Segrar eliten ihjäl sig?

Står USA på randen till politisk kollaps, rentav inbör­des­krig? Enligt historikern Peter Turchin är frågan inte så absurd som den kan tyckas. På flera områden påminner situationen enligt honom om den som rådde under decen­nierna före inbördeskriget 1861–65. Daniel Lindvall har läst Turchins senaste bok.

Donald Trumps sensationella seger i det amerikanska presidentvalet underströk något som också tagit sig uttryck i företeelser som den brittiska Brexit-folkomröstningen eller, på hemmaplan, det borgerliga bråket om hur man ska förhålla sig till SD: överklassen tycks mer splittrad än på decennier.

Frågan är varför. Borde de inte sitta stilla i lustyachterna och räkna in segrarna och miljarderna?

[BOK] Age of Discord: A Structural-Demographic Analysis of American History
Peter Turchin
Beresta Books, 2016

Under fyra decennier har ju kapitalets motoffensiv mot det välfärdskapitalistiska projektet rönt exempellösa framgångar. Fackföreningar har besegrats i hårda konfrontationer, som den brittiska gruvarbetarstrejken 1984–85 eller den mindre, men symboliskt viktiga, amerikanska flygledarstrejken 1981. Socialdemokratiska och socialliberala partier har pressats in i en liberal konsensus som suddat ut de ideologiska gränserna mellan etablerade partier när det gäller den ekonomiska politiken. Prekära anställningsvillkor och permanent massarbetslöshet (delvis dold under statistiskt trixande) har blivit regel. Och staten – under välfärdseran en omstridd arena – har ånyo förvandlats till en närmast renodlad kommitté för borgerskapets gemensamma intressen, alltid redo att socialisera förlusterna för att rädda systemet.

Resultatet har varit att kriser som borde skakat kapitalet i grunden i stället stärkt dess makt. Överklassen har samlat pengar på hög medan reallönerna stagnerat och ojämlikheten eskalerat.

Överklassen har samlat pengar på hög medan reallönerna stagnerat och ojämlikheten eskalerat.

Lägg därtill att det än så länge, trots protestvågor och utbrett missnöje, inte finns den minsta antydan till en ny arbetarrörelse kapabel att verkligen utmana om makten. Allra minst i USA, där den milde socialdemokraten Bernie Sanders utmanövrerades av den demokratiska partibyråkratin. Inte ens i det hårdast drabbade västlandet, Grekland, behövdes nynazistiska Gyllene gryning för att besegra Syriza. Det räckte med att kapitalets internationella organisationer tydligt förklarade att de inte var intresserade av att kompromissa för att vänsterns stora hopp skulle förvandlas till ett ordinärt liberalt sosseparti över en helg.

Trots protestvågor och utbrett missnöje finns inte den minsta antydan till en ny arbetar­rörelse kapabel att verkligen utmana om makten. Allra minst i USA, där social­demokraten Bernie Sanders utmanövrerades av den demokratiska partibyråkratin
Trots protestvågor och utbrett missnöje finns inte den minsta antydan till en ny arbetar­rörelse kapabel att verkligen utmana om makten. Allra minst i USA, där social­demokraten Bernie Sanders utmanövrerades av den demokratiska partibyråkratin Foto: Rogelio V. Solis/TT

På det hela taget har maktbalansen mellan arbete och kapital förmodligen inte lutat så här ensidigt till kapitalets fördel sedan 1800-talet. Ingen hotande revolution, som under mellankrigsåren, kan alltså förklara behovet av en äventyrlig högerpopulism. Det behöver här kanske påpekas att högerpopulism, i motsats till en arbetarrörelse, inte föds genom självorganisering underifrån, även om den naturligtvis utnyttjar ett folkligt missnöje. Donald Trump och hans likar har sin väljarbas bland medel- och överklassen, även om en mer eller mindre stor minoritet inom arbetarklassen kan sluta sig till dem.

Det är när det sker – när signifikativa skikt ur arbetarklassen överger de partier som sedan länge övergivit dem, men ändå fortsatt ta deras röster för givna – som vi får höra hur korkade, inskränkta rednecks svikit den liberala civilisationen. Men en Trump eller en Hitler (utan all övrig jämförelse dem emellan) kommer aldrig till makten om inte en betydande del av överklassen först varit beredd att backa upp dem.

Så, varför strösslar delar av överklassen allt mer pengar på rörelser som splittrar den egna klassen? En del av svaret kan finnas i den sovjetiskfödde, rysk-amerikanske historikern Peter Turchins teori om hur komplexa samhällen (ungefär detsamma som historiska klasssamhällen) utvecklas. Enligt Turchin genomgår alla sådana samhällen cykler som typiskt sträcker sig över två eller tre århundraden. Cyklerna inleds av en integrativ period av relativt välmående och sociopolitisk harmoni, vilken så småningom följs av en desintegrativ fas kännetecknad av politisk instabilitet.

I boken Secular Cycles (2009) demonstrerade Turchin och kollegan Sergey Nefedov hur detta stämmer in på allt från Romarriket till medeltidens och den tidiga moderna epokens England, Frankrike och Ryssland.

Den enskilt starkaste faktorn bakom politisk instabilitet utgörs för Turchin av det historiskt återkommande fenomenet ”elite overproduction”, en överproduktion av elit. Men denna överproduktion är i sin tur en följd av att den stora massans livsvillkor försämras. I agrara samhällen utlöstes denna utveckling när befolkningen växte snabbare än jordbrukets produktivitet. Resultatet blev inflation, fallande reallöner, misär på landsbygden och migration till städerna. För moderna industrisamhällen modifierar Turchin teorin så att det är ett överutbud av arbetskraft generellt, inte längre specifikt relaterad till jordbrukets utveckling, som sätter igång spiralen.

De rika blir fler och rikare. Men detta leder också till ökad konkurrens om toppositionerna i samhället.

För eliten, som konsumerar frukterna av massans allt billigare arbete, blir i båda fallen omständigheterna då i stället gynsammare. De rika blir fler och rikare. Men detta leder också till ökad konkurrens om toppositionerna i samhället, med därav följande rivaliteter och faktionalism. Det finns bara en presidentpost, ett mer eller mindre givet antal parlamentsplatser, lokala förtroendeposter, domare i högsta domstolen, och så vidare. Så småningom kan inte ekonomin heller bära kostnaden för den snabbt expanderande eliten. I denna situation kan missnöje inom skikt av eliten sammanfalla med ett brett folkligt missnöje, vilket ger upphov till en hög risk för våldsam instabilitet.

I Ages of Discord testar Turchin teorin på USA och finner att den unga nationen befinner sig mitt i den desintegrativa fasen på sin andra cykel. Den första cykeln daterar Turchin från 1780 till 1930, med en vändning från integration till desintegration kring 1830. Då bidrog en kombination av ökad invandring och det faktum att den brukbara jorden tog slut i de tätbefolkade östra staterna till en långvarig försämring för folkflertalets livsvillkor. Det sjunkande välmåendet framgår tydligt av flera indikationer, till exempel att genomsnittslängden sjönk radikalt från 1830 till 1890, medan livslängden för infödda män sjönk med ungefär åtta år från början till mitten av 1800-talet och åter uppnådde samma nivå som 1790 (56 år) först i mitten på 1900-talet. Visserligen steg reallönerna, men, och det visar Turchin tydligt, det är ett dåligt mått på folkflertalets välmående. Ett bättre mått är då lönernas andel av bruttonationalprodukten, som föll snabbt från 1830.

Samtidigt ökade antalet extremt rika, liksom deras förmögenheter – inte minst under inbördeskrigets år. Ett talande exempel, bland många, är förhållandet mellan den största nationella förmögenheten och  medianlönen (Extreme Value Index, EVI). Detta låg 1790 på 25 (den största förmögenheten är 25 000 gånger högre än medianlönen). 1848 hade det ökat till 143 och 1890 till 769, för att nå sin högsta nivå 1912, då John D. Rockefellers förmögenhet beräknades till 2 632 000 gånger medianlönen, ett index på 2 632 således. Därefter sjönk det åter, för att 1982 vara nere på 93. År 2010 var det tillbaka på 1 033.

Sjunkande allmänt välmående och ökad extrem rikedom åtföljs av tilltagande politisk instabilitet. Turchin redovisar mått på såväl större parlamentarisk polarisering som på en ökning av politiskt motiverat våld.

I vår epok relaterar Turchin det nya fenomenet masskjutningar till desintegrationsfasens logik. Under 1800-talet blev politiska lönnmord i stället vanligare, ofta motiverade av konkurrens om förtroendeposter, vilket visar på hur elitöverproduktionen skapar fragmentering. Samtidigt blev antalet våldsamma folkliga incidenter fler, exempelvis upplopp av både rasistisk karaktär och orsakade av klassmotsättningar. Mot slutet av den första cykeln blev blodiga konfrontationer mellan arbetare och arbetsköpare allt intensivare, något som kulminerade under åren kring 1920, då Turchin menar att det var fullt rimligt att eliten oroade sig för att landet befann sig i en revolutionär situation.

Mot slutet av den första cykeln blev blodiga konfrontationer mellan arbetare och arbetsköpare allt intensivare.

Avgörande för vändningen, som så småningom lanserade en ny cykels integrativa period, blev enligt Turchin en rad lagar som reducerade invandringen under 1920-talets första halva. När överutbudet av arbetskraft minskade kunde lönerna ånyo stiga, vilket de, liksom övriga indikationer på folkligt välmående, faktiskt fortsatte att göra även under 1930-talets depression. En lärdom av Turchins bok är, för övrigt, att vår tid nog påminner mer om 1800-talet än om det 1930-tal med vilket vi ofta jämför. Och det är tyvärr inte någon anledning till hoppfullhet.

Under mitten på 1900-talet genomgick ojämlikheten i USA en snabb kompression. Fram till 1970-talet minskade toppförmögenheterna både i relativa och absoluta termer. Andelen miljonärer per miljon invånare minskade exempelvis från 19,3 år 1900 till 5,8 år 1950. Men redan vid mitten av 1960-talet lades grunden till en ny desintegrationsfas. När den stora baby boom-generationen nådde arbetsför ålder samtidigt som immigrationslagarna liberaliserades och allt fler kvinnor började lönearbeta, ökade utbudet av arbetskraft snabbare än efterfrågan. Strax därefter började förmögenheterna och ojämlikheten ånyo skjuta i höjden, medan de relativa lönerna stagnerade, kurvan för livslängd planade ut, trots medicinska framsteg, och kroppslängden började minska.

Den enskilt starkaste faktorn bakom politisk instabilitet utgörs för Peter
Turchin av det historiskt återkommande fenomenet ”elite over­produc­tion”. På bilden 17-årige Edward Lyttelton vid den brittiska elitskolan Eton 1963.
Den enskilt starkaste faktorn bakom politisk instabilitet utgörs för Peter Turchin av det historiskt återkommande fenomenet ”elite over­produc­tion”. På bilden 17-årige Edward Lyttelton vid den brittiska elitskolan Eton 1963. Foto: RIS/TT

Liksom under 1800-talet har denna utveckling följts av en hårdnande konkurrens och därav följande fragmentering inom eliten. Ett, bland flera, mått Turchin redovisar för detta är hur antalet nyutbildade jurister (en vanlig inkörsport till politisk karriär) ökat lavinartat, medan utbildningskostnaden, och därmed studielånen, skjutit i höjden. Ingångslönerna för jurister har samtidigt utvecklats från att ha varit ganska jämlika till en extremt polariserad situation, med många relativt lågavlönade, som får allt svårare att betala av sina lån, och en liten andel extremt högavlönade.

Ett annat mått på konkurrensen är den allt större andelen kandidater till politiska förtroendeposter som är beredda att satsa miljonbelopp av egna pengar på sina valkampanjer. Andelen sådana ”miljonärskandidater” till parlamentets båda kamrar fördubblades mellan 2004 och 2010. Också priset för att nå framgång har ökat snabbt. Den genomsnittliga summa som en vinnande kandidat behövt skrapa ihop till sin kampanj för en plats i senaten fördubblades i reella termer mellan 1980-talet och 2012. Samtidigt har det folkliga förtroendet för landets parlamentariska styre totaldykt: från höjdpunkten 1965, då 80 procent uttryckte starkt förtroende, till siffran 26 procent för 2013.

När vi nu kan ana de krafter som styrt våra historiska samhällen borde vi också kunna undgå katastrofen, menar Turchin.

Det politiska stressindex Turchin, som också är matematiker, beräknar utifrån sina fakta strävar rakt upp i himlen. Visserligen är vi ännu inte på riktigt samma nivå som inför 1800-talets inbördeskrig, men det pekar ditåt och vi står inför ett ”turbulent” 2020-tal. Turchin är dock inte fatalist, trots att hans cykliska teori, med dess malthusianska övertoner, emellanåt kan framstå som ganska mekanisk. När vi nu kan ana de krafter som styrt våra historiska samhällen borde vi också kunna undgå katastrofen, menar Turchin.

Men några avgörande och med varandra sammanhängande brister i teorin gör att hans ganska vaga tankar om vad vi bör göra – ungefär: eliten måste lära sig kompromissa – emellanåt utmynnar i märkliga resonemang. Så kan han exempelvis beklaga att sydstaternas slavägande elit ”demoniserades”, och gavs skulden för det fallande välståndet inför inbördeskriget, och önska att nordstaternas elit i stället stött den rörelse, nativismen, som ville begränsa invandringen, för att därigenom få bukt med överutbudet på arbetskraft.

De huvudsakliga bristerna hos Turchin ligger, som jag kan se det, i  ett underskattande av folkets/arbetarklassens förmåga att påverka utgången av konflikter; det delvis problematiskt luddiga elitbegreppet; frånvaron av hänsynstagande till yttre faktorer; samt en naiv tilltro till att alla avgörande konflikter kan lösas genom elitkompromisser utan att kapitalismen eller klassamhället ifrågasätts i grunden.

Åren runt 1920 blev blodiga konfrontationer mellan arbetare och arbetsköpare allt intensivare i USA. På bilden en demonstration arrangerad av fackförbundet IWW den 1 maj 1917 i Seattle i delstaten Washington.
Åren runt 1920 blev blodiga konfrontationer mellan arbetare och arbetsköpare allt intensivare i USA. På bilden en demonstration arrangerad av fackförbundet IWW den 1 maj 1917 i Seattle i delstaten Washington. Foto: Wikimedia Commons

Trots att han hävdar motsatsen bortser Turchin ofta från i vilken utsträckning styrkeförhållandet mellan klasserna (för Turchin ”folk” och ”elit”), genom den fördelning av resurser detta ger upphov till, påverkar på vilken nivå exempelvis hunger eller arbetslöshet uppstår. Att i princip rakt av skylla det fallande välståndet under 1800-talet på den ökande invandringen, och peka på restriktionerna av denna under det tidiga 1920-talet som huvudanledningen till vändningen, håller inte ens i ljuset av Turchins egna fakta, som pekar på att kurvorna började peka i gynnsam riktning igen redan kring 1910.

Då är det mer logiskt att ge äran åt arbetarrörelsen och den upptrappning av klasskampen från och med 1890-talet som Turchin själv redovisar. Och där spelade de nya invandrarna en helt annan roll. Vi ska kanske hellre då lyssna på samtidens elit, som ju, vilket Turchin själv nämner, sannerligen inte begränsade invandringen för att höja lönerna, utan för att hålla ute fruktade revolutionära element. Kompromisspolitikens innehåll avgjordes av rädslan för revolution.

Underskattandet av arbetarklassens/folkets förmåga uppstår också ur det breda och trubbiga elitbegreppet.

Hit räknas ju inte bara den högsta ekonomiska och politiska makten, överklassen, utan också stora grupper ur den välutbildade medelklassen och till och med individer ur lägre klasser som exempelvis är högutbildade men kanske inte ens, i ekonomisk mening, fullgjort någon klassresa. Därför kan i och för sig Turchins påstående att folkliga uppror aldrig lyckas om de inte har ledarskap från eliten eller elitaspiranter stämma.

Därför kan i och för sig Turchins påstående att folkliga uppror aldrig lyckas om de inte har ledarskap från eliten eller elitaspiranter stämma.

Men det bortser från det historiska faktum att en växande arbetarrörelse förmår skapa sina egna ledare, Gramscis ”organiska intellektuella”, och dessutom ofrånkomligen attraherar även intellektuella med annan klassbakgrund.

Det vaga elitbegreppet döljer också klassmotsättningarna inom eliten. De handlar ju inte bara om konflikter mellan nya och gamla pengar, uppkomlingar och etablerade patricier, utan också om den absoluta klasskillnaden mellan, säg, en nyutbildad lågavlönad jurist ur arbetar- eller medelklassen och en Donald Trump. Den förre kanske attraheras av det trumpska elitupproret i dag, men kan i morgon i stället välja en vänsterväg.

Demokratiske senatskandidaten Ja­son Kander tillsammans med sena­­torn Elizabeth Warren 2016. Den genom­snittliga summa som en vin­nande kandidat behövt skrapa ihop till sin kampanj för en plats i den ameri­kanska senaten fördubblades i reella termer mellan 1980-talet och 2012.
Demokratiske senatskandidaten Ja­son Kander tillsammans med sena­­torn Elizabeth Warren 2016. Den genom­snittliga summa som en vin­nande kandidat behövt skrapa ihop till sin kampanj för en plats i den ameri­kanska senaten fördubblades i reella termer mellan 1980-talet och 2012. Foto: Reed Hoffman/TT

Också bristen på ett internationellt perspektiv ger en slagsida åt Turchins teori. Visserligen nämner han hur framgångsrika erövringskrig och kolonialkrig kan bidra till att skapa harmoniska, integrativa perioder på hemmaplan. Men han problematiserar det inte och det påverkar inte hans tilltro till det goda i elitkompromisser, som han önskar hade kunnat förhindra såväl franska revolutionen som amerikanska inbördeskriget.

Här kan man lätt komma på andra exempel, då det nog hade varit bättre med mindre av nationell elitkompromiss. Ta 1914, exempelvis, då de nya elitaspiranterna inom socialdemokratin slöt sig till sina nationella borgarskap och röstade för krig. Eller fyra år senare i Tyskland, när samma sossar gjorde gemensam sak med den gamla eliten mot soldat- och arbetarrevolutionen och släppte loss frikårerna, vilka utgjorde det första steget mot den nazistiska våldsapparaten.

I dag, när planetens ändlighet framstår så tydligt, utgör ett växande antal extremt rika människor en fara för hela mänskligheten.

Men Turchins bok ger oss ändå ett par mycket värdefulla insikter. Dels visar han, med hjälp av historien, precis hur farlig ansamlingen av rikedom i samhällets topp är, och hur direkt denna rikedom hänger samman med försämrade livsvillkor för oss andra. I dag, när planetens ändlighet framstår så tydligt, utgör ett växande antal extremt rika människor – så rika att de nu närmast utgör små individuella imperier, vilka, liksom imperier, tenderar att hamna i konflikt med varandra om ett begränsat lebensraum – en fara för hela mänskligheten. De kommer dock knappast att kompromissa bort sig själva. Inte när varje kris skapar nya och större vinnare (antalet stora amerikanska förmögenheter sköt ju för övrigt i höjden just under 1860-talet, krigsdecenniet).

Mer besvärande, för vänstern, är Turchins demonstration av hur extremt nära kurvan för invandring och kurvan för folkligt välstånd oftast följer varandra genom USA:s historia (när den ena ökar, faller den andra). Men, som vändningen 1910 visade, är detta förstås inte ett naturlagsgivet tillstånd. Läxan är, däremot, att hög invandring i kombination med svag arbetarrörelse potentiellt är ett katastrofalt recept för både lönedumpning och populistisk rasism.

Men en arbetarrörelse som i stället förmår integrera de nyanlända kan också vända utvecklingen i motsatt riktning.

Publicerad
5 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Torsdag 13 juni, kl: 08:14

Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.

Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.

Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.

Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.

Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.

Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.

Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.

Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.

Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.

Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.

Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.

Lama Majdi

Onsdag 12 juni, kl: 10:20

Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…

Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra. 

Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.

Men som al-Shafi´i (Muhammed ’Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: ”nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

”Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: ”Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara ”Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

”Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

”Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Strax efter klockan 11 på tisdagen lämnade de första strejkande sjuksköterskorna arbetet på Södersjukhuset i Stockholm.
De strejkande sjuksköterskorna kräver bättre arbetsvillkor och kortare arbetstider. Foto: Johan Apel Röstlund

Applåder och hurrarop när sjuksköterskorna gick ut i strejk

Applåder och hurrarop mötte sjuksköterskorna på Södersjukhuset i Stockholm när de gick ut i strejk på tisdagsförmiddagen. Precis som i resten av landet kräver de kortare arbetstider för att orka fortsätta jobba och på parkeringen utanför sjukhuset var stödet stort.

– Vi är så tacksamma för det och vi tänker inte ge oss, för vården håller på att krascha, säger intensivvårdssjuksköterskan Lotta Dickman när hon kliver ut genom huvudentrén några minuter efter klockan elva den första strejkdagen.

Se videon när sjuksköterskorna på Södersjukhuset gick ut i strejk.

Det var rörda ansiktsuttryck på de 38 sjuksköterskorna som ingår i Vårdförbundets första strejkvarsel på Sös när de under tisdagsförmiddagen lämnade arbetsplatsen med sina skyltar om rimliga arbetsförhållanden.

Patienter och lunchlediga kollegor samlades vid entrédörrarna för att applådera och önska lycka till.

– Ni har en tuff arbetsgivare, men jag håller på er, sade en man på kryckor och klappade en av de strejkande på axeln.

En taxichaufför tutade ute på parkeringen och sträckte ut armen genom det nervevade fönstret på sin svarta bil som en hälsning. 

– Fortsätt kämpa.

”Alla vi har pratat med tycker att vi ska ta fighten”

I solen utanför den väldiga byggnaden, uppförd 1944 och länge Nordens största sjukhus, står strejkvakten Carin Lhotsky Andersson. Hon är sjuksköterska och förtroendevald för Vårdförbundet och ler när hon pratar om stödet de fått från allmänheten inför den infekterade konflikten med arbetsköparoraginsatonen Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Carin Lhotsky Andersson upplever att allmänhetens stöd för strejken är stort där hon står utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

– Strejk är ju vår sista åtgärd och egentligen vill ju ingen det här men det sitter en propp på SKR och då måste vi trycka på och visa att vi menar allvar. För om vi får rimligare arbetsvillkor så får patienterna en bättre vård och det tror jag folk förstår. Alla vi pratat med här på morgonen tycker att vi ska ta fighten.

Många som samlats den här första strejkdagen vittnar om samma sak. För att orka jobba heltid inom vården krävs bättre villkor och kortare arbetstid. Frågan är långt ifrån ny och frustrationen har vuxit med åren. 

Foto: Johan Apel Röstlund

63 000 vårdarbetare vägrar arbeta övertid

Under pandemin kallades vårdarbetarna hjältar. Men trots uppmaningar om bättre villkor har arbetsköparna inte gett med sig. 

Underbemanning, över tre miljoner övertidstimmar och ibland inte ens tid för att gå på toaletten. Arbetsförhållandena har gjort att många sjuksköterskor och andra vårdarbetare lämnat yrket. Andra har tvingats gå ned i tid för att orka med. Med försämrad lön och pension som följd.

När nu strejken är ett faktum hoppas Vårdförbundet att deras varsel ska ge resultat. 63 000 av fackets medlemmar ingår redan i den övertidsblockad som pågått sedan slutet av april och om inget händer de kommande dagarna tas ytterligare 1 900 anställda på landets hälsocentraler ut i strejk den 11 juni nästa vecka.

Lotta Dickman håller upp sitt plakat och kramar om en kollega. Hon har jobbat länge inom vården och märkt förändringarna som skett.

Övertid och knappt tid för lunch. Strejken handlar om de försämrade arbetsvillkoren inom vården. Foto: Johan Apel Röstlund

– Våra villkor hotar Sveriges offentliga sjukvård. Sedan slutet av 1990-talet har vi sett hur patientsäkerheten varit i fara och det har bara blivit värre. Men när vi sagt det har politikerna och andra ansvariga svarat med att ”nej det är inte patientfarligt”. Så plötsligt nu, när några få går ut i strejk då är det plötsligt jättesamhällsfarligt. Vi behöver kortare arbetstider för sjukvården håller på att krascha. Det är dags att lyssna på oss som vet, säger hon.

Förutom på Södersjukhuset i Stockholm inleddes under tisdagen även strejker på bland annat Skånes och Norrlands universitetssjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och på Linköpings universitetssjukhus.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Här en satir inför EU-valet. Foto: Tomas Oneborg/TT, Privat, Montage: Arbetaren

Edvin Alpros:
Välfärdsmiljardärer bakom nya Segelbylistan i EU-valet

Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter, skriver Edvin Alpros inför att Segelbylistan startar upp lagom till EU-valet.

Goda nyheter alla välfärdsmiljardärer, yrkespolitiker och andra utsatta grupper.

Lagom till EU-valet startar vi upp Segelbylistan!

Segelbylistan ska inte uppfattas som ett konventionellt parti, utan ska mer ses som en valsamverkan eller en sorts inkomstförsäkring för människor som vant sig att leva ett glamoröst liv på skattepengar men nu riskerar att röstas bort eller, gud förbjude, se sitt eget flyktingmotstånd resultera i att det inte längre släpps in några flyktingar att göra miljonvinster på.

I takt med att profitkvoten tenderar att falla har vi börjat inse vilken marknad som är tryggast att investera i, och den marknaden kallas skattepengar! Precis som med vilken friskola eller nätläkare för förkylda som helst så är Segelbylistan ett upplägg som, rätt hanterat, kommer att ge en rejäl avkastning av skattemedel för en oöverskådlig framtid.

Kommunikationsavdelningen viktigare än politiken

Eftersom att politik är en förtroendebransch kommer vi att, utöver att avlöna våra politiker, lägga fokus på att finansiera vår kommunikationsavdelning. Politiken i sig är inte så viktig längre, och vi har därför köpt in en slumpgenerator som matas med bindgalna inlägg från förintelseförnekare på twitter och offentliga uttalanden från regeringen, eller om det var tvärtom, och ut får vi intetsägande politiska förslag ämnade att appellera till reptilhjärnan. Redan vid första körningen blev vi nöjda med vårt politiska program:

1) Stoppa woke, sänk skatten för aktieinnehav!

2) Förbjud alla pronomen, de har inget i Europa att göra!

3) Avskaffa allemansrätten, gängkriminella ska inte kunna tälta gratis!

4) Lös bostadsbristen – större fängelsen nu!

Segelbylistans kommunikationsavdelning kommer att särskilja sig ifrån mindre sofistikerade trollfabriker i det att vi ämnar avstå från att attackera våra egna samarbetspartners och istället enbart trakassera de riskfria grupperna: invandrare, homosexuella, muslimer, tiggare och kvinnliga politiker.

Vi har dessutom försäkrat oss mot eventuella skandaler genom att ha köpt in ett globalist-alarm som går av ifall det vänsterliberala etablissemanget skulle försöka infiltrera oss. Det är programmerat att upptäcka tofu i matlådor och människor som inte skrattar helhjärtat när vi tittar på Gudarna måste vara tokiga på våra aw:n.

Vi har fortfarande platser kvar att fylla och vi söker nu fler kandidater från Stockholms innerstad, Gran Canaria och Bryssel som befinner sig i riskzonen att förlora sin direkta tillgång till skattemedel. Vår profilering skall vara ”Stå upp för den lille människan!”. Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 4 juni, kl: 10:36

Jag har blivit smittad av min mans infektion så nu är det plötsligt jag som behöver medicin. Men trots att jag känt mig svag och haft huvudvärk hela dagen så måste jag uppfylla mina skyldigheter. Det är extra viktigt under de omständigheter som vi nu lever under. 

För kriget fortsätter och igår var det häftiga strider i vårt område. På nyheterna fortsätter de att prata om möjligheten till vapenvila och eldupphör.

Vår granne som skadades i den där skottlossningen med polisen jag tidigare skrev om har dött nu. Det var en hjärtskärande scen med kvinnor som skrek och män som försökte hålla tillbaka sina tårar. Tyvärr en sådan där syn som finns i nästan varje palestinskt hushåll nu.

Samtidigt jobbar jag vidare med min kampanj och försöker att nå ut så gott det går i hopp om stöd.

Min dotter har varit ledsen, men trots min trötthet tog vi oss ut på en kort promenad, vilket gjorde henne på bättre humör.

Livet känns verkligen inte rättvist, men samtidigt måste vi hålla fast vid hoppet. Om fred.

Lama Majdi

Måndag 3 juni, kl: 08:06

Igår började min dag som vanligt. Med den enformiga rytmen av artillerield och drönarnas oväsen. Det har på något konstigt och samtidigt skrämmande vis blivit det normala. Vi har förvandlats till individer som inte längre påverkas av den typen av ljud. Eller om det är så att våra sinnen helt enkelt avtrubbats. 

Min man mår bättre, medicinen hjälpte och han har börjat äta. 

Samtidigt har min dotter allt mer börjat resa på sig. Hon är nästan halvvägs nu och fortsätter oförtröttligt att kämpa och jag ser fram emot att se hennes första steg. 

Förhandlingarna om förslaget kring eldupphör verkar fortsätta men vi ser mest på med tristess efter att ha förlorat hoppet. Gång på gång har vi blivit förrådda, så många gånger under kriget. Av alla.

Åh, världens ledare: Skäms på er för vad som händer. Vi behöver inte längre era pengar. Vi vill bara ha ett rättvist och resolut nej till de kränkningar av mänskliga rättigheter och det folkmord som tillåts fortsätta. 

Hejdå för den här gången

Lama Majdi

Söndag 2 juni, kl: 08:06

1 juni och början på en ny månad i detta krig. Jag kan inte föreställa mig att halva året snart har gått och att allt fortfarande bara pågår. Dagen startade tufft med svår huvudvärk på grund av sömnbrist och drönarnas konstanta oljud. Om det inte hade varit för huvudvärkstabletterna hade jag nog inte sovit alls.

Hörde om att Vita Huset uppmanat bägge sidor att acceptera förslaget om eldupphör. Om det är möjligt? Jag har faktiskt ingen aning.

Min man blev förresten sjuk idag, så jag tog hand om honom och gav honom den vård jag kunde med våra knappa resurser. Tack och lov kände han sig bättre framåt kvällen, men det känns som att han behöver tid att återhämta sig.

GoFundMe-kampanjen gör mig utmattad. 

På natten vandrade jag runt i mina egna tankar. Tänkte på världens ledare som inte gett oss något. Är det inte dags nu? Är ni nöjda med situationen? Ni har svikit oss.

God natt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad