Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 6

Hennes etta låg på en förhållandevis lugn sidogata i närheten av kvinnouniversitetet. Han stod utanför flervåningshuset med två tunga kassar med frukt som hans hustru hade insisterat på att han skulle ta med sig – tangeriner, päron och äpplen från ön Jeju och till och med jordgubbar, trots att det inte var säsong för dem. Det värkte i armarnas och händernas spända muskler, men han stod ändå obeslutsamt kvar. Med ens insåg han att tanken på att gå upp till hennes lägenhet och möta henne ansikte mot ansikte skrämde honom.

Till sist ställde han ner kassarna, tog upp mobilen och slog hennes nummer. När hon efter tio signaler fortfarande inte hade svarat, lyfte han upp kassarna igen och började gå uppför trapporna. När han nådde tredje våningen gick han bort till hörnlägenheten och ringde på dörrklockan, på vilken det fanns en bild av en sextondelsnot. Precis som han hade trott: inget svar. Han prövade att trycka ner handtaget. Till hans förvåning gick dörren upp. Först när han rättade till basebollkepsen insåg han att han var blöt av svett i håret; han snyggade till sig lite, tog ett djupt andetag och sköt upp dörren.

Den lilla ettan, som vette åt söder, badade i oktobersolens ljus ända in i köket, och kändes tom. Några av hustruns kläder, som hon hade låtit systern överta, låg utspridda på golvet och små dammråttor rullade omkring överallt, men lägenheten såg ändå inte ostädad ut. Kanske på grund av den nästan totala avsaknaden av möbler.

Efter att ha ställt ifrån sig fruktkassarna innanför ytterdörren tog han av sig skorna och gick in. Hon syntes inte till någonstans. Hon hade kanske gått ut. Kanske för att han hade sagt att han skulle komma. Det fanns ingen tv och det var något anskrämligt med hur de två eluttagen, bredvid antennjacket, var helt synliga mitt på väggen. I bortre änden av det kombinerade vardags- och sovrummet, där hans fru hade låtit installera en ensam telefon, låg en madrass med täcket hopknölat i en grottliknande upphöjning, som om någon nyss hade krupit ut från det.

Det kändes instängt i rummet och han var just på väg att öppna balkongdörren när han hörde ett ljud och snurrade runt. Han tappade andan.

Hon var på väg ut från badrummet. Men det verkligt chockerande var att hon var naken. Hon stod där ett ögonblick, som om även hon blivit överrumplad, utan ett spår av fukt på sin nakna kropp. Men så började hon plocka upp de utslängda plaggen ett efter ett och klä på sig. Hon gjorde det helt lugnt, inte det minsta generat eller nervöst, som om detta att klä på sig bara var något som situationen krävde, snarare än något hon själv tyckte var nödvändigt.

När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

Medan hon klädde på sig, lugnt och metodiskt och utan att vända ryggen mot honom, insåg han naturligtvis att han borde slå ner blicken eller skynda ut ur rummet. Ändå stod han kvar, som fastnaglad. Hon var inte lika avtärd som när hon först blev vegetarian. Hon hade gradvis gått upp i vikt efter att hon togs in på sjukhus, och hon hade ätit bra medan hon bodde hemma hos honom och hans hustru, och tack var det hade hennes bröst blivit runda och mjuka. Hon var smal om midjan och hade sparsamt med kroppsbehåring och med undantag för låren, som gärna hade fått vara lite fylligare, var helhetsintrycket ytterst tilldragande. Men snarare än att väcka åtrå var det en kropp som fick honom att bara vilja vila blicken på den. När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

”Jag är hemskt ledsen.” Han stammade fram sin senkomna ursäkt. ”Dörren var öppen så jag trodde att du bara hade kilat ut på något ärende.”

”Ingen fara.” Även nu lät hon som om hon svarade så därför att det var vad som förväntades av henne, för att hon måste. ”Det är bara det att jag tycker om att gå omkring så här när jag är ensam.”

Jaha. Han försökte samla tankarna; han hade blivit helt tom i huvudet. Hon säger att hon alltid går omkring utan kläder hemma. En kort stund innan hade han utan problem konfronterats med hennes nakna kropp. Men så fort han fattade vad hon hade sagt blev han upphetsad och kände hur penisen fylldes med blod. Han tog av sig basebollkepsen och satte sig klumpigt på huk i ett försök att dölja sin erektion.

”Jag har inget att bjuda på …”

Hon gick bort till köksdelen och han tog in hur de ljusgrå träningsoverallsbyxorna strök mot hennes nakna hud, fullt medveten om att hon inte hade någonting på sig under. Hennes rumpa var varken stor eller särskilt fyllig. Inget som kunde förklara varför han plötsligt blev så torr i munnen.

”Jag är inte särskilt hungrig.” Han försökte dra ut på tiden i hopp om att erektionen skulle lägga sig. ”Vi kan väl äta lite av frukten?”

”Som du vill.” Hon gick bort till ytterdörren och hämtade äpplena och päronen och tog med dem till diskbänken. Medan han lyssnade till ljudet av rinnande vatten och klirrande porslin försökte han koncentrera sig på de fula eluttagen och telefonens kantiga knappar, men minnesbilden av hennes blygd blev bara intensivare. Han föreställde sig hennes rumpa översållad av färggranna blomblad, en bild som i hans överhettade huvud gled ihop med bilden på mannen och kvinnan som låg med varandra, den han hade fyllt sida efter sida med i sitt skissblock.

När hon kom och satte sig bredvid honom med ett fat med den skalade och uppskurna frukten, blev han tvungen att sänka huvudet så att hon inte skulle se uttrycket i hans ögon.

”Jag vet inte om äpplena är så goda …” Han tystnade.

Efter ett tag bröt hon tystnaden. ”Du behöver faktiskt inte komma och hälsa på mig.”

”Inte?”

”Doktorn sa att jag inte fick ta något jobb där jag skulle vara ensam med mina tankar”, fortsatte hon med låg röst, ”så jag tänkte höra mig för på ett varuhus eller något sådant. Jag var till och med på intervju förra veckan.”

”Var du?”

Det var en överraskning. ”Skulle du stå ut med en fru som jämt var sådan, helt borta på psykmediciner varenda dag, totalt beroende av dig för sin försörjning?” Det var vad herr Cheong hade sagt till honom under ett av deras telefonsamtal, sluddrande som om han var berusad. Nu visade det sig att den förutsägelsen hade slagit fel; så sjuk var hon inte alls. Han vred överkroppen mot henne, fortfarande med blicken i golvet, och kom äntligen till saken.

”Vad sägs om att jobba i din systers affär i stället?” Medan han fortsatte prata kände han att erektionen började avta en aning. ”Ji-woos mamma betalar bra – du vet vilken god människa hon är – och hon skulle mycket- hellre se att pengarna gick till dig i stället för till en främling. Hon är din syster, vilket betyder att ni kan lita på varandra, och hon vill att ni ska umgås mer. För övrigt skulle jobbet inte vara lika krävande som på ett
varuhus.”

Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken.

Sakta vände hon sig mot honom och han såg att hennes ansiktsuttryck var lika rofyllt som en buddhistmunks. Det skrämde honom faktiskt, detta kusliga lugn, och han tänkte att det kanske var det ytliga intryck som blivit kvar efter att hon fått utstå gud vet hur många outsägliga hemskheter, upplevelser som sjunkit ner inom henne som ett slags sediment. Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken. Ändå kunde han inte förneka att bilden av hennes nakna kropp nu var outplånligt inpräntad i hans hjärna, som med ett brännjärn.

”Ta lite päron.” Hon höll fram fatet mot honom.

”Ta lite du också.”

I stället för att använda gaffel plockade hon upp en päronklyfta med fingrarna och stoppade den i munnen. Han vände sig bort, skrämd av en plötslig lust att slå armarna om hennes orörliga gestalt – faktiskt så orörlig att hon tycktes försjunken i tankar – och suga på hennes pekfinger, klibbig av söt päronsaft, och slicka det sista av fruktsaften från hennes läppar och tunga och omgående dra av henne de säckiga träningsbyxorna.

”Det tar bara någon minut”, sa han och stack fötterna i skorna. ”Följer du med?”

”Vart då?”

”Vi kan bara gå omkring, prata lite.”

”Jag ska försöka komma på något som kan intressera dig.”

”Nej, nej, det behövs inte … saken är den att jag vill be dig om en tjänst.”

Hon såg tveksam ut, men han hade redan bestämt sig. Om han skulle slippa ifrån denna plågsamma situation och de oförklarliga tvångstankar som sakta höll på att ta kontroll över honom, måste han ut därifrån, ut ur denna lägenhet. Det var för farligt att stanna kvar där en enda sekund till.

”Vi kan prata här.”

”Nej, jag vill ta en promenad. Blir det förresten inte lite instängt att sitta inomhus hela dagen?”

Till slut, som om hon funnit sig i att ha förlorat diskussionen, satte hon på sig sina slippers och följde med honom ut. De gick genom gränden utan att prata med varandra och fortsatte ut på tvärgatan. När han fick syn på en kaféskylt frågade han henne: ”Tycker du om patbingsu?” Hon gav honom ett tillbakahållet leende och såg ut precis som en flicka som inte vill verka alltför lätt att behaga.

De slog sig ner vid fönstret. Han betraktade henne under tystnad medan hon rörde ner adzukipasta i den hyvlade isen och slickade träskeden ren. Som om det gick en ledningstråd mellan hennes tunga och hans kropp ryckte han till som av en elektrisk stöt varje gång hennes lilla rosa tungspets kikade fram.

Och han tänkte för sig själv att det kanske bara fanns en enda utväg. Att enda vägen ut ur denna helvetiska åtrå kanske var att förvandla bilderna till verklighet.

”Så, den där tjänsten …”

Hon fixerade honom med blicken, en klick röd bönpasta på tungan. I hennes ögon, vars enkla ögonlock fick henne att se nästan mongolisk ut, lyste pupillerna, som varken var stora eller små, med ett svagt ljus.

”Jag skulle vilja att du satt modell för mig.”

Hon vare sig skrattade eller blev bestört. Hon fortsatte att betrakta honom med sin lugna blick, som om hon ville borra sig in i honom.

”Du har varit på ett par av mina utställningar, eller hur?”

”Ja.”

”Det ska bli ett videoverk, ungefär som mina andra. Och det kommer inte att ta lång tid. Du behöver bara … klä av dig.” Nu när han äntligen hade fått det ur sig kände han sig med ens djärv. Han var inte längre svettig om händerna och var säker på att de även skulle sluta darra. Pannan kändes också svalare. ”Du klär av dig och så målar jag på din kropp.” Hennes blick, lika lugn som alltid, vilade fortfarande på hans ansikte.

”Ska du måla på mig?”

”Just det. Och du låter färgen sitta kvar tills jag har filmat klart.”

”Måla … på min kropp?”

”Jag tänker måla blommor.” Någonting skälvde till i hennes ögon. Hade han begått ett misstag? ”Det kommer inte att vara svårt. En timme, kanske två – mer behöver jag inte. Någon dag som passar dig.”

Nu hade han sagt det han skulle säga. Han sänkte huvudet med resignerad min och granskade sin glass. Toppad med krossade jordnötter och flagad mandel var den nu långsamt på väg att smälta och flyta ut på tallriken.

”Var då?”

Han hade uppmärksamheten riktad mot den smältande glassen när frågan kom. Han tittade upp och såg henne skrapa upp det sista av patbingsun med skeden och stoppa den i munnen, såg hennes blodlösa läppar fläckas av röd is.

”Jag tänkte låna en väns ateljé.” Hennes ansikte var så fullständigt uttryckslöst att det omöjligt gick att gissa vad som rörde sig i hennes huvud. ”Eh… din syster …” Han önskade att han slapp ta upp detta, men det gick inte att komma runt det; hans framstammade ord tycktes avslöja honom och med plågsam skärpa visa fram situationen som den verkligen var. ”Du förstår … det är en hemlighet.”

Hon visade inga tecken på samtycke, men inte heller motsatsen. Han höll andan, svepte desperat med blicken över hennes uttryckslösa anletsdrag i ett förtvivlat försökt att utröna vad hennes tystnad var avsedd att förmedla.

Det var varmt och skönt i M:s ateljé tack vare det stora fönstret där solljuset flödade in. Lokalen var runt tre hundra kvadratmeter stor, mer som ett galleri än en ateljé. M:s målningar hade hängts upp på noggrant utvalda ställen och alla målarattiraljer var anmärkningsvärt prydligt arrangerade. Han kände sig nästan frestad att använda dem, trots att han hade med sig tillräckligt med egna färgtuber och penslar.

”Jag blev lite förvånad när du ringde”, hade M sagt när han räckte över nycklarna, efter att ha bjudit på en kopp te. M hade fått fast anställning på universitetet i Seoul redan vid trettiotvå års ålder, den första i deras avgångsklass som lyckats med det, och allt hos honom, ansikte, kläder och attityd, signalerade nu hans professorsvärdighet. ”Om du någonsin behöver låna ateljén igen är det bara att fråga. Jag undervisar på dagarna, så den står oftast tom då.”

Han tog ner några av M:s målningar, de som hängde lite för nära fönstret, och tänkte medan han gjorde det att de var betydligt mer konventionella än något han själv skulle sätta sitt namn på. Han bredde ut ett vitt lakan på den del av trägolvet som var starkast belyst av solen, lade sig ner på det en stund för att kontrollera vad hon skulle se medan hon låg där och om det skulle vara tillräckligt bekvämt. Träbalkarna som sträckte sig utmed det höga taket, himlen utanför fönstret, lakanet, ett mjukt lager mellan hans rygg och det hårda golvet som var aningen svalt men inte olidligt kallt. När han vände sig om på mage fångades blicken av andra saker: M:s målningar, solljuset som sakta åt sig in över trägolvets skuggor, den insotade, oanvända tegelspisen.

Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

Han lade fram färger och penslar, kontrollerade batterierna i videokameran, arrangerade ljussättningen för en lång inspelningssession, öppnade skissblocket, slog ihop det igen och lade tillbaks det i ryggsäcken, tog av sig tröjan, kavlade upp skjortärmarna och väntade. När klockan började närma sig tre, den tid de hade bestämt att de skulle träffas, tog han på sig tröjan igen och satte på sig skorna. Han promenerade i rask takt till tunnelbanestationen och drog in den rena förortsluften i lungorna.

Mobilen ringde och han fortsatte att gå medan han tog samtalet.

”Det är jag.” Hans hustru. ”Det verkar som om jag blir tvungen att jobba över i dag. Och barnvakten har fått punktering. Du får hämta Ji-woo på dagis klockan sju. ”

”Det går inte”, svarade han kort. ”Jag kan tidigast nio.” Han hörde hur hon suckade.

”Okej. Jag får be henne i 709:an att passa honom fram till nio.”

De lade på utan onödigt kallprat. Det var så deras förhållande såg ut numera, som två affärskompanjoner som noga såg till att inte ha mer än nödvändigt med varandra att göra och vars enda gemensamma projekt var deras barn.

Häromkvällen, efter att han hade varit hos sin svägerska, hade han dragit sin hustru till sig i mörkret utan att ge sig själv tid att fundera på vad han gjorde. Förvånad och förvirrad av denna plötsliga åtrå, hade hon likväl inte någon anledning att ifrågasätta att det var det som drev honom. Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

”Vad har det tagit åt dig?” Då hade han lagt handen över hennes mun för att slippa höra den nasala rösten. Han sträckte sig mot bilden av henne och fann den i hustruns- näsa och läppar, i nackens barnsliga linjer, vagt urskiljbara i mörkret. Med hennes bröstvårta upprätt och hård i munnen förde han ner handen och drog av henne trosorna. Varje gång han ville få bilden av den lilla blå blomman att öppna och sluta sig, blundade han och försökte förtränga hustruns ansikte.

När det var över grät hon. Han kunde inte avgöra vad hennes tårar uttryckte – smärta, njutning, passion, avsmak eller någon outgrundlig ensamhet som hon lika lite hade kunnat förklara som han hade kunnat förstå. Han visste inte.

Jag är rädd, hade hon mumlat och vänt sig bort från honom. Nej, det var inte det hon sa. Du skrämmer mig. Vid det laget var han redan på väg att glida in i en dödsliknande sömn, så han kunde inte vara säker på att hon verkligen hade yttrat dessa ord. Kanske hade hon legat och snyftat i timmar i mörkret. Han visste inte.

Men nästa morgon hade hon varit precis som vanligt. Och nyss i telefon hade det inte funnits något spår i hennes röst av det som hade hänt mellan dem, inga tecken på fientlighet. Det var bara det att hennes sätt att tala – det nästan omänskliga tålamodet, de karaktäristiska suckarna – fick honom att känna sig oerhört olustig. Han gick lite fortare för att försöka skaka av sig känslan.

Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om.

Till hans förvåning väntade hans svägerska redan vid tunnelbaneuppgången. Hon satt hopsjunken i trappan som om hon hade varit där länge. Med en bylsig tröja över slitna jeans såg hon ut att ha klivit ut från en annan årstid. Han såg på hennes ansikte, som var blankt av svett, och lät blicken svepa över hennes kropp. Han stod kvar en stund utan att ropa på henne, ville frysa bilden av henne. Förbipasserande kastade oroliga blickar mot denne till synes besatte man.

”Klä av dig”, sa han lågt.

Hon stod och stirrade frånvarande på silverpopplarna utanför fönstret. Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om. I tron att hon inte hade hört honom var han precis på väg att upprepa det han hade sagt när hon drog tröjan över huvudet. Där-efter den vita t-shirt som hon hade på sig under. Hennes nakna rygg blottades; hon hade alltså ingen behå på sig. Hon drog av sig sina gamla jeans och avtäckte två vita skinkor.

Han höll andan och betraktade dem. Ovanför dem syntes de båda fördjupningarna i svanken, som två smilgropar. Födelsemärket var stort som en tumme, placerat högt upp på vänster skinka. Hur kunde det finnas kvar efter alla år? Det var obegripligt. Den ljust blågröna färgen hade samma nyans som en urblekt blånad, men det var utan tvekan ett mongolmärke. Det förde tanken till något uråldrigt, något förevolutionärt, eller kanske någon sorts fotosyntes, och han insåg till sin förvåning att det inte låg något sexuellt över det; det var mer vegetabiliskt än sexuellt.

Det tog en stund innan han lyckades slita blicken från mongolmärket och ta in hennes kropp i dess helhet. Hon var imponerande samlad med tanke på att hon inte var någon professionell modell och därtill allt hon hade gått igenom med sin före detta man. Plötsligt kom han ihåg när han fick höra att hon hade hittats sittande med bara bröst vid sjukhusets fontän, dagen efter att hon skar sig i handleden; att det var det som ledde till att hon togs in på en sluten avdelning; att hon hade hållits kvar eftersom hon även där hade fortsatt att försöka klä av sig och exponera sig för solen.

”Ska jag sätta mig?” frågade hon.

”Nej, lägg dig på mage”, sa han. Hans röst var så dämpad att den knappt hördes. Hon gjorde som han sa. Han stod där helt orörlig medan han försökte identifiera orsaken till den förvirring som kokade inom honom och som åsynen av hennes utsträckta kropp hade rört upp. ”Ligg kvar precis så där. Jag ska bara ställa in kameran.”

Han skruvade fast videokameran på stativet och justerade höjden. När han hade ställt in allt så att hennes kropp exakt fyllde bildrutan plockade han fram sina färger, sin palett och sina penslar. Han hade bestämt sig för att filma sig själv medan han målade henne.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

Först strök han bort håret som föll över hennes axlar och med början vid nacken satte han sedan igång att måla. Halvt utslagna blomknoppar i lysande rött och brandgult prunkade på hennes axlar och rygg, och smala stänglar slingrade längs hennes sida. När han kom till den högra skinkan målade han en fullt utslagen brandgul blomma med en kraftig klargul pistill mitt i. Han lät bli att dekorera vänster skinka, den med mongolmärket. I stället tog han en bred pensel och täckte området runt den blåaktiga fläcken med ljusgrön färg i en svagare nyans än själva märket, så att det avtecknade sig likt den bleka skuggan av en blomma.

Varje gång penseln svepte över hennes kropp kände han hur det skälvde lätt i hennes hud, som om det kittlades, och varje gång genomfors han av en rysning. Men inte av upphetsning; snarare väckte förnimmelsen någonting djupt inom honom, något som vibrerade genom honom likt en oavbruten elektrisk stöt.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

”Färdigt”, sa han. ”Men ligg kvar så där en liten stund.”

Han tog ner kameran från stativet och började filma henne i närbild. Han zoomade in på blommornas detaljer och gjorde ett långt collage av hennes smäckra nacke, hennes utslagna hår, händerna som vilade till synes spända på lakanet, samt skinkan med mongolmärket. När han slutligen hade fångat hela hennes kropp på film stängde han av videokameran.

”Nu kan du resa dig.”

Ganska utpumpad satte han sig i soffan framför spisen. Hon stödde armbågarna mot golvet och tog sig långsamt upp, som om hon var stel och hade ont i kroppen.

”Fryser du inte?” Han strök svetten ur pannan, reste sig upp och svepte sin tröja om hennes axlar.

Den här gången tittade hon på honom och skrattade. Hennes skratt var dämpat men hjärtligt, ett skratt som tycktes acceptera allt och inte förvånas över något.

I det ögonblicket insåg han vad det var som hade chockat honom när han först såg henne ligga utsträckt på lakanet. Det var en vacker ung kvinnas kropp, konventionellt sett ett åtråvärt objekt, men samtidigt en kropp från vilken all lust hade utplånats. Men det rörde sig inte om något så krasst som sexuell lust, inte för henne – det hon hade avsagt sig, så tycktes det honom, var snarare själva det liv som kroppen representerade. Solljuset som strålade genom det breda fönstret och löstes upp i partiklar, och skönheten hos denna kropp som, även om det inte var synligt för blotta ögat, också oavlåtligt strålade … synen slog emot honom likt en våg som bryts mot klipporna, överväldigande och obeskrivlig, och dämpade till och med de skrämmande obegripliga tvångstankar som plågat honom så det senaste året.

Hon tog på sig sina jeans och hans tröja och slöt händerna om en ångande mugg. Hon lät sina slippers stå kvar vid dörren och tassade barfota över golvet.

”Så du frös inte?” frågade han för andra gången och hon skakade på huvudet. ”Och det var inte svårt?”

”Jag låg ju bara där. Och det var varmt på golvet.”

Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hela situationen var tveklöst bisarr. Ändå visade hon en nästan total brist på nyfikenhet, och kanske var det just det som gjorde att hon kunde behålla fattningen oavsett vad hon ställdes inför. Hon gjorde ingen ansats att utforska den främmande lokalen och gav inte uttryck för några av de känslor som man hade kunnat förvänta sig. Det verkade räcka för henne att helt enkelt möta vad det än var som kom i hennes väg, lugnt och sansat. Eller så var det så att saker och ting pågick inom henne, hemska saker som ingen ens kunde ana sig till, och att det därför var omöjligt för henne att samtidigt hantera vardagen. I så fall skulle hon naturligtvis inte ha ork över för nyfikenhet eller intresse eller ens för någon meningsfull reaktion över huvud taget på alla de bagatellartade händelser som pågick på ytan. Det som fick honom att tro att det kunde vara så, var att hennes blick emellanåt tycktes spegla en sorts våldsamhet som inte bara kunde avfärdas som passivitet eller galenskap eller likgiltighet, och som hon verkade kämpa för att lägga band på. Just i den stunden satt hon och stirrade ner på sina fötter med händerna slutna om muggen, kurande som en liten kyckling som försöker värma sig. Ändå såg hon inte alls ömklig ut där hon satt, i stället framstod hon som ovanligt tuff och behärskad, så till den grad att den som såg henne kunde bli nervös och vilja titta bort.

Han tänkte på hennes före detta make, som han aldrig hade gillat och som han inte längre behövde kalla ”svåger”, och såg hans ansikte för sin inre syn. Ett kyligt ansikte som inte tycktes värdesätta någonting bortom det vardagliga, bortom det han kunde ta på med sina händer. Blotta tanken på att de där vulgära läpparna girigt hade pressats mot hennes kropp, läppar som aldrig hade uttalat något annat än trivialiteter och plattityder, fyllde honom med en sorts skam. Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hon reste sig upp och sträckte fram den tomma muggen, så han reste sig också. Han tog muggen och ställde den på bordet. Sedan satte han in ett nytt band i videokameran och justerade stativet.

”Ska vi fortsätta?” Hon nickade och gick bort till lakanet. Solljuset var nu lite svagare än förut, så han slog på en av strålkastarna, den som hade placerats precis ovanför lakanet.

Hon klädde av sig och lade sig ner igen, den här gången på rygg, och tittade upp i taket. Strålkastarljuset fick honom att kisa som om han bländades, trots att övre halvan av hennes kropp fortfarande låg i skugga. Han hade förstås redan sett hennes nakna kropp fram-ifrån, då han oavsiktligt hade stört henne i hennes lägenhet. Men att se henne ligga där, fullkomligt försvarslös men ändå skyddad av kraften i sin egen försakelse, var så överväldigande att han fick tårar i ögonen. Hennes smala nyckel-ben, hennes bröst som eftersom hon låg på rygg var små och utplattade som på en ung flicka, hennes synliga revben, hennes lår, särade i en oförklarligt -asexuell position, hennes ansikte, fridfullt och rent, som nästan såg sovande ut, trots att ögonen var öppna. Det var en kropp från vilket allt överflödigt gradvis hade skalats bort. Aldrig förr hade han skådat en sådan kropp, en kropp som uttryckte så mycket men ändå inte var något utöver sig själv.

Den här gången målade han stora fång av blommor i gult och vitt, som täckte huden från nyckelbenen ner till brösten. Om blommorna på hennes rygg tillhörde natten, var dessa färgskimrande blomster dagens. Brand-gula liljor slog ut på hennes konkava mage och ett virrvarr av gyllene kronblad bredde ut sig över hennes lår.

Det var som om en berusande energi flödade ut från en mystisk plats inuti hans kropp och koncentrerades i penseln. Han ville inget hellre än att dra ut på det så länge som möjligt. Ljuset från strålkastaren belyste henne bara upp till halsen, så hennes ansikte låg i skugga. Hon såg ut som om hon sov, men när penseln snuddade vid henne avslöjade en lätt skälvning att hon var klar-vaken. Att hon så lugnt accepterade allt detta fick honom att se henne som någonting heligt. Det tycktes honom som om hon inte var mänsklig, men hon var heller ingen vild varelse – mer som ett mystiskt väsen med drag av båda delarna.

När han till sist lade ifrån sig penseln och tittade ner på hennes kropp, på blommorna som prunkade där, var alla tankar på att filma som bortblåsta. Men solljuset var på väg att avta och hennes ansikte började sakta raderas ut av den sena eftermiddagens skuggor, så han sansade sig snabbt och reste sig upp.

”Lägg dig på sidan, är du snäll.” Långsamt, som om hon anpassade sina rörelser efter en musik som bara hon kunde höra, böjde hon armar och ben och rullade över på sidan. Han tog ner kameran och panorerade längs hennes kropp ner till midjan och över stjärtens mjuka former, sedan filmade han först blommorna på ryggen, nattens blommor, och därefter solens blommor på framsidan. När det var klart fortsatte han med mongol-märket, svagt urskiljbart likt en blå relik i det gradvis falnande ljuset. Han tvekade, hade lovat sig själv att inte göra det, men när hon tittade bort mot det mörka fönstret kunde han inte låta bli att zooma in på hennes ansikte. Bildskärmen fylldes av hennes bleka läppar, den skuggiga gropen mellan de utstående nyckelbenen, det rufsiga håret över pannan och hennes två tomma ögon.

Hon stod med armarna i kors utanför dörren medan han lastade in utrustningen i bagageutrymmet. Precis som M hade bett honom stoppade han ner nyckeln i en av vandringskängorna som hade ställts ute på trappan.

”Då var det klart”, sa han. ”Nu åker vi.” Trots att hon hade på sig hans tröja över sin egen, darrade hon som om hon frös. ”Ska vi gå hem till dig och äta något? Eller så kan vi leta upp något här omkring, om du är
hungrig.”

”Vilket som”, mumlade hon och pekade sedan på sin bröstkorg. ”Går det här bort med vatten?” Som om denna praktiska detalj var det enda hon undrade över.

”Jag skulle inte tro att det går bort så lätt. Du måste nog tvätta dig flera gånger …” Hon avbröt honom.

”Jag vill inte att det ska gå bort.”

För ett ögonblick visste han inte vad han skulle säga. Han kastade en blick på hennes ansikte, men det var för mörkt för att urskilja något uttryck i det.

När de kom in i ett lite mer tättbebyggt område prövade de några olika gator på sin jakt efter någonstans att äta. Eftersom hon inte åt kött valde de ett ställe som erbjöd buddhistisk mat. De beställde avsmakningsmenyn och fick in ett tjugotal vackert upplagda smårätter som serverades med ris med kastanjer och ginseng. Medan de åt slog det honom plötsligt att trots att hon hade tillbringat de senaste fyra timmarna spritt språngande naken, hade inget av det han hade gjort utlöst någon egentlig reaktion hos henne. Han hade givetvis inte planerat att göra henne upphetsad, bara filma henne naken, men det var hur som helst förvånansvärt att det inte hade väckt ens tillstymmelsen till lust hos henne.

Nu när hon satt mittemot honom i hans bylsiga tröja med skeden instoppad i munnen, kände han att eftermiddagens mirakel, som äntligen hade lyckats stilla det gångna årets ihållande, ångestfyllda åtrå, verkligen var över. För sin inre syn såg han sig själv tvinga ner henne på golvet, så våldsamt att alla i restaurangen skulle skrika om de hade kunnat se det. Fantasibilden sänkte sig över hennes ansikte likt en halvt genomskinlig slöja, en infernalisk och blott alltför bekant projektion som flimrade framför hans ögon. Han tittade ner i bordet och svalde generat en munfull ris.

”Hur kommer det sig att du inte äter kött? Jag har alltid undrat, men har inte velat fråga av någon anledning.” Hon lade ner ätpinnarna och tittade på honom. ”Du behöver inte svara om det känns jobbigt”, sa han, och kämpade för att tränga undan de sexuella scener som for genom hans huvud.

”Nej”, sa hon lugnt, ”det känns inte jobbigt. Jag tror bara inte att du skulle förstå.” Hon tog sina ätpinnar igen och tuggade sakta på några marinerade böngroddar. ”Det beror på något jag drömde.”

”Något du drömde?” upprepade han.

”Jag hade en dröm … och det är därför jag inte äter kött.”

”Okej … vad var det för dröm?”

”Jag drömde om ett ansikte.”

”Ett ansikte?”

Hans förbryllade min fick henne att skratta. Ett melankoliskt, dämpat skratt. ”Jag sa ju att du inte skulle förstå.”

Han kunde inte fråga: Varför brukade du i så fall blotta brösten för solen som något slags muterat djur som utvecklat förmågan till fotosyntes? Var det också på grund av en dröm?

Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Han parkerade utanför hennes hus och båda två steg ur bilen.

”Tack så hemskt mycket för i dag.”

Hon log till svar. Hennes leende var stillsamt och vänligt, inte olikt hans hustrus. Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Hon gick in genom porten och försvann utan att ta farväl. Han stod där och väntade på att ljuset skulle tändas i hennes fönster, men det förblev mörkt så han satte sig i bilen igen och vred om startnyckeln. Han föreställde sig hennes dunkla rum och hennes kropp, fortfarande översållad av färgsprakande blommor, när hon gled in mellan madrassen och täcket. Hennes kropp, som han hade suttit alldeles nära i flera timmar, men ändå bara vidrört med sin pensel.

Det värkte i honom av längtan.

Fortsättning följer…

Publicerad
5 dagar sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Aleksey Makarov Säpo
På grund av Säpo nekas Aleksey Makarov från Malmö fortsätta sin kamp för ett fritt Ukraina. Foto: Vincent Haiges och Christine Olsson/TT

Malmö-anarkisten som stred mot Putin: Nu straffas han av Säpo

Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige. 

– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.

Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland. 

Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna. 

Nekas främlingspass

I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.

Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.

”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.

Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.

Efterlyst i Ryssland

I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.

– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.

I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.

– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.

Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden. 

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Publicerad Uppdaterad