Arbetssamhället: Från förbannelse till plikt

Alla betalda arbeten
absorberar och förslöar sinnet.

– Aristoteles1

 

Under den långa tid som mänskligheten var dömd till dagligt slit vid livets kvarn präglades vår syn på arbete av motvilja. Under de senaste fyrahundra åren har denna motvilja vänts till idoldyrkan. Det är svårt att finna andra institutioner i samhället som så drastiskt omvärderats som arbetet. Arbetsideologin består av en varierande uppsättning föreställningar, värderingar och rädslor som tillsammans ursäktar att vi ska fortsätta arbeta lika mycket som vi gör – eller mer – oavsett hur effektiva vi blir i vårt arbete. Arbetsideologin är inte vad som tvingar oss att arbeta. Det finns, och har alltid funnits, ett naturligt tvång att arbeta som har med vår överlevnad att göra. Likaså finns det, vilket även var sant före kapitalismens dagar, ett socialt tvång att arbeta som har att göra med att de som har makt förstärker sin makt genom att samla rikedomar från andra människors arbete. Arbetsideologin har inte gett upphov till det sociala tvånget. Däremot förklarar arbetsideologin varför stat, fackförbund och folkrörelser inte gör större motstånd. Ju mer det naturliga tvånget att arbeta försvagas genom teknologisk utveckling, desto viktigare blir arbetsideologin för att försvara det sociala tvånget. Jag kommer därför att inleda med en kortfattad analys av arbetsideologins framväxt.2
Arbetsideologin har inte gett upphov till det sociala tvånget. Däremot förklarar arbetsideologin varför stat, fackförbund och folkrörelser inte gör större motstånd.
Sett ur ett idéhistoriskt perspektiv är arbetsideologin en ung företeelse. Ändå gränsar dess komplexitet till det motsägelsefulla. Arbetsideologin består av en mängd lager som vart och ett bär spår av de samhälleliga institutioner som historiskt bidragit till arbetsideologins etablering. Från religionen kommer idén om arbetet som ett kall, ett sätt att bevisa sin utvaldhet. Med industrin etablerades arbetet som en plikt i var människas vardag – arbetet blev ett styrkebevis, ett sundhetstecken, en skötsamhetsmarkör. Med välfärdsstatens framväxt föddes idén om arbetet som en rättighet som garanterar ekonomiskt oberoende, socialt erkännande, integration i samhället och personligt självförverkligande. Dagens arbetsideologi utvecklas och finner ständigt nya bundsförvanter. Genom åren har den visat sig i vitt skilda sammanhang. Den protestantiska arbetsetiken, industrialismens våldsamma arbetstvång, modernitetens auktoritära barnuppfostran, socialismens ”rätt” till arbete, konservatismens arbetsplikt och välfärdsstatens arbetslinjer är exempel som visar hur arbetsideologin sträcker sig över politiska gränser och samhällssfärer. Detta gör den mångbottnad och svårgenomskådlig. Det här är ett försök att förse läsaren med ett historiskt grundat helhetsgrepp om arbetsideologin.

Den analytiskt sinnade läsaren kommer antagligen att konfunderas av att huvudbegreppet – arbete – i den här boken aldrig definieras och ges en klar och entydig mening. Arbetsbegreppet används både här och annorstädes för att beskriva alltifrån nedbrytande industriarbete till lustbetonat musicerande i goda vänners lag. Frustrationen inför ett begrepp som i denna vida omfattning riskerar att bli intetsägande är ytterst befogad. Arbetsbegreppets upplösning är, som det kommer att framgå, resultatet av en lång process som inte enbart skett parallellt med arbetsideologins utveckling utan i ren symbios med den senare. Arbetsideologins etablering har med andra ord möjliggjorts av en allt vagare uppfattning om vad arbete egentligen är. I det här kapitlet kommer jag att beskriva arbetsbegreppets utveckling från att främst omfatta den av naturen ålagda aktivitet som vi måste ägna oss åt för att överleva, till att omfatta allt som kan generera ekonomisk rikedom. Under denna idéhistoriska resa är det särskilt påtagligt hur synen på arbetet övergår från avskyvärd förnedring till en andlig dygd. Denna första del av arbetsideologins utveckling är berättelsen om hur mänskligheten lyckades förvandla förbannelsen till plikt.

 
Arbetet som distraktion och förnedring
Det är få som intresserat sig för hur det historiska föraktet för arbete – som står i så uppenbar kontrast till arbetssamhällets mångbottnade arbetsideologi – kunde motiveras och upprätthållas under så lång tid. Det är lätt att vifta bort den antika arbetskritiken som ett ideologiskt utslag av dåtidens slavsamhälle utan egentlig substans, men som det snart ska framgå utgör den tidiga arbetskritiken ett centralt och genomarbetat inslag hos några av filosofihistoriens mest berömda tänkare.

Den antika synen på arbete har under senare tid problematiserats och nyanserats något, men ingen har hittills lyckats förneka arbetsföraktet hos den västerländska filosofins hörnstenar, Platon och Aristoteles. Deras tankar om arbete bör inte tilldelas större vikt på grund av deras plats i idéhistorien – på många punkter, särskilt vad det gäller slaveriet, är deras intellektuella tillkortakommanden slående – men vissa grundtankar i deras arbetskritik står sig ännu i dag mycket bra. Två huvuddrag i deras syn på arbetet kommer här att uppmärksammas: hur arbetet fungerar som distraktion och som förnedring.

För att förstå denna diskussion är det viktigt att läsaren betänker det relativt avgränsade arbetsbegrepp som dominerade den tidiga filosofin. I en omtvistad rekonstruktion av antikens aktivitetsbegrepp gör existensfilosofen Hanna Arendt en distinktion mellan det vi gör för att garantera vår överlevnad och det vi gör för aktivitetens egenvärde.3 Allt som görs för artens överlevnad ingår i Platons och Aristoteles arbetsbegrepp. Arbetet är i deras terminologi en repetitiv verksamhet, ett mänsklighetens ok, något som måste göras – i grunden ett tvång som aldrig tar slut. I motsats till vår tids politiker, HR-administratörer och arbetscoacher ser man därför inte arbete som en domän för utveckling och frihet, tvärtom. På samma sätt motsätter man sig varje försök att tvinga in de fria aktiviteterna (exempelvis filosoferandet) i arbetsbegreppet; varje sådan association riskerar nämligen att instrumentalisera aktiviteter som är värdefulla i sig själva.

Platon och Aristoteles värderar filosofin, i vid bemärkelse, högre än allt annat. Den mest hotande distraktionen från den var arbetet. Målningen ”Platons symposion” av Anselm Feuerbach från 1873.
Platon och Aristoteles värderar filosofin, i vid bemärkelse, högre än allt annat. Den mest hotande distraktionen från den var arbetet. Målningen ”Platons symposion” av Anselm Feuerbach från 1873.

Hos Platon och Aristoteles är ett utmärkande drag, även jämfört med andra filosofer, att de värderar filosofin högre än allt annat. ”Filosofi” inbegriper i sammanhanget alltifrån aritmetik, geometri och logik till det rent poetiska, kärleken, moralen, kontemplationen av skönhet. Varje hinder för detta breda fält av intellektuella aktiviteter ansågs oavsett nödvändighet vara av ondo, en distraktion från det viktiga i livet. Den mest hotande distraktionen var arbetet. Enligt Platon skulle idealstaten styras av en elitstab av arbetsbefriade filosofer – en aktivitet som han till skillnad från dagens politiker inte betraktade som ett arbete. Anledningen till detta var att han ansåg att meningen med livet – utforskandet av det fulländade, det goda och det vackra – var omöjlig att förena med ett liv i arbete. Detta märks inte minst i följande citat:

Naturen har varken frambringat skomakare eller smeder; sådana sysselsättningar förnedrar de människor som utför dem, usla lönarbetare, eländiga namnlösa som genom själva sitt stånd är uteslutna från politiska rättigheter. Vad det gäller köpmännen som är vana vid att ljuga och bedra, kommer man inte att tolerera dem i staden mer än som ett nödvändigt ont. Den medborgare som förnedrar sig genom att driva kommers i en krämarbod kommer att åtalas för denna förbrytelse. Om han befinnes skyldig döms han till ett års fängelse. Straffet kommer att fördubblas för varje gång brottet upprepas.4

Ekonomen P.D. Anthony beskriver i The ideology of work hur Platon i sitt verk Lagarna argumenterar för att ”statsmedborgare bör hindras från att delta i industri och handel, från att utöva hantverk och driva företag”.5 Även hos Aristoteles är denna omsorg för att minimera arbetet bland de fria männen ett återkommande tema när det ideala statsskicket diskuteras:

Eftersom vi nu studerar det bästa statsskicket, och det statsskick är bäst som kan göra staten lyckligast, och vi tidigare har sagt att lyckan omöjligen kan existera utan dygd, är det uppenbart att i den stat, som har det bästa politiska styret, d.v.s. som har rättrådiga män i absolut mening och inte bara i relation till statsskickets grundläggande principer, där bör medborgarna varken leva som grovarbetare eller som småhandlare (ett sådant liv är nämligen oädelt och motverkar dygden), och inte heller bör de, som skall upptas som medborgare, vara jordbrukare. Det är nämligen nödvändigt med fritid, både för att dygd skall uppstå och politik bedrivas.6

Meningen med det goda livet, vad Aristoteles kallade eudaimonia, är att utveckla kropp och själ, och en förutsättning för detta är fri tid. Arbetet distraherar från det som är viktigt – ändå inser både Platon och Aristoteles givetvis att det utan arbetet är ”fullständigt omöjligt för denna samfällighet att vara självförsörjande”.7 Lösningen är slaveriet.
Den milda förnedringen består i att underordna sin aktivitet naturens lagar och kroppens behov som till exempel jordbrukaren gör. Den intensiva förnedringen består i att underordna sig någon annans vilja.
Ännu vådligare än arbetets distraktionsaspekt är den ofrihet, för att inte säga förnedring, som arbetet innebär. Kritiken bygger här på en annan sida av arbetet, nämligen att det, sådant det organiserades under antiken och ännu mer i våra dagar, alltid medfört en kuvning av den egna viljan. Förnedringen kommer här i en mild och en intensiv form. Den milda förnedringen består i att underordna sin aktivitet naturens lagar och kroppens behov som till exempel jordbrukaren gör. Den intensiva förnedringen består i att underordna sig någon annans vilja, som lönearbetaren tvingas göra. Som Herbert Applebaum observerar i sitt verk om arbetsbegreppets mångfasetterade idéhistoria, var den mindre aggressiva flanken av Atens aristokratiska arbetskritiker mindre intresserad av att avskaffa medborgarens frihet att arbeta än av att garantera hans frihet att inte behöva arbeta.8 Själva frihetsbegreppet definieras, påpekar den tyske sociologen Ulrich Beck, som frihet från arbete.9 Och ”samhället” definieras i sin tur som motsatsen till arbetslivet – samhället består av allmän, politisk aktivitet; av den sortens handlingar som Arendt kallar praxis, handlingar man utför vare sig för att överleva eller för att tillverka något, utan för att de har ett egenvärde – som det politiska samtalet exempelvis.10

Det finns en ofrihet i att underordna sig naturliga behov och tvingas arbeta för att tillfredsställa dem, menade Aristoteles, men den stora förnedringen ligger i anställningskontraktets maktasymmetri. Aristoteles sammanfattar: ”Det är nobelt att inte utöva något smutsigt hantverk eftersom det är den frie mannens kännetecken att inte vara till någon annans förfogande”.11 Visserligen är det uppenbart att Atens fria män materiellt var beroende av slavarnas arbete, men formellt definierades beroendet (liksom i dag) utifrån politisk makt, och slavarnas inkomstberoende var ytterst skambelagt. ”Att svälja sin heder” kan i dag framstå som en förmåga, en strategi som vittnar om långsiktigt tänkande och ”redlighet”. Under den större delen av mänsklighetens historia har det dock ansetts vämjeligt.12

Tvisteämnet bland idéhistoriker har främst gällt huruvida Platons och Aristoteles extrema arbetskritik var representativ för det antika Grekland i övrigt.
Tvisteämnet bland idéhistoriker har främst gällt huruvida Platons och Aristoteles extrema arbetskritik var representativ för det antika Grekland i övrigt.

Tvisteämnet bland idéhistoriker har främst gällt huruvida Platons och Aristoteles extrema arbetskritik var representativ för det antika Grekland i övrigt. Bland de som motsätter sig en sådan historieskrivning lyfter man gärna fram arbetsromantiserande narrativ från mindre välbärgade greker. Homeros påstod visserligen att människorna var tvungna att arbeta för att gudarna hatade dem, men som Arne Helldén visat rymmer särskilt Iliadens hjälteporträtt ett maskulint arbetarideal i paritet med den sovjetiska manschauvinismens.13 Samma tvetydighet finns hos Xenofon, vars alster annars tolkats in i det arbetskritiska lägret. Betyder detta att arbetskritiken var begränsad till det aristokratiska skiktet av välbeställda män till vilka Platon och Aristoteles hörde, medan det hos den övriga befolkningen rådde en arbetsideologisk ”slavmoral” som värnade arbetets helgd?

Slavsamhällets struktur talar emot detta. Slaveriet som institution gjorde nämligen att arbetsideologin inte behövdes: ”Arbetsideologin blir överflödig i ett samhälle där arbetskraften rekryteras och intvingas efter behag”, skriver Anthony.14 Om kvinnor och slavar oavsett egen vilja är tvingade till arbete så finns det ingen mening i att förankra en arbetsdoktrin i dessa befolkningsgrupper. Bland den avsevärda del av fria män som var tvungna att delta i det manuella arbetet skedde detta inte utan konsekvenser. Poeter gjorde ofta narr av medborgare som deltog i arbetet och att uppmärksamma sådana genanta detaljer var också ett effektivt sätt att håna opponenten i allmänna domstolsmål.15

Ändå förringades inte arbetets nödvändighet; det mesta tyder på att de produktiva näringarna, inte minst jordbruket, var respekterade.16 Slaveriet var den materiella grund som via en filosoferande klick aristokrater tillät mänskligheten att fånga en glimt av idévärlden. Detta var dess främsta funktion, och att de filosoferande aristokraterna sökte legitimera slavsamhället med teorier om fallenhet och ”naturliga slavar” säger mest att även deras tänkande formades av materiella villkor. Hos Aristoteles problematiseras för övrigt Platons essentialism något (trots att han i huvudsak betraktar slavar som djur) och han medger till och med i en passage att slaveriet inte skulle behövas ”om en skyttel vävde av sig själv eller strängarna på en harpa spelade av sig själva”.17 Trots den överdrivna respekten för ”de gamla grekerna” kan man i dag konstatera att detta meddelande till industrisamhället knappast har hörsammats.

 
Europas förprotestantiska arbetssyn
I den romerska republiken intresserade sig det regerande samhällsskiktet mindre för filosofi och mer för krig och politik. Arbetsavskyn var i princip densamma som hos antikens greker med den stora skillnaden att intellektuellt avancerade näringar som medicin och arkitektur uppvärderades. Annars var den fördärvliga aspekten och kopplingen till det eviga slitet vid livskvarnen fortfarande arbetsbegreppets främsta innebörd. Latinets ord för ”arbete”, labor, betyder ”extrem ansträngning förknippad med smärta” och kommer från samma stam som labare: ”att vackla under en börda”.18 Utöver denna association med destruktivitet är även arbetets skam tydlig i Ciceros skrifter, där han på moralisk grund pekar ut skatteindrivaren och kredithandlaren som motbjudande varelser – att ”tjäna pengar på pengar” anses i stort ociviliserat fram till kalvinismens genombrott. Mekanikern, slaktaren, fiskaren och vilthandlaren har vidare ”vulgära” yrken som knappast anstår en man av börd då de enbart skänker sensuella nöjen. Längst ner på skalan befinner sig ”parfymerare, dansare och hela ludum talarium [en slags improviserad viskonst]”.19 Att ”hyra ut sina armar” är ”vulgärt, vanhedrande och under den romerska medborgarens värdighet” – om det inte sker i strid vill säga.20 Men det onödiga arbetet, det som enbart tillfredsställer kroppens begär, är det yttersta beviset på dekadens.

Hos den tidiga judendomen finner vi inga drastiska förändringar gällande arbetets förbannelse även om den antika skammen lättar något. Som det välbekanta bibelcitatet med all önskvärd tydlighet klargör är arbetet mannens hälft av det straff som uppstod ur syndafallet:

Till mannen sade han: ’Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig. Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.’21

Att arbeta är från början en del av mänsklighetens försoningsarbete inom judendomen, och därför inget att skämmas för så som greker och romare i betydligt högre utsträckning ansåg.

Gamla testamentet erbjuder en av de första idealbilderna av det goda arbetet med en arbetande gud som förebild. Målning av Martin de Vos, 1600–1602.
Gamla testamentet erbjuder en av de första idealbilderna av det goda arbetet med en arbetande gud som förebild. Målning av Martin de Vos, 1600–1602.

Gamla testamentet erbjuder också en av de första idealbilderna av det goda arbetet med en arbetande gud som förebild. I första Moseboken (2:1-2) sammanfattas Guds Herkulesverk på följande vis: ”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.” Detta var en nyhet. Visserligen arbetade vissa av de grekiska gudarna (Hefaistos och Athena inte minst), men aldrig Zeus. Även under de oskuldsfulla dagarna i paradiset fanns det vidare ett arbetsrelaterat skäl till att människan var där: ”Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.”22 Tyvärr fick det fridfulla påtandet i trädgården ett abrupt slut och judarna accepterade stoiskt arbetet som en möjlighet till botgöring genom vilken människan kan sona för sina förfäders synd och samarbeta med Gud för världens frälsning. Bortom jordelivet skymtade ett rike av välsignad lättja och trots att det inte fanns något skamligt i att arbeta så var och förblev arbetet ett straff.

Den romersk-katolska kristendomen antog ungefär samma syn på arbetet som en konsekvens av arvsynden. I kristendomen förtydligades moralens dubbelhet inför arbetet något – samma dubbelhet som antagligen fanns i antikens Grekland och det tidiga Romarriket, även om den inte reflekterades i dessa epokers litterära kvarlämningar. Dubbelheten återfinns både i det nya testamentet och i kyrkolivet. Vad det gäller bibeltexten är det å ena sidan få som inte känner till Paulus bevingade ord: ”Den som inte vill arbeta får heller inte äta.”23 Infödd i en snickarfamilj bröt Jesus å andra sidan med gängse uppfattningar om högt och lågt beträffande yrkesverksamhet (något som det kristna prästerskapet så småningom skulle få svårt att förhålla sig till) och i flera sammanhang lät han dessutom den mycket Platonska preferensen för via contemplativa lysa igenom. Inte minst i detta utdrag ur Matteusevangeliet:

Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.24

Till skillnad från vissa asiatiska klosterkulturer har den kristna sedan instiftandet likväl varit behäftad med kroppsarbete. Ty även om rättfärdigheten i bön och sökandet efter Guds rike kommer högst, så är det fortfarande ”saligare att ge än att få”.25

Augustinus, som hade stort inflytande på klosterverksamhetens utformning, drev arbetslinjen hårt bakom de heliga murarna. Men 300-talets arbetslinje var snarare en omkastning av vår tids arbetslinje än en forntida variant. Att ge till andra var förvisso saligt, men munkens arbete fick aldrig inskränka kontemplation och bön.26

Här kan tilläggas att denna restriktiva syn på arbete lever kvar bland kloster och motiveras på ungefär samma sätt oavsett religion. I Ajahn Jayasaros introduktion till theravadabuddhismen beskrivs exempelvis hur munkar inom denna tradition vanligtvis arbetar mellan en och två timmar per dag, i huvudsak med städning av det egna klostret. Den själsliga utveckling som de buddhistiska munkarna viger sina liv åt anses inom theravadatraditionen alltför viktig för att de ska ägna tid åt sin materiella försörjning, och eftersom munkarna betraktas som symboler för upplysning är en central del av religionsutövningen bland lekmän att praktisera så kallad dāna genom att lägga förnödenheter (inte minst mat, kläder, mediciner – dock inte pengar) i munkarnas tiggarskålar.27
En viktig skillnad mellan den tidiga distraktionssynen på arbete och den arbetssyn som utvecklades under senantiken och medeltiden var botgöringstanken.
En viktig skillnad mellan den tidiga distraktionssynen på arbete och den arbetssyn som utvecklades under senantiken och medeltiden var botgöringstanken. I De civitate dei (”Om gudsstaten”) driver Augustinus tesen att människan skapades som en rationell varelse och därför skulle överordnas andra djur – inte andra människor. Men arvsynden skapade en träldom ”som gjorde människan underordnad människan i hennes tillstånds bojor”.28 Den samtida Ambrosius av Milano menade vidare att naturen ”skapade en gemensam nyttjanderätt, men bruk och vana skapade den privata egendomen”, samt att ”Herren Gud särskilt ville att denna jord skulle vara allas gemensamma egendom och ge frukt åt alla; men girighet skapade äganderätten”.29 I självuppoffringens tecken gick den katolska kyrkans lära ut på att bryta med denna ordning och ge sitt liv åt andra genom självvald fattigdom; återigen som ett exempel på inversion av dagens arbetslinje vände sig detta budskap dock enbart till en kyrklig elitstyrka.

Hos den teologiska filosofins urfader Thomas av Aquino framträder dubbelheten ytterligare. Thomas aristoteliska syn på både samhälle och arbete är väl känd. Samhället ansågs bestå av ett funktionellt system av utbyten där var part fyller sin funktion. Därför är lydnad ett återkommande tema i Thomas skrifter liksom vikten av att acceptera sin lott i livet. Något frångick Thomas ändå lydnadsprincipen när det gällde sådan nöd som knappast lär ha tillhört sällsyntheterna i det medeltida samhället. Liksom bland föregångare inom kyrkan var äganderätten enbart ytligt respekterad och detta innebar bland annat att ”om en person är i omedelbar fara för fysisk brist och det inte finns något annat sätt för att tillfredsställa hennes behov – då kan hon ta det nödvändiga från en annan persons tillhörigheter, antingen öppet eller i det tysta. Detta är inte heller i strikt mening bedrägeri eller stöld”. Detta resonemang baserades på principen att ”vadhelst en människa har ett överflöd av, tillhör enligt naturlig rätt de fattiga”.30 I en explicit kritik av Augustinus dogmer gällande klosterlivet menade Thomas vidare att ordensfolk inte alls måste delta i ”det aktiva livet” (det vill säga arbetet) – detta är inte ens önskvärt, argumenterade han i sann aristotelisk anda:

Det synes som om det kontemplativa livet hindras av det aktiva livet. Ty för det kontemplativa livet är en viss stillhet för sinnet nödvändig, såsom det heter i psalmen (Ps. 46:11): ’Bliven stilla och sen att jag är Gud.’ Men det aktiva livet för med sig oro, såsom det heter hos evangelisten Lukas (Luk. 10:41): ’Marta, Marta, du är bekymrad och oroad för mångahanda.’ Alltså hindrar det aktiva livet det kontemplativa.31

Rangordningen av livsaktiviteter framträder återigen, och Thomas utarbetade till och med ett hierarkiskt system över ståndssamhället där jordbruket hamnade högst upp på skalan (under prästerskapet givetvis) och kommersen längst ner. Med Thomas bekräftas således den antika arbetssynens inflytande på den västerländska idéhistorien.

Den medeltida europeiska arbetskritiken kretsar alltså liksom den antika grekiska kring två teman. Det första rör vanhedern i anställningskontraktet; att underordna sig någon annans vilja. Det andra rör arbetet som distraktion och hinder för själslig utveckling. Utöver detta finns ett särskilt förakt för parasiterande yrkesgrupper som inte bidrar med något essentiellt till mänskligheten. I mer än tusen år är särskilt finans- och handelsmän föraktade då dessa enbart anses slå mynt av valuta- och varuflöden. Som vi ska se innebär protestantism och industriell kapitalism en radikal omvärdering av alla dessa punkter. När reaktionen på arbetsideologin på allvar blossar upp under 1800-talet är ändå den ursprungliga arbetskritikens huvudpunkter tydligt igenkännbara.

 

Fotnoter:

1. I Sharon Beder, Selling the work ethic: From puritan pulpit to corporate PR, London: Zed; Scribe, 2001, s. 9.

2. Här ett tillägg som tyvärr bara angår en handfull strukturalister som i min analys av arbetsideologin sett en ”idealistisk” tendens. Trots att dessa ”marxister” gärna använder sig av ”idealism” som ett slags skällsord är det uppenbart att de inte förstår ordets innebörd. Idén tycks vara att all idéanalys avslöjar en hegelianism där man bortser från den bas på vilken politikens och juridikens överbyggnad vilar. Men detta är en vulgär uppdelning utan någon som helst grund i marxistisk teoribildning (som jag för övrigt inte betraktar som något samhällsvetenskapligt facit, vilket vi snart ska se). Som Fromm noterar i en utredning av begreppen finns det flera typer av idealism och materialism. Marx var ytterst kritisk mot den mekaniska, ”borgerliga” typen av materialism: ”den abstrakta materialism som hör naturvetenskapen till och som exkluderar historien och dess processer” samt reducerar känslor och idéer till kemiska kroppsprocesser som om ”tanken var för hjärnan vad urinen är för njurarna”, se Erich Fromm, Marx’s concept of man, London: Continuum International Publishing Group, Limited, 2006, s. 9. Marx materialism är en historiematerialism där två av grundtankarna är att det finns en interaktion mellan bas och överbyggnad (även om basen alltid har ”sista ordet”) och att människan är ett socialt subjekt med förmågan att ändra sina materiella betingelser. I sina Teser om Feuerbach kritiserar Marx den grova materialism han inte minst såg hos Robert Owen: ”Den materialistiska läran att människan är en produkt av omständigheterna och av uppfostran, att förändrade människor alltså är produkter av andra omständigheter och ändrad uppfostran, glömmer att omständigheterna förändras just av människan och att uppfostraren själv måste uppfostras”, i Joachim Israel, Alienation: From Marx to modern sociology, London: Allyn and Bacon, 1971, s. 66. Det en ideologianalys kan visa är varför generationer av människor inte ändrar på de materiella omständigheterna, hur ideologiska stödstrukturer cementerar materiella produktionsvillkor. Den som ser den kritiska granskningen av dominerande idéer som en lönlös form av ”idealism” borde själv reflektera över sina skäl att alls ingå i politisk diskussion. Bakom epitetet ”materialism” avslöjar sig ofta en mer avsmalnad ideologikritik där måltavlorna är bestämda från början (särskilt populärt bland debattörer som stoltserar med sin ”materialism” är i dag att kritisera ”identitetspolitiken”). Mer konsekvent för de ”materialister” som i all (annan) ideologikritik ser ”idealism” vore att likt Owen minimera sitt deltagande i idédebatten och engagera sig desto mer i de materiella praktiker som beskrivs i kapitel 10 av den här boken.

3. Hannah Arendt, The human condition, Chicago: University of Chicago Press, 1958.

4. I Paul Lafargue, The right to be lazy, and other studies, Chicago: C.H. Kerr & Co., 1907 [1887], s. 59.

5. P. D. Anthony, The ideology of work, London: Tavistock, 1984, s. 16, min kursivering.

6. Aristoteles, Politiken, Göteborg: Paul Åström Förlag, 2003, s. 1328a-29b.

7. Ibid., s. 1328a.

8. Herbert Applebaum, The concept of work: Ancient, medieval, and modern, Albany, N.Y.: State University of New York Press, 1992, s. 34.

9. Ulrich Beck, The brave new world of work, Malden, Mass.: Polity Press, 2000, s. 11.

10. Arendt, The human condition, s. 195.

11. I Applebaum, The concept of work, s. 71.

12. Som vi ska se finns det dock skäl att ifrågasätta hur djupt den beteenderelaterade underordningen påverkar oss. Hos exempelvis Scott och Certeau hittar vi mängder av exempel på hur en yta av medgörlighet kan dölja ett hav av undertryckt motstånd – vad Scott kallar ”infrapolitik”, se kapitel 10.

13. I Jan Ch. Karlsson, Arbetets frihet och förnedring: En antologi, Stockholm: AWE/Geber, 1979, s. 40.

14. Anthony, The ideology of work, s. 22.

15. Applebaum, The concept of work, s. 35–36.

16. Som Platoncitatet ovan antyder fanns sådan respekt emellertid inte för det som i dag kan anses vara den mest belönade av alla professioner, nämligen ekonomens. Den starka länken mellan värdighet och nödvändighet blir här särskilt tydlig. Handel var den lägsta formen av aktivitet, som enbart bosatta invandrare skulle tillåtas, enligt Platon. Bertrand Russell sammanfattar med uppenbar förtjusning Aristoteles syn så här: ”Rikedom från handel hatas med rätta då den är onaturlig. Den mest hatade sorten, och med störst anledning, är kredithandeln då den skapar förtjänst på pengarna i sig och inte från de naturliga objekt de härrör från. Pengar var avsedda att användas i utbyte, inte för att höja en ränta […] Av alla sätt att skapa rikedom på är detta det mest onaturliga”, se Bertrand Russell, History of Western philosophy, London: Routledge, 2000.

17. Karlsson, Arbetets frihet och förnedring, s. 155.

18. Beder, Selling the work ethic, s. 12.

19. Applebaum, The concept of work, s. 95.

20. Adriano Tilgher, Work: What it has meant to men through the ages, London: George G. Harrap, 1931, s. 8.

21. Rom 3:17–19.

22. 1 Mos 2:15.

23. 2 Thess 3:10.

24. Matt 6:28–33.

25. Apg 20:35.

26. C. Wright Mills, White collar: The American middle classes, New York: Oxford University Press, 1951, s. 216.

27. Ajahn Jayasaro, Without and within, Bangkok: Buddhadasa Indapanno Archives, 2013.

28. I Anthony, The ideology of work, s. 26.

29. I ibid., s. 27.

30. D’Entrèves i ibid., s. 171.

31. I Karlsson, Arbetets frihet och förnedring, s. 91.

Publicerad
15 timmar sedan
Genrebild från ett klassrum, stolar står på borden.
Ett lärarlag sjukskrev sig i protest mot hög arbetsbelastning Foto: Pontus Lundahl / TT

Vaggeryd: Lärarlag sjukskrev sig i protest

Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.

– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.

Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.

Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.

– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.

Malmö Latinskola

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Fotomontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. I bakgrunden ett klassrum

Amalthea Frantz:
Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
22 timmar sedan

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa nedan.

Vad Stina Wollter skrev den 21 november 2023:

”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om ”beheaded babies” och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.

Att våldet dödandet och annekteringar av bostäder och mark eskalerat på Västbanken,  att tusentals barn är dödade, att över 10.000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas, att israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation apartheid och kontroll av palestinierna är olaglig vet vi redan.”

Faktakoll av det Stina Wollter skrev:

Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier 

Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet. Dessa uppgifter har också publicerats av bland andra Sveriges radio och SVT. 

År 2009 publicerade Aftonbladet en kulturdebattartikel om israeliska organstölder. Publiceringen ledde till massiv debatt och närmast diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Samma år publicerades alltså i en tv-dokumentär en intervju (genomförd redan år 2000) med Dr Yehuda Hiss, tidigare chef på Abu Kabir-institutet nära Tel Aviv. 

Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där beskriver tidningen också att den israeliska militären bekräftar att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det har handlat om hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben.

Det här en praxis som enligt Israel upphörde på 1990-talet. Samma uppgifter har publicerats även av andra stora internationella medier, liksom Sveriges Radio, SVT, m.fl.

I den uppmärksammade kulturdebattartikeln i Aftonbladet – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier ”att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.” Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ. Det finns inga belägg för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas. I den uppmärksammade granskningen i Aftonbladet – som Stina Wollter också ska ha delat på Instagram – ställs frågor om det också förekom att palestinier dödades för att organen skulle kunna stjälas. Det finns inga belägg för att så skulle ha skett.

I artikeln i Aftonbladet vävs ovanstående resonemang ihop med skrivningar om en korruptionshärva i New Jersey, där ”rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän” i åratal hade ”sysslat med pengatvätt och illegal organhandel” trots att det helt saknades kopplingar mellan företeelserna. Kritiker menade att Boströms text innehöll ”insinuationer (…) om att staten Israel rövade bort och mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ och antydningar om att detta gjordes i maskopi med judar eller rabbiner i USA.”

Att de förfalskat bevis, att de ljugit om ”beheaded babies”

Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.

Uppgifterna spreds bland annat av företrädare för den israeliska militären, IDF. Den 12 oktober fick CNN svar från IDF att de inte kunde verifiera uppgifterna – då var nyheten redan så spridd att den i princip gjorts till en sanning. 

Det finns andra tidiga exempel på när israeliska militären har ljugit om faktiska omständigheter. Ett sådant: Den 13 oktober 2023 träffades en civil konvoj av ett israeliskt flyganfall, vilket dödade 70 personer och skadade minst 200. Konvojen gick på en rutt som Israel identifierat som ”säker”. Den israeliska militären förnekade att den attackerat konvojen. Amnesty International verifierade dock videor av attacken och drog slutsatsen att den var resultatet av en flygattack.

Också efter Stina Wollters inlägg har Israel kommit med felaktiga uppgifter. Ett exempel: en ”Hamas-kamera” angavs som skäl till att en del av ett sjukhus, där journalister var samlade, attackerades vid fyra tillfällen direkt efter varandra. Detta visade sig vara falska uppgifter.

Att de ljugit om våldtäkt

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har i en rapport konstaterat ett mönster av sexuellt våld under attackerna den 7 oktober 2023. Man har också konstaterat att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”

Utdrag ur rapporten:

”När det gäller våldtäkt har kommissionen tagit del av öppna källor som uppger att israeliska civila utsattes för våldtäkt och andra former av sexuellt våld på olika platser i södra Israel den 7 oktober. Kommissionen har granskat vittnesmål som journalister och israelisk polis har samlat in om våldtäkt, men har inte kunnat oberoende verifiera dessa anklagelser på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt israeliska myndigheters hindrande av utredningen. Kommissionen kunde inte granska den oredigerade versionen av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning.”

(…)

”Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden och bortsåg från dessa i sin bedömning.”

I tidningen Haaretz framgår att höga företräde för Israel vid flera tillfällen har upprepat att ”Hamas-terroristerna fått uttryckliga order” om att våldta sina offer. 

”Sexbrotten var planerade i förväg”, hävdade Israels FN-ambassadör Gilad Erdan i december, enligt Haaretz, som i sin undersökning konstaterar att det saknas bevis för att ”terroristerna från Hamas eller andra organisationer fick explicita order att utföra våldtäkt.”

Att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar

Stina Wollter följer vid den här tiden israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baseras direkt på artiklar som publicerats kort före inlägget. Enligt tidningen Haaretz granskning från den 19 november 2023, två dagar före hennes story, har IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också skjutit festivalbesökare. Att det här har kommit fram i en israelisk polisutredning, har tidningen fått bekräftat av en källa inom polisen (den 18 november 2023). (”According to a police source, the investigation also indicates that an IDF combat helicopter that arrived to the scene and fired at terrorists there apparently also hit some festival participants.”)

Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kallade Hannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.

Att det var de som grävde gångar under Alshifasjukhuset

Israels före detta premiärminister Ehud Barak sade i en intervju i CNN den 20 november 2023 att Israel hade byggt några av bunkrarna under Al Shifa-sjukhuset i Gaza. Uttalandet kom i samband med att israeliska styrkor uppgivit att de hittat en 55 meter lång ”terroristtunnel” som Hamas hade använt som kommandopost.

Frilansjournalisten Isabella Harbrecht har tidigare gjort en granskning i tre delar som finns här:
Del 1.
Del 2.
Del 3.

Dessutom i en essä i Gad World, finns här.

Också Viktor Pressfeldt, frilansande journalist och doktor i historia, har granskat påståendena, på X. 

Här kan du läsa Arbetarens intervju med Stina Wollter.

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
22 timmar sedan
Martin Vårdstedt programchef Svt.
SVT:s programchef Martin Vårdstedt. Foto: Eva Edsjö/SVT

Så svarar SVT:s Martin Vårdstedt

Nedan följer samtliga frågor till och svar från SVT:s programchef Martin Vårdstedt, med anledning av att SVT stoppade programmet Naken med Stina Wollter 2024.

Hur kommer det sig att ni ändrade er och valde att lyfta programmet Naken med Stina Wollter ur tablån? Om jag har förstått det rätt, inleddes inspelningarna efter den inledande medieuppmärksamheten.

”Frågor som rör Israel och Palestina hör till de mest komplexa och känsloladdade i vår tid. Samtalsklimatet är starkt polariseratoch gränserna otydliga mellan legitim kritik av Israel och uttryck som kan uppfattas som antisemitiska.   

Vi är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism och att bedömningarna kan skilja sig åt mellan olika personer och organisationer. Det är bra och viktigt att du belyser det.

I det här fallet handlade vår bedömning om det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt. Det var ett skäl i sig till att programmet lyftes ur tablån.  

När det gäller dina konkreta frågor har jag som avdelningschef och ansvarig för serien följande perspektiv: Det stämmer att inspelningen påbörjades efter den inledande medieuppmärksamheten, men efter att vi också samtalat om det ansvar som medverkan i SVT innebär.  

Förändringen i inställning kom efter en specifik postning i sociala medier från Stina Wollter, en vidareförmedling av ett inlägg som gjordes efter att programmet var färdigställt, men innan det var sänt. Många gjorde bedömningen att inlägget var tydligt färgat av antisemitiska troper. Detta blev också SVT:s hållning i frågan efter en samlad bedömning – jag kan inte gå in på exakt vilka källor, men det var åtskilliga och frågan bereddes under lång tid.   

För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT.  

Det var tragiskt att behöva konstatera att postningen blev så spridd och gav upphov till en så inflammerad debatt av så stor omfattning att en publicering av serien blev hårt ifrågasatt – en serie som handlade om helt andra saker, om konst och kroppsideal. I den situation som rådde där och då, oktober 2024, i ett redan mycket ansträngt offentligt samtal, gjorde vi bedömningen att det mest ansvarsfulla var att inte publicera serien som planerat.”

Det här har haft stora konsekvenser för Stina Wollter personligen. Hur ser du på ert ansvar som uppdragsgivare gentemot henne – har ni fullgjort ert ansvar? 

”Jag vill hävda att vi tagit ansvar, med samtal och möten.”

Kritiker menar att det handlade om ett drev som var ägnat att tysta personer som varit kritiska mot Israels folkrättsvidriga agerande mot den palestinska civilbefolkningen. Att SVT valde att ändra sitt beslut kan, menar vissa, ha lett till att andra offentliga personer har valt att vara tysta. Finns det fog för självkritik här, borde ni ha agerat annorlunda?

”Vi reflekterar ständigt kring våra publicistiska beslut. Om just det här var rätt beslut råder det självklart olika meningar om. Som SVT:s programdirektör Eva Beckman skrev, vi vill göra ’så rätt det går i en svårnavigerad publicistisk fråga’.”

Här kan du läsa intervjun med Stina Wollter.

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
22 timmar sedan
Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
För första gången talar Stina Wollter ut om mediedrevet för tre år sedan. Foto: Jan-Åke Eriksson

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Det har gått tre år sedan drevet där konstnären Stina Wollter utmålades som judehatare. 

I en exklusiv intervju berättar hon för första gången sin sida av historien. 

– Det händer någonting med en när människor helt öppet uttrycker att de vill att man ska dö, säger hon till Arbetaren. 

Hon minns inte vad klockan är. Bara att någon skickar länken och att hon klickar på den. När hon ser rubriken öppnar sig en avgrund. 

– Jag får panik. Total panik. Om människor vet vad som händer i kroppen när man ser sitt barn falla mot asfalt, så känns det hela tiden. Det är ett sådant stresspåslag så att det är svårt att beskriva. 

Länken leder till Dagens Nyheters ledarsida och en text av den fristående skribenten Isobel Hadley-Kamptz. Stina Wollter ser en bild på sig själv, den som togs i samband med det hyllade sommarpratet 2019, och orden: ”Kulturkvinnan Stina Wollter ekar samma gamla judehat”. 

– Jag minns att jag ligger på golvet och krampar. Och skriker bara: ”Nej, nej, nej. Vad ska jag göra? Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte”, säger Stina Wollter, när hon nu till sist väljer att berätta.
 
– Jag är på köksgolvet. Och Micke försöker… Jag kan inte gå upp från golvet. Jag måste ligga på golvet för om jag reser mig så är det som om jag ska ramla av jorden. Så jag kryper för att förflytta mig och jag vill bara att tiden ska stanna. 

När du skriker ”jag orkar inte” – vad är det du inte orkar? 

– Det är själva anklagelserna. En rädsla över att folk ska tro det här om mig. Att jag skulle vara antisemit. 

Vi möts första gången nästan på dagen två år efter DN-publiceringen, på restaurang Black Bird intill Centralstationen i Uppsala. Intervjun tar flera timmar. Stina Wollter mår inte bra men hon vill vidare, säger hon. Därför har hon påbörjat en behandling mot den posttraumatiska stress, PTSD, som drevet utlöste. Behandlingen går till så att man väljer ett enskilt tillfälle som har varit särskilt traumatiserande. Sedan bearbetar man den stunden, om och om igen. 

– Jag valde mellan två tillfällen, när arrangörer tvingades ta in vakter för att garantera min säkerhet. Och det här. Men det blev morgonen med DN … Det var då jag förstod att dörren hade öppnats till det som skulle komma. 

Ockupation i strid med internationell rätt

Israel har ockuperat palestinska områden sedan 1967. På Västbanken och i Östra Jerusalem råder militärlagar för palestinier, samtidigt som israeliska bosättare lever under civil israelisk lag. Flera människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem beskriver situationen som apartheid. Samma bedömning gjorde också Internationella domstolen, ICJ, i ett yttrande förra året.

Även Gazaremsan var mellan 1967 och 2005 under israelisk bosättarockupation. År 2005 drog Israel tillbaka bosättare och trupper. Men eftersom man behöll kontroll över Gazas gränser, luftrum och hav, bedömde ICJ i sitt yttrande att tillbakadragandet ”inte helt har befriat landet från dess skyldigheter enligt ockupationsrätten”. I samma yttrande bedömde domstolen att den israeliska ockupationen av palestinska områden som helhet är i strid med internationell rätt. Mellan den 1 januari 2008 och den 6 oktober 2023 dödades 5 312 palestinier av Israel i Gaza. På Västbanken dödades 205 palestinier av israeliska styrkor bara mellan den 1 januari och 6 oktober 2023.

Den 7 oktober 2023 genomförde den av USA och EU terrorklassade organisationen Hamas och andra väpnade palestinska grupper en koordinerad attack i Israel. Omkring 1 200 människor dödades, majoriteten av dem var civila. Ungefär 40 av dem var barn. Offren var primärt judiska israeler men också bland annat utländska migrantarbetare dödades. Över 4 000 personer skadades och hundratals hem och annan civil infrastruktur förstördes. 

Hos Stina Wollter, som varit engagerad för det palestinska folket sedan 1980-talet, väcktes tidigt en rädsla för vad svaret på attackerna skulle bli. Oron förstärktes i takt med allt fler uttalanden från israeliska företrädare som handlade om att palestinier inte var människor utan djur eller monster, att Gaza skulle jämnas med marken och att Israel skulle utplåna sina angripare. Israel inleder också omgående sina dödliga motattacker från luften, den 9 oktober sätts Gaza i full blockad och en markinvasion av Norra Gaza påbörjas den 27 oktober.

Stina Wollter var långt ifrån ensam om att ana vartåt det barkade. Den 16 november 2023 uppmanade FN:s specialrapportörer det internationella samfundet att förebygga folkmord mot det palestinska folket, bland annat mot bakgrund av hur flera israeliska makhavare uttryckte sig. Israel hade ”demonstrerat sin militära kapacitet att implementera sådana kriminella intentioner”, varnade experterna och konstaterade: 

”Därför får våra tidiga varningar inte ignoreras.” 

Inlägget som startar mediedrevet

Fem dagar efter specialrapportörernas larm, den 21 november 2023, publicerar Stina Wollter den uppdatering på Instagram som blir upptakten till de hundratals artiklar som senare ska skrivas om henne. Det är en ”story”, eller ”händelse” – en uppdatering som delas med följare under 24 timmar och därefter tas bort automatiskt. Under den här tiden gör Stina Wollter tiotals sådana varje dag, i princip uteslutande på temat Israels urskillningslösa dödande av palestinska civila. Någon vecka tidigare har hon fått kritik för en annan delning, ett klipp där en pastor, enligt tidningen Bulletin en känd konspirationsteoretiker, frågar sig hur det kunde komma sig att Hamas lyckades ta sig förbi ”världens säkraste gräns”.

”Man får undra. Det är tillåtet”, skriver Stina Wollter över klippet. Efter en kvart väljer hon att ta bort inlägget. 

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson

Den 21 november skriver hon så om att ”tusentals barn är dödade, att över 10 000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas”. Hon beskriver ”Israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation, apartheid och kontroll av palestinierna”. 

Men det är publiceringens första del som har varit föremål för kritik: 

”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ‘bevis’, att de ljugit om ’beheaded babies’ och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.” 

Faktagranskning av inlägget 

Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa i sin helhet här. 

Sammanfattningsvis går det att konstatera att uppgifterna i huvudsak stämmer. Vissa formuleringar kan dock uppfattas som svepande och det faktum att ett flertal påståenden står staplade på varandra utan direkta hänvisningar, påverkar sannolikt helhetsintrycket för många läsare. 

När det gäller påståendet att ”de” har ”ljugit om våldtäkt” kan det tolkas som att det inte alls skulle ha förekommit sexuellt våld vid Hamas attacker den 7 oktober, när FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) i en rapport tvärtom har konstaterat ett mönster av sexuellt våld. Samma rapport slår dock också fast – i enlighet med vad Stina Wollter skriver – att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.” 

Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk. 

Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där bekräftar den israeliska militären att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet och även om det har kommit nya anklagelser finns inga bevis för att något liknande har ägt rum sedan den 7 oktober 2023. Uppgifterna från 2009 har även publicerats av bland andra Sveriges Radio och SVT. 

I en uppmärksammad opinionsartikel i Aftonbladets kulturdel år 2009 – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier om att ”deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har ”tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ”. 

Det finns inga bevis för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas, detta har dock vare sig Donald Boström eller Stina Wollter hävdat. Artikeln har mött stark kritik, ett exempel av många är Svenska Kommittén mot Antisemitism, SKMA, som skriver bland annat att det ”vid flera tillfällen påvisats att Donald Boströms organskröna innehåller en rad osanna påståenden och antydningar, vilka påminner om historiskt rotade och återkommande mytbildningar om judar”. Boström, som dödshotades efter publiceringen, har sagt att han i artikeln inte påstår att organhandel sker, utan att han bara redogör för att palestinier påstår detta.

Stina Wollter följer vid tiden för sitt inlägg israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baserade på nyligen publicerade artiklar. Till exempel en granskning i den israeliska tidningen Haaretz från den 19 november 2023, två dagar före Stina Wollters story, som beskriver att IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också har skjutit festivalbesökare. Huruvida dessa festivalbesökare har dött av sina skador eller inte, är okänt. 

Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kallade Hannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.

Kallas för judehatare och tjej-Hitler

De anklagelser som snabbt riktas mot Stina Wollter handlar vare sig om att hon skulle ha formulerat sig svepande eller att vissa av hennes påståenden har kunnat uppfattas som vilseledande. Inte heller pekar de ut det misstänkt konspiratoriska inlägg som hon under femton minuter har delat på sitt Instagramkonto. De anklagelser hon får emot sig har en helt annan karaktär. 

Ulrika Knutson, som är ordförande för SKMA skriver – samma dag som Isobel Hadley-Kamptz text publiceras i DN – i Göteborgsposten: ”Rena konspirationsteorier av Stina Wollter” och anger i ingressen: ”På sitt Instagram-konto skriver influeraren och konstnären Stina Wollter att Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel. Därtill torgför hon antisemitiska idéer om allt ifrån organstöld till mördade spädbarn.” 

”Massiv kritik mot Stina Wollters Hamaspropaganda”, skriver Världen idag.
”Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet”, menar Svenska Dagbladets ledarsida.
”Stina Wollter och judehatet“, skriver tidningen Fokus i sin rubrik.

Isobel Hadley-Kamptz. Foto: Stina Stjernkvist/TT

En sökning på ”Stina Wollter” och ”antisemit” i mediearkivets databas Retriever ger över 340 unika träffar mellan den 7 oktober 2023 och den 7 oktober 2025. Bara under oktober, november och december 2023 publiceras 117 artiklar på temat. Många av artiklarna hänvisar till DN-texten av Isobel Hadley-Kamptz och GP-texten av Ulrika Knutson. 

Parallellt väller det ut hat och hot på olika sociala plattformar. Innan Stina Wollter hinner stänga av möjligheten för vem som helst att skicka privata meddelanden på Facebook har hon fått ta emot en typ av hat som är ”så grovt att det inte ens går att bemöta”. När hon väl har kommit upp från golvet samlar hon sig och börjar svara. 

– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger hon. 

Stina Wollter klickar på namnen till personerna som skriver till henne, nästan uteslutande män. 

– Ingenstans på deras profiler kunde jag hitta något uttryck för solidaritet med judar. Det enda jag fann var hat mot araber och muslimer. För mig blev det helt sjukt att jag som bryr mig om judars trygghet blir hatad av människor som inte gör det. 

Hon slits mellan känslan av hur orimlig anklagelsen är och paniken av tanken på att det skulle kunna få fäste – att människor skulle se henne som någon som hatar judar.

– För mig var anklagelsen så absurd. Det är som om jag skulle bemöta att någon plötsligt påstod att jag mixade kattungar och drack till frukost, säger hon. 

Ulrika Knutson, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism. Foto: Pontus Lundahl/ TT

– Det enda jag kan säga är: ”nej, jag är inte antisemit.” Jag har aldrig överhuvudtaget påstått någonting om judar som grupp. Jag när inte sådana idéer. Om jag hade närt sådana idéer, då hade ju det, någonstans under mitt offentliga liv, sipprat ut. Det finns ingen som kan ha blivit intervjuad av mig eller mött mig eller arbetat med mig eller varit nära mig eller varit ihop med mig, som kan ha uppfattat några sådana idéer hos mig, säger hon. 

Arbetaren har upprepade gånger, under nästan ett års tid, sökt Isobel Hadley-Kamptz som inte vill svara på frågor, utan hänvisar till sin egen text och det hon tidigare sagt i SVT. Ulrika Knutson på SKMA sade sig först vara tillgänglig för en intervju men valde, efter att ha fått se Arbetarens frågeställningar i förväg, att avböja. Hon skriver i ett mejl att hon “beklagar att diskussionen alls behövde föras, men att bemöta den här typen av påståenden var – och är – nödvändigt”. 

Antisemitism och antisionism är olika saker

Organisationen International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definierar antisemitism som ”en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser.” 

Till IHRA-definitionen, som har antagits av bland annat Sverige, finns ett antal exempel – bland annat ”att använda symboler och bilder som förknippas med klassisk antisemitism (till exempel påståenden om att judar dödade Jesus eller blodsanklagelser, det senare är en mytbildning om att judar dödar andras barn för deras blod reds. anm.) för att karakterisera Israel eller israeler”, ”jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas politik” och ”att hålla judar kollektivt ansvariga för Israels handlingar”. 

Definitionen, och framför allt de konkreta exemplen, har kritiserats för att bidra till en sammanblandning mellan kritik mot staten Israel och antisemitism. En av de starkaste kritikerna är definitionens egen huvudförfattare, Kenneth Stern. Definitionen togs fram primärt för att underlätta statistikinsamling, har han berättat. Men, menar han, har i stället blivit ett verktyg för att begränsa yttrandefriheten. 

I en debatt om definitionens tillämpning på amerikanska universitet år 2019 satte han sig emot Jared Kushner, president Trumps svärson och rådgivare, som i New York Times hade drivit linjen att IHRA:s definition ”klargjorde att antisionism är antisemitism”. Stern skrev i The Guardian: 

”Jag är sionist. Men på ett universitetsområde, där syftet är att utforska idéer, har anti-sionister rätt att uttrycka sig fritt.” 

Det är just den här gränsen, mellan kritik mot en stat och antisemitism, som har aktualiserats i Stina Wollters fall. Och visst finns det tillfällen då föreställningar om medborgare i en stat kan antingen övergå i en form av rasism eller påminna om det. Det säger Olof Bortz, som är historiker vid Stockholms universitet.

– Ta till exempel amerikanska föreställningar om japaner eller tyska stereotyper om polacker och ryssar, under andra världskriget. I Stina Wollters fall är det dock svårt att se hur de uppgifter hon spred, även om det hade rört sig om felaktiga rykten, skulle vara antisemitiska, än mindre rasistiska mot israeler.

Olof Bortz forskar bland annat om antisemitism och judisk historia. Som jude har han också de senaste åren engagerat sig för fred och mot Israels ockupation och folkmord. I slutet av oktober 2024 var han en av över 500 personer som skrev på ett öppet brev till stöd för Stina Wollter. 

– I vissa fall ansluter kritik av Israel och sionismen till klassiska antijudiska stereotyper. Det kan vara bra att vara medveten om det men det rör sig samtidigt om ett sekundärt fenomen i relation till sionismens faktiska historia. Det skulle sannolikt inte existera någon opinion mot Israel överhuvudtaget om det inte vore för den långa historien av kolonisation, etnisk rensning, ockupation, apartheid och folkmord i Palestina, säger han.

Olof Bortz, historiker vid Stockholms universitet. Foto: Olle Belfrage

– Det är absurt att när människor protesterar mot att Israel dödar tiotusentals palestinska barn, dra upp den medeltida fördomen om att judar dödade enskilda barn för att använda deras blod i sina ritualer. Protesterna mot folkmordet har inget med det att göra. 

Olof Bortz påpekar att sionismen, genom att förespråka en etnonationalistisk stat, till sin natur blandar ihop judar med Israel. 

– I likhet med andra former av etnonationalism utger sig Israel för att representera judar som grupp. Detta är själva grunden i sionismen. Det förklarar också den pro-israeliska retorik som säger att antisionism är antisemitism, att Israel är den “kollektive juden” och påståendet att sionismens kritiker byter ut ordet sionist mot ordet jude så fort någon talar om sionistisk makt. IHRA-definitionen är ett exempel på denna form av retorik. 

Förslag till alternativa definitioner har tagits fram, bland annat The Jerusalem Declaration on Antisemitism, JDA, där ambitionen har varit att ”dra en tydligare skiljelinje mellan antisemitism och Israelkritik” med målet att ”stävja det politiska missbruket av begreppet och risken att det därigenom skulle urvattnas intill meningslöshet”. 

I en artikel i Expressen frågar sig en av initiativtagarna till JDA, den svenske författaren Göran Rosenberg: 

”Om en bojkottrörelse mot Israels ockupation kan stämplas som antisemitisk, eller påståendet att Israel är en rasistisk stat, vad återstår då att kalla den antisemitism som hatar judar i egenskap av judar?” 

Därför ångrar hon ursäkten på Instagram

Bland de 80 unika artiklar som skrivs bara den första veckan efter ”storyn” på Instagram, påstås gång på gång att Stina Wollter har spridit antisemitiska konspirationsteorier, utan fördjupat resonemang eller en problematisering kring begreppet antisemitism. I flera fall publiceras också uppgifter som helt saknar stöd, bland annat att Stina Wollter skulle ha skrivit att judar – inte Israel – skördade organ från palestinier. Flera gånger återkommer också beskrivningen att hon hävdat att ”Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel”. Isobel Hadley-Kamptz skriver i Dagens Nyheter att i Wollters ögon är ”allt en konspiration”. 

Redan efter ett par dagar ber Stina Wollter om ursäkt. Till Aftonbladet skriver hon den 23 november 2023: 

”Jag var så upprörd över skildringar inne i Gaza och över att jag inte såg något om det i media och skrev i det tillståndet. Det är en story. Där finns åtminstone två saker som inte stämmer. Organstöldhistorien var mer komplex och det finns uppgifter om våldtäkt. Jag beklagar att det felaktiga kom med. Innerligt. Det gör mig likafullt inte till antisemit. Vilket detta handlar om.” 

Även på sitt Instagramkonto säger hon förlåt. Det ångrar hon i dag. 

– För något år sedan tog jag bort den där ursäkten. 

Varför det? 

– Jag tror att jag var så rädd att jag skulle ha bidragit till antisemitism … För de påstod ju att det var så. Så jag var ledsen över det och bad om ursäkt, säger hon. 

– Då visste jag inte att det fanns människor som sammanblandar kritik av en ockupationsmakt med antisemitism. Jag har själv aldrig någonsin tänkt att Israels brott representerar något slags judiskt. Det har inte ens föresvävat mig. 

Vad säger du till de svenska judar som har reagerat på det du skrev med oro, sorg eller ilska? 

– Jag säger att jag förstår det. Men jag vill också skicka tillbaka bollen och fråga: vill du låta en extrem etnonationalistisk stat som är byggd på underordnandet av ett annat folk representera dig och det du tror på? Och de handlingar som vi ser på individnivå med israeliska soldater som sparkar sönder dialysapparater och tvingar palestinsk vårdpersonal att evakuera sjukhus och lämna kvar syrgasberoende prematurbebisar att dö ensamma. Vill du förknippas med det?

– Jag tror att jag har känt till de klassiskt judiska värderingarna hela mitt vuxna liv. Att laga världen och älska din nästa. För mig är det antisemitiskt att insinuera att de fruktansvärda övergrepp som Israel begår skulle ha någonting med judendom att göra. 

Hur kommer det sig att du inte slutade att skriva om Gaza efter att den här kritiken kom? 

– Jag har genom goda, tålmodiga judiska och palestinska vänner lärt mig oerhört mycket, jag vet mer i dag än för några år sen. Det är jag tacksam för. Jag hade uttryckt mig – och uttrycker mig – annorlunda i dag på grund av öppna, icke-dömande samtal och kritik utan uppsåt att tysta eller skada, säger Stina Wollter. 

– De här åren har blottlagt att media försummat en chans att bidra till ökad kunskap gällande just antisemitism. Tänk vilka goda samtal som hade kunnat växa fram i skuggan av det fasansfulla som skett och sker, förståelse för symbolvärdet av Israels existens för många judar och upplysning om vad antisemitiska troper är. Så med det sagt vill jag nog hävda att det inte kan kallas kritik att stämpla någon som antisemit. Det är ju en slags slutpunkt, vars enda svar är att ”nej, det är jag inte”. 

Hon fortsätter: 

– Reflexen på karaktärsmord är att tystna, att gömma sig. Och tro mig, det är självklart sånt jag har tänkt. Men det är ju inte den jag är. Och parallellt med det personliga har jag fortsatt att bevittna det lidande, den död och terror palestinierna utsätts för, det upphör inte. Jag har sett människor återvända till hem i ruiner och skrapa fram en yta att sitta på, bre ut en duk, en filt, ett envist hopp mitt i förödelsen. Och det som sker i Gaza och på Västbanken är fel, det är brott mot internationella lagar och konventioner, det har kunnat fortgå alldeles för länge. Vi är framme vid en punkt där att blunda för hur detta kan tillåtas är att erkänna total rättslöshet för vissa och straffrihet för andra. Då är inte bara palestinierna förlorade, utan även du och jag. 

Anklagelser om antisemitism används för att tysta

Under de senaste åren har forskare och debattörer varnat för att anklagelser om antisemitism används som vapen för att tysta medborgare som står upp för civilbefolkningen i Palestina. En av många är den brittisk-israeliska författaren Rachel Shabi, som skrivit boken The Truth about antisemitism. Hon skriver i The Guardian om hur anklagelser har riktats åt alla tänkbara håll. 

”Mot globala nyhetskanaler och Internationella domstolen, mot skådespelare, artister, popstjärnor och till och med brittisk-judiska filmskapare. Israels hårdnackade försvarare framför sådana påståenden på ett så svepande och yttrandefrihetshämmande sätt att själva begreppet ’antisemitism’ håller på att förlora sin betydelse.” 

En ”performativ kamp mot antisemitism” har också banat väg för politisk rehabilitering för de återuppväckta högerextrema partierna i Europa, menar Shabi. 

”Extremistiska ledare, från Ungerns Viktor Orbán till Geert Wilders i Nederländerna, framställer sig som självutnämnda förkämpar för judiska minoriteter i en påstådd civilisationskonflikt mot islam”, skriver hon.

Fördrivna Gazabor har flyttat in i tält i Gaza city, 26 september 2026. Förra året rapporterade Unicef att 90 procent av husen i Gaza har skadats eller förstörts sedan 7 oktober 2023. Foto: Jehad Alshrafi/TT

Mary Lawlor är FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare. Hon bekräftar för Arbetaren att hon har märkt av företeelsen både i Europa och USA. 

– Det är, kanske inte omöjligt, men väldigt svårt att kritisera grymheter som den israeliska militären gör, eller regeringens politik, utan att bli anklagad för antisemitism. Israel har nästan blivit som ett skyddat område. Det är väldigt olyckligt, säger hon. 

Olof Bortz: ”Motstånd mot Israel likställs med antisemitism”

Historikern Olof Bortz vid Stockholms universitet igen:

– Sverige är del av ett internationellt sammanhang, där det har pågått en kampanj sedan åtminstone början av 2000-talet som går ut på att likställa motstånd och protester mot Israel och sionismen – med antisemitism, säger han. 

Bortz beskriver flera delar av den svenska offentligheten som han menar bidrar till utvecklingen. 

– Det finns akademiska institut där det bedrivs politiserad pro-israelisk forskning. Men också organisationer som exempelvis SKMA och politiska krafter, från vänster till höger men med Tidöregeringen som ett tydligt exempel, bidrar till att föra debatten i en pro-israelisk riktning, säger han.

Det mesta av diskussionen som rör antisemitism handlar inte om saker som skadegörelse mot synagogor eller trakasserier mot judiska barn, utan om vad man får och inte får säga om Israel och sionismen, menar Olof Bortz. 

– De här aktörerna bidrar till att etablera uppfattningen om att det mest centrala när det gäller Palestina och Israel är att det finns en gräns där Israelkritik övergår i antisemitism. Och av någon anledning så är det just de som ska definiera var den gränsen går, säger han.

I praktiken rör det sig dock inte om tydliga gränsdragningar, menar Olof Bortz. Utan snarare om ”påståenden att något är antisemitiskt om det anspelar på sionism, makt, våld, blod, pengar, lögner eller judar”. 

– Men hur ska man kunna säga något av relevans om den politiska verklighet som sionismen och Israel har skapat utan att använda dessa ord? De här aktörerna driver en linje där kampen mot antisemitism blir liktydig med stöd för Israel och där protesterna mot folkmord misstänkliggörs och vantolkas som hat mot en religiös och etnisk grupp, säger han.

– Detta visas inte minst av Ulrika Knutsons utspel, som innehöll direkta felaktigheter, mot Stina Wollter. Varför ska vi inte kunna diskutera Israels armé, dess propaganda och den kända historien om organstölder utan att blanda in frågan om antisemitism?  

Public service har ”vänt henne ryggen”

Det blir en omgång till av drevet, ungefär ett år efter det första. En artikel i tidningen Bulletin sätter fart på debatten inför att programmet ”Naken med Stina Wollter” skulle ha haft premiär i SVT den 13 november 2024. Än en gång har Stina Wollter gjort en repost, alltså delat ett inlägg. Och den här gången är det som kritiseras en liten del av en längre text. Skrivningen, i svensk översättning: 

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson

”Den 7 oktober är förevändningen för att påskynda sionisternas slutgiltiga plan. Den fullständiga förstörelsen av Palestina för att skapa mer av Israel.” 

Varför delade du det här inlägget? 

– Jag delade vidare den i övrigt poetiska texten som även innehöll de två meningarna som kritiserats, eftersom jag helt enkelt tagit israeliska ministrar på orden. De har varit ganska tydliga med sin intention. Det absurda är att det anses antisemitiskt att återge vad de själva säger.

I SVT:s egen policy för medarbetare framgår att en programledare under perioden fyra veckor före publicering av det första programmet till och med fyra veckor efter publicering av det sista programmet, behöver godkännande från SVT för ”medverkan i sammanhang av en karaktär som skulle kunna sätta SVT:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga”. Stina Wollters delning av inläggen skedde nästan tio veckor före den planerade sändningen. 

Under en månads tid, med start den 17 oktober 2024, skrivs 188 unika artiklar i svensk media om ”Stina Wollter” och ”antisemitism”. I en TT-text som återpubliceras i många av de svenska tidningarna blir rubriken: ”Wollter kritiseras inför program: ’judehatare’”. 

Initialt försvarar SVT sitt beslut. Efter en vecka är beskedet ett annat: programmet lyfts ur tablån. I sin egen nyhetsartikel skriver SVT att ”anledningen är antisemitiska uttalanden som Wollter gjort”. Senare har Stina Wollter även blivit upplyst om att hundratals av hennes gamla program har tagits bort från Sveriges Radios hemsida. Av utrymmesskäl, enligt dem. För henne är det tydligt att drevet har ”lyckats”. Public service – där hon i många olika roller har arbetat i över 30 år – har vänt henne ryggen.

– Vid mötet på SVT då jag ställdes inför faktum gällande min tv-serie fick jag samtidigt beröm för min autenticitet, min värme och förmåga att skapa ett tryggt rum runt människor och deras kroppar. Jag svarade: ”Den personen ni beskriver är inte en person som tiger när man skjuter barn i huvudet.” Jag vill vara en hel människa. Den jag är protesterar mot de grövsta brotten som finns på vår jord. Det är inte politiskt ens en gång, det är inte partiskt, det är inte svårnavigerat eller kontroversiellt. Det är en självklarhet. Det är minimum, säger hon.

Martin Vårdstedt, programchef på SVT. Foto: Eva Edsjö/SVT

Martin Vårdstedt, programchef på SVT, skriver i ett mejl till Arbetaren att SVT ”är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism” och att deras bedömning i det här fallet handlade om ”det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt”. Han konstaterar att detta i sig var ett skäl till att programmet lyftes ur tablån. 

Gällande det inlägg som, trots att det skedde utanför den normala fyraveckors-karantänen, ledde fram till att programmet ställdes in skriver programchefen att ”många gjorde bedömningen att det var tydligt färgat av antisemitiska troper” och att detta också blev SVT:s hållning efter en ”samlad bedömning”.

”För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT”, skriver Martin Vårdstedt. Läs hela svaret här.

Anna Sofia Vikström: ”Media har inte lärt sig någonting”

Anna Sofia Vikström, advokat som tidigare företrätt Stina Wollter. Foto: Privat

Anna Sofia Vikström är advokat och företrädde Stina Wollter i hennes försök att få justitiekanslern att väcka åtal för förtal mot Svenska Dagbladet, med anledning av texten som pekade ut henne som ”tjej-Hitler”. 

– Jag vet inte när i modern tid jag kan hitta något liknande exempel där man påstår sådana grova saker mot en en känd person som är helt felaktiga, säger hon.

– Stina Wollter pekas ut för att vara antisemit, Hamas-sympatisör och att hon – och även Greta Thunberg – tycker att det inte spelar någon roll att Hamas skulle kidnappa och våldta och mörda judiska kvinnor. Alltså det är så grovt, det är vansinnigt. Ingen av dem har på något sätt uttryckt sig negativt om judar som grupp eller uttryckt stöd för Hamas. 

Anna Sofia Vikström lyfter exemplet med Benny Fredriksson. Kulturhuset Stadsteaterns tidigare chef som i samband med metoo utsattes för ett så kraftigt drev – byggt på felaktigheter och obekräftade, anonyma vittnesmål – att han till slut tog sitt eget liv.

– Jag tänker att media inte har lärt sig någonting. Vi vet ju vilka personliga konsekvenser som drev har fått tidigare. Men det finns ju också ett generellt plan i det här fallet. Att drevet skrämde andra och på så sätt har bidragit till att många inte har vågat kritisera Israels agerande. Jag har advokatkollegor som tidigt har sett att det är fråga om ett folkmord men inte vågat säga det högt, av rädsla för att drabbas av negativa konsekvenser, säger Anna Sofia Vikström.

– Och det är oerhört farligt i en demokrati när man börjar rulla åt det hållet att människor blir rädda för att stå upp för helt självklara saker som mänskliga rättigheter och att internationell rätt ska efterföljas – av rädsla för repressalier.

”Är det du som är Stina Wollter?”

Intervjun på restaurangen intill Uppsala Centralstation går mot sitt slut. Snart kommer Stina Wollter att ändra sig, bli livrädd för ett nytt drev och be att få skjuta upp publiceringen av intervjun. Det kommer att dröja ytterligare nästan ett år innan hennes ord nu publiceras i den här texten. Men det vet vi ännu inte när Stina Wollters man Micke precis har varit förbi och hälsat, iklädd sin brevbäraruniform. I dag började hans utdelningsrunda just här och för henne är det tryggt att ha honom nära. Han, dottern Lisa och resten av familjen och vännerna har varit avgörande under de senaste åren. 

– Jag älskade honom innan men nu är det… Han har vuxit som människa under den här tiden. Han har klivit fram och min kärlek har liksom gått in i sjuans växel. Det är så djupt, bortom den både erotiska, sensuella och normativa tvåsamheten – att veta att du är hållen. Det är ju det som barnet behöver veta. Jag håller dig. 

Vad tänker då Stina Wollter om framtiden – sin egen och världens? 

Det finns en acceptans nu, säger hon, inför det faktum att ”etablissemanget” som hon så länge varit en del av, inte längre är hennes. Kanske finns också insikten om att synen på vad som är antisemitism skiljer sig så genomgripande åt mellan olika människor, att vissa kommer fortsätta att se det hon har skrivit som antisemitiskt. 

Men det finns också en annan sida. Stina Wollter berättar om tiden efter det första drevet. Hur hon i början aldrig gick ut ensam, rädd för att något skulle hända. 

– Folk ville ju skada mig. Du blir rädd för hatet … Jag är en så porös människa, så det invaderade mig på cellnivå, säger hon. 

– Men det enda som hände när jag rörde mig ute var att folk skrek efter mig på gatan: ”Vi älskar dig!”. 

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson

Vid ett tillfälle åkte hon tåg mellan Uppsala och Stockholm. 

– Då kommer det fram en ung tjej och frågar ”är det du som är Stina Wollter?”. Jag svarar ”ja” och tittar sökande på henne. Men hon har snälla ögon. Och så säger hon: 

”Jag har familj i Gaza. De ber för dig. Jag vill att du ska veta att mitt hem är ditt hem, när du än behöver.“ 

Stina Wollter beskriver att hon med tiden ”har börjat förstå” att den verklighet som drevet pågår i, är en annan än den hon möter i människor ute på gatan. 

– Det hjälper mig inte så mycket vad gäller min sorg och panik över smutskastningen. Men det gör att jag anar att det kommer att uppstå ett alternativ – att jag känner att jag kommer kunna landa någonstans.

Redan den 29 december 2023 beskrev det välrennomérade Lemkin-institutet Israels krigföring i Gaza som ett folkmord. Institutet har sitt namn efter den judiske juristen Raphaël Lemkin, som lanserade begreppet genocide och vars arbete lade grunden för FN:s folkmordskonvention. I november 2024 beskrev en specialkommitté under FN Israels metoder för krigföring som ”förenliga med kännetecknen för folkmord”. Längs vägen har en lång rad organisationer – bland dem Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och International Association of Genocide Scholars (IAGS) – börjat använda begreppet folkmord. I september 2025 anklagade också en oberoende FN-kommission Israel för folkmord i Gaza. 

I slutet av september i år hade minst 74 000 människor dödats av Israel i Gaza, över 1 400 av dem efter det att den så kallade ”vapenvilan” utlystes i oktober 2025. 

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Martin Vårdstedt programchef Svt.

Så svarar SVT:s Martin Vårdstedt

Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Intervjuerna visar hur kriget utvecklas till ett folkmord 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Fotomontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. I bakgrunden ett klassrum
På 1990-talet inledde Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj mot det fria skolvalet. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången. Foto: Viktoria Bank / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna

”Det påstått fria skolvalet har drivit på segregationen. Uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, har ökat – i världens mest marknadsanpassade skolsystem”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Det kommer ett pressmeddelande: ”Skolvalet har inte brutit segregationen i gymnasiet”, konstaterar Göteborgs universitet. Tvärtom har uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, ökat de senaste 30 åren. 

Under samma period har också skillnaderna i inkomst, hälsa och framtidsutsikter generellt ökat i Sverige. Detta har inte skett genom någon okontrollerbar naturlag. Inte heller kan det förklaras enbart med att en global nyliberal våg inte har gått att stå emot. Det är politiska makthavare som, med olika öppna eller dolda agendor, fattat beslut i denna riktning från 1990-talet och framåt. 

Montage: Arbetarens chefredaktör inklipt i hallen på en förskola

Amalthea Frantz:
Ohållbart att inte prioritera arbets­miljön i förskolan

Ur ett globalt perspektiv är Sverige ett av de länder i världen med mest marknadsanpassat skolsystem. Vi är, till exempel, det enda land som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstutdelande riskkapitalbolag.

Redan när denna marknadsanpassning skulle starta drev det fristående Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj emot ”det fria skolvalet”. Jag minns att min egen spontana tonårsreaktion var ”Va? Jag gillar fria val!” Men efter att ha hört och läst argumenten förstod jag snabbt vad de menade – det påstått fria valet skulle bara öka klasskillnaderna. 

De fick snabbt rätt. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången.

Malmö Latinskola

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Inte förvånande hur makthavare fostras

Samtidigt domineras tidningsrubrikerna av en helt annan sorts skandal. Det snaskas ordentligt i det, säkert fruktansvärda, som hänt på Sigtunaskolan Humanistiska läroverket (SSHL). Övergrepp och pennalism på internatskolan beskrivs som en chock för en skola som ser sig själv som ”snällare” än det ökända Lundsberg. 

För oss långt från dessa miljöer känns det hela inte särskilt överraskande: skolor som är till för ”eliten” fostrar unga att se ner på andra. Oavsett om elittillhörigheten ses som ärvd genom uråldrig överklass, eller förvärvad genom att föräldrarna skaffat sig en position inom politik eller finansvärlden.

Så skapas nya makthavare, som tar nya beslut för att skydda sin egen position i samhällstoppen.

Tonåringarna hade rätt

Den politiska högern hånar gärna alla de som förespråkar förebyggande åtgärder i stället för hårdare straff. De som pekar på långsamma men helt omvälvande förändringar. Som – marknadsanpassningen av skolan. Uppenbarligen hade syndikalistiska tonåringar helt rätt i sina farhågor för 30 år sedan. 

Jag vet att det inte är så massmedier fungerar. Men jag önskar att en enda av kvällstidningarnas skandalrubriker i dag i stället kunde ha fått handla om den marknadsanpassade skolans bidrag till att öka samhällets klasskillnader.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Ejub Lemes som skördar potatis tillsammans med Mirsad och Vahida Cajusevic på Lilla Rinkebys odlingslotter. Fotograf Lena
Ejub Lemes skördar potatis tillsammans med Mirsad och Vahida Cajusevic på Lilla Rinkebys odlingslotter. Foto: Lena Israelsson.

Kolonilotten – en anti­kapitalistisk grogrund

Är det på våra koloniområden som vi hittar den anarkistiska och antikapitalistiska visionen i praktiken? Arbetaren lämnar över pennan till det nystartade Stockholmsnätverket Kolonistas.

Den brittiska anarkisten, Colin Ward, menar det. Han skrev en hel bok om livet på koloniområden, The Allotment (med D. Crouch, nyutgåva 2023 med introduktion av Olivia Laing). Här fanns det självstyre i små grupper som han såg som motkraften till auktoritära hierarkier, folkliga landskap. Där det är folket som skapar landskapet med sina händer. I Sverige har vi folkliga landskap framförallt på områden som består av odlingslotter utan stugor. Odlingskolonister är alltid på jakt efter sätt att kringgå reglerna för att kunna odla, skapa och hänga på våra lotter på det sätt som vi vill. Inte alltid på det sätt som staden bestämt. Som självstyrande enheter vårdar vi kollektivt stora arealer mark samtidigt som vi inte ger upp våra individuella drömmar. 

I Stockholm är det något antikapitalistiskt över formen för ett koloniområde. Kommunen äger marken och den har ett skyhögt marknadsvärde. Men kommunen varken säljer eller arrenderar ut till marknadspriser och priset på stugorna bestäms centralt. Alla har råd att ha en odlingslott i Stockholms stad. Tänk om kommunen i stället valt att hyra ut till den som kunde betala mest. Det hade ändrat hela karaktären på vårt gemensamma odlingslandskap och sparkat ut de allra flesta av oss. Tyvärr är det en utveckling som skett i övriga Sverige i områden med stugor. 

Kolonistas och rätten att rota sig

Kolonistas har bildats för att fortsätta undersöka det som Colin Ward var på jakt efter. Ett annat sätt att bygga städer där folket ges större frihet och där våra händer skapar platser som tillåter oss att bygga relationer till både jorden och andra människor på ett sätt som ingen stadspark någonsin kan göra. Detta behövs eftersom vi ser hur politiker och tjänstepersoner inte längre vill skapa nya koloniområden. Vi ser ett behov av en rörelse som arbetar för mark till folket: alla ska kunna ha en plats i staden att kunna göra till sin egen. Vi arbetar för rätten att rota sig. Genom blommor och grönsaker kan vi odla kultur, hem och hemmahörighet. Vi står för allas rätt att känna sig hemma, och hyllar mångfalden i våra koloniområden.

Vi arbetar också för att förbjuda torv inom fritidsodling. I dag bryts det torv till odling vilket innebär stora utsläpp av växthusgaser. Flera andra europeiska länder agerar och att odla torvfritt har blivit en självklarhet. Men i Sverige är det torvföretagen som äger frågan och politikerna agerar inte. Klimatkollapsen väntar inte, därför driver vi frågan om torvfri odling. 

Älg på ett kalhygge

Skogsstyrelsen: Allvarligt läge för den svenska skogen

Det privata paradiset – plikt eller passion?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
SAC Turné lantbruk
Fackmedlemmar besöker svenska gårdar för att informera lantarbetare om deras rättigheter. Foto: Vendela Engström

Lantarbetar­praktikant: ”Visste inte att vi har rättigheter i Sverige”

Under en helg i oktober rullade en buss lastad med syndikalister genom mellersta och södra Sverige för att informera lantarbetare och JUF-praktikanter om deras rättigheter på gårdarna.

– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC.

På Centralstationen i Stockholm står det ”SAC” på en av skärmarna över avgångar. Det är morgonen den 9 oktober och drygt tio syndikalister har samlats för att hoppa på en inhyrd buss som under helgen ska åka till 16 lantbruksgårdar mellan Stockholm och Skåne. Längs vägen söderut kommer fler medlemmar att tillkomma. 

Syftet med ”turnén”, som SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson kallar den för, är att informera lantarbetare om sina rättigheter och hur de kan hävda dem – på plats på gårdarna. 

– Vi vill att de ska veta att vi är redo att ta emot dem om de vill gå med i facket, säger han.  

Pelle Sunvisson, en av SAC:s två migrantorganisatörer. Foto: Vendela Engström

Ett annat syfte med resan är att få en bättre bild över hur JUF:s, Jordbrukare-ungdomens förbund, program med lantarbetarpraktikanter används. 

– Vi har hittills inte träffat på någon enda gård som sköter sig, säger Pelle Sunvisson. 

Hotfull bonde i golfbil

Det första stoppet är en mjölkgård utanför Flen, i Gnesta kommun. Regnet vräker ner. Det är gråmulet och lerigt. Alla trär på plastskydd om skorna och går ut för att hitta personer som arbetar på gården. I bostadshuset invid gården träffar gruppen en ukrainsk arbetare som berättar att det även finns ett flertal praktikanter från afrikanska länder på gården. Annars är det tomt, utöver korna som råmar inifrån ladugården. 

– Är ni djurrättsaktivister? säger ägaren, som möter upp i en golfbil.  

Några av fackets medlemmar som deltog under helgens lantbrukarturné. Foto: Vendela Engström

Pelle Sunvisson, som även är regionalt skyddsombud, berättar att de kommer från facket och att de besöker gården då de tidigare haft en medlem där.

– Ni har ingen rätt att vara här om ni inte har någon medlem här just nu, säger hon. 

Det stämmer inte. Ett regionalt skyddsombud har rätt att besöka en arbetsplats såvida facket har haft medlemmar där, berättar Pelle Sunvisson. 

Ägaren hotar med polisanmälan, och en anställd på gården startar en traktor och kör hotfullt fram och tillbaka framför fackmedlemmarna med skopan skrapandes i marken, samtidigt som han filmar bussen. 

Lön från 47 kronor i timmen

Facket Stockholms LS av SAC har på senare år fått in allt fler ärenden från personer som arbetar inom svenskt jordbruk. Det kan vara allt från personer som arbetar med djurhållning till odling av diverse grödor. En gemensam nämnare för de som facket kommit i kontakt med är att de har migrantbakgrund, låga löner och att många av dem kommit hit som praktikanter via jordbrukare-ungdomens förbunds, JUF:s, internationella praktikantprogram.  

Detta program har funnits sedan 1966 och riktar sig till ungdomar mellan 18–29 år som vill arbeta på gårdar i Sverige eller utomlands. Ersättningen ska täcka kost och logi samt ge fickpengar, och enligt JUF:s kollektivavtal ska praktikanterna inte arbeta mer än åtta timmar om dagen. 

Enligt JUF:s avtal, som har sämre praktikantvillkor jämfört med ramavtalet för lantbruk, får praktikanterna en reducerad lön under det första året. De första sex månaderna får de 50 procent av minimilönen, därefter höjs lönen till 70 procent. Först efter ett år får de full lägstalön. 

Minimilöner för JUF:s praktikanter från 1/7 2022 till och med 30/6 2023. Under det första halvåret, då lönen är 50 procent av minimilönen för lantarbetare, har personer över 19 år en lön på 63,24 kronor i timmen. Källa: JUF:s kollektivavtal för 2022 och 2023

Facket menar att avtalet allt oftare används för att få högutbildad och kvalificerad arbetskraft till Sverige från länder utanför EU.

– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna. För oss framstår det här helt och hållet som diskriminerande. Enda anledningen till att de har lägre lön är att arbetarna kommer från Afrika och Asien, säger Pelle Sunvisson. 

Max två praktikanter per gård

Enligt JUF:s informationsbroschyr till de gårdar, eller ”värdar”, som tar emot praktikanter får en gård endast ta emot två praktikanter och sedan en praktikant per var femte anställd. ”Exempel: Det arbetar fem anställda på gården. Då får värden ta emot tre praktikanter”, står det i broschyren.

Arbetaren har tagit del av uppgifter från Migrationsverket om vilka gårdar som tagit emot praktikanter, samt hur många praktikanter gårdarna tagit emot. Enligt dessa uppgifter ser det ut som att ett flertal gårdar bryter mot regeln om antalet praktikanter.

När Arbetaren ringer JUF för att ställa frågor om praktikantprogrammet svarar de att de inte hinner svara på frågor om det just nu, eller kommande vecka. Däremot ber de att få frågorna via mejl:

I broschyren till gårdsvärdarna står att de får ta in två praktikanter och sedan ytterligare en per fem anställda. Men i vissa fall tycks det vara så att praktikanterna är hela arbetsstyrkan på gårdarna, eller att praktikanterna är betydligt fler än den angivna regeln. Är det här något ni känner till? 

– Det är inget vi känner igen. Våra regler för hur många praktikanter en gård får ta emot är tydliga. Begränsningen finns för att varje praktikant ska kunna få den introduktion och handledning som behövs och för att praktikanter inte ska ersätta ordinarie arbetskraft, skriver Magdalena Birgersdotter, JUF:s vikarierande förbundssekreterare, till Arbetaren via mejl och tillägger:

– En verksamhet där praktikanterna skulle utgöra hela arbetsstyrkan är därför inte förenlig med hur vårt program ska fungera. Om vi skulle få kännedom om att en gård inte följer våra regler följer vi upp och åtgärdar.

Hur kontrollerar ni att gårdsvärdarna följer era riktlinjer?

– Fokus för JUF är att ungdomarna som deltar i programmet får möjlighet till internationellt utbyte, lära sig nytt och utvecklas inom sitt yrke. Därför följer vi upp gårdarna på flera sätt; genom rapporter från både praktikant och värd, praktikantträffar och gårdsbesök. Innan en gård blir värd tar vi in information om verksamheten, boendet och förutsättningarna för praktiken samt två referenser. Vi begär också bilder på boendet och så ofta som möjligt genomförs gårdsbesök, hos nya värdar och spontana besök hos befintliga värdar, skriver hon.

Hon berättar att praktikanten under praktikperioden lämnar in två rapporter om sin upplevelser av praktiken, en efter den första tiden och en i samband med att praktiken avslutas. Hon uppger även att de träffar praktikanterna vid återkommande praktikantträffar och är tydliga med att de ska kunna vända sig till JUF om något inte fungerar.

– Dåliga arbetsförhållanden ska inte förekomma. Därför följer vi upp lön, arbetstid, boende och praktikantens upplevelse, och agerar om något inte skulle fungera.

Hur många JUF-praktikanter finns i Sverige för tillfället? 

– Under oktober finns 176 praktikanter i Sverige. Totalt tar vi emot omkring 250 unga praktikanter från Europa, Nordamerika, Afrika och Asien varje år. 

Mjölkkor. Foto: Vendela Engström

Gröna arbetsgivare och Livs parter i JUF:s avtal

Kritiken från facken riktas framför allt mot att praktikanterna utnyttjas av vissa gårdsägare för att för att få billig arbetskraft, trots att de så kallade ”praktikanterna” i själva verket utför fullt, tungt och kvalificerat ordinarie arbete – ofta under bristfälliga villkor. 

Pelle Sunvisson berättar att de lantarbetare han har kommit i kontakt med har bland de sämsta arbetsvillkor han har sett. 

– Det är den absoluta botten, och då tycker jag att jag sett mycket dåliga villkor.

Varför är de här villkoren så mycket sämre än andra?

– Villkor blir dåliga om det finns en maktbalans som tillåter det. Just inom jordbrukssektorn är den särskilt skev eftersom där finns arbetare som inte bara är beroende av sin arbetsgivare för mat och pengar, utan också för boendet och sin framtid i Sverige. Personen är ofta bunden till gården under hela anställningen och isoleringen på gården gör det svårt att träffa andra och exempelvis ta sig till ett fackmöte, säger han. 

Han tillägger att beroendeställningen fortsätter efter att anställningen på gården upphört, då många av gårdsarbetarna är beroende av böndernas rekommendationsbrev för att kunna få nya jobb.

– Vi har stött på flera fall där bönderna straffar arbetare som ställt krav genom att inte skriva sådana rekommendationsbrev.

Livsmedelsarbetareförbundet och Gröna arbetsgivare är parter i JUF:s kollektivavtal. När Arbetaren söker dem ges samma svar som från JUF: Skicka frågorna via mejl. Livs svarar, men inte på frågorna:

”JUF är en egen organisation med en egen styrelse och Livsmedelsarbetareförbundet har framfört att de företag där det förmedlas praktikplatser ska omfattas av kollektivavtal för att minska risken för oseriösa aktörer och eventuellt utnyttjande av arbetstagare.”

Gröna arbetsgivares förhandlingschef Anna Vargö skriver i ett mejl till Arbetaren att ”om en praktikant upplever att praktiken inte följer utlovat upplägg ska denne vända sig till JUF, som ansvarar för att hantera situationen.” 

Under de första sex månaderna när de får 50 procent av minimilön, vilket blir mellan 50 och 70 kronor i timmen enligt avtalet. Hur kommer det sig att praktiklönen är lägre än i ramavtalet för lantbruk, djurpark och vattenbruk arbetare?

–  För JUF:s utbytesprogram har ett särskilt praktikantavtal förhandlats fram mellan arbetsmarknadens parter. Avtalet bygger på att det är ett internationellt utbyte med praktikanter som inte har praktisk erfarenhet från svenskt lantbruk och som därför kräver handledning. 

”Visste inte att vi har rättigheter i Sverige”

På flera av gårdarna ekar det tomt. Trots att det ska finnas flera praktikanter och anställda på gården. På några ställen tycks det nästan som att ägarna står och väntar. Under lördagen är det en lantarbetare som berättar att bönderna ”varnats” om att facket är på väg.

”Joe Hill är vår hjälte. Han var en fackligt aktiv migrantarbetare som emigrerat till USA”, berättar Pelle Sunvisson för en av deltagarna som frågar vem det är. Foto: Vendela Engström

På en mjölkgård får korna trängas i en lutande inhägnad, några har sår på benen och de är täckta av lera. Här träffar facket en JUF-praktikant som berättar att han utför ett tungt, självständigt och monotont arbete utan något egentligt utbildningsmoment, samt att han inte får betalt för övertiden. 

Facket lämnar över en broschyr och berättar att han gärna får höra av sig, att han har rätt att få ut ob-ersättning och att han har rättigheter som alla andra arbetare i Sverige. Han oroar sig för vad ägaren ska säga om de får veta att han pratat med facket.

– Jag visste inte att vi har rättigheter i Sverige, säger han. 

Rekordvinst för Solidariska lantarbetare: 10 miljoner i retro­aktiva löner 

SAC Syndikalisterna kämpar för lantarbetarnas villkor

Facklig turné mot exploateringen på svenska gårdar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Björn Söderberg och Valeria Corina Jara
Valeria Corina Jara får det fackliga priset till Björn Söderbergs minne. Här ses hon i Järnvägssektionen i Västs kampanj för en
facklig anslagstavla. Foto: Järnvägssektionen i Väst och TT

Hon prisas för sitt fackliga arbete: ”Ett sätt att göra motstånd”

När SJ drog in övertidsersättningen fick personalen nog. En av de som reagerade, och organiserade, var tågvärden Valeria Corina Jara från Göteborg. Nu tilldelas hon årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg.

– Det känns fantastiskt. Jag är både superglad och stolt, säger hon till Arbetaren.

I slutet av förra året briserade nyheten att tågpersonal på bland annat SJ och VR Sverige inte längre ska få betalt för den första övertidskvarten vid försenade resor. Beslutet slog ner som en bomb hos de anställda som rasade mot de nya avtalsplanerna.

Valeria Corina Jara, som jobbat som tågvärd på SJ i 19 år, var en av de som reagerade.

– Jag blev både less och lack när arbetsgivaren bestämde sig för att försämra våra villkor. Det handlade helt enkelt om en så grundläggande fråga som rättvisa. Att SJ inte värdesatte vår tid på jobbet.

Till minne av Björn Söderberg

Arbetskamraterna började diskutera situationen och ilskan växte. Strejkplaner byggdes upp och en namninsamling startades.

– Vi ville ju visa ledningen att vi på golvet verkligen var emot det här. Så det var inte särskilt svårt att få folk att skriva under.

I takt med att protesterna växte gav bolaget med sig och backade från beslutet. Övertidsersättningen blev kvar och Valeria Corina Jara och hennes kollegor kunde fira segern.

Nu tilldelas hon det prestigefyllda civilkuragepriset med motiveringen: ”Under repression från arbetsköpare och i ett läge där de stora fackföreningarna redan accepterat försämringen har Valeria uppvisat exemplariskt civilkurage”.

Priset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”. 

Det instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.

Vikten av fackligt motstånd

Valeria Corina Jara beskriver glädjen i att tilldelas priset, men också frustrationen som hon och hennes kollegor upplevt.

Varför, skulle du säga, är det viktigt att vara med i facket?

– Dels handlar om det om arbetarstolthet. Att din lön och dina rättigheter inte är självklara. Att vara med är ett sätt att göra motstånd mot de som vill försämra dina villkor. Ett sätt att visa värdet i arbetet vi utför.

Priset delas ut i Göteborg idag måndag och senare på kvällen hålls manifestationer till minne av Björn Söderberg på en lång rad platser runt om i landet.

Gabriel Kuhn är generalsekrteterare för SAC Syndikalisterna och han minns mordet på Björn Söderberg

25 år sedan mordet som chockade hela den svenska arbetar­rörelsen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Småstadsliv bio med Christer Johansson från Alfta
Från Hälsinglands mörka skogar till utsålda biosalonger i ett trettiotal städer. Christer Johanssons otroligt populära humorfenomen från Alfta blandar vardagshumor, buskis och arbetarstolthet. Foto: Johan Apel Röstlund och Lucky Dogs

Fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen

De är humorgruppen från Hälsingland som tagit hela bruksorts-Sverige med storm. Ändå syns de sällan i de stora medierna. Det är fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen. Nu hoppas gänget bakom Småstadsliv på revansch. I oktober går filmen Mellan himmel och körtburkar upp på de stora biograferna och biljetterna har redan sålt snabbare än till senaste Star Wars.

– Nu jävlar är det på riktigt. Vi bestämde oss att satsa men samtidigt inte förändra oss själva. Det är fortfarande mer bekvämt med en lösmustasch för elva kronor än kamerautrustning för flera miljoner.

Christer Johansson dricker upp det sista ur ölen och slår ut med armarna.

– Fan vilka frågor du ställer.

Han är hjärnan bakom supersuccén och det långlivade humorfenomenet Småstadsliv från Alfta i sydvästra Hälsinglands inland.

Christer Johansson Småstadsliv
Christer Johansson menar att han och gänget bakom den populära humorgruppen fått en helt ny publik att gå på bio och teater. Foto: Johan Apel Röstlund

Med hundratusentals följare och fans från hela landet har hans gör-det-själv-projekt sålt ut föreställningar från Malmö i söder till Älvsbyn i norr. Det som började med enkla sketcher på Youtube har vuxit till en av de största svenska humorsajterna på nätet utan någon som helst draghjälp från annat än de egna fansen. Intresset från de större tidningarnas kultursidor har i alla år varit noll och ingenting. Men nu kan det snart bli ändring. I mitten av oktober går nämligen Småstadslivs största filmprojekt hittills, Mellan himmel och körtburkar, upp på bio och intresset är enormt.

– De ringde från filmstaden i Uppsala och sa att våra biljetter sålt snabbare än den senaste Star Wars-filmen. Förstå den grejen för en kille med nioårig grundskola från Alfta.

Vi sitter på en inglasad uteservering i centrala Gävle dit Christer Johansson nyligen flyttat från Hälsingland. Det är gråmulet och han tittar ut över det folktomma Stortorget och blickar bort mot den rödsnurrande SF-skylten ett stenkast bort. Där är åtta salonger redan bokade och likadant ser det ut i andra delar av landet. Efterfrågan på biljetter är kolossal.

Ingemar i Småstadsliv
Den sjukskrivne grävmaskinisten Ingemar Andersson har fått hundratusentals svenskar att vika sig av skratt hemma i sofforna. Foto: Lucky Dogs

– Det är klart man är lite stolt. Tänk om jag hade vetat det här när vi drog igång hemma i byn. Att jag 16 år senare skulle sitta utanför filmstaden och göra en intervju med dig. Herregud alltså.

Småstadsliv är buskis från glesbygden. Det är springa i dörrarna-fars, bondkomik och slapstick. Men också träffsäkert som få andra humorserier. Med dråpligt lysande dialoger, ibland vulgärt, på lilka bred som karakteristiskt karg hälsingedialekt. Vardagshumor där den hela tiden växande publiken vrider sig av skratt hemma i sofforna. 

Ni har över en halv miljon följare och säljer ut föreställningar vart ni än åker. Ändå läser man aldrig om er på de stora kultursidorna …

– Det spelar verkligen ingen roll hur många vi drar till oss för vi kommer aldrig accepteras i den där världen. Eller få några fina recensioner heller för den delen. Vår publik består av svetsare, grävmaskinister, städerskor, eller lokalvårdare säger man kanske nu för tiden, och arbetslösa. Vanliga knegare helt enkelt. Och ser man ner på oss då ser man fan ner på dem också. Skulle det komma in ett gäng utbildat teaterfolk här på krogen hade de aldrig slagit sig ner vid mitt bord och på sätt och vis är väl det lite skönt också. För jag vet inte vad jag skulle säga heller. Jag hade nog inte ens berättat för dem att jag också är skådespelare och sysslar med film. Det hade väl snarare blivit nått helt vanligt som typ, ”Vilket hockeylag håller du på då?”

Christer Johansson lyfter gång på gång att de med sin humor fått en helt ny publik att strömma till biografer och teatersalonger. Människor som vanligtvis inte lägger pengar på kultur betalar nu biljetter, hotell och restaurangbesök i samband med Småstadslivs föreställningar.

– Vår publik kommer med keps och köper öl innan föreställningen. Det är ovanligt i teaterkretsar i Stockholm. Där beställer man vanligtvis ett glas vin i paus. När Småstadsliv går på krogen händer det att baren är tömd redan innan vi gått upp på scenen.

Handlingen i Småstadsliv kretsar kring ett gäng karaktärer halvt hämtade ur verkligheten. Innan Christer Johansson valde att satsa helhjärtat på sitt humorprojekt drev han krog i Bollnäs. Där hittade han inspiration till många av huvudpersonerna.

Småstadsliv
Kärleksfull, varm, igenkänningshumor. Det är vad Christer Johansson och gänget bakom Småstadsliv vill förmedla. Foto: Lucky Dogs

Han beskriver sig själv som en betraktare. Privat sitter han hellre en bit vid sidan av än ställer sig själv i centrum. Alltid iakttagande. Något som krävs för att hitta de populära rollfigurerna med hög igenkänningsfaktor.

– På många sätt driver vi ju med oss själva och varifrån vi kommer. Det är humor om sju till fyra-tillvaron med matlåda och drömmar om campingsemester. Jag menar Robert Gustafsson kan säkert imitera en dalmas eller hälsing med dialekten men han kan inte göra det på samma sätt som oss. För han har aldrig levt i det han skildrar.

Någonstans, utan några övriga jämförelser, är det svårt att inte tänka på den legendariska amerikanska författaren Mario Puzo. Mannen bakom romanen Gudfadern, vars böcker kommit att bli världens mest hyllade filmepos.

Han berättade i intervjuer innan sin död hur han samlade material till handlingen om den mytomspunna maffiafamiljen Corleone på caféer och barer i Bronx och Brooklyn. Hur han slog sig ner vid ett bord med en cappuccino och bara lyssnade in. Kände av stämningen på de rökiga haken där verklighetens gangsters träffades i 1960-talets New York.

Christer Johansson beskriver något liknande.

– När vi är ute och åker letar jag alltid upp ortens sunkigaste pizzeria med rättigheter och sätter mig i ett hörn. Det är ju där de riktiga livshistorierna finns. De här otroligt fina människorna som ofta levt ganska hårt och som många ser ner på bara för att de sitter och tar sig en tisdagsöl mitt på dagen. Därför kan jag vardagstugget och ibland hittar man nått att spinna på för att använda i våra filmer.

Foto: Lucky Dogs

Och det är just karaktärerna mer än kanske handlingen som etsat sig fast hos publiken och gjort Småstadsliv så otroligt populärt. Ingemar Andersson, den sjukskrivna grävmaskinisten och alltid lika törstiga strulpellen. Eller den kärlekskranka Agneta Patrull med smak för billigt lådvin på badstranden och karlar. Och så alltiallo-mekanikern Stånk-Tommy med total avsaknad av självinsikt. 

Det som slår mig är att er publik till största delen kommer från orter bestående av ganska typisk arbetarklass. I Norduppland, stora delar av Norrlandkusten, Bergslagen och Värmland. Det så kallade rostbältet …

– Så är det ju och det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor. Du måste ju bottna i dina karaktärer för att det ska bli kul. Jag tycker det där är så jävla viktigt. Det och att aldrig glömma matlådan.

Christer skrattar och knyter näven över bordet.

Den största publiken finns i Sveriges så kallade rostbälte. ”Det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor”, förklarar Christer Johansson. Foto: Lucky Dogs

– Jag minns en av få rubriker vi faktiskt fått en gång efter en föreställning på en teaterscen uppe i Norrland. Det var liksom ”Dagen finkulturen rann ut i pissoaren”. Men vi har visat att man inte behöver gå via SVT för att lyckas. Vi har gjort allt själva. Lekt oss fram och följt våra drömmar. Och kolla på vår publik i dag, det är fler än 500 000 som följer oss. Vilken jävla kraft det finns i det.

Och nu från Youtube och lågbudget till utsålda biosalonger i hela landet.

– Ja fyfan. Nu har vi sjösatt båten och kan bara stå kvar på kajen för att se vart det här tar vägen. Tänk om man hade vetat det …

Nu måste du ändå besvara den där svåra frågan. Beskriv Småstadsliv med tre ord för den som inte känner till er.

– Jävlar alltså. Men okej. Vi är ju liksom inte dumma och jag tycker inte om att roasta och mobba så där som många gör nu för tiden. Så de där tre orden får väl bli: Kärleksfull, varm, igenkänningshumor.

Joel Kellgren folkbildning

Kris i folk­bildnings­frågan

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Älg på ett kalhygge
Över 60 procent av den svenska produktiva skogen har kalhuggits sedan 1950-talet. Foto: Johan Gunséus/TT

Skogsstyrelsen: Allvarligt läge för den svenska skogen

Det går dåligt för Sveriges miljömål. Enligt den senaste utvärderingen klarar vi bara 1 av 16 mål, och när det kommer till målet Levande skogar ser det riktigt illa ut. Nu föreslår Skogsstyrelsen att regeringen ska ge dem i uppdrag att återigen börja inventera skogar med höga natur- och kulturvärden för att kunna skydda dessa från avverkning.

–  Det är ett allvarligt läge för skogens biologiska mångfald, säger Johan Åberg, områdesskyddsspecialist på Skogsstyrelsen.

Han är en av författarna till Skogsstyrelsens utvärdering av miljömålet Levande skogar, som publicerades den 1 oktober 2026. 

I den skriver myndigheten att ”det behövs skyndsamma insatser för att vända den negativa utvecklingen av miljötillståndet i Sveriges skogar” samt att det saknas ”tillräckliga styrmedel, resurser och åtgärder för att bevara kulturlämningar och biologisk mångfald, samt för att tillgodose att skogens alla ekosystemtjänster vidmakthålls över tid. Utvecklingen i miljön är negativ.”

– Anledningen till detta är flera, bland annat att vi har en liten andel skog med höga naturvärden och att det avverkas i dessa skogar, vilka behövs för att bevara biologisk mångfald. En annan anledning är att miljöhänsynen som lämnas vid skogsåtgärder inte är tillräckligt bra.

Sverige ser ut att missa 15 av 16 miljömål

Johan Åberg, specialist på områdesskydd inom Skogsstyrelsen. Foto: Camilla Zilo, Skogsstyrelsen

Naturvårdsverket har gjort en ny bedömning av Sveriges miljömål – de 16 miljökvalitetsmålen som ska vara uppnådda fram till 2030. Av dessa är det bara en, ”Skyddande ozonskikt”, som hittills uppnåtts. Två andra mål kan delvis uppnås till 2030, men för resterande 13 mål ser det sämre ut. Ett av dessa är just ”Levande skogar”, som Skogsstyrelsen ansvarar för. 

Skogsstyrelsen pekar ut flera åtgärder för att bryta utvecklingen, varav ett förslag är att regeringen återigen ska ge myndigheten i uppdrag att fältinventera skogar med höga natur- och kulturvärden. 

– Anledningen till att vi lägger det här förslaget är att vi behöver ett bra beslutsunderlag för att veta vilka områden som ska undantas från avverkning. Myndigheter, men framförallt markägare och andra aktörer, exempelvis entreprenörer i skogsbruket, behöver ett sånt underlag för att lättare kunna identifiera de här speciella miljöerna och ta hänsyn till arternas behov där, säger Johan Åberg.

Skogsstyrelsen har inventerat och registrerat så kallade nyckelbiotoper i de svenska skogarna sedan 1990-talet. En nyckelbiotop markerar ett område med ett högt naturvärde och med stor betydelse för skogens flora och fauna och syftet har varit att skydda dem från avverkning. Efter att ett sådant område identifierats har Skogsstyrelsen registrerat detta i ett officiellt register. 

Men den 21 december 2021 slutade myndigheten att inventera och registrera dessa skogsområden. Arbetaren har skrivit om skogsbruket utifrån nyckelbiotopsinventeringen i flera tidigare texter och granskningar.

Skulle den föreslagna fältinventeringen innebära att nyckelbiotopsinventeringen återinförs?

– Nej, inte precis så som den var utformad. Det vi lärde oss av den var att vi behövde mer uppföljningsbara kriterier vid inventeringen, som är tydligare för exempelvis skogsägaren. Då var det ibland ganska svårt för en utomstående att förstå varför vi bedömde att ett skogsområde hade ett högt naturvärde.

Såhär bedömer Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att det går för miljömålet Levande skogar enligt den senaste rapporten.

Över 60 procent av skogen kalhuggen – 6 procent skyddad

Enligt Skogsstyrelsens rapport sker en ”betydande avverkning i skogar med höga biologiska värden” vilket innebär en ”förlust av livsmiljöer som har väsentlig betydelse för biologisk mångfald.”  

Myndigheten pekar ut det storskaliga skogsbruket som en grundorsak.

”En grundläggande orsak till flera av de centrala problemen är den långsiktiga omvandlingen av skogslandskapet genom intensivt och storskaligt skogsbruk”, skriver de i rapporten.

Kalhyggesbruk, även kallat trakthyggesbruk, är den dominerande formen av skogsbruk i Sverige. Det innebär att man avverkar alla, eller nästan alla, träd inom ett specifikt område samtidigt. Sedan 1950-talet har över 60 procent av Sveriges skogar kalhuggits.

Efter avverkningen bereds marken genom att det översta markskiktet rörs om innan man planterar nya trädplantor av samma slag. Oftast gran eller tall. Metoden skapar skogsbestånd där alla träd är av samma art och lika gamla, vilket ökar sårbarheten för den nya skogen om den utsätts för exempelvis insektsangrepp eller stormar.

Skogsbruksmetoden medför också stora risker för den biologiska mångfalden och arter som är beroende av äldre, varierande skogar som stått länge riskerar att försvinna från området. Enligt bland annat en bedömning av Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är hundratals arter utrotningshotade på grund av kalhyggesbruk.

Ett annat problem med kalavverkningen är att avverkningsmetoden leder till ökade koldioxidutsläpp, då skogen börjar läcka ut koldioxid när träden plockats bort – i stället för att lagra koldioxid som skogen gör annars. 

Färre fridlysta arter och snabbare avverkning

Knärotens blad. Foto: Vendela Engström

Den 1 november införs Tidöregeringens ändring av den nationella fridlysningen. Ändringen betyder att listan på nationellt fridlysta arter minskar från 300 till 230. Den nya listan innehåller fler insekter, lavar och svampar, men färre växter.

– Dagens situation har i vissa fall medfört orimliga inskränkningar för markägare. Med de nya reglerna blir artskyddet mer träffsäkert och förutsebart. Bara de mest skyddsbehövande arterna ska kunna få ett mer ingripande skydd, och fridlysningen ska inte i onödan försvåra jord- och skogsbruk eller annan pågående markanvändning, sade dåvarande landsbygdsminister Peter Kullgren i ett pressmeddelande den 14 juli i år.

En art som får ett ändrat skydd är den omtalade orkidén knärot, en art Arbetaren skrivit om tidigare. Arten är rödlistad som sårbar och en signalart. Det indikerar skyddsvärd, äldre skog med hög biologisk mångfald och områden där den hittats har kunnat hindra avverkning. Men från den 1 november ändras det.

Dåvarande regering skriver i pressmeddelandet att den kommer att vara ”fortsatt fridlyst men med ett grundläggande skydd, vilket innebär att den inte kommer hindra skogsbruksåtgärder på det sätt den tidigare har gjort.”

En annan möjlig förändring för skogsbruket, på förslag från dåvarande Tidöregering, är att göra det snabbare för en skogsägare att få avverka skog.

I nuläget krävs inget tillstånd för att avverka skog, men en anmälan måste göras till Skogsstyrelsen om skogsägaren ska avverka mer än 0,5 hektar nedanför fjällnära gränsen. Efter sex veckor får ägaren avverka, såvida myndigheten inte sagt något. Men från årsskiftet kan tidsfristen komma att kortas från sex till tre veckor.

Den 1 november tas flera arter bort från den nationella fridlysningslistan och regeringen har bedömt att tidsfristen för avverkningsanmälningar föreslås kortas ner. Hur kan det här komma att påverka målet Levande skogar? 

– När det kommer till avverkningsanmälningarna så tror jag inte att den kortare tiden från anmälan lämnats in till dess avverkningen kan utföras kommer ha så stor betydelse, eftersom Skogsstyrelsen av resursskäl granskar en så liten del av de avverkningsanmälningar som kommer in, och mycket sköts automatiskt. Gällande listan på fridlysta arter så kommer det kanske avverkas vissa områden med exempelvis knärot, men å andra sidan kommer kanske områden med några av de nya arternas miljöer att skyddas i stället, säger Johan Åberg.

Något han tror kommer ha större effekt framöver är en kommande förordning om samråd enligt Miljöbalken 12§6, som handlar om ”åtgärder som väsentligen kan förändra naturmiljön”. Skogsstyrelsen har just nu i uppdrag att precisera vilka åtgärder och miljöer som enligt Miljöbalken ska anmälas till samråd. 

– Den kommer nog ha större betydelse när det kommer till möjligheten att påverka vilka miljöer som ska lämnas, säger Johan Åberg.

Är den förväntade konsekvensen av förordningen att fler områden ska skyddas?

– Nej, men förhoppningen är att bättre hänsyn ska tas till dessa områden i samband med en planerad åtgärden, som exempelvis avverkning eller kvävegödsling.   

Örebro kommun slutar bruka skogen

Majoriteten av den svenska skogsmarken (49 procent) ägs av enskilda ägare, såsom fysiska personer och enkla bolag. Därefter kommer privatägda aktiebolag (25 procent) och sedan statliga bolag (13 procent). 

En mindre del av den produktiva skogen ägs av kommuner och i september meddelade Örebro kommun att de fattat beslut om att de helt slutar med kommersiellt skogsbruk. Skogen ska i stället skötas för att gynna biologisk mångfald, öka kolinlagringen och förbättra förutsättningarna för rekreation och friluftsliv. 

Kommunen har som mål att vara klimatneutrala till 2030 och tidningen Nerikes Allehanda, som var först med att rapportera om detta, skriver att att en analys gjord av SLU visar att om kommunens skog lämnas i fred kommer den kunna lagra omkring en tredjedel av kommunkoncernens utsläpp från 2024.  

Johan Åberg berättar att det inte är helt ovanligt att kommuner fattar liknande beslut gällande sitt skogsinnehav, för att göra naturen mer friluftsvänlig för invånarna.

– Det har resulterat i att flera kommuner valt att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk, vilket innebär att man successivt tar ut skogens träd i stället för att vid ett kalhugga skogen. 

Åter till målet om ”Levande skogar”. Vad krävs för att nå dit? 

– Att avverkning av skogar med lång skoglig kontinent (skogar som inte avverkats tidigare, reds. anm) upphör, att miljöhänsynen blir mer omfattande och precis, att i ökad utsträckning börja använda de mer hyggesfria skogsbruksmetoderna samt att säkerställa att skogarna som undantas från skogsbruk i ökad utsträckning sköts enligt de fyra benen: att de betas med tamboskap, blötläggs, bränns eller att de bevaras utan åtgärder.

Skogen de ärvde – 10 000 nyckelbiotoper borta från Skogs­styrelsens kartor

Ny vägledande dom om nyckelbiotoper

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln