Med världsekonomin i fritt fall under hösten 2008 gick Sveriges finansminister Anders Borg en svår balansgång. Samtidigt som han var sträng i sin dom över det ansvarslösa agerande som orsakat krisen var han noga med att lokalisera roten till det onda utanför Sverige. Det var ”rå girighet och ett vårdslöst risktagande i framför allt amerikanska banker” […]
Med världsekonomin i fritt fall under hösten 2008 gick Sveriges finansminister Anders Borg en svår balansgång. Samtidigt som han var sträng i sin dom över det ansvarslösa agerande som orsakat krisen var han noga med att lokalisera roten till det onda utanför Sverige. Det var ”rå girighet och ett vårdslöst risktagande i framför allt amerikanska banker” som nu drabbade hela världen, förklarade Borg efter en utfrågning i finansutskottet. [14]
Men om ”rå girighet” orsakat krisen blev det snart uppenbart att det var en sjuka som spridit sig även till Sverige. En intensiv diskussion om bonussystem och kortsiktig vinstjakt blossade upp efter att staten i november tog över den anrika investmentbanken Carnegie, som förts till ruinens brant genom vårdslös kreditgivning och regelbrott. Banken omstrukturerades för att snabbt säljas vidare till nya privata ägare, medan insättare och långivare skyddades från förluster. Carnegie-skandalen följdes drygt ett år senare av en härva i konkurrenten HQ Bank, som fick sitt banktillstånd indraget efter att i flera år mörkat förluster i sin tradingverksamhet. [15]
I fokus för de svenska bankernas expansion stod de baltiska länderna.
Ännu allvarligare var dock att flera storbanker låtit sig ryckas med i ett allt vildare risktagande i jakten på nya marknader. I fokus för de svenska bankernas expansion stod de baltiska länderna.
Efter Sovjetunionens fall och omställningen till marknadsekonomi var Swedbank den första större utländska banken som gick in i regionen på 90-talet. Under 00-talet pågick en rasande kapplöpning om marknadsandelar med tre svenska storbanker i spetsen: Swedbank, SEB och Nordea. Swedbank ledde jakten och hade snart fler privatkunder i Baltikum än i Sverige. [16]
Den stora kapplöpningen
Swedbank ”ställde ut bankkort till baltiska barn och körde reklamfilmer om hur bra och billigt det var att låna”, skriver Birgitta Forsberg i boken Fritt fall: spelet om Swedbank. [17] ”På en reklamfilm borrade familjen i bostadens golv – och vips sprutade det upp svart, blank olja ur golvet. Budskapet var att balterna skulle använda sina bostäder som panter när de ville låna pengar”. Bostadspriserna och konsumtionen av dyra importerade bilar sköt i höjden. Ekonomin växte med rekordfart och Estland, Lettland och Litauen började kallas för ”de baltiska tigrarna”. Men grunden för det baltiska undret var att de svenska bankerna pumpade in pengar. Långivningen fördubblades vartannat år. [18]
Framgångarna i Baltikum väckte bankernas aptit på fortsatt expansion. Både SEB och Swedbank satsade i Ukraina, som med 47 miljoner invånare och ett outvecklat banksystem såg ut som en riktig guldgruva. Och expansionen följde samma mönster som i Baltikum: år 2007 fördubblade Swedbanks ukrainska dotterbank sin utlåning och året därpå ökade den med 70 procent. [19]
Våren 2007 presenterade Swedbank även ambitiösa planer för expansion i Ryssland. Sex nya kontor skulle öppnas i Moskva och Sankt Petersburg med målet att nå en miljon privatkunder på några års sikt. Liksom Baltikum framstod Ryssland som en obearbetad marknad. Förutom sitt västerländska varumärke var Swedbanks främsta konkurrensfördel att man erbjöd ”bostadslån med långa amorteringstider”, som nu alltså skulle erbjudas ryssar som tidigare aldrig haft möjligheten att låna pengar.
Svenska banker var inte de enda som blickade österut under 2000-talets första år. Ekonomisk liberalisering efter Sovjetunionens fall och flera länders inträde eller förväntade inträde i EU hade öppnat nya marknader för västeuropeiska storbanker. Det var en guldrusch där bankerna snabbt mutade in sina områden under knivskarp konkurrens och ofta blinda för riskerna. När finanskrisen bröt ut hade hela 17 utländska banker etablerat sig i Ukraina, trots politisk instabilitet och utbredd korruption.
Valutaunionen EMU skapade en integrerad finansmarknad men skapade också stora obalanser när greker och spanjorer plötsligt kunde låna pengar till samma låga räntor som holländare och tyskar. [20] De baltiska länderna var visserligen ännu inte med i EMU men hade knutit sina valutor till euron inför ett framtida inträde, och utländska banker erbjöd lån i euro till låga räntor. När Internationella valutafonden och andra bedömare varnade för överhettning i flera länder var det ingen som ville lyssna. Den bank som valde en försiktig strategi och började bromsa sin utlåning skulle ju snabbt tappa marknadsandelar till konkurrenterna.
Men under 2007 började luften pysa ur bubblan och i oktober 2008 kollapsade det ukrainska banksystemet när insättare rusade till bankerna för att ta ut sina besparingar. På tre veckor togs motsvarande 21 miljarder kronor ut ur landets banker. Sex banker togs snabbt över av staten och landets valuta rasade.
Det stora hotet mot de svenska bankerna kom dock från Baltikum. Under 2007 fick allt fler låntagare problem med att betala räntan på sina lån. När bankerna blev nervösa och började bromsa sin utlåning förstärktes den ekonomiska nedgången ytterligare.
Räddaren i nöden
De svenska bankernas exponering mot Baltikum gjorde dem extra sårbara när den globala finanskrisen bröt ut. Liksom de svenska bankerna hade amerikanska banker ägnat sig åt riskfylld långivning till hushåll med mycket osäker betalningsförmåga. Lånen paketerades i komplexa värdepapper som fick högsta kreditbetyg av ansedda ratinginstitut som Standard & Poor och Moodys och såldes vidare till investerare världen över.
Nu visste ingen vem som ägde vad eller vilken bank som stod på tur att falla. När Lehman Brothers kollapsade utbröt panik. Kreditmarknaderna frystes och bankerna ställdes inför en allvarlig likviditetskris. I land efter land tvingades politiker och myndigheter agera för att undvika en fullständig kollaps.
I sin årsredovisning konstaterade Riksgälden senare torrt att myndighetens åtgärder med en ”strikt tolkning” av reglerna bröt mot lagen, men att man beslöt att agera ”i utkanterna av det formella regelverket” eftersom följderna i annat fall hade blivit för allvarliga.
Veckorna efter Lehman Brothers fall i september 2008 lånade Riksgälden, som ansvarar för den svenska statsskulden, över 120 miljarder kronor. Pengarna investerades i storbankernas bostadsobligationer, som ingen annan ville köpa. I sin årsredovisning konstaterade Riksgälden senare torrt att myndighetens åtgärder med en ”strikt tolkning” av reglerna bröt mot lagen, men att man beslöt att agera ”i utkanterna av det formella regelverket” eftersom följderna i annat fall hade blivit för allvarliga. [21] ”När det är kris frågar man inte vilka lagregler som gäller”, som Riksgäldens chef, den före detta moderata partiledaren Bo Lundgren, ska ha uttryckt det. [22] Först genom ett riksdagsbeslut i slutet av oktober ändrades lagen så att Riksgälden retroaktivt fick rätt att låna pengar i syfte att motverka hot mot det finansiella systemet.
Parallellt med Riksgäldens stödåtgärder började Riksbanken pumpa in likviditet i det finansiella systemet. Inom loppet av några månader lånades motsvarande 400 miljarder kronor ut till svenska banker. Även här ändrades det gällande regelverket mitt under brinnande kris, så att andelen av de säkerheter som bankerna lämnar för sina lån hos Riksbanken som får vara bostadsobligationer höjdes från 25 till 100 procent. Under tiden genomförde regeringen kraftfulla åtgärder för att stärka förtroendet för de svenska bankerna. Den statliga insättningsgarantin fördubblades till att gälla insättningar på en halv miljon kronor. Samtidigt togs beslut om ett garantiprogram på upp till 1 500 miljarder kronor för de svenska bankernas lån. I juni 2009 hade staten utfärdat garantier på 354 miljarder kronor, framförallt till Swedbank. [23]
Att centralbankerna stod för de största insatserna under finanskrisen var en fördel för de politiska makthavarna. Som Joseph Stiglitz påpekat var det ett bekvämt sätt för politiker att ”kringgå den demokratiska processen i vetskapen om att många åtgärder inte hade något starkare politiskt stöd”. [24] Utan några politiska beslut kan vad som i praktiken är enorma subventioner ösas ut till bankerna utan att det genererar samma uppmärksamhet som om pengarna kommit direkt från statskassan. I USA fick ett räddningspaket på 700 miljarder baxas genom kongressen med hjälp av hot och mutor i form av särskilda satsningar i motsträviga kongressledamöters distrikt.
Samtidigt kunde den amerikanska centralbanken utan debatt utfärda kreditgarantier på mer än tio gånger så mycket – 7 770 miljarder dollar – fram till 2009, motsvarande hälften av värdet på allt som producerades i USA det året. [25] I Sverige ledde finanskrisen till en intensiv diskussion om bankernas bonussystem, men få tog notis om att Riksgälden bröt mot lagen för att hjälpa nödställda banker.
Samtidigt som tjänstemän på Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgälden arbetade dag och natt för att undvika en omfattande bankkris i Sverige upprepade de samma mantra utåt: det svenska banksystemet är stabilt, bankerna är i grunden sunda och tål förluster. Politiker och tjänstemän var också noga med att utforma alla stödåtgärder så att de skulle se ut som ett stöd till banksystemet som helhet, snarare än räddningspaket till specifika banker. Men som Birgitta Forsberg visat handlade många av åtgärderna i själva verket om att rädda Swedbank, som var värst utsatt på grund av bankens stora risktaganden under åren före krisen.
I själva verket hade Swedbank haft problem med sin upplåning ända sedan hösten 2007, på grund av marknadens oro för exponeringen mot Baltikum. De internationella investerarnas oro visade sig bland annat genom att priset för att försäkra sig mot en konkurs i banken genom så kallade kreditswappar var högre än för de andra svenska storbankerna. [26] Höga chefer på Swedbank ansåg att banken var utsatt för ryktesspridning och illasinnade attacker från spekulanter. Men de hade själva bäddat för krisen genom att medvetet ta allt större risker. Till exempel förlitade man sig i mycket större utsträckning på korta lån för sin finansiering, vilket är billigare men också mer riskfyllt än långa lån. Istället för att placera sina dollarreserver i säkra statspapper hade Swedbank placerat dem i amerikanska investmentbanker. Motsvarande 10 miljarder kronor hade lånats ut till Lehman Brothers med säkerhet i spekulativa byggprojekt. [27]
Swedbanks risktagande var inget olycksfall i arbetet, utan följden av en medveten strategi för att höja avkastningen på aktieägarnas kapital. År 2003 höjde bankens styrelse avkastningsmålet samtidigt som målet för aktieutdelningen till ägarna höjdes från 30 till minst 40 procent av resultatet efter skatt. Bankledningen tog också bort den fasta nivån på kapitaltäckningsgraden – det vill säga storleken på bankens buffert av eget kapital för att möta kreditförluster. [28] Bankens strategi baserades på den enkla principen att hög risk ger högre vinst.
Man lånade ut mot fastigheters värde snarare än betalningsförmåga och ”utgick från att lönerna skulle fortsätta stiga med 30 procent per år”.
Under en utfrågning i riksdagens finansutskott i februari 2010 påpekade Finansinspektionens chef Martin Andersson att bankerna upprepat ”precis samma misstag” i Baltikum under 2000-talet som i Sverige före 90-talskrisen. Man lånade ut mot fastigheters värde snarare än betalningsförmåga och ”utgick från att lönerna skulle fortsätta stiga med 30 procent per år”. [29]
Såväl grupptänk som den svenska konsensuskulturen och bristande resurser hos de övervakande myndigheterna har lyfts fram som förklaringar till bankernas agerande i Baltikum. Men den som söker psykologiska och institutionella förklaringar riskerar att glömma bort det mest grundläggande: den kapitalistiska konkurrensens tvingande logik. Som Martin Andersson påpekade styrdes bankerna helt av marknadsandelar: ”I de samtal vi hade med bankerna sade de: Stramar vi åt nu kommer någon annan av våra konkurrenter att ta över.” [30] Den bank som väljer att spela säkert får inte bara tråkighetsstämpel, utan kan snabbt bli frånsprungen av konkurrenterna.
Med facit i hand var Swedbanks aggressiva strategi kanske inte heller så dum. Rekordförlusten på över 10 miljarder år 2009 raderade visserligen ut flera års samlade vinster i Baltikum. Men redan hösten 2010 rapporterade Swedbank återigen en vinst på 7,5 miljarder. År 2013 hade Swedbanks börsvärde hämtat sig till drygt 200 miljarder, efter bottennoteringen på 19 miljarder våren 2009. För sitt risktagande på den baltiska marknaden har banken belönats med ett stort försprång mot sina konkurrenter. 15 procent av bankens totala intäkter kommer i skrivande stund från de baltiska länderna. I Estland har Swedbank lagt nästan halva marknaden under sig och även i Lettland och Litauen har banken en mycket stor marknadsandel. [31]
De svenska storbankerna har blivit ”too big to fail” – så stora att staten måste gripa in om de hotas av konkurs.
På sikt har Swedbanks investeringar i Baltikum alltså lönat sig. Å andra sidan hade banken kanske inte funnits idag utan Riksbankens och regeringens åtgärder. [32] Den viktigaste förklaringen till att de svenska bankerna upprepade samma misstag så snart efter den svåra 90-talskrisen kanske också står att finna i det som brukar kallas ”moral hazard”: tendensen att ta större risker eftersom någon annan får betala priset om det värsta inträffar. De svenska storbankerna har blivit ”too big to fail” – så stora att staten måste gripa in om de hotas av konkurs.
Stödåtgärderna under finanskrisen räddade de svenska bankerna, men stärkte också övertygelsen att staten alltid kommer att rädda dem från konkurs. Därmed har de kanske bidragit till att bädda för nästa kris.
Storbankerna som hotar systemet
I den moderna bankverksamhetens barndom kunde blotta ryktet om att en viss bank var på obestånd leda till en rusning av folk som ville ta ut sina pengar. Eftersom ingen bank har tillräckligt med kontanter i kassavalvet för att klara att alla låntagare begär ut sina pengar samtidigt ledde sådana anstormningar ofta till att banker gick omkull, oavsett sanningshalten i ryktet.
Banker beskrivs ofta som ett slags mellanhänder som förmedlar pengar från sparare till företag och hushåll som behöver kapital. Den bilden är i själva verket en förenkling, eftersom varje nytt lån också tillför nya pengar till ekonomin. [33] När ett nytt lån utfärdas får banken en långsiktig fordran på låntagaren, samtidigt som låntagaren får ”pengar” på sitt konto. Men dessa pengar motsvaras inte av faktiska sedlar och mynt i kassavalvet, utan representerar bara ett löfte att betala ut kontanter på begäran. I teorin kan banker fortsätta skapa ”virtuella pengar” i oändlighet – så länge de flesta av bankens kunder aldrig begär att få ut sina pengar i kontanter. Men i praktiken begränsas pengaskapandet av flera faktorer, inte minst efterfrågan på nya lån och krav på att banken ska en viss mängd kapital i förhållande till sina tillgångar.
Eftersom pengar ofta lånas ut på mycket lång sikt, ofta årtionden, kan omfattande uttag snabbt försätta vilken bank som helst i en akut likviditetskris. Men när köerna av oroade insättare ringlade utanför den brittiska banken Northern Rock i september 2007 var det den första bankrusningen i Storbritannien på 150 år. Inte för att bankernas verksamhet blivit mindre riskabel, utan för att kunderna numera litar på att staten kommer att rädda deras sparpengar om en bank hotas av kollaps.
Skyddsnätet runt bankerna har helt enkelt vuxit i takt med att de blivit större och det finansiella systemet har blivit allt mer sammanlänkat.
I den moderna kapitalistiska ekonomin agerar centralbanken som ”sista långivare” till banker med likviditetsproblem som inte kan låna som vanligt av andra aktörer på marknaden.
Ofta skyddas insatta pengar också av statliga garantier upp till ett fastslaget maxbelopp. I Sverige infördes en tillfällig insättningsgaranti under 90-talskrien, som 1996 blev permanent. Under den senaste krisen höjdes garantibeloppet i två steg från 250 000 kronor till 500 000 kronor och sedan till 100 000 euro, eller nästan en miljon kronor. Skyddsnätet runt bankerna har helt enkelt vuxit i takt med att de blivit större och det finansiella systemet har blivit allt mer sammanlänkat.
Att konkurshotade banker får statligt stöd kan tyckas stå i strid med den fria marknadsekonomins principer. Nyliberala debattörer som den svenske författaren Johan Norberg har också kritiserat sådana ingrepp för att de leder till ökat risktagande och bidrar till nya kriser. [34] Samtidigt är det ohistoriskt att påstå att dagens globala finansiella system skulle kunna existera utan formella och underförstådda statliga garantier.
Ekonomen och statsvetaren Eric Helleiner har i en klassisk studie visat hur stater möjliggjort den finansiella globaliseringen genom att gång på gång ingripa för att förhindra allvarliga kriser. [35] Efter varje ny kris – från den internationella bankkrisen 1974 via skuldkrisen i Mexiko 1982 till finanskrisen 2008 – har världens regeringar stärkt sitt samarbete för att kunna agera mer koordinerat mot störningar i det globala systemet. Att centralbanker fått allt större befogenheter och möjlighet att agera utan politiska beslut har gjort det lättare att snabbt ta beslut om samordnade ingrepp. Centralbankernas åtagande att tillsammans skydda varandras investerare är en förutsättning för den globaliserade ekonomins enorma kapitalflöden över gränserna.
Den finansiella sektorn i Sverige hade knappast varit så stor som den är idag om inte staten gång på gång gripit in för att rädda systemet från kollaps. Den första stora räddningsaktionen ägde rum redan på 1870-talet, när en period av snabb industriell expansion övergick i kris. Banker som finansierat stora investeringar i bland annat järnvägar drabbades av växande förluster. För att undvika en allvarlig krasch beslutade riksdagen om stödlån på cirka 8 miljoner, varav det mesta gick till Stockholms Enskilda Bank, som grundats av André Oscar Wallenberg 1856 och var Sveriges första affärsbank. [36] När 1910-talets spekulationsinriktade högkonjunktur övergick i kris på 1920-talet tvingades staten återigen träda in med kapital till vacklande banker, liksom efter Kreugerkoncernens kollaps i mars 1932 som hotade dess huvudfinansiär, Skandinaviska banken.
Efter andra världskriget var finansmarknaderna hårt reglerade, inte bara i Sverige utan i de flesta industriländer. Även liberaler som John Maynard Keynes och USA:s finansminister Harry Dexter White, som brukar ses som de främsta arkitekterna bakom efterkrigstidens internationella finansiella system, såg fria kapitalrörelser som ett hot mot den fria handeln över gränserna. Enligt White försvårade det ständiga hotet om kapitalflykt möjligheten att föra en självständig ekonomisk politik, eftersom det alltid kommer att finnas ”ett antal personer som oroas över att vänstervridningen i det ena landet för tillfället ser ut att var större än i det andra”. [37] På sikt skulle det leda till instabilitet och krav på protektionism, vilket var ett större hot mot frihandeln än de inskränkningar som regleringar av kapitalets rörlighet innebar.
Under flera decennier inträffade inte heller en enda större finanskris i världen, men från 70-talet och framåt blev de allt vanligare. Nästa stora svenska bankräddningsaktion kom först under 90-talskrisen, efter att en snabb avreglering av kreditmarknaden lett till en av de största lånebubblorna i ett industriland någonsin.
I takt med att skyddsnäten vuxit runt bankerna har deras risktagande ökat. Ett tecken på det är att de svenska bankernas kapitaltäckningsgrad sjunkit från runt 17 procent på 1920-talet till mellan 4 och 6 procent på 2000-talet. [38] På en fri marknad borde bankerna ha straffats för sitt ökade risktagande genom att tvingas betala högre räntor på sina lån. Att så inte blivit fallet beror inte minst på att marknadens aktörer räknar med att staten i slutändan kommer att skydda deras intressen om banken skulle drabbas av problem. Det totala värdet av den ”ränterabatt” som bankerna fick genom underförstådda statliga garantier uppgick enligt Riksbanken till hela 30 miljarder per år i snitt under perioden 2002 och 2010, eller mer än hälften av de fyra svenska storbankernas samlade vinst under perioden. [39]
Såväl Riksbanken som IMF beskriver riskerna i det svenska finansiella systemet som ovanligt stora i en internationell jämförelse. Till att börja med är de svenska bankerna stora i förhållande till den svenska ekonomin, vilket delvis beror på att de har en omfattande utlandsverksamhet. Svenska banker finansierar sig dessutom i större omfattning än jämförbara banker i andra länder i utländsk valuta, vilket gör dem extra sårbara för störningar på internationella marknader. De förlitar sig också i högre grad på kortsiktig finansiering. Eftersom bankerna löpande lånar pengar av varandra kan problem i en bank snabbt sprida sig.
Eftersom bankerna löpande lånar pengar av varandra kan problem i en bank snabbt sprida sig.
Kostnaderna för en allvarlig bankkris i Sverige är svåra att förutse, men det råder ingen tvekan om att de skulle bli stora. I sin studie av finansiella kriser i världen drar de amerikanska ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff slutsatsen att statsskulden i länder som drabbas av en bankkris i genomsnitt ökar med 86 procent och arbetslösheten med 7 procentenheter. [40] Det totala produktionsbortfallet under de fyra första åren efter en bankkris uppgår enligt en studie till en tredjedel av ett års BNP, medan det i Irland och Lettland under den senaste krisen uppgick till ett helt års BNP. [41] Andra studier pekar på att de verkliga kostnaderna för en bankkris på längre sikt kan uppgå till flera hundra procent av ett lands BNP. [42]
Kärnan i de svenska storbankernas verksamhet är bostadslån. Därför är det naturligt att diskussionen av risker i det finansiella systemet ofta i praktiken kretsar kring risker på bostadsmarknaden. Sedan den globala finanskrisen har Riksbanken och Finansinspektionen lagt allt mer resurser på att ta fram rapporter och studier som granskar allt från bostadsprisernas utveckling till svenska låntagares marginaler. Även bland nationalekonomer har intresset för forskning kring bostadsmarknaden ökat på senare år.
Mycket lite av den nya kunskap som producerats har dock nått ut i den allmänna debatten. Förståelsen för vad som driver bostadsprisernas utveckling och vad konsekvenserna av en bostadskrasch kan bli är fortfarande låg, även bland journalister och politiker. Och som vi ska se längre fram i boken måste en del till synes självklara sanningar förkastas om vi verkligen vill förstå de risker som bankernas jakt på maximala vinster byggt upp i den svenska ekonomin.
Finanslandet Sverige
Ombedda att peka ut de viktigaste näringarna i vårt lands ekonomi skulle de flesta svenskar förmodligen peka ut industriprodukter som bilar, läkemedel och telekom, eller råvaror som mineraler och timmer. Volvo, Ikea, AstraZeneca, ABB eller Ericsson skulle hamna högt på listan över våra viktigaste varumärken. Kanske kompletterade med Abba, Roxette och Robyn. Få skulle antagligen peka ut finanssektorn som en särskilt framträdande del av den svenska ekonomin. Ändå har Sverige på senare år blivit ett land som verkligen sticker ut i det avseendet.
År 2014 uppgick de svenska bankernas samlade tillgångar till svindlande 400 procent av Sveriges BNP, jämfört med 240 procent bara tio år tidigare och 120 procent i början av 90-talet. I förhållande till ekonomin som helhet är den svenska finanssektorns tillgångar lika stor som den brittiska, som utgjort ett av världens viktigaste finansiella centra sedan 1800-talet. Över hälften av de svenska storbankernas tillgångar finns i andra länder, främst i Norden och Baltikum.
För att få lite perspektiv på utvecklingen kan det vara bra att påminna sig om att flera av de svenska storbankerna inte ens existerade i sin nuvarande form för bara ett par årtionden sedan. Swedbank har sina rötter i den svenska sparbanksrörelsen som ursprungligen uppstod på 1800-talet. Som mest fanns det över 400 sparbanker i Sverige, men i början av 90- talet hade antalet genom sammanslagningar minskat till ett hundratal. Först i samband med bankkrisen på 90-talet ändrades Sparbankslagen så att sparbankerna gavs möjlighet att ombildas till bankaktiebolag för att lättare kunna skaffa kapital. 1992 bildades börsnoterade Sparbanken som 1997 gick samman med Föreningsbanken. Knappt tio år senare tog den nya bankjätten namnet Swedbank.
Nordea etablerades så sent som år 2000 genom en fusion av danska Unibank och Kreditkassen och finsk-svenska Merita-Nordbanken – i sin tur ett resultat av ett samgående två år tidigare. Nordbanken hade bildats 1986 genom samgående av Uplandsbanken och Sundsvallsbanken, och köptes upp av statliga PK-Banken 1990. Två av de fyra storbankerna, Handelsbanken och SEB, har visserligen funnits sedan 1800-talet.
Ett tecken på finanssektorns allt starkare ställning är det växande antalet personer som går från politiken till finansvärlden och tvärtom.
Men även de har expanderat snabbt de senaste tjugo åren genom uppköp och expansion i utlandet. Ett tecken på finanssektorns allt starkare ställning är det växande antalet personer som går från politiken till finansvärlden och tvärtom. En pionjär var socialdemokraten Erik Åsbrink, som var finansminister på 90-talet och spelade en nyckelroll i många av de avregleringar som genomfördes under 80- och 90-talen. När han till slut lämnade regeringen och politiken i april 1999 rekryterades han snabbt till en rad bolagsstyrelser och blev rådgivare till den holländska banken ABN Ambro, och senare ordförande för försäkringsbolaget Alecta – där han nu intog rollen som lobbyist för ytterligare avregleringar. [43] År 2011 blev Åsbrink rådgivare åt amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.
En annan tung socialdemokrat som gjort en liknande karriär är Thomas Östros, som varit sakkunnig på finansdepartementet, biträdande finansminister och näringsminister. När han lämnade politiken år 2011 rekryterades han genast till posten som vd för bankernas intresseorganisation Bankföreningen. Östros bytte dock inte bara jobb utan också åsikter. Så sent som i mars 2011 hade Östros efterlyst ”stramare tyglar för bankerna” på Dagens Industris debattsida. Han ville bland annat se högre kapitaltäckningskrav och ”ett regelverk som biter mot oskäliga bonusar”. Men i sin nya roll som Bankföreningens vd hade han ändrat sig och var istället mot regleringar av bankernas bonussystem. Han riktade också kritik mot förslag om att skilja tradingbanker från traditionell bankverksamhet och menade att finanskrisen följts av en överdriven regleringsiver. [44]
På en direkt fråga om sin nya roll svarade Östros att det bara vore positivt om fler gick mellan politiken och näringslivet, eftersom det skulle ”vitalisera politiken”.
Socialdemokraten och före detta finansministern Pär Nuder och före detta partiledaren för Moderaterna och finansministern Bo Lundgren är andra exempel på högt uppsatta politiker som gått vidare till finanssektorn. När Peter Norman blev finansmarknadsminister år 2010 hade han aldrig haft några större politiska uppdrag, men hade arbetat med finanssektorn sedan 1992, bland annat som vd för Alfred Berg Asset Management.
Utnämningen av en av ”deras egna” till en så viktig post fick branschföreträdare att jubla. ”Peter Norman har ett stort intresse för samhället och den finansiella marknadens utveckling”, som Sarah McFee, vd för pensionsjätten SPP, uttryckte det. [45]
Med det finansiella systemets växande tyngd har synen på dess roll i ekonomin också förändrats i grunden. I läroböcker liknas det finansiella systemet ofta vid ekonomins ”blodomlopp” och tillskrivs tre funktioner: att omvandla sparande till investeringar, att förmedla betalningar och att hantera risker.
Efter andra världskriget behandlades den finansiella sektorn som ett instrument för att nå politiska och ekonomiska mål. I viss mån avspeglade den tidens hårda regleringar en önskan att undvika finansiella kriser av den typ som inträffat före andra världskriget. Men det främsta syftet var att hålla räntorna låga och stabila och att styra fördelningen av krediter till prioriterade sektorer i ekonomin, inte minst till bostadsbyggande som var ett centralt politiskt mål.
Kontrasten kunde knappast vara större mot idag, då en växande finanssektor betraktas som ett värde i sig. När den stora Finansmarknadsutredningen tillsattes på 90-talet var ett av uppdragen att utreda den svenska lagstiftningens ”betydelse för den svenska finanssektorns möjligheter att konkurrera internationellt”. Våren 2006 beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att utse ett ”finansmarknadsråd” med uppdrag att ”främja utvecklingen av den finansiella sektorn och stärka Stockholms roll som finansiellt centrum”.
Efter regeringsskiftet 2006 blev finansmarknadsminister Mats Odell en ivrig förkämpe för finansbranschens intressen och visionen om Stockholm som ett finansiellt centrum för Norden och Baltikum. På den norska finansnäringens årskonferens i Oslo i mars 2007 konstaterade han nöjt att ”finanssektorn växer så det knakar”, samtidigt som han lyfte fram en rad genomförda eller planerade skattesänkningar – inte minst den slopade förmögenhetsskatten – som bevis för att regeringen värnade sektorns intressen.
För dagens politiska makthavare är det finansiella systemet inte längre ett instrument, utan ett mål i sig – en framtidssektor med högt förädlingsvärde. I maj 2008 förklarade Mats Odell att hans viktigaste uppgift just då var att se till att vi får en växande finansmarknad. En rimlig målsättning vore enligt Odell en fördubbling av finanssektorns storlek från dagens 5 till cirka 10 procent av BNP, vilket skulle skapa 100 000 nya högavlönade jobb. Några månader senare, strax innan den globala finanskrisen bröt ut, var ett av Mats Odells största bekymmer att de fyra svenska bankerna fortfarande var alldeles för små i en internationell jämförelse. Han efterlyste därför en fusion av två svenska storbanker, och slog samtidigt fast att ”rädslan för att få en storbank i Sverige är löjlig”. Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg konstaterade nöjt att vi äntligen ”fått en finansmarknadsminister som inte förvandlats till en konsumentombudsman”. [46]
En vecka efter Lehman Brothers kollaps tillkännagavs en rad åtgärder för att skapa ”bättre villkor för finansiella verksamheter i Sverige och att stärka den finansiella sektorns internationella konkurrenskraft”.
Regeringens syn på finanssektorn som ett självändamål – snarare än en tillhandahållare av viktiga tjänster till företag och hushåll – förändrades inte ens under den globala finanskrisens mörkaste period. En vecka efter Lehman Brothers kollaps tillkännagavs en rad åtgärder för att skapa ”bättre villkor för finansiella verksamheter i Sverige och att stärka den finansiella sektorns internationella konkurrenskraft”, vilket av Mats Odell beskrevs som en ”viktig välfärdsfråga”. Punkt ett på regeringens lista var att skapa ett forum för finansiell samverkan, där branschens företrädare tillsammans med myndigheter och politiker skulle diskutera hur villkoren för den finansiella sektorn kunde stärkas.
Det är antagligen inte billiga huslån utfärdade på löpande band till letter med osäkra inkomster som de flesta tänker på när de hör talas om visionen om Stockholm som ett modernt, högteknologiskt finansiellt centrum. Men kanske var det just den visionen som gjorde att inga politiker reagerade på bankernas aggressiva och riskfyllda expansion i Baltikum. Svällande balansräkningar och en rasande utlåningstakt var inte ett skäl till vaksamhet, utan ett tecken på att Sverige var på väg att inta sin rättmätiga plats som finansiell stormakt.
Noter:
14. ”Borg: Girighet bakom krisen”, Dagens Nyheter, 30 september 2008.
15. ”Revisorerna såg mellan fingrarna före HQ:s krasch”, SvD, 10 oktober 2014.
16. Birgitta Forsberg, Fritt fall: spelet om Swedbank, Ekerlids, 2012, s. 20.
17. Forsberg, Fritt fall, s. 72.
18. Forsberg, Fritt fall, s. 214.
19. Forsberg, Fritt fall, sid 96.
20. Se t.ex. Stefan De Vylder, Eurokrisen, Ordfront, 2012.
21. Riksgälden, Årsredovisning 2008, s. 15.
22. Forsberg, Fritt fall, s. 119.
23. Riksgälden, Årsredovisning 2008.
24. Stiglitz, Fritt fall, s. 165.
25. Stiglitz, Fritt fall, s. 134.
26. Forsberg, Fritt fall, s. 16–17.
27. Forsberg, Fritt fall, s. 23–27, 37.
28. Forsberg, Fritt fall, s. 63–64.
29. ”Svenska myndigheters agerande med anledning av krisen i Baltikum”, Finansutskottets öppna utfrågning 2 februari 2010.
30. ”Svenska myndigheters agerande med anledning av krisen i Baltikum”, Finansutskottets öppna utfrågning 2 februari 2010.
31. Swedbank, Årsredovisning 2013.
32. Forsberg, Fritt fall, s. 279.
33. Eftersom frågan om bankernas penningskapande ofta uppfattas som kontroversiell publicerade den brittiska centralbanken för några år sedan en rapport med titeln Money creation in the modern economy, som förklarar hur majoriteten av pengarna i ekonomin skapas genom att bankerna utfärdar lån, men också hur bankernas skapande av pengar begränsas av flera faktorer, till exempel regler om kapitaltäckningskrav och efterfrågan på lån. I Sverige har bland annat ekonomijournalisten Andreas Cervenka populariserat frågan i boken Vad är pengar: allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om (Natur och Kultur, 2012).
34. Johan Norberg, En perfekt storm – hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin, Hydra förlag, 2009.
35. Eric Helleiner, States and the reemergence of global finance, s. 8.
36. Mats Larsson, Staten och kapitalet – det svenska finansiella systemet under 1900-talet, SNS Förlag, 1998, s. 67–68.
37. Citerad i Helleiner, States and the reemergence of global finance, s. 35.
38. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 21,
39. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 49–50.
40. Reinhart & Rogoff, This Time is different, s. 142.
41. Luc Leaven, ”Banking Crisis, a review”, Annual Review of Financial Economics, vol 3, 2011, s. 11–12.
42. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 51–53.
43. Björn Elmbrant, Dansen kring guldkalven: så förändrades Sverige av börsbubblan, Bokförlaget Atlas, 2008, s. 154.
44. ”Östros: Jag har kvar mina värderingar”, Affärsvärlden, 4 januari 2013.
45. ”Nya ministrar får godkänt av näringslivet”, Svd Näringsliv, 6 oktober 2010.
46. ”Odell: svenska banker för små”, Dagens Industri, 26 juni 2008.