Det dödliga våldet i Sundbybergs stadshus

Tio familjer i Sundbyberg står inför vräkning och hemlöshet. Sammanlagt rör det sig om 20 barn och deras föräldrar. Efter Nordisk Ungdoms attack på asylrättsdemonstrationen förra veckan har det varit mycket snack om att mobilisera brett mot det ökade högerradikala gatuvåldet. Men vi får inte heller glömma våldsverkarna i våra kommunhus.

Signerat
Björn Krogvig.
Foto: Privat

Som Arbetaren skrev om förra veckan står tio familjer i Sundbyberg inför vräkning och hemlöshet. Sammanlagt rör det sig om 20 barn i åldrar från sex månader till 16 år och deras föräldrar.

Några av familjerna har bott på korttidskontrakt hos det ”allmännyttiga” kommunala bostadsbolaget Förvaltaren. När de nu har bott i nästan fyra år på korttidskontrakt vill Förvaltaren göra sig av med familjerna för att de inte ska tvingas ge dem besittningsrätt – något de har rätt till efter fyra år i samma lägenhet.

Ett par av familjerna hyr i andrahand från kommunen genom så kallade sociala kontrakt och tre av familjerna har de senaste åren tvingats bo på undermåliga ungkarlshotell. Nu har samtliga blivit uppsagda. De sistnämnda är redan utsparkade på gatan och flyttar runt bland vänner. Övriga har utflyttningsdag den 14 och den 31 maj.

En av mammorna berättade för mig att hennes sex år gamla dotter aldrig har haft ett hem, de har hela hennes liv skickats runt från ungkarlshotell till tillfälliga skrymslen som socialtjänsten grävt fram, ibland har de blivit inhysta i samma lägenhet som en annan barnfamilj.

Politikerna skyller det hela på den utbredda bostadskrisen i våra storstäder – ”det finns inga bostäder” heter det. Tjänstemännen har lärt sig att använda samma mantra samtidigt som man nekat de familjer som stått tillräckligt länge i kö för att få ett erbjudande om förstahandskontrakt. Förvaltaren godkänner nämligen inte försörjningsstöd som giltig inkomst och de som arbetar heltid lever ändå inte upp till de högt ställda inkomstkraven.

Till detta använder man också barnen emot sina föräldrar genom att hota – ibland med barnen i samma rum – med att polisen ska komma och omhänderta ungarna.

På möten med socialtjänsten köper handläggarna sig fria genom att först skuldbelägga familjerna och för femtioelfte gången förklara att man har ett egenansvar att hitta bostad. Som om det inte är allt man försöker göra när man tvingas bo på ungkarlshotell med sina barn. Till detta använder man också barnen emot sina föräldrar genom att hota – ibland med barnen i samma rum – med att polisen ska komma och omhänderta ungarna om inte föräldern skärper sig och hittar en bostad.

Till sist, för att visa ”välvilja”, erbjuder man något befängt som att flytta till en ort tio timmar bort från alla sociala sammanhang, arbete och skola och säger att om man inte accepterar att flytta nu på direkten så finns det inget mer att tillägga.

I förra veckan skördade Sundbyberg kommuns hantering av den här situationen sitt första dödsoffer – en 43-årig kvinna som vräktes från hotellhemmet orkade inte med längre.

Det kommunen ägnar sig åt är misshandel. Den psykiska och fysiska påfrestningen det innebär att inte veta om man har tak över huvudet för natten för sig själv och sina barn är enorm.

En studie som Stockholms Universitet publicerade 2015 visar att risken för självmord ökar med 400 procent för dem som står inför vräkning. I förra veckan skördade Sundbyberg kommuns hantering av den här situationen sitt första dödsoffer – en 43-årig kvinna som vräktes från hotellhemmet i Bromsten orkade inte med längre.

Efter Nordisk Ungdoms attack på asylrättsdemonstrationen förra veckan har det varit mycket snack om att mobilisera brett mot det ökade högerradikala gatuvåldet. Vi får inte heller glömma våldsverkarna i våra kommunhus som av outgrundliga – möjligen ideologiska – skäl hellre sätter barn på gatan och orsakar deras föräldrar enormt lidande än att använda sin makt till att ställa saker till rätta.

I morgon lördag har familjerna kallat till en tredje demonstration, denna gång på Sundbybergs Torg klockan 14. De har visat tydligt att de inte kommer att ge sig och vi borde alla sluta upp och stötta dem i sin kamp. Det finns en namninsamling du kan skriva under och därtill kan du kontakta ansvariga politiker Josefin Malmqvist och Mikael T Eriksson och låta dem veta vad du tycker.