till en allvarlig störning.

Svea hovrätt menar att begreppet handlar om att någon ”förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättskippning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller – med visst undantag – genom annan åtgärd allvarligt stör eller hindrar användiningen av sådan egendom.”

Hovrätten bedömer att sittprotesten inte ledde till något sådant och frikänner därför den minderåriga för brottet sabotage.

–  Jag är glad att domen ändras, jag tycker det är rätt men att det är fel att hon misstänktes över huvud taget. Jag har argumenterat starkt för frågan om demonstrationsfrihet, men det var inget som hovrätten uttryckligen tog in i sina domskäl, men de sa att det hon gjort inte kan anses vara en allvarlig störning, säger Linus Gardell.

Advokaten hoppas att domen är en vändpunkt

Hovrätten upphäver även tingsrättens beslut om att hon ska betala en avgift till brottsofferfonden. Hennes advokatkostnader ersätts av staten.

Hennes advokat Linus Gardell hoppas på att den här domen blir en vändpunkt.

– Det är första gången som någon blir frikänd från sabotage på den här grunden, att det inte var en allvarlig störning bara för att trafik hindrades under en demonstration. Jag hoppas att det blir en ändring framöver på hur misstankarna byggs upp. Men vi får se, nu har åklagaren fyra veckor på sig att överklaga.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Missa inte 👇
→  Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag