Arbetssamhället: Från förbannelse till plikt

Alla betalda arbeten
absorberar och förslöar sinnet.

– Aristoteles1

 

Under den långa tid som mänskligheten var dömd till dagligt slit vid livets kvarn präglades vår syn på arbete av motvilja. Under de senaste fyrahundra åren har denna motvilja vänts till idoldyrkan. Det är svårt att finna andra institutioner i samhället som så drastiskt omvärderats som arbetet. Arbetsideologin består av en varierande uppsättning föreställningar, värderingar och rädslor som tillsammans ursäktar att vi ska fortsätta arbeta lika mycket som vi gör – eller mer – oavsett hur effektiva vi blir i vårt arbete. Arbetsideologin är inte vad som tvingar oss att arbeta. Det finns, och har alltid funnits, ett naturligt tvång att arbeta som har med vår överlevnad att göra. Likaså finns det, vilket även var sant före kapitalismens dagar, ett socialt tvång att arbeta som har att göra med att de som har makt förstärker sin makt genom att samla rikedomar från andra människors arbete. Arbetsideologin har inte gett upphov till det sociala tvånget. Däremot förklarar arbetsideologin varför stat, fackförbund och folkrörelser inte gör större motstånd. Ju mer det naturliga tvånget att arbeta försvagas genom teknologisk utveckling, desto viktigare blir arbetsideologin för att försvara det sociala tvånget. Jag kommer därför att inleda med en kortfattad analys av arbetsideologins framväxt.2

Arbetsideologin har inte gett upphov till det sociala tvånget. Däremot förklarar arbetsideologin varför stat, fackförbund och folkrörelser inte gör större motstånd.

Sett ur ett idéhistoriskt perspektiv är arbetsideologin en ung företeelse. Ändå gränsar dess komplexitet till det motsägelsefulla. Arbetsideologin består av en mängd lager som vart och ett bär spår av de samhälleliga institutioner som historiskt bidragit till arbetsideologins etablering. Från religionen kommer idén om arbetet som ett kall, ett sätt att bevisa sin utvaldhet. Med industrin etablerades arbetet som en plikt i var människas vardag – arbetet blev ett styrkebevis, ett sundhetstecken, en skötsamhetsmarkör. Med välfärdsstatens framväxt föddes idén om arbetet som en rättighet som garanterar ekonomiskt oberoende, socialt erkännande, integration i samhället och personligt självförverkligande. Dagens arbetsideologi utvecklas och finner ständigt nya bundsförvanter. Genom åren har den visat sig i vitt skilda sammanhang. Den protestantiska arbetsetiken, industrialismens våldsamma arbetstvång, modernitetens auktoritära barnuppfostran, socialismens ”rätt” till arbete, konservatismens arbetsplikt och välfärdsstatens arbetslinjer är exempel som visar hur arbetsideologin sträcker sig över politiska gränser och samhällssfärer. Detta gör den mångbottnad och svårgenomskådlig. Det här är ett försök att förse läsaren med ett historiskt grundat helhetsgrepp om arbetsideologin.

Den analytiskt sinnade läsaren kommer antagligen att konfunderas av att huvudbegreppet – arbete – i den här boken aldrig definieras och ges en klar och entydig mening. Arbetsbegreppet används både här och annorstädes för att beskriva alltifrån nedbrytande industriarbete till lustbetonat musicerande i goda vänners lag. Frustrationen inför ett begrepp som i denna vida omfattning riskerar att bli intetsägande är ytterst befogad. Arbetsbegreppets upplösning är, som det kommer att framgå, resultatet av en lång process som inte enbart skett parallellt med arbetsideologins utveckling utan i ren symbios med den senare. Arbetsideologins etablering har med andra ord möjliggjorts av en allt vagare uppfattning om vad arbete egentligen är. I det här kapitlet kommer jag att beskriva arbetsbegreppets utveckling från att främst omfatta den av naturen ålagda aktivitet som vi måste ägna oss åt för att överleva, till att omfatta allt som kan generera ekonomisk rikedom. Under denna idéhistoriska resa är det särskilt påtagligt hur synen på arbetet övergår från avskyvärd förnedring till en andlig dygd. Denna första del av arbetsideologins utveckling är berättelsen om hur mänskligheten lyckades förvandla förbannelsen till plikt.

 

Arbetet som distraktion och förnedring

Det är få som intresserat sig för hur det historiska föraktet för arbete – som står i så uppenbar kontrast till arbetssamhällets mångbottnade arbetsideologi – kunde motiveras och upprätthållas under så lång tid. Det är lätt att vifta bort den antika arbetskritiken som ett ideologiskt utslag av dåtidens slavsamhälle utan egentlig substans, men som det snart ska framgå utgör den tidiga arbetskritiken ett centralt och genomarbetat inslag hos några av filosofihistoriens mest berömda tänkare.

Den antika synen på arbete har under senare tid problematiserats och nyanserats något, men ingen har hittills lyckats förneka arbetsföraktet hos den västerländska filosofins hörnstenar, Platon och Aristoteles. Deras tankar om arbete bör inte tilldelas större vikt på grund av deras plats i idéhistorien – på många punkter, särskilt vad det gäller slaveriet, är deras intellektuella tillkortakommanden slående – men vissa grundtankar i deras arbetskritik står sig ännu i dag mycket bra. Två huvuddrag i deras syn på arbetet kommer här att uppmärksammas: hur arbetet fungerar som distraktion och som förnedring.

För att förstå denna diskussion är det viktigt att läsaren betänker det relativt avgränsade arbetsbegrepp som dominerade den tidiga filosofin. I en omtvistad rekonstruktion av antikens aktivitetsbegrepp gör existensfilosofen Hanna Arendt en distinktion mellan det vi gör för att garantera vår överlevnad och det vi gör för aktivitetens egenvärde.3 Allt som görs för artens överlevnad ingår i Platons och Aristoteles arbetsbegrepp. Arbetet är i deras terminologi en repetitiv verksamhet, ett mänsklighetens ok, något som måste göras – i grunden ett tvång som aldrig tar slut. I motsats till vår tids politiker, HR-administratörer och arbetscoacher ser man därför inte arbete som en domän för utveckling och frihet, tvärtom. På samma sätt motsätter man sig varje försök att tvinga in de fria aktiviteterna (exempelvis filosoferandet) i arbetsbegreppet; varje sådan association riskerar nämligen att instrumentalisera aktiviteter som är värdefulla i sig själva.

Platon och Aristoteles värderar filosofin, i vid bemärkelse, högre än allt annat. Den mest hotande distraktionen från den var arbetet. Målningen ”Platons symposion” av Anselm Feuerbach från 1873.
Platon och Aristoteles värderar filosofin, i vid bemärkelse, högre än allt annat. Den mest hotande distraktionen från den var arbetet. Målningen ”Platons symposion” av Anselm Feuerbach från 1873. Foto: Wikimedia Commons

Hos Platon och Aristoteles är ett utmärkande drag, även jämfört med andra filosofer, att de värderar filosofin högre än allt annat. ”Filosofi” inbegriper i sammanhanget alltifrån aritmetik, geometri och logik till det rent poetiska, kärleken, moralen, kontemplationen av skönhet. Varje hinder för detta breda fält av intellektuella aktiviteter ansågs oavsett nödvändighet vara av ondo, en distraktion från det viktiga i livet. Den mest hotande distraktionen var arbetet. Enligt Platon skulle idealstaten styras av en elitstab av arbetsbefriade filosofer – en aktivitet som han till skillnad från dagens politiker inte betraktade som ett arbete. Anledningen till detta var att han ansåg att meningen med livet – utforskandet av det fulländade, det goda och det vackra – var omöjlig att förena med ett liv i arbete. Detta märks inte minst i följande citat:

Naturen har varken frambringat skomakare eller smeder; sådana sysselsättningar förnedrar de människor som utför dem, usla lönarbetare, eländiga namnlösa som genom själva sitt stånd är uteslutna från politiska rättigheter. Vad det gäller köpmännen som är vana vid att ljuga och bedra, kommer man inte att tolerera dem i staden mer än som ett nödvändigt ont. Den medborgare som förnedrar sig genom att driva kommers i en krämarbod kommer att åtalas för denna förbrytelse. Om han befinnes skyldig döms han till ett års fängelse. Straffet kommer att fördubblas för varje gång brottet upprepas.4

Ekonomen P.D. Anthony beskriver i The ideology of work hur Platon i sitt verk Lagarna argumenterar för att ”statsmedborgare bör hindras från att delta i industri och handel, från att utöva hantverk och driva företag”.5 Även hos Aristoteles är denna omsorg för att minimera arbetet bland de fria männen ett återkommande tema när det ideala statsskicket diskuteras:

Eftersom vi nu studerar det bästa statsskicket, och det statsskick är bäst som kan göra staten lyckligast, och vi tidigare har sagt att lyckan omöjligen kan existera utan dygd, är det uppenbart att i den stat, som har det bästa politiska styret, d.v.s. som har rättrådiga män i absolut mening och inte bara i relation till statsskickets grundläggande principer, där bör medborgarna varken leva som grovarbetare eller som småhandlare (ett sådant liv är nämligen oädelt och motverkar dygden), och inte heller bör de, som skall upptas som medborgare, vara jordbrukare. Det är nämligen nödvändigt med fritid, både för att dygd skall uppstå och politik bedrivas.6

Meningen med det goda livet, vad Aristoteles kallade eudaimonia, är att utveckla kropp och själ, och en förutsättning för detta är fri tid. Arbetet distraherar från det som är viktigt – ändå inser både Platon och Aristoteles givetvis att det utan arbetet är ”fullständigt omöjligt för denna samfällighet att vara självförsörjande”.7 Lösningen är slaveriet.

Den milda förnedringen består i att underordna sin aktivitet naturens lagar och kroppens behov som till exempel jordbrukaren gör. Den intensiva förnedringen består i att underordna sig någon annans vilja.

Ännu vådligare än arbetets distraktionsaspekt är den ofrihet, för att inte säga förnedring, som arbetet innebär. Kritiken bygger här på en annan sida av arbetet, nämligen att det, sådant det organiserades under antiken och ännu mer i våra dagar, alltid medfört en kuvning av den egna viljan. Förnedringen kommer här i en mild och en intensiv form. Den milda förnedringen består i att underordna sin aktivitet naturens lagar och kroppens behov som till exempel jordbrukaren gör. Den intensiva förnedringen består i att underordna sig någon annans vilja, som lönearbetaren tvingas göra. Som Herbert Applebaum observerar i sitt verk om arbetsbegreppets mångfasetterade idéhistoria, var den mindre aggressiva flanken av Atens aristokratiska arbetskritiker mindre intresserad av att avskaffa medborgarens frihet att arbeta än av att garantera hans frihet att inte behöva arbeta.8 Själva frihetsbegreppet definieras, påpekar den tyske sociologen Ulrich Beck, som frihet från arbete.9 Och ”samhället” definieras i sin tur som motsatsen till arbetslivet – samhället består av allmän, politisk aktivitet; av den sortens handlingar som Arendt kallar praxis, handlingar man utför vare sig för att överleva eller för att tillverka något, utan för att de har ett egenvärde – som det politiska samtalet exempelvis.10

Det finns en ofrihet i att underordna sig naturliga behov och tvingas arbeta för att tillfredsställa dem, menade Aristoteles, men den stora förnedringen ligger i anställningskontraktets maktasymmetri. Aristoteles sammanfattar: ”Det är nobelt att inte utöva något smutsigt hantverk eftersom det är den frie mannens kännetecken att inte vara till någon annans förfogande”.11 Visserligen är det uppenbart att Atens fria män materiellt var beroende av slavarnas arbete, men formellt definierades beroendet (liksom i dag) utifrån politisk makt, och slavarnas inkomstberoende var ytterst skambelagt. ”Att svälja sin heder” kan i dag framstå som en förmåga, en strategi som vittnar om långsiktigt tänkande och ”redlighet”. Under den större delen av mänsklighetens historia har det dock ansetts vämjeligt.12

Tvisteämnet bland idéhistoriker har främst gällt huruvida Platons och Aristoteles extrema arbetskritik var representativ för det antika Grekland i övrigt.
Tvisteämnet bland idéhistoriker har främst gällt huruvida Platons och Aristoteles extrema arbetskritik var representativ för det antika Grekland i övrigt. Foto: Wikimedia Commons

Tvisteämnet bland idéhistoriker har främst gällt huruvida Platons och Aristoteles extrema arbetskritik var representativ för det antika Grekland i övrigt. Bland de som motsätter sig en sådan historieskrivning lyfter man gärna fram arbetsromantiserande narrativ från mindre välbärgade greker. Homeros påstod visserligen att människorna var tvungna att arbeta för att gudarna hatade dem, men som Arne Helldén visat rymmer särskilt Iliadens hjälteporträtt ett maskulint arbetarideal i paritet med den sovjetiska manschauvinismens.13 Samma tvetydighet finns hos Xenofon, vars alster annars tolkats in i det arbetskritiska lägret. Betyder detta att arbetskritiken var begränsad till det aristokratiska skiktet av välbeställda män till vilka Platon och Aristoteles hörde, medan det hos den övriga befolkningen rådde en arbetsideologisk ”slavmoral” som värnade arbetets helgd?

Slavsamhällets struktur talar emot detta. Slaveriet som institution gjorde nämligen att arbetsideologin inte behövdes: ”Arbetsideologin blir överflödig i ett samhälle där arbetskraften rekryteras och intvingas efter behag”, skriver Anthony.14 Om kvinnor och slavar oavsett egen vilja är tvingade till arbete så finns det ingen mening i att förankra en arbetsdoktrin i dessa befolkningsgrupper. Bland den avsevärda del av fria män som var tvungna att delta i det manuella arbetet skedde detta inte utan konsekvenser. Poeter gjorde ofta narr av medborgare som deltog i arbetet och att uppmärksamma sådana genanta detaljer var också ett effektivt sätt att håna opponenten i allmänna domstolsmål.15

Ändå förringades inte arbetets nödvändighet; det mesta tyder på att de produktiva näringarna, inte minst jordbruket, var respekterade.16 Slaveriet var den materiella grund som via en filosoferande klick aristokrater tillät mänskligheten att fånga en glimt av idévärlden. Detta var dess främsta funktion, och att de filosoferande aristokraterna sökte legitimera slavsamhället med teorier om fallenhet och ”naturliga slavar” säger mest att även deras tänkande formades av materiella villkor. Hos Aristoteles problematiseras för övrigt Platons essentialism något (trots att han i huvudsak betraktar slavar som djur) och han medger till och med i en passage att slaveriet inte skulle behövas ”om en skyttel vävde av sig själv eller strängarna på en harpa spelade av sig själva”.17 Trots den överdrivna respekten för ”de gamla grekerna” kan man i dag konstatera att detta meddelande till industrisamhället knappast har hörsammats.

 

Europas förprotestantiska arbetssyn

I den romerska republiken intresserade sig det regerande samhällsskiktet mindre för filosofi och mer för krig och politik. Arbetsavskyn var i princip densamma som hos antikens greker med den stora skillnaden att intellektuellt avancerade näringar som medicin och arkitektur uppvärderades. Annars var den fördärvliga aspekten och kopplingen till det eviga slitet vid livskvarnen fortfarande arbetsbegreppets främsta innebörd. Latinets ord för ”arbete”, labor, betyder ”extrem ansträngning förknippad med smärta” och kommer från samma stam som labare: ”att vackla under en börda”.18 Utöver denna association med destruktivitet är även arbetets skam tydlig i Ciceros skrifter, där han på moralisk grund pekar ut skatteindrivaren och kredithandlaren som motbjudande varelser – att ”tjäna pengar på pengar” anses i stort ociviliserat fram till kalvinismens genombrott. Mekanikern, slaktaren, fiskaren och vilthandlaren har vidare ”vulgära” yrken som knappast anstår en man av börd då de enbart skänker sensuella nöjen. Längst ner på skalan befinner sig ”parfymerare, dansare och hela ludum talarium [en slags improviserad viskonst]”.19 Att ”hyra ut sina armar” är ”vulgärt, vanhedrande och under den romerska medborgarens värdighet” – om det inte sker i strid vill säga.20 Men det onödiga arbetet, det som enbart tillfredsställer kroppens begär, är det yttersta beviset på dekadens.

Hos den tidiga judendomen finner vi inga drastiska förändringar gällande arbetets förbannelse även om den antika skammen lättar något. Som det välbekanta bibelcitatet med all önskvärd tydlighet klargör är arbetet mannens hälft av det straff som uppstod ur syndafallet:

Till mannen sade han: ’Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig. Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.’21

Att arbeta är från början en del av mänsklighetens försoningsarbete inom judendomen, och därför inget att skämmas för så som greker och romare i betydligt högre utsträckning ansåg.

Gamla testamentet erbjuder en av de första idealbilderna av det goda arbetet med en arbetande gud som förebild. Målning av Martin de Vos, 1600–1602.
Gamla testamentet erbjuder en av de första idealbilderna av det goda arbetet med en arbetande gud som förebild. Målning av Martin de Vos, 1600–1602. Foto: Rama/Wikimedia Commons

Gamla testamentet erbjuder också en av de första idealbilderna av det goda arbetet med en arbetande gud som förebild. I första Moseboken (2:1-2) sammanfattas Guds Herkulesverk på följande vis: ”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.” Detta var en nyhet. Visserligen arbetade vissa av de grekiska gudarna (Hefaistos och Athena inte minst), men aldrig Zeus. Även under de oskuldsfulla dagarna i paradiset fanns det vidare ett arbetsrelaterat skäl till att människan var där: ”Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.”22 Tyvärr fick det fridfulla påtandet i trädgården ett abrupt slut och judarna accepterade stoiskt arbetet som en möjlighet till botgöring genom vilken människan kan sona för sina förfäders synd och samarbeta med Gud för världens frälsning. Bortom jordelivet skymtade ett rike av välsignad lättja och trots att det inte fanns något skamligt i att arbeta så var och förblev arbetet ett straff.

Den romersk-katolska kristendomen antog ungefär samma syn på arbetet som en konsekvens av arvsynden. I kristendomen förtydligades moralens dubbelhet inför arbetet något – samma dubbelhet som antagligen fanns i antikens Grekland och det tidiga Romarriket, även om den inte reflekterades i dessa epokers litterära kvarlämningar. Dubbelheten återfinns både i det nya testamentet och i kyrkolivet. Vad det gäller bibeltexten är det å ena sidan få som inte känner till Paulus bevingade ord: ”Den som inte vill arbeta får heller inte äta.”23 Infödd i en snickarfamilj bröt Jesus å andra sidan med gängse uppfattningar om högt och lågt beträffande yrkesverksamhet (något som det kristna prästerskapet så småningom skulle få svårt att förhålla sig till) och i flera sammanhang lät han dessutom den mycket Platonska preferensen för via contemplativa lysa igenom. Inte minst i detta utdrag ur Matteusevangeliet:

Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.24

Till skillnad från vissa asiatiska klosterkulturer har den kristna sedan instiftandet likväl varit behäftad med kroppsarbete. Ty även om rättfärdigheten i bön och sökandet efter Guds rike kommer högst, så är det fortfarande ”saligare att ge än att få”.25

Augustinus, som hade stort inflytande på klosterverksamhetens utformning, drev arbetslinjen hårt bakom de heliga murarna. Men 300-talets arbetslinje var snarare en omkastning av vår tids arbetslinje än en forntida variant. Att ge till andra var förvisso saligt, men munkens arbete fick aldrig inskränka kontemplation och bön.26

Här kan tilläggas att denna restriktiva syn på arbete lever kvar bland kloster och motiveras på ungefär samma sätt oavsett religion. I Ajahn Jayasaros introduktion till theravadabuddhismen beskrivs exempelvis hur munkar inom denna tradition vanligtvis arbetar mellan en och två timmar per dag, i huvudsak med städning av det egna klostret. Den själsliga utveckling som de buddhistiska munkarna viger sina liv åt anses inom theravadatraditionen alltför viktig för att de ska ägna tid åt sin materiella försörjning, och eftersom munkarna betraktas som symboler för upplysning är en central del av religionsutövningen bland lekmän att praktisera så kallad dāna genom att lägga förnödenheter (inte minst mat, kläder, mediciner – dock inte pengar) i munkarnas tiggarskålar.27

En viktig skillnad mellan den tidiga distraktionssynen på arbete och den arbetssyn som utvecklades under senantiken och medeltiden var botgöringstanken.

En viktig skillnad mellan den tidiga distraktionssynen på arbete och den arbetssyn som utvecklades under senantiken och medeltiden var botgöringstanken. I De civitate dei (”Om gudsstaten”) driver Augustinus tesen att människan skapades som en rationell varelse och därför skulle överordnas andra djur – inte andra människor. Men arvsynden skapade en träldom ”som gjorde människan underordnad människan i hennes tillstånds bojor”.28 Den samtida Ambrosius av Milano menade vidare att naturen ”skapade en gemensam nyttjanderätt, men bruk och vana skapade den privata egendomen”, samt att ”Herren Gud särskilt ville att denna jord skulle vara allas gemensamma egendom och ge frukt åt alla; men girighet skapade äganderätten”.29 I självuppoffringens tecken gick den katolska kyrkans lära ut på att bryta med denna ordning och ge sitt liv åt andra genom självvald fattigdom; återigen som ett exempel på inversion av dagens arbetslinje vände sig detta budskap dock enbart till en kyrklig elitstyrka.

Hos den teologiska filosofins urfader Thomas av Aquino framträder dubbelheten ytterligare. Thomas aristoteliska syn på både samhälle och arbete är väl känd. Samhället ansågs bestå av ett funktionellt system av utbyten där var part fyller sin funktion. Därför är lydnad ett återkommande tema i Thomas skrifter liksom vikten av att acceptera sin lott i livet. Något frångick Thomas ändå lydnadsprincipen när det gällde sådan nöd som knappast lär ha tillhört sällsyntheterna i det medeltida samhället. Liksom bland föregångare inom kyrkan var äganderätten enbart ytligt respekterad och detta innebar bland annat att ”om en person är i omedelbar fara för fysisk brist och det inte finns något annat sätt för att tillfredsställa hennes behov – då kan hon ta det nödvändiga från en annan persons tillhörigheter, antingen öppet eller i det tysta. Detta är inte heller i strikt mening bedrägeri eller stöld”. Detta resonemang baserades på principen att ”vadhelst en människa har ett överflöd av, tillhör enligt naturlig rätt de fattiga”.30 I en explicit kritik av Augustinus dogmer gällande klosterlivet menade Thomas vidare att ordensfolk inte alls måste delta i ”det aktiva livet” (det vill säga arbetet) – detta är inte ens önskvärt, argumenterade han i sann aristotelisk anda:

Det synes som om det kontemplativa livet hindras av det aktiva livet. Ty för det kontemplativa livet är en viss stillhet för sinnet nödvändig, såsom det heter i psalmen (Ps. 46:11): ’Bliven stilla och sen att jag är Gud.’ Men det aktiva livet för med sig oro, såsom det heter hos evangelisten Lukas (Luk. 10:41): ’Marta, Marta, du är bekymrad och oroad för mångahanda.’ Alltså hindrar det aktiva livet det kontemplativa.31

Rangordningen av livsaktiviteter framträder återigen, och Thomas utarbetade till och med ett hierarkiskt system över ståndssamhället där jordbruket hamnade högst upp på skalan (under prästerskapet givetvis) och kommersen längst ner. Med Thomas bekräftas således den antika arbetssynens inflytande på den västerländska idéhistorien.

Den medeltida europeiska arbetskritiken kretsar alltså liksom den antika grekiska kring två teman. Det första rör vanhedern i anställningskontraktet; att underordna sig någon annans vilja. Det andra rör arbetet som distraktion och hinder för själslig utveckling. Utöver detta finns ett särskilt förakt för parasiterande yrkesgrupper som inte bidrar med något essentiellt till mänskligheten. I mer än tusen år är särskilt finans- och handelsmän föraktade då dessa enbart anses slå mynt av valuta- och varuflöden. Som vi ska se innebär protestantism och industriell kapitalism en radikal omvärdering av alla dessa punkter. När reaktionen på arbetsideologin på allvar blossar upp under 1800-talet är ändå den ursprungliga arbetskritikens huvudpunkter tydligt igenkännbara.

 

Fotnoter:

1. I Sharon Beder, Selling the work ethic: From puritan pulpit to corporate PR, London: Zed; Scribe, 2001, s. 9.

2. Här ett tillägg som tyvärr bara angår en handfull strukturalister som i min analys av arbetsideologin sett en ”idealistisk” tendens. Trots att dessa ”marxister” gärna använder sig av ”idealism” som ett slags skällsord är det uppenbart att de inte förstår ordets innebörd. Idén tycks vara att all idéanalys avslöjar en hegelianism där man bortser från den bas på vilken politikens och juridikens överbyggnad vilar. Men detta är en vulgär uppdelning utan någon som helst grund i marxistisk teoribildning (som jag för övrigt inte betraktar som något samhällsvetenskapligt facit, vilket vi snart ska se). Som Fromm noterar i en utredning av begreppen finns det flera typer av idealism och materialism. Marx var ytterst kritisk mot den mekaniska, ”borgerliga” typen av materialism: ”den abstrakta materialism som hör naturvetenskapen till och som exkluderar historien och dess processer” samt reducerar känslor och idéer till kemiska kroppsprocesser som om ”tanken var för hjärnan vad urinen är för njurarna”, se Erich Fromm, Marx’s concept of man, London: Continuum International Publishing Group, Limited, 2006, s. 9. Marx materialism är en historiematerialism där två av grundtankarna är att det finns en interaktion mellan bas och överbyggnad (även om basen alltid har ”sista ordet”) och att människan är ett socialt subjekt med förmågan att ändra sina materiella betingelser. I sina Teser om Feuerbach kritiserar Marx den grova materialism han inte minst såg hos Robert Owen: ”Den materialistiska läran att människan är en produkt av omständigheterna och av uppfostran, att förändrade människor alltså är produkter av andra omständigheter och ändrad uppfostran, glömmer att omständigheterna förändras just av människan och att uppfostraren själv måste uppfostras”, i Joachim Israel, Alienation: From Marx to modern sociology, London: Allyn and Bacon, 1971, s. 66. Det en ideologianalys kan visa är varför generationer av människor inte ändrar på de materiella omständigheterna, hur ideologiska stödstrukturer cementerar materiella produktionsvillkor. Den som ser den kritiska granskningen av dominerande idéer som en lönlös form av ”idealism” borde själv reflektera över sina skäl att alls ingå i politisk diskussion. Bakom epitetet ”materialism” avslöjar sig ofta en mer avsmalnad ideologikritik där måltavlorna är bestämda från början (särskilt populärt bland debattörer som stoltserar med sin ”materialism” är i dag att kritisera ”identitetspolitiken”). Mer konsekvent för de ”materialister” som i all (annan) ideologikritik ser ”idealism” vore att likt Owen minimera sitt deltagande i idédebatten och engagera sig desto mer i de materiella praktiker som beskrivs i kapitel 10 av den här boken.

3. Hannah Arendt, The human condition, Chicago: University of Chicago Press, 1958.

4. I Paul Lafargue, The right to be lazy, and other studies, Chicago: C.H. Kerr & Co., 1907 [1887], s. 59.

5. P. D. Anthony, The ideology of work, London: Tavistock, 1984, s. 16, min kursivering.

6. Aristoteles, Politiken, Göteborg: Paul Åström Förlag, 2003, s. 1328a-29b.

7. Ibid., s. 1328a.

8. Herbert Applebaum, The concept of work: Ancient, medieval, and modern, Albany, N.Y.: State University of New York Press, 1992, s. 34.

9. Ulrich Beck, The brave new world of work, Malden, Mass.: Polity Press, 2000, s. 11.

10. Arendt, The human condition, s. 195.

11. I Applebaum, The concept of work, s. 71.

12. Som vi ska se finns det dock skäl att ifrågasätta hur djupt den beteenderelaterade underordningen påverkar oss. Hos exempelvis Scott och Certeau hittar vi mängder av exempel på hur en yta av medgörlighet kan dölja ett hav av undertryckt motstånd – vad Scott kallar ”infrapolitik”, se kapitel 10.

13. I Jan Ch. Karlsson, Arbetets frihet och förnedring: En antologi, Stockholm: AWE/Geber, 1979, s. 40.

14. Anthony, The ideology of work, s. 22.

15. Applebaum, The concept of work, s. 35–36.

16. Som Platoncitatet ovan antyder fanns sådan respekt emellertid inte för det som i dag kan anses vara den mest belönade av alla professioner, nämligen ekonomens. Den starka länken mellan värdighet och nödvändighet blir här särskilt tydlig. Handel var den lägsta formen av aktivitet, som enbart bosatta invandrare skulle tillåtas, enligt Platon. Bertrand Russell sammanfattar med uppenbar förtjusning Aristoteles syn så här: ”Rikedom från handel hatas med rätta då den är onaturlig. Den mest hatade sorten, och med störst anledning, är kredithandeln då den skapar förtjänst på pengarna i sig och inte från de naturliga objekt de härrör från. Pengar var avsedda att användas i utbyte, inte för att höja en ränta […] Av alla sätt att skapa rikedom på är detta det mest onaturliga”, se Bertrand Russell, History of Western philosophy, London: Routledge, 2000.

17. Karlsson, Arbetets frihet och förnedring, s. 155.

18. Beder, Selling the work ethic, s. 12.

19. Applebaum, The concept of work, s. 95.

20. Adriano Tilgher, Work: What it has meant to men through the ages, London: George G. Harrap, 1931, s. 8.

21. Rom 3:17–19.

22. 1 Mos 2:15.

23. 2 Thess 3:10.

24. Matt 6:28–33.

25. Apg 20:35.

26. C. Wright Mills, White collar: The American middle classes, New York: Oxford University Press, 1951, s. 216.

27. Ajahn Jayasaro, Without and within, Bangkok: Buddhadasa Indapanno Archives, 2013.

28. I Anthony, The ideology of work, s. 26.

29. I ibid., s. 27.

30. D’Entrèves i ibid., s. 171.

31. I Karlsson, Arbetets frihet och förnedring, s. 91.

Publicerad
1 day sedan
Demonstration den 29 december i centrala Teheran, innan internet släcktes ner i landet. Foto: Fars News Agency via AP/TT

Iran: Riktig revolution bara genom arbetarklassen

Enorma protester i Iran som en desperat regim försöker slå ner – just i denna historiska brytpunkt måste arbetare, fattiga och förtryckta genomföra en verklig revolution, som inte kapas av auktoritära krafter, skriver Roxana Talaremi.

I denna historiska brytpunkt – innan regimen slutgiltigt faller, fram till dess att revolutionen slår ut i full blom – just i detta mellanrum rör sig kontrarevolutionens skuggor som tätast, och fascistiska intriger hotar de folkliga frihetsrörelserna från alla håll.

På den ena sidan står stormakterna och deras lydiga fascistiska klientstater, som i sitt egenintresses namn söker tygla och avväpna revolutionen genom att föra in sina utvalda representanter. Under högtidliga paroller om demokrati och mänskliga rättigheter strävar de efter att installera sina egna förtrogna mitt i revolutionens flöde, för att dirigera folkets framtid i maktens och dominansens riktning.

Flagga med iranska Mahsa Jina Amini

Iran: Protester och förtryck två år efter Aminis död

På den andra sidan försöker de reformistiska krafterna inom den fascistiska ordningen att hindra revolutionens framväxt genom kosmetiska förändringar: att byta ut ansikten men bevara systemets kärna. Genom att flytta runt maktens figurer söker de rädda själva strukturen av den förtryckande regimen.

Samtidigt ger den populistiska parollen om ”alla tillsammans” – som manar till en förrädiskt inkluderande enhet mellan vänsterkrafter och reaktionära block, inklusive monarkister och extremhöger – näring åt en ny cirkelgång för auktoritära och fascistiska maktformer.

Riv upp fascismens och kapitalets rötter

För i hjärtat av varje verkligt frihetssträvande rörelse är arbetarklassen den avgörande kraften. Det är de som driver ekonomin framåt och själva bär tyngden av kapitalismens fattigdom, diskriminering och exploatering. Ingen revolution kan, utan arbetarnas aktiva närvaro och deltagande, riva upp fascismens och kapitalets rötter.

Därför är den antifascistiska revolutionära rörelsens historiska uppdrag att blottlägga kontrarevolutionens aktörer – både de som agerar inifrån makten och de politiska agenter som tjänar främmande stater. En revolution som vilar på rättvisa, jämlikhet och frihet kan endast bli verklighet genom en öppen och organiserad konfrontation med hela systemet, utan att luta sig mot internationella maktsfärer. Den måste bäras fram av de utestängda, de glömda och de utnyttjade: de fattiga, de förtryckta och arbetarna i kamp mot kapitalismens dominans. Fascismens slut kan inte nås utan att kapitalets logik bryts.

Nej till beroende av internationella makter! Nej till reaktionära reformer inom maktapparaten! Ja till självorganiserade, rådgrundade, oberoende, antiauktoritära och jämlikhetsdrivna rörelser!

Roxana Talaremi är lärare och antifascistisk aktivist.

Skräcken sprider sig bland iranierna – solidaritet för överlevnad

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Forssell hästhuvud Hitler äpplen
Tv4 rapporterade under gårdagen om att Forssell skickade fejkat hästhuvud till Byggnads fackordförande under tiden han var ordförande för Muf. Foto: Skärmavbild, Lars Schröder/TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Blanda äpplen och häst­huvuden!

”Att få protestera mot makthavares förda politik med spektakulära aktioner utan att dömas till fängelse – det är så självklart att det inte borde behöva sägas”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz som menar att vi måste slå vakt om yttrandefriheten.

På nätet cirkulerar nu många ordvitsar om att jämföra äpplen och hästhuvuden. Bakgrunden är rättegången mot den man som anklagas för olaga hot efter att ha lämnat en korg med äpplen med Hitler-ansikten utanför migrationsminister Johan Forssells (M) bostad. Åklagaren yrkar på fängelse och domen ska falla fredag 27 februari.

”En fällande dom skulle kränka demonstrations­friheten”

Samtidigt har vi påmints om att under Forssells tid som ordförande för Moderata ungdomsförbundet så skickade dessa ett avhugget hästhuvud (alltså, från ett gosedjur) till Byggnads ordförande tillsammans med en maffiareferens. 

Det är klart att vi ibland måste jämföra äpplen och päron. Eller hästhuvuden. Och även blanda dem.

Det viktiga är yttrandefriheten

Det betyder inte att vi måste komma fram till att en av aktionerna borde vara laglig, den andra inte. Inte ens att en var mer var omoralisk eller osmaklig än den andra. Eller för all del, det kan den offentliga debatten gärna få syssla med, om de debatterande vill.

För det vi måste slå vakt om nu är yttrandefriheten. Att få protestera mot åsikter man tycker är fel är självklart. Lika självklart som att åsikterna ska få uttryckas från början. Att få protestera mot makthavares förda politik med spektakulära aktioner utan att dömas till fängelse – det är så självklart att det inte borde behöva sägas. En åsikt som delas av många, mest uppmärksammade i veckan kanske kriminologen Leif GW Persson och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. 

Amalthea Frantz:
Modiga medier lika viktiga 80 år efter krigsslutet

Tidningen Arbetaren har alltid stått upp för yttrandefrihet. På nätet kommer denna krönika antagligen bemötas av några ”men socialistdiktaturerna då”. Mitt tips är: googla lite. Vi är frihetliga socialister och har alltid varit motståndare till alla totalitära stater, inte minst den så kallade Sovjetunionen. Bland de första som förföljdes och avrättades där var våra meningsfränder, alltså anarkister och liknande antiauktoritära delar av arbetarrörelsen. 

Vi kommer fortsätta stå upp för yttrandefriheten. Detta borde också vara en självklarhet för alla, oavsett politisk hemvist. Förutom för dem som faktiskt längtar efter totalitära stater. En eventuell fängelsedom mot mannen i Rojavakommittéerna för oss lite närmare den dystopin. Som Arbetaren löpande har skrivit om senaste åren hotas yttrandefriheten från flera håll, i Sverige och hela världen.

Så, jag hoppas att vi får se fler politiska aktioner som väcker allt från glädje till avsky. De behövs för att sätta ljus på viktiga frågor. 

Svaret: äpplen eller päron?

Jag avslutar med en kort personlig jämförelse mellan äpplen och olika sorters avhuggna dockhuvuden:

IS-dockan hållande ett avhugget dockhuvud och någon sorts leksakskniv, som lämnades utanför bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousas bostad, är så klart riktigt läskig att få syn på. Den har försvunnit lite i debatten. I den finns ingen humor – den syftar på den svenska regeringens stöd till den syriska, al Qaida- och IS-kopplade övergångsregimen, och det är ingen kul historia. Men uppenbarligen lyckades dockan sätta en del ljus på denna besvärande fråga. 

Hitler-äpplena är däremot riktigt fyndiga – ”äpplet faller inte långt från trädet”, vilket anspelar på ministerns sons samröre med nazistgrupper. 

Det avhuggna hästhuvudet 2004 var redan då en ganska trött referens, dessutom med en viss anspelning på våld. Lite kul och påhittigt, men inte jätte. Det sjukaste i den historien är högerns besatthet av att kalla fackföreningar för ”maffia”. 

Slutsats: Vad jag personligen tycker om verkshöjden är inte så intressant. Men alla tre aktionerna ska få existera i en modern demokrati. 

Civilförvsvarsminister Carl-Oskar Bohlin och vice statsminister Ebba Bsuch

Advokaten ryter ifrån mot regeringens utspel: ”Demonstrera mera!”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Grovsnusmumriken säger ...

Håll ut! Snart är det vår!

”Håll ut!! snart är det vår!!
Eller ’min’ som Moderaterna brukar säga …
… eller ’Ut ur vårt land, Blattajäuvel!! Som Sverigedemokraterna säger.”

Bild: Kattis Mörk, manus: Crille M

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan

Podden besöker Konträr

Podden besöker Konträr

Hur kan man säkra finansieringen för teater när kulturbudgeten minskar? Podden Kulturplats besöker Konträr, en scen för kontemporär teater på Söder i Stockholm.

Under våren finns såväl internationella gästspel som egna produktioner i programmet. Så såg det inte ut hösten 2024 då det satt det en skylt utanför dörren: ”Stängt på grund av kulturpolitik”. 

Moa Alsén exekutiv producent för Foto: Tuija Roberntz

När Kulturplats besöker Konträr i början av 2026 har man infört ett abonnemangssystem i förhoppningen om att kunna ta sig bort ifrån krångliga ansökningsprocesser och samtidigt skapa utrymme för det som den scenkonst man vill se. I det tredje avsnittet av Kulturplats möter vi Konträrs exekutiva producent Moa Alsén för att få höra mer.

– Målet är att klara oss själva, säger hon.

Podden ges ut av Tuija Roberntz. Avsnittet publiceras i samarbete med tidningen Arbetaren.
Här kan du lyssna på tidigare avsnitt av podden Kulturplats.

Åkessons mardröm speglar SD:s van­före­ställningar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan

Vännäs – Västerbottens Venedig

Hej och ursäkta radioskuggan från oss! Det har varit så fullt upp med resande och intervjuer att bloggen har hamnat lite efter. Men jag lovar att ni ska få följa med på allt. Bara med lite fördröjning!

Vi lämnade Gävle och tuffade vidare norrut. Halvvägs till Umeå rörde sig tågvärden fram mot oss, eller ja, mot Greta. Han sken med hela ansiktet och nästan skuttade fram till våra platser.

– Äntligen får jag träffa henne, sa han till mig när han märkte att Greta satt upptagen i telefon.

– Jag kommer stå där borta, så bara säg till när hon har möjlighet.

Efter en stund kom han igen och Greta avbröt sitt telefonmöte. Tågvärden satte sig på huk intill och började prata på engelska.

– Jag kan prata svenska, sa han. Men i sådana här stunder, när något verkligen är på allvar för mig, så föredrar jag engelska.

Sedan berättade han att han var från Västbanken. Han hade bott i Sverige i femton år och var innerligt tacksam för Gretas engagemang för Palestina. Han berättade om sin familj och att det dagliga livet var fruktansvärt svårt, ekonomiskt var det nästan omöjligt att överleva. Han berättade om hur israeliska bosättare bara några dagar tidigare hade förstört ett hus i hans hemby, och gjort en stor familj hemlös. Själv hade han varit engagerad under lång tid här i Sverige och varit med och bland annat startat upp organisationer för Palestina i Umeå.

– Ta mitt nummer om jag kan hjälpa er med någonting, vad som helst, sa han innan han gick och gjorde utropet i högtalarna:

”Mina damer och herrar, vi ankommer snart till Umeå och här har vi två stopp, Umeå Östra och Umeå Central. Se till att se efter så att ni inte glömmer något ombord.”

Vännäs, medborgarråd och klimatkris

Vi sa hej då till tågvärden och gick av vid Umeå Central. Efter att ha sprungit i kapp bussen åkte vi fyra mil i nordvästlig riktning – till Västerbottens Venedig: Vännäs. Det finns varken kanaler eller gondoler där såvitt jag vet men en annan koppling. Återkommer till det.

I Vännas bjöds vi hem till de pensionerade grundskolelärarna Anders, 72, och Anita, 70, som bor i källaren i en treplansvilla, Anders barndomshem. De två övre planen bebos av barn och barnbarn och under vår intervju dök de upp en efter en. Till sist var det tre generationer representerade och mer eller mindre involverade i samtalet men här tänkte jag lägga fokus på Anders och Anita och det de hade att säga.

Jag har intervjuat Anders tidigare och det kändes naturligt att höra av sig när vi skulle till hans trakter. Det var senhöst 2022 och jag hörde honom tala i en rättssal strax utanför Stockholm. Han stod åtalad för sabotage efter en motorvägsblockad med organisationen Återställ våtmarker. Ett brott han satt häktad i fem veckor för men som han och de andra aktivisterna senare friades ifrån i en dom i Högsta domstolen.

Då berättade han hur han såg vidden av klimatkrisen i samband med Gretas första skolstrejker. Hur han därefter hade engagerat sig på många olika sätt utan att det hade fått någon som helst effekt. Nu var han ”bara en vimsig gubbe som ställde sin kropp till förfogande” och han gjorde det med sina barnbarn för ögonen:

– De där små, oskyldiga, snälla, fina små barna som inte kan bestämma någonting och göra någonting åt något. Det är deras framtid som vi förstör, sa han.

Nu bjöds vi på gröt, hemsyrad gyllenkål (med gurkmeja och ingefära), chokladhummus (!) och Anders hembakta fröbröd.

Hur ser ni på det politiska läget i Sverige idag?

– Klimatet är den stora stora grejen för mig och jag tror inte att det är något av partierna som kan fixa det. Jag tror inte att vårt system är uppbyggt så. Jag tror att klimatfrågan är för stor och komplex för att den ska kunna lösas med att några kanske börjar så smått under fyra år och sedan blir det en annan regering… Och det blir bara mer och mer bråttom, dessutom. Så jag tycker att det är kört på det sättet, med politiken, sa Anita och fortsatte:

– Jag tror ju att vänsterblocket är snällare och bättre. De hittar inte på lika mycket hemskheter som de andra men det finns inte förutsättningar att fixa det för dem heller. Och de har också kopplingar till industrin och förväntningar på olika sätt, att tjäna pengar. Det känns bara som en gröt. Så nej, jag tror inte på dem när det gäller att lösa klimatfrågan – inte alls.

Och när du säger ”dem”, då menar du hela det politiska spektrat?

– Ja, precis. Jag tror att det är folket… Det här med medborgarråd, i de här stora frågorna, som skulle kunna vara effektivt. Här i Sverige och i många andra länder. Vi hör ju samman allihopa, vi lever på samma planet och har samma dilemma.

En liten faktaavstickare: Medborgarråd för klimatet har testats i flera länder – även i liten skala nationellt i Sverige. I Gävle pågår just nu försök med ett lokalt medborgarråd specifikt för att samtala om utsläppen från trafiken.

Ett medborgarråd går ut på att slumpmässigt utvalda invånare får diskutera och gemensamt presentera förslag till klimatpolitiska åtgärder. Det kanske mest omskrivna är det franska från år 2020 där president Macron lovade att ta vidare samtliga 149 förslag i oförändrat skick till Nationalförsamlingen men där slutresultatet blev minst sagt urvattnat.

Ett av förslagen – att landet skulle förbjuda inrikesflyg på korta sträckor – blev en världsnyhet. Det handlade egentligen om ett förbud mot flyg på sträckor som kunde ersättas av en tågresa på fyra timmar eller mindre. Sammanlagt skulle det omfatta omkring 35 000 avgångar per år.

Efter att regeringen och lobbyister från Air France lagt sina händer vid lagförslaget blev slutresultatet att alla avgångar som kunde ersättas med en tågresa på 2,5 timme eller mindre förbjöds – men bara direktförbindelser. Även andra kryphål infördes. De 35 000 avgångarna som skulle ha ställts in årligen blev till sist till 5 000 avgångar, motsvarade 2,5 procent av de drygt 200 000 årliga franska inrikesflygningarna.

Tillbaka till Anita som fortsatte att berätta efter att ha lagt lite gyllenkål (i Önosburken ovan) på en bit av Anders fröbröd. De har ett växthus sedan ett par år tillbaka, berättade hon. Odlingarna och förstås de små barnbarnen mellan ett och sex år, står för den stora glädjen i livet.

Det är så olika hur länge man har tänkt på de här stora frågorna och sett vidden av klimatkrisen. Hur har det varit för dig?

– Anders och jag läste väl vår första klimatbok när Jon var liten, det är ju snart femtio år sedan. Och sedan har jag alltid haft obehagskänslor av allt som måste vara fel, har jag tänkt. Det här kan ju inte vara rätt, sa hon.

Men det var först omkring 2018 som engagemanget kom igång ordentligt.

– Vi satte igång med att förkovra oss mer och mer och började med den ena klimatrörelsen efter den andra, som vi tyckte var mest effektiv. Vi började här i Vännäs med Fridays for Future. Och 500 personer lyckades vi få ihop. Men då hade vi nyss varit lärare och hade mycket kontakter och det kom barn från skolorna.

Du säger att det inte känns som att något parti kan möta de här utmaningarna? Hur känns det att tänka på det? Man har ju vuxit upp ändå med att få lära sig i skolan om hur politiken fungerar och det demokratiska systemet… Och ni har undervisat om det säkert också. Hur känns det att tänka på, som du beskriver, att det inte erbjuds någonting för en – förutom att ta saken i egna händer på något sätt?

– Det känns ju lite som att världen är en jätte på lerfötter och man står längst upp och balanserar.

Jag vände mig mot hennes man, som hade suttit tyst under nästan hela samtalet hittills. Blicken var lite frånvarande, han trummade med fingrarna mot bordsskivan.

Vad tänker du, Anders?

– Det snurrar rätt mycket i huvudet, särskilt på morgonen brukar det drälla omkring.

Vad är det som dräller omkring då?

– Jag brukar bli lite deprimerad på morgonen. Har ingen lust att vakna, sa han och tog ett djupt andetag.

– Men ja, vad ska man säga… Jag tänkte lite på en grej jag såg, två killar som hade lyssnat igenom Magdalena Anderssons tal och hittat ”k-ordet” en gång på nio tal eller vad det var. Pappa och mamma var socialdemokrater och det var aktiviteter överallt i landet, i byarna och man sa att ”nu ska vi göra det bättre för dem som har det svårt”. Men vart har det tagit vägen? Hur ser det ut nu? Jag tycker att det känns som att Socialdemokraterna har ett rätt stort ansvar för att Sverigedemokraterna kunde växa så otroligt mycket. För de slutade ta ansvar för de människor som de borde ha tagit ansvar för. Så att de kände att någon stod upp för dem. Och då blev de istället lätta offer för dem som sprider löften omkring sig hejvilt – att de ska sänka bensinpriset och sånt.

Temperaturmål och livets korridor

Här vill jag bara sticka in igen. För att påminna om var det är vi befinner oss i, det här som lite slentrianmässigt, kallas för klimatkrisen. Det kan vara svårt att greppa de här temperaturmålen och 1,5 eller två graders uppvärmning – vad det egentligen handlar om. För det som kan tyckas vara små temperaturskillnader innebär i själva verket något oerhört eftersom det är fråga om att rucka medeltemperaturen på planetär nivå. Det har nämligen aldrig någonsin skett en snabbare ökning i global medeltemperatur under den tid som den moderna människan existerat. Trots enorma variationer – istider och varmare perioder – så har medeltemperaturen på jorden under de senaste tre miljoner åren i själva verket hållit sig i ett snävt spann kring 14 grader Celsius. Som lägst omkring minus fem från detta medel – då har det varit djup istid. Som högst, runt plus två. Utrymmet mellan minus fem och plus två – det kallar professor Johan Rockström för livets korridor. Den smala korridor där vi vet att mänskligheten kan leva. Utanför den, kan ingen veta. Nu är vi med stormsteg på väg ut ur den här korridoren.

Tillbaka till Anders vid köksbordet i Vännäs:

Hur har ditt engagemang sett ut i olika rörelser?

– Vi startade upp Miljöpartiet i Skövde, vi bodde där nere. Sen var det ju kärnkraftsomröstningen då, som blev ett kraftigt bakslag. För nej-linjen ledde ju så länge det fanns ja och nej som alternativ. Och sen kom det här ”avveckla med förnuft” och då hade vi sex kärnkraftverk. Och när de vann så byggdes det sex till. Sen satt man ju nere på botten ett bra tag, sa Anders och fortsatte trumma på bordet.

– Efter att vi började med Fridays for future satte vi igång och hade möten med politikerna i Vännäs kommun. En gång i månaden i ett helt år. Vi visade dem filmer med klimatforskare och försökte få dem att fatta hur läget var och att de måste göra någonting… Det enda vi fick dem att göra var att sätta upp en skylt på ett gräsområde om att ”här klipper vi inte – till förmån för humlor och bin”. Ett område stort som vårt vardagsrum.

Greta frågade:

Kändes de mottagliga överhuvudtaget för det ni sa?

– De var trevliga när vi träffades, men det blev ingen verkstad.

Anders engagemang har fortsatt, som han ser det utan framgång. I kommunerna, vidare genom Extinction Rebellion och in i Återställ våtmarker.

– Med dem har vi fått mycket uppmärksamhet för att vi varit jobbiga och läskiga, men utsläppen har inte minskat. Samtidigt: att ge upp det är ju inte något alternativ. Ska jag strunta i mina barns och barnbarns framtid? Och alla de fantastiska systemen som finns? Det går ju inte.

Greta:

– De flesta känner inte så, verkar det som. Utan att det är lättare att bara blunda eller att inte tänka på det. Eller att bara ge upp. Hur tror ni att klimatrörelsen kan få fler människor att komma till den insikten som ni har och också börja agera?

Anders:

– Det känns ju nästan som att det är frågan om att prata med en och en. Prata med folk. Sitta tillsammans med dem. Det är ju en stor och lång process förstås.

Ofta tycker jag att det verkar som att ens engagemang kan uppfattas som att man vill ”tvinga” andra att agera, att läsa på eller på något sätt organisera sig. Hur tänker ni kring det?

Greta:

– Att bjuda in någon eller säga till någon att de borde bli aktiva i en rörelse för till exempel klimaträttvisa. Folk tror att det är en skambeläggning. Att man säger till någon ”du bör intressera dig för mitt specialintresse” och ”du gör fel”. Vilket det absolut inte är. Det är en ren kärlekshandling att bjuda in någon till den typen av gemenskap. Att säga till någon ”jag vill att du ska engagera dig med mig för allting som faktiskt spelar roll”.

Anders:

– Jag brukar säga till andra att det enda sättet att hålla näsan ovanför vattenytan, det är att vara med folk som begriper och vill göra någonting.

Det här är något som ständigt återkommer i mina (Alexandras) samtal med aktivister, forskare men också journalister som jobbar specifikt med miljö- och klimatfrågor. Förra året skrev jag tillsammans med den fenomenala journalisten och författaren Lisa Röstlund en handbok i klimatjournalistik och vi intervjuade experter och journalistkollegor i hela världen. I princip alla pratade om det här: att man akut behöver varandra för att orka fortsätta göra sitt jobb på ett bra sätt.

Att motståndet finns på alla nivåer. Till och med i ett land som Sverige känner klimatjournalister att de blir ”redaktionens dåliga samvete”. Att man hela tiden är den som ”förstör festen” genom att påpeka vad forskningen säger om hur akut läget är. Och att viktiga artiklar och granskningar motarbetas om de rör känsliga frågor eller mäktiga industrier som exempelvis skogsindustrin. Utan att ha stöd i vänner och kollegor som har samma grundläggande förståelse, är det svårt att orka då.

Gyllenkålen plockades undan, chokladhummusen också. Innan vi lämnade Anita och Anders kom ett av barnbarnen hem, en av dem som Anders berättade i rättssalen att han kämpade för. Vi vinkades hej då av tre generationer Bäcklund och gick mot busstorget i Vännäs.

Hur Venice blev Vännäs

Där fick vi strosa runt en stund i väntan på bussen. Greta skulle ta ett samtal med organisationen Progressive international (som senare skulle generera en massa rubriker). Jag såg mig omkring lite och passade på att googla för att påminna mig om den gamla historien härifrån – den om hur Venice blev Vännäs. Ni kanske redan har hört den?

Det var över trettio år sedan det koreanska nygifta paret Houng Won Paik och Young Chin gick fram till biljettkassan på Stockholms central och bad om ”two tickets to Venice, please”. De klev ombord på det nattåg de hade biljett till men när de vaknade på morgonen och tittade ut genom fönstret var det snö istället för kanaler.

– Vi älskade varenda minut av resan. Så mycket snö har vi aldrig sett, sade paret – enligt TT – till Västerbottens-Kuriren.

För Greta var det extra trevligt att få vistas i Västerbottens Venice, eftersom hon i slutet på förra året blev bannlyst från det riktiga Venedig efter en klimataktion…

Nåväl, vi avslutar med en kort information till den som undrar: Chokladhummus var otippat gott! Nu fortsätter vi norrut, rapporterna kommer allt eftersom. Stay tuned!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Rasmus Hästbacka är jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna. Foto: Henrik Montgomery / TT, Privat. Montage: Arbetaren

Anställnings­skyddet är ett skämt och utköp ett hån

Det har aldrig varit svårt att sparka folk i Sverige, åtminstone inte juridiskt sett. Och även om du sparkas i strid med lagen, och även om en domstol fastslår att det är lagbrott, så kan arbetsköparen köpa sig fri från domen genom att betala ett skadestånd, skriver Rasmus Hästbacka.

Jag sitter ofta i smutsiga förhandlingar där arbetsköparen redan har bestämt sig för att sparka anställda för att de har drabbats av arbetsskador eller sjukdomar – eller för att de är fackligt aktiva eller skyddsombud. Sådana gånger bryr sig motparten inte ett dyft om lagen om anställningsskydd, LAS. De anställda erbjuds att bli ”frivilligt” utköpta under hot om tvångsutköp. Hur går det till?

Först måste man förstå att det aldrig har varit svårt att sparka folk i Sverige, åtminstone inte juridiskt sett, bara ekonomiskt dyrt i vissa fall. Enligt paragraf 39 i LAS kan arbetsköpare alltid sparka anställda och sedan köpa ut dem mot deras vilja. Även om du sparkas i strid med lagen, och även om en domstol fastslår att det är lagbrott, så kan arbetsköparen köpa sig fri från domen genom att betala ett skadestånd som anges i paragraf 39. Kort sagt: det är inskrivet i lagen att pengarna står över lagen.

Tvångsutköp innebär alltså att du förlorar jobbet även om du vinner i domstol. Själva beteckningen på LAS är därför något missvisande: lagen om anställningsskydd. En mer träffande beteckning vore lagen om arbetsköpares rätt att sparka arbetare på vilka grunder som helst.

Eftersom alla fackföreningar vet hur paragraf 39 funkar är det sällan lönt att stämma arbetsköparen och driva en tvist hela vägen till domslut. Det blir i stället en förhandling om hur stort det ”frivilliga” utköpsbeloppet ska bli. 

Tufft för den avskedade

Även när fackföreningar är beredda att kriga hela vägen till domslut, är det sällan som de anställda pallar. Uppsagda arbetare måste skaffa nytt jobb senast när uppsägningstiden löper ut (eller tvingas gå på A-kassa). Avskedade arbetare får inte ens uppsägningslön. Mentalt kan det var mycket tungt att både kriga i domstol angående det gamla jobbet och försöka påbörja ett nytt jobb. Det är inte heller ovanligt att arbetsköpare trakasserar och knäcker arbetares självförtroende, varpå arbetaren accepterar ett skambud.

Summan av kardemumman är att utköpsbeloppet vanligtvis blir betydligt lägre än det skadestånd som arbetaren kunde ha fått i domstol. 

Enligt LAS paragraf 39 har den anställda rätt till minst 6 och max 32 månadslöner, beroende på hur lång anställningstid personen har samlat ihop. Sist jag satt i en smutsig förhandling fick den avskedade arbetaren 150 tusen kronor. Gången dessförinnan lyckades vi pressa fram 12 månadslöner. Det är ovanligt bra – men ändå på tok för lågt (med tanke på att arbetaren inte borde ha fått sparken överhuvudtaget).

Hur ska facket förhålla sig?

Så, hur bör fackföreningar förhålla sig till dessa smutsiga förhandlingar? En del syndikalister anser att man alltid ska säga NEJ till utköp. Jag förstår attityden men då kan motparten ändå sparka och köpa ut folk. 

Jag tycker att vi ska skingra alla illusioner om att juridiken kan rädda folks jobb. Juridiken kan hjälpa sparkade arbetare att i någon mån ”äga berättelsen”. När arbetare söker nytt jobb och får frågan om de fick sparken från förra jobbet kan de svara ”Jovisst, men arbetsköparen bröt mot LAS och betalade skadestånd för det.” Juridiken kan också ge plåster på såren genom skadeståndet, men för att rädda en anställning krävs det andra metoder.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Bomber över Gaza
Fler än hälften av de dödade är kvinnor, barn och äldre. Foto: Yousef Al Zanoun/TT

Dödssiffran i Gaza betydligt högre än befarat


Över 75 000 döda. Det är den nya chockerande siffran från de första 16 månadernas krig i Gaza, enligt en ny studie från den ansedda medicinska tidskriften Lancet som presenterades på torsdagen.

Siffran är därmed betydligt högre än vad som tidigare angetts och innefattar palestinier som dödats eller dött till följd av det israeliska folkmordet på den instängda och svårt utsatta  befolkningen i Gaza under perioden oktober 2023 till januari 2025.

Över 42 000 av de dödade var antingen kvinnor, barn eller äldre, skriver Lancet i sin rapport. 

Trots omvärldens omfattande protester fortsätter dödandet i Gaza, även efter den så kallade vapenvilan. Arbetaren kunde bara härom månaden rapportera om att i genomsnitt dödar israelisk militär ett barn om dagen i det sönderbombade området.

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Så här lät Gretas och mitt samtal när vi snackade om våra tankar inför besöket:

Greta: 

– God morgon! Vi är i Gävle, det snöar här. Låsförvaringsskåpen är ur funktion så vi ska gå till Kulturhuset och se om vi kan lämna våra väskor medan vi går runt och intervjuar folk här i stan. 

Alexandra:

– Annars får vi bära.

Greta:

– Annars får vi bära vilket är fine. Jag brukar gå så här som en snigel. Den här väskan har blivit en del av mig. Den är också större än jag så det är lite opraktiskt men man vänjer sig. 

Alexandra: 

– Du tippar inte baklänges då?

Greta: 

– Nej, då.

Alexandra:

– Vad har du för förväntningar inför de här timmarna i Gävle?

Greta: 

– Jag vet inte om jag har så stora förväntningar på att det ska bli annorlunda här, jämfört med det vi har gjort hittills i Stockholm. Jag tror inte det. 

(Vi har ju som sagt gjort lite intervjuer i Stockholmsområdet. De kommer att publiceras längre fram!)

Alexandra:

– Har du varit i Gävle tidigare?

Greta: 

– En del. På demonstrationer. De veckovisa Fridays For Future-strejkerna med lokalgruppen här och så.

Alexandra:

– Var det inte här Gretas gamlingar blev knuffade av en politiker, förresten?

Greta:

– Jag tror det. Och det har varit mycket klimatrelaterade extremväder här också de senaste åren som har kommit upp ganska mycket i debatten. Det är något med det är som är talande: Vi säger att “när katastrofen kommer hit, då kommer vi agera”. Men inte ens när folk har källaren full med vatten så reagerar man.

Alexandra:

– Vi får försöka fråga människor vad de tänker om det… Det som brukar få folk att reagera har jag märkt när man pratar om sådana saker är det som ligger väldigt nära. Typ: tanken på att ens hus inte kommer gå att försäkra och sånt. Det brukar slå an hos många, förstås, eftersom det är en väldigt viktig sak i ens eget liv. 

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln