Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 7

När han ringde på dörren till lägenhet 709 var klockan exakt tjugo minuter över nio. Kvinnan som öppnade dörren och kom ut sa med dämpad röst att Ji-woo hade frågat efter sin mamma. ”Han somnade för bara några minuter sedan.” En liten flicka – att döma av hennes flätor gick hon i andra eller tredje klass – räckte fram -Ji-woos- gaffeltruck till honom. Han tackade dem och stoppade ner trucken i ryggsäcken. Han öppnade dörren till sin lägenhet, 710, och bar försiktigt in det sovande barnet. Promenaden genom korridoren till barnkammaren kändes ovanligt lång. Ji-woo kunde inte ha sovit särskilt djupt, för så snart han lade honom i sängen kunde han höra pojken suga på tummen, ett fuktigt och ödsligt ljud i det mörka rummet.

Han gick in i vardagsrummet och tände i taket, låste ytterdörren och satte sig i soffan. Där satt han försjunken i tankar en stund, och reste sig sedan upp och gick tillbaka till ytterdörren, öppnade den och gick ut. Efter att ha tagit hissen ner till bottenvåningen gick han och satte sig i förarsätet i den parkerade bilen. Medan han som bäst rotade runt i väskan där han hade skissblocket och de två 6-millimetersbanden, ringde telefonen.

”Ji-woo?” Hans hustru lät sömnig på rösten.

”Han sover.”

”Har han ätit?”

”Det måste han ha gjort. När jag kom dit hade han redan somnat.”

”Okej. Jag kommer hem runt elva.”

”Han sov så djupt att jag … eh …”

”Vadå?”

”Jag ska bara ta en vända till ateljén. Det är en grej jag inte har hunnit göra klar än.” Hans hustru svarade inte. ”Jag är säker på att Ji-woo inte kommer att vakna. Han sover gott. Och han brukar ju sova hela natten nu för tiden.” Inget svar.

”Är du där?” Fortfarande inget svar.

”Älskling.”

Till hans förvåning lät det som om hon grät. Var det ingen annan i affären? Det vore minst sagt ovanligt om hon grät inför andra människor, hon som alltid var så orolig för nyfikna blickar.

Efter ett tag verkade hon ha lugnat ner sig, och nu var hennes röst en han aldrig hade hört henne använda förut, så sammansatt var blandningen av känslor den tycktes uttrycka. ”Åk då, om du vill det. Jag stänger här och går hem nu.”

Hon lade på. I vanliga fall var hon den sortens människa som aldrig kunde förmå sig att lägga på först, hur upptagen hon än var. Det gjorde honom förvirrad och han drabbades oväntat av skuldkänslor och satt obeslutsamt kvar en stund med mobilen i handen. Han dividerade med sig själv om huruvida han borde gå in igen och vänta tills hustrun kom hem, men han bestämde sig snart och startade bilen. Det var ganska tomt på gatorna den tiden på dygnet, det skulle inte ta henne mer än tjugo minuter att komma hem. Pojken skulle med all säkerhet fortsätta sova och inget skulle hända. Hur som helst stod han inte ut med tanken på att sitta där i den upplysta lägenheten och vänta på att hustrun skulle komma hem, bara för att konfronteras av mörkret i hennes ansikte.

När han anlände till ateljén var bara J där.

”Vad sent du kommer! Jag skulle just gå.”

Han hoppades att J inte skulle dröja kvar för hans skull. Med tanke på att de var fyra som delade på lokalen och att alla var nattugglor, hände det ytterst sällan att man fick arbeta ostört en hel kväll.

Han satte på datorn medan J plockade ihop sina saker och satte på sig sin trenchcoat. J såg häpen ut när han tog fram de två videobanden.

”Du har gjort något.”

”Ja.”

J log åt det korthuggna svaret. ”Det skulle vara roligt att se det när du är klar.”

”Absolut.”

J gjorde en skämtsam bugning, öppnade dörren och svängde energiskt på armarna när han gick ut, i en imitation av någon som insåg att han var i vägen.

Han skrattade. När skrattet hade klingat ut slogs han av hur länge sedan det var han hade skrattat så.

Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

När han tog ut den färdiga filmen och slog av datorn nästa dag var solen redan uppe.

Videoinspelningarna hade blivit bättre än han hade väntat sig. Ljussättningen, hennes rörelser, den stämning de skapade – allt var andlöst fängslande. Han lekte helt kort med tanken på att lägga till bakgrundsmusik, innan han valde att låta det vara tyst för att väcka en känsla av att allt som hände på skärmen utspelade sig i ett slags vakuum. Hennes stillsamma rörelser, hennes nakna kropp översållad av prunkande blommor, mongolmärket – mot en fond av tystnad, en ljudlös harmoni som förde tanken till något uråldrigt, något evigt.

Han hade kämpat sig igenom det omständliga arbetet med att redigera materialet i vad som kändes som en evighet, rökt sig igenom ett helt cigarettpaket, och inte slutat förrän det var klart. Det färdiga verket var fyra minuter och femtiofem sekunder långt. Filmen inleddes med hans hand som målade hennes liggande kropp, dröjde vid mongolmärket, och sedan, efter en sekvens som fångade hennes ödsliga ansikte, vars drag var så dunkla att hon knappt gick att känna igen, tonade den ut.

Det var länge sedan han hade upplevt den utmattning man drabbas av efter att ha varit uppe hela natten. Det kändes som om sandkorn hade kilats in här och var i huden, som om allt omkring honom hade antagit främmande former. Med svart penna skrev han ”Mongolmärke 1 – nattens blommor och dagens blommor” på etiketten.

Så snart han var klar slog han händerna för ögonen, uppfylld av tanken på den vision han visste att han aldrig borde försöka fånga på film, men som han, om något sådant vore möjligt, skulle ge titeln ”Mongolmärke 2”.

Visionen av en man och en kvinna vars kroppar lyste av målade blommor, som hade sex med varandra mot en fond av outsäglig tystnad. Deras rörelser jordnära och självklara i detta vakuum. En följd av scener som växlade mellan våld och ömhet och där ingen ytterlighet lämnades outforskad. Ett avskalat, utdraget ögonblick av stilla rening, det extrema förädlat till en sorts frid.

Han höll hårt i filmen och strök med fingrarna över den medan tankarna for genom huvudet. Om han skulle välja en man som skulle ha sex med hans svägerska, kunde det i vilket fall som helst inte bli han själv. Han var alldeles för medveten om sin rynkiga mage, sina bilringar, sina slappa skinkor och lår.

Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna.

Han startade bilen, men i stället för att köra hem åkte han till ett badhus som låg i närheten. Han bytte om till shortsen och den vita t-shirt som de gav honom i receptionen och betraktade besviket sin bild i spegeln. Inte tu tal om saken: det kunde inte bli han själv. Men vem i så fall? Hur skulle han hitta någon som kunde ha sex med henne? Det var ingen porrfilm han skulle göra, men det skulle inte räcka med att de bara låtsades. Det måste vara autentiskt, och det innebar faktisk penetration. Så vem? Vem skulle gå med på något sådant? Och hur skulle hans svägerska reagera?

Han visste att han hade nått den punkt där det inte fanns någon återvändo. Men han kunde inte sluta nu. Nej: han ville inte sluta.

Med kroppen smekt av den heta ångan försökte han somna i bastun. Det var som att befinna sig inuti en sommarkväll, som om tiden hade stannat upp. Omsluten av sin fantasibilds varma strålglans, den enda bild som var förbjuden för honom, rann all kraft sakta ur honom.

Det första han såg när han vaknade ur sin korta sömn var henne.

Hennes hud var ljust grön. Hennes kropp låg utsträckt framför honom, likt ett löv som just har fallit från grenen och ännu inte börjat vissna. Mongolmärket var borta; i stället var hela kroppen jämnt överdragen med denna blekgröna nyans.

Han vände henne på rygg. Ett bländande sken kom från hennes nakna kropp och fick honom att kisa. Han kunde inte se området ovanför brösten – som om ljuskällan låg någonstans runt hennes ansikte. Han särade på hennes ben och hon skrevade på ett sätt som bara kunde betyda att hon var vaken. En grön sav, likt den som sipprar ut från ett sönderrivet löv, började flyta ur hennes vagina när han trängde in i henne. Gräsets bittersöta doft var så intensiv att han fick svårt att andas. När han drog sig ur henne, precis innan orgasmen, såg han att hela hans penis var grönfärgad. Från magen ner till låren var huden insmord med en svartaktig massa, en färsk växtsaft som kunde ha kommit från antingen honom eller henne.

Han hade ringt upp henne igen och mötts av tystnad i andra änden.

”Yeong-hye …”

”Ja.” Den här gången dröjde det lyckligtvis inte alltför länge innan hon svarade. Lät det som om hon var glad att höra ifrån honom? Han var inte säker.

”Fick du sova ordentligt i går?”

”Ja.”

”Det är något jag skulle vilja fråga dig.”

”Okej.”

”Har du tvättat bort blommorna?”

”Nej.”

Han andades ut med en lång suck. ”Skulle du i så fall kunna behålla dem så länge? Bara till i morgon. De kommer inte att blekna bort till dess. Jag … eh, jag behöver filma dig en gång till.”

Skrattade hon? Han önskade att han kunde se uttrycket i hennes ansikte. Log hon?

”Jag ville ha dem kvar”, sa hon lugnt, ”så jag har inte tvättat mig. De håller drömmarna borta. Om de nöts bort längre fram hoppas jag att du kan måla dit dem igen åt mig.”

Han kunde inte riktigt förstå vad hon sa, men han kramade luren och mumlade ”Bra”. Kanske skulle hon gå med på det, trots allt. Kanske skulle hon gå med på det han ville göra.

”Har du tid att komma i morgon igen? Till ateljén.”

”Ja.”

”Och det kommer en till person också. En man.” Hon sa inget. ”Han ska få klä av sig och så målar jag blommor på honom också. Är det okej?” Han väntade. Hennes tystnad fick honom inte längre att känna sig besvärad; vid det här laget tyckte han sig ha förstått att den oftast var ett tecken på samtycke.

”Det är okej.”

Han lade på luren och började vanka fram och tillbaka i vardagsrummet medan han vred sina händer.

Han ringde till sin hustru. Det skulle bli olustigt, men det måste göras.

”Var är du?” frågade hon. Tonfallet var mer tvetydigt än kyligt.

”Hemma.”

”Hur gick det med jobbet?”

”Det är inte klart än. Jag kommer nog att hålla på till i morgon kväll.”

”Jag förstår … slit inte ut dig.”

Han lade på. Han hade hellre sett att hon hade skrikit och rasat som andra fruar, gnatat och skällt ut honom. Hon gav med sig så lätt, och hennes vana att svälja förtreten till sista droppen stod honom upp i halsen. Han visste inte om hennes förtvivlade försök att vara förstående och hänsynsfull var positivt eller negativt. Kanske var det bara han som var självcentrerad och ansvarslös. Men just nu upplevde han hustruns tålamod och vilja att göra det rätta som kvävande, vilket gjorde honom än mer benägen att se det som en karaktärsbrist hos henne.

När den vaga blandningen av skuld, ånger och osäkerhet väl hade gått över, gick han vidare med nästa steg i sin plan och slog J:s nummer.

”Hej. Ska du till ateljén i kväll?”

”Nej, jag var där hela kvällen i går. Jag tänkte ta det lugnt i dag.”

”Jaså? Jag vill be dig om en liten tjänst.”

”Vadå för sorts tjänst?”

”Har du tid i morgon? Jag tänkte filma i morgon kväll.” Han beskrev vägen till M:s ateljé för J. Han var på vippen att säga att det gick bra ifall J bara kunde komma på eftermiddagen, att det inte skulle ta lång tid, men så ångrade han sig. ”Du sa att du ville se det jag gjorde i går, eller hur?”

”Gärna.”

”Okej, jag är på väg till ateljén nu.” Han lade på.

Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå.

J var tidig. Trots att han vanligtvis var väldigt avslappnad, verkade han nu för första gången otålig.

”Jag fryser.”

Han gjorde i ordning en kopp kaffe åt J och klädde av honom i huvudet. Bra: de skulle passa ihop med varandra.

Föregående eftermiddag, då han hade visat filmen för J, hade den yngre mannen blivit helt begeistrad.

”Den är otrolig … helt magisk! Jag menar, hur kom du ens på idén? Ett tag tyckte jag faktiskt att du var rätt medelmåttig … åh … förlåt …” J:s röst och uttrycket i hans ögon svämmade över av en nästan misstänkt överdriven entusiasm. Var han uppriktig? ”Det är så annorlunda från allt du har gjort förut. Det här är … det är som om någonting har lyft dig till en helt annan nivå. Vilka färger!”

Även om han värjde sig mot J:s överord – typiskt unga människor – måste han överlag hålla med. Det var inte så att han hade varit blind för färgens skönhet tidigare, men ändå. Det kändes som om kroppen flödade över av alla intensiva nyanser, all denna latenta energi inom honom – det var nästan outhärdligt. Han levde med en ny intensitet.

”Jag brukade vara mörk”, ibland ville han uttrycka det på det sättet. Jag brukade vara mörk. Jag befann mig på en mörk plats. Den monokroma världen, fullkomligt tömd på de färger han nu upplevde, hade ägt en stillhet som var vacker på sitt sätt, men han kunde inte återvända dit. Det tycktes honom som om den glädje som hade gjort honom förmögen att känna det där fridfulla lugnet nu för alltid hade gått förlorad för honom. Och ändå kunde han inte tänka på det som en förlust. All hans energi var inriktad på att försöka hantera den upphetsning och den förhöjda medvetenhet som det innebar att leva
i nuet.

Uppmuntrad av J:s beröm fick han till slut ur sig det han hade tänkt säga, även om han inte kunde låta bli att rodna. Men när han visade honom skissblocket och programmet från dansföreställningen och frågade om han kunde tänka sig att ställa upp som modell, blev J nervös.

”Men varför ber du mig? Det finns massor av professionella modeller där ute, du kunde anlita en teaterskåde-spelare, eller …”

”Du har rätt sorts kropp. För mycket gymmuskler skulle vara helt fel. Du passar perfekt.”

”Nej, jag är inte rätt person för ett sådant uppdrag – posera så där med den där kvinnan. Det går inte.”

”Ingen kommer att veta att det är du. Jag kommer inte att visa ditt ansikte. Och vill du inte träffa den här kvinnan? Skulle du inte vilja vara en del av inspirationen till ett sådant verk?”

Efter att bara ha fått natten på sig att tänka över saken ringde J nästa morgon och sa att han ställde upp. Naturligtvis kunde den yngre mannen inte gissa sig till vad han verkligen ville: att filma dem båda, J och hans svägerska, när de hade sex på riktigt.

”Hon är lite sen, eller hur?” sa J och spanade nervöst ut genom fönstret. Själv hade han också börjat bli otålig. Hon hade försäkrat honom att hon skulle hitta till ateljén, så han hade bestämt sig för att vänta på
henne där i stället för att möta henne vid tunnelbane-stationen.

”Nej, jag kanske ska gå ner till stationen.” Han tog sin tröja och reste sig upp, men i samma stund hörde de att någon knackade på den frostade glasdörren. ”Ah, hon är här.”

J ställde ifrån sig kaffekoppen.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt.

Den här gången var hon klädd i en bylsig svart tröja och samma jeans som förut. Hennes utsläppta hår, naturligt korpsvart, var fortfarande vått; hon måste ha tvättat det precis innan hon gick hemifrån. Hon tittade först på honom, sedan på J, och gav till ett kort skratt.

”Jag var väldigt försiktig”, sa hon och rörde vid håret. ”Det kom inget vatten på blommorna.”

J log. Han såg lättad ut. Han hade antagligen inte förväntat sig att hon skulle verka så vanlig.

”Klä av dig.”

”Jag?” J spärrade upp ögonen.

”Hon är redan klar, så nu behöver jag bara måla dig.” J kvävde ett nervöst fniss, vände ryggen åt dem och klädde av sig. ”Du måste ta av dig byxorna också.” J tvekade, och gjorde sedan som han hade blivit ombedd. J var spensligt byggd, spensligare än han hade förväntat sig. Med undantag för den täta behåring som löpte från naveln ner till överdelen av låren var hans hud avundsvärt vit och slät.

Precis som han hade gjort med sin svägerska fick han J att lägga sig ner och började bemåla honom med blommor, från nacken och nedåt. Med en tjock pensel målade han så snabbt som möjligt ljuslila hortensior som såg ut att virvla ner över J:s rygg, som fångade av en hård vind.

”Vänd dig om.”

Med J:s penis som mittpunkt målade han en ensam stor blomma, blodröd, så att det såg ut som om J:s svarta könshår var foderbladen och hans penis pistillen. Under tiden satt hon lugnt i soffan och smuttade på en kopp te och tittade intresserat på medan han arbetade. När han var färdig märkte han att J:s penis hade styvnat en aning.

Efter att ha målat resten av blommorna på J:s överkropp tog han en kort paus, reste sig sedan upp och ersatte bandet i videokameran med ett nytt för att försäkra sig om ordentligt med speltid. Han vände sig mot henne och bad henne att ta av sig kläderna.

Hon gjorde som han sa. Ljuset var inte lika intensivt som förra gången, men de guldgula blomklasar som han hade målat på hennes bröstkorg lyste fortfarande klart. I motsats till J var hon helt lugn och samlad, som för att framhålla hur mycket naturligare det var att inte vara påklädd. När hon ställde sig på knä på lakanet, gick J:s hänförda min honom inte förbi.

Utan att han behövde ge henne några anvisningar flyttade hon sig närmare J, och han, som för att spegla henne, ställde sig på knä. Det vilade något melankoliskt över kontrasten mellan hennes lugna, tysta ansikte och hennes färgskimrande kropp.

”Vad ska vi göra nu?” frågade J, röd i ansiktet. Han var förmodligen nervös över att behöva ta initiativet, men hans penis hade likafullt styvnat igen.

”Sätt henne i knät.” Han tänkte att det var bäst att bara referera till henne som ”hon”. Nu tog han videokameran och gick emot dem. ”Slå armarna om henne. Men för helvete, har du aldrig gjort det här förut? Det är meningen att du ska agera. Pröva med att ta henne på brösten eller något.”

J torkade sig i pannan med baksidan av handen. Men innan han hann göra något bytte hon sakta ställning och satte sig grensle över honom. Hon slöt ena handen om hans nacke och drog honom till sig, och med den andra började hon smeka den röda blomman på hans bröst. Ackompanjerad endast av tre människors andhämtning förflöt en tid som var omöjlig att mäta. J:s bröstvårtor styvnade och hans penis blev hård. Hon gned sin hals mot J:s som om de var två fåglar som kelade med var-andra, nästan som om hon hade sett hans teckningar och visste precis vad han ville att hon skulle göra.

”Bra. Jättebra.” Han filmade scenen från olika vinklar, innan han så småningom hittade den bästa. ”Bra … fortsätt så. Lägg er ner så där, ovanpå varandra.”

Hon satte handen mot J:s bröst och föste milt ner honom på lakanet, och började sedan smeka de röda blommorna som löpte utmed hans överkropp, en efter en, medan hon långsamt närmade sig hans skrev.

Han ställde sig bakom henne med videokameran, och försäkrade sig om att få med de mörklila blommor som spred sig över hennes rygg, mongolmärket som skälvde i takt med hennes rörelser. Han bet ihop och tänkte för sig själv: det var det. Men tänk om det kunde bli ännu bättre.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

J:s penis var redan helt erigerad, han grimaserade som om han inte längre kunde stå emot trycket. Hon lade sig långsamt på mage, med brösten vilande mot J:s bröstkorg och stjärten i luften. Han filmade dem från sidan. Det vilade något obscent över hur hon krökte på ryggen, som en katt, över det omålade området runt J:s navel, över hans styva penis. Det var nästan som om de var två enorma, abstrakta växter. När hon långsamt satte sig upp igen, grensle över J:s höfter, stammade han:

”Kanske … jag menar, jag tänkte bara …” Han såg först på henne och sedan på J. ”Skulle ni kunna göra det … alltså … på riktigt?”

I hennes ansikte syntes inte tillstymmelsen till chock eller motvilja, men J sköt henne plötsligt ifrån sig som om han hade bränt sig på hennes hud. Han ställde sig på knä och försökte generat skyla sin penis.

”Vadå? Vill du göra någon sorts porrfilm?”

”Det är helt okej om du inte vill, men om du skulle kunna tänka dig att bara …”

”Nu räcker det, jag har gjort mitt.” J reste sig upp.

”Vänta lite. Vänta. Jag ska inte be dig att göra något mer. Bara det du gjort hittills.” Han grep tag i J:s axel. Kanske tog han i hårdare än han hade tänkt, för J grymtade till och knuffade bort hans hand.

”Du, kom igen … ta det lugnt.”

En tyst paus. J tycktes vekna en aning.

”Jag fattar … jag är också konstnär, trots allt. Men något sådant här, det bara … nej. Vem är den här kvinnan, förresten? Hon verkar inte vara prostituerad. Och även om hon vore det, skulle det ändå inte vara okej.”

”Jag förstår. Verkligen. Jag ber om ursäkt.”

J gick och satte sig på lakanet igen, men den sexuellt laddade stämning som rådde för bara några minuter sedan hade falnat helt. Han slog armarna om henne och lade henne ner, med ett spänt uttryck i ansiktet som om allt var en form av straff. Deras kroppar överlappade varandra likt två kronblad och hon slöt ögonen. Hade J gått med på det skulle hon utan minsta protest ha låtit det hända. Det var han övertygad om.

”Pröva att röra lite på er.”

J rörde sig långsamt fram och tillbaka i en ansträngd och styltig imitation av sex. Han såg hennes fotsulor kröka sig och hon grep tag om J:s midja. Hennes kroppsrörelser var tillräckligt sinnliga och lustfyllda för att uppväga J:s passivitet. De låg kvar i samma ställning i tio minuter eller så, varav varje sekund var uppenbart motbjudande för J, men själv tyckte han att tiden kändes alldeles för kort. Han lyckades dock få de bilder han ville ha och några ganska fina sekvenser.

”Är det klart nu?” frågade J. Han var röd ända upp till hårfästet, men inte på grund av sexuell upphetsning.

”Bara en gång till … det här blir det sista.” Han svalde. ”Bakifrån. Hon ska ligga på mage. Det här blir verkligen sista gången. Det är den viktigaste scenen. Säg inte att du inte kan.” J brast ut i ett skratt som mer lät som en snyftning.

”Det räcker nu. Faktiskt. Jag tänker sluta nu innan det blir ännu värre. Du har fått massor med inspiration. Nu vet jag hur det känns för porrskådespelare. Det känns hemskt.”

Han lade en lugnande hand på J:s axel, men J sköt bort den och började klä på sig. Han bet ihop käkarna medan han såg sitt verk, den ännu intakta blomsterprakten, försvinna under J:s enfärgade skjorta. ”Det är inte så att jag inte förstår. Tro inte att jag är pryd. Jag är väl inte lika … lika frigjord som jag trodde. Jag ställde upp för att jag var nyfiken, men jag kan bara inte gå hela vägen. Det finns kanske delar av mig själv som jag behöver, vad ska jag säga, väcka, men … jag behöver lite tid först. Förlåt.”

J talade uppenbart från hjärtat och verkade mer sårad- än något annat. Den unge mannen bugade sig mot honom, kastade en hastig blick åt hennes håll och gick sedan raskt mot dörren.

”Jag beklagar”, sa han när J svängde ut från gårdsplanen med en rivstart. Hon svarade inte, satte bara på sig tröjan och drog på sig jeansen. Men i stället för att stänga gylfen fnissade hon bara rakt ut i luften.

”Vad fnissar du för?”

”För att jag är alldeles våt …”

Han såg på henne, lika omtöcknad som om han just hade fått ett slag i huvudet. Hon höll tvekande handen över den halvt uppdragna dragkedjan, som om hon inte kunde förmå sig att dra den vare sig upp eller ner. Först då insåg han att han fortfarande höll i kameran. Han lade den ifrån sig och gick bort till dörren, som J hade lämnat öppen, och låste den. För säkerhets skull lade han på säkerhetskedjan också. Han nästan sprang tillbaka till henne och drog henne intill sig. De föll ner på
lakanet. När han drog ner hennes jeans till knäna sa hon: ”Nej.”

Det var inte bara med ord hon avvisade honom – hon knuffade bort honom, reste sig upp och drog på sig jeansen igen. Han såg på henne medan hon drog upp dragkedjan och knäppte byxorna. Han reste sig upp, gick tätt inpå henne och tryckte upp hennes fortfarande heta kropp mot väggen. Men när han pressade sina läppar hårt mot hennes och försökte tvinga in tungan, knuffade hon honom ifrån sig igen.

”Varför inte? För att jag är din svåger?”

”Nej, det har inte med det att göra.”

”Vad är det då? Kom igen, du sa ju att du var alldeles våt!” Hon teg. ”Blev du tänd på den där killen?”

”Det var inte han, det var blommorna …”

”Blommorna?”

Hon blev med ens likblek i ansiktet, som om hon var rädd. Underläppen, som hon tuggat på så att den blivit röd och svullen, darrade omärkligt.

”Jag ville verkligen göra det”, sa hon avvaktande. ”Jag har aldrig velat det så intensivt förut. Det var blommorna på hans kropp … jag kunde inte behärska mig. Det är allt.”

Hon vände ryggen åt honom och gick med bestämda steg mot dörren. När hon tryckte ner fötterna i gymna-s-tikskorna ropade han efter henne. ”Om …” Han kunde inte hålla tillbaka gällheten i rösten. ”Om jag målade blommor på mig själv, skulle du göra det då?”

Hon vände sig om och såg på honom, och han tolkade hennes blick som att hon samtyckte.

”Och skulle jag få … filma det?”

Hon skrattade. Dämpat, som om det inte fanns någonting hon inte skulle göra, som om gränser och tabun inte längre betydde något för henne. Eller som om hon gjorde milt narr av honom.

Jag önskar att jag vore död.

Jag önskar att jag vore död.

Dö då.

Utan att förstå varför tårarna strömmade nedför kinderna greppade han ratten och satte vindrutetorkarna på högsta hastighet, bara för att inse att det inte var vindrutan som var suddig utan hans egen syn. Han kunde inte förstå varför orden ”Jag önskar att jag vore död” oupphörligen hamrades fram inne i huvudet, likt ett mantra. Inte heller varför det ofrånkomligen följdes av orden ”Dö då”, som om svaret kom från någon inom honom själv, någon som inte var han. Och han kunde inte förstå hur detta mantra, som ett samtal mellan två främlingar, var tillräckligt för att lugna hans skakande kropp.

Med fönstren helt nedvevade på både förar- och passagerarsidan susade han fram längs den mörka lands-vägen med bruset från vinden och nattrafiken i öronen. Skakningen hade börjat i hans händer och sedan spritt sig i hela kroppen. Han bet ihop käkarna och trampade gasen i botten. Varje gång han kastade en blick på hastighetsmätaren chockades han över hur fort han körde, och gnuggade sig i ögonen med darrande fingrar.

Fortsättning följer…

Publicerad
4 days sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Liberalernas partiledare Simona Mohamsson (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M), i studion inför en partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Tidöregeringens partiledare samlade på rad under Svt:s partiledardebatt i Agenda den 12 oktober 2025. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Rör inte demon­strations­rätten!

”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.

Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.

”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?

Kriminaliserandet av Palestine Action

I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.

Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.

Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!

Rädd demokrat

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Utvandrarna 1.0 på Turteatern 2025
Utvandrarna 1.0 på Turteatern i regi av Marie Nikazm Bakken. Scenografi, kostym- och maskdesign: Julia Herskovits. Foto: Sandra Karlung

Utvandrarna 1.0 på Turteatern vill plocka ner hjälterollerna

Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.

När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild. 

Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem. 

Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp. Foto: Josephine Askegård

Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören. 

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. Foto: Sandra Karlung

Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära? 

– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.

Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.

– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker. 

– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

En saboterande estetik

– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.

Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.

– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken. 

Har du sett filmerna?

– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.

Hur tänker du att man såg på det innan?

– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.

Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …

– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak. 

Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.

– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.

Från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?

– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.

I romanen är de ju goda, hårt strävande människor. 

– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.

– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1 500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.

Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.

– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.

Finns resan över havet med?

– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla. 

Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.

– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.

Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.

– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta. 

– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken. 

Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?

– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.

Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York. 

– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.

– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.

Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.

– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.

Marie Nikazm Bakken. Foto: Josephine Askegård

Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?

– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det. 

– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken. 

Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?

– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.

”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”

– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.

Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?

– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen. 

En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.

– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.

Publicerad Uppdaterad