Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 7

När han ringde på dörren till lägenhet 709 var klockan exakt tjugo minuter över nio. Kvinnan som öppnade dörren och kom ut sa med dämpad röst att Ji-woo hade frågat efter sin mamma. ”Han somnade för bara några minuter sedan.” En liten flicka – att döma av hennes flätor gick hon i andra eller tredje klass – räckte fram -Ji-woos- gaffeltruck till honom. Han tackade dem och stoppade ner trucken i ryggsäcken. Han öppnade dörren till sin lägenhet, 710, och bar försiktigt in det sovande barnet. Promenaden genom korridoren till barnkammaren kändes ovanligt lång. Ji-woo kunde inte ha sovit särskilt djupt, för så snart han lade honom i sängen kunde han höra pojken suga på tummen, ett fuktigt och ödsligt ljud i det mörka rummet.

Han gick in i vardagsrummet och tände i taket, låste ytterdörren och satte sig i soffan. Där satt han försjunken i tankar en stund, och reste sig sedan upp och gick tillbaka till ytterdörren, öppnade den och gick ut. Efter att ha tagit hissen ner till bottenvåningen gick han och satte sig i förarsätet i den parkerade bilen. Medan han som bäst rotade runt i väskan där han hade skissblocket och de två 6-millimetersbanden, ringde telefonen.

”Ji-woo?” Hans hustru lät sömnig på rösten.

”Han sover.”

”Har han ätit?”

”Det måste han ha gjort. När jag kom dit hade han redan somnat.”

”Okej. Jag kommer hem runt elva.”

”Han sov så djupt att jag … eh …”

”Vadå?”

”Jag ska bara ta en vända till ateljén. Det är en grej jag inte har hunnit göra klar än.” Hans hustru svarade inte. ”Jag är säker på att Ji-woo inte kommer att vakna. Han sover gott. Och han brukar ju sova hela natten nu för tiden.” Inget svar.

”Är du där?” Fortfarande inget svar.

”Älskling.”

Till hans förvåning lät det som om hon grät. Var det ingen annan i affären? Det vore minst sagt ovanligt om hon grät inför andra människor, hon som alltid var så orolig för nyfikna blickar.

Efter ett tag verkade hon ha lugnat ner sig, och nu var hennes röst en han aldrig hade hört henne använda förut, så sammansatt var blandningen av känslor den tycktes uttrycka. ”Åk då, om du vill det. Jag stänger här och går hem nu.”

Hon lade på. I vanliga fall var hon den sortens människa som aldrig kunde förmå sig att lägga på först, hur upptagen hon än var. Det gjorde honom förvirrad och han drabbades oväntat av skuldkänslor och satt obeslutsamt kvar en stund med mobilen i handen. Han dividerade med sig själv om huruvida han borde gå in igen och vänta tills hustrun kom hem, men han bestämde sig snart och startade bilen. Det var ganska tomt på gatorna den tiden på dygnet, det skulle inte ta henne mer än tjugo minuter att komma hem. Pojken skulle med all säkerhet fortsätta sova och inget skulle hända. Hur som helst stod han inte ut med tanken på att sitta där i den upplysta lägenheten och vänta på att hustrun skulle komma hem, bara för att konfronteras av mörkret i hennes ansikte.

När han anlände till ateljén var bara J där.

”Vad sent du kommer! Jag skulle just gå.”

Han hoppades att J inte skulle dröja kvar för hans skull. Med tanke på att de var fyra som delade på lokalen och att alla var nattugglor, hände det ytterst sällan att man fick arbeta ostört en hel kväll.

Han satte på datorn medan J plockade ihop sina saker och satte på sig sin trenchcoat. J såg häpen ut när han tog fram de två videobanden.

”Du har gjort något.”

”Ja.”

J log åt det korthuggna svaret. ”Det skulle vara roligt att se det när du är klar.”

”Absolut.”

J gjorde en skämtsam bugning, öppnade dörren och svängde energiskt på armarna när han gick ut, i en imitation av någon som insåg att han var i vägen.

Han skrattade. När skrattet hade klingat ut slogs han av hur länge sedan det var han hade skrattat så.

Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

När han tog ut den färdiga filmen och slog av datorn nästa dag var solen redan uppe.

Videoinspelningarna hade blivit bättre än han hade väntat sig. Ljussättningen, hennes rörelser, den stämning de skapade – allt var andlöst fängslande. Han lekte helt kort med tanken på att lägga till bakgrundsmusik, innan han valde att låta det vara tyst för att väcka en känsla av att allt som hände på skärmen utspelade sig i ett slags vakuum. Hennes stillsamma rörelser, hennes nakna kropp översållad av prunkande blommor, mongolmärket – mot en fond av tystnad, en ljudlös harmoni som förde tanken till något uråldrigt, något evigt.

Han hade kämpat sig igenom det omständliga arbetet med att redigera materialet i vad som kändes som en evighet, rökt sig igenom ett helt cigarettpaket, och inte slutat förrän det var klart. Det färdiga verket var fyra minuter och femtiofem sekunder långt. Filmen inleddes med hans hand som målade hennes liggande kropp, dröjde vid mongolmärket, och sedan, efter en sekvens som fångade hennes ödsliga ansikte, vars drag var så dunkla att hon knappt gick att känna igen, tonade den ut.

Det var länge sedan han hade upplevt den utmattning man drabbas av efter att ha varit uppe hela natten. Det kändes som om sandkorn hade kilats in här och var i huden, som om allt omkring honom hade antagit främmande former. Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

Så snart han var klar slog han händerna för ögonen, uppfylld av tanken på den vision han visste att han aldrig borde försöka fånga på film, men som han, om något sådant vore möjligt, skulle ge titeln ”Mongolmärke 2”.

Visionen av en man och en kvinna vars kroppar lyste av målade blommor, som hade sex med varandra mot en fond av outsäglig tystnad. Deras rörelser jordnära och självklara i detta vakuum. En följd av scener som växlade mellan våld och ömhet och där ingen ytterlighet lämnades outforskad. Ett avskalat, utdraget ögonblick av stilla rening, det extrema förädlat till en sorts frid.

Han höll hårt i filmen och strök med fingrarna över den medan tankarna for genom huvudet. Om han skulle välja en man som skulle ha sex med hans svägerska, kunde det i vilket fall som helst inte bli han själv. Han var alldeles för medveten om sin rynkiga mage, sina bilringar, sina slappa skinkor och lår.

Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna.

Han startade bilen, men i stället för att köra hem åkte han till ett badhus som låg i närheten. Han bytte om till shortsen och den vita t-shirt som de gav honom i receptionen och betraktade besviket sin bild i spegeln. Inte tu tal om saken: det kunde inte bli han själv. Men vem i så fall? Hur skulle han hitta någon som kunde ha sex med henne? Det var ingen porrfilm han skulle göra, men det skulle inte räcka med att de bara låtsades. Det måste vara autentiskt, och det innebar faktisk penetration. Så vem? Vem skulle gå med på något sådant? Och hur skulle hans svägerska reagera?

Han visste att han hade nått den punkt där det inte fanns någon återvändo. Men han kunde inte sluta nu. Nej: han ville inte sluta.

Med kroppen smekt av den heta ångan försökte han somna i bastun. Det var som att befinna sig inuti en sommarkväll, som om tiden hade stannat upp. Omsluten av sin fantasibilds varma strålglans, den enda bild som var förbjuden för honom, rann all kraft sakta ur honom.

Det första han såg när han vaknade ur sin korta sömn var henne.

Hennes hud var ljust grön. Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna. Mongolmärket var borta; i stället var hela kroppen jämnt överdragen med denna blekgröna nyans.

Han vände henne på rygg. Ett bländande sken kom från hennes nakna kropp och fick honom att kisa. Han kunde inte se området ovanför brösten – som om ljuskällan låg någonstans runt hennes ansikte. Han särade på hennes ben och hon skrevade på ett sätt som bara kunde betyda att hon var vaken. En grön sav, likt den som sipprar ut från ett sönderrivet löv, började flyta ur hennes vagina när han trängde in i henne. Gräsets bittersöta doft var så intensiv att han fick svårt att andas. När han drog sig ur henne, precis innan orgasmen, såg han att hela hans penis var grönfärgad. Från magen ner till låren var huden insmord med en svartaktig massa, en färsk växtsaft som kunde ha kommit från antingen honom eller henne.

Han hade ringt upp henne igen och mötts av tystnad i andra änden.

”Yeong-hye …”

”Ja.” Den här gången dröjde det lyckligtvis inte alltför länge innan hon svarade. Lät det som om hon var glad att höra ifrån honom? Han var inte säker.

”Fick du sova ordentligt i går?”

”Ja.”

”Det är något jag skulle vilja fråga dig.”

”Okej.”

”Har du tvättat bort blommorna?”

”Nej.”

Han andades ut med en lång suck. ”Skulle du i så fall kunna behålla dem så länge? Bara till i morgon. De kommer inte att blekna bort till dess. Jag … eh, jag behöver filma dig en gång till.”

Skrattade hon? Han önskade att han kunde se uttrycket i hennes ansikte. Log hon?

”Jag ville ha dem kvar”, sa hon lugnt, ”så jag har inte tvättat mig. De håller drömmarna borta. Om de nöts bort längre fram hoppas jag att du kan måla dit dem igen åt mig.”

Han kunde inte riktigt förstå vad hon sa, men han kramade luren och mumlade ”Bra”. Kanske skulle hon gå med på det, trots allt. Kanske skulle hon gå med på det han ville göra.

”Har du tid att komma i morgon igen? Till ateljén.”

”Ja.”

”Och det kommer en till person också. En man.” Hon sa inget. ”Han ska få klä av sig och så målar jag blommor på honom också. Är det okej?” Han väntade. Hennes tystnad fick honom inte längre att känna sig besvärad; vid det här laget tyckte han sig ha förstått att den oftast var ett tecken på samtycke.

”Det är okej.”

Han lade på luren och började vanka fram och tillbaka i vardagsrummet medan han vred sina händer.

Han ringde till sin hustru. Det skulle bli olustigt, men det måste göras.

”Var är du?” frågade hon. Tonfallet var mer tvetydigt än kyligt.

”Hemma.”

”Hur gick det med jobbet?”

”Det är inte klart än. Jag kommer nog att hålla på till i morgon kväll.”

”Jag förstår … slit inte ut dig.”

Han lade på. Han hade hellre sett att hon hade skrikit och rasat som andra fruar, gnatat och skällt ut honom. Hon gav med sig så lätt, och hennes vana att svälja förtreten till sista droppen stod honom upp i halsen. Han visste inte om hennes förtvivlade försök att vara förstående och hänsynsfull var positivt eller negativt. Kanske var det bara han som var självcentrerad och ansvarslös. Men just nu upplevde han hustruns tålamod och vilja att göra det rätta som kvävande, vilket gjorde honom än mer benägen att se det som en karaktärsbrist hos henne.

När den vaga blandningen av skuld, ånger och osäkerhet väl hade gått över, gick han vidare med nästa steg i sin plan och slog J:s nummer.

”Hej. Ska du till ateljén i kväll?”

”Nej, jag var där hela kvällen i går. Jag tänkte ta det lugnt i dag.”

”Jaså? Jag vill be dig om en liten tjänst.”

”Vadå för sorts tjänst?”

”Har du tid i morgon? Jag tänkte filma i morgon kväll.” Han beskrev vägen till M:s ateljé för J. Han var på vippen att säga att det gick bra ifall J bara kunde komma på eftermiddagen, att det inte skulle ta lång tid, men så ångrade han sig. ”Du sa att du ville se det jag gjorde i går, eller hur?”

”Gärna.”

”Okej, jag är på väg till ateljén nu.” Han lade på.

Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå.

J var tidig. Trots att han vanligtvis var väldigt avslappnad, verkade han nu för första gången otålig.

”Jag fryser.”

Han gjorde i ordning en kopp kaffe åt J och klädde av honom i huvudet. Bra: de skulle passa ihop med varandra.

Föregående eftermiddag, då han hade visat filmen för J, hade den yngre mannen blivit helt begeistrad.

”Den är otrolig … helt magisk! Jag menar, hur kom du ens på idén? Ett tag tyckte jag faktiskt att du var rätt medelmåttig … åh … förlåt …” J:s röst och uttrycket i hans ögon svämmade över av en nästan misstänkt överdriven entusiasm. Var han uppriktig? ”Det är så annorlunda från allt du har gjort förut. Det här är … det är som om någonting har lyft dig till en helt annan nivå. Vilka färger!”

Även om han värjde sig mot J:s överord – typiskt unga människor – måste han överlag hålla med. Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå. Det kändes som om kroppen flödade över av alla intensiva nyanser, all denna latenta energi inom honom – det var nästan outhärdligt. Han levde med en ny intensitet.

”Jag brukade vara mörk”, ibland ville han uttrycka det på det sättet. Jag brukade vara mörk. Jag befann mig på en mörk plats. Den monokroma världen, fullkomligt tömd på de färger han nu upplevde, hade ägt en stillhet som var vacker på sitt sätt, men han kunde inte återvända dit. Det tycktes honom som om den glädje som hade gjort honom förmögen att känna det där fridfulla lugnet nu för alltid hade gått förlorad för honom. Och ändå kunde han inte tänka på det som en förlust. All hans energi var inriktad på att försöka hantera den upphetsning och den förhöjda medvetenhet som det innebar att leva
i nuet.

Uppmuntrad av J:s beröm fick han till slut ur sig det han hade tänkt säga, även om han inte kunde låta bli att rodna. Men när han visade honom skissblocket och programmet från dansföreställningen och frågade om han kunde tänka sig att ställa upp som modell, blev J nervös.

”Men varför ber du mig? Det finns massor av professionella modeller där ute, du kunde anlita en teaterskåde-spelare, eller …”

”Du har rätt sorts kropp. För mycket gymmuskler skulle vara helt fel. Du passar perfekt.”

”Nej, jag är inte rätt person för ett sådant uppdrag – posera så där med den där kvinnan. Det går inte.”

”Ingen kommer att veta att det är du. Jag kommer inte att visa ditt ansikte. Och vill du inte träffa den här kvinnan? Skulle du inte vilja vara en del av inspirationen till ett sådant verk?”

Efter att bara ha fått natten på sig att tänka över saken ringde J nästa morgon och sa att han ställde upp. Naturligtvis kunde den yngre mannen inte gissa sig till vad han verkligen ville: att filma dem båda, J och hans svägerska, när de hade sex på riktigt.

”Hon är lite sen, eller hur?” sa J och spanade nervöst ut genom fönstret. Själv hade han också börjat bli otålig. Hon hade försäkrat honom att hon skulle hitta till ateljén, så han hade bestämt sig för att vänta på
henne där i stället för att möta henne vid tunnelbane-stationen.

”Nej, jag kanske ska gå ner till stationen.” Han tog sin tröja och reste sig upp, men i samma stund hörde de att någon knackade på den frostade glasdörren. ”Ah, hon är här.”

J ställde ifrån sig kaffekoppen.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt.

Den här gången var hon klädd i en bylsig svart tröja och samma jeans som förut. Hennes utsläppta hår, naturligt korpsvart, var fortfarande vått; hon måste ha tvättat det precis innan hon gick hemifrån. Hon tittade först på honom, sedan på J, och gav till ett kort skratt.

”Jag var väldigt försiktig”, sa hon och rörde vid håret. ”Det kom inget vatten på blommorna.”

J log. Han såg lättad ut. Han hade antagligen inte förväntat sig att hon skulle verka så vanlig.

”Klä av dig.”

”Jag?” J spärrade upp ögonen.

”Hon är redan klar, så nu behöver jag bara måla dig.” J kvävde ett nervöst fniss, vände ryggen åt dem och klädde av sig. ”Du måste ta av dig byxorna också.” J tvekade, och gjorde sedan som han hade blivit ombedd. J var spensligt byggd, spensligare än han hade förväntat sig. Med undantag för den täta behåring som löpte från naveln ner till överdelen av låren var hans hud avundsvärt vit och slät.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt. Med en tjock pensel målade han så snabbt som möjligt ljuslila hortensior som såg ut att virvla ner över J:s rygg, som fångade av en hård vind.

”Vänd dig om.”

Med J:s penis som mittpunkt målade han en ensam stor blomma, blodröd, så att det såg ut som om J:s svarta könshår var foderbladen och hans penis pistillen. Under tiden satt hon lugnt i soffan och smuttade på en kopp te och tittade intresserat på medan han arbetade. När han var färdig märkte han att J:s penis hade styvnat en aning.

Efter att ha målat resten av blommorna på J:s överkropp tog han en kort paus, reste sig sedan upp och ersatte bandet i videokameran med ett nytt för att försäkra sig om ordentligt med speltid. Han vände sig mot henne och bad henne att ta av sig kläderna.

Hon gjorde som han sa. Ljuset var inte lika intensivt som förra gången, men de guldgula blomklasar som han hade målat på hennes bröstkorg lyste fortfarande klart. I motsats till J var hon helt lugn och samlad, som för att framhålla hur mycket naturligare det var att inte vara påklädd. När hon ställde sig på knä på lakanet, gick J:s hänförda min honom inte förbi.

Utan att han behövde ge henne några anvisningar flyttade hon sig närmare J, och han, som för att spegla henne, ställde sig på knä. Det vilade något melankoliskt över kontrasten mellan hennes lugna, tysta ansikte och hennes färgskimrande kropp.

”Vad ska vi göra nu?” frågade J, röd i ansiktet. Han var förmodligen nervös över att behöva ta initiativet, men hans penis hade likafullt styvnat igen.

”Sätt henne i knät.” Han tänkte att det var bäst att bara referera till henne som ”hon”. Nu tog han videokameran och gick emot dem. ”Slå armarna om henne. Men för helvete, har du aldrig gjort det här förut? Det är meningen att du ska agera. Pröva med att ta henne på brösten eller något.”

J torkade sig i pannan med baksidan av handen. Men innan han hann göra något bytte hon sakta ställning och satte sig grensle över honom. Hon slöt ena handen om hans nacke och drog honom till sig, och med den andra började hon smeka den röda blomman på hans bröst. Ackompanjerad endast av tre människors andhämtning förflöt en tid som var omöjlig att mäta. J:s bröstvårtor styvnade och hans penis blev hård. Hon gned sin hals mot J:s som om de var två fåglar som kelade med var-andra, nästan som om hon hade sett hans teckningar och visste precis vad han ville att hon skulle göra.

”Bra. Jättebra.” Han filmade scenen från olika vinklar, innan han så småningom hittade den bästa. ”Bra … fortsätt så. Lägg er ner så där, ovanpå varandra.”

Hon satte handen mot J:s bröst och föste milt ner honom på lakanet, och började sedan smeka de röda blommorna som löpte utmed hans överkropp, en efter en, medan hon långsamt närmade sig hans skrev.

Han ställde sig bakom henne med videokameran, och försäkrade sig om att få med de mörklila blommor som spred sig över hennes rygg, mongolmärket som skälvde i takt med hennes rörelser. Han bet ihop och tänkte för sig själv: det var det. Men tänk om det kunde bli ännu bättre.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

J:s penis var redan helt erigerad, han grimaserade som om han inte längre kunde stå emot trycket. Hon lade sig långsamt på mage, med brösten vilande mot J:s bröstkorg och stjärten i luften. Han filmade dem från sidan. Det vilade något obscent över hur hon krökte på ryggen, som en katt, över det omålade området runt J:s navel, över hans styva penis. Det var nästan som om de var två enorma, abstrakta växter. När hon långsamt satte sig upp igen, grensle över J:s höfter, stammade han:

”Kanske … jag menar, jag tänkte bara …” Han såg först på henne och sedan på J. ”Skulle ni kunna göra det … alltså … på riktigt?”

I hennes ansikte syntes inte tillstymmelsen till chock eller motvilja, men J sköt henne plötsligt ifrån sig som om han hade bränt sig på hennes hud. Han ställde sig på knä och försökte generat skyla sin penis.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

”Det är helt okej om du inte vill, men om du skulle kunna tänka dig att bara …”

”Nu räcker det, jag har gjort mitt.” J reste sig upp.

”Vänta lite. Vänta. Jag ska inte be dig att göra något mer. Bara det du gjort hittills.” Han grep tag i J:s axel. Kanske tog han i hårdare än han hade tänkt, för J grymtade till och knuffade bort hans hand.

”Du, kom igen … ta det lugnt.”

En tyst paus. J tycktes vekna en aning.

”Jag fattar … jag är också konstnär, trots allt. Men något sådant här, det bara … nej. Vem är den här kvinnan, förresten? Hon verkar inte vara prostituerad. Och även om hon vore det, skulle det ändå inte vara okej.”

”Jag förstår. Verkligen. Jag ber om ursäkt.”

J gick och satte sig på lakanet igen, men den sexuellt laddade stämning som rådde för bara några minuter sedan hade falnat helt. Han slog armarna om henne och lade henne ner, med ett spänt uttryck i ansiktet som om allt var en form av straff. Deras kroppar överlappade varandra likt två kronblad och hon slöt ögonen. Hade J gått med på det skulle hon utan minsta protest ha låtit det hända. Det var han övertygad om.

”Pröva att röra lite på er.”

J rörde sig långsamt fram och tillbaka i en ansträngd och styltig imitation av sex. Han såg hennes fotsulor kröka sig och hon grep tag om J:s midja. Hennes kroppsrörelser var tillräckligt sinnliga och lustfyllda för att uppväga J:s passivitet. De låg kvar i samma ställning i tio minuter eller så, varav varje sekund var uppenbart motbjudande för J, men själv tyckte han att tiden kändes alldeles för kort. Han lyckades dock få de bilder han ville ha och några ganska fina sekvenser.

”Är det klart nu?” frågade J. Han var röd ända upp till hårfästet, men inte på grund av sexuell upphetsning.

”Bara en gång till … det här blir det sista.” Han svalde. ”Bakifrån. Hon ska ligga på mage. Det här blir verkligen sista gången. Det är den viktigaste scenen. Säg inte att du inte kan.” J brast ut i ett skratt som mer lät som en snyftning.

”Det räcker nu. Faktiskt. Jag tänker sluta nu innan det blir ännu värre. Du har fått massor med inspiration. Nu vet jag hur det känns för porrskådespelare. Det känns hemskt.”

Han lade en lugnande hand på J:s axel, men J sköt bort den och började klä på sig. Han bet ihop käkarna medan han såg sitt verk, den ännu intakta blomsterprakten, försvinna under J:s enfärgade skjorta. ”Det är inte så att jag inte förstår. Tro inte att jag är pryd. Jag är väl inte lika … lika frigjord som jag trodde. Jag ställde upp för att jag var nyfiken, men jag kan bara inte gå hela vägen. Det finns kanske delar av mig själv som jag behöver, vad ska jag säga, väcka, men … jag behöver lite tid först. Förlåt.”

J talade uppenbart från hjärtat och verkade mer sårad- än något annat. Den unge mannen bugade sig mot honom, kastade en hastig blick åt hennes håll och gick sedan raskt mot dörren.

”Jag beklagar”, sa han när J svängde ut från gårdsplanen med en rivstart. Hon svarade inte, satte bara på sig tröjan och drog på sig jeansen. Men i stället för att stänga gylfen fnissade hon bara rakt ut i luften.

”Vad fnissar du för?”

”För att jag är alldeles våt …”

Han såg på henne, lika omtöcknad som om han just hade fått ett slag i huvudet. Hon höll tvekande handen över den halvt uppdragna dragkedjan, som om hon inte kunde förmå sig att dra den vare sig upp eller ner. Först då insåg han att han fortfarande höll i kameran. Han lade den ifrån sig och gick bort till dörren, som J hade lämnat öppen, och låste den. För säkerhets skull lade han på säkerhetskedjan också. Han nästan sprang tillbaka till henne och drog henne intill sig. De föll ner på
lakanet. När han drog ner hennes jeans till knäna sa hon: ”Nej.”

Det var inte bara med ord hon avvisade honom – hon knuffade bort honom, reste sig upp och drog på sig jeansen igen. Han såg på henne medan hon drog upp dragkedjan och knäppte byxorna. Han reste sig upp, gick tätt inpå henne och tryckte upp hennes fortfarande heta kropp mot väggen. Men när han pressade sina läppar hårt mot hennes och försökte tvinga in tungan, knuffade hon honom ifrån sig igen.

”Varför inte? För att jag är din svåger?”

”Nej, det har inte med det att göra.”

”Vad är det då? Kom igen, du sa ju att du var alldeles våt!” Hon teg. ”Blev du tänd på den där killen?”

”Det var inte han, det var blommorna …”

”Blommorna?”

Hon blev med ens likblek i ansiktet, som om hon var rädd. Underläppen, som hon tuggat på så att den blivit röd och svullen, darrade omärkligt.

”Jag ville verkligen göra det”, sa hon avvaktande. ”Jag har aldrig velat det så intensivt förut. Det var blommorna på hans kropp … jag kunde inte behärska mig. Det är allt.”

Hon vände ryggen åt honom och gick med bestämda steg mot dörren. När hon tryckte ner fötterna i gymna-s-tikskorna ropade han efter henne. ”Om …” Han kunde inte hålla tillbaka gällheten i rösten. ”Om jag målade blommor på mig själv, skulle du göra det då?”

Hon vände sig om och såg på honom, och han tolkade hennes blick som att hon samtyckte.

”Och skulle jag få … filma det?”

Hon skrattade. Dämpat, som om det inte fanns någonting hon inte skulle göra, som om gränser och tabun inte längre betydde något för henne. Eller som om hon gjorde milt narr av honom.

Jag önskar att jag vore död.

Jag önskar att jag vore död.

Dö då.

Utan att förstå varför tårarna strömmade nedför kinderna greppade han ratten och satte vindrutetorkarna på högsta hastighet, bara för att inse att det inte var vindrutan som var suddig utan hans egen syn. Han kunde inte förstå varför orden ”Jag önskar att jag vore död” oupphörligen hamrades fram inne i huvudet, likt ett mantra. Inte heller varför det ofrånkomligen följdes av orden ”Dö då”, som om svaret kom från någon inom honom själv, någon som inte var han. Och han kunde inte förstå hur detta mantra, som ett samtal mellan två främlingar, var tillräckligt för att lugna hans skakande kropp.

Med fönstren helt nedvevade på både förar- och passagerarsidan susade han fram längs den mörka lands-vägen med bruset från vinden och nattrafiken i öronen. Skakningen hade börjat i hans händer och sedan spritt sig i hela kroppen. Han bet ihop käkarna och trampade gasen i botten. Varje gång han kastade en blick på hastighetsmätaren chockades han över hur fort han körde, och gnuggade sig i ögonen med darrande fingrar.

Fortsättning följer…

Publicerad
6 days sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
3 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
3 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad