Med världsekonomin i fritt fall under hösten 2008 gick Sveriges finansminister Anders Borg en svår balansgång. Samtidigt som han var sträng i sin dom över det ansvarslösa agerande som orsakat krisen var han noga med att lokalisera roten till det onda utanför Sverige. Det var ”rå girighet och ett vårdslöst risktagande i framför allt amerikanska banker” […]

Men om ”rå girighet” orsakat krisen blev det snart uppenbart att det var en sjuka som spridit sig även till Sverige. En intensiv diskussion om bonussystem och kortsiktig vinstjakt blossade upp efter att staten i november tog över den anrika investmentbanken Carnegie, som förts till ruinens brant genom vårdslös kreditgivning och regelbrott. Banken omstrukturerades för att snabbt säljas vidare till nya privata ägare, medan insättare och långivare skyddades från förluster. Carnegie-skandalen följdes drygt ett år senare av en härva i konkurrenten HQ Bank, som fick sitt banktillstånd indraget efter att i flera år mörkat förluster i sin tradingverksamhet. [15]

I fokus för de svenska bankernas expansion stod de baltiska länderna.

Ännu allvarligare var dock att flera storbanker låtit sig ryckas med i ett allt vildare risktagande i jakten på nya marknader. I fokus för de svenska bankernas expansion stod de baltiska länderna.

Efter Sovjetunionens fall och omställningen till marknadsekonomi var Swedbank den första större utländska banken som gick in i regionen på 90-talet. Under 00-talet pågick en rasande kapplöpning om marknadsandelar med tre svenska storbanker i spetsen: Swedbank, SEB och Nordea. Swedbank ledde jakten och hade snart fler privatkunder i Baltikum än i Sverige. [16]

Den stora kapplöpningen

Swedbank ”ställde ut bankkort till baltiska barn och körde reklamfilmer om hur bra och billigt det var att låna”, skriver Birgitta Forsberg i boken Fritt fall: spelet om Swedbank. [17] ”På en reklamfilm borrade familjen i bostadens golv – och vips sprutade det upp svart, blank olja ur golvet. Budskapet var att balterna skulle använda sina bostäder som panter när de ville låna pengar”. Bostadspriserna och konsumtionen av dyra importerade bilar sköt i höjden. Ekonomin växte med rekordfart och Estland, Lettland och Litauen började kallas för ”de baltiska tigrarna”. Men grunden för det baltiska undret var att de svenska bankerna pumpade in pengar. Långivningen fördubblades vartannat år. [18]

Framgångarna i Baltikum väckte bankernas aptit på fortsatt expansion. Både SEB och Swedbank satsade i Ukraina, som med 47 miljoner invånare och ett outvecklat banksystem såg ut som en riktig guldgruva. Och expansionen följde samma mönster som i Baltikum: år 2007 fördubblade Swedbanks ukrainska dotterbank sin utlåning och året därpå ökade den med 70 procent. [19]

Våren 2007 presenterade Swedbank även ambitiösa planer för expansion i Ryssland. Sex nya kontor skulle öppnas i Moskva och Sankt Petersburg med målet att nå en miljon privatkunder på några års sikt. Liksom Baltikum framstod Ryssland som en obearbetad marknad. Förutom sitt västerländska varumärke var Swedbanks främsta konkurrensfördel att man erbjöd ”bostadslån med långa amorteringstider”, som nu alltså skulle erbjudas ryssar som tidigare aldrig haft möjligheten att låna pengar.

Svenska banker var inte de enda som blickade österut under 2000-talets första år. Ekonomisk liberalisering efter Sovjetunionens fall och flera länders inträde eller förväntade inträde i EU hade öppnat nya marknader för västeuropeiska storbanker. Det var en guldrusch där bankerna snabbt mutade in sina områden under knivskarp konkurrens och ofta blinda för riskerna. När finanskrisen bröt ut hade hela 17 utländska banker etablerat sig i Ukraina, trots politisk instabilitet och utbredd korruption.

Valutaunionen EMU skapade en integrerad finansmarknad men skapade också stora obalanser när greker och spanjorer plötsligt kunde låna pengar till samma låga räntor som holländare och tyskar. [20] De baltiska länderna var visserligen ännu inte med i EMU men hade knutit sina valutor till euron inför ett framtida inträde, och utländska banker erbjöd lån i euro till låga räntor. När Internationella valutafonden och andra bedömare varnade för överhettning i flera länder var det ingen som ville lyssna. Den bank som valde en försiktig strategi och började bromsa sin utlåning skulle ju snabbt tappa marknadsandelar till konkurrenterna.

Men under 2007 började luften pysa ur bubblan och i oktober 2008 kollapsade det ukrainska banksystemet när insättare rusade till bankerna för att ta ut sina besparingar. På tre veckor togs motsvarande 21 miljarder kronor ut ur landets banker. Sex banker togs snabbt över av staten och landets valuta rasade.

Det stora hotet mot de svenska bankerna kom dock från Baltikum. Under 2007 fick allt fler låntagare problem med att betala räntan på sina lån. När bankerna blev nervösa och började bromsa sin utlåning förstärktes den ekonomiska nedgången ytterligare.

De baltiska länderna var visserligen ännu inte med i EMU men hade knutit sina valutor till euron inför ett framtida inträde, och utländska banker erbjöd lån i euro till låga räntor. **Foto: Vidar Ruud/NTB/TT**

Räddaren i nöden

De svenska bankernas exponering mot Baltikum gjorde dem extra sårbara när den globala finanskrisen bröt ut. Liksom de svenska bankerna hade amerikanska banker ägnat sig åt riskfylld långivning till hushåll med mycket osäker betalningsförmåga. Lånen paketerades i komplexa värdepapper som fick högsta kreditbetyg av ansedda ratinginstitut som Standard & Poor och Moodys och såldes vidare till investerare världen över.

Nu visste ingen vem som ägde vad eller vilken bank som stod på tur att falla. När Lehman Brothers kollapsade utbröt panik. Kreditmarknaderna frystes och bankerna ställdes inför en allvarlig likviditetskris. I land efter land tvingades politiker och myndigheter agera för att undvika en fullständig kollaps.

I sin årsredovisning konstaterade Riksgälden senare torrt att myndighetens åtgärder med en ”strikt tolkning” av reglerna bröt mot lagen, men att man beslöt att agera ”i utkanterna av det formella regelverket” eftersom följderna i annat fall hade blivit för allvarliga.

Veckorna efter Lehman Brothers fall i september 2008 lånade Riksgälden, som ansvarar för den svenska statsskulden, över 120 miljarder kronor. Pengarna investerades i storbankernas bostadsobligationer, som ingen annan ville köpa. I sin årsredovisning konstaterade Riksgälden senare torrt att myndighetens åtgärder med en ”strikt tolkning” av reglerna bröt mot lagen, men att man beslöt att agera ”i utkanterna av det formella regelverket” eftersom följderna i annat fall hade blivit för allvarliga. [21] ”När det är kris frågar man inte vilka lagregler som gäller”, som Riksgäldens chef, den före detta moderata partiledaren Bo Lundgren, ska ha uttryckt det. [22] Först genom ett riksdagsbeslut i slutet av oktober ändrades lagen så att Riksgälden retroaktivt fick rätt att låna pengar i syfte att motverka hot mot det finansiella systemet.

Parallellt med Riksgäldens stödåtgärder började Riksbanken pumpa in likviditet i det finansiella systemet. Inom loppet av några månader lånades motsvarande 400 miljarder kronor ut till svenska banker. Även här ändrades det gällande regelverket mitt under brinnande kris, så att andelen av de säkerheter som bankerna lämnar för sina lån hos Riksbanken som får vara bostadsobligationer höjdes från 25 till 100 procent. Under tiden genomförde regeringen kraftfulla åtgärder för att stärka förtroendet för de svenska bankerna. Den statliga insättningsgarantin fördubblades till att gälla insättningar på en halv miljon kronor. Samtidigt togs beslut om ett garantiprogram på upp till 1 500 miljarder kronor för de svenska bankernas lån. I juni 2009 hade staten utfärdat garantier på 354 miljarder kronor, framförallt till Swedbank. [23]

Parallellt med Riksgäldens stödåtgärder började Riksbanken pumpa in likviditet i det finansiella systemet. Att centralbankerna stod för de största insatserna under finanskrisen var en fördel för de politiska makthavarna. **Foto: Tomas Oneborg /SvD/TT**

Att centralbankerna stod för de största insatserna under finanskrisen var en fördel för de politiska makthavarna. Som Joseph Stiglitz påpekat var det ett bekvämt sätt för politiker att ”kringgå den demokratiska processen i vetskapen om att många åtgärder inte hade något starkare politiskt stöd”. [24] Utan några politiska beslut kan vad som i praktiken är enorma subventioner ösas ut till bankerna utan att det genererar samma uppmärksamhet som om pengarna kommit direkt från statskassan. I USA fick ett räddningspaket på 700 miljarder baxas genom kongressen med hjälp av hot och mutor i form av särskilda satsningar i motsträviga kongressledamöters distrikt.

Samtidigt kunde den amerikanska centralbanken utan debatt utfärda kreditgarantier på mer än tio gånger så mycket – 7 770 miljarder dollar – fram till 2009, motsvarande hälften av värdet på allt som producerades i USA det året. [25] I Sverige ledde finanskrisen till en intensiv diskussion om bankernas bonussystem, men få tog notis om att Riksgälden bröt mot lagen för att hjälpa nödställda banker.

Samtidigt som tjänstemän på Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgälden arbetade dag och natt för att undvika en omfattande bankkris i Sverige upprepade de samma mantra utåt: det svenska banksystemet är stabilt, bankerna är i grunden sunda och tål förluster. Politiker och tjänstemän var också noga med att utforma alla stödåtgärder så att de skulle se ut som ett stöd till banksystemet som helhet, snarare än räddningspaket till specifika banker. Men som Birgitta Forsberg visat handlade många av åtgärderna i själva verket om att rädda Swedbank, som var värst utsatt på grund av bankens stora risktaganden under åren före krisen.

I själva verket hade Swedbank haft problem med sin upplåning ända sedan hösten 2007, på grund av marknadens oro för exponeringen mot Baltikum. De internationella investerarnas oro visade sig bland annat genom att priset för att försäkra sig mot en konkurs i banken genom så kallade kreditswappar var högre än för de andra svenska storbankerna. [26] Höga chefer på Swedbank ansåg att banken var utsatt för ryktesspridning och illasinnade attacker från spekulanter. Men de hade själva bäddat för krisen genom att medvetet ta allt större risker. Till exempel förlitade man sig i mycket större utsträckning på korta lån för sin finansiering, vilket är billigare men också mer riskfyllt än långa lån. Istället för att placera sina dollarreserver i säkra statspapper hade Swedbank placerat dem i amerikanska investmentbanker. Motsvarande 10 miljarder kronor hade lånats ut till Lehman Brothers med säkerhet i spekulativa byggprojekt. [27]

Swedbanks risktagande var inget olycksfall i arbetet, utan följden av en medveten strategi för att höja avkastningen på aktieägarnas kapital. År 2003 höjde bankens styrelse avkastningsmålet samtidigt som målet för aktieutdelningen till ägarna höjdes från 30 till minst 40 procent av resultatet efter skatt. Bankledningen tog också bort den fasta nivån på kapitaltäckningsgraden – det vill säga storleken på bankens buffert av eget kapital för att möta kreditförluster. [28] Bankens strategi baserades på den enkla principen att hög risk ger högre vinst.

Man lånade ut mot fastigheters värde snarare än betalningsförmåga och ”utgick från att lönerna skulle fortsätta stiga med 30 procent per år”.

Under en utfrågning i riksdagens finansutskott i februari 2010 påpekade Finansinspektionens chef Martin Andersson att bankerna upprepat ”precis samma misstag” i Baltikum under 2000-talet som i Sverige före 90-talskrisen. Man lånade ut mot fastigheters värde snarare än betalningsförmåga och ”utgick från att lönerna skulle fortsätta stiga med 30 procent per år”. [29]

Såväl grupptänk som den svenska konsensuskulturen och bristande resurser hos de övervakande myndigheterna har lyfts fram som förklaringar till bankernas agerande i Baltikum. Men den som söker psykologiska och institutionella förklaringar riskerar att glömma bort det mest grundläggande: den kapitalistiska konkurrensens tvingande logik. Som Martin Andersson påpekade styrdes bankerna helt av marknadsandelar: ”I de samtal vi hade med bankerna sade de: Stramar vi åt nu kommer någon annan av våra konkurrenter att ta över.” [30] Den bank som väljer att spela säkert får inte bara tråkighetsstämpel, utan kan snabbt bli frånsprungen av konkurrenterna.

Med facit i hand var Swedbanks aggressiva strategi kanske inte heller så dum. Rekordförlusten på över 10 miljarder år 2009 raderade visserligen ut flera års samlade vinster i Baltikum. Men redan hösten 2010 rapporterade Swedbank återigen en vinst på 7,5 miljarder. År 2013 hade Swedbanks börsvärde hämtat sig till drygt 200 miljarder, efter bottennoteringen på 19 miljarder våren 2009. För sitt risktagande på den baltiska marknaden har banken belönats med ett stort försprång mot sina konkurrenter. 15 procent av bankens totala intäkter kommer i skrivande stund från de baltiska länderna. I Estland har Swedbank lagt nästan halva marknaden under sig och även i Lettland och Litauen har banken en mycket stor marknadsandel. [31]

De svenska storbankerna har blivit ”too big to fail” – så stora att staten måste gripa in om de hotas av konkurs.

På sikt har Swedbanks investeringar i Baltikum alltså lönat sig. Å andra sidan hade banken kanske inte funnits idag utan Riksbankens och regeringens åtgärder. [32] Den viktigaste förklaringen till att de svenska bankerna upprepade samma misstag så snart efter den svåra 90-talskrisen kanske också står att finna i det som brukar kallas ”moral hazard”: tendensen att ta större risker eftersom någon annan får betala priset om det värsta inträffar. De svenska storbankerna har blivit ”too big to fail” – så stora att staten måste gripa in om de hotas av konkurs.

Stödåtgärderna under finanskrisen räddade de svenska bankerna, men stärkte också övertygelsen att staten alltid kommer att rädda dem från konkurs. Därmed har de kanske bidragit till att bädda för nästa kris.

Storbankerna som hotar systemet

I den moderna bankverksamhetens barndom kunde blotta ryktet om att en viss bank var på obestånd leda till en rusning av folk som ville ta ut sina pengar. Eftersom ingen bank har tillräckligt med kontanter i kassavalvet för att klara att alla låntagare begär ut sina pengar samtidigt ledde sådana anstormningar ofta till att banker gick omkull, oavsett sanningshalten i ryktet.

Banker beskrivs ofta som ett slags mellanhänder som förmedlar pengar från sparare till företag och hushåll som behöver kapital. Den bilden är i själva verket en förenkling, eftersom varje nytt lån också tillför nya pengar till ekonomin. [33] När ett nytt lån utfärdas får banken en långsiktig fordran på låntagaren, samtidigt som låntagaren får ”pengar” på sitt konto. Men dessa pengar motsvaras inte av faktiska sedlar och mynt i kassavalvet, utan representerar bara ett löfte att betala ut kontanter på begäran. I teorin kan banker fortsätta skapa ”virtuella pengar” i oändlighet – så länge de flesta av bankens kunder aldrig begär att få ut sina pengar i kontanter. Men i praktiken begränsas pengaskapandet av flera faktorer, inte minst efterfrågan på nya lån och krav på att banken ska en viss mängd kapital i förhållande till sina tillgångar.

Eftersom pengar ofta lånas ut på mycket lång sikt, ofta årtionden, kan omfattande uttag snabbt försätta vilken bank som helst i en akut likviditetskris. Men när köerna av oroade insättare ringlade utanför den brittiska banken Northern Rock i september 2007 var det den första bankrusningen i Storbritannien på 150 år. Inte för att bankernas verksamhet blivit mindre riskabel, utan för att kunderna numera litar på att staten kommer att rädda deras sparpengar om en bank hotas av kollaps.

Skyddsnätet runt bankerna har helt enkelt vuxit i takt med att de blivit större och det finansiella systemet har blivit allt mer sammanlänkat.

I den moderna kapitalistiska ekonomin agerar centralbanken som ”sista långivare” till banker med likviditetsproblem som inte kan låna som vanligt av andra aktörer på marknaden.

Ofta skyddas insatta pengar också av statliga garantier upp till ett fastslaget maxbelopp. I Sverige infördes en tillfällig insättningsgaranti under 90-talskrien, som 1996 blev permanent. Under den senaste krisen höjdes garantibeloppet i två steg från 250 000 kronor till 500 000 kronor och sedan till 100 000 euro, eller nästan en miljon kronor. Skyddsnätet runt bankerna har helt enkelt vuxit i takt med att de blivit större och det finansiella systemet har blivit allt mer sammanlänkat.

Att konkurshotade banker får statligt stöd kan tyckas stå i strid med den fria marknadsekonomins principer. Nyliberala debattörer som den svenske författaren Johan Norberg har också kritiserat sådana ingrepp för att de leder till ökat risktagande och bidrar till nya kriser. [34] Samtidigt är det ohistoriskt att påstå att dagens globala finansiella system skulle kunna existera utan formella och underförstådda statliga garantier.

Ekonomen och statsvetaren Eric Helleiner har i en klassisk studie visat hur stater möjliggjort den finansiella globaliseringen genom att gång på gång ingripa för att förhindra allvarliga kriser. [35] Efter varje ny kris – från den internationella bankkrisen 1974 via skuldkrisen i Mexiko 1982 till finanskrisen 2008 – har världens regeringar stärkt sitt samarbete för att kunna agera mer koordinerat mot störningar i det globala systemet. Att centralbanker fått allt större befogenheter och möjlighet att agera utan politiska beslut har gjort det lättare att snabbt ta beslut om samordnade ingrepp. Centralbankernas åtagande att tillsammans skydda varandras investerare är en förutsättning för den globaliserade ekonomins enorma kapitalflöden över gränserna.

Den finansiella sektorn i Sverige hade knappast varit så stor som den är idag om inte staten gång på gång gripit in för att rädda systemet från kollaps. Den första stora räddningsaktionen ägde rum redan på 1870-talet, när en period av snabb industriell expansion övergick i kris. Banker som finansierat stora investeringar i bland annat järnvägar drabbades av växande förluster. För att undvika en allvarlig krasch beslutade riksdagen om stödlån på cirka 8 miljoner, varav det mesta gick till Stockholms Enskilda Bank, som grundats av André Oscar Wallenberg 1856 och var Sveriges första affärsbank. [36] När 1910-talets spekulationsinriktade högkonjunktur övergick i kris på 1920-talet tvingades staten återigen träda in med kapital till vacklande banker, liksom efter Kreugerkoncernens kollaps i mars 1932 som hotade dess huvudfinansiär, Skandinaviska banken.

Även liberaler som John Maynard Keynes (till vänster på denna bild från 1944, tillsammans med Kinas dåvarande finansminister Hsiang-Hsi Kung) såg fria kapitalrörelser som ett hot mot den fria handeln över gränserna. **Foto: TT**

Efter andra världskriget var finansmarknaderna hårt reglerade, inte bara i Sverige utan i de flesta industriländer. Även liberaler som John Maynard Keynes och USA:s finansminister Harry Dexter White, som brukar ses som de främsta arkitekterna bakom efterkrigstidens internationella finansiella system, såg fria kapitalrörelser som ett hot mot den fria handeln över gränserna. Enligt White försvårade det ständiga hotet om kapitalflykt möjligheten att föra en självständig ekonomisk politik, eftersom det alltid kommer att finnas ”ett antal personer som oroas över att vänstervridningen i det ena landet för tillfället ser ut att var större än i det andra”. [37] På sikt skulle det leda till instabilitet och krav på protektionism, vilket var ett större hot mot frihandeln än de inskränkningar som regleringar av kapitalets rörlighet innebar.

Under flera decennier inträffade inte heller en enda större finanskris i världen, men från 70-talet och framåt blev de allt vanligare. Nästa stora svenska bankräddningsaktion kom först under 90-talskrisen, efter att en snabb avreglering av kreditmarknaden lett till en av de största lånebubblorna i ett industriland någonsin.

I takt med att skyddsnäten vuxit runt bankerna har deras risktagande ökat. Ett tecken på det är att de svenska bankernas kapitaltäckningsgrad sjunkit från runt 17 procent på 1920-talet till mellan 4 och 6 procent på 2000-talet. [38] På en fri marknad borde bankerna ha straffats för sitt ökade risktagande genom att tvingas betala högre räntor på sina lån. Att så inte blivit fallet beror inte minst på att marknadens aktörer räknar med att staten i slutändan kommer att skydda deras intressen om banken skulle drabbas av problem. Det totala värdet av den ”ränterabatt” som bankerna fick genom underförstådda statliga garantier uppgick enligt Riksbanken till hela 30 miljarder per år i snitt under perioden 2002 och 2010, eller mer än hälften av de fyra svenska storbankernas samlade vinst under perioden. [39]

Såväl Riksbanken som IMF beskriver riskerna i det svenska finansiella systemet som ovanligt stora i en internationell jämförelse. Till att börja med är de svenska bankerna stora i förhållande till den svenska ekonomin, vilket delvis beror på att de har en omfattande utlandsverksamhet. Svenska banker finansierar sig dessutom i större omfattning än jämförbara banker i andra länder i utländsk valuta, vilket gör dem extra sårbara för störningar på internationella marknader. De förlitar sig också i högre grad på kortsiktig finansiering. Eftersom bankerna löpande lånar pengar av varandra kan problem i en bank snabbt sprida sig.

Eftersom bankerna löpande lånar pengar av varandra kan problem i en bank snabbt sprida sig.

Kostnaderna för en allvarlig bankkris i Sverige är svåra att förutse, men det råder ingen tvekan om att de skulle bli stora. I sin studie av finansiella kriser i världen drar de amerikanska ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff slutsatsen att statsskulden i länder som drabbas av en bankkris i genomsnitt ökar med 86 procent och arbetslösheten med 7 procentenheter. [40] Det totala produktionsbortfallet under de fyra första åren efter en bankkris uppgår enligt en studie till en tredjedel av ett års BNP, medan det i Irland och Lettland under den senaste krisen uppgick till ett helt års BNP. [41] Andra studier pekar på att de verkliga kostnaderna för en bankkris på längre sikt kan uppgå till flera hundra procent av ett lands BNP. [42]

Kärnan i de svenska storbankernas verksamhet är bostadslån. Därför är det naturligt att diskussionen av risker i det finansiella systemet ofta i praktiken kretsar kring risker på bostadsmarknaden. Sedan den globala finanskrisen har Riksbanken och Finansinspektionen lagt allt mer resurser på att ta fram rapporter och studier som granskar allt från bostadsprisernas utveckling till svenska låntagares marginaler. Även bland nationalekonomer har intresset för forskning kring bostadsmarknaden ökat på senare år.

Mycket lite av den nya kunskap som producerats har dock nått ut i den allmänna debatten. Förståelsen för vad som driver bostadsprisernas utveckling och vad konsekvenserna av en bostadskrasch kan bli är fortfarande låg, även bland journalister och politiker. Och som vi ska se längre fram i boken måste en del till synes självklara sanningar förkastas om vi verkligen vill förstå de risker som bankernas jakt på maximala vinster byggt upp i den svenska ekonomin.

Finanslandet Sverige

Ombedda att peka ut de viktigaste näringarna i vårt lands ekonomi skulle de flesta svenskar förmodligen peka ut industriprodukter som bilar, läkemedel och telekom, eller råvaror som mineraler och timmer. Volvo, Ikea, AstraZeneca, ABB eller Ericsson skulle hamna högt på listan över våra viktigaste varumärken. Kanske kompletterade med Abba, Roxette och Robyn. Få skulle antagligen peka ut finanssektorn som en särskilt framträdande del av den svenska ekonomin. Ändå har Sverige på senare år blivit ett land som verkligen sticker ut i det avseendet.

År 2014 uppgick de svenska bankernas samlade tillgångar till svindlande 400 procent av Sveriges BNP, jämfört med 240 procent bara tio år tidigare och 120 procent i början av 90-talet. I förhållande till ekonomin som helhet är den svenska finanssektorns tillgångar lika stor som den brittiska, som utgjort ett av världens viktigaste finansiella centra sedan 1800-talet. Över hälften av de svenska storbankernas tillgångar finns i andra länder, främst i Norden och Baltikum.

För att få lite perspektiv på utvecklingen kan det vara bra att påminna sig om att flera av de svenska storbankerna inte ens existerade i sin nuvarande form för bara ett par årtionden sedan. Swedbank har sina rötter i den svenska sparbanksrörelsen som ursprungligen uppstod på 1800-talet. Som mest fanns det över 400 sparbanker i Sverige, men i början av 90- talet hade antalet genom sammanslagningar minskat till ett hundratal. Först i samband med bankkrisen på 90-talet ändrades Sparbankslagen så att sparbankerna gavs möjlighet att ombildas till bankaktiebolag för att lättare kunna skaffa kapital. 1992 bildades börsnoterade Sparbanken som 1997 gick samman med Föreningsbanken. Knappt tio år senare tog den nya bankjätten namnet Swedbank.

Nordea etablerades så sent som år 2000 genom en fusion av danska Unibank och Kreditkassen och finsk-svenska Merita-Nordbanken – i sin tur ett resultat av ett samgående två år tidigare. Nordbanken hade bildats 1986 genom samgående av Uplandsbanken och Sundsvallsbanken, och köptes upp av statliga PK-Banken 1990. Två av de fyra storbankerna, Handelsbanken och SEB, har visserligen funnits sedan 1800-talet.

Ett tecken på finanssektorns allt starkare ställning är det växande antalet personer som går från politiken till finansvärlden och tvärtom.

Men även de har expanderat snabbt de senaste tjugo åren genom uppköp och expansion i utlandet. Ett tecken på finanssektorns allt starkare ställning är det växande antalet personer som går från politiken till finansvärlden och tvärtom. En pionjär var socialdemokraten Erik Åsbrink, som var finansminister på 90-talet och spelade en nyckelroll i många av de avregleringar som genomfördes under 80- och 90-talen. När han till slut lämnade regeringen och politiken i april 1999 rekryterades han snabbt till en rad bolagsstyrelser och blev rådgivare till den holländska banken ABN Ambro, och senare ordförande för försäkringsbolaget Alecta – där han nu intog rollen som lobbyist för ytterligare avregleringar. [43] År 2011 blev Åsbrink rådgivare åt amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.

En annan tung socialdemokrat som gjort en liknande karriär är Thomas Östros, som varit sakkunnig på finansdepartementet, biträdande finansminister och näringsminister. När han lämnade politiken år 2011 rekryterades han genast till posten som vd för bankernas intresseorganisation Bankföreningen. Östros bytte dock inte bara jobb utan också åsikter. Så sent som i mars 2011 hade Östros efterlyst ”stramare tyglar för bankerna” på Dagens Industris debattsida. Han ville bland annat se högre kapitaltäckningskrav och ”ett regelverk som biter mot oskäliga bonusar”. Men i sin nya roll som Bankföreningens vd hade han ändrat sig och var istället mot regleringar av bankernas bonussystem. Han riktade också kritik mot förslag om att skilja tradingbanker från traditionell bankverksamhet och menade att finanskrisen följts av en överdriven regleringsiver. [44]

På en direkt fråga om sin nya roll svarade Östros att det bara vore positivt om fler gick mellan politiken och näringslivet, eftersom det skulle ”vitalisera politiken”.

Socialdemokraten och före detta finansministern Pär Nuder och före detta partiledaren för Moderaterna och finansministern Bo Lundgren är andra exempel på högt uppsatta politiker som gått vidare till finanssektorn. När Peter Norman blev finansmarknadsminister år 2010 hade han aldrig haft några större politiska uppdrag, men hade arbetat med finanssektorn sedan 1992, bland annat som vd för Alfred Berg Asset Management.

Utnämningen av en av ”deras egna” till en så viktig post fick branschföreträdare att jubla. ”Peter Norman har ett stort intresse för samhället och den finansiella marknadens utveckling”, som Sarah McFee, vd för pensionsjätten SPP, uttryckte det. [45]

Med det finansiella systemets växande tyngd har synen på dess roll i ekonomin också förändrats i grunden. I läroböcker liknas det finansiella systemet ofta vid ekonomins ”blodomlopp” och tillskrivs tre funktioner: att omvandla sparande till investeringar, att förmedla betalningar och att hantera risker.

Efter andra världskriget behandlades den finansiella sektorn som ett instrument för att nå politiska och ekonomiska mål. I viss mån avspeglade den tidens hårda regleringar en önskan att undvika finansiella kriser av den typ som inträffat före andra världskriget. Men det främsta syftet var att hålla räntorna låga och stabila och att styra fördelningen av krediter till prioriterade sektorer i ekonomin, inte minst till bostadsbyggande som var ett centralt politiskt mål.

Kontrasten kunde knappast vara större mot idag, då en växande finanssektor betraktas som ett värde i sig. När den stora Finansmarknadsutredningen tillsattes på 90-talet var ett av uppdragen att utreda den svenska lagstiftningens ”betydelse för den svenska finanssektorns möjligheter att konkurrera internationellt”. Våren 2006 beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att utse ett ”finansmarknadsråd” med uppdrag att ”främja utvecklingen av den finansiella sektorn och stärka Stockholms roll som finansiellt centrum”.

Efter regeringsskiftet 2006 blev finansmarknadsminister Mats Odell en ivrig förkämpe för finansbranschens intressen och visionen om Stockholm som ett finansiellt centrum för Norden och Baltikum. På den norska finansnäringens årskonferens i Oslo i mars 2007 konstaterade han nöjt att ”finanssektorn växer så det knakar”, samtidigt som han lyfte fram en rad genomförda eller planerade skattesänkningar – inte minst den slopade förmögenhetsskatten – som bevis för att regeringen värnade sektorns intressen.

För dagens politiska makthavare är det finansiella systemet inte längre ett instrument, utan ett mål i sig – en framtidssektor med högt förädlingsvärde. I maj 2008 förklarade Mats Odell att hans viktigaste uppgift just då var att se till att vi får en växande finansmarknad. En rimlig målsättning vore enligt Odell en fördubbling av finanssektorns storlek från dagens 5 till cirka 10 procent av BNP, vilket skulle skapa 100 000 nya högavlönade jobb. Några månader senare, strax innan den globala finanskrisen bröt ut, var ett av Mats Odells största bekymmer att de fyra svenska bankerna fortfarande var alldeles för små i en internationell jämförelse. Han efterlyste därför en fusion av två svenska storbanker, och slog samtidigt fast att ”rädslan för att få en storbank i Sverige är löjlig”. Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg konstaterade nöjt att vi äntligen ”fått en finansmarknadsminister som inte förvandlats till en konsumentombudsman”. [46]

En vecka efter Lehman Brothers kollaps tillkännagavs en rad åtgärder för att skapa ”bättre villkor för finansiella verksamheter i Sverige och att stärka den finansiella sektorns internationella konkurrenskraft”.

Regeringens syn på finanssektorn som ett självändamål – snarare än en tillhandahållare av viktiga tjänster till företag och hushåll – förändrades inte ens under den globala finanskrisens mörkaste period. En vecka efter Lehman Brothers kollaps tillkännagavs en rad åtgärder för att skapa ”bättre villkor för finansiella verksamheter i Sverige och att stärka den finansiella sektorns internationella konkurrenskraft”, vilket av Mats Odell beskrevs som en ”viktig välfärdsfråga”. Punkt ett på regeringens lista var att skapa ett forum för finansiell samverkan, där branschens företrädare tillsammans med myndigheter och politiker skulle diskutera hur villkoren för den finansiella sektorn kunde stärkas.

Det är antagligen inte billiga huslån utfärdade på löpande band till letter med osäkra inkomster som de flesta tänker på när de hör talas om visionen om Stockholm som ett modernt, högteknologiskt finansiellt centrum. Men kanske var det just den visionen som gjorde att inga politiker reagerade på bankernas aggressiva och riskfyllda expansion i Baltikum. Svällande balansräkningar och en rasande utlåningstakt var inte ett skäl till vaksamhet, utan ett tecken på att Sverige var på väg att inta sin rättmätiga plats som finansiell stormakt.

Noter:

14. ”Borg: Girighet bakom krisen”, Dagens Nyheter, 30 september 2008.

15. ”Revisorerna såg mellan fingrarna före HQ:s krasch”, SvD, 10 oktober 2014.

16. Birgitta Forsberg, Fritt fall: spelet om Swedbank, Ekerlids, 2012, s. 20.

17. Forsberg, Fritt fall, s. 72.

18. Forsberg, Fritt fall, s. 214.

19. Forsberg, Fritt fall, sid 96.

20. Se t.ex. Stefan De Vylder, Eurokrisen, Ordfront, 2012.

21. Riksgälden, Årsredovisning 2008, s. 15.

22. Forsberg, Fritt fall, s. 119.

23. Riksgälden, Årsredovisning 2008.

24. Stiglitz, Fritt fall, s. 165.

25. Stiglitz, Fritt fall, s. 134.

26. Forsberg, Fritt fall, s. 16–17.

27. Forsberg, Fritt fall, s. 23–27, 37.

28. Forsberg, Fritt fall, s. 63–64.

29. ”Svenska myndigheters agerande med anledning av krisen i Baltikum”, Finansutskottets öppna utfrågning 2 februari 2010.

30. ”Svenska myndigheters agerande med anledning av krisen i Baltikum”, Finansutskottets öppna utfrågning 2 februari 2010.

31. Swedbank, Årsredovisning 2013.

32. Forsberg, Fritt fall, s. 279.

33. Eftersom frågan om bankernas penningskapande ofta uppfattas som kontroversiell publicerade den brittiska centralbanken för några år sedan en rapport med titeln Money creation in the modern economy, som förklarar hur majoriteten av pengarna i ekonomin skapas genom att bankerna utfärdar lån, men också hur bankernas skapande av pengar begränsas av flera faktorer, till exempel regler om kapitaltäckningskrav och efterfrågan på lån. I Sverige har bland annat ekonomijournalisten Andreas Cervenka populariserat frågan i boken Vad är pengar: allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om (Natur och Kultur, 2012).

34. Johan Norberg, En perfekt storm – hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin, Hydra förlag, 2009.

35. Eric Helleiner, States and the reemergence of global finance, s. 8.

36. Mats Larsson, Staten och kapitalet – det svenska finansiella systemet under 1900-talet, SNS Förlag, 1998, s. 67–68.

37. Citerad i Helleiner, States and the reemergence of global finance, s. 35.

38. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 21,

39. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 49–50.

40. Reinhart & Rogoff, This Time is different, s. 142.

41. Luc Leaven, ”Banking Crisis, a review”, Annual Review of Financial Economics, vol 3, 2011, s. 11–12.

42. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 51–53.

43. Björn Elmbrant, Dansen kring guldkalven: så förändrades Sverige av börsbubblan, Bokförlaget Atlas, 2008, s. 154.

44. ”Östros: Jag har kvar mina värderingar”, Affärsvärlden, 4 januari 2013.

45. ”Nya ministrar får godkänt av näringslivet”, Svd Näringsliv, 6 oktober 2010.

46. ”Odell: svenska banker för små”, Dagens Industri, 26 juni 2008.

I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.

”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.

Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.

Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.

Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Facklig kamp över nationsgränserna

Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.

De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.

– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.

Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. **Foto: Volodya Vagner**

Enligt kollegan Tomas Carvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.

– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.

Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. **Foto: Volodya Vagner**

Enligt Tomas Carvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:

– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Carvo med ett leende.

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.

– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.

Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.

Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. **Foto: Volodya Vagner**

Söker dialog med företagsledningen

En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.

– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Carvo.

Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.

Många nyfikna förbipasserande

Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Carvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.

Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. **Foto: Volodya Vagner**

– Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:

– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.

När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.

– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.

Flygbladutdelning under protestaktionen. **Foto: Volodya Vagner**

Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.

– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.

– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.

Förbipasserande med flygblad. **Foto: Volodya Vagner**

För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.

Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.

– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.

Migrantarbetare arbetade under slavliknande förhållanden på byggföretaget Nordiska Golv i närmare 15 års tid. Nu har den ökända byggchefen åtalats för människoexploatering. Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak då vd:n hotat ett fackligt ombud till livet utanför Arbetsdomstolen.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har genom åren återkommande rapporterat om de allvarliga missförhållandena på företaget och i olika artiklar och reportage intervjuat uppemot tjugo anställda som vittnat om svåra villkor, аrbetsskador och uteblivna löner.

Nordiska Golv och dess företrädare har tidigare dömts för brott mot utlänningslagen, efter att ha anlitat arbetare utan arbetstillstånd.

Ingen bättring på Nordiska Golv

Men nu har slutligen ett åtal om människoexploatering väckts i Södertörns tingsrätt mot Nordiska Golvs vd Christian Erdal. Stämningsansökan lämnades in den 18 juli.

Åtalet är ett resultat av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år och ursprungligen omfattade hela 40 målsägande.

I ett tidigt skede frystes både bolagets och vd:ns tillgångar, bland annat hans privata bostad. Vd:n förhördes från häktet.

När fallet nu går till åtal har antalet målsägande skurits ned till tre.

Arbetaren har tagit del av åtalet som innehåller ansvarsyrkanden för tre målsägande, bedrägerianklagelser samt en punkt om övergrepp i rättssak.

I åtalet beskrivs ingående hur migrantarbetarna tvingats arbeta under svåra förhållanden på företaget. Två personer från El Salvador ska i oktober 2020 ha arbetat i 11 timmar per dag under 18 dagar respektive 16 dagar utan lön på platser runt om i Sverige.

”Hoppas på rättvisa”

Arbetaren har intervjuat Francisco Lopez Solano, som arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön.

Han kom till Sverige från Nicaragua för att försörja sin familj, och det första jobbet på Nordiska Golv visade sig snabbt bli en mardröm.

Francisco Lopez Solano fick ingen lön och tvingades leva under svåra förhållanden. Han sov på golvet i ett hus där det saknades både el och varmvatten, och fick inga matpengar.

– Det var så många som fick lida, inte bara jag, många arbetare blev utan lön. Vi arbetade söndag till söndag från 09-22 ibland, säger Francisco Lopez Solano.

Francisco Lopez Solano fick till sist plocka pantburkar för att ha råd med ett SL-kort.

Francisco Lopez Solano arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. **Foto: Privat**

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Han säger till Arbetaren att det under utredningstiden ständigt tillkommit nya offer som utnyttjats av Nordiska Golv & Bygg.

– Det är en tragedi att företaget har tillåtits fortsätta sin verksamhet under hela den här tiden och att det finns så många människor i utanförskap som har utnyttjats så grovt, säger Niklas Dahlbeck.

Han berättar att han vid förhören med klienter bland annat fått höra att företaget inhyst upp emot tio arbetare i samma rum, med sovplatser på golvet, ibland utan madrass.

– Det har ofta saknats möjligheter att värma eller laga mat, att tvätta sig ordentligt. Lägg därpå till väldigt långa arbetsdagar, ofta 12 timmar, sju dagar i veckan. Och som en sista förnedring har de därefter inte fått en bråkdel av den lön de blivit utlovade. Ibland inte ens någon lön alls, säger Niklas Dahlbeck.

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. **Foto: Dahlbeck & Blomquist Advokater HB**

Niklas Dahlbeck hoppas på att rättegången leder till förändring på svensk arbetsmarknad och upprättelse för de människor som utnyttjats.

– Jag hoppas att det kommer komma fram i tingsrätten med vilken avsaknad av respekt för de här människornas människovärde som bolagets företrädare agerat och att rättegången resulterar i någon form av upprättelse för alla offer, även de vars utredningar lagts ned, och att bolaget och dess företrädare stoppas från att utnyttja fler människor.

Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak, då vd:n angripit ett fackligt ombud på SAC Syndikalisterna utanför Arbetsdomstolen i januari förra året.

Hotade facklig företrädare till livet

Enligt åtalet hotade vd:n det fackliga ombudet utanför AD och sade att hen skulle kunna få ”en pistol i munnen när dennes fru tittar på”. Hotet ska ha varit menat att framkalla allvarlig fruktan för ombudet och familjen. Bland annat tidningen ETC rapporterade om den allvarliga händelsen utanför Arbetsdomstolen förra året.

Stämningen från SAC som skulle behandlats vid den förhandlingen handlade om löneutbetalningar på 233 000 kronor samt ett skadestånd på 110 000 kronor som facket menar uteblivit.

Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt ombud på SAC Syndikalisterna, kommenterar åtalet i ett sms till Arbetaren.

”Glädjande att åtal väcks. Våra förhandlare utsätts ofta för hot. Jag hoppas det blir en fällande dom som vi kan visa upp för alla kriminella arbetsgivare som bara antyder otrevligheter. Samtidigt behöver SAC fortsätta utveckla säkerheten för förtroendevalda. Vi kan inte förlita oss på staten”, skriver Rasmus Hästbacka till Arbetaren.

LO-borgen och en bild på Nordiska golvs referenssida

Nordiska Golv renoverade LO-borgen

Nu närmar sig rättegången. Francisco Lopez Solano hoppas på att den ska utmynna i upprättelse för alla de migrantarbetare som utnyttjats på företaget.

Vad förväntar du dig av rättegången?

– Jag har förklarat för polisen att det här tog mig väldigt hårt för det var mitt första arbete som nykommen till Sverige. Jag blev bara utnyttjad, säger han och tillägger:

– Jag hoppas att rättvisa ska skipas för alla nicaraguaner som jobbade ärligt, för vi fick inte betalt. Vi kom till Sverige för att arbeta men fick inget tillbaka.

Arbetaren söker Nordiska Golv:s vd Christian Erdal.

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera.

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president.

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Oklart utfall för fackrörelsen när Biden kastar in handduken

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades).

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter.

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter:

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste.

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor.

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater.

Ännu ett abortförbud i USA: Kvinnor riskerar fem års fängelse

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid.

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Isak Gerson:
Försvarar vi inte varandra nu…

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Sommarserien: Ketamin Cowboys – del två

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag.

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv.

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion.

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng.

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer.

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT.

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics.

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss.

Storstrejk på Samsungs fabriker i Sydkorea

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv.

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard.

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade.

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans.

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två.

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor.

Moa Candil:
Verkligheten bortom turisternas ringmur

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet.

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare.

Blandade syndikalister i spanska CGT demonstrerar för förändringar i pensionssystemet i Barcelona 2022.

SAC:s systerfack i Spanien: ”Det här är våra viktigaste kamper just nu”

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi

Del 2: För stora för att falla

Den stora kapplöpningen

Räddaren i nöden

Storbankerna som hotar systemet

Finanslandet Sverige

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Facklig kamp över nationsgränserna

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Söker dialog med företagsledningen

Många nyfikna förbipasserande

Nordiska Golvs vd åtalas för människo­exploatering

Ingen bättring på Nordiska Golv

”Hoppas på rättvisa”

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Hotade facklig företrädare till livet

Nordiska Golv renoverade LO-borgen

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Oklart utfall för fackrörelsen när Biden kastar in handduken

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Aborträtten viktig valfråga för Harris

Ännu ett abortförbud i USA: Kvinnor riskerar fem års fängelse

Isak Gerson:PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Isak Gerson:När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Isak Gerson:Försvarar vi inte varandra nu…

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Sms från Gaza

Emil Boss:Tänk om alla kunde få en riktig semester

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Möjlighet till riktig semester – en dag

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Sommarserien: Ketamin Cowboys – del två

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Storstrejk på Samsungs fabriker i Sydkorea

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Moa Candil:”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil:Verkligheten bortom turisternas ringmur

SAC:s systerfack i Spanien: ”Det här är våra viktigaste kamper just nu”

Sms från Gaza

Nordiska Golvs vd åtalas för människoexploatering

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Isak Gerson:
Försvarar vi inte varandra nu…

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil:
Verkligheten bortom turisternas ringmur