Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 6

Hennes etta låg på en förhållandevis lugn sidogata i närheten av kvinnouniversitetet. Han stod utanför flervåningshuset med två tunga kassar med frukt som hans hustru hade insisterat på att han skulle ta med sig – tangeriner, päron och äpplen från ön Jeju och till och med jordgubbar, trots att det inte var säsong för dem. Det värkte i armarnas och händernas spända muskler, men han stod ändå obeslutsamt kvar. Med ens insåg han att tanken på att gå upp till hennes lägenhet och möta henne ansikte mot ansikte skrämde honom.

Till sist ställde han ner kassarna, tog upp mobilen och slog hennes nummer. När hon efter tio signaler fortfarande inte hade svarat, lyfte han upp kassarna igen och började gå uppför trapporna. När han nådde tredje våningen gick han bort till hörnlägenheten och ringde på dörrklockan, på vilken det fanns en bild av en sextondelsnot. Precis som han hade trott: inget svar. Han prövade att trycka ner handtaget. Till hans förvåning gick dörren upp. Först när han rättade till basebollkepsen insåg han att han var blöt av svett i håret; han snyggade till sig lite, tog ett djupt andetag och sköt upp dörren.

Den lilla ettan, som vette åt söder, badade i oktobersolens ljus ända in i köket, och kändes tom. Några av hustruns kläder, som hon hade låtit systern överta, låg utspridda på golvet och små dammråttor rullade omkring överallt, men lägenheten såg ändå inte ostädad ut. Kanske på grund av den nästan totala avsaknaden av möbler.

Efter att ha ställt ifrån sig fruktkassarna innanför ytterdörren tog han av sig skorna och gick in. Hon syntes inte till någonstans. Hon hade kanske gått ut. Kanske för att han hade sagt att han skulle komma. Det fanns ingen tv och det var något anskrämligt med hur de två eluttagen, bredvid antennjacket, var helt synliga mitt på väggen. I bortre änden av det kombinerade vardags- och sovrummet, där hans fru hade låtit installera en ensam telefon, låg en madrass med täcket hopknölat i en grottliknande upphöjning, som om någon nyss hade krupit ut från det.

Det kändes instängt i rummet och han var just på väg att öppna balkongdörren när han hörde ett ljud och snurrade runt. Han tappade andan.

Hon var på väg ut från badrummet. Men det verkligt chockerande var att hon var naken. Hon stod där ett ögonblick, som om även hon blivit överrumplad, utan ett spår av fukt på sin nakna kropp. Men så började hon plocka upp de utslängda plaggen ett efter ett och klä på sig. Hon gjorde det helt lugnt, inte det minsta generat eller nervöst, som om detta att klä på sig bara var något som situationen krävde, snarare än något hon själv tyckte var nödvändigt.

När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

Medan hon klädde på sig, lugnt och metodiskt och utan att vända ryggen mot honom, insåg han naturligtvis att han borde slå ner blicken eller skynda ut ur rummet. Ändå stod han kvar, som fastnaglad. Hon var inte lika avtärd som när hon först blev vegetarian. Hon hade gradvis gått upp i vikt efter att hon togs in på sjukhus, och hon hade ätit bra medan hon bodde hemma hos honom och hans hustru, och tack var det hade hennes bröst blivit runda och mjuka. Hon var smal om midjan och hade sparsamt med kroppsbehåring och med undantag för låren, som gärna hade fått vara lite fylligare, var helhetsintrycket ytterst tilldragande. Men snarare än att väcka åtrå var det en kropp som fick honom att bara vilja vila blicken på den. När hon hade plockat klart bland plaggen och klätt på sig gick hon fram till honom, och det slog honom att han inte hade kommit åt att se hennes mongolmärke.

”Jag är hemskt ledsen.” Han stammade fram sin senkomna ursäkt. ”Dörren var öppen så jag trodde att du bara hade kilat ut på något ärende.”

”Ingen fara.” Även nu lät hon som om hon svarade så därför att det var vad som förväntades av henne, för att hon måste. ”Det är bara det att jag tycker om att gå omkring så här när jag är ensam.”

Jaha. Han försökte samla tankarna; han hade blivit helt tom i huvudet. Hon säger att hon alltid går omkring utan kläder hemma. En kort stund innan hade han utan problem konfronterats med hennes nakna kropp. Men så fort han fattade vad hon hade sagt blev han upphetsad och kände hur penisen fylldes med blod. Han tog av sig basebollkepsen och satte sig klumpigt på huk i ett försök att dölja sin erektion.

”Jag har inget att bjuda på …”

Hon gick bort till köksdelen och han tog in hur de ljusgrå träningsoverallsbyxorna strök mot hennes nakna hud, fullt medveten om att hon inte hade någonting på sig under. Hennes rumpa var varken stor eller särskilt fyllig. Inget som kunde förklara varför han plötsligt blev så torr i munnen.

”Jag är inte särskilt hungrig.” Han försökte dra ut på tiden i hopp om att erektionen skulle lägga sig. ”Vi kan väl äta lite av frukten?”

”Som du vill.” Hon gick bort till ytterdörren och hämtade äpplena och päronen och tog med dem till diskbänken. Medan han lyssnade till ljudet av rinnande vatten och klirrande porslin försökte han koncentrera sig på de fula eluttagen och telefonens kantiga knappar, men minnesbilden av hennes blygd blev bara intensivare. Han föreställde sig hennes rumpa översållad av färggranna blomblad, en bild som i hans överhettade huvud gled ihop med bilden på mannen och kvinnan som låg med varandra, den han hade fyllt sida efter sida med i sitt skissblock.

När hon kom och satte sig bredvid honom med ett fat med den skalade och uppskurna frukten, blev han tvungen att sänka huvudet så att hon inte skulle se uttrycket i hans ögon.

”Jag vet inte om äpplena är så goda …” Han tystnade.

Efter ett tag bröt hon tystnaden. ”Du behöver faktiskt inte komma och hälsa på mig.”

”Inte?”

”Doktorn sa att jag inte fick ta något jobb där jag skulle vara ensam med mina tankar”, fortsatte hon med låg röst, ”så jag tänkte höra mig för på ett varuhus eller något sådant. Jag var till och med på intervju förra veckan.”

”Var du?”

Det var en överraskning. ”Skulle du stå ut med en fru som jämt var sådan, helt borta på psykmediciner varenda dag, totalt beroende av dig för sin försörjning?” Det var vad herr Cheong hade sagt till honom under ett av deras telefonsamtal, sluddrande som om han var berusad. Nu visade det sig att den förutsägelsen hade slagit fel; så sjuk var hon inte alls. Han vred överkroppen mot henne, fortfarande med blicken i golvet, och kom äntligen till saken.

”Vad sägs om att jobba i din systers affär i stället?” Medan han fortsatte prata kände han att erektionen började avta en aning. ”Ji-woos mamma betalar bra – du vet vilken god människa hon är – och hon skulle mycket- hellre se att pengarna gick till dig i stället för till en främling. Hon är din syster, vilket betyder att ni kan lita på varandra, och hon vill att ni ska umgås mer. För övrigt skulle jobbet inte vara lika krävande som på ett
varuhus.”

Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken.

Sakta vände hon sig mot honom och han såg att hennes ansiktsuttryck var lika rofyllt som en buddhistmunks. Det skrämde honom faktiskt, detta kusliga lugn, och han tänkte att det kanske var det ytliga intryck som blivit kvar efter att hon fått utstå gud vet hur många outsägliga hemskheter, upplevelser som sjunkit ner inom henne som ett slags sediment. Han skämdes över att ha använt henne som en sorts mental pornografi, när hon bara hyste en oskyldig önskan om att få vara naken. Ändå kunde han inte förneka att bilden av hennes nakna kropp nu var outplånligt inpräntad i hans hjärna, som med ett brännjärn.

”Ta lite päron.” Hon höll fram fatet mot honom.

”Ta lite du också.”

I stället för att använda gaffel plockade hon upp en päronklyfta med fingrarna och stoppade den i munnen. Han vände sig bort, skrämd av en plötslig lust att slå armarna om hennes orörliga gestalt – faktiskt så orörlig att hon tycktes försjunken i tankar – och suga på hennes pekfinger, klibbig av söt päronsaft, och slicka det sista av fruktsaften från hennes läppar och tunga och omgående dra av henne de säckiga träningsbyxorna.

”Det tar bara någon minut”, sa han och stack fötterna i skorna. ”Följer du med?”

”Vart då?”

”Vi kan bara gå omkring, prata lite.”

”Jag ska försöka komma på något som kan intressera dig.”

”Nej, nej, det behövs inte … saken är den att jag vill be dig om en tjänst.”

Hon såg tveksam ut, men han hade redan bestämt sig. Om han skulle slippa ifrån denna plågsamma situation och de oförklarliga tvångstankar som sakta höll på att ta kontroll över honom, måste han ut därifrån, ut ur denna lägenhet. Det var för farligt att stanna kvar där en enda sekund till.

”Vi kan prata här.”

”Nej, jag vill ta en promenad. Blir det förresten inte lite instängt att sitta inomhus hela dagen?”

Till slut, som om hon funnit sig i att ha förlorat diskussionen, satte hon på sig sina slippers och följde med honom ut. De gick genom gränden utan att prata med varandra och fortsatte ut på tvärgatan. När han fick syn på en kaféskylt frågade han henne: ”Tycker du om patbingsu?” Hon gav honom ett tillbakahållet leende och såg ut precis som en flicka som inte vill verka alltför lätt att behaga.

De slog sig ner vid fönstret. Han betraktade henne under tystnad medan hon rörde ner adzukipasta i den hyvlade isen och slickade träskeden ren. Som om det gick en ledningstråd mellan hennes tunga och hans kropp ryckte han till som av en elektrisk stöt varje gång hennes lilla rosa tungspets kikade fram.

Och han tänkte för sig själv att det kanske bara fanns en enda utväg. Att enda vägen ut ur denna helvetiska åtrå kanske var att förvandla bilderna till verklighet.

”Så, den där tjänsten …”

Hon fixerade honom med blicken, en klick röd bönpasta på tungan. I hennes ögon, vars enkla ögonlock fick henne att se nästan mongolisk ut, lyste pupillerna, som varken var stora eller små, med ett svagt ljus.

”Jag skulle vilja att du satt modell för mig.”

Hon vare sig skrattade eller blev bestört. Hon fortsatte att betrakta honom med sin lugna blick, som om hon ville borra sig in i honom.

”Du har varit på ett par av mina utställningar, eller hur?”

”Ja.”

”Det ska bli ett videoverk, ungefär som mina andra. Och det kommer inte att ta lång tid. Du behöver bara … klä av dig.” Nu när han äntligen hade fått det ur sig kände han sig med ens djärv. Han var inte längre svettig om händerna och var säker på att de även skulle sluta darra. Pannan kändes också svalare. ”Du klär av dig och så målar jag på din kropp.” Hennes blick, lika lugn som alltid, vilade fortfarande på hans ansikte.

”Ska du måla på mig?”

”Just det. Och du låter färgen sitta kvar tills jag har filmat klart.”

”Måla … på min kropp?”

”Jag tänker måla blommor.” Någonting skälvde till i hennes ögon. Hade han begått ett misstag? ”Det kommer inte att vara svårt. En timme, kanske två – mer behöver jag inte. Någon dag som passar dig.”

Nu hade han sagt det han skulle säga. Han sänkte huvudet med resignerad min och granskade sin glass. Toppad med krossade jordnötter och flagad mandel var den nu långsamt på väg att smälta och flyta ut på tallriken.

”Var då?”

Han hade uppmärksamheten riktad mot den smältande glassen när frågan kom. Han tittade upp och såg henne skrapa upp det sista av patbingsun med skeden och stoppa den i munnen, såg hennes blodlösa läppar fläckas av röd is.

”Jag tänkte låna en väns ateljé.” Hennes ansikte var så fullständigt uttryckslöst att det omöjligt gick att gissa vad som rörde sig i hennes huvud. ”Eh… din syster …” Han önskade att han slapp ta upp detta, men det gick inte att komma runt det; hans framstammade ord tycktes avslöja honom och med plågsam skärpa visa fram situationen som den verkligen var. ”Du förstår … det är en hemlighet.”

Hon visade inga tecken på samtycke, men inte heller motsatsen. Han höll andan, svepte desperat med blicken över hennes uttryckslösa anletsdrag i ett förtvivlat försökt att utröna vad hennes tystnad var avsedd att förmedla.

Det var varmt och skönt i M:s ateljé tack vare det stora fönstret där solljuset flödade in. Lokalen var runt tre hundra kvadratmeter stor, mer som ett galleri än en ateljé. M:s målningar hade hängts upp på noggrant utvalda ställen och alla målarattiraljer var anmärkningsvärt prydligt arrangerade. Han kände sig nästan frestad att använda dem, trots att han hade med sig tillräckligt med egna färgtuber och penslar.

”Jag blev lite förvånad när du ringde”, hade M sagt när han räckte över nycklarna, efter att ha bjudit på en kopp te. M hade fått fast anställning på universitetet i Seoul redan vid trettiotvå års ålder, den första i deras avgångsklass som lyckats med det, och allt hos honom, ansikte, kläder och attityd, signalerade nu hans professorsvärdighet. ”Om du någonsin behöver låna ateljén igen är det bara att fråga. Jag undervisar på dagarna, så den står oftast tom då.”

Han tog ner några av M:s målningar, de som hängde lite för nära fönstret, och tänkte medan han gjorde det att de var betydligt mer konventionella än något han själv skulle sätta sitt namn på. Han bredde ut ett vitt lakan på den del av trägolvet som var starkast belyst av solen, lade sig ner på det en stund för att kontrollera vad hon skulle se medan hon låg där och om det skulle vara tillräckligt bekvämt. Träbalkarna som sträckte sig utmed det höga taket, himlen utanför fönstret, lakanet, ett mjukt lager mellan hans rygg och det hårda golvet som var aningen svalt men inte olidligt kallt. När han vände sig om på mage fångades blicken av andra saker: M:s målningar, solljuset som sakta åt sig in över trägolvets skuggor, den insotade, oanvända tegelspisen.

Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

Han lade fram färger och penslar, kontrollerade batterierna i videokameran, arrangerade ljussättningen för en lång inspelningssession, öppnade skissblocket, slog ihop det igen och lade tillbaks det i ryggsäcken, tog av sig tröjan, kavlade upp skjortärmarna och väntade. När klockan började närma sig tre, den tid de hade bestämt att de skulle träffas, tog han på sig tröjan igen och satte på sig skorna. Han promenerade i rask takt till tunnelbanestationen och drog in den rena förortsluften i lungorna.

Mobilen ringde och han fortsatte att gå medan han tog samtalet.

”Det är jag.” Hans hustru. ”Det verkar som om jag blir tvungen att jobba över i dag. Och barnvakten har fått punktering. Du får hämta Ji-woo på dagis klockan sju. ”

”Det går inte”, svarade han kort. ”Jag kan tidigast nio.” Han hörde hur hon suckade.

”Okej. Jag får be henne i 709:an att passa honom fram till nio.”

De lade på utan onödigt kallprat. Det var så deras förhållande såg ut numera, som två affärskompanjoner som noga såg till att inte ha mer än nödvändigt med varandra att göra och vars enda gemensamma projekt var deras barn.

Häromkvällen, efter att han hade varit hos sin svägerska, hade han dragit sin hustru till sig i mörkret utan att ge sig själv tid att fundera på vad han gjorde. Förvånad och förvirrad av denna plötsliga åtrå, hade hon likväl inte någon anledning att ifrågasätta att det var det som drev honom. Om hon hade sett efter skulle hon ha upptäckt något som mer liknade skräck i makens ögon. Men det var mörkt.

”Vad har det tagit åt dig?” Då hade han lagt handen över hennes mun för att slippa höra den nasala rösten. Han sträckte sig mot bilden av henne och fann den i hustruns- näsa och läppar, i nackens barnsliga linjer, vagt urskiljbara i mörkret. Med hennes bröstvårta upprätt och hård i munnen förde han ner handen och drog av henne trosorna. Varje gång han ville få bilden av den lilla blå blomman att öppna och sluta sig, blundade han och försökte förtränga hustruns ansikte.

När det var över grät hon. Han kunde inte avgöra vad hennes tårar uttryckte – smärta, njutning, passion, avsmak eller någon outgrundlig ensamhet som hon lika lite hade kunnat förklara som han hade kunnat förstå. Han visste inte.

Jag är rädd, hade hon mumlat och vänt sig bort från honom. Nej, det var inte det hon sa. Du skrämmer mig. Vid det laget var han redan på väg att glida in i en dödsliknande sömn, så han kunde inte vara säker på att hon verkligen hade yttrat dessa ord. Kanske hade hon legat och snyftat i timmar i mörkret. Han visste inte.

Men nästa morgon hade hon varit precis som vanligt. Och nyss i telefon hade det inte funnits något spår i hennes röst av det som hade hänt mellan dem, inga tecken på fientlighet. Det var bara det att hennes sätt att tala – det nästan omänskliga tålamodet, de karaktäristiska suckarna – fick honom att känna sig oerhört olustig. Han gick lite fortare för att försöka skaka av sig känslan.

Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om.

Till hans förvåning väntade hans svägerska redan vid tunnelbaneuppgången. Hon satt hopsjunken i trappan som om hon hade varit där länge. Med en bylsig tröja över slitna jeans såg hon ut att ha klivit ut från en annan årstid. Han såg på hennes ansikte, som var blankt av svett, och lät blicken svepa över hennes kropp. Han stod kvar en stund utan att ropa på henne, ville frysa bilden av henne. Förbipasserande kastade oroliga blickar mot denne till synes besatte man.

”Klä av dig”, sa han lågt.

Hon stod och stirrade frånvarande på silverpopplarna utanför fönstret. Eftermiddagssolen lyste ödsligt på det vita lakanet. Hon vände sig inte om. I tron att hon inte hade hört honom var han precis på väg att upprepa det han hade sagt när hon drog tröjan över huvudet. Där-efter den vita t-shirt som hon hade på sig under. Hennes nakna rygg blottades; hon hade alltså ingen behå på sig. Hon drog av sig sina gamla jeans och avtäckte två vita skinkor.

Han höll andan och betraktade dem. Ovanför dem syntes de båda fördjupningarna i svanken, som två smilgropar. Födelsemärket var stort som en tumme, placerat högt upp på vänster skinka. Hur kunde det finnas kvar efter alla år? Det var obegripligt. Den ljust blågröna färgen hade samma nyans som en urblekt blånad, men det var utan tvekan ett mongolmärke. Det förde tanken till något uråldrigt, något förevolutionärt, eller kanske någon sorts fotosyntes, och han insåg till sin förvåning att det inte låg något sexuellt över det; det var mer vegetabiliskt än sexuellt.

Det tog en stund innan han lyckades slita blicken från mongolmärket och ta in hennes kropp i dess helhet. Hon var imponerande samlad med tanke på att hon inte var någon professionell modell och därtill allt hon hade gått igenom med sin före detta man. Plötsligt kom han ihåg när han fick höra att hon hade hittats sittande med bara bröst vid sjukhusets fontän, dagen efter att hon skar sig i handleden; att det var det som ledde till att hon togs in på en sluten avdelning; att hon hade hållits kvar eftersom hon även där hade fortsatt att försöka klä av sig och exponera sig för solen.

”Ska jag sätta mig?” frågade hon.

”Nej, lägg dig på mage”, sa han. Hans röst var så dämpad att den knappt hördes. Hon gjorde som han sa. Han stod där helt orörlig medan han försökte identifiera orsaken till den förvirring som kokade inom honom och som åsynen av hennes utsträckta kropp hade rört upp. ”Ligg kvar precis så där. Jag ska bara ställa in kameran.”

Han skruvade fast videokameran på stativet och justerade höjden. När han hade ställt in allt så att hennes kropp exakt fyllde bildrutan plockade han fram sina färger, sin palett och sina penslar. Han hade bestämt sig för att filma sig själv medan han målade henne.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

Först strök han bort håret som föll över hennes axlar och med början vid nacken satte han sedan igång att måla. Halvt utslagna blomknoppar i lysande rött och brandgult prunkade på hennes axlar och rygg, och smala stänglar slingrade längs hennes sida. När han kom till den högra skinkan målade han en fullt utslagen brandgul blomma med en kraftig klargul pistill mitt i. Han lät bli att dekorera vänster skinka, den med mongolmärket. I stället tog han en bred pensel och täckte området runt den blåaktiga fläcken med ljusgrön färg i en svagare nyans än själva märket, så att det avtecknade sig likt den bleka skuggan av en blomma.

Varje gång penseln svepte över hennes kropp kände han hur det skälvde lätt i hennes hud, som om det kittlades, och varje gång genomfors han av en rysning. Men inte av upphetsning; snarare väckte förnimmelsen någonting djupt inom honom, något som vibrerade genom honom likt en oavbruten elektrisk stöt.

När han till sist var klar med bladen och de långa stjälkarna, som fortsatte utmed höger lår ända ner till hennes smala vrist, dröp han av svett.

”Färdigt”, sa han. ”Men ligg kvar så där en liten stund.”

Han tog ner kameran från stativet och började filma henne i närbild. Han zoomade in på blommornas detaljer och gjorde ett långt collage av hennes smäckra nacke, hennes utslagna hår, händerna som vilade till synes spända på lakanet, samt skinkan med mongolmärket. När han slutligen hade fångat hela hennes kropp på film stängde han av videokameran.

”Nu kan du resa dig.”

Ganska utpumpad satte han sig i soffan framför spisen. Hon stödde armbågarna mot golvet och tog sig långsamt upp, som om hon var stel och hade ont i kroppen.

”Fryser du inte?” Han strök svetten ur pannan, reste sig upp och svepte sin tröja om hennes axlar.

Den här gången tittade hon på honom och skrattade. Hennes skratt var dämpat men hjärtligt, ett skratt som tycktes acceptera allt och inte förvånas över något.

I det ögonblicket insåg han vad det var som hade chockat honom när han först såg henne ligga utsträckt på lakanet. Det var en vacker ung kvinnas kropp, konventionellt sett ett åtråvärt objekt, men samtidigt en kropp från vilken all lust hade utplånats. Men det rörde sig inte om något så krasst som sexuell lust, inte för henne – det hon hade avsagt sig, så tycktes det honom, var snarare själva det liv som kroppen representerade. Solljuset som strålade genom det breda fönstret och löstes upp i partiklar, och skönheten hos denna kropp som, även om det inte var synligt för blotta ögat, också oavlåtligt strålade … synen slog emot honom likt en våg som bryts mot klipporna, överväldigande och obeskrivlig, och dämpade till och med de skrämmande obegripliga tvångstankar som plågat honom så det senaste året.

Hon tog på sig sina jeans och hans tröja och slöt händerna om en ångande mugg. Hon lät sina slippers stå kvar vid dörren och tassade barfota över golvet.

”Så du frös inte?” frågade han för andra gången och hon skakade på huvudet. ”Och det var inte svårt?”

”Jag låg ju bara där. Och det var varmt på golvet.”

Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hela situationen var tveklöst bisarr. Ändå visade hon en nästan total brist på nyfikenhet, och kanske var det just det som gjorde att hon kunde behålla fattningen oavsett vad hon ställdes inför. Hon gjorde ingen ansats att utforska den främmande lokalen och gav inte uttryck för några av de känslor som man hade kunnat förvänta sig. Det verkade räcka för henne att helt enkelt möta vad det än var som kom i hennes väg, lugnt och sansat. Eller så var det så att saker och ting pågick inom henne, hemska saker som ingen ens kunde ana sig till, och att det därför var omöjligt för henne att samtidigt hantera vardagen. I så fall skulle hon naturligtvis inte ha ork över för nyfikenhet eller intresse eller ens för någon meningsfull reaktion över huvud taget på alla de bagatellartade händelser som pågick på ytan. Det som fick honom att tro att det kunde vara så, var att hennes blick emellanåt tycktes spegla en sorts våldsamhet som inte bara kunde avfärdas som passivitet eller galenskap eller likgiltighet, och som hon verkade kämpa för att lägga band på. Just i den stunden satt hon och stirrade ner på sina fötter med händerna slutna om muggen, kurande som en liten kyckling som försöker värma sig. Ändå såg hon inte alls ömklig ut där hon satt, i stället framstod hon som ovanligt tuff och behärskad, så till den grad att den som såg henne kunde bli nervös och vilja titta bort.

Han tänkte på hennes före detta make, som han aldrig hade gillat och som han inte längre behövde kalla ”svåger”, och såg hans ansikte för sin inre syn. Ett kyligt ansikte som inte tycktes värdesätta någonting bortom det vardagliga, bortom det han kunde ta på med sina händer. Blotta tanken på att de där vulgära läpparna girigt hade pressats mot hennes kropp, läppar som aldrig hade uttalat något annat än trivialiteter och plattityder, fyllde honom med en sorts skam. Kände den där okänsliga tölpen till hennes mongolmärke? Han kunde inte föreställa sig deras sammanslingrade nakna kroppar utan att det kändes kränkande och smutsigt och våldsamt.

Hon reste sig upp och sträckte fram den tomma muggen, så han reste sig också. Han tog muggen och ställde den på bordet. Sedan satte han in ett nytt band i videokameran och justerade stativet.

”Ska vi fortsätta?” Hon nickade och gick bort till lakanet. Solljuset var nu lite svagare än förut, så han slog på en av strålkastarna, den som hade placerats precis ovanför lakanet.

Hon klädde av sig och lade sig ner igen, den här gången på rygg, och tittade upp i taket. Strålkastarljuset fick honom att kisa som om han bländades, trots att övre halvan av hennes kropp fortfarande låg i skugga. Han hade förstås redan sett hennes nakna kropp fram-ifrån, då han oavsiktligt hade stört henne i hennes lägenhet. Men att se henne ligga där, fullkomligt försvarslös men ändå skyddad av kraften i sin egen försakelse, var så överväldigande att han fick tårar i ögonen. Hennes smala nyckel-ben, hennes bröst som eftersom hon låg på rygg var små och utplattade som på en ung flicka, hennes synliga revben, hennes lår, särade i en oförklarligt -asexuell position, hennes ansikte, fridfullt och rent, som nästan såg sovande ut, trots att ögonen var öppna. Det var en kropp från vilket allt överflödigt gradvis hade skalats bort. Aldrig förr hade han skådat en sådan kropp, en kropp som uttryckte så mycket men ändå inte var något utöver sig själv.

Den här gången målade han stora fång av blommor i gult och vitt, som täckte huden från nyckelbenen ner till brösten. Om blommorna på hennes rygg tillhörde natten, var dessa färgskimrande blomster dagens. Brand-gula liljor slog ut på hennes konkava mage och ett virrvarr av gyllene kronblad bredde ut sig över hennes lår.

Det var som om en berusande energi flödade ut från en mystisk plats inuti hans kropp och koncentrerades i penseln. Han ville inget hellre än att dra ut på det så länge som möjligt. Ljuset från strålkastaren belyste henne bara upp till halsen, så hennes ansikte låg i skugga. Hon såg ut som om hon sov, men när penseln snuddade vid henne avslöjade en lätt skälvning att hon var klar-vaken. Att hon så lugnt accepterade allt detta fick honom att se henne som någonting heligt. Det tycktes honom som om hon inte var mänsklig, men hon var heller ingen vild varelse – mer som ett mystiskt väsen med drag av båda delarna.

När han till sist lade ifrån sig penseln och tittade ner på hennes kropp, på blommorna som prunkade där, var alla tankar på att filma som bortblåsta. Men solljuset var på väg att avta och hennes ansikte började sakta raderas ut av den sena eftermiddagens skuggor, så han sansade sig snabbt och reste sig upp.

”Lägg dig på sidan, är du snäll.” Långsamt, som om hon anpassade sina rörelser efter en musik som bara hon kunde höra, böjde hon armar och ben och rullade över på sidan. Han tog ner kameran och panorerade längs hennes kropp ner till midjan och över stjärtens mjuka former, sedan filmade han först blommorna på ryggen, nattens blommor, och därefter solens blommor på framsidan. När det var klart fortsatte han med mongol-märket, svagt urskiljbart likt en blå relik i det gradvis falnande ljuset. Han tvekade, hade lovat sig själv att inte göra det, men när hon tittade bort mot det mörka fönstret kunde han inte låta bli att zooma in på hennes ansikte. Bildskärmen fylldes av hennes bleka läppar, den skuggiga gropen mellan de utstående nyckelbenen, det rufsiga håret över pannan och hennes två tomma ögon.

Hon stod med armarna i kors utanför dörren medan han lastade in utrustningen i bagageutrymmet. Precis som M hade bett honom stoppade han ner nyckeln i en av vandringskängorna som hade ställts ute på trappan.

”Då var det klart”, sa han. ”Nu åker vi.” Trots att hon hade på sig hans tröja över sin egen, darrade hon som om hon frös. ”Ska vi gå hem till dig och äta något? Eller så kan vi leta upp något här omkring, om du är
hungrig.”

”Vilket som”, mumlade hon och pekade sedan på sin bröstkorg. ”Går det här bort med vatten?” Som om denna praktiska detalj var det enda hon undrade över.

”Jag skulle inte tro att det går bort så lätt. Du måste nog tvätta dig flera gånger …” Hon avbröt honom.

”Jag vill inte att det ska gå bort.”

För ett ögonblick visste han inte vad han skulle säga. Han kastade en blick på hennes ansikte, men det var för mörkt för att urskilja något uttryck i det.

När de kom in i ett lite mer tättbebyggt område prövade de några olika gator på sin jakt efter någonstans att äta. Eftersom hon inte åt kött valde de ett ställe som erbjöd buddhistisk mat. De beställde avsmakningsmenyn och fick in ett tjugotal vackert upplagda smårätter som serverades med ris med kastanjer och ginseng. Medan de åt slog det honom plötsligt att trots att hon hade tillbringat de senaste fyra timmarna spritt språngande naken, hade inget av det han hade gjort utlöst någon egentlig reaktion hos henne. Han hade givetvis inte planerat att göra henne upphetsad, bara filma henne naken, men det var hur som helst förvånansvärt att det inte hade väckt ens tillstymmelsen till lust hos henne.

Nu när hon satt mittemot honom i hans bylsiga tröja med skeden instoppad i munnen, kände han att eftermiddagens mirakel, som äntligen hade lyckats stilla det gångna årets ihållande, ångestfyllda åtrå, verkligen var över. För sin inre syn såg han sig själv tvinga ner henne på golvet, så våldsamt att alla i restaurangen skulle skrika om de hade kunnat se det. Fantasibilden sänkte sig över hennes ansikte likt en halvt genomskinlig slöja, en infernalisk och blott alltför bekant projektion som flimrade framför hans ögon. Han tittade ner i bordet och svalde generat en munfull ris.

”Hur kommer det sig att du inte äter kött? Jag har alltid undrat, men har inte velat fråga av någon anledning.” Hon lade ner ätpinnarna och tittade på honom. ”Du behöver inte svara om det känns jobbigt”, sa han, och kämpade för att tränga undan de sexuella scener som for genom hans huvud.

”Nej”, sa hon lugnt, ”det känns inte jobbigt. Jag tror bara inte att du skulle förstå.” Hon tog sina ätpinnar igen och tuggade sakta på några marinerade böngroddar. ”Det beror på något jag drömde.”

”Något du drömde?” upprepade han.

”Jag hade en dröm … och det är därför jag inte äter kött.”

”Okej … vad var det för dröm?”

”Jag drömde om ett ansikte.”

”Ett ansikte?”

Hans förbryllade min fick henne att skratta. Ett melankoliskt, dämpat skratt. ”Jag sa ju att du inte skulle förstå.”

Han kunde inte fråga: Varför brukade du i så fall blotta brösten för solen som något slags muterat djur som utvecklat förmågan till fotosyntes? Var det också på grund av en dröm?

Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Han parkerade utanför hennes hus och båda två steg ur bilen.

”Tack så hemskt mycket för i dag.”

Hon log till svar. Hennes leende var stillsamt och vänligt, inte olikt hans hustrus. Precis som om hon var en helt vanlig kvinna. Det är hon ju, tänkte han, hon är faktiskt helt vanlig. Det är jag som är galen.

Hon gick in genom porten och försvann utan att ta farväl. Han stod där och väntade på att ljuset skulle tändas i hennes fönster, men det förblev mörkt så han satte sig i bilen igen och vred om startnyckeln. Han föreställde sig hennes dunkla rum och hennes kropp, fortfarande översållad av färgsprakande blommor, när hon gled in mellan madrassen och täcket. Hennes kropp, som han hade suttit alldeles nära i flera timmar, men ändå bara vidrört med sin pensel.

Det värkte i honom av längtan.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 days sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
6 days sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
1 week sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
2 weeks sedan
Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.
Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. Foto: Alexandra Urisman Otto

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 

Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.

Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:

Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 

– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.

– Berätta precis vem du är, säger Michael.

– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.

– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 

Hur skulle en schysst valrörelse se ut?

– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.

Michael fyller i:

– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:

– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.

– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:

– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:

– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 

Louise:

– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 

På vilket sätt påverkar det?

– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 

Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”

Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:

Får jag ställa en fråga? 

Louise nickar.

Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.

– Där har vi varit snabba.

Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?

– Jodå, jag har både barn och barnbarn.

För det är ju precis nu som det här händer. 

Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT

Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:

– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 

– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.

Louise: ”Greta gör fel grejer nu”

Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:

– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.

Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?

– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 

Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?

– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.

Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?

– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.

Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?

– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.

– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.

Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT

Greta utvecklar sin fråga:

Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 

– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.

Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?

– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.

–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 

Hon fortsätter:

– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.

Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?

– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.

Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”

Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.


– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT

När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:

– Men man får aldrig ge upp hoppet!

Han fortsätter:

– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 

Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.

– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.

– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.

”Riksdagskvinna och känd skådespelare”

Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 

– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.

– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.

– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!

Louise hakar på:

– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.

Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT

– Nej, säger Greta.

– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:

– Ha det jättebra!

Är Arbetaren kommunistisk?

Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?

Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.

– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:

– Alla får finnas!

***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anställda på Mervida tvingas ta lån när lönen uteblir
Oro och ångest. Vissa av de anställda på vårdbolaget Mervida har tvingats ta lån när lönen nu uteblir. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Trots löftet: Mervidas boende­stödjare får ingen lön på måndag


Noll och ingenting. Trots tidigare löften från cheferna blir det inte någon lön för boendestödjarna på det vårdbolaget Mervida nu på måndag. Samtidigt fortsätter företagets vd att ducka alla frågor.

– Det här skapar både frustration och förvirring, säger en av de anställda som Arbetaren pratar med tidigt på torsdagsmorgonen, just när den blanka lönespecifikationen kommit.

Arbetaren har i två tidigare artiklar rapporterat om hur ledningen för Mervida, med 400 anställda inom hemtjänst och boendestöd i Stockholm och Norrköping, beslutat sig för att göra om bolagets lönesystem. Något som skapat stor oro bland personalen då det med kort varsel visat sig att lönerna för maj månad inte kommer att betalas ut.

Efter protester lovades några av de som valt att inte skriva under att de skulle få sina pengar. Men inte allt. En sjättedel av lönen skulle dras in under sex de kommande sex månaderna för att i stället betalas ut vid ett senare tillfälle. På torsdagsmorgonen, med bara dagar kvar till löning, kom dock chocken.

– Vi får ingen lön i maj, säger Jarl Pettersson, boendestödjare på Södermalm i Stockholm, till Arbetaren.

Jarl Pettersson, boendestödjare, Stockholms ls
Utan lön. Jarl Pettersson, boendestödjare på Mervida.

Noll kronor i lönebeskedet

Han och kollegorna är både arga och frustrerade. 

– Vissa, förklarar han, har tvingats ta lån för att betala hyran.

En annan boendestödjare, som vill vara anonym av rädsla för repressalier, säger att den ekonomiska osäkerheten gör att många mår dåligt.

– Vi blev lovade av vår närmaste enhetschef att det skulle betalas ut pengar, men att företaget skulle dra en sjättedel. Och nu kom lönebeskedet där det står noll. Det är inte kul och för många blir det extremt tufft att klara maj månad.

Arbetaren har sökt både Mervidas vd Johan Fagerlund Sjöberg som vägrar svara på några frågor, och den lokala enhetschefen för boendestöd.

De anställda som tidningen pratat med säger att de med fackets hjälp hoppas ta fallet vidare till Arbetsdomstolen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Greta och Alexandra: Därför vill Hayma i Skärholmen inte prata om politik

Våren har rusat fram men nu är det dags för en återblick till Gretas och mitt besök i Skärholmen. Det var bara ett par dagar innan vi virrade runt på Karlaplan och bland annat fick en pratstund med några killar från min (Alexandras) gamla gymnasieskola Östra Real, det kan ni läsa om här.

Kontrasterna var inte nådiga mellan dessa unga killars syn på världen och det vi fick höra från 48-åriga Hayma som kom fram i Skärholmen Centrum. Fram kom hon för att tacka Greta för engagemanget och aktionerna för Palestina. 

– Jag respekterar dig jättemycket, sa hon och Greta svarade direkt:

– Detsamma.

Hayma Faour.
Hayma. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter lite tjat från min sida ställde Hayma upp på att svara på våra frågor. Som så många andra sa hon att hon inte kunde så mycket om politik och inte riktigt förstod varför det var relevant att hon sa vad hon tänkte och tyckte. 

– Jag tror att det kommer att bli värre och värre för invandrare. Jag tror det. Och eftersom jag är muslim så känner jag mig ibland rädd för… För vad de säger om invandrare, sa hon. 

Det är inte ogrundad oro. En ny granskning från Expo visar hur Sverigedemokraterna på flera nivåer driver en samordnad kampanj riktad mot muslimer.

– Vad tror du att vi kan göra för att förändra det? frågade Greta.

– Vi måste alla leva tillsammans, lika samma. Vi kom hit för länge sen. Vi jobbar, studerar. Mina barn föddes här i Sverige, sa Hayma.

Hur länge har du bott här?

– Jag har varit här i sjutton år. Min man i fyrtio. Han kom för länge, länge sen. Vi kommer från Palestina, Safad. 

Hur tänker du kring det politiska läget i Sverige?

– Jag kan inte säga någonting om det. Men de måste lugna ner sig. Det finns jättemånga invandrare i Sverige. Människor som kommer från andra länder där det har varit krig. De jobbar här och studerar… De har också en viktig roll här i Sverige. 

Greta och många andra i klimatrörelsen har engagerat sig i andra stora frågor, som till exempel Palestinarörelsen. Kan du se någon väg framåt mot att det här kan öka, att man är solidarisk med varandra? I politiken eller inom aktivismen?

– Jag har ingen aning om det. Men när det gäller politiken… Det räcker, jag vill inte gå på den. 

Greta frågade:

– Känns det hopplöst i politiken? 

– Ja, tyvärr, svarade Hayma.

Greta:

– Ser du något hopp någonstans? 

Hayma:

– Jag hoppas på fred, i hela världen. Jag vill inte ha krig. Jag vill att… Gaza…

Hayma torkade sig i ögonen med en näsduk.

– Ja… I’m feeling sad. I hope everything will be okay, sa hon och fortsatte:

– It hurts. My heart is in Gaza. It’s bleeding all the time. Det är ingen som pratar, ingen som säger stopp för att människor mördas överallt. 

Hon tystnade. Innan vi tackade, sa hej då och Greta bad att få ge henne en kram avslutade Hayma, då och då avbruten av sin egen gråt:

– What do you want me to say? Vilken politik måste jag säga: okej, it is good? Det är därför jag vill inte prata om politik. Jag är besviken.

Publicerad Uppdaterad