Hennes etta låg på en förhållandevis lugn sidogata i närheten av kvinnouniversitetet. Han stod utanför flervåningshuset med två tunga kassar med frukt som hans hustru hade insisterat på att han skulle ta med sig – tangeriner, päron och äpplen från ön Jeju och till och med jordgubbar, trots att det inte var säsong för dem. Det värkte i armarnas och händernas spända muskler, men han stod ändå obeslutsamt kvar. Med ens insåg han att tanken på att gå upp till hennes lägenhet och möta henne ansikte mot ansikte skrämde honom.

Till sist ställde han ner kassarna, tog upp mobilen och slog hennes nummer. När hon efter tio signaler fortfarande inte hade svarat, lyfte han upp kassarna igen och började gå uppför trapporna. När han nådde tredje våningen gick han bort till hörnlägenheten och ringde på dörrklockan, på vilken det fanns en bild av en sextondelsnot. Precis som han hade trott: inget svar. Han prövade att trycka ner handtaget. Till hans förvåning gick dörren upp. Först när han rättade till basebollkepsen insåg han att han var blöt av svett i håret; han snyggade till sig lite, tog ett djupt andetag och sköt upp dörren.

Den lilla ettan, som vette åt söder, badade i oktobersolens ljus ända in i köket, och kändes tom. Några av hustruns kläder, som hon hade låtit systern överta, låg utspridda på golvet och små dammråttor rullade omkring överallt, men lägenheten såg ändå inte ostädad ut. Kanske på grund av den nästan totala avsaknaden av möbler.

Efter att ha ställt ifrån sig fruktkassarna innanför ytterdörren tog han av sig skorna och gick in. Hon syntes inte till någonstans. Hon hade kanske gått ut. Kanske för att han hade sagt att han skulle komma. Det fanns ingen tv och det var något anskrämligt med hur de två eluttagen, bredvid antennjacket, var helt synliga mitt på väggen. I bortre änden av det kombinerade vardags- och sovrummet, där hans fru hade låtit installera en ensam telefon, låg en madrass med täcket hopknölat i en grottliknande upphöjning, som om någon nyss hade krupit ut från det.

Det kändes instängt i rummet och han var just på väg att öppna balkongdörren när han hörde ett ljud och snurrade runt. Han tappade andan.

Hon var på väg ut från badrummet. Men det verkligt chockerande var att hon var naken. Hon stod där ett ögonblick, som om även hon blivit överrumplad, utan ett spår av fukt på sin nakna kropp. Men så började hon plocka upp de utslängda plaggen ett efter ett och klä på sig. Hon gjorde det helt lugnt, inte det minsta generat eller nervöst, som om detta att klä på sig bara var något som situationen krävde, snarare än något hon själv tyckte var nödvändigt.

När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

Medan hon klädde på sig, lugnt och metodiskt och utan att vända ryggen mot honom, insåg han naturligtvis att han borde slå ner blicken eller skynda ut ur rummet. Ändå stod han kvar, som fastnaglad. Hon var inte lika avtärd som när hon först blev vegetarian. Hon hade gradvis gått upp i vikt efter att hon togs in på sjukhus, och hon hade ätit bra medan hon bodde hemma hos honom och hans hustru, och tack var det hade hennes bröst blivit runda och mjuka. Hon var smal om midjan och hade sparsamt med kroppsbehåring och med undantag för låren, som gärna hade fått vara lite fylligare, var helhetsintrycket ytterst tilldragande. Men snarare än att väcka åtrå var det en kropp som fick honom att bara vilja vila blicken på den. När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

”Jag är hemskt ledsen.” Han stammade fram sin senkomna ursäkt. ”Dörren var öppen så jag trodde att du bara hade kilat ut på något ärende.”

”Ingen fara.” Även nu lät hon som om hon svarade så därför att det var vad som förväntades av henne, för att hon måste. ”Det är bara det att jag tycker om att gå omkring så här när jag är ensam.”

Jaha. Han försökte samla tankarna; han hade blivit helt tom i huvudet. Hon säger att hon alltid går omkring utan kläder hemma. En kort stund innan hade han utan problem konfronterats med hennes nakna kropp. Men så fort han fattade vad hon hade sagt blev han upphetsad och kände hur penisen fylldes med blod. Han tog av sig basebollkepsen och satte sig klumpigt på huk i ett försök att dölja sin erektion.

”Jag har inget att bjuda på …”

Hon gick bort till köksdelen och han tog in hur de ljusgrå träningsoverallsbyxorna strök mot hennes nakna hud, fullt medveten om att hon inte hade någonting på sig under. Hennes rumpa var varken stor eller särskilt fyllig. Inget som kunde förklara varför han plötsligt blev så torr i munnen.

”Jag är inte särskilt hungrig.” Han försökte dra ut på tiden i hopp om att erektionen skulle lägga sig. ”Vi kan väl äta lite av frukten?”

”Som du vill.” Hon gick bort till ytterdörren och hämtade äpplena och päronen och tog med dem till diskbänken. Medan han lyssnade till ljudet av rinnande vatten och klirrande porslin försökte han koncentrera sig på de fula eluttagen och telefonens kantiga knappar, men minnesbilden av hennes blygd blev bara intensivare. Han föreställde sig hennes rumpa översållad av färggranna blomblad, en bild som i hans överhettade huvud gled ihop med bilden på mannen och kvinnan som låg med varandra, den han hade fyllt sida efter sida med i sitt skissblock.

När hon kom och satte sig bredvid honom med ett fat med den skalade och uppskurna frukten, blev han tvungen att sänka huvudet så att hon inte skulle se uttrycket i hans ögon.

”Jag vet inte om äpplena är så goda …” Han tystnade.

Efter ett tag bröt hon tystnaden. ”Du behöver faktiskt inte komma och hälsa på mig.”

”Inte?”

”Doktorn sa att jag inte fick ta något jobb där jag skulle vara ensam med mina tankar”, fortsatte hon med låg röst, ”så jag tänkte höra mig för på ett varuhus eller något sådant. Jag var till och med på intervju förra veckan.”

”Var du?”

Det var en överraskning. ”Skulle du stå ut med en fru som jämt var sådan, helt borta på psykmediciner varenda dag, totalt beroende av dig för sin försörjning?” Det var vad herr Cheong hade sagt till honom under ett av deras telefonsamtal, sluddrande som om han var berusad. Nu visade det sig att den förutsägelsen hade slagit fel; så sjuk var hon inte alls. Han vred överkroppen mot henne, fortfarande med blicken i golvet, och kom äntligen till saken.

”Vad sägs om att jobba i din systers affär i stället?” Medan han fortsatte prata kände han att erektionen började avta en aning. ”Ji-woos mamma betalar bra – du vet vilken god människa hon är – och hon skulle mycket- hellre se att pengarna gick till dig i stället för till en främling. Hon är din syster, vilket betyder att ni kan lita på varandra, och hon vill att ni ska umgås mer. För övrigt skulle jobbet inte vara lika krävande som på ett
varuhus.”

Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken.

Sakta vände hon sig mot honom och han såg att hennes ansiktsuttryck var lika rofyllt som en buddhistmunks. Det skrämde honom faktiskt, detta kusliga lugn, och han tänkte att det kanske var det ytliga intryck som blivit kvar efter att hon fått utstå gud vet hur många outsägliga hemskheter, upplevelser som sjunkit ner inom henne som ett slags sediment. Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken. Ändå kunde han inte förneka att bilden av hennes nakna kropp nu var outplånligt inpräntad i hans hjärna, som med ett brännjärn.

”Ta lite päron.” Hon höll fram fatet mot honom.

”Ta lite du också.”

I stället för att använda gaffel plockade hon upp en päronklyfta med fingrarna och stoppade den i munnen. Han vände sig bort, skrämd av en plötslig lust att slå armarna om hennes orörliga gestalt – faktiskt så orörlig att hon tycktes försjunken i tankar – och suga på hennes pekfinger, klibbig av söt päronsaft, och slicka det sista av fruktsaften från hennes läppar och tunga och omgående dra av henne de säckiga träningsbyxorna.

”Det tar bara någon minut”, sa han och stack fötterna i skorna. ”Följer du med?”

”Vart då?”

”Vi kan bara gå omkring, prata lite.”

”Jag ska försöka komma på något som kan intressera dig.”

”Nej, nej, det behövs inte … saken är den att jag vill be dig om en tjänst.”

Hon såg tveksam ut, men han hade redan bestämt sig. Om han skulle slippa ifrån denna plågsamma situation och de oförklarliga tvångstankar som sakta höll på att ta kontroll över honom, måste han ut därifrån, ut ur denna lägenhet. Det var för farligt att stanna kvar där en enda sekund till.

”Vi kan prata här.”

”Nej, jag vill ta en promenad. Blir det förresten inte lite instängt att sitta inomhus hela dagen?”

Till slut, som om hon funnit sig i att ha förlorat diskussionen, satte hon på sig sina slippers och följde med honom ut. De gick genom gränden utan att prata med varandra och fortsatte ut på tvärgatan. När han fick syn på en kaféskylt frågade han henne: ”Tycker du om patbingsu?” Hon gav honom ett tillbakahållet leende och såg ut precis som en flicka som inte vill verka alltför lätt att behaga.

De slog sig ner vid fönstret. Han betraktade henne under tystnad medan hon rörde ner adzukipasta i den hyvlade isen och slickade träskeden ren. Som om det gick en ledningstråd mellan hennes tunga och hans kropp ryckte han till som av en elektrisk stöt varje gång hennes lilla rosa tungspets kikade fram.

Och han tänkte för sig själv att det kanske bara fanns en enda utväg. Att enda vägen ut ur denna helvetiska åtrå kanske var att förvandla bilderna till verklighet.

”Så, den där tjänsten …”

Hon fixerade honom med blicken, en klick röd bönpasta på tungan. I hennes ögon, vars enkla ögonlock fick henne att se nästan mongolisk ut, lyste pupillerna, som varken var stora eller små, med ett svagt ljus.

”Jag skulle vilja att du satt modell för mig.”

Hon vare sig skrattade eller blev bestört. Hon fortsatte att betrakta honom med sin lugna blick, som om hon ville borra sig in i honom.

”Du har varit på ett par av mina utställningar, eller hur?”

”Ja.”

”Det ska bli ett videoverk, ungefär som mina andra. Och det kommer inte att ta lång tid. Du behöver bara … klä av dig.” Nu när han äntligen hade fått det ur sig kände han sig med ens djärv. Han var inte längre svettig om händerna och var säker på att de även skulle sluta darra. Pannan kändes också svalare. ”Du klär av dig och så målar jag på din kropp.” Hennes blick, lika lugn som alltid, vilade fortfarande på hans ansikte.

”Ska du måla på mig?”

”Just det. Och du låter färgen sitta kvar tills jag har filmat klart.”

”Måla … på min kropp?”

”Jag tänker måla blommor.” Någonting skälvde till i hennes ögon. Hade han begått ett misstag? ”Det kommer inte att vara svårt. En timme, kanske två – mer behöver jag inte. Någon dag som passar dig.”

Nu hade han sagt det han skulle säga. Han sänkte huvudet med resignerad min och granskade sin glass. Toppad med krossade jordnötter och flagad mandel var den nu långsamt på väg att smälta och flyta ut på tallriken.

”Var då?”

Han hade uppmärksamheten riktad mot den smältande glassen när frågan kom. Han tittade upp och såg henne skrapa upp det sista av patbingsun med skeden och stoppa den i munnen, såg hennes blodlösa läppar fläckas av röd is.

”Jag tänkte låna en väns ateljé.” Hennes ansikte var så fullständigt uttryckslöst att det omöjligt gick att gissa vad som rörde sig i hennes huvud. ”Eh… din syster …” Han önskade att han slapp ta upp detta, men det gick inte att komma runt det; hans framstammade ord tycktes avslöja honom och med plågsam skärpa visa fram situationen som den verkligen var. ”Du förstår … det är en hemlighet.”

Hon visade inga tecken på samtycke, men inte heller motsatsen. Han höll andan, svepte desperat med blicken över hennes uttryckslösa anletsdrag i ett förtvivlat försökt att utröna vad hennes tystnad var avsedd att förmedla.

Det var varmt och skönt i M:s ateljé tack vare det stora fönstret där solljuset flödade in. Lokalen var runt tre hundra kvadratmeter stor, mer som ett galleri än en ateljé. M:s målningar hade hängts upp på noggrant utvalda ställen och alla målarattiraljer var anmärkningsvärt prydligt arrangerade. Han kände sig nästan frestad att använda dem, trots att han hade med sig tillräckligt med egna färgtuber och penslar.

”Jag blev lite förvånad när du ringde”, hade M sagt när han räckte över nycklarna, efter att ha bjudit på en kopp te. M hade fått fast anställning på universitetet i Seoul redan vid trettiotvå års ålder, den första i deras avgångsklass som lyckats med det, och allt hos honom, ansikte, kläder och attityd, signalerade nu hans professorsvärdighet. ”Om du någonsin behöver låna ateljén igen är det bara att fråga. Jag undervisar på dagarna, så den står oftast tom då.”

Han tog ner några av M:s målningar, de som hängde lite för nära fönstret, och tänkte medan han gjorde det att de var betydligt mer konventionella än något han själv skulle sätta sitt namn på. Han bredde ut ett vitt lakan på den del av trägolvet som var starkast belyst av solen, lade sig ner på det en stund för att kontrollera vad hon skulle se medan hon låg där och om det skulle vara tillräckligt bekvämt. Träbalkarna som sträckte sig utmed det höga taket, himlen utanför fönstret, lakanet, ett mjukt lager mellan hans rygg och det hårda golvet som var aningen svalt men inte olidligt kallt. När han vände sig om på mage fångades blicken av andra saker: M:s målningar, solljuset som sakta åt sig in över trägolvets skuggor, den insotade, oanvända tegelspisen.

Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

Han lade fram färger och penslar, kontrollerade batterierna i videokameran, arrangerade ljussättningen för en lång inspelningssession, öppnade skissblocket, slog ihop det igen och lade tillbaks det i ryggsäcken, tog av sig tröjan, kavlade upp skjortärmarna och väntade. När klockan började närma sig tre, den tid de hade bestämt att de skulle träffas, tog han på sig tröjan igen och satte på sig skorna. Han promenerade i rask takt till tunnelbanestationen och drog in den rena förortsluften i lungorna.

Mobilen ringde och han fortsatte att gå medan han tog samtalet.

”Det är jag.” Hans hustru. ”Det verkar som om jag blir tvungen att jobba över i dag. Och barnvakten har fått punktering. Du får hämta Ji-woo på dagis klockan sju. ”

”Det går inte”, svarade han kort. ”Jag kan tidigast nio.” Han hörde hur hon suckade.

”Okej. Jag får be henne i 709:an att passa honom fram till nio.”

De lade på utan onödigt kallprat. Det var så deras förhållande såg ut numera, som två affärskompanjoner som noga såg till att inte ha mer än nödvändigt med varandra att göra och vars enda gemensamma projekt var deras barn.

Häromkvällen, efter att han hade varit hos sin svägerska, hade han dragit sin hustru till sig i mörkret utan att ge sig själv tid att fundera på vad han gjorde. Förvånad och förvirrad av denna plötsliga åtrå, hade hon likväl inte någon anledning att ifrågasätta att det var det som drev honom. Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

”Vad har det tagit åt dig?” Då hade han lagt handen över hennes mun för att slippa höra den nasala rösten. Han sträckte sig mot bilden av henne och fann den i hustruns- näsa och läppar, i nackens barnsliga linjer, vagt urskiljbara i mörkret. Med hennes bröstvårta upprätt och hård i munnen förde han ner handen och drog av henne trosorna. Varje gång han ville få bilden av den lilla blå blomman att öppna och sluta sig, blundade han och försökte förtränga hustruns ansikte.

När det var över grät hon. Han kunde inte avgöra vad hennes tårar uttryckte – smärta, njutning, passion, avsmak eller någon outgrundlig ensamhet som hon lika lite hade kunnat förklara som han hade kunnat förstå. Han visste inte.

Jag är rädd, hade hon mumlat och vänt sig bort från honom. Nej, det var inte det hon sa. Du skrämmer mig. Vid det laget var han redan på väg att glida in i en dödsliknande sömn, så han kunde inte vara säker på att hon verkligen hade yttrat dessa ord. Kanske hade hon legat och snyftat i timmar i mörkret. Han visste inte.

Men nästa morgon hade hon varit precis som vanligt. Och nyss i telefon hade det inte funnits något spår i hennes röst av det som hade hänt mellan dem, inga tecken på fientlighet. Det var bara det att hennes sätt att tala – det nästan omänskliga tålamodet, de karaktäristiska suckarna – fick honom att känna sig oerhört olustig. Han gick lite fortare för att försöka skaka av sig känslan.

Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om.

Till hans förvåning väntade hans svägerska redan vid tunnelbaneuppgången. Hon satt hopsjunken i trappan som om hon hade varit där länge. Med en bylsig tröja över slitna jeans såg hon ut att ha klivit ut från en annan årstid. Han såg på hennes ansikte, som var blankt av svett, och lät blicken svepa över hennes kropp. Han stod kvar en stund utan att ropa på henne, ville frysa bilden av henne. Förbipasserande kastade oroliga blickar mot denne till synes besatte man.

”Klä av dig”, sa han lågt.

Hon stod och stirrade frånvarande på silverpopplarna utanför fönstret. Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om. I tron att hon inte hade hört honom var han precis på väg att upprepa det han hade sagt när hon drog tröjan över huvudet. Där-efter den vita t-shirt som hon hade på sig under. Hennes nakna rygg blottades; hon hade alltså ingen behå på sig. Hon drog av sig sina gamla jeans och avtäckte två vita skinkor.

Han höll andan och betraktade dem. Ovanför dem syntes de båda fördjupningarna i svanken, som två smilgropar. Födelsemärket var stort som en tumme, placerat högt upp på vänster skinka. Hur kunde det finnas kvar efter alla år? Det var obegripligt. Den ljust blågröna färgen hade samma nyans som en urblekt blånad, men det var utan tvekan ett mongolmärke. Det förde tanken till något uråldrigt, något förevolutionärt, eller kanske någon sorts fotosyntes, och han insåg till sin förvåning att det inte låg något sexuellt över det; det var mer vegetabiliskt än sexuellt.

Det tog en stund innan han lyckades slita blicken från mongolmärket och ta in hennes kropp i dess helhet. Hon var imponerande samlad med tanke på att hon inte var någon professionell modell och därtill allt hon hade gått igenom med sin före detta man. Plötsligt kom han ihåg när han fick höra att hon hade hittats sittande med bara bröst vid sjukhusets fontän, dagen efter att hon skar sig i handleden; att det var det som ledde till att hon togs in på en sluten avdelning; att hon hade hållits kvar eftersom hon även där hade fortsatt att försöka klä av sig och exponera sig för solen.

”Ska jag sätta mig?” frågade hon.

”Nej, lägg dig på mage”, sa han. Hans röst var så dämpad att den knappt hördes. Hon gjorde som han sa. Han stod där helt orörlig medan han försökte identifiera orsaken till den förvirring som kokade inom honom och som åsynen av hennes utsträckta kropp hade rört upp. ”Ligg kvar precis så där. Jag ska bara ställa in kameran.”

Han skruvade fast videokameran på stativet och justerade höjden. När han hade ställt in allt så att hennes kropp exakt fyllde bildrutan plockade han fram sina färger, sin palett och sina penslar. Han hade bestämt sig för att filma sig själv medan han målade henne.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

Först strök han bort håret som föll över hennes axlar och med början vid nacken satte han sedan igång att måla. Halvt utslagna blomknoppar i lysande rött och brandgult prunkade på hennes axlar och rygg, och smala stänglar slingrade längs hennes sida. När han kom till den högra skinkan målade han en fullt utslagen brandgul blomma med en kraftig klargul pistill mitt i. Han lät bli att dekorera vänster skinka, den med mongolmärket. I stället tog han en bred pensel och täckte området runt den blåaktiga fläcken med ljusgrön färg i en svagare nyans än själva märket, så att det avtecknade sig likt den bleka skuggan av en blomma.

Varje gång penseln svepte över hennes kropp kände han hur det skälvde lätt i hennes hud, som om det kittlades, och varje gång genomfors han av en rysning. Men inte av upphetsning; snarare väckte förnimmelsen någonting djupt inom honom, något som vibrerade genom honom likt en oavbruten elektrisk stöt.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

”Färdigt”, sa han. ”Men ligg kvar så där en liten stund.”

Han tog ner kameran från stativet och började filma henne i närbild. Han zoomade in på blommornas detaljer och gjorde ett långt collage av hennes smäckra nacke, hennes utslagna hår, händerna som vilade till synes spända på lakanet, samt skinkan med mongolmärket. När han slutligen hade fångat hela hennes kropp på film stängde han av videokameran.

”Nu kan du resa dig.”

Ganska utpumpad satte han sig i soffan framför spisen. Hon stödde armbågarna mot golvet och tog sig långsamt upp, som om hon var stel och hade ont i kroppen.

”Fryser du inte?” Han strök svetten ur pannan, reste sig upp och svepte sin tröja om hennes axlar.

Den här gången tittade hon på honom och skrattade. Hennes skratt var dämpat men hjärtligt, ett skratt som tycktes acceptera allt och inte förvånas över något.

I det ögonblicket insåg han vad det var som hade chockat honom när han först såg henne ligga utsträckt på lakanet. Det var en vacker ung kvinnas kropp, konventionellt sett ett åtråvärt objekt, men samtidigt en kropp från vilken all lust hade utplånats. Men det rörde sig inte om något så krasst som sexuell lust, inte för henne – det hon hade avsagt sig, så tycktes det honom, var snarare själva det liv som kroppen representerade. Solljuset som strålade genom det breda fönstret och löstes upp i partiklar, och skönheten hos denna kropp som, även om det inte var synligt för blotta ögat, också oavlåtligt strålade … synen slog emot honom likt en våg som bryts mot klipporna, överväldigande och obeskrivlig, och dämpade till och med de skrämmande obegripliga tvångstankar som plågat honom så det senaste året.

Hon tog på sig sina jeans och hans tröja och slöt händerna om en ångande mugg. Hon lät sina slippers stå kvar vid dörren och tassade barfota över golvet.

”Så du frös inte?” frågade han för andra gången och hon skakade på huvudet. ”Och det var inte svårt?”

”Jag låg ju bara där. Och det var varmt på golvet.”

Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hela situationen var tveklöst bisarr. Ändå visade hon en nästan total brist på nyfikenhet, och kanske var det just det som gjorde att hon kunde behålla fattningen oavsett vad hon ställdes inför. Hon gjorde ingen ansats att utforska den främmande lokalen och gav inte uttryck för några av de känslor som man hade kunnat förvänta sig. Det verkade räcka för henne att helt enkelt möta vad det än var som kom i hennes väg, lugnt och sansat. Eller så var det så att saker och ting pågick inom henne, hemska saker som ingen ens kunde ana sig till, och att det därför var omöjligt för henne att samtidigt hantera vardagen. I så fall skulle hon naturligtvis inte ha ork över för nyfikenhet eller intresse eller ens för någon meningsfull reaktion över huvud taget på alla de bagatellartade händelser som pågick på ytan. Det som fick honom att tro att det kunde vara så, var att hennes blick emellanåt tycktes spegla en sorts våldsamhet som inte bara kunde avfärdas som passivitet eller galenskap eller likgiltighet, och som hon verkade kämpa för att lägga band på. Just i den stunden satt hon och stirrade ner på sina fötter med händerna slutna om muggen, kurande som en liten kyckling som försöker värma sig. Ändå såg hon inte alls ömklig ut där hon satt, i stället framstod hon som ovanligt tuff och behärskad, så till den grad att den som såg henne kunde bli nervös och vilja titta bort.

Han tänkte på hennes före detta make, som han aldrig hade gillat och som han inte längre behövde kalla ”svåger”, och såg hans ansikte för sin inre syn. Ett kyligt ansikte som inte tycktes värdesätta någonting bortom det vardagliga, bortom det han kunde ta på med sina händer. Blotta tanken på att de där vulgära läpparna girigt hade pressats mot hennes kropp, läppar som aldrig hade uttalat något annat än trivialiteter och plattityder, fyllde honom med en sorts skam. Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hon reste sig upp och sträckte fram den tomma muggen, så han reste sig också. Han tog muggen och ställde den på bordet. Sedan satte han in ett nytt band i videokameran och justerade stativet.

”Ska vi fortsätta?” Hon nickade och gick bort till lakanet. Solljuset var nu lite svagare än förut, så han slog på en av strålkastarna, den som hade placerats precis ovanför lakanet.

Hon klädde av sig och lade sig ner igen, den här gången på rygg, och tittade upp i taket. Strålkastarljuset fick honom att kisa som om han bländades, trots att övre halvan av hennes kropp fortfarande låg i skugga. Han hade förstås redan sett hennes nakna kropp fram-ifrån, då han oavsiktligt hade stört henne i hennes lägenhet. Men att se henne ligga där, fullkomligt försvarslös men ändå skyddad av kraften i sin egen försakelse, var så överväldigande att han fick tårar i ögonen. Hennes smala nyckel-ben, hennes bröst som eftersom hon låg på rygg var små och utplattade som på en ung flicka, hennes synliga revben, hennes lår, särade i en oförklarligt -asexuell position, hennes ansikte, fridfullt och rent, som nästan såg sovande ut, trots att ögonen var öppna. Det var en kropp från vilket allt överflödigt gradvis hade skalats bort. Aldrig förr hade han skådat en sådan kropp, en kropp som uttryckte så mycket men ändå inte var något utöver sig själv.

Den här gången målade han stora fång av blommor i gult och vitt, som täckte huden från nyckelbenen ner till brösten. Om blommorna på hennes rygg tillhörde natten, var dessa färgskimrande blomster dagens. Brand-gula liljor slog ut på hennes konkava mage och ett virrvarr av gyllene kronblad bredde ut sig över hennes lår.

Det var som om en berusande energi flödade ut från en mystisk plats inuti hans kropp och koncentrerades i penseln. Han ville inget hellre än att dra ut på det så länge som möjligt. Ljuset från strålkastaren belyste henne bara upp till halsen, så hennes ansikte låg i skugga. Hon såg ut som om hon sov, men när penseln snuddade vid henne avslöjade en lätt skälvning att hon var klar-vaken. Att hon så lugnt accepterade allt detta fick honom att se henne som någonting heligt. Det tycktes honom som om hon inte var mänsklig, men hon var heller ingen vild varelse – mer som ett mystiskt väsen med drag av båda delarna.

När han till sist lade ifrån sig penseln och tittade ner på hennes kropp, på blommorna som prunkade där, var alla tankar på att filma som bortblåsta. Men solljuset var på väg att avta och hennes ansikte började sakta raderas ut av den sena eftermiddagens skuggor, så han sansade sig snabbt och reste sig upp.

”Lägg dig på sidan, är du snäll.” Långsamt, som om hon anpassade sina rörelser efter en musik som bara hon kunde höra, böjde hon armar och ben och rullade över på sidan. Han tog ner kameran och panorerade längs hennes kropp ner till midjan och över stjärtens mjuka former, sedan filmade han först blommorna på ryggen, nattens blommor, och därefter solens blommor på framsidan. När det var klart fortsatte han med mongol-märket, svagt urskiljbart likt en blå relik i det gradvis falnande ljuset. Han tvekade, hade lovat sig själv att inte göra det, men när hon tittade bort mot det mörka fönstret kunde han inte låta bli att zooma in på hennes ansikte. Bildskärmen fylldes av hennes bleka läppar, den skuggiga gropen mellan de utstående nyckelbenen, det rufsiga håret över pannan och hennes två tomma ögon.

Hon stod med armarna i kors utanför dörren medan han lastade in utrustningen i bagageutrymmet. Precis som M hade bett honom stoppade han ner nyckeln i en av vandringskängorna som hade ställts ute på trappan.

”Då var det klart”, sa han. ”Nu åker vi.” Trots att hon hade på sig hans tröja över sin egen, darrade hon som om hon frös. ”Ska vi gå hem till dig och äta något? Eller så kan vi leta upp något här omkring, om du är
hungrig.”

”Vilket som”, mumlade hon och pekade sedan på sin bröstkorg. ”Går det här bort med vatten?” Som om denna praktiska detalj var det enda hon undrade över.

”Jag skulle inte tro att det går bort så lätt. Du måste nog tvätta dig flera gånger …” Hon avbröt honom.

”Jag vill inte att det ska gå bort.”

För ett ögonblick visste han inte vad han skulle säga. Han kastade en blick på hennes ansikte, men det var för mörkt för att urskilja något uttryck i det.

När de kom in i ett lite mer tättbebyggt område prövade de några olika gator på sin jakt efter någonstans att äta. Eftersom hon inte åt kött valde de ett ställe som erbjöd buddhistisk mat. De beställde avsmakningsmenyn och fick in ett tjugotal vackert upplagda smårätter som serverades med ris med kastanjer och ginseng. Medan de åt slog det honom plötsligt att trots att hon hade tillbringat de senaste fyra timmarna spritt språngande naken, hade inget av det han hade gjort utlöst någon egentlig reaktion hos henne. Han hade givetvis inte planerat att göra henne upphetsad, bara filma henne naken, men det var hur som helst förvånansvärt att det inte hade väckt ens tillstymmelsen till lust hos henne.

Nu när hon satt mittemot honom i hans bylsiga tröja med skeden instoppad i munnen, kände han att eftermiddagens mirakel, som äntligen hade lyckats stilla det gångna årets ihållande, ångestfyllda åtrå, verkligen var över. För sin inre syn såg han sig själv tvinga ner henne på golvet, så våldsamt att alla i restaurangen skulle skrika om de hade kunnat se det. Fantasibilden sänkte sig över hennes ansikte likt en halvt genomskinlig slöja, en infernalisk och blott alltför bekant projektion som flimrade framför hans ögon. Han tittade ner i bordet och svalde generat en munfull ris.

”Hur kommer det sig att du inte äter kött? Jag har alltid undrat, men har inte velat fråga av någon anledning.” Hon lade ner ätpinnarna och tittade på honom. ”Du behöver inte svara om det känns jobbigt”, sa han, och kämpade för att tränga undan de sexuella scener som for genom hans huvud.

”Nej”, sa hon lugnt, ”det känns inte jobbigt. Jag tror bara inte att du skulle förstå.” Hon tog sina ätpinnar igen och tuggade sakta på några marinerade böngroddar. ”Det beror på något jag drömde.”

”Något du drömde?” upprepade han.

”Jag hade en dröm … och det är därför jag inte äter kött.”

”Okej … vad var det för dröm?”

”Jag drömde om ett ansikte.”

”Ett ansikte?”

Hans förbryllade min fick henne att skratta. Ett melankoliskt, dämpat skratt. ”Jag sa ju att du inte skulle förstå.”

Han kunde inte fråga: Varför brukade du i så fall blotta brösten för solen som något slags muterat djur som utvecklat förmågan till fotosyntes? Var det också på grund av en dröm?

Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Han parkerade utanför hennes hus och båda två steg ur bilen.

”Tack så hemskt mycket för i dag.”

Hon log till svar. Hennes leende var stillsamt och vänligt, inte olikt hans hustrus. Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Hon gick in genom porten och försvann utan att ta farväl. Han stod där och väntade på att ljuset skulle tändas i hennes fönster, men det förblev mörkt så han satte sig i bilen igen och vred om startnyckeln. Han föreställde sig hennes dunkla rum och hennes kropp, fortfarande översållad av färgsprakande blommor, när hon gled in mellan madrassen och täcket. Hennes kropp, som han hade suttit alldeles nära i flera timmar, men ändå bara vidrört med sin pensel.

Det värkte i honom av längtan.

Fortsättning följer…