Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 6

Hennes etta låg på en förhållandevis lugn sidogata i närheten av kvinnouniversitetet. Han stod utanför flervåningshuset med två tunga kassar med frukt som hans hustru hade insisterat på att han skulle ta med sig – tangeriner, päron och äpplen från ön Jeju och till och med jordgubbar, trots att det inte var säsong för dem. Det värkte i armarnas och händernas spända muskler, men han stod ändå obeslutsamt kvar. Med ens insåg han att tanken på att gå upp till hennes lägenhet och möta henne ansikte mot ansikte skrämde honom.

Till sist ställde han ner kassarna, tog upp mobilen och slog hennes nummer. När hon efter tio signaler fortfarande inte hade svarat, lyfte han upp kassarna igen och började gå uppför trapporna. När han nådde tredje våningen gick han bort till hörnlägenheten och ringde på dörrklockan, på vilken det fanns en bild av en sextondelsnot. Precis som han hade trott: inget svar. Han prövade att trycka ner handtaget. Till hans förvåning gick dörren upp. Först när han rättade till basebollkepsen insåg han att han var blöt av svett i håret; han snyggade till sig lite, tog ett djupt andetag och sköt upp dörren.

Den lilla ettan, som vette åt söder, badade i oktobersolens ljus ända in i köket, och kändes tom. Några av hustruns kläder, som hon hade låtit systern överta, låg utspridda på golvet och små dammråttor rullade omkring överallt, men lägenheten såg ändå inte ostädad ut. Kanske på grund av den nästan totala avsaknaden av möbler.

Efter att ha ställt ifrån sig fruktkassarna innanför ytterdörren tog han av sig skorna och gick in. Hon syntes inte till någonstans. Hon hade kanske gått ut. Kanske för att han hade sagt att han skulle komma. Det fanns ingen tv och det var något anskrämligt med hur de två eluttagen, bredvid antennjacket, var helt synliga mitt på väggen. I bortre änden av det kombinerade vardags- och sovrummet, där hans fru hade låtit installera en ensam telefon, låg en madrass med täcket hopknölat i en grottliknande upphöjning, som om någon nyss hade krupit ut från det.

Det kändes instängt i rummet och han var just på väg att öppna balkongdörren när han hörde ett ljud och snurrade runt. Han tappade andan.

Hon var på väg ut från badrummet. Men det verkligt chockerande var att hon var naken. Hon stod där ett ögonblick, som om även hon blivit överrumplad, utan ett spår av fukt på sin nakna kropp. Men så började hon plocka upp de utslängda plaggen ett efter ett och klä på sig. Hon gjorde det helt lugnt, inte det minsta generat eller nervöst, som om detta att klä på sig bara var något som situationen krävde, snarare än något hon själv tyckte var nödvändigt.

När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

Medan hon klädde på sig, lugnt och metodiskt och utan att vända ryggen mot honom, insåg han naturligtvis att han borde slå ner blicken eller skynda ut ur rummet. Ändå stod han kvar, som fastnaglad. Hon var inte lika avtärd som när hon först blev vegetarian. Hon hade gradvis gått upp i vikt efter att hon togs in på sjukhus, och hon hade ätit bra medan hon bodde hemma hos honom och hans hustru, och tack var det hade hennes bröst blivit runda och mjuka. Hon var smal om midjan och hade sparsamt med kroppsbehåring och med undantag för låren, som gärna hade fått vara lite fylligare, var helhetsintrycket ytterst tilldragande. Men snarare än att väcka åtrå var det en kropp som fick honom att bara vilja vila blicken på den. När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

”Jag är hemskt ledsen.” Han stammade fram sin senkomna ursäkt. ”Dörren var öppen så jag trodde att du bara hade kilat ut på något ärende.”

”Ingen fara.” Även nu lät hon som om hon svarade så därför att det var vad som förväntades av henne, för att hon måste. ”Det är bara det att jag tycker om att gå omkring så här när jag är ensam.”

Jaha. Han försökte samla tankarna; han hade blivit helt tom i huvudet. Hon säger att hon alltid går omkring utan kläder hemma. En kort stund innan hade han utan problem konfronterats med hennes nakna kropp. Men så fort han fattade vad hon hade sagt blev han upphetsad och kände hur penisen fylldes med blod. Han tog av sig basebollkepsen och satte sig klumpigt på huk i ett försök att dölja sin erektion.

”Jag har inget att bjuda på …”

Hon gick bort till köksdelen och han tog in hur de ljusgrå träningsoverallsbyxorna strök mot hennes nakna hud, fullt medveten om att hon inte hade någonting på sig under. Hennes rumpa var varken stor eller särskilt fyllig. Inget som kunde förklara varför han plötsligt blev så torr i munnen.

”Jag är inte särskilt hungrig.” Han försökte dra ut på tiden i hopp om att erektionen skulle lägga sig. ”Vi kan väl äta lite av frukten?”

”Som du vill.” Hon gick bort till ytterdörren och hämtade äpplena och päronen och tog med dem till diskbänken. Medan han lyssnade till ljudet av rinnande vatten och klirrande porslin försökte han koncentrera sig på de fula eluttagen och telefonens kantiga knappar, men minnesbilden av hennes blygd blev bara intensivare. Han föreställde sig hennes rumpa översållad av färggranna blomblad, en bild som i hans överhettade huvud gled ihop med bilden på mannen och kvinnan som låg med varandra, den han hade fyllt sida efter sida med i sitt skissblock.

När hon kom och satte sig bredvid honom med ett fat med den skalade och uppskurna frukten, blev han tvungen att sänka huvudet så att hon inte skulle se uttrycket i hans ögon.

”Jag vet inte om äpplena är så goda …” Han tystnade.

Efter ett tag bröt hon tystnaden. ”Du behöver faktiskt inte komma och hälsa på mig.”

”Inte?”

”Doktorn sa att jag inte fick ta något jobb där jag skulle vara ensam med mina tankar”, fortsatte hon med låg röst, ”så jag tänkte höra mig för på ett varuhus eller något sådant. Jag var till och med på intervju förra veckan.”

”Var du?”

Det var en överraskning. ”Skulle du stå ut med en fru som jämt var sådan, helt borta på psykmediciner varenda dag, totalt beroende av dig för sin försörjning?” Det var vad herr Cheong hade sagt till honom under ett av deras telefonsamtal, sluddrande som om han var berusad. Nu visade det sig att den förutsägelsen hade slagit fel; så sjuk var hon inte alls. Han vred överkroppen mot henne, fortfarande med blicken i golvet, och kom äntligen till saken.

”Vad sägs om att jobba i din systers affär i stället?” Medan han fortsatte prata kände han att erektionen började avta en aning. ”Ji-woos mamma betalar bra – du vet vilken god människa hon är – och hon skulle mycket- hellre se att pengarna gick till dig i stället för till en främling. Hon är din syster, vilket betyder att ni kan lita på varandra, och hon vill att ni ska umgås mer. För övrigt skulle jobbet inte vara lika krävande som på ett
varuhus.”

Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken.

Sakta vände hon sig mot honom och han såg att hennes ansiktsuttryck var lika rofyllt som en buddhistmunks. Det skrämde honom faktiskt, detta kusliga lugn, och han tänkte att det kanske var det ytliga intryck som blivit kvar efter att hon fått utstå gud vet hur många outsägliga hemskheter, upplevelser som sjunkit ner inom henne som ett slags sediment. Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken. Ändå kunde han inte förneka att bilden av hennes nakna kropp nu var outplånligt inpräntad i hans hjärna, som med ett brännjärn.

”Ta lite päron.” Hon höll fram fatet mot honom.

”Ta lite du också.”

I stället för att använda gaffel plockade hon upp en päronklyfta med fingrarna och stoppade den i munnen. Han vände sig bort, skrämd av en plötslig lust att slå armarna om hennes orörliga gestalt – faktiskt så orörlig att hon tycktes försjunken i tankar – och suga på hennes pekfinger, klibbig av söt päronsaft, och slicka det sista av fruktsaften från hennes läppar och tunga och omgående dra av henne de säckiga träningsbyxorna.

”Det tar bara någon minut”, sa han och stack fötterna i skorna. ”Följer du med?”

”Vart då?”

”Vi kan bara gå omkring, prata lite.”

”Jag ska försöka komma på något som kan intressera dig.”

”Nej, nej, det behövs inte … saken är den att jag vill be dig om en tjänst.”

Hon såg tveksam ut, men han hade redan bestämt sig. Om han skulle slippa ifrån denna plågsamma situation och de oförklarliga tvångstankar som sakta höll på att ta kontroll över honom, måste han ut därifrån, ut ur denna lägenhet. Det var för farligt att stanna kvar där en enda sekund till.

”Vi kan prata här.”

”Nej, jag vill ta en promenad. Blir det förresten inte lite instängt att sitta inomhus hela dagen?”

Till slut, som om hon funnit sig i att ha förlorat diskussionen, satte hon på sig sina slippers och följde med honom ut. De gick genom gränden utan att prata med varandra och fortsatte ut på tvärgatan. När han fick syn på en kaféskylt frågade han henne: ”Tycker du om patbingsu?” Hon gav honom ett tillbakahållet leende och såg ut precis som en flicka som inte vill verka alltför lätt att behaga.

De slog sig ner vid fönstret. Han betraktade henne under tystnad medan hon rörde ner adzukipasta i den hyvlade isen och slickade träskeden ren. Som om det gick en ledningstråd mellan hennes tunga och hans kropp ryckte han till som av en elektrisk stöt varje gång hennes lilla rosa tungspets kikade fram.

Och han tänkte för sig själv att det kanske bara fanns en enda utväg. Att enda vägen ut ur denna helvetiska åtrå kanske var att förvandla bilderna till verklighet.

”Så, den där tjänsten …”

Hon fixerade honom med blicken, en klick röd bönpasta på tungan. I hennes ögon, vars enkla ögonlock fick henne att se nästan mongolisk ut, lyste pupillerna, som varken var stora eller små, med ett svagt ljus.

”Jag skulle vilja att du satt modell för mig.”

Hon vare sig skrattade eller blev bestört. Hon fortsatte att betrakta honom med sin lugna blick, som om hon ville borra sig in i honom.

”Du har varit på ett par av mina utställningar, eller hur?”

”Ja.”

”Det ska bli ett videoverk, ungefär som mina andra. Och det kommer inte att ta lång tid. Du behöver bara … klä av dig.” Nu när han äntligen hade fått det ur sig kände han sig med ens djärv. Han var inte längre svettig om händerna och var säker på att de även skulle sluta darra. Pannan kändes också svalare. ”Du klär av dig och så målar jag på din kropp.” Hennes blick, lika lugn som alltid, vilade fortfarande på hans ansikte.

”Ska du måla på mig?”

”Just det. Och du låter färgen sitta kvar tills jag har filmat klart.”

”Måla … på min kropp?”

”Jag tänker måla blommor.” Någonting skälvde till i hennes ögon. Hade han begått ett misstag? ”Det kommer inte att vara svårt. En timme, kanske två – mer behöver jag inte. Någon dag som passar dig.”

Nu hade han sagt det han skulle säga. Han sänkte huvudet med resignerad min och granskade sin glass. Toppad med krossade jordnötter och flagad mandel var den nu långsamt på väg att smälta och flyta ut på tallriken.

”Var då?”

Han hade uppmärksamheten riktad mot den smältande glassen när frågan kom. Han tittade upp och såg henne skrapa upp det sista av patbingsun med skeden och stoppa den i munnen, såg hennes blodlösa läppar fläckas av röd is.

”Jag tänkte låna en väns ateljé.” Hennes ansikte var så fullständigt uttryckslöst att det omöjligt gick att gissa vad som rörde sig i hennes huvud. ”Eh… din syster …” Han önskade att han slapp ta upp detta, men det gick inte att komma runt det; hans framstammade ord tycktes avslöja honom och med plågsam skärpa visa fram situationen som den verkligen var. ”Du förstår … det är en hemlighet.”

Hon visade inga tecken på samtycke, men inte heller motsatsen. Han höll andan, svepte desperat med blicken över hennes uttryckslösa anletsdrag i ett förtvivlat försökt att utröna vad hennes tystnad var avsedd att förmedla.

Det var varmt och skönt i M:s ateljé tack vare det stora fönstret där solljuset flödade in. Lokalen var runt tre hundra kvadratmeter stor, mer som ett galleri än en ateljé. M:s målningar hade hängts upp på noggrant utvalda ställen och alla målarattiraljer var anmärkningsvärt prydligt arrangerade. Han kände sig nästan frestad att använda dem, trots att han hade med sig tillräckligt med egna färgtuber och penslar.

”Jag blev lite förvånad när du ringde”, hade M sagt när han räckte över nycklarna, efter att ha bjudit på en kopp te. M hade fått fast anställning på universitetet i Seoul redan vid trettiotvå års ålder, den första i deras avgångsklass som lyckats med det, och allt hos honom, ansikte, kläder och attityd, signalerade nu hans professorsvärdighet. ”Om du någonsin behöver låna ateljén igen är det bara att fråga. Jag undervisar på dagarna, så den står oftast tom då.”

Han tog ner några av M:s målningar, de som hängde lite för nära fönstret, och tänkte medan han gjorde det att de var betydligt mer konventionella än något han själv skulle sätta sitt namn på. Han bredde ut ett vitt lakan på den del av trägolvet som var starkast belyst av solen, lade sig ner på det en stund för att kontrollera vad hon skulle se medan hon låg där och om det skulle vara tillräckligt bekvämt. Träbalkarna som sträckte sig utmed det höga taket, himlen utanför fönstret, lakanet, ett mjukt lager mellan hans rygg och det hårda golvet som var aningen svalt men inte olidligt kallt. När han vände sig om på mage fångades blicken av andra saker: M:s målningar, solljuset som sakta åt sig in över trägolvets skuggor, den insotade, oanvända tegelspisen.

Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

Han lade fram färger och penslar, kontrollerade batterierna i videokameran, arrangerade ljussättningen för en lång inspelningssession, öppnade skissblocket, slog ihop det igen och lade tillbaks det i ryggsäcken, tog av sig tröjan, kavlade upp skjortärmarna och väntade. När klockan började närma sig tre, den tid de hade bestämt att de skulle träffas, tog han på sig tröjan igen och satte på sig skorna. Han promenerade i rask takt till tunnelbanestationen och drog in den rena förortsluften i lungorna.

Mobilen ringde och han fortsatte att gå medan han tog samtalet.

”Det är jag.” Hans hustru. ”Det verkar som om jag blir tvungen att jobba över i dag. Och barnvakten har fått punktering. Du får hämta Ji-woo på dagis klockan sju. ”

”Det går inte”, svarade han kort. ”Jag kan tidigast nio.” Han hörde hur hon suckade.

”Okej. Jag får be henne i 709:an att passa honom fram till nio.”

De lade på utan onödigt kallprat. Det var så deras förhållande såg ut numera, som två affärskompanjoner som noga såg till att inte ha mer än nödvändigt med varandra att göra och vars enda gemensamma projekt var deras barn.

Häromkvällen, efter att han hade varit hos sin svägerska, hade han dragit sin hustru till sig i mörkret utan att ge sig själv tid att fundera på vad han gjorde. Förvånad och förvirrad av denna plötsliga åtrå, hade hon likväl inte någon anledning att ifrågasätta att det var det som drev honom. Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

”Vad har det tagit åt dig?” Då hade han lagt handen över hennes mun för att slippa höra den nasala rösten. Han sträckte sig mot bilden av henne och fann den i hustruns- näsa och läppar, i nackens barnsliga linjer, vagt urskiljbara i mörkret. Med hennes bröstvårta upprätt och hård i munnen förde han ner handen och drog av henne trosorna. Varje gång han ville få bilden av den lilla blå blomman att öppna och sluta sig, blundade han och försökte förtränga hustruns ansikte.

När det var över grät hon. Han kunde inte avgöra vad hennes tårar uttryckte – smärta, njutning, passion, avsmak eller någon outgrundlig ensamhet som hon lika lite hade kunnat förklara som han hade kunnat förstå. Han visste inte.

Jag är rädd, hade hon mumlat och vänt sig bort från honom. Nej, det var inte det hon sa. Du skrämmer mig. Vid det laget var han redan på väg att glida in i en dödsliknande sömn, så han kunde inte vara säker på att hon verkligen hade yttrat dessa ord. Kanske hade hon legat och snyftat i timmar i mörkret. Han visste inte.

Men nästa morgon hade hon varit precis som vanligt. Och nyss i telefon hade det inte funnits något spår i hennes röst av det som hade hänt mellan dem, inga tecken på fientlighet. Det var bara det att hennes sätt att tala – det nästan omänskliga tålamodet, de karaktäristiska suckarna – fick honom att känna sig oerhört olustig. Han gick lite fortare för att försöka skaka av sig känslan.

Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om.

Till hans förvåning väntade hans svägerska redan vid tunnelbaneuppgången. Hon satt hopsjunken i trappan som om hon hade varit där länge. Med en bylsig tröja över slitna jeans såg hon ut att ha klivit ut från en annan årstid. Han såg på hennes ansikte, som var blankt av svett, och lät blicken svepa över hennes kropp. Han stod kvar en stund utan att ropa på henne, ville frysa bilden av henne. Förbipasserande kastade oroliga blickar mot denne till synes besatte man.

”Klä av dig”, sa han lågt.

Hon stod och stirrade frånvarande på silverpopplarna utanför fönstret. Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om. I tron att hon inte hade hört honom var han precis på väg att upprepa det han hade sagt när hon drog tröjan över huvudet. Där-efter den vita t-shirt som hon hade på sig under. Hennes nakna rygg blottades; hon hade alltså ingen behå på sig. Hon drog av sig sina gamla jeans och avtäckte två vita skinkor.

Han höll andan och betraktade dem. Ovanför dem syntes de båda fördjupningarna i svanken, som två smilgropar. Födelsemärket var stort som en tumme, placerat högt upp på vänster skinka. Hur kunde det finnas kvar efter alla år? Det var obegripligt. Den ljust blågröna färgen hade samma nyans som en urblekt blånad, men det var utan tvekan ett mongolmärke. Det förde tanken till något uråldrigt, något förevolutionärt, eller kanske någon sorts fotosyntes, och han insåg till sin förvåning att det inte låg något sexuellt över det; det var mer vegetabiliskt än sexuellt.

Det tog en stund innan han lyckades slita blicken från mongolmärket och ta in hennes kropp i dess helhet. Hon var imponerande samlad med tanke på att hon inte var någon professionell modell och därtill allt hon hade gått igenom med sin före detta man. Plötsligt kom han ihåg när han fick höra att hon hade hittats sittande med bara bröst vid sjukhusets fontän, dagen efter att hon skar sig i handleden; att det var det som ledde till att hon togs in på en sluten avdelning; att hon hade hållits kvar eftersom hon även där hade fortsatt att försöka klä av sig och exponera sig för solen.

”Ska jag sätta mig?” frågade hon.

”Nej, lägg dig på mage”, sa han. Hans röst var så dämpad att den knappt hördes. Hon gjorde som han sa. Han stod där helt orörlig medan han försökte identifiera orsaken till den förvirring som kokade inom honom och som åsynen av hennes utsträckta kropp hade rört upp. ”Ligg kvar precis så där. Jag ska bara ställa in kameran.”

Han skruvade fast videokameran på stativet och justerade höjden. När han hade ställt in allt så att hennes kropp exakt fyllde bildrutan plockade han fram sina färger, sin palett och sina penslar. Han hade bestämt sig för att filma sig själv medan han målade henne.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

Först strök han bort håret som föll över hennes axlar och med början vid nacken satte han sedan igång att måla. Halvt utslagna blomknoppar i lysande rött och brandgult prunkade på hennes axlar och rygg, och smala stänglar slingrade längs hennes sida. När han kom till den högra skinkan målade han en fullt utslagen brandgul blomma med en kraftig klargul pistill mitt i. Han lät bli att dekorera vänster skinka, den med mongolmärket. I stället tog han en bred pensel och täckte området runt den blåaktiga fläcken med ljusgrön färg i en svagare nyans än själva märket, så att det avtecknade sig likt den bleka skuggan av en blomma.

Varje gång penseln svepte över hennes kropp kände han hur det skälvde lätt i hennes hud, som om det kittlades, och varje gång genomfors han av en rysning. Men inte av upphetsning; snarare väckte förnimmelsen någonting djupt inom honom, något som vibrerade genom honom likt en oavbruten elektrisk stöt.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

”Färdigt”, sa han. ”Men ligg kvar så där en liten stund.”

Han tog ner kameran från stativet och började filma henne i närbild. Han zoomade in på blommornas detaljer och gjorde ett långt collage av hennes smäckra nacke, hennes utslagna hår, händerna som vilade till synes spända på lakanet, samt skinkan med mongolmärket. När han slutligen hade fångat hela hennes kropp på film stängde han av videokameran.

”Nu kan du resa dig.”

Ganska utpumpad satte han sig i soffan framför spisen. Hon stödde armbågarna mot golvet och tog sig långsamt upp, som om hon var stel och hade ont i kroppen.

”Fryser du inte?” Han strök svetten ur pannan, reste sig upp och svepte sin tröja om hennes axlar.

Den här gången tittade hon på honom och skrattade. Hennes skratt var dämpat men hjärtligt, ett skratt som tycktes acceptera allt och inte förvånas över något.

I det ögonblicket insåg han vad det var som hade chockat honom när han först såg henne ligga utsträckt på lakanet. Det var en vacker ung kvinnas kropp, konventionellt sett ett åtråvärt objekt, men samtidigt en kropp från vilken all lust hade utplånats. Men det rörde sig inte om något så krasst som sexuell lust, inte för henne – det hon hade avsagt sig, så tycktes det honom, var snarare själva det liv som kroppen representerade. Solljuset som strålade genom det breda fönstret och löstes upp i partiklar, och skönheten hos denna kropp som, även om det inte var synligt för blotta ögat, också oavlåtligt strålade … synen slog emot honom likt en våg som bryts mot klipporna, överväldigande och obeskrivlig, och dämpade till och med de skrämmande obegripliga tvångstankar som plågat honom så det senaste året.

Hon tog på sig sina jeans och hans tröja och slöt händerna om en ångande mugg. Hon lät sina slippers stå kvar vid dörren och tassade barfota över golvet.

”Så du frös inte?” frågade han för andra gången och hon skakade på huvudet. ”Och det var inte svårt?”

”Jag låg ju bara där. Och det var varmt på golvet.”

Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hela situationen var tveklöst bisarr. Ändå visade hon en nästan total brist på nyfikenhet, och kanske var det just det som gjorde att hon kunde behålla fattningen oavsett vad hon ställdes inför. Hon gjorde ingen ansats att utforska den främmande lokalen och gav inte uttryck för några av de känslor som man hade kunnat förvänta sig. Det verkade räcka för henne att helt enkelt möta vad det än var som kom i hennes väg, lugnt och sansat. Eller så var det så att saker och ting pågick inom henne, hemska saker som ingen ens kunde ana sig till, och att det därför var omöjligt för henne att samtidigt hantera vardagen. I så fall skulle hon naturligtvis inte ha ork över för nyfikenhet eller intresse eller ens för någon meningsfull reaktion över huvud taget på alla de bagatellartade händelser som pågick på ytan. Det som fick honom att tro att det kunde vara så, var att hennes blick emellanåt tycktes spegla en sorts våldsamhet som inte bara kunde avfärdas som passivitet eller galenskap eller likgiltighet, och som hon verkade kämpa för att lägga band på. Just i den stunden satt hon och stirrade ner på sina fötter med händerna slutna om muggen, kurande som en liten kyckling som försöker värma sig. Ändå såg hon inte alls ömklig ut där hon satt, i stället framstod hon som ovanligt tuff och behärskad, så till den grad att den som såg henne kunde bli nervös och vilja titta bort.

Han tänkte på hennes före detta make, som han aldrig hade gillat och som han inte längre behövde kalla ”svåger”, och såg hans ansikte för sin inre syn. Ett kyligt ansikte som inte tycktes värdesätta någonting bortom det vardagliga, bortom det han kunde ta på med sina händer. Blotta tanken på att de där vulgära läpparna girigt hade pressats mot hennes kropp, läppar som aldrig hade uttalat något annat än trivialiteter och plattityder, fyllde honom med en sorts skam. Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hon reste sig upp och sträckte fram den tomma muggen, så han reste sig också. Han tog muggen och ställde den på bordet. Sedan satte han in ett nytt band i videokameran och justerade stativet.

”Ska vi fortsätta?” Hon nickade och gick bort till lakanet. Solljuset var nu lite svagare än förut, så han slog på en av strålkastarna, den som hade placerats precis ovanför lakanet.

Hon klädde av sig och lade sig ner igen, den här gången på rygg, och tittade upp i taket. Strålkastarljuset fick honom att kisa som om han bländades, trots att övre halvan av hennes kropp fortfarande låg i skugga. Han hade förstås redan sett hennes nakna kropp fram-ifrån, då han oavsiktligt hade stört henne i hennes lägenhet. Men att se henne ligga där, fullkomligt försvarslös men ändå skyddad av kraften i sin egen försakelse, var så överväldigande att han fick tårar i ögonen. Hennes smala nyckel-ben, hennes bröst som eftersom hon låg på rygg var små och utplattade som på en ung flicka, hennes synliga revben, hennes lår, särade i en oförklarligt -asexuell position, hennes ansikte, fridfullt och rent, som nästan såg sovande ut, trots att ögonen var öppna. Det var en kropp från vilket allt överflödigt gradvis hade skalats bort. Aldrig förr hade han skådat en sådan kropp, en kropp som uttryckte så mycket men ändå inte var något utöver sig själv.

Den här gången målade han stora fång av blommor i gult och vitt, som täckte huden från nyckelbenen ner till brösten. Om blommorna på hennes rygg tillhörde natten, var dessa färgskimrande blomster dagens. Brand-gula liljor slog ut på hennes konkava mage och ett virrvarr av gyllene kronblad bredde ut sig över hennes lår.

Det var som om en berusande energi flödade ut från en mystisk plats inuti hans kropp och koncentrerades i penseln. Han ville inget hellre än att dra ut på det så länge som möjligt. Ljuset från strålkastaren belyste henne bara upp till halsen, så hennes ansikte låg i skugga. Hon såg ut som om hon sov, men när penseln snuddade vid henne avslöjade en lätt skälvning att hon var klar-vaken. Att hon så lugnt accepterade allt detta fick honom att se henne som någonting heligt. Det tycktes honom som om hon inte var mänsklig, men hon var heller ingen vild varelse – mer som ett mystiskt väsen med drag av båda delarna.

När han till sist lade ifrån sig penseln och tittade ner på hennes kropp, på blommorna som prunkade där, var alla tankar på att filma som bortblåsta. Men solljuset var på väg att avta och hennes ansikte började sakta raderas ut av den sena eftermiddagens skuggor, så han sansade sig snabbt och reste sig upp.

”Lägg dig på sidan, är du snäll.” Långsamt, som om hon anpassade sina rörelser efter en musik som bara hon kunde höra, böjde hon armar och ben och rullade över på sidan. Han tog ner kameran och panorerade längs hennes kropp ner till midjan och över stjärtens mjuka former, sedan filmade han först blommorna på ryggen, nattens blommor, och därefter solens blommor på framsidan. När det var klart fortsatte han med mongol-märket, svagt urskiljbart likt en blå relik i det gradvis falnande ljuset. Han tvekade, hade lovat sig själv att inte göra det, men när hon tittade bort mot det mörka fönstret kunde han inte låta bli att zooma in på hennes ansikte. Bildskärmen fylldes av hennes bleka läppar, den skuggiga gropen mellan de utstående nyckelbenen, det rufsiga håret över pannan och hennes två tomma ögon.

Hon stod med armarna i kors utanför dörren medan han lastade in utrustningen i bagageutrymmet. Precis som M hade bett honom stoppade han ner nyckeln i en av vandringskängorna som hade ställts ute på trappan.

”Då var det klart”, sa han. ”Nu åker vi.” Trots att hon hade på sig hans tröja över sin egen, darrade hon som om hon frös. ”Ska vi gå hem till dig och äta något? Eller så kan vi leta upp något här omkring, om du är
hungrig.”

”Vilket som”, mumlade hon och pekade sedan på sin bröstkorg. ”Går det här bort med vatten?” Som om denna praktiska detalj var det enda hon undrade över.

”Jag skulle inte tro att det går bort så lätt. Du måste nog tvätta dig flera gånger …” Hon avbröt honom.

”Jag vill inte att det ska gå bort.”

För ett ögonblick visste han inte vad han skulle säga. Han kastade en blick på hennes ansikte, men det var för mörkt för att urskilja något uttryck i det.

När de kom in i ett lite mer tättbebyggt område prövade de några olika gator på sin jakt efter någonstans att äta. Eftersom hon inte åt kött valde de ett ställe som erbjöd buddhistisk mat. De beställde avsmakningsmenyn och fick in ett tjugotal vackert upplagda smårätter som serverades med ris med kastanjer och ginseng. Medan de åt slog det honom plötsligt att trots att hon hade tillbringat de senaste fyra timmarna spritt språngande naken, hade inget av det han hade gjort utlöst någon egentlig reaktion hos henne. Han hade givetvis inte planerat att göra henne upphetsad, bara filma henne naken, men det var hur som helst förvånansvärt att det inte hade väckt ens tillstymmelsen till lust hos henne.

Nu när hon satt mittemot honom i hans bylsiga tröja med skeden instoppad i munnen, kände han att eftermiddagens mirakel, som äntligen hade lyckats stilla det gångna årets ihållande, ångestfyllda åtrå, verkligen var över. För sin inre syn såg han sig själv tvinga ner henne på golvet, så våldsamt att alla i restaurangen skulle skrika om de hade kunnat se det. Fantasibilden sänkte sig över hennes ansikte likt en halvt genomskinlig slöja, en infernalisk och blott alltför bekant projektion som flimrade framför hans ögon. Han tittade ner i bordet och svalde generat en munfull ris.

”Hur kommer det sig att du inte äter kött? Jag har alltid undrat, men har inte velat fråga av någon anledning.” Hon lade ner ätpinnarna och tittade på honom. ”Du behöver inte svara om det känns jobbigt”, sa han, och kämpade för att tränga undan de sexuella scener som for genom hans huvud.

”Nej”, sa hon lugnt, ”det känns inte jobbigt. Jag tror bara inte att du skulle förstå.” Hon tog sina ätpinnar igen och tuggade sakta på några marinerade böngroddar. ”Det beror på något jag drömde.”

”Något du drömde?” upprepade han.

”Jag hade en dröm … och det är därför jag inte äter kött.”

”Okej … vad var det för dröm?”

”Jag drömde om ett ansikte.”

”Ett ansikte?”

Hans förbryllade min fick henne att skratta. Ett melankoliskt, dämpat skratt. ”Jag sa ju att du inte skulle förstå.”

Han kunde inte fråga: Varför brukade du i så fall blotta brösten för solen som något slags muterat djur som utvecklat förmågan till fotosyntes? Var det också på grund av en dröm?

Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Han parkerade utanför hennes hus och båda två steg ur bilen.

”Tack så hemskt mycket för i dag.”

Hon log till svar. Hennes leende var stillsamt och vänligt, inte olikt hans hustrus. Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Hon gick in genom porten och försvann utan att ta farväl. Han stod där och väntade på att ljuset skulle tändas i hennes fönster, men det förblev mörkt så han satte sig i bilen igen och vred om startnyckeln. Han föreställde sig hennes dunkla rum och hennes kropp, fortfarande översållad av färgsprakande blommor, när hon gled in mellan madrassen och täcket. Hennes kropp, som han hade suttit alldeles nära i flera timmar, men ändå bara vidrört med sin pensel.

Det värkte i honom av längtan.

Fortsättning följer…

Publicerad
6 days sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner. Foto: Erik Nylander/TT

Ålderskontroller skyddar inte barn, de övervakar dem

Att söka enkla lösningar på komplexa problem kan vara frestande för politiker som vill plocka poäng och visa att ”man gör något”.

Men att ta långtgående beslut om tillgång till information och teknik baserad på magkänsla skapar inte en bra grund ett fortsatt fritt och öppet internet med jämlik tillgång till information och teknik, skriver debattörerna Jonathan Lange och Samuel Skånberg från Kamratdataföreningen Konstellationen.

Big tech-bolagens plattformar, som Facebook, Tiktok, Snapchat, X, är utformade för att hålla användaren kvar på plattformen för att kunna visa mer reklam. Algoritmer utvecklas och finjusteras för detta enda syfte, även om effekten blir att polariserande, extremt och skadligt innehåll premieras.

Att unga tjejer utsätts för en ständig ström av uppmaningar att de måste sminka sig för att bli snyggare och får sämre självkänsla bryr sig big tech-bolagen inte sig om. Att unga killar får lära sig av sina manliga influerare att de bara ska bry sig om sig själva och att visa sårbarhet är svaghet är inget som tas i beaktning när algoritmerna finjusteras för vinstmaximering.

Lösningen som politikerna har erbjudit har varit ovanligt simpel och kortsiktig: förbud på allt som har problem i stället för att försöka lösa problemen i grunden. Socialdemokraterna gick ut tidigt med att vilja införa åldersgräns och id-krav på sociala medier. Även högern springer efter. Nu går Kristdemokraterna steget längre. Socialminister Jakob Forssmed (KD) ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner.

Få politiker utmanar big tech-bolagen

Men sociala medier och teknik måste inte skapa polarisering och driva unga till skadligt innehåll. Forskare har visat att testanvändare upplevde mindre polarisering bara genom att ändra ordning på de poster användarna såg i sitt flöde. Men att göra detta ligger inte nödvändigtvis i big tech-bolagens intresse. Dessvärre vill få politiker utmana makten hos big tech-bolagen genom att förbjuda företagen att utveckla algoritmer som skapar problem för unga. I stället förbjuder politikerna barnen att använda plattformarna.

Samuel Skånberg är ordförande i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det behövs ett öppet och kritiskt samtal om våra liv på internet. Ålderskontroller och förbud är dock inget fungerande och enkelt svar. Försöken att införa ålderskontroller i Australien och Storbritannien visar hur svårt det är att bygga system som både skyddar användarnas integritet och nekar barn tillgång till digitala tjänster.

Tjänster för åldersverifiering har hackats och användares personliga uppgifter har läckt och gjort dem sårbara. I Kalifornien har en ny lag klubbats som kräver att ett operativsystem ska kunna veta åldern på användaren. Electronic Frontier Foundation, EFF, har varnat för ökad och godtycklig censur och hur det riskerar att drabba utvecklare av öppen källkod.

Integritet på nätet är nödvändigt

Det offentliga samtalet så här långt väcker mer frågor än svar.

Vad definieras som en smartphone? Vad har jag för juridiskt ansvar om barnen använder min telefon? Vart går gränsen för vad som räknas som ett socialt medium? Ska Spejset, Kamratdataföreningen Konstellationens väl modererade lilla instans av Mastodon regleras likadant som Metas sönderförskitligade plattformar? Eller appen X, där Jacob Forssmed har ett konto och där även ministrar exponeras för skadligt och olämpligt innehåll? När blir en gruppchatt ett socialt medium? Ska unga kunna skicka privata sms eller ska hela deras digitala liv övervakas?

Jonathan Lange är kassör i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det finns en anledning till att vi har hemliga val. Barn behöver kunna läsa information från Bris eller Rfsu utan att deras föräldrar kan spåra deras online-aktivitet. Alla bör vi kunna kontakta journalister utan att skola, föräldrar eller myndigheter får kännedom om det. Integritet och anonymitet på nätet är legitima och nödvändiga medborgerliga intressen.

I stället för ogenomtänkta snabblösningar bör stat och kommuner satsa på att öka kunskapen hos medborgarna. Utbilda lärare, föräldrar och tillsätta resurser för att hjälpa trygga vuxna att vägleda barns användning av digital teknik.

Rusta barnen för framtiden

Förr eller senare kommer alla barn att behöva möta vuxenvärlden fullt ut. I stället för att förse dem med skygglappar behöver vi rusta dem för att förstå och navigera i en tillvaro som kan vara både komplex och obehaglig.

Se till att ge barn verktygen för att göra det i stället för att införa ogenomtänkta förbud och begränsningar som i förlängningen riskerar att beröva oss vinsterna med ett demokratiskt och öppet samhälle.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad