Kultur #36/2017

En Asterix i det franska medielandskapet

Vad den franska satirtidningen Le Canard Enchaîné skriver tenderar att tas på stort allvar. Illustration: Fabian Göransson

Som vi fått erfara under den franska presidentvalskampanjen är Frankrikes politiska och massmediala kultur på många sätt olik den svenska. Det är uppenbart inte minst när det gäller satirtidningarnas roll. Margareta Flygt berättar i denna text från 2012 om en maktens gisslare som saknar motsvarighet på våra breddgrader.

År 1915 gav journalisten Maurice Maréchal ut första numret av Le Canard Enchaîné, med det ironiska löftet att bara publicera falska nyheter. Men tidningen hade en svår start. Efter fem nummer tvingades den lägga ned – för att ett halvt år senare återuppstå. Snart rullade pressarna och upplagan steg.

Artikelförfattaren Margareta Flygt är kulturjournalist.

Canard är också ett gammalt slangord för tidning. Ordet enchaîné kommer från Georges Clemenceau, som tillsamman med Émile Zola tog ställning i Dreyfussaffären vid förra sekelskiftet. Clemenceaus tidning L’Homme libre censurerades men återuppstod under namnet L’Homme enchaîné. Le Canard Enchaîné kan ses som en senkommen hyllning till Clemenceau och pressfriheten.

Redan under första världskriget utmärkte sig Le Canard med en alldeles egen ståndpunkt. I stället för antitysk propaganda förespråkade den nedrustning i hela Europa.

Insiktsfull om det politiska läget såg tidningen Versaillesfördraget som en fara för den politiska freden. Tyvärr missade den tillfället att varna för Hitler när dennes politik blev ett verkligt hot, och när de tyska pansarvagnarna rullade in på Paris gator 1940 var det för sent för pacifism och antifascism.

”Kriget är slut för fransmännen när de kan läsa Le Canard Enchaîné igen.”

Under kriget fortsatte tidningen att tryckas i London och släpptes ut över Frankrike med flygplan för att sedan delas ut hemligt av den franska motståndsrörelsen. Tidningen var mindre och fick namnet Le caneton enchaîné, den fjättrade kycklingen.

Pierre Brossolette, fransk politiker, journalist och medlem av motståndsrörelsen sade: ”Kriget är slut för fransmännen när de kan läsa Le Canard Enchaîné igen”.

Det kunde de snart efter krigsslutet när den gamla redaktionen tog vid och Ankan snart fick makalösa 400 000 prenumeranter.

Men efterkrigstiden betydde också nya värderingar ­– i och med kalla kriget, kolonialkrigen i Indokina och Algerietkriget – och tidningen tappade läsare. Den franska självbilden förändrades och Le Canard Enchaîné utvecklades alltmer till en satirtidskrift. Men att tro att ordet var fritt och satir tacksamt togs emot av de politiska partierna är tyvärr inte sant. Le Canard Enchaîné blev indragen av censuren flera gånger under Algerietkriget.

1973 försökte säkerhetspolisen till och med avlyssna redaktionen. Utklädda till rörmokare stod de i begrepp att installera en övervakningskamera på redaktionen. De avslöjades av en slump och inrikesministern fick avgå. Hålet i väggen sägs fortfarande finnas kvar, inramat.

”Pressfriheten går förlorad om man inte använder den”, är tidningens motto, och det utnyttjar den så gott det går varje vecka på sina åtta sidor med sin enkla layout. Fokus ligger på innehåll, inte på form.


En av tidningens förstasidor.

Men tidningen publicerar inte bara grävande journalistik, det finns fortfarande en satir- och en kulturdel. Varje vecka under Nicolas Sarkozys presidentskap kunde man till exempel läsa Carla Brunis uppskattade fiktiva dagbok om livet som presidenthustru.

Tidningen kommer ut varje onsdag, men redan på tisdagskvällen köar cykelbuden vid tryckeriet – på så vis har också regeringen de tryckfuktiga exemplaren i sin hand dagen innan utgivningen. Alla bävar: vilka indiskreta avslöjanden står det om på  ”ankdammssidan”, sidan 2? Här skärskådas politiker, personer i näringslivet och framför allt deras gemensamma korrupta affärer. Hur den lyckas komma åt informationen om vem som sagt vilken groda är tidningens välbehållna hemlighet. Det sägs till och med att vissa regeringsbeslut först offentliggörs på onsdagar, för att ge regeringen en veckas frist innan nästa Canard ges ut.

I dag är Le Canard Enchaîné en rik tidning – till skillnad från många andra. Upplagan ligger på anmärkningsvärda 500 000 exemplar och säljs för 1,20 euro styck. Tidningens förmögenhet sägs uppgå till 110 miljoner euro och den äger två hus på de finaste adresserna i Paris, ett vid Palais Royal och ett nära Place des Victoires. Den goda ekonomin beror också på att tidningen inte har utlandskorrespondenter och att den koncentrerar sig på en typ av nyheter, att avslöja politiska skandaler.

Tidningen klarar sig helt utan annonser och tillhör inte heller något större mediehus. Le Canard Enchaîné framstår som ett slags Asterix i tidningsvärlden, en anka som kämpar på själv – och gör det bra.

Den tidigare chefredaktören Claude Angeli har nyligen lämnat över till Louise-Marie Horeau, medarbetare sedan 30 år. Successionen är ordnad.

Enligt Claude Angeli strävar ingen sann journalist efter priser. Priser kan leda till att man står i skuld mot givaren, varför tidningen också avböjt när den blivit nominerad. Ett enda har den tagit emot, tyska Henri Nannen-priset för pressfrihet, under förutsättningen att prissumman kunde ges bort till välgörande ändamål.

Vad Le Canard Enchaîné skriver tas på allvar.

Språket i Le Canard är genomarbetat och fullt av ordlekar och anspelningar, svåra att översätta och känna till för den som inte lever i Frankrike. Ett exempel: ”Le SOS de Sarkozy à ses électeurs: ’Vous cassez pas, pov’ cons!’” (Sarkozys SOS till väljarna: ”Bräck inte mig era rövhål”). Det finns en historia bakom rubriken. Kort efter valet 2007 gick Nicolas Sarkozy runt och skakade hand med väljare. En person vägrade ta Sarkozys hand, varpå denne utbrast: ”Casse-toi, pauvre con” (Men stick då, ditt rövhål). Nu används uttrycket ofta och av många.

Vad Le Canard Enchaîné skriver tas på allvar. I februari 2012 fick Front Nationals presidentkandidat Marine Le Pen nästan avgå. Hon hade varit på Wiener Korporationsball, anordnad av en högerradikal studentförening i Wien. När resten av Europa mindes dagen för Auschwitz befrielse dansade Le Pen smaklöst nog wienervals på balen där judar (och journalister) är portade. Och inte bara hon: På gästlistan står många av världens mest kända antisemiter och förintelseförnekare – år 2012 även Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder och partiets internationelle sekreterare Kent Ekeroth.

I Sverige läste vi inte särskilt mycket om att två representanter från Sveriges riksdag sällade sig till antidemokratiska grupper. Vi har visserligen en mediabevakning, men ingen tidning som gräver så djupt så ofta. Grävande journalistik är dyr, arbetskrävande och tar tid. Men eftersom Le Canard Enchaîné har fått sin särställning inom media behöver journalisterna inte leta upp nyheter, de öppnar bara sin mejl. Insiders och kontaktpersoner läcker hela tiden.

Så kanske det gick till när skandalen kring Ikea i Frankrike avslöjades. Den svenska möbelgigantens franska ledning samarbetade med ett privat övervakningsföretag som tog fram information ur polisens arkiv, franska trafiksäkerhetsverket och ur körkortsregistret. Personerna som kontrollerades var arbetssökande och anställda, fackföreningsrepresentanter och till och med vissa kunder som franska Ikea låg i tvist med. Tydligen var den mångårige företagsledaren Jean-Louis Baillot både medveten och delaktig i denna olagliga verksamhet. Nu rullar den rättsliga processen – allt tack vare Le Canard Enchaînés avslöjande. Frågan jag ställer mig är om vi i Sverige hade reagerat lika starkt. Vår tilltro till arbetsgivare och stat är betydligt större än i Frankrike. Vi ser oss som samhällsmedborgare med ett gemensamt. ”Jag har inget att dölja, därför är kontroll okej” är en vanlig åsikt i Sverige, helt olik den skepsis som finns i andra europeiska länder.

”Jag har inget att dölja, därför är kontroll okej” är en vanlig åsikt i Sverige, helt olik den skepsis som finns i andra europeiska länder.

Varje fransk president har under sin regeringstid förärats en egen karikatyr i Le Canard. Charles de Gaulle avbildades som Ludvig XIV eftersom han betedde sig en envåldshärskare, Giscard d’Estaing blev regenten ”la Régence”, som en kunglighet som av en slump kommit till makten – och Sarkozy är clownen.

Men Le Canard Enchaîné har ett stort minus. Den ser internet som totalt övervärderat. Anställda skickar fortfarande sina meddelanden med snigelpost och tidningen hade länge varken Twitter eller Facebook. På dess hemsida finns inte mycket mer än tidningens senaste förstasida fotograferad. Det är synd för alla oss som inte bor i Frankrike. Det är många tidningsmakare som hade haft mycket att lära sig av Europas äldsta anka.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984