Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 7

När han ringde på dörren till lägenhet 709 var klockan exakt tjugo minuter över nio. Kvinnan som öppnade dörren och kom ut sa med dämpad röst att Ji-woo hade frågat efter sin mamma. ”Han somnade för bara några minuter sedan.” En liten flicka – att döma av hennes flätor gick hon i andra eller tredje klass – räckte fram -Ji-woos- gaffeltruck till honom. Han tackade dem och stoppade ner trucken i ryggsäcken. Han öppnade dörren till sin lägenhet, 710, och bar försiktigt in det sovande barnet. Promenaden genom korridoren till barnkammaren kändes ovanligt lång. Ji-woo kunde inte ha sovit särskilt djupt, för så snart han lade honom i sängen kunde han höra pojken suga på tummen, ett fuktigt och ödsligt ljud i det mörka rummet.

Han gick in i vardagsrummet och tände i taket, låste ytterdörren och satte sig i soffan. Där satt han försjunken i tankar en stund, och reste sig sedan upp och gick tillbaka till ytterdörren, öppnade den och gick ut. Efter att ha tagit hissen ner till bottenvåningen gick han och satte sig i förarsätet i den parkerade bilen. Medan han som bäst rotade runt i väskan där han hade skissblocket och de två 6-millimetersbanden, ringde telefonen.

”Ji-woo?” Hans hustru lät sömnig på rösten.

”Han sover.”

”Har han ätit?”

”Det måste han ha gjort. När jag kom dit hade han redan somnat.”

”Okej. Jag kommer hem runt elva.”

”Han sov så djupt att jag … eh …”

”Vadå?”

”Jag ska bara ta en vända till ateljén. Det är en grej jag inte har hunnit göra klar än.” Hans hustru svarade inte. ”Jag är säker på att Ji-woo inte kommer att vakna. Han sover gott. Och han brukar ju sova hela natten nu för tiden.” Inget svar.

”Är du där?” Fortfarande inget svar.

”Älskling.”

Till hans förvåning lät det som om hon grät. Var det ingen annan i affären? Det vore minst sagt ovanligt om hon grät inför andra människor, hon som alltid var så orolig för nyfikna blickar.

Efter ett tag verkade hon ha lugnat ner sig, och nu var hennes röst en han aldrig hade hört henne använda förut, så sammansatt var blandningen av känslor den tycktes uttrycka. ”Åk då, om du vill det. Jag stänger här och går hem nu.”

Hon lade på. I vanliga fall var hon den sortens människa som aldrig kunde förmå sig att lägga på först, hur upptagen hon än var. Det gjorde honom förvirrad och han drabbades oväntat av skuldkänslor och satt obeslutsamt kvar en stund med mobilen i handen. Han dividerade med sig själv om huruvida han borde gå in igen och vänta tills hustrun kom hem, men han bestämde sig snart och startade bilen. Det var ganska tomt på gatorna den tiden på dygnet, det skulle inte ta henne mer än tjugo minuter att komma hem. Pojken skulle med all säkerhet fortsätta sova och inget skulle hända. Hur som helst stod han inte ut med tanken på att sitta där i den upplysta lägenheten och vänta på att hustrun skulle komma hem, bara för att konfronteras av mörkret i hennes ansikte.

När han anlände till ateljén var bara J där.

”Vad sent du kommer! Jag skulle just gå.”

Han hoppades att J inte skulle dröja kvar för hans skull. Med tanke på att de var fyra som delade på lokalen och att alla var nattugglor, hände det ytterst sällan att man fick arbeta ostört en hel kväll.

Han satte på datorn medan J plockade ihop sina saker och satte på sig sin trenchcoat. J såg häpen ut när han tog fram de två videobanden.

”Du har gjort något.”

”Ja.”

J log åt det korthuggna svaret. ”Det skulle vara roligt att se det när du är klar.”

”Absolut.”

J gjorde en skämtsam bugning, öppnade dörren och svängde energiskt på armarna när han gick ut, i en imitation av någon som insåg att han var i vägen.

Han skrattade. När skrattet hade klingat ut slogs han av hur länge sedan det var han hade skrattat så.

Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

När han tog ut den färdiga filmen och slog av datorn nästa dag var solen redan uppe.

Videoinspelningarna hade blivit bättre än han hade väntat sig. Ljussättningen, hennes rörelser, den stämning de skapade – allt var andlöst fängslande. Han lekte helt kort med tanken på att lägga till bakgrundsmusik, innan han valde att låta det vara tyst för att väcka en känsla av att allt som hände på skärmen utspelade sig i ett slags vakuum. Hennes stillsamma rörelser, hennes nakna kropp översållad av prunkande blommor, mongolmärket – mot en fond av tystnad, en ljudlös harmoni som förde tanken till något uråldrigt, något evigt.

Han hade kämpat sig igenom det omständliga arbetet med att redigera materialet i vad som kändes som en evighet, rökt sig igenom ett helt cigarettpaket, och inte slutat förrän det var klart. Det färdiga verket var fyra minuter och femtiofem sekunder långt. Filmen inleddes med hans hand som målade hennes liggande kropp, dröjde vid mongolmärket, och sedan, efter en sekvens som fångade hennes ödsliga ansikte, vars drag var så dunkla att hon knappt gick att känna igen, tonade den ut.

Det var länge sedan han hade upplevt den utmattning man drabbas av efter att ha varit uppe hela natten. Det kändes som om sandkorn hade kilats in här och var i huden, som om allt omkring honom hade antagit främmande former. Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

Så snart han var klar slog han händerna för ögonen, uppfylld av tanken på den vision han visste att han aldrig borde försöka fånga på film, men som han, om något sådant vore möjligt, skulle ge titeln ”Mongolmärke 2”.

Visionen av en man och en kvinna vars kroppar lyste av målade blommor, som hade sex med varandra mot en fond av outsäglig tystnad. Deras rörelser jordnära och självklara i detta vakuum. En följd av scener som växlade mellan våld och ömhet och där ingen ytterlighet lämnades outforskad. Ett avskalat, utdraget ögonblick av stilla rening, det extrema förädlat till en sorts frid.

Han höll hårt i filmen och strök med fingrarna över den medan tankarna for genom huvudet. Om han skulle välja en man som skulle ha sex med hans svägerska, kunde det i vilket fall som helst inte bli han själv. Han var alldeles för medveten om sin rynkiga mage, sina bilringar, sina slappa skinkor och lår.

Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna.

Han startade bilen, men i stället för att köra hem åkte han till ett badhus som låg i närheten. Han bytte om till shortsen och den vita t-shirt som de gav honom i receptionen och betraktade besviket sin bild i spegeln. Inte tu tal om saken: det kunde inte bli han själv. Men vem i så fall? Hur skulle han hitta någon som kunde ha sex med henne? Det var ingen porrfilm han skulle göra, men det skulle inte räcka med att de bara låtsades. Det måste vara autentiskt, och det innebar faktisk penetration. Så vem? Vem skulle gå med på något sådant? Och hur skulle hans svägerska reagera?

Han visste att han hade nått den punkt där det inte fanns någon återvändo. Men han kunde inte sluta nu. Nej: han ville inte sluta.

Med kroppen smekt av den heta ångan försökte han somna i bastun. Det var som att befinna sig inuti en sommarkväll, som om tiden hade stannat upp. Omsluten av sin fantasibilds varma strålglans, den enda bild som var förbjuden för honom, rann all kraft sakta ur honom.

Det första han såg när han vaknade ur sin korta sömn var henne.

Hennes hud var ljust grön. Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna. Mongolmärket var borta; i stället var hela kroppen jämnt överdragen med denna blekgröna nyans.

Han vände henne på rygg. Ett bländande sken kom från hennes nakna kropp och fick honom att kisa. Han kunde inte se området ovanför brösten – som om ljuskällan låg någonstans runt hennes ansikte. Han särade på hennes ben och hon skrevade på ett sätt som bara kunde betyda att hon var vaken. En grön sav, likt den som sipprar ut från ett sönderrivet löv, började flyta ur hennes vagina när han trängde in i henne. Gräsets bittersöta doft var så intensiv att han fick svårt att andas. När han drog sig ur henne, precis innan orgasmen, såg han att hela hans penis var grönfärgad. Från magen ner till låren var huden insmord med en svartaktig massa, en färsk växtsaft som kunde ha kommit från antingen honom eller henne.

Han hade ringt upp henne igen och mötts av tystnad i andra änden.

”Yeong-hye …”

”Ja.” Den här gången dröjde det lyckligtvis inte alltför länge innan hon svarade. Lät det som om hon var glad att höra ifrån honom? Han var inte säker.

”Fick du sova ordentligt i går?”

”Ja.”

”Det är något jag skulle vilja fråga dig.”

”Okej.”

”Har du tvättat bort blommorna?”

”Nej.”

Han andades ut med en lång suck. ”Skulle du i så fall kunna behålla dem så länge? Bara till i morgon. De kommer inte att blekna bort till dess. Jag … eh, jag behöver filma dig en gång till.”

Skrattade hon? Han önskade att han kunde se uttrycket i hennes ansikte. Log hon?

”Jag ville ha dem kvar”, sa hon lugnt, ”så jag har inte tvättat mig. De håller drömmarna borta. Om de nöts bort längre fram hoppas jag att du kan måla dit dem igen åt mig.”

Han kunde inte riktigt förstå vad hon sa, men han kramade luren och mumlade ”Bra”. Kanske skulle hon gå med på det, trots allt. Kanske skulle hon gå med på det han ville göra.

”Har du tid att komma i morgon igen? Till ateljén.”

”Ja.”

”Och det kommer en till person också. En man.” Hon sa inget. ”Han ska få klä av sig och så målar jag blommor på honom också. Är det okej?” Han väntade. Hennes tystnad fick honom inte längre att känna sig besvärad; vid det här laget tyckte han sig ha förstått att den oftast var ett tecken på samtycke.

”Det är okej.”

Han lade på luren och började vanka fram och tillbaka i vardagsrummet medan han vred sina händer.

Han ringde till sin hustru. Det skulle bli olustigt, men det måste göras.

”Var är du?” frågade hon. Tonfallet var mer tvetydigt än kyligt.

”Hemma.”

”Hur gick det med jobbet?”

”Det är inte klart än. Jag kommer nog att hålla på till i morgon kväll.”

”Jag förstår … slit inte ut dig.”

Han lade på. Han hade hellre sett att hon hade skrikit och rasat som andra fruar, gnatat och skällt ut honom. Hon gav med sig så lätt, och hennes vana att svälja förtreten till sista droppen stod honom upp i halsen. Han visste inte om hennes förtvivlade försök att vara förstående och hänsynsfull var positivt eller negativt. Kanske var det bara han som var självcentrerad och ansvarslös. Men just nu upplevde han hustruns tålamod och vilja att göra det rätta som kvävande, vilket gjorde honom än mer benägen att se det som en karaktärsbrist hos henne.

När den vaga blandningen av skuld, ånger och osäkerhet väl hade gått över, gick han vidare med nästa steg i sin plan och slog J:s nummer.

”Hej. Ska du till ateljén i kväll?”

”Nej, jag var där hela kvällen i går. Jag tänkte ta det lugnt i dag.”

”Jaså? Jag vill be dig om en liten tjänst.”

”Vadå för sorts tjänst?”

”Har du tid i morgon? Jag tänkte filma i morgon kväll.” Han beskrev vägen till M:s ateljé för J. Han var på vippen att säga att det gick bra ifall J bara kunde komma på eftermiddagen, att det inte skulle ta lång tid, men så ångrade han sig. ”Du sa att du ville se det jag gjorde i går, eller hur?”

”Gärna.”

”Okej, jag är på väg till ateljén nu.” Han lade på.

Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå.

J var tidig. Trots att han vanligtvis var väldigt avslappnad, verkade han nu för första gången otålig.

”Jag fryser.”

Han gjorde i ordning en kopp kaffe åt J och klädde av honom i huvudet. Bra: de skulle passa ihop med varandra.

Föregående eftermiddag, då han hade visat filmen för J, hade den yngre mannen blivit helt begeistrad.

”Den är otrolig … helt magisk! Jag menar, hur kom du ens på idén? Ett tag tyckte jag faktiskt att du var rätt medelmåttig … åh … förlåt …” J:s röst och uttrycket i hans ögon svämmade över av en nästan misstänkt överdriven entusiasm. Var han uppriktig? ”Det är så annorlunda från allt du har gjort förut. Det här är … det är som om någonting har lyft dig till en helt annan nivå. Vilka färger!”

Även om han värjde sig mot J:s överord – typiskt unga människor – måste han överlag hålla med. Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå. Det kändes som om kroppen flödade över av alla intensiva nyanser, all denna latenta energi inom honom – det var nästan outhärdligt. Han levde med en ny intensitet.

”Jag brukade vara mörk”, ibland ville han uttrycka det på det sättet. Jag brukade vara mörk. Jag befann mig på en mörk plats. Den monokroma världen, fullkomligt tömd på de färger han nu upplevde, hade ägt en stillhet som var vacker på sitt sätt, men han kunde inte återvända dit. Det tycktes honom som om den glädje som hade gjort honom förmögen att känna det där fridfulla lugnet nu för alltid hade gått förlorad för honom. Och ändå kunde han inte tänka på det som en förlust. All hans energi var inriktad på att försöka hantera den upphetsning och den förhöjda medvetenhet som det innebar att leva
i nuet.

Uppmuntrad av J:s beröm fick han till slut ur sig det han hade tänkt säga, även om han inte kunde låta bli att rodna. Men när han visade honom skissblocket och programmet från dansföreställningen och frågade om han kunde tänka sig att ställa upp som modell, blev J nervös.

”Men varför ber du mig? Det finns massor av professionella modeller där ute, du kunde anlita en teaterskåde-spelare, eller …”

”Du har rätt sorts kropp. För mycket gymmuskler skulle vara helt fel. Du passar perfekt.”

”Nej, jag är inte rätt person för ett sådant uppdrag – posera så där med den där kvinnan. Det går inte.”

”Ingen kommer att veta att det är du. Jag kommer inte att visa ditt ansikte. Och vill du inte träffa den här kvinnan? Skulle du inte vilja vara en del av inspirationen till ett sådant verk?”

Efter att bara ha fått natten på sig att tänka över saken ringde J nästa morgon och sa att han ställde upp. Naturligtvis kunde den yngre mannen inte gissa sig till vad han verkligen ville: att filma dem båda, J och hans svägerska, när de hade sex på riktigt.

”Hon är lite sen, eller hur?” sa J och spanade nervöst ut genom fönstret. Själv hade han också börjat bli otålig. Hon hade försäkrat honom att hon skulle hitta till ateljén, så han hade bestämt sig för att vänta på
henne där i stället för att möta henne vid tunnelbane-stationen.

”Nej, jag kanske ska gå ner till stationen.” Han tog sin tröja och reste sig upp, men i samma stund hörde de att någon knackade på den frostade glasdörren. ”Ah, hon är här.”

J ställde ifrån sig kaffekoppen.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt.

Den här gången var hon klädd i en bylsig svart tröja och samma jeans som förut. Hennes utsläppta hår, naturligt korpsvart, var fortfarande vått; hon måste ha tvättat det precis innan hon gick hemifrån. Hon tittade först på honom, sedan på J, och gav till ett kort skratt.

”Jag var väldigt försiktig”, sa hon och rörde vid håret. ”Det kom inget vatten på blommorna.”

J log. Han såg lättad ut. Han hade antagligen inte förväntat sig att hon skulle verka så vanlig.

”Klä av dig.”

”Jag?” J spärrade upp ögonen.

”Hon är redan klar, så nu behöver jag bara måla dig.” J kvävde ett nervöst fniss, vände ryggen åt dem och klädde av sig. ”Du måste ta av dig byxorna också.” J tvekade, och gjorde sedan som han hade blivit ombedd. J var spensligt byggd, spensligare än han hade förväntat sig. Med undantag för den täta behåring som löpte från naveln ner till överdelen av låren var hans hud avundsvärt vit och slät.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt. Med en tjock pensel målade han så snabbt som möjligt ljuslila hortensior som såg ut att virvla ner över J:s rygg, som fångade av en hård vind.

”Vänd dig om.”

Med J:s penis som mittpunkt målade han en ensam stor blomma, blodröd, så att det såg ut som om J:s svarta könshår var foderbladen och hans penis pistillen. Under tiden satt hon lugnt i soffan och smuttade på en kopp te och tittade intresserat på medan han arbetade. När han var färdig märkte han att J:s penis hade styvnat en aning.

Efter att ha målat resten av blommorna på J:s överkropp tog han en kort paus, reste sig sedan upp och ersatte bandet i videokameran med ett nytt för att försäkra sig om ordentligt med speltid. Han vände sig mot henne och bad henne att ta av sig kläderna.

Hon gjorde som han sa. Ljuset var inte lika intensivt som förra gången, men de guldgula blomklasar som han hade målat på hennes bröstkorg lyste fortfarande klart. I motsats till J var hon helt lugn och samlad, som för att framhålla hur mycket naturligare det var att inte vara påklädd. När hon ställde sig på knä på lakanet, gick J:s hänförda min honom inte förbi.

Utan att han behövde ge henne några anvisningar flyttade hon sig närmare J, och han, som för att spegla henne, ställde sig på knä. Det vilade något melankoliskt över kontrasten mellan hennes lugna, tysta ansikte och hennes färgskimrande kropp.

”Vad ska vi göra nu?” frågade J, röd i ansiktet. Han var förmodligen nervös över att behöva ta initiativet, men hans penis hade likafullt styvnat igen.

”Sätt henne i knät.” Han tänkte att det var bäst att bara referera till henne som ”hon”. Nu tog han videokameran och gick emot dem. ”Slå armarna om henne. Men för helvete, har du aldrig gjort det här förut? Det är meningen att du ska agera. Pröva med att ta henne på brösten eller något.”

J torkade sig i pannan med baksidan av handen. Men innan han hann göra något bytte hon sakta ställning och satte sig grensle över honom. Hon slöt ena handen om hans nacke och drog honom till sig, och med den andra började hon smeka den röda blomman på hans bröst. Ackompanjerad endast av tre människors andhämtning förflöt en tid som var omöjlig att mäta. J:s bröstvårtor styvnade och hans penis blev hård. Hon gned sin hals mot J:s som om de var två fåglar som kelade med var-andra, nästan som om hon hade sett hans teckningar och visste precis vad han ville att hon skulle göra.

”Bra. Jättebra.” Han filmade scenen från olika vinklar, innan han så småningom hittade den bästa. ”Bra … fortsätt så. Lägg er ner så där, ovanpå varandra.”

Hon satte handen mot J:s bröst och föste milt ner honom på lakanet, och började sedan smeka de röda blommorna som löpte utmed hans överkropp, en efter en, medan hon långsamt närmade sig hans skrev.

Han ställde sig bakom henne med videokameran, och försäkrade sig om att få med de mörklila blommor som spred sig över hennes rygg, mongolmärket som skälvde i takt med hennes rörelser. Han bet ihop och tänkte för sig själv: det var det. Men tänk om det kunde bli ännu bättre.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

J:s penis var redan helt erigerad, han grimaserade som om han inte längre kunde stå emot trycket. Hon lade sig långsamt på mage, med brösten vilande mot J:s bröstkorg och stjärten i luften. Han filmade dem från sidan. Det vilade något obscent över hur hon krökte på ryggen, som en katt, över det omålade området runt J:s navel, över hans styva penis. Det var nästan som om de var två enorma, abstrakta växter. När hon långsamt satte sig upp igen, grensle över J:s höfter, stammade han:

”Kanske … jag menar, jag tänkte bara …” Han såg först på henne och sedan på J. ”Skulle ni kunna göra det … alltså … på riktigt?”

I hennes ansikte syntes inte tillstymmelsen till chock eller motvilja, men J sköt henne plötsligt ifrån sig som om han hade bränt sig på hennes hud. Han ställde sig på knä och försökte generat skyla sin penis.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

”Det är helt okej om du inte vill, men om du skulle kunna tänka dig att bara …”

”Nu räcker det, jag har gjort mitt.” J reste sig upp.

”Vänta lite. Vänta. Jag ska inte be dig att göra något mer. Bara det du gjort hittills.” Han grep tag i J:s axel. Kanske tog han i hårdare än han hade tänkt, för J grymtade till och knuffade bort hans hand.

”Du, kom igen … ta det lugnt.”

En tyst paus. J tycktes vekna en aning.

”Jag fattar … jag är också konstnär, trots allt. Men något sådant här, det bara … nej. Vem är den här kvinnan, förresten? Hon verkar inte vara prostituerad. Och även om hon vore det, skulle det ändå inte vara okej.”

”Jag förstår. Verkligen. Jag ber om ursäkt.”

J gick och satte sig på lakanet igen, men den sexuellt laddade stämning som rådde för bara några minuter sedan hade falnat helt. Han slog armarna om henne och lade henne ner, med ett spänt uttryck i ansiktet som om allt var en form av straff. Deras kroppar överlappade varandra likt två kronblad och hon slöt ögonen. Hade J gått med på det skulle hon utan minsta protest ha låtit det hända. Det var han övertygad om.

”Pröva att röra lite på er.”

J rörde sig långsamt fram och tillbaka i en ansträngd och styltig imitation av sex. Han såg hennes fotsulor kröka sig och hon grep tag om J:s midja. Hennes kroppsrörelser var tillräckligt sinnliga och lustfyllda för att uppväga J:s passivitet. De låg kvar i samma ställning i tio minuter eller så, varav varje sekund var uppenbart motbjudande för J, men själv tyckte han att tiden kändes alldeles för kort. Han lyckades dock få de bilder han ville ha och några ganska fina sekvenser.

”Är det klart nu?” frågade J. Han var röd ända upp till hårfästet, men inte på grund av sexuell upphetsning.

”Bara en gång till … det här blir det sista.” Han svalde. ”Bakifrån. Hon ska ligga på mage. Det här blir verkligen sista gången. Det är den viktigaste scenen. Säg inte att du inte kan.” J brast ut i ett skratt som mer lät som en snyftning.

”Det räcker nu. Faktiskt. Jag tänker sluta nu innan det blir ännu värre. Du har fått massor med inspiration. Nu vet jag hur det känns för porrskådespelare. Det känns hemskt.”

Han lade en lugnande hand på J:s axel, men J sköt bort den och började klä på sig. Han bet ihop käkarna medan han såg sitt verk, den ännu intakta blomsterprakten, försvinna under J:s enfärgade skjorta. ”Det är inte så att jag inte förstår. Tro inte att jag är pryd. Jag är väl inte lika … lika frigjord som jag trodde. Jag ställde upp för att jag var nyfiken, men jag kan bara inte gå hela vägen. Det finns kanske delar av mig själv som jag behöver, vad ska jag säga, väcka, men … jag behöver lite tid först. Förlåt.”

J talade uppenbart från hjärtat och verkade mer sårad- än något annat. Den unge mannen bugade sig mot honom, kastade en hastig blick åt hennes håll och gick sedan raskt mot dörren.

”Jag beklagar”, sa han när J svängde ut från gårdsplanen med en rivstart. Hon svarade inte, satte bara på sig tröjan och drog på sig jeansen. Men i stället för att stänga gylfen fnissade hon bara rakt ut i luften.

”Vad fnissar du för?”

”För att jag är alldeles våt …”

Han såg på henne, lika omtöcknad som om han just hade fått ett slag i huvudet. Hon höll tvekande handen över den halvt uppdragna dragkedjan, som om hon inte kunde förmå sig att dra den vare sig upp eller ner. Först då insåg han att han fortfarande höll i kameran. Han lade den ifrån sig och gick bort till dörren, som J hade lämnat öppen, och låste den. För säkerhets skull lade han på säkerhetskedjan också. Han nästan sprang tillbaka till henne och drog henne intill sig. De föll ner på
lakanet. När han drog ner hennes jeans till knäna sa hon: ”Nej.”

Det var inte bara med ord hon avvisade honom – hon knuffade bort honom, reste sig upp och drog på sig jeansen igen. Han såg på henne medan hon drog upp dragkedjan och knäppte byxorna. Han reste sig upp, gick tätt inpå henne och tryckte upp hennes fortfarande heta kropp mot väggen. Men när han pressade sina läppar hårt mot hennes och försökte tvinga in tungan, knuffade hon honom ifrån sig igen.

”Varför inte? För att jag är din svåger?”

”Nej, det har inte med det att göra.”

”Vad är det då? Kom igen, du sa ju att du var alldeles våt!” Hon teg. ”Blev du tänd på den där killen?”

”Det var inte han, det var blommorna …”

”Blommorna?”

Hon blev med ens likblek i ansiktet, som om hon var rädd. Underläppen, som hon tuggat på så att den blivit röd och svullen, darrade omärkligt.

”Jag ville verkligen göra det”, sa hon avvaktande. ”Jag har aldrig velat det så intensivt förut. Det var blommorna på hans kropp … jag kunde inte behärska mig. Det är allt.”

Hon vände ryggen åt honom och gick med bestämda steg mot dörren. När hon tryckte ner fötterna i gymna-s-tikskorna ropade han efter henne. ”Om …” Han kunde inte hålla tillbaka gällheten i rösten. ”Om jag målade blommor på mig själv, skulle du göra det då?”

Hon vände sig om och såg på honom, och han tolkade hennes blick som att hon samtyckte.

”Och skulle jag få … filma det?”

Hon skrattade. Dämpat, som om det inte fanns någonting hon inte skulle göra, som om gränser och tabun inte längre betydde något för henne. Eller som om hon gjorde milt narr av honom.

Jag önskar att jag vore död.

Jag önskar att jag vore död.

Dö då.

Utan att förstå varför tårarna strömmade nedför kinderna greppade han ratten och satte vindrutetorkarna på högsta hastighet, bara för att inse att det inte var vindrutan som var suddig utan hans egen syn. Han kunde inte förstå varför orden ”Jag önskar att jag vore död” oupphörligen hamrades fram inne i huvudet, likt ett mantra. Inte heller varför det ofrånkomligen följdes av orden ”Dö då”, som om svaret kom från någon inom honom själv, någon som inte var han. Och han kunde inte förstå hur detta mantra, som ett samtal mellan två främlingar, var tillräckligt för att lugna hans skakande kropp.

Med fönstren helt nedvevade på både förar- och passagerarsidan susade han fram längs den mörka lands-vägen med bruset från vinden och nattrafiken i öronen. Skakningen hade börjat i hans händer och sedan spritt sig i hela kroppen. Han bet ihop käkarna och trampade gasen i botten. Varje gång han kastade en blick på hastighetsmätaren chockades han över hur fort han körde, och gnuggade sig i ögonen med darrande fingrar.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Publicerad Uppdaterad