Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 6

Hennes etta låg på en förhållandevis lugn sidogata i närheten av kvinnouniversitetet. Han stod utanför flervåningshuset med två tunga kassar med frukt som hans hustru hade insisterat på att han skulle ta med sig – tangeriner, päron och äpplen från ön Jeju och till och med jordgubbar, trots att det inte var säsong för dem. Det värkte i armarnas och händernas spända muskler, men han stod ändå obeslutsamt kvar. Med ens insåg han att tanken på att gå upp till hennes lägenhet och möta henne ansikte mot ansikte skrämde honom.

Till sist ställde han ner kassarna, tog upp mobilen och slog hennes nummer. När hon efter tio signaler fortfarande inte hade svarat, lyfte han upp kassarna igen och började gå uppför trapporna. När han nådde tredje våningen gick han bort till hörnlägenheten och ringde på dörrklockan, på vilken det fanns en bild av en sextondelsnot. Precis som han hade trott: inget svar. Han prövade att trycka ner handtaget. Till hans förvåning gick dörren upp. Först när han rättade till basebollkepsen insåg han att han var blöt av svett i håret; han snyggade till sig lite, tog ett djupt andetag och sköt upp dörren.

Den lilla ettan, som vette åt söder, badade i oktobersolens ljus ända in i köket, och kändes tom. Några av hustruns kläder, som hon hade låtit systern överta, låg utspridda på golvet och små dammråttor rullade omkring överallt, men lägenheten såg ändå inte ostädad ut. Kanske på grund av den nästan totala avsaknaden av möbler.

Efter att ha ställt ifrån sig fruktkassarna innanför ytterdörren tog han av sig skorna och gick in. Hon syntes inte till någonstans. Hon hade kanske gått ut. Kanske för att han hade sagt att han skulle komma. Det fanns ingen tv och det var något anskrämligt med hur de två eluttagen, bredvid antennjacket, var helt synliga mitt på väggen. I bortre änden av det kombinerade vardags- och sovrummet, där hans fru hade låtit installera en ensam telefon, låg en madrass med täcket hopknölat i en grottliknande upphöjning, som om någon nyss hade krupit ut från det.

Det kändes instängt i rummet och han var just på väg att öppna balkongdörren när han hörde ett ljud och snurrade runt. Han tappade andan.

Hon var på väg ut från badrummet. Men det verkligt chockerande var att hon var naken. Hon stod där ett ögonblick, som om även hon blivit överrumplad, utan ett spår av fukt på sin nakna kropp. Men så började hon plocka upp de utslängda plaggen ett efter ett och klä på sig. Hon gjorde det helt lugnt, inte det minsta generat eller nervöst, som om detta att klä på sig bara var något som situationen krävde, snarare än något hon själv tyckte var nödvändigt.

När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

Medan hon klädde på sig, lugnt och metodiskt och utan att vända ryggen mot honom, insåg han naturligtvis att han borde slå ner blicken eller skynda ut ur rummet. Ändå stod han kvar, som fastnaglad. Hon var inte lika avtärd som när hon först blev vegetarian. Hon hade gradvis gått upp i vikt efter att hon togs in på sjukhus, och hon hade ätit bra medan hon bodde hemma hos honom och hans hustru, och tack var det hade hennes bröst blivit runda och mjuka. Hon var smal om midjan och hade sparsamt med kroppsbehåring och med undantag för låren, som gärna hade fått vara lite fylligare, var helhetsintrycket ytterst tilldragande. Men snarare än att väcka åtrå var det en kropp som fick honom att bara vilja vila blicken på den. När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

”Jag är hemskt ledsen.” Han stammade fram sin senkomna ursäkt. ”Dörren var öppen så jag trodde att du bara hade kilat ut på något ärende.”

”Ingen fara.” Även nu lät hon som om hon svarade så därför att det var vad som förväntades av henne, för att hon måste. ”Det är bara det att jag tycker om att gå omkring så här när jag är ensam.”

Jaha. Han försökte samla tankarna; han hade blivit helt tom i huvudet. Hon säger att hon alltid går omkring utan kläder hemma. En kort stund innan hade han utan problem konfronterats med hennes nakna kropp. Men så fort han fattade vad hon hade sagt blev han upphetsad och kände hur penisen fylldes med blod. Han tog av sig basebollkepsen och satte sig klumpigt på huk i ett försök att dölja sin erektion.

”Jag har inget att bjuda på …”

Hon gick bort till köksdelen och han tog in hur de ljusgrå träningsoverallsbyxorna strök mot hennes nakna hud, fullt medveten om att hon inte hade någonting på sig under. Hennes rumpa var varken stor eller särskilt fyllig. Inget som kunde förklara varför han plötsligt blev så torr i munnen.

”Jag är inte särskilt hungrig.” Han försökte dra ut på tiden i hopp om att erektionen skulle lägga sig. ”Vi kan väl äta lite av frukten?”

”Som du vill.” Hon gick bort till ytterdörren och hämtade äpplena och päronen och tog med dem till diskbänken. Medan han lyssnade till ljudet av rinnande vatten och klirrande porslin försökte han koncentrera sig på de fula eluttagen och telefonens kantiga knappar, men minnesbilden av hennes blygd blev bara intensivare. Han föreställde sig hennes rumpa översållad av färggranna blomblad, en bild som i hans överhettade huvud gled ihop med bilden på mannen och kvinnan som låg med varandra, den han hade fyllt sida efter sida med i sitt skissblock.

När hon kom och satte sig bredvid honom med ett fat med den skalade och uppskurna frukten, blev han tvungen att sänka huvudet så att hon inte skulle se uttrycket i hans ögon.

”Jag vet inte om äpplena är så goda …” Han tystnade.

Efter ett tag bröt hon tystnaden. ”Du behöver faktiskt inte komma och hälsa på mig.”

”Inte?”

”Doktorn sa att jag inte fick ta något jobb där jag skulle vara ensam med mina tankar”, fortsatte hon med låg röst, ”så jag tänkte höra mig för på ett varuhus eller något sådant. Jag var till och med på intervju förra veckan.”

”Var du?”

Det var en överraskning. ”Skulle du stå ut med en fru som jämt var sådan, helt borta på psykmediciner varenda dag, totalt beroende av dig för sin försörjning?” Det var vad herr Cheong hade sagt till honom under ett av deras telefonsamtal, sluddrande som om han var berusad. Nu visade det sig att den förutsägelsen hade slagit fel; så sjuk var hon inte alls. Han vred överkroppen mot henne, fortfarande med blicken i golvet, och kom äntligen till saken.

”Vad sägs om att jobba i din systers affär i stället?” Medan han fortsatte prata kände han att erektionen började avta en aning. ”Ji-woos mamma betalar bra – du vet vilken god människa hon är – och hon skulle mycket- hellre se att pengarna gick till dig i stället för till en främling. Hon är din syster, vilket betyder att ni kan lita på varandra, och hon vill att ni ska umgås mer. För övrigt skulle jobbet inte vara lika krävande som på ett
varuhus.”

Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken.

Sakta vände hon sig mot honom och han såg att hennes ansiktsuttryck var lika rofyllt som en buddhistmunks. Det skrämde honom faktiskt, detta kusliga lugn, och han tänkte att det kanske var det ytliga intryck som blivit kvar efter att hon fått utstå gud vet hur många outsägliga hemskheter, upplevelser som sjunkit ner inom henne som ett slags sediment. Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken. Ändå kunde han inte förneka att bilden av hennes nakna kropp nu var outplånligt inpräntad i hans hjärna, som med ett brännjärn.

”Ta lite päron.” Hon höll fram fatet mot honom.

”Ta lite du också.”

I stället för att använda gaffel plockade hon upp en päronklyfta med fingrarna och stoppade den i munnen. Han vände sig bort, skrämd av en plötslig lust att slå armarna om hennes orörliga gestalt – faktiskt så orörlig att hon tycktes försjunken i tankar – och suga på hennes pekfinger, klibbig av söt päronsaft, och slicka det sista av fruktsaften från hennes läppar och tunga och omgående dra av henne de säckiga träningsbyxorna.

”Det tar bara någon minut”, sa han och stack fötterna i skorna. ”Följer du med?”

”Vart då?”

”Vi kan bara gå omkring, prata lite.”

”Jag ska försöka komma på något som kan intressera dig.”

”Nej, nej, det behövs inte … saken är den att jag vill be dig om en tjänst.”

Hon såg tveksam ut, men han hade redan bestämt sig. Om han skulle slippa ifrån denna plågsamma situation och de oförklarliga tvångstankar som sakta höll på att ta kontroll över honom, måste han ut därifrån, ut ur denna lägenhet. Det var för farligt att stanna kvar där en enda sekund till.

”Vi kan prata här.”

”Nej, jag vill ta en promenad. Blir det förresten inte lite instängt att sitta inomhus hela dagen?”

Till slut, som om hon funnit sig i att ha förlorat diskussionen, satte hon på sig sina slippers och följde med honom ut. De gick genom gränden utan att prata med varandra och fortsatte ut på tvärgatan. När han fick syn på en kaféskylt frågade han henne: ”Tycker du om patbingsu?” Hon gav honom ett tillbakahållet leende och såg ut precis som en flicka som inte vill verka alltför lätt att behaga.

De slog sig ner vid fönstret. Han betraktade henne under tystnad medan hon rörde ner adzukipasta i den hyvlade isen och slickade träskeden ren. Som om det gick en ledningstråd mellan hennes tunga och hans kropp ryckte han till som av en elektrisk stöt varje gång hennes lilla rosa tungspets kikade fram.

Och han tänkte för sig själv att det kanske bara fanns en enda utväg. Att enda vägen ut ur denna helvetiska åtrå kanske var att förvandla bilderna till verklighet.

”Så, den där tjänsten …”

Hon fixerade honom med blicken, en klick röd bönpasta på tungan. I hennes ögon, vars enkla ögonlock fick henne att se nästan mongolisk ut, lyste pupillerna, som varken var stora eller små, med ett svagt ljus.

”Jag skulle vilja att du satt modell för mig.”

Hon vare sig skrattade eller blev bestört. Hon fortsatte att betrakta honom med sin lugna blick, som om hon ville borra sig in i honom.

”Du har varit på ett par av mina utställningar, eller hur?”

”Ja.”

”Det ska bli ett videoverk, ungefär som mina andra. Och det kommer inte att ta lång tid. Du behöver bara … klä av dig.” Nu när han äntligen hade fått det ur sig kände han sig med ens djärv. Han var inte längre svettig om händerna och var säker på att de även skulle sluta darra. Pannan kändes också svalare. ”Du klär av dig och så målar jag på din kropp.” Hennes blick, lika lugn som alltid, vilade fortfarande på hans ansikte.

”Ska du måla på mig?”

”Just det. Och du låter färgen sitta kvar tills jag har filmat klart.”

”Måla … på min kropp?”

”Jag tänker måla blommor.” Någonting skälvde till i hennes ögon. Hade han begått ett misstag? ”Det kommer inte att vara svårt. En timme, kanske två – mer behöver jag inte. Någon dag som passar dig.”

Nu hade han sagt det han skulle säga. Han sänkte huvudet med resignerad min och granskade sin glass. Toppad med krossade jordnötter och flagad mandel var den nu långsamt på väg att smälta och flyta ut på tallriken.

”Var då?”

Han hade uppmärksamheten riktad mot den smältande glassen när frågan kom. Han tittade upp och såg henne skrapa upp det sista av patbingsun med skeden och stoppa den i munnen, såg hennes blodlösa läppar fläckas av röd is.

”Jag tänkte låna en väns ateljé.” Hennes ansikte var så fullständigt uttryckslöst att det omöjligt gick att gissa vad som rörde sig i hennes huvud. ”Eh… din syster …” Han önskade att han slapp ta upp detta, men det gick inte att komma runt det; hans framstammade ord tycktes avslöja honom och med plågsam skärpa visa fram situationen som den verkligen var. ”Du förstår … det är en hemlighet.”

Hon visade inga tecken på samtycke, men inte heller motsatsen. Han höll andan, svepte desperat med blicken över hennes uttryckslösa anletsdrag i ett förtvivlat försökt att utröna vad hennes tystnad var avsedd att förmedla.

Det var varmt och skönt i M:s ateljé tack vare det stora fönstret där solljuset flödade in. Lokalen var runt tre hundra kvadratmeter stor, mer som ett galleri än en ateljé. M:s målningar hade hängts upp på noggrant utvalda ställen och alla målarattiraljer var anmärkningsvärt prydligt arrangerade. Han kände sig nästan frestad att använda dem, trots att han hade med sig tillräckligt med egna färgtuber och penslar.

”Jag blev lite förvånad när du ringde”, hade M sagt när han räckte över nycklarna, efter att ha bjudit på en kopp te. M hade fått fast anställning på universitetet i Seoul redan vid trettiotvå års ålder, den första i deras avgångsklass som lyckats med det, och allt hos honom, ansikte, kläder och attityd, signalerade nu hans professorsvärdighet. ”Om du någonsin behöver låna ateljén igen är det bara att fråga. Jag undervisar på dagarna, så den står oftast tom då.”

Han tog ner några av M:s målningar, de som hängde lite för nära fönstret, och tänkte medan han gjorde det att de var betydligt mer konventionella än något han själv skulle sätta sitt namn på. Han bredde ut ett vitt lakan på den del av trägolvet som var starkast belyst av solen, lade sig ner på det en stund för att kontrollera vad hon skulle se medan hon låg där och om det skulle vara tillräckligt bekvämt. Träbalkarna som sträckte sig utmed det höga taket, himlen utanför fönstret, lakanet, ett mjukt lager mellan hans rygg och det hårda golvet som var aningen svalt men inte olidligt kallt. När han vände sig om på mage fångades blicken av andra saker: M:s målningar, solljuset som sakta åt sig in över trägolvets skuggor, den insotade, oanvända tegelspisen.

Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

Han lade fram färger och penslar, kontrollerade batterierna i videokameran, arrangerade ljussättningen för en lång inspelningssession, öppnade skissblocket, slog ihop det igen och lade tillbaks det i ryggsäcken, tog av sig tröjan, kavlade upp skjortärmarna och väntade. När klockan började närma sig tre, den tid de hade bestämt att de skulle träffas, tog han på sig tröjan igen och satte på sig skorna. Han promenerade i rask takt till tunnelbanestationen och drog in den rena förortsluften i lungorna.

Mobilen ringde och han fortsatte att gå medan han tog samtalet.

”Det är jag.” Hans hustru. ”Det verkar som om jag blir tvungen att jobba över i dag. Och barnvakten har fått punktering. Du får hämta Ji-woo på dagis klockan sju. ”

”Det går inte”, svarade han kort. ”Jag kan tidigast nio.” Han hörde hur hon suckade.

”Okej. Jag får be henne i 709:an att passa honom fram till nio.”

De lade på utan onödigt kallprat. Det var så deras förhållande såg ut numera, som två affärskompanjoner som noga såg till att inte ha mer än nödvändigt med varandra att göra och vars enda gemensamma projekt var deras barn.

Häromkvällen, efter att han hade varit hos sin svägerska, hade han dragit sin hustru till sig i mörkret utan att ge sig själv tid att fundera på vad han gjorde. Förvånad och förvirrad av denna plötsliga åtrå, hade hon likväl inte någon anledning att ifrågasätta att det var det som drev honom. Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

”Vad har det tagit åt dig?” Då hade han lagt handen över hennes mun för att slippa höra den nasala rösten. Han sträckte sig mot bilden av henne och fann den i hustruns- näsa och läppar, i nackens barnsliga linjer, vagt urskiljbara i mörkret. Med hennes bröstvårta upprätt och hård i munnen förde han ner handen och drog av henne trosorna. Varje gång han ville få bilden av den lilla blå blomman att öppna och sluta sig, blundade han och försökte förtränga hustruns ansikte.

När det var över grät hon. Han kunde inte avgöra vad hennes tårar uttryckte – smärta, njutning, passion, avsmak eller någon outgrundlig ensamhet som hon lika lite hade kunnat förklara som han hade kunnat förstå. Han visste inte.

Jag är rädd, hade hon mumlat och vänt sig bort från honom. Nej, det var inte det hon sa. Du skrämmer mig. Vid det laget var han redan på väg att glida in i en dödsliknande sömn, så han kunde inte vara säker på att hon verkligen hade yttrat dessa ord. Kanske hade hon legat och snyftat i timmar i mörkret. Han visste inte.

Men nästa morgon hade hon varit precis som vanligt. Och nyss i telefon hade det inte funnits något spår i hennes röst av det som hade hänt mellan dem, inga tecken på fientlighet. Det var bara det att hennes sätt att tala – det nästan omänskliga tålamodet, de karaktäristiska suckarna – fick honom att känna sig oerhört olustig. Han gick lite fortare för att försöka skaka av sig känslan.

Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om.

Till hans förvåning väntade hans svägerska redan vid tunnelbaneuppgången. Hon satt hopsjunken i trappan som om hon hade varit där länge. Med en bylsig tröja över slitna jeans såg hon ut att ha klivit ut från en annan årstid. Han såg på hennes ansikte, som var blankt av svett, och lät blicken svepa över hennes kropp. Han stod kvar en stund utan att ropa på henne, ville frysa bilden av henne. Förbipasserande kastade oroliga blickar mot denne till synes besatte man.

”Klä av dig”, sa han lågt.

Hon stod och stirrade frånvarande på silverpopplarna utanför fönstret. Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om. I tron att hon inte hade hört honom var han precis på väg att upprepa det han hade sagt när hon drog tröjan över huvudet. Där-efter den vita t-shirt som hon hade på sig under. Hennes nakna rygg blottades; hon hade alltså ingen behå på sig. Hon drog av sig sina gamla jeans och avtäckte två vita skinkor.

Han höll andan och betraktade dem. Ovanför dem syntes de båda fördjupningarna i svanken, som två smilgropar. Födelsemärket var stort som en tumme, placerat högt upp på vänster skinka. Hur kunde det finnas kvar efter alla år? Det var obegripligt. Den ljust blågröna färgen hade samma nyans som en urblekt blånad, men det var utan tvekan ett mongolmärke. Det förde tanken till något uråldrigt, något förevolutionärt, eller kanske någon sorts fotosyntes, och han insåg till sin förvåning att det inte låg något sexuellt över det; det var mer vegetabiliskt än sexuellt.

Det tog en stund innan han lyckades slita blicken från mongolmärket och ta in hennes kropp i dess helhet. Hon var imponerande samlad med tanke på att hon inte var någon professionell modell och därtill allt hon hade gått igenom med sin före detta man. Plötsligt kom han ihåg när han fick höra att hon hade hittats sittande med bara bröst vid sjukhusets fontän, dagen efter att hon skar sig i handleden; att det var det som ledde till att hon togs in på en sluten avdelning; att hon hade hållits kvar eftersom hon även där hade fortsatt att försöka klä av sig och exponera sig för solen.

”Ska jag sätta mig?” frågade hon.

”Nej, lägg dig på mage”, sa han. Hans röst var så dämpad att den knappt hördes. Hon gjorde som han sa. Han stod där helt orörlig medan han försökte identifiera orsaken till den förvirring som kokade inom honom och som åsynen av hennes utsträckta kropp hade rört upp. ”Ligg kvar precis så där. Jag ska bara ställa in kameran.”

Han skruvade fast videokameran på stativet och justerade höjden. När han hade ställt in allt så att hennes kropp exakt fyllde bildrutan plockade han fram sina färger, sin palett och sina penslar. Han hade bestämt sig för att filma sig själv medan han målade henne.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

Först strök han bort håret som föll över hennes axlar och med början vid nacken satte han sedan igång att måla. Halvt utslagna blomknoppar i lysande rött och brandgult prunkade på hennes axlar och rygg, och smala stänglar slingrade längs hennes sida. När han kom till den högra skinkan målade han en fullt utslagen brandgul blomma med en kraftig klargul pistill mitt i. Han lät bli att dekorera vänster skinka, den med mongolmärket. I stället tog han en bred pensel och täckte området runt den blåaktiga fläcken med ljusgrön färg i en svagare nyans än själva märket, så att det avtecknade sig likt den bleka skuggan av en blomma.

Varje gång penseln svepte över hennes kropp kände han hur det skälvde lätt i hennes hud, som om det kittlades, och varje gång genomfors han av en rysning. Men inte av upphetsning; snarare väckte förnimmelsen någonting djupt inom honom, något som vibrerade genom honom likt en oavbruten elektrisk stöt.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

”Färdigt”, sa han. ”Men ligg kvar så där en liten stund.”

Han tog ner kameran från stativet och började filma henne i närbild. Han zoomade in på blommornas detaljer och gjorde ett långt collage av hennes smäckra nacke, hennes utslagna hår, händerna som vilade till synes spända på lakanet, samt skinkan med mongolmärket. När han slutligen hade fångat hela hennes kropp på film stängde han av videokameran.

”Nu kan du resa dig.”

Ganska utpumpad satte han sig i soffan framför spisen. Hon stödde armbågarna mot golvet och tog sig långsamt upp, som om hon var stel och hade ont i kroppen.

”Fryser du inte?” Han strök svetten ur pannan, reste sig upp och svepte sin tröja om hennes axlar.

Den här gången tittade hon på honom och skrattade. Hennes skratt var dämpat men hjärtligt, ett skratt som tycktes acceptera allt och inte förvånas över något.

I det ögonblicket insåg han vad det var som hade chockat honom när han först såg henne ligga utsträckt på lakanet. Det var en vacker ung kvinnas kropp, konventionellt sett ett åtråvärt objekt, men samtidigt en kropp från vilken all lust hade utplånats. Men det rörde sig inte om något så krasst som sexuell lust, inte för henne – det hon hade avsagt sig, så tycktes det honom, var snarare själva det liv som kroppen representerade. Solljuset som strålade genom det breda fönstret och löstes upp i partiklar, och skönheten hos denna kropp som, även om det inte var synligt för blotta ögat, också oavlåtligt strålade … synen slog emot honom likt en våg som bryts mot klipporna, överväldigande och obeskrivlig, och dämpade till och med de skrämmande obegripliga tvångstankar som plågat honom så det senaste året.

Hon tog på sig sina jeans och hans tröja och slöt händerna om en ångande mugg. Hon lät sina slippers stå kvar vid dörren och tassade barfota över golvet.

”Så du frös inte?” frågade han för andra gången och hon skakade på huvudet. ”Och det var inte svårt?”

”Jag låg ju bara där. Och det var varmt på golvet.”

Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hela situationen var tveklöst bisarr. Ändå visade hon en nästan total brist på nyfikenhet, och kanske var det just det som gjorde att hon kunde behålla fattningen oavsett vad hon ställdes inför. Hon gjorde ingen ansats att utforska den främmande lokalen och gav inte uttryck för några av de känslor som man hade kunnat förvänta sig. Det verkade räcka för henne att helt enkelt möta vad det än var som kom i hennes väg, lugnt och sansat. Eller så var det så att saker och ting pågick inom henne, hemska saker som ingen ens kunde ana sig till, och att det därför var omöjligt för henne att samtidigt hantera vardagen. I så fall skulle hon naturligtvis inte ha ork över för nyfikenhet eller intresse eller ens för någon meningsfull reaktion över huvud taget på alla de bagatellartade händelser som pågick på ytan. Det som fick honom att tro att det kunde vara så, var att hennes blick emellanåt tycktes spegla en sorts våldsamhet som inte bara kunde avfärdas som passivitet eller galenskap eller likgiltighet, och som hon verkade kämpa för att lägga band på. Just i den stunden satt hon och stirrade ner på sina fötter med händerna slutna om muggen, kurande som en liten kyckling som försöker värma sig. Ändå såg hon inte alls ömklig ut där hon satt, i stället framstod hon som ovanligt tuff och behärskad, så till den grad att den som såg henne kunde bli nervös och vilja titta bort.

Han tänkte på hennes före detta make, som han aldrig hade gillat och som han inte längre behövde kalla ”svåger”, och såg hans ansikte för sin inre syn. Ett kyligt ansikte som inte tycktes värdesätta någonting bortom det vardagliga, bortom det han kunde ta på med sina händer. Blotta tanken på att de där vulgära läpparna girigt hade pressats mot hennes kropp, läppar som aldrig hade uttalat något annat än trivialiteter och plattityder, fyllde honom med en sorts skam. Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hon reste sig upp och sträckte fram den tomma muggen, så han reste sig också. Han tog muggen och ställde den på bordet. Sedan satte han in ett nytt band i videokameran och justerade stativet.

”Ska vi fortsätta?” Hon nickade och gick bort till lakanet. Solljuset var nu lite svagare än förut, så han slog på en av strålkastarna, den som hade placerats precis ovanför lakanet.

Hon klädde av sig och lade sig ner igen, den här gången på rygg, och tittade upp i taket. Strålkastarljuset fick honom att kisa som om han bländades, trots att övre halvan av hennes kropp fortfarande låg i skugga. Han hade förstås redan sett hennes nakna kropp fram-ifrån, då han oavsiktligt hade stört henne i hennes lägenhet. Men att se henne ligga där, fullkomligt försvarslös men ändå skyddad av kraften i sin egen försakelse, var så överväldigande att han fick tårar i ögonen. Hennes smala nyckel-ben, hennes bröst som eftersom hon låg på rygg var små och utplattade som på en ung flicka, hennes synliga revben, hennes lår, särade i en oförklarligt -asexuell position, hennes ansikte, fridfullt och rent, som nästan såg sovande ut, trots att ögonen var öppna. Det var en kropp från vilket allt överflödigt gradvis hade skalats bort. Aldrig förr hade han skådat en sådan kropp, en kropp som uttryckte så mycket men ändå inte var något utöver sig själv.

Den här gången målade han stora fång av blommor i gult och vitt, som täckte huden från nyckelbenen ner till brösten. Om blommorna på hennes rygg tillhörde natten, var dessa färgskimrande blomster dagens. Brand-gula liljor slog ut på hennes konkava mage och ett virrvarr av gyllene kronblad bredde ut sig över hennes lår.

Det var som om en berusande energi flödade ut från en mystisk plats inuti hans kropp och koncentrerades i penseln. Han ville inget hellre än att dra ut på det så länge som möjligt. Ljuset från strålkastaren belyste henne bara upp till halsen, så hennes ansikte låg i skugga. Hon såg ut som om hon sov, men när penseln snuddade vid henne avslöjade en lätt skälvning att hon var klar-vaken. Att hon så lugnt accepterade allt detta fick honom att se henne som någonting heligt. Det tycktes honom som om hon inte var mänsklig, men hon var heller ingen vild varelse – mer som ett mystiskt väsen med drag av båda delarna.

När han till sist lade ifrån sig penseln och tittade ner på hennes kropp, på blommorna som prunkade där, var alla tankar på att filma som bortblåsta. Men solljuset var på väg att avta och hennes ansikte började sakta raderas ut av den sena eftermiddagens skuggor, så han sansade sig snabbt och reste sig upp.

”Lägg dig på sidan, är du snäll.” Långsamt, som om hon anpassade sina rörelser efter en musik som bara hon kunde höra, böjde hon armar och ben och rullade över på sidan. Han tog ner kameran och panorerade längs hennes kropp ner till midjan och över stjärtens mjuka former, sedan filmade han först blommorna på ryggen, nattens blommor, och därefter solens blommor på framsidan. När det var klart fortsatte han med mongol-märket, svagt urskiljbart likt en blå relik i det gradvis falnande ljuset. Han tvekade, hade lovat sig själv att inte göra det, men när hon tittade bort mot det mörka fönstret kunde han inte låta bli att zooma in på hennes ansikte. Bildskärmen fylldes av hennes bleka läppar, den skuggiga gropen mellan de utstående nyckelbenen, det rufsiga håret över pannan och hennes två tomma ögon.

Hon stod med armarna i kors utanför dörren medan han lastade in utrustningen i bagageutrymmet. Precis som M hade bett honom stoppade han ner nyckeln i en av vandringskängorna som hade ställts ute på trappan.

”Då var det klart”, sa han. ”Nu åker vi.” Trots att hon hade på sig hans tröja över sin egen, darrade hon som om hon frös. ”Ska vi gå hem till dig och äta något? Eller så kan vi leta upp något här omkring, om du är
hungrig.”

”Vilket som”, mumlade hon och pekade sedan på sin bröstkorg. ”Går det här bort med vatten?” Som om denna praktiska detalj var det enda hon undrade över.

”Jag skulle inte tro att det går bort så lätt. Du måste nog tvätta dig flera gånger …” Hon avbröt honom.

”Jag vill inte att det ska gå bort.”

För ett ögonblick visste han inte vad han skulle säga. Han kastade en blick på hennes ansikte, men det var för mörkt för att urskilja något uttryck i det.

När de kom in i ett lite mer tättbebyggt område prövade de några olika gator på sin jakt efter någonstans att äta. Eftersom hon inte åt kött valde de ett ställe som erbjöd buddhistisk mat. De beställde avsmakningsmenyn och fick in ett tjugotal vackert upplagda smårätter som serverades med ris med kastanjer och ginseng. Medan de åt slog det honom plötsligt att trots att hon hade tillbringat de senaste fyra timmarna spritt språngande naken, hade inget av det han hade gjort utlöst någon egentlig reaktion hos henne. Han hade givetvis inte planerat att göra henne upphetsad, bara filma henne naken, men det var hur som helst förvånansvärt att det inte hade väckt ens tillstymmelsen till lust hos henne.

Nu när hon satt mittemot honom i hans bylsiga tröja med skeden instoppad i munnen, kände han att eftermiddagens mirakel, som äntligen hade lyckats stilla det gångna årets ihållande, ångestfyllda åtrå, verkligen var över. För sin inre syn såg han sig själv tvinga ner henne på golvet, så våldsamt att alla i restaurangen skulle skrika om de hade kunnat se det. Fantasibilden sänkte sig över hennes ansikte likt en halvt genomskinlig slöja, en infernalisk och blott alltför bekant projektion som flimrade framför hans ögon. Han tittade ner i bordet och svalde generat en munfull ris.

”Hur kommer det sig att du inte äter kött? Jag har alltid undrat, men har inte velat fråga av någon anledning.” Hon lade ner ätpinnarna och tittade på honom. ”Du behöver inte svara om det känns jobbigt”, sa han, och kämpade för att tränga undan de sexuella scener som for genom hans huvud.

”Nej”, sa hon lugnt, ”det känns inte jobbigt. Jag tror bara inte att du skulle förstå.” Hon tog sina ätpinnar igen och tuggade sakta på några marinerade böngroddar. ”Det beror på något jag drömde.”

”Något du drömde?” upprepade han.

”Jag hade en dröm … och det är därför jag inte äter kött.”

”Okej … vad var det för dröm?”

”Jag drömde om ett ansikte.”

”Ett ansikte?”

Hans förbryllade min fick henne att skratta. Ett melankoliskt, dämpat skratt. ”Jag sa ju att du inte skulle förstå.”

Han kunde inte fråga: Varför brukade du i så fall blotta brösten för solen som något slags muterat djur som utvecklat förmågan till fotosyntes? Var det också på grund av en dröm?

Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Han parkerade utanför hennes hus och båda två steg ur bilen.

”Tack så hemskt mycket för i dag.”

Hon log till svar. Hennes leende var stillsamt och vänligt, inte olikt hans hustrus. Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Hon gick in genom porten och försvann utan att ta farväl. Han stod där och väntade på att ljuset skulle tändas i hennes fönster, men det förblev mörkt så han satte sig i bilen igen och vred om startnyckeln. Han föreställde sig hennes dunkla rum och hennes kropp, fortfarande översållad av färgsprakande blommor, när hon gled in mellan madrassen och täcket. Hennes kropp, som han hade suttit alldeles nära i flera timmar, men ändå bara vidrört med sin pensel.

Det värkte i honom av längtan.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Liberalernas partiledare Simona Mohamsson (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M), i studion inför en partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Tidöregeringens partiledare samlade på rad under Svt:s partiledardebatt i Agenda den 12 oktober 2025. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Rör inte demon­strations­rätten!

”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.

Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.

”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?

Kriminaliserandet av Palestine Action

I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.

Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.

Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!

Rädd demokrat

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Utvandrarna 1.0 på Turteatern 2025
Utvandrarna 1.0 på Turteatern i regi av Marie Nikazm Bakken. Scenografi, kostym- och maskdesign: Julia Herskovits. Foto: Sandra Karlung

Utvandrarna 1.0 på Turteatern vill plocka ner hjälterollerna

Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.

När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild. 

Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem. 

Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp. Foto: Josephine Askegård

Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören. 

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. Foto: Sandra Karlung

Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära? 

– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.

Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.

– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker. 

– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

En saboterande estetik

– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.

Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.

– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken. 

Har du sett filmerna?

– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.

Hur tänker du att man såg på det innan?

– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.

Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …

– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak. 

Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.

– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.

Från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?

– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.

I romanen är de ju goda, hårt strävande människor. 

– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.

– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1 500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.

Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.

– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.

Finns resan över havet med?

– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla. 

Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.

– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.

Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.

– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta. 

– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken. 

Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?

– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.

Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York. 

– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.

– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.

Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.

– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.

Marie Nikazm Bakken. Foto: Josephine Askegård

Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?

– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det. 

– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken. 

Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?

– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.

”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”

– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.

Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?

– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen. 

En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.

– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna, föreslår lösningar för lokala fack i kris. Foto: Håkan Gustafsson/Arbetaren,

Hur jobbar framgångsrika fackföreningar?

”Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.” Så skriver Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna, och föreslår lösningar för lokala fack i kris.

I Sverige har vi vant oss vid att det är arbetsköparsidan, inte arbetarna, som flyttar fram sina positioner. Fackens förmåga att bjuda moteld är inte på topp. Vad beror det på? 

En orsak är fackens medlemstapp. I Dagens Nyheter den 4 september lyder en rubrik: ”Arbetarfacken blöder medlemmar”. Det handlar om att LO-förbunden har tappat 20 procent av sina medlemmar sedan år 2006. LO:s ordförande Johan Lindholm ger en förklaring: ”Vi har varit kassa. Vi måste finnas ute på arbetsplatserna och lyssna med stora öron och mindre mun.”

100 000 förtroendevalda borta

En annan faktor bakom fackens försvagning är raset i antal förtroendevalda. År 2021 kom boken Den svagaste länken av Jonas Nordling. Författaren uppmärksammar att omkring 100 000 lokala förtroendevalda har försvunnit från den svenska arbetsmarknaden på två decennier. Tar vi hänsyn till befolkningsutvecklingen, innebär det nästan en halvering av antalet förtroendevalda i Sverige. 

Av ännu större betydelse är förmodligen bristen på engagemang i fackens medlemsbas.

Vi syndikalister har så klart inte undgått fackens kris. SAC:s medlemsantal har rasat från drygt 30 000 medlemmar på 1930-talet till drygt 3 000 i dag. Inom SAC har vi ständiga problem med att fylla olika styrelser och kommittéer. Även om syndikalister uppvisar ett större engagemang än medlemmar i många andra fackföreningar, så är det förmodligen bara en liten minoritet av vår medlemskår som driver fackliga frågor på jobbet.

Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.

Framgångsrika fackföreningar

Jag är inte förvånad över att svenska fackföreningar har svårt att locka och engagera medlemmar. De flesta fackföreningar har nämligen övergett själva grunden för en framgångsrik fackförening.

Jag vill formulera saken med hjälp av en metafor: Framgångsrika fackföreningar kör mitt på vägen och undviker dikena. Det ena diket är att facket enbart förhandlar. Det andra diket är att försöka sig på kollektiv kamp utan förmåga att förhandla. Att köra mitt på vägen är att organisera på arbetsplatserna. Det är det tålmodiga organiseringsarbetet som binder ihop kollektiv kamp med framgångsrika förhandlingar.

Att organisera är inte samma sak som att värva medlemmar. Organisering handlar om att arbetare bygger sammanhållning och agerar för gemensamma krav.

Tandlösa fackföreningar

Fackföreningar som inte satsar på organisering blir ganska tandlösa och möter förr eller senare en återvändsgränd. Varför? Jo, om det inte pågår organisering bland arbetare, så blir facket något som hamnar utanför arbetarna. Om inte arbetarna är drivande, blir det i stället externa förhandlare, ombudsmän och jurister som är drivande. 

Externa kamrater kan ge förhandlingshjälp, men inte bedriva facklig kamp åt arbetarna; och det är facklig kamp på golvet som ger ett tryck vid förhandlingsbordet. Utan ett tryck från golvet brukar det bli små resultat eller inga resultat. Därför blir facket ganska tandlöst utan organisering.

Förhandlingsdiket

I dag är det så att alla svenska fackföreningar kör nere i förhandlingsdiket, mer eller mindre. Visst händer det att syndikalister organiserar sig med arbetskamraterna. Jag har själv rabblat exempel på kollektiv kamp i Arbetaren. Men om vi ska vara ärliga så är det främst förhandlingar vi pysslar med, vanligtvis i individuella ärenden.

När de fackliga organisationerna sitter fast i diket, tenderar medlemsantalen och aktiviteten att sjunka. Det är helt enkelt ganska meningslöst att bara förhandla och inte organisera. Då är det inte så konstigt att många lokala fackföreningar krymper och försvinner. SAC är en sammanslutning av Lokala samorganisationer (LS). År 1935 hade SAC 726 LS. I dag är det 20 LS.

Förhandlingar trots allt

Det ska påpekas att förhandlingar utan organisering inte alltid är meningslöst. Det finns undantag. När arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal, är det ibland framgångsrikt att förhandla med stöd av just lagar och kollektivavtal. 

Ett stort och viktigt undantag är den situation som migrantarbetare befinner sig i. Där är det ständiga regelbrott och förhandlingar ger ofta bra resultat. I boken Något har hänt redovisas många framgångsrika exempel från Stockholms LS av SAC. Dessa förhandlingar har också gett många nya medlemmar.

I bästa fall lyckas fackliga förhandlare försvara arbetares rättigheter fullt ut. Men där tar det slut. För att flytta fram positionerna måste arbetarna då rikta påtryckningar mot sin arbetsköpare. Annars möter de en återvändsgränd.

Varje medlem en potentiell organisatör

Migranternas situation är som sagt ett undantag om vi ser till resten av arbetsmarknaden. Det grundläggande problemet på arbetsmarknaden är inte att arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal när de exploaterar arbetare och kör över personalen. Det grundläggande problemet är att arbetsköpare exploaterar och kör över arbetare med stöd av lagar och kollektivavtal. 

Det är fullt möjligt för arbetsköpare att bedriva en usel personalpolitik och samtidigt följa lagar och avtal, exempelvis tillämpa underbemanning och daglöneri. Vi lever trots allt i ett klassamhälle och rättsordningen skyddar arbetsköparnas överordnade ställning. Därför är det viktigt att både försvara arbetares begränsade rättigheter och ta strid för starkare rättigheter, alltså för bättre villkor och större inflytande.

Här är det viktigt att inte hemfalla åt ett svart-vitt tänkande, ett antingen-eller-tänkande. En framgångsrik fackförening behöver både behärska förhandlingar och hjälpa medlemmar att ta på sig rollen som organisatörer på jobbet. För att använda metaforen jag inledde med, så gäller det att köra mitt på vägen och inte glida ner i förhandlingsdiket. 

Tampas med sidovinden

Min nästa metafor lyder som följer: Fackföreningar som vill köra mitt på vägen måste tampas med en besvärlig sidovind. Det är en sidovind som blåser ner fackföreningar i förhandlingsdiket. Vad menas med det? Jo, att förhandla och stödja sig på juridik är vad alla förväntar sig av svenska fackföreningar i dag. Det är vad staten och arbetsköparna förväntar sig och det är vad fackliga medlemmar förväntar sig.

Att satsa på organisering är därför att jobba mot den här sidovinden för att komma upp på vägen igen. Det kan upplevas som något helt nytt och kräver ofta att fackets medlemmar radikalt byter perspektiv på facklig verksamhet. Makten att förbättra arbetares situation finns inte främst på det fackliga ombudsmannakontoret utan hos arbetarna själva.

Vad bör göras?

Om det är sant som LO:s ordförande säger att ”vi har varit kassa”, vad kan facken då göra för att gå från defensiven till offensiven? Standardsvaret från svenska fackföreningar är att betala fler värvare och ombudsmän för att värva fler medlemmar och driva fler förhandlingsärenden. Det kan ge resultat i vissa fall. 

Under senare år har Stockholms LS lyckats värva många migranter och vinna fler av deras ärenden genom just fler ombudsmän. Det är imponerande men inte att organisera. Därför är det inte heller något som utvecklar arbetares kollektiva styrka. Det brännande problemet i våra LS är inte vad vi gör (förhandlar) utan det vi inte gör (organiserar). Vi behöver alltså lägga till organisering, inte plocka bort förhandlingsverksamheten.

Vad måste hända för att organiseringen ska ta fart i svenska fackföreningar? Tre saker, tror jag. För det första behöver myten om ”det fackliga löftet” begravas. För det andra behöver organiseringen bedrivas på ett systematiskt vis. För det tredje behöver vi formella strukturer som främjar (och inte motverkar) organiseringen. Så, vad menas med det?

Begrava ”det fackliga löftet”

LO har producerat en myt om att svenska fackföreningar är starka genom ”det fackliga löftet”. Myten berättas i tre olika varianter. Den första varianten går ut på att en grupp arbetare på 1800-talet lovade varandra att hålla ihop och inte bjuda under varandra och därför är löftet levande än i dag. 

Den andra varianten går ut på att alla som i dag blir medlemmar i facket avger detta löfte och därför är löftet levande på arbetsplatserna. Den tredje varianten är att löftet förkroppsligas genom kollektivavtal.

Arbetare behöver inte fackliga myter utan en facklig gemenskap för att stå starka. Gemenskapen uppstår inte bara för att en fackförening bildas. Gemenskapen måste organiseras fram. Arbetskamrater utvecklar gemenskapen exempelvis när de stöttar varandra i arbetet och backar upp varandra mot ledningen, när de etablerar solidariska normer, löser interna konflikter oberoende av cheferna och ordnar sociala aktiviteter utanför arbetstid.

Systematisk organisering

Organisering kan bara drivas av de berörda arbetarna själva. En viss amerikansk organisatör betonar att framgångsrik organisering skapar goda relationer mellan arbetskamrater:

”Arbetares makt växer ur relationer som gör det möjligt för arbetarna att agera kollektivt, vinna krav och tillgodose sina behov. Arbetsplatsen är den centrala platsen för arbetares makt. För det första är det där relationerna utvecklas. För det andra är det där kollektiv handling kan iscensättas – antingen genom att arbetarna lägger ned arbetet eller direkt genomför önskade förändringar på arbetsplatsen.”

Hur kan då organisering bedrivas på ett systematiskt vis? Nordamerikanska fackföreningar har återupplivat en metod som kretsar kring personliga samtal. Organisatörer snackar med alla arbetskamrater, helst en åt gången, och är goda lyssnare. Det är utgångspunkten för att kartlägga arbetsplatsen, hitta sakfrågor och formulera krav som samlar personalkollektivet. 

Nästa steg i metoden är att göra en handlingsplan. Det är en överenskommelse eller ett gemensamt beslut om vem som gör vad och i vilken ordning. När planen sätts i verket sätter personalkollektivet press i förhandlingarna. Sista steget är att utvärdera striden och resultatet. Därefter börjar organisatörerna om med personliga samtal för att hitta nästa sakfråga att driva, och så vidare.

Metoden lärs ut av såväl det tvärfackliga nätverket Labor Notes som IWW. Variationer förekommer men det är i grunden samma metod.

Formella strukturer

Om organiseringen ska leva längre än en dagslända behöver en formell struktur läggas till. Jag ska inte uttala mig om lämpliga strukturer inom LO, TCO och Saco. Jag håller mig till SAC. 

Genom våra LS kan medlemmar hjälpa varandra att bygga sektioner, tvärfackliga grupper och syndikat. En sektion är en syndikalistisk fackklubb på arbetsplatsen. En tvärfacklig grupp är en grupp arbetskamrater som träffas och driver frågor oavsett facklig tillhörighet. Ett syndikat är en branschavdelning.

Varför är dessa strukturer lämpliga? De bygger på medlemsdemokrati, solidaritet och oberoende. Det innebär att arbetarna på golvet tar beslut om fackliga krav, påtryckningar och uppgörelser. Alla löntagare utom cheferna välkomnas som medlemmar. Den fackliga kampen drivs av och för medlemmarna oberoende av politiska partier. Om det finns bättre strukturer än syndikalistiska strukturer så känner jag inte till dem.

Allt att vinna

Jag nämnde att antalet LS har gått från 726 till 20, men jag är ändå optimistisk. Jag tror att vi kan vända LS-döden och börja starta nya LS. 

För hundra år sedan var SAC:s pionjärer otryggt anställda, rättslösa och ofta mobila arbetare. De uthärdade långa arbetsdagar, svält och hård repression. Ändå lyckades de bygga kollektiv styrka på fler och fler arbetsplatser, uppbackade av fler och fler LS. Det är förmodligen lättare för oss att lyckas i dag.

Om syndikalister lyckas komma upp på vägen igen, kan vi börja flytta fram positionerna på allvar. Då kan vi värva fler medlemmar och äntligen röra oss i riktning mot demokrati på arbetsplatserna – igen. 

Rimligen borde alla svenska fackföreningar satsa på organisering. Rimligen är alla positiva till att demokratisera arbetslivet. Men kanske vill höjdarna i LO, TCO och Saco inte leka med SAC? Nå, det kvittar. Syndikalister kan hur som helst bygga en tvärfacklig gemenskap med sina arbetskamrater. Vi har inget att förlora utom vår fantasilöshet.

Rasmus Hästbacka är medlem i Umeå LS av SAC, jurist och facklig samordnare. Artikeln bygger på ett längre videoföredrag i fyra delar som släpptes den 1 maj 2025: Syndikalismens idé och praktik.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Klämolycka i Umeå
Mannen vårdades fortfarande under fredagen för livshotande skador. Foto: Christine Olsson/TT

Livshotande skador efter klämolycka i Umeå

En man i 25-årsåldern vårdas för livshotande skador efter en arbetsplatsolycka på ett asfaltsverk strax utanför Umeå på torsdagen.

Det var strax efter lunch på torsdagen som räddningstjänst larmades till ett asfaltsverk strax norr om Umeå. Mannen hade då skadats svårt i en klämolycka och fördes akut till Norrlands universitetssjukhus med livshotande skador. Exakt hur händelsen gått till är fortfarande oklart men polisen utreder det som arbetsplatsolycka.

Publicerad Uppdaterad