Radarserie: Kasinolandet #30/2017

Del 2: För stora för att falla

Swedbanks huvudkontor i Lettlands huvudstad Riga. Efter Sovjetunionens fall och omställningen till marknadsekonomi var Swedbank den första större utländska banken som gick in i regionen på 1990-talet. Foto: Pi Frisk/SvD/TT

Med världsekonomin i fritt fall under hösten 2008 gick Sveriges finansminister Anders Borg en svår balansgång. Samtidigt som han var sträng i sin dom över det ansvarslösa agerande som orsakat krisen var han noga med att lokalisera roten till det onda utanför Sverige. Det var ”rå girighet och ett vårdslöst risktagande i framför allt amerikanska banker” […]

Med världsekonomin i fritt fall under hösten 2008 gick Sveriges finansminister Anders Borg en svår balansgång. Samtidigt som han var sträng i sin dom över det ansvarslösa agerande som orsakat krisen var han noga med att lokalisera roten till det onda utanför Sverige. Det var ”rå girighet och ett vårdslöst risktagande i framför allt amerikanska banker” som nu drabbade hela världen, förklarade Borg efter en utfrågning i finansutskottet. [14]

Men om ”rå girighet” orsakat krisen blev det snart uppenbart att det var en sjuka som spridit sig även till Sverige. En intensiv diskussion om bonussystem och kortsiktig vinstjakt blossade upp efter att staten i november tog över den anrika investmentbanken Carnegie, som förts till ruinens brant genom vårdslös kreditgivning och regelbrott. Banken omstrukturerades för att snabbt säljas vidare till nya privata ägare, medan insättare och långivare skyddades från förluster. Carnegie-skandalen följdes drygt ett år senare av en härva i konkurrenten HQ Bank, som fick sitt banktillstånd indraget efter att i flera år mörkat förluster i sin tradingverksamhet. [15]

I fokus för de svenska bankernas expansion stod de baltiska länderna.

Ännu allvarligare var dock att flera storbanker låtit sig ryckas med i ett allt vildare risktagande i jakten på nya marknader. I fokus för de svenska bankernas expansion stod de baltiska länderna.

Efter Sovjetunionens fall och omställningen till marknadsekonomi var Swedbank den första större utländska banken som gick in i regionen på 90-talet. Under 00-talet pågick en rasande kapplöpning om marknadsandelar med tre svenska storbanker i spetsen: Swedbank, SEB och Nordea. Swedbank ledde jakten och hade snart fler privatkunder i Baltikum än i Sverige. [16]

 

Den stora kapplöpningen

Swedbank ”ställde ut bankkort till baltiska barn och körde reklamfilmer om hur bra och billigt det var att låna”, skriver Birgitta Forsberg i boken Fritt fall: spelet om Swedbank. [17] ”På en reklamfilm borrade familjen i bostadens golv – och vips sprutade det upp svart, blank olja ur golvet. Budskapet var att balterna skulle använda sina bostäder som panter när de ville låna pengar”. Bostadspriserna och konsumtionen av dyra importerade bilar sköt i höjden. Ekonomin växte med rekordfart och Estland, Lettland och Litauen började kallas för ”de baltiska tigrarna”. Men grunden för det baltiska undret var att de svenska bankerna pumpade in pengar. Långivningen fördubblades vartannat år. [18]

Framgångarna i Baltikum väckte bankernas aptit på fortsatt expansion. Både SEB och Swedbank satsade i Ukraina, som med 47 miljoner invånare och ett outvecklat banksystem såg ut som en riktig guldgruva. Och expansionen följde samma mönster som i Baltikum: år 2007 fördubblade Swedbanks ukrainska dotterbank sin utlåning och året därpå ökade den med 70 procent. [19]

Våren 2007 presenterade Swedbank även ambitiösa planer för expansion i Ryssland. Sex nya kontor skulle öppnas i Moskva och Sankt Petersburg med målet att nå en miljon privatkunder på några års sikt. Liksom Baltikum framstod Ryssland som en obearbetad marknad. Förutom sitt västerländska varumärke var Swedbanks främsta konkurrensfördel att man erbjöd ”bostadslån med långa amorteringstider”, som nu alltså skulle erbjudas ryssar som tidigare aldrig haft möjligheten att låna pengar.

Svenska banker var inte de enda som blickade österut under 2000-talets första år. Ekonomisk liberalisering efter Sovjetunionens fall och flera länders inträde eller förväntade inträde i EU hade öppnat nya marknader för västeuropeiska storbanker. Det var en guldrusch där bankerna snabbt mutade in sina områden under knivskarp konkurrens och ofta blinda för riskerna. När finanskrisen bröt ut hade hela 17 utländska banker etablerat sig i Ukraina, trots politisk instabilitet och utbredd korruption.

Valutaunionen EMU skapade en integrerad finansmarknad men skapade också stora obalanser när greker och spanjorer plötsligt kunde låna pengar till samma låga räntor som holländare och tyskar. [20] De baltiska länderna var visserligen ännu inte med i EMU men hade knutit sina valutor till euron inför ett framtida inträde, och utländska banker erbjöd lån i euro till låga räntor. När Internationella valutafonden och andra bedömare varnade för överhettning i flera länder var det ingen som ville lyssna. Den bank som valde en försiktig strategi och började bromsa sin utlåning skulle ju snabbt tappa marknadsandelar till konkurrenterna.

Men under 2007 började luften pysa ur bubblan och i oktober 2008 kollapsade det ukrainska banksystemet när insättare rusade till bankerna för att ta ut sina besparingar. På tre veckor togs motsvarande 21 miljarder kronor ut ur landets banker. Sex banker togs snabbt över av staten och landets valuta rasade.

Det stora hotet mot de svenska bankerna kom dock från Baltikum. Under 2007 fick allt fler låntagare problem med att betala räntan på sina lån. När bankerna blev nervösa och började bromsa sin utlåning förstärktes den ekonomiska nedgången ytterligare.

De baltiska länderna var visserligen ännu inte med i EMU men hade knutit sina valutor till euron inför ett framtida inträde, och utländska banker erbjöd lån i euro till låga räntor.
De baltiska länderna var visserligen ännu inte med i EMU men hade knutit sina valutor till euron inför ett framtida inträde, och utländska banker erbjöd lån i euro till låga räntor. Foto: Vidar Ruud/NTB/TT

Räddaren i nöden

De svenska bankernas exponering mot Baltikum gjorde dem extra sårbara när den globala finanskrisen bröt ut. Liksom de svenska bankerna hade amerikanska banker ägnat sig åt riskfylld långivning till hushåll med mycket osäker betalningsförmåga. Lånen paketerades i komplexa värdepapper som fick högsta kreditbetyg av ansedda ratinginstitut som Standard & Poor och Moodys och såldes vidare till investerare världen över.

Nu visste ingen vem som ägde vad eller vilken bank som stod på tur att falla. När Lehman Brothers kollapsade utbröt panik. Kreditmarknaderna frystes och bankerna ställdes inför en allvarlig likviditetskris. I land efter land tvingades politiker och myndigheter agera för att undvika en fullständig kollaps.

I sin årsredovisning konstaterade Riksgälden senare torrt att myndighetens åtgärder med en ”strikt tolkning” av reglerna bröt mot lagen, men att man beslöt att agera ”i utkanterna av det formella regelverket” eftersom följderna i annat fall hade blivit för allvarliga.

Veckorna efter Lehman Brothers fall i september 2008 lånade Riksgälden, som ansvarar för den svenska statsskulden, över 120 miljarder kronor. Pengarna investerades i storbankernas bostadsobligationer, som ingen annan ville köpa. I sin årsredovisning konstaterade Riksgälden senare torrt att myndighetens åtgärder med en ”strikt tolkning” av reglerna bröt mot lagen, men att man beslöt att agera ”i utkanterna av det formella regelverket” eftersom följderna i annat fall hade blivit för allvarliga. [21] ”När det är kris frågar man inte vilka lagregler som gäller”, som Riksgäldens chef, den före detta moderata partiledaren Bo Lundgren, ska ha uttryckt det. [22] Först genom ett riksdagsbeslut i slutet av oktober ändrades lagen så att Riksgälden retroaktivt fick rätt att låna pengar i syfte att motverka hot mot det finansiella systemet.

Parallellt med Riksgäldens stödåtgärder började Riksbanken pumpa in likviditet i det finansiella systemet. Inom loppet av några månader lånades motsvarande 400 miljarder kronor ut till svenska banker. Även här ändrades det gällande regelverket mitt under brinnande kris, så att andelen av de säkerheter som bankerna lämnar för sina lån hos Riksbanken som får vara bostadsobligationer höjdes från 25 till 100 procent. Under tiden genomförde regeringen kraftfulla åtgärder för att stärka förtroendet för de svenska bankerna. Den statliga insättningsgarantin fördubblades till att gälla insättningar på en halv miljon kronor. Samtidigt togs beslut om ett garantiprogram på upp till 1 500 miljarder kronor för de svenska bankernas lån. I juni 2009 hade staten utfärdat garantier på 354 miljarder kronor, framförallt till Swedbank. [23]

Parallellt med Riksgäldens stödåtgärder började Riksbanken pumpa in likviditet i det finansiella systemet. Att centralbankerna stod för de största insatserna under finanskrisen var en fördel för de politiska makthavarna.
Parallellt med Riksgäldens stödåtgärder började Riksbanken pumpa in likviditet i det finansiella systemet. Att centralbankerna stod för de största insatserna under finanskrisen var en fördel för de politiska makthavarna. Foto: Tomas Oneborg /SvD/TT

Att centralbankerna stod för de största insatserna under finanskrisen var en fördel för de politiska makthavarna. Som Joseph Stiglitz påpekat var det ett bekvämt sätt för politiker att ”kringgå den demokratiska processen i vetskapen om att många åtgärder inte hade något starkare politiskt stöd”. [24] Utan några politiska beslut kan vad som i praktiken är enorma subventioner ösas ut till bankerna utan att det genererar samma uppmärksamhet som om pengarna kommit direkt från statskassan. I USA fick ett räddningspaket på 700 miljarder baxas genom kongressen med hjälp av hot och mutor i form av särskilda satsningar i motsträviga kongressledamöters distrikt.

Samtidigt kunde den amerikanska centralbanken utan debatt utfärda kreditgarantier på mer än tio gånger så mycket – 7 770 miljarder dollar – fram till 2009, motsvarande hälften av värdet på allt som producerades i USA det året. [25] I Sverige ledde finanskrisen till en intensiv diskussion om bankernas bonussystem, men få tog notis om att Riksgälden bröt mot lagen för att hjälpa nödställda banker.

Samtidigt som tjänstemän på Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgälden arbetade dag och natt för att undvika en omfattande bankkris i Sverige upprepade de samma mantra utåt: det svenska banksystemet är stabilt, bankerna är i grunden sunda och tål förluster. Politiker och tjänstemän var också noga med att utforma alla stödåtgärder så att de skulle se ut som ett stöd till banksystemet som helhet, snarare än räddningspaket till specifika banker. Men som Birgitta Forsberg visat handlade många av åtgärderna i själva verket om att rädda Swedbank, som var värst utsatt på grund av bankens stora risktaganden under åren före krisen.

I själva verket hade Swedbank haft problem med sin upplåning ända sedan hösten 2007, på grund av marknadens oro för exponeringen mot Baltikum. De internationella investerarnas oro visade sig bland annat genom att priset för att försäkra sig mot en konkurs i banken genom så kallade kreditswappar var högre än för de andra svenska storbankerna. [26] Höga chefer på Swedbank ansåg att banken var utsatt för ryktesspridning och illasinnade attacker från spekulanter. Men de hade själva bäddat för krisen genom att medvetet ta allt större risker. Till exempel förlitade man sig i mycket större utsträckning på korta lån för sin finansiering, vilket är billigare men också mer riskfyllt än långa lån. Istället för att placera sina dollarreserver i säkra statspapper hade Swedbank placerat dem i amerikanska investmentbanker. Motsvarande 10 miljarder kronor hade lånats ut till Lehman Brothers med säkerhet i spekulativa byggprojekt. [27]

Swedbanks risktagande var inget olycksfall i arbetet, utan följden av en medveten strategi för att höja avkastningen på aktieägarnas kapital. År 2003 höjde bankens styrelse avkastningsmålet samtidigt som målet för aktieutdelningen till ägarna höjdes från 30 till minst 40 procent av resultatet efter skatt. Bankledningen tog också bort den fasta nivån på kapitaltäckningsgraden – det vill säga storleken på bankens buffert av eget kapital för att möta kreditförluster. [28] Bankens strategi baserades på den enkla principen att hög risk ger högre vinst.

Man lånade ut mot fastigheters värde snarare än betalningsförmåga och ”utgick från att lönerna skulle fortsätta stiga med 30 procent per år”.

Under en utfrågning i riksdagens finansutskott i februari 2010 påpekade Finansinspektionens chef Martin Andersson att bankerna upprepat ”precis samma misstag” i Baltikum under 2000-talet som i Sverige före 90-talskrisen. Man lånade ut mot fastigheters värde snarare än betalningsförmåga och ”utgick från att lönerna skulle fortsätta stiga med 30 procent per år”. [29]

Såväl grupptänk som den svenska konsensuskulturen och bristande resurser hos de övervakande myndigheterna har lyfts fram som förklaringar till bankernas agerande i Baltikum. Men den som söker psykologiska och institutionella förklaringar riskerar att glömma bort det mest grundläggande: den kapitalistiska konkurrensens tvingande logik. Som Martin Andersson påpekade styrdes bankerna helt av marknadsandelar: ”I de samtal vi hade med bankerna sade de: Stramar vi åt nu kommer någon annan av våra konkurrenter att ta över.” [30] Den bank som väljer att spela säkert får inte bara tråkighetsstämpel, utan kan snabbt bli frånsprungen av konkurrenterna.

Med facit i hand var Swedbanks aggressiva strategi kanske inte heller så dum. Rekordförlusten på över 10 miljarder år 2009 raderade visserligen ut flera års samlade vinster i Baltikum. Men redan hösten 2010 rapporterade Swedbank återigen en vinst på 7,5 miljarder. År 2013 hade Swedbanks börsvärde hämtat sig till drygt 200 miljarder, efter bottennoteringen på 19 miljarder våren 2009. För sitt risktagande på den baltiska marknaden har banken belönats med ett stort försprång mot sina konkurrenter. 15 procent av bankens totala intäkter kommer i skrivande stund från de baltiska länderna. I Estland har Swedbank lagt nästan halva marknaden under sig och även i Lettland och Litauen har banken en mycket stor marknadsandel. [31]

De svenska storbankerna har blivit ”too big to fail” – så stora att staten måste gripa in om de hotas av konkurs.

På sikt har Swedbanks investeringar i Baltikum alltså lönat sig. Å andra sidan hade banken kanske inte funnits idag utan Riksbankens och regeringens åtgärder. [32] Den viktigaste förklaringen till att de svenska bankerna upprepade samma misstag så snart efter den svåra 90-talskrisen kanske också står att finna i det som brukar kallas ”moral hazard”: tendensen att ta större risker eftersom någon annan får betala priset om det värsta inträffar. De svenska storbankerna har blivit ”too big to fail” – så stora att staten måste gripa in om de hotas av konkurs.

Stödåtgärderna under finanskrisen räddade de svenska bankerna, men stärkte också övertygelsen att staten alltid kommer att rädda dem från konkurs. Därmed har de kanske bidragit till att bädda för nästa kris.

 

Storbankerna som hotar systemet

I den moderna bankverksamhetens barndom kunde blotta ryktet om att en viss bank var på obestånd leda till en rusning av folk som ville ta ut sina pengar. Eftersom ingen bank har tillräckligt med kontanter i kassavalvet för att klara att alla låntagare begär ut sina pengar samtidigt ledde sådana anstormningar ofta till att banker gick omkull, oavsett sanningshalten i ryktet.

Banker beskrivs ofta som ett slags mellanhänder som förmedlar pengar från sparare till företag och hushåll som behöver kapital. Den bilden är i själva verket en förenkling, eftersom varje nytt lån också tillför nya pengar till ekonomin. [33] När ett nytt lån utfärdas får banken en långsiktig fordran på låntagaren, samtidigt som låntagaren får ”pengar” på sitt konto. Men dessa pengar motsvaras inte av faktiska sedlar och mynt i kassavalvet, utan representerar bara ett löfte att betala ut kontanter på begäran. I teorin kan banker fortsätta skapa ”virtuella pengar” i oändlighet – så länge de flesta av bankens kunder aldrig begär att få ut sina pengar i kontanter. Men i praktiken begränsas pengaskapandet av flera faktorer, inte minst efterfrågan på nya lån och krav på att banken ska en viss mängd kapital i förhållande till sina tillgångar.

Eftersom pengar ofta lånas ut på mycket lång sikt, ofta årtionden, kan omfattande uttag snabbt försätta vilken bank som helst i en akut likviditetskris. Men när köerna av oroade insättare ringlade utanför den brittiska banken Northern Rock i september 2007 var det den första bankrusningen i Storbritannien på 150 år. Inte för att bankernas verksamhet blivit mindre riskabel, utan för att kunderna numera litar på att staten kommer att rädda deras sparpengar om en bank hotas av kollaps.

Skyddsnätet runt bankerna har helt enkelt vuxit i takt med att de blivit större och det finansiella systemet har blivit allt mer sammanlänkat.

I den moderna kapitalistiska ekonomin agerar centralbanken som ”sista långivare” till banker med likviditetsproblem som inte kan låna som vanligt av andra aktörer på marknaden.

Ofta skyddas insatta pengar också av statliga garantier upp till ett fastslaget maxbelopp. I Sverige infördes en tillfällig insättningsgaranti under 90-talskrien, som 1996 blev permanent. Under den senaste krisen höjdes garantibeloppet i två steg från 250 000 kronor till 500 000 kronor och sedan till 100 000 euro, eller nästan en miljon kronor. Skyddsnätet runt bankerna har helt enkelt vuxit i takt med att de blivit större och det finansiella systemet har blivit allt mer sammanlänkat.

Att konkurshotade banker får statligt stöd kan tyckas stå i strid med den fria marknadsekonomins principer. Nyliberala debattörer som den svenske författaren Johan Norberg har också kritiserat sådana ingrepp för att de leder till ökat risktagande och bidrar till nya kriser. [34] Samtidigt är det ohistoriskt att påstå att dagens globala finansiella system skulle kunna existera utan formella och underförstådda statliga garantier.

Ekonomen och statsvetaren Eric Helleiner har i en klassisk studie visat hur stater möjliggjort den finansiella globaliseringen genom att gång på gång ingripa för att förhindra allvarliga kriser. [35] Efter varje ny kris – från den internationella bankkrisen 1974 via skuldkrisen i Mexiko 1982 till finanskrisen 2008 – har världens regeringar stärkt sitt samarbete för att kunna agera mer koordinerat mot störningar i det globala systemet. Att centralbanker fått allt större befogenheter och möjlighet att agera utan politiska beslut har gjort det lättare att snabbt ta beslut om samordnade ingrepp. Centralbankernas åtagande att tillsammans skydda varandras investerare är en förutsättning för den globaliserade ekonomins enorma kapitalflöden över gränserna.

Den finansiella sektorn i Sverige hade knappast varit så stor som den är idag om inte staten gång på gång gripit in för att rädda systemet från kollaps. Den första stora räddningsaktionen ägde rum redan på 1870-talet, när en period av snabb industriell expansion övergick i kris. Banker som finansierat stora investeringar i bland annat järnvägar drabbades av växande förluster. För att undvika en allvarlig krasch beslutade riksdagen om stödlån på cirka 8 miljoner, varav det mesta gick till Stockholms Enskilda Bank, som grundats av André Oscar Wallenberg 1856 och var Sveriges första affärsbank. [36] När 1910-talets spekulationsinriktade högkonjunktur övergick i kris på 1920-talet tvingades staten återigen träda in med kapital till vacklande banker, liksom efter Kreugerkoncernens kollaps i mars 1932 som hotade dess huvudfinansiär, Skandinaviska banken.

Även liberaler som John Maynard Keynes (till vänster på denna bild från 1944, tillsammans med Kinas dåvarande finansminister Hsiang-Hsi Kung) såg fria kapitalrörelser som ett hot mot den fria handeln över gränserna.
Även liberaler som John Maynard Keynes (till vänster på denna bild från 1944, tillsammans med Kinas dåvarande finansminister Hsiang-Hsi Kung) såg fria kapitalrörelser som ett hot mot den fria handeln över gränserna. Foto: TT

Efter andra världskriget var finansmarknaderna hårt reglerade, inte bara i Sverige utan i de flesta industriländer. Även liberaler som John Maynard Keynes och USA:s finansminister Harry Dexter White, som brukar ses som de främsta arkitekterna bakom efterkrigstidens internationella finansiella system, såg fria kapitalrörelser som ett hot mot den fria handeln över gränserna. Enligt White försvårade det ständiga hotet om kapitalflykt möjligheten att föra en självständig ekonomisk politik, eftersom det alltid kommer att finnas ”ett antal personer som oroas över att vänstervridningen i det ena landet för tillfället ser ut att var större än i det andra”. [37] På sikt skulle det leda till instabilitet och krav på protektionism, vilket var ett större hot mot frihandeln än de inskränkningar som regleringar av kapitalets rörlighet innebar.

Under flera decennier inträffade inte heller en enda större finanskris i världen, men från 70-talet och framåt blev de allt vanligare. Nästa stora svenska bankräddningsaktion kom först under 90-talskrisen, efter att en snabb avreglering av kreditmarknaden lett till en av de största lånebubblorna i ett industriland någonsin.

I takt med att skyddsnäten vuxit runt bankerna har deras risktagande ökat. Ett tecken på det är att de svenska bankernas kapitaltäckningsgrad sjunkit från runt 17 procent på 1920-talet till mellan 4 och 6 procent på 2000-talet. [38] På en fri marknad borde bankerna ha straffats för sitt ökade risktagande genom att tvingas betala högre räntor på sina lån. Att så inte blivit fallet beror inte minst på att marknadens aktörer räknar med att staten i slutändan kommer att skydda deras intressen om banken skulle drabbas av problem. Det totala värdet av den ”ränterabatt” som bankerna fick genom underförstådda statliga garantier uppgick enligt Riksbanken till hela 30 miljarder per år i snitt under perioden 2002 och 2010, eller mer än hälften av de fyra svenska storbankernas samlade vinst under perioden. [39]

Såväl Riksbanken som IMF beskriver riskerna i det svenska finansiella systemet som ovanligt stora i en internationell jämförelse. Till att börja med är de svenska bankerna stora i förhållande till den svenska ekonomin, vilket delvis beror på att de har en omfattande utlandsverksamhet. Svenska banker finansierar sig dessutom i större omfattning än jämförbara banker i andra länder i utländsk valuta, vilket gör dem extra sårbara för störningar på internationella marknader. De förlitar sig också i högre grad på kortsiktig finansiering. Eftersom bankerna löpande lånar pengar av varandra kan problem i en bank snabbt sprida sig.

Eftersom bankerna löpande lånar pengar av varandra kan problem i en bank snabbt sprida sig.

Kostnaderna för en allvarlig bankkris i Sverige är svåra att förutse, men det råder ingen tvekan om att de skulle bli stora. I sin studie av finansiella kriser i världen drar de amerikanska ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff slutsatsen att statsskulden i länder som drabbas av en bankkris i genomsnitt ökar med 86 procent och arbetslösheten med 7 procentenheter. [40] Det totala produktionsbortfallet under de fyra första åren efter en bankkris uppgår enligt en studie till en tredjedel av ett års BNP, medan det i Irland och Lettland under den senaste krisen uppgick till ett helt års BNP. [41] Andra studier pekar på att de verkliga kostnaderna för en bankkris på längre sikt kan uppgå till flera hundra procent av ett lands BNP. [42]

Kärnan i de svenska storbankernas verksamhet är bostadslån. Därför är det naturligt att diskussionen av risker i det finansiella systemet ofta i praktiken kretsar kring risker på bostadsmarknaden. Sedan den globala finanskrisen har Riksbanken och Finansinspektionen lagt allt mer resurser på att ta fram rapporter och studier som granskar allt från bostadsprisernas utveckling till svenska låntagares marginaler. Även bland nationalekonomer har intresset för forskning kring bostadsmarknaden ökat på senare år.

Mycket lite av den nya kunskap som producerats har dock nått ut i den allmänna debatten. Förståelsen för vad som driver bostadsprisernas utveckling och vad konsekvenserna av en bostadskrasch kan bli är fortfarande låg, även bland journalister och politiker. Och som vi ska se längre fram i boken måste en del till synes självklara sanningar förkastas om vi verkligen vill förstå de risker som bankernas jakt på maximala vinster byggt upp i den svenska ekonomin.

 

Finanslandet Sverige

Ombedda att peka ut de viktigaste näringarna i vårt lands ekonomi skulle de flesta svenskar förmodligen peka ut industriprodukter som bilar, läkemedel och telekom, eller råvaror som mineraler och timmer. Volvo, Ikea, AstraZeneca, ABB eller Ericsson skulle hamna högt på listan över våra viktigaste varumärken. Kanske kompletterade med Abba, Roxette och Robyn. Få skulle antagligen peka ut finanssektorn som en särskilt framträdande del av den svenska ekonomin. Ändå har Sverige på senare år blivit ett land som verkligen sticker ut i det avseendet.

År 2014 uppgick de svenska bankernas samlade tillgångar till svindlande 400 procent av Sveriges BNP, jämfört med 240 procent bara tio år tidigare och 120 procent i början av 90-talet. I förhållande till ekonomin som helhet är den svenska finanssektorns tillgångar lika stor som den brittiska, som utgjort ett av världens viktigaste finansiella centra sedan 1800-talet. Över hälften av de svenska storbankernas tillgångar finns i andra länder, främst i Norden och Baltikum.

För att få lite perspektiv på utvecklingen kan det vara bra att påminna sig om att flera av de svenska storbankerna inte ens existerade i sin nuvarande form för bara ett par årtionden sedan. Swedbank har sina rötter i den svenska sparbanksrörelsen som ursprungligen uppstod på 1800-talet. Som mest fanns det över 400 sparbanker i Sverige, men i början av 90- talet hade antalet genom sammanslagningar minskat till ett hundratal. Först i samband med bankkrisen på 90-talet ändrades Sparbankslagen så att sparbankerna gavs möjlighet att ombildas till bankaktiebolag för att lättare kunna skaffa kapital. 1992 bildades börsnoterade Sparbanken som 1997 gick samman med Föreningsbanken. Knappt tio år senare tog den nya bankjätten namnet Swedbank.

Nordea etablerades så sent som år 2000 genom en fusion av danska Unibank och Kreditkassen och finsk-svenska Merita-Nordbanken – i sin tur ett resultat av ett samgående två år tidigare. Nordbanken hade bildats 1986 genom samgående av Uplandsbanken och Sundsvallsbanken, och köptes upp av statliga PK-Banken 1990. Två av de fyra storbankerna, Handelsbanken och SEB, har visserligen funnits sedan 1800-talet.

Ett tecken på finanssektorns allt starkare ställning är det växande antalet personer som går från politiken till finansvärlden och tvärtom.

Men även de har expanderat snabbt de senaste tjugo åren genom uppköp och expansion i utlandet. Ett tecken på finanssektorns allt starkare ställning är det växande antalet personer som går från politiken till finansvärlden och tvärtom. En pionjär var socialdemokraten Erik Åsbrink, som var finansminister på 90-talet och spelade en nyckelroll i många av de avregleringar som genomfördes under 80- och 90-talen. När han till slut lämnade regeringen och politiken i april 1999 rekryterades han snabbt till en rad bolagsstyrelser och blev rådgivare till den holländska banken ABN Ambro, och senare ordförande för försäkringsbolaget Alecta – där han nu intog rollen som lobbyist för ytterligare avregleringar. [43] År 2011 blev Åsbrink rådgivare åt amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.

En annan tung socialdemokrat som gjort en liknande karriär är Thomas Östros, som varit sakkunnig på finansdepartementet, biträdande finansminister och näringsminister. När han lämnade politiken år 2011 rekryterades han genast till posten som vd för bankernas intresseorganisation Bankföreningen. Östros bytte dock inte bara jobb utan också åsikter. Så sent som i mars 2011 hade Östros efterlyst ”stramare tyglar för bankerna” på Dagens Industris debattsida. Han ville bland annat se högre kapitaltäckningskrav och ”ett regelverk som biter mot oskäliga bonusar”. Men i sin nya roll som Bankföreningens vd hade han ändrat sig och var istället mot regleringar av bankernas bonussystem. Han riktade också kritik mot förslag om att skilja tradingbanker från traditionell bankverksamhet och menade att finanskrisen följts av en överdriven regleringsiver. [44]

På en direkt fråga om sin nya roll svarade Östros att det bara vore positivt om fler gick mellan politiken och näringslivet, eftersom det skulle ”vitalisera politiken”.

Socialdemokraten och före detta finansministern Pär Nuder och före detta partiledaren för Moderaterna och finansministern Bo Lundgren är andra exempel på högt uppsatta politiker som gått vidare till finanssektorn. När Peter Norman blev finansmarknadsminister år 2010 hade han aldrig haft några större politiska uppdrag, men hade arbetat med finanssektorn sedan 1992, bland annat som vd för Alfred Berg Asset Management.

Utnämningen av en av ”deras egna” till en så viktig post fick branschföreträdare att jubla. ”Peter Norman har ett stort intresse för samhället och den finansiella marknadens utveckling”, som Sarah McFee, vd för pensionsjätten SPP, uttryckte det. [45]

Med det finansiella systemets växande tyngd har synen på dess roll i ekonomin också förändrats i grunden. I läroböcker liknas det finansiella systemet ofta vid ekonomins ”blodomlopp” och tillskrivs tre funktioner: att omvandla sparande till investeringar, att förmedla betalningar och att hantera risker.

Efter andra världskriget behandlades den finansiella sektorn som ett instrument för att nå politiska och ekonomiska mål. I viss mån avspeglade den tidens hårda regleringar en önskan att undvika finansiella kriser av den typ som inträffat före andra världskriget. Men det främsta syftet var att hålla räntorna låga och stabila och att styra fördelningen av krediter till prioriterade sektorer i ekonomin, inte minst till bostadsbyggande som var ett centralt politiskt mål.

Kontrasten kunde knappast vara större mot idag, då en växande finanssektor betraktas som ett värde i sig. När den stora Finansmarknadsutredningen tillsattes på 90-talet var ett av uppdragen att utreda den svenska lagstiftningens ”betydelse för den svenska finanssektorns möjligheter att konkurrera internationellt”. Våren 2006 beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att utse ett ”finansmarknadsråd” med uppdrag att ”främja utvecklingen av den finansiella sektorn och stärka Stockholms roll som finansiellt centrum”.

Efter regeringsskiftet 2006 blev finansmarknadsminister Mats Odell en ivrig förkämpe för finansbranschens intressen och visionen om Stockholm som ett finansiellt centrum för Norden och Baltikum. På den norska finansnäringens årskonferens i Oslo i mars 2007 konstaterade han nöjt att ”finanssektorn växer så det knakar”, samtidigt som han lyfte fram en rad genomförda eller planerade skattesänkningar – inte minst den slopade förmögenhetsskatten – som bevis för att regeringen värnade sektorns intressen.

För dagens politiska makthavare är det finansiella systemet inte längre ett instrument, utan ett mål i sig – en framtidssektor med högt förädlingsvärde. I maj 2008 förklarade Mats Odell att hans viktigaste uppgift just då var att se till att vi får en växande finansmarknad. En rimlig målsättning vore enligt Odell en fördubbling av finanssektorns storlek från dagens 5 till cirka 10 procent av BNP, vilket skulle skapa 100 000 nya högavlönade jobb. Några månader senare, strax innan den globala finanskrisen bröt ut, var ett av Mats Odells största bekymmer att de fyra svenska bankerna fortfarande var alldeles för små i en internationell jämförelse. Han efterlyste därför en fusion av två svenska storbanker, och slog samtidigt fast att ”rädslan för att få en storbank i Sverige är löjlig”. Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg konstaterade nöjt att vi äntligen ”fått en finansmarknadsminister som inte förvandlats till en konsumentombudsman”. [46]

En vecka efter Lehman Brothers kollaps tillkännagavs en rad åtgärder för att skapa ”bättre villkor för finansiella verksamheter i Sverige och att stärka den finansiella sektorns internationella konkurrenskraft”.

Regeringens syn på finanssektorn som ett självändamål – snarare än en tillhandahållare av viktiga tjänster till företag och hushåll – förändrades inte ens under den globala finanskrisens mörkaste period. En vecka efter Lehman Brothers kollaps tillkännagavs en rad åtgärder för att skapa ”bättre villkor för finansiella verksamheter i Sverige och att stärka den finansiella sektorns internationella konkurrenskraft”, vilket av Mats Odell beskrevs som en ”viktig välfärdsfråga”. Punkt ett på regeringens lista var att skapa ett forum för finansiell samverkan, där branschens företrädare tillsammans med myndigheter och politiker skulle diskutera hur villkoren för den finansiella sektorn kunde stärkas.

Det är antagligen inte billiga huslån utfärdade på löpande band till letter med osäkra inkomster som de flesta tänker på när de hör talas om visionen om Stockholm som ett modernt, högteknologiskt finansiellt centrum. Men kanske var det just den visionen som gjorde att inga politiker reagerade på bankernas aggressiva och riskfyllda expansion i Baltikum. Svällande balansräkningar och en rasande utlåningstakt var inte ett skäl till vaksamhet, utan ett tecken på att Sverige var på väg att inta sin rättmätiga plats som finansiell stormakt.

 

 

Noter:

14. ”Borg: Girighet bakom krisen”, Dagens Nyheter, 30 september 2008.

15. ”Revisorerna såg mellan fingrarna före HQ:s krasch”, SvD, 10 oktober 2014.

16. Birgitta Forsberg, Fritt fall: spelet om Swedbank, Ekerlids, 2012, s. 20.

17. Forsberg, Fritt fall, s. 72.

18. Forsberg, Fritt fall, s. 214.

19. Forsberg, Fritt fall, sid 96.

20. Se t.ex. Stefan De Vylder, Eurokrisen, Ordfront, 2012.

21. Riksgälden, Årsredovisning 2008, s. 15.

22. Forsberg, Fritt fall, s. 119.

23. Riksgälden, Årsredovisning 2008.

 

24. Stiglitz, Fritt fall, s. 165.

25. Stiglitz, Fritt fall, s. 134.

26. Forsberg, Fritt fall, s. 16–17.

27. Forsberg, Fritt fall, s. 23–27, 37.

28. Forsberg, Fritt fall, s. 63–64.

29. ”Svenska myndigheters agerande med anledning av krisen i Baltikum”, Finansutskottets öppna utfrågning 2 februari 2010.

30. ”Svenska myndigheters agerande med anledning av krisen i Baltikum”, Finansutskottets öppna utfrågning 2 februari 2010.

31. Swedbank, Årsredovisning 2013.

32. Forsberg, Fritt fall, s. 279.

33. Eftersom frågan om bankernas penningskapande ofta uppfattas som kontroversiell publicerade den brittiska centralbanken för några år sedan en rapport med titeln Money creation in the modern economy, som förklarar hur majoriteten av pengarna i ekonomin skapas genom att bankerna utfärdar lån, men också hur bankernas skapande av pengar begränsas av flera faktorer, till exempel regler om kapitaltäckningskrav och efterfrågan på lån. I Sverige har bland annat ekonomijournalisten Andreas Cervenka populariserat frågan i boken Vad är pengar: allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om (Natur och Kultur, 2012).

34. Johan Norberg, En perfekt storm – hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin, Hydra förlag, 2009.

35. Eric Helleiner, States and the reemergence of global finance, s. 8.

36. Mats Larsson, Staten och kapitalet – det svenska finansiella systemet under 1900-talet, SNS Förlag, 1998, s. 67–68.

37. Citerad i Helleiner, States and the reemergence of global finance, s. 35.

38. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 21,

39. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 49–50.

40. Reinhart & Rogoff, This Time is different, s. 142.

41. Luc Leaven, ”Banking Crisis, a review”, Annual Review of Financial Economics, vol 3, 2011, s. 11–12.

42. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 51–53.

43. Björn Elmbrant, Dansen kring guldkalven: så förändrades Sverige av börsbubblan, Bokförlaget Atlas, 2008, s. 154.

44. ”Östros: Jag har kvar mina värderingar”, Affärsvärlden, 4 januari 2013.

45. ”Nya ministrar får godkänt av näringslivet”, Svd Näringsliv, 6 oktober 2010.

46. ”Odell: svenska banker för små”, Dagens Industri, 26 juni 2008.

Publicerad
4 days sedan

Debatt #16/2024

Svensk människo­rättsaktivist fängslad i Israel

Svensk människorättsaktivist fängslad i Israel.
Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht har fängslats i Israel efter att ha försökt ta sig till International Solidarity Movement team på Västbanken. Foto: Thibault Camus/TT, privat. Kollage: Arbetaren

“Israeliska myndigheter på Tel Avivs flygplats Ben Gurion har godtyckligt nekat en svensk medborgare och människorättsaktivist inresa i landet. Nu hålls svensken inspärrad i en fängelsecell”, skriver International Solidarity Movement – Sweden.

De israeliska myndigheterna förklarar beslutet om inreseförbud och förvarstagning med hänvisning till “överväganden gällande allmän säkerhet eller allmän ordning”.

Har inlett en hungerstrejk

Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht, 42, en textilkonstnär och slöjdlärare som arbetar med barn, som nu har inlett en hungerstrejk i protest mot frihetsberövandet efter att ha fått sin telefon beslagtagen och nekats kontakt med Sveriges ambassad.

I ett uttalande förmedlat via en kontaktperson i Sverige säger Samira Khoshbakht:

– I skuggan av det pågående folkmordet i Gaza utsätter israeliska bosättare och soldater dagligen palestinier på Västbanken för brutala övergrepp. Bara under de senaste månaderna har invånare i sexton byar fördrivits. Journalister hindras från att göra sitt arbete, medierna rapporterar inte i tillräcklig utsträckning om det här. Att Israel fängslar och deporterar internationella människorättsaktivister som om vi vore terrorister är oförsvarligt. Israel är i enlighet med FN:s deklaration om människoförsvarare förpliktigade att skydda och befrämja vårt arbete. Vår uppgift är att finnas på plats för att observera och dokumentera det som händer på marken och det är vi fast beslutna att fortsätta göra.

Israel kontrollerar alla infarter till de ockuperade palestinska områdena. Att nekas inresa av ockupationsmyndigheterna innebär förhör, tvångsutvisning och oftast förbud att återvända.

FN-personal nekas tillträde

Israel har nekat FN:s särskilda rapportörer för de ockuperade palestinska territorierna (oPT) tillträde sedan 2008. Man har även vägrat att förlänga visumen för FN:s invånarsamordnare och humanitära samordnare.

Utöver människorättsbrotten mot den palestinska befolkningen fortsätter israeliska myndigheter att sikta in sig på människorättsaktivister som uppmärksammar detta agerande, vilket bryter mot internationell lagstiftning.

I november 2023 greps människorättsaktivisten Allison Russell, en skotskfödd belgisk medborgare, och deporterades sedan på grund av sitt arbete med att rapportera om de pågående attackerna från den israeliska ockupationsmakten på Västbanken.

Israel genomför dödliga attacker

Ännu brutalare är ockupationsmakten mot de Gazabor som Israel vill tysta. I Gaza har Israel under pågående, fullskalig invasion genomfört riktade, dödliga attacker på journalister, frispråkiga akademiker, människorättsförsvarare och deras familjer.

Vi kräver att Samira Khoshbakht omedelbart friges och att våldet och trakasserierna mot människorättsaktivister och lokalbefolkning upphör.

International Solidarity Movement – Sweden

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Kommentar #15/2024

Namnet som skrämde Putin

Minnesceremoni för Aleksej Navalnyj utanför Ryska ambassaden i Stockholm
Alexej Navalnyjs död kom som en chock för den ryska oppositionen, skriver Volodya Vagner Foto: Volodya Vagner

För Rysslands opposition kom nyheten om Alexej Navalnyjs död som en chock. Många påmindes om känslan efter 24 februari 2022, när ryska stridsvagnar rullade in i Ukraina. Alexej Navalnyj var en levande symbol för att det fortfarande fanns politiska alternativ i ett alltmer totalitärt Ryssland. Hans död blev ytterligare ett tecken på det Putinistiska systemets urartning.

För regimmotståndare står det klart att Navalnyj mördades. Att hans hälsa hade lidit av fångenskapen var känt. Under 2023 blev han dömd till 161 dagar i isoleringscell, en straffåtgärd inom det ryska fängelseväsendet.

Runt årsskiftet blev han förflyttad till ett avlägset straffläger i Charp, i norra Sibirien. Anstalten är ökänd för sina vidriga förhållanden. 47-åringen såg, i en rättegångsförhandling dagen innan sin död, ut att trots allt må relativt bra. Det har väckt misstankar om att han blev förgiftad. Misstankarna har stärkts av att myndigheterna förhalat utlämningen av hans kvarlevor till familjen.

Vem var Navalnyj?

Alexej Navalnyj var en motsägelsefull figur, och det fanns goda skäl att vara kritisk mot honom. Han började sin bana i det liberala Jabloko-partiet, men blev utesluten när han mot slutet av 2000-talet, efter delvis grovt rasistiska utspel, försökte knyta band till nationalisterna. Under protesterna mot valfusket 2011 och 2012 blev han, med sin humoristiska karisma, en av oppositionens ledargestalter.

Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Under åren som följde svängde han alltmer in på en vänsterpopulistisk linje: mobiliserade mot antisociala reformer och satsade tidvis på uppbyggnaden av oppositionella fackföreningar. Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Men Navalnyj var mer än bara politiker. Som grävande bloggare och antikorruptionskämpe avslöjade han elitens hemliga rikedomar och undergrävde regimens legitimitet. Att det retade Putin in i märgen illustrerades av att autokraten vägrade att offentligt uttala Navalnyjs namn, och i stället endast omnämnde honom som ”den där personen”, eller liknande omskrivelser. Den landsomfattande rörelse av hängivna följare som Navalnyj byggde under 2010-talet saknade motstycke inom den ryska politiken, men kretsade kring honom som ledarfigur.

Hans varumärke var en kombination av de sovjetiska dissidenternas symbolik, där enskilda individer som Andrej Sacharov ansågs representera nationens samvete, och den postmoderna västerländska valrörelsens logik, där politiker som Barack Obama vann genom att ersätta konkreta politiska program med inspirerande medial karisma.

Det var en innovativ, men riskfylld, strategi som 2021 ledde till Navalnyjs ödesbeslut att återvända till Ryssland och fångenskapen, efter att han återhämtat sig i Tyskland från giftattentatet året innan. Det byggde på en förhoppning om att kunna omsätta sin principfasta självuppoffring till politisk makt, om inte på kort sikt, så åtminstone i längden.

Ville starta fackförening för fängslade

Att han inte skulle kunna fortsätta verka i frihet var uppenbart. Men även i fångenskapet vägrade han att lägga ned. Via sina advokater höll han kontakt med omvärlden, bland annat på plattformen X (tidigare Twitter). Sommaren 2022 meddelade han där att han skulle starta landets första fackförening för fängslade personer.

”Om livet har gett mig en citron i form av ett fängelsestraff, får jag omvandla det till en lemonad av nyttig verksamhet för samhället”, skrev han.

Tvångsarbete är vanligt förekommande inom den ryska kriminalvården, och facket skulle kämpa för bättre villkor. ”Länge leve arbetarsolidariteten! ;)”, avlutade han sitt meddelande.

Även om skruvarna drogs åt allt hårdare, och flera av hans advokater så småningom själva hamnade i fängelse, hoppades han att regimen åtminstone skulle hålla honom vid liv. Att han likt Abdullah Öcalan, som i åratal suttit i ett turkiskt fängelse men vars ord än i dag har stor vikt inom den kurdiska rörelsen, skulle förbli en kraft att räkna med. Och att han någon dag, som en rysk Nelson Mandela, kanske till och med skulle flytta från strafflägret till Kreml. Det visade sig vara en felkalkylering.

Nya repressiva lagar – antalet politiska fångar ökar

Spelreglerna i Putins Ryssland har förändrats. Enligt nya och skärpta lagar riskerar till och med fredliga protester och kritiska kommentarer sedan början på kriget leda till mångåriga fängelsestraff.

I november dömdes exempelvis den feministiska konstnären Aleksandra Skotjilenko till 7 års fängelse för att hon ersatte prislappar på en mataffär med budskap om ryska krigsbrott. Den 13 februari dömdes den 65-årige marxistiska sociologen och kommentatorn Boris Kagarlitskij till 5 års fängelse för ”rättfärdigande av terrorism”. Den liberala politikern Ilja Jasjin sitter sedan 2022 av ett 8-årigt fängelsestraff för kritik mot kriget.

Sedan 2022 handlar det om runt 20 000 personer som har anhållits i samband med antikrigsprotester, varav hundratals åtalats för brott.

Den 16 februari ströks namnet som Putin aldrig vågade uttala från den långa listan över Rysslands politiska fångar. Att det kommer leva vidare som symbol för drömmen om ett bättre framtida Ryssland är sannolikt. Om hans änka Julija Navalnaja, som tagit på sig att fortsätta hans gärning, kommer lyckas bättre med att omsätta det, får tiden utvisa.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Kommentar #15/2024

”Akelius vill montera ner den allmänna skolan”

Roger Akelius (på bild från 2002) vill avskaffa den allmänna skolan genom att montera ner den, såsom han gjort med allmännyttiga bostäder, skriver Arbetarens krönikör. Men det blev inget köp av Academedia. Foto: Jessica Gow / TT, Anders Holmström/TT, Julia Lindblom

Roger Akelius framställde sig själv som filantrop och skrämde ägarna med att vilja dra in aktieutdelningen i Academedia. Så det blev inget köp för hans del. Men det hela handlade inte alls om att Akelius skulle sakna vinstintresse, skriver Martina Engman. Tvärtom vill han avskaffa den allmänna skolan på samma sätt som han gjort med kommunalt ägda bostäder: genom att montera ner bit för bit.

I ett grådisigt Malmö, mitt emot Folkets park, tornar de så kallade skilsmässohusen upp sig. De kallas så i folkmun för att när relationer tar slut börjar folk om här. Byggda alldeles för höga i en ilsken tegelbrun färg liknar de en ytterst liten kinesisk mur. Men folk blir sällan långvariga här. Den höga hyran och bullret från de eviga hyreshöjnings-renoveringarna av enstaka lägenheter gör att de som kan söker sig vidare.

Så skapade Akelius Fastigheter lägenheter där ingen egentligen vill bo.

Retade plötsligt borgerligheten

När Roger Akelius berättade att han skulle köpa en stor del av friskolekoncernen Academedia gav han friskolevärlden kollektiv hjärtattack med uttalanden om indragen aktieutdelning, donerade läromedel och mindre barngrupper. Värdet på Academedias aktier sjönk som en sten. Många småsparare och fonder sålde i panik.

Skulle hotet mot friskolorna komma från näringslivet? Det vore inte otänkbart. Handelshögskolans rektor, Lars Strannegård, har debatterat studenternas sjunkande kunskapsnivåer och friskolornas glädjebetyg. En outbildad arbetskraft är trots allt en fara för Sverige som kunskapsnation, alltså svenska företag. 

I samband med köpet passade Roger Akelius på att reta gallfeber på samtida borgerlighet genom att kalla betyg för ”äcklig militaristisk tradition”. Sedan trampade han nervösa aktieägare på tårna med uttalanden som ”kvartalsekonomi är för amatörer” och att ”generellt är utdelning en brist i matematik-kunskaper”. Akelius försatt inte en chans att tjuvnypa friskolesverige. Miljardären verkade inte vara i behov av nya vänner, för när affären avbröts passade han på att deklarera i tidningen Affärsvärlden: ”Fann mig snart i att aktieägare var viktigare än barn”. 

Målet att avskaffa den allmänna skolan

Det finns dock ingen anledning att gå på den rosenskimrande Disney-berättelse Akelius berättar om sig själv. Köpet av Academedia skulle inte avskaffat vinstjakt inom Academedia, målet var ett helt annat. Nämligen att avskaffa den allmänna skolan.

Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Den 78-åriga mångmiljardären som bor i Spanien benämner sig gärna som filantrop och sade att han som storägare skulle värna elever och personal. Det är dock ingen generell omsorg om alla elever och all personal det är tal om. Akelius plan är tydlig: kommunerna kommer om ett par år inte klara av att betala vad det kostar att utbilda barnen. Då, spår han, kommer proppen gå ur för privata skolor och då vill han att Academedias skolor är dit föräldrarna vänder sig. Så ska han bygga ett värdefullt bolag. Akelius dystra prognos är att var tionde unge kommer gå i en privatskola så småningom.

Privatskolor i Sverige på bred front är just nu science fiction för gemene man, dramatik i stil med ultraliberalens Ayn Rands roman Och världen skälvde. Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Akelius bostadsföretag knäckte hyresregleringen

Det var Roger Akelius bostadsföretag som knäckte hyresregleringen för svenska hyresrätter. I början av 2000-talet ansågs hyreslägenheter generellt vara en dålig investering eftersom hyrorna var låga och möjligheterna till vinst magra. Akelius såg en möjlighet och knäckte regleringen med sina standardhöjningar. Tillsammans med politikernas utförsäljning av allmännyttan banade det väg för renovräkningar och ockerhyror. Det var en privatekonomisk atombomb släpptes över Sverige.

I podden Investera på höjden från 2019 beskriver storspelaren inom svenska fastighetsbolag Jan-Erik Höjvall stolt hur han som vd för Akelius fastighetsbolag utvecklade en modell för att ta sig runt de reglerade hyrorna. Metoderna tar sedan anställda i bolaget med sig till andra bostadsföretag när de byter jobb och hyreshöjningarna sprider sig som ringar på vattnet. Själv fortsatte Jan-Erik Höjvall med samma strategi senare i SBB:s dåvarande bostadsbolag Amasten, nu avknoppade Neobo.

De miljarder Akelius ville använda för att omforma svensk skola kommer i mångt och mycket från vinster när han omstöpt bostäder som skilsmässohusen i Malmö. De fastigheterna har sedan sålts vidare till investerare som varit övertygade om att mer pengar funnits att pressa ur hyresgästerna. I dag ägs skilsmässohusen i Malmö av skandalomsusade Heimstaden som fortsätter på den utstakade vägen. Nästan alltid sitter det en lapp uppe i hissen där de ber om ursäkt för ljudet från renoveringar. 

Akelius ambition var att göra samma sak med svensk allmän skolgång som han gjort med allmännyttiga bostäder: montera ner bit för bit.

Målet är att införa ”riktiga privatskolor”

Roger Akelius hymlar inte när han säger att ”om Sverige får utvecklas till att ha riktiga privatskolor, så kan näringslivet och börsen höja kunskapsnivån markant. Sverige behöver det.” Det vill säga, de som betalar kan få tillgång till kunskap. Att han i media blir kallad för filantrop, alltså någon som utan vinstintresse verkar för förbättring av människors livsvillkor, är minst sagt märkligt.

Den avbrutna försäljningen kan vara ett första tecken på en ny skolpolitisk karta om ett par år. Löses inte underfinansieringen av svensk skola kan vänstern snart tvingas försvara det fria skolvalet och skolpengen. Det oavsett vem den går till, eftersom det kan bli enda sättet att hitta bred politisk enighet om skolgång för alla – annars kan Roger Akelius bistra vision bli verklighet.

Den här gången försvarade aktieägarnas vinstintresse den allmänna skolgången och försäljningen av Academia till Roger Akelius avblåstes. Varannan vecka-barnen i skilsmässohusen kan tillfälligt pusta ut, till ljudet av hantverkare som bilar bort kakel i ännu en badrumsrenovering.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Utrikes #14/2024

30 000 döda men USA stoppade resolution om eldupphör i Gaza

USA stoppade en resolution om eldupphör i Gaza
USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield vägrade skriva under resolutionen om omdelbart eldupphör i det svårt sönderbombade Gaza. Foto: Hatem Ali och Seth Wenig/TT

För tredje gången på kort tid stoppade USA under tisdagskvällen en resolution om omedelbart eldupphör i Gaza. Det här under ett möte vid FN:s säkerhetsråd. 

Förslaget om eldupphör lades fram av Algeriet och backades av 13 länder i FN:s säkerhetsråd. Storbritannien avstod från att rösta medan USA lade in sitt veto. Samtidigt fortsätter de blodiga attackerna mot Gaza där uppemot 30 000 människor, varav omkring en tredjedel barn, har dött sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober.

Hård internationell kritik

USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield menar att ett eldupphör skulle få negativa konsekvenser på de pågåede fredsförhandlingarna men beslutet att blockera möjligheten till eldupphör har fått hård internationell kritik.

Läget i det sönderbombade Gaza beskrivs som allt mer akut. Sjukvården har i det närmaste helt kollapsat och det råder stor brist på allt från mediciner till livsmedel.

“Explosion av barnadödlighet”

FN har tidigare i veckan varnat för att omkring en miljon barn i Gaza upplever akut hungerkris och att risken är stor för en ”stor explosion av barnadödlighet” som skulle kunna förhindras om striderna upphörde.

Samtidigt ökar också oron för den planerade israeliska markinvasionen av överbefolkade staden Rafah i södra Gaza dit hundratusentals civila sökt skydd.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Porträttbild av författaren Elin Anna Labba.

Intervjun #14/2024

Elin Anna Labbas nya bok: Storslagen skildring om dolda händelser vid vatten

Elin Anna Labba i intervju om romandebuten Far inte till havet. Foto: Sara Lansgren

Samtidigt som Elin Anna Labbas första bok, Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna av samerna, sätts upp på teaterscenen kommer hennes romandebut Far inte till havet. En skildring av hur tre kvinnor försöker överleva, anpassa sig och göra motstånd mot vattenkraftsutbyggnaden som gör att sjön reser sig. Christin Sandberg har pratat med författaren om tystnad, trauman och sjöns betydelse utifrån tre kvinnors perspektiv.

Öppningsscenen i Elin Anna Labbas romandebut Far inte till havet är en sådan som etsar sig fast i minnet. Tre kvinnor kommer fram till sitt sommarhem till fjälls och möts av att byn på sommarlandet är översvämmad. Sjön har stigit så till den grad att kåtor och björkar helt eller delvis har dränkts. De vadar och ror fram och tillbaka mellan det som en gång var deras sommarkåta och torra land för att försöka rädda så många saker de kan. 

Trots att Far inte till havet, till skillnad från Elin Anna Labbas Augustprisbelönade debut, är en skönlitterär bok är den ändå en naturlig uppföljning av Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningar av samer. Den här gången ligger fokus på utvinningen av naturresurser och vattenkraftsbyggandet i Sápmi, vilket orsakade vattennivåhöjningar och översvämningar med katastrofala följder.

Elin Anna Labbas egen släkt på faderns sida är från Vájsáluokta vid sjön Akkajaure – ett av de drabbade områdena för 1900-talets stora kraftverksdammsbyggen. Kvinnan som klär omslaget på boken är hennes farfars syster. 

Utgångspunkten för berättelsen är just bilder från den tiden som Labba har tagit del av. 

– Jag har sett de där bilderna på byn som har dränkts under uppväxten. Kåtor som har begravts i vattnet och människor som ror ut på sjön för att försöka rädda sina saker. Jag har ritat upp det och föreställt mig hur det var, berättar Elin Anna Labba på telefon från hemmet i Saltdal i norska Sápmi. 

Det och många människors berättelser ligger till grund för den här boken.

Tre kvinnor förenar berättelsen

Huvudpersonerna är alltså tre kvinnor. Rávdná, ensamstående mor, eller egentligen mamma tillsammans med systern tillika moster Ánne, och så dottern Iŋgá, berättaren. Iŋgá är i trettonårsåldern när man träffar henne första gången.

Att det blev just tre kvinnor är inte en slump. 

– Det finns många sådana starka kvinnoberättelser hemikring och jag har också haft den typen av kvinnor runt mig. Det var fint att få skriva en berättelse som utgår från dem, säger Elin Anna Labba.

Det finns också en stark koppling mellan kvinnor och vatten utifrån en urfolks- och samisk förståelse som Labba ville laborera med. 

– I Sápmi, och på många andra platser också, är vatten ett kvinnligt väsen. Det kändes som självklart att de sitter ihop med sjön på ett väldigt starkt sätt och jag ville leka med det i fiktiv form. Undersöka vad som hände med dem när sjön går sönder, däms och förstörs, säger Elin Anna Labba.

Dessutom fanns det många kvinnor i Labbas förra bok Herrarna satte oss hit, som hon på något sätt ville spinna vidare på i den här boken. 

– I romanformen kunde jag ta mig friheten att föreställa mig den hemlöshet som beskrevs i den boken. Det är en annan typ av tvångsförflyttning jag skriver om nu, men det är egentligen samma tematik. Och ramberättelsen följer ett faktiskt förlopp, även om personerna är fiktiva, säger Elin Anna Labba och fortsätter: 

De enskilda kvinnorna är inte baserade på verkliga personer utan är en blandning av många kvinnor. Även om en kvinna, den lite argare mamman, hade en förebild i min farfars mor Risten.

Mycket mer än så vet hon inte om Risten, utan har fått bygga på med andra kvinnor från omgivningen. Det ligger mycket research, framför allt insamlande av intervjuer och berättelser, bakom den här boken också. 

– Men jag har inte behövt åka så långt, eftersom jag bor på en sådan här plats där det har funnits nära till hands. Jag har kunnat plocka fram barndomsminnen hemmavid. Gå runt i de närmaste stugorna och fråga om saker. 

Rávdná frågar sig i boken medan hon stirrar ut över sjön om det hade varit annorlunda ”om kvinnorna hade bestämt”. 

– Jag tänker att det är en fråga man kan ställa sig om världen i allmänhet. Både vad gäller krigen i Ukraina och Gaza – vad hade varit annorlunda om det hade varit kvinnor som styrde? Rávdná i boken trodde det, att det hade sett annorlunda ut. 

Labba berättar att den detaljen i boken kommer från männen i byn där hon är uppväxt. 

– Enligt männen var deras mammor mycket starkare motståndare till intrången och kraftverksbyggena än männen, men hade inte den självklara rösten att ställa sig upp och säga det. Mammorna var väldigt arga över att man lät det ske. 

En annan förklaring till att kvinnorna kanske var, och än i dag är, de största motståndarna till övergrepp på naturen är att kvinnor, särskilt de som fått barn, som familjebärare är mycket mer knutna till en plats. 

– Framför allt inom renskötseln så blir kvinnorna när de får barn mycket mer varande vid sjön. Och mycket mer beroende av vattnet.

Efter tvångsförflyttningarna: romanformen ett sätt att fylla tomrummen

Att skriva i fiktiv form gjorde att Labba kände en frihet att försöka förstå mer, och på ett djupare plan, vad som hände kring tvångsförflyttningarna i ett senare historiskt skede än under perioden hon skriver om i Herrarna satte oss hit

– I romanen kan du få fylla i tomrummen som du vet att du aldrig någonsin kommer att få svar på på något annat sätt. Samisk historia är så lite nedtecknad och så lite arkiverad, systematiserad och organiserad, och många gånger är man därför beroende av en muntligt levande kultur, att det finns folk som kan berätta vad som hände. 

Och Elin Anna Labba tror att hon kommer närmare en känslomässig sanning kring vad som hände i sin debutroman.

Men samtidigt som den samiska berättartraditionen är stark och en viktig del av bakgrundsinformationen till boken Far inte till havet så finns det också mycket som inte kan uttalas högt. Tystnaden spelar en stor roll i berättelsen.

– Det är en tystnad. För samtidigt som många är duktiga på att berätta finns det en massa saker som man inte kan tala om. Så det blir på något sätt ett samtal där man vet att det ligger saker under ytan hela tiden. 

– Men på samma gång som det är så extremt mycket som man inte säger, så finns det en natur, som kanske är den som är mest talande. I naturen finns det fortfarande spår av ett samiskt liv, samisk historia och en samisk berättelse. Medan det i böcker och skrifter är extremt tyst. Det är inte bara tyst, utan det är präglat av en hård historia och mycket motgång som har skapat den där tystnaden, och saker man inte kan prata om. 

Elin Anna Labba tittar ut över sjön Akkajaure i Vájsáluokta. Foto: Sara Lansgren

Just en sådan sak är trauman, likt det Moster Ánne bär på i boken. Hon har fött ett barn, som hennes egen mor tvingade henne att lämna bort. Det var något som Labba tyckte var viktigt att berätta. 

– Det återkommer i de berättelser som jag har lyssnat på, från en tid när man verkligen inte kan få ta för givet att ett barn man får är ett barn man kommer få ha kvar, säger Elin Anna Labba. 

– Jag har hört många sådana berättelser om kvinnor som inte har kommit tillbaka till sig själva efter att ha blivit fråntagna ett barn. Ofta skedde det på grymma vis, och du fick ofta inte bestämma själv, utan det kanske var ens mamma som kom och sade att du inte fick behålla barnet.

Hon säger att det var viktigt att det inte skulle bli en glorifierande historia. För romantisk, för vacker. Utan en historia som också skildrar det som är trasigt och fult. Som livet är.

– Man kan lätt hamna där, när man vill skriva om något man är väldigt lojal mot som jag är mot Sápmi, och därför börjar utelämna delar. Men då blir det osant.

I nästan varje detalj i boken finns det en gammal berättelse som ligger i botten. En sådan är en familjeberättelse om en syster som hade gått bort, och familjen därefter brände precis allting som har tillhört henne. Precis på samma sätt bränner Rávdná allt efter att moster Ánne dött.

Och så är det där med bristen på närhet och fysisk beröring. Lever det kvar eller kommer det med berättelserna, är det så att när man berättar mer så blottar man sig och blir mer sårbar och känslomässig?

– Jo, avståndet, det fysiska håller ihop med tystnaden och när den luckras upp och man börjar bryta upp den så påverkar det hela en. 

– För varje bok man ger ut, som i mitt fall, så är det som att kroppen slappnar av. Man vågar närma sig själv och andra. 

Motstånd – en röd tråd genom den samiska historien

Motståndet mot vattenkraftsprojekten, som i verkligheten kom att bli en global urfolksrörelse, skildras också i boken. Labba, som är född 1980, beskriver det som något som har påverkat hennes uppväxt.

– Det var viktigt att skriva den tiden som ligger före mitt liv. Vad skapade att jag fick växa upp med samisk skola, samisk språkundervisning, samiska program, samiska barnböcker? Allt sådant som min pappa inte fick eftersom man inte skulle lära sig samiska när han växte upp. Det händer så mycket under de här åren, säger hon och tillägger: 

– Samtidigt är de i min bok ganska dåliga på att göra motstånd. De är inga mästare, de är ganska taffliga. Även om Rávdná försöker. 

Däremot är dottern Iŋgá, som bär berättelsen, mest undflyende, inte intresserad av att följa i moderns spår och svår att få något riktigt grepp om.

– Hon blir kvar och bara är. Hon blir väldigt passiviserad av sitt liv. Hon är dock en sådan kvinna som finns där och som jag har sett i min närhet. 

– Det svårt att skriva fram den här typen av karaktärer. Det är lättare att skriva om någon som är tydlig och förbannad som hennes mamma, som har tydligare konturer.

Elin Anna Labbas bok har beskrivits som mörk och hon har fått frågan var hon ser hopp.

– Jag har själv inte tänkt på det som en mörk berättelse, utan har till och med haft riktigt kul när jag har skrivit.

Men om hon ska peka ut mörkret, som boken i så fall är präglad av, så är det den pågående klimatkrisen. Den som alla i Sápmi befinner sig mitt i.

Boken är dessutom skriven under en tid när Labba och hennes familj, man och tre barn, flyttade från Jokkmokk till Saltdal i norska Sápmi.

– Så vi har stödmatat våra renar och vi har sett att ingenting händer. Åren går och politiken förändras inte. Den hopplösheten måste man ändå säga är närvarande. 

Elin Anna Labba drömmer om att sjön, havet och naturen en dag ska få sina egna rättigheter, sin egen röst. Såsom floder och mark har fått i bland annat Nya Zeeland.

– Jag tänker att någon dag kommer vi att komma dit även i Sverige, säger hon.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #13/2024

Sista milen utan lön: Nya skandaler hos Airmees under­leverantörer

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. Foto: Julia Lindblom

Förra året avslöjade Arbetaren omfattande missförhållanden bland Airmees underleverantörer. Strax därefter avgick bolagets vd. Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. 

Det här är del ett av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön.

Det är en kall eftermiddag i februari i en söderförort till Stockholm när Arbetaren möter upp Andrij.

Andrij kom till Sverige i samband med att kriget i Ukraina bröt ut våren 2022. Genom en kontakt från en vän fick han omgående arbete inom budbranschen på en underentreprenör till gigföretaget Airmee, nämligen Amek Entreprenad. 

Han är nu en av många arbetare som Arbetaren varit i kontakt med och som sedan snart ett år fortfarande väntar på sina löner. 

Andrij berättar att arbetet på Airmee var hårt och slitsamt, och att buden på företaget fick betalt per stopp. Det bekräftas också i flera anställningsavtal, där det står att förare fick mellan 9 till 12 kronor per stopp. 

– Svenskarna skulle aldrig ta den här typen av arbete. De kan möjligen vara chefer på företagen i budbranschen. Om en svensk arbetade på jobbet jag haft en vecka skulle hen säga “det här gör jag aldrig om”, säger han.

Men efter att Andrij hade arbetat i över ett år på företaget slutade plötsligt lönen att komma. Den sista lönen betalades aldrig ut, och nu är Amek skyldig honom över 21 000 kronor.

Tidigare problem med underleverantörer och konkurser

Arbetaren har i flera reportage rapporterat om omfattande missförhållanden på budföretaget Airmee. 

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. De har formellt inget arbetsköparansvar, utan erbjuder endast en plattform för tjänster. 

I stället är det underleverantörerna som har det formella ansvaret. 

En av dessa underleverantörer, skandalföretaget Ripro Holding, kastades ut från såväl Airmee som Budbee. Företaget var indraget i en utredning om grova skattebrott, bokföringsbrott, svartarbete och penningtvätt.

Arbetaren kunde som första tidning i somras avslöja att bolaget gått i planerad konkurs, för att sedan åter uppstå under liknande företagsnamn. Något som senare även Dagens industri rapporterade om. Granskningarna i media ledde till att Airmee bröt kontraktet med Ripro Holding. Några dagar efter avslöjandet avgick även Airmees vd Julian Lee och ersattes med Elin Morales Härén.

Andrij är en av många leveransbud som fortfarande väntar fortfarande på månadslönen från Amek. Foto: Julia Lindblom

Nya skandaler hos Airmees underleverantörer

Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. Samtidigt hopar sig betalningsförelägganden hos Kronofogden.

Flera av Arbetarens källor menar att Amek, företaget som inte betalade ut Andrijs lön, var en underentreprenör till Tranda Transport AB.

Tranda Transport AB är en av logistikjättarna Airmees och Budbees största underleverantörer och tvingades, vilket Dagens Industri rapporterade om, förra året till rekonstruktion. Därmed riskerar skattebetalarna en förlust på nästan 10 miljoner kronor.

Buden på Tranda Transport arbetar nu på provision. Det bekräftar anställningskontrakt som Arbetaren tagit del av och som visar att buden erbjuds endast 12 kronor per utkörning.

Andrij berättar att kollegorna skrev till chefen på Amek för att be om de uteblivna lönerna, men inte fick något gensvar.

– Vi var underleverantörer till Tranda. Redan den 20 maj, några dagar innan löningsdagen, kände vi på oss att vi inte skulle få ut våra löner. Vi skrev till chefen på Tranda, som skrev till chefen på Amek. Han sa att han skulle betala lönerna. Chefen på Tranda delade upp betalningarna i två. Först förde hon över en mindre summa, och chefen på Amek betalade en del av lönerna med de pengarna. Men den andra större summan som Tranda förde över behöll han själv och stack, berättar Andrij.

Trandas ägare Cora Boreaux bekräftar att Tranda AB tidningar har anlitat Amek som underentrepenör, men har enligt henne uppfyllt sina skyldighet i avtalet.

– Vi har inte överfört pengar till något bolag, utan betalat fakturor. När vi anlitar någon som en underentreprenör så får vi betala för den tjänsten. I förlängningen utgår vi från att vår kund i sin tur följer den svenska lagen och betalar sina kostnader. Vi har uppfyllt våra skyldigheter enligt avtalet och betalat fakturorna, säger hon.

Enligt Cora Boreaux sade de upp avtalet med Amek för att de anade missförhållanden.

Chefen svarar under falskt namn

När Arbetaren når en ansvarig på Amek genom ett telefonnummer, som flera anställda tidigare använt sig av, säger personen att den varken känner till Amek eller Tranda. Personen säger att han inte är anställd för tillfället och utger sig i stället för att heta “Steven”.

– Det här numret kanske tillhörde någon annan tidigare, säger personen i telefonen.

Anställda Arbetaren talar med bekräftar dock att det är deras gamla chefs röst i telefonen.

Fordon flyttades över i samband med konkurs

Förra våren berättade Arbetaren om Mohammed som arbetade på en annan av Airmees underleverantörer, Amrra. Han fick inte fick ut sin lön trots att han under slavliknande villkor arbetade fem dagar i veckan, sju timmar om dagen i en och en halv månad. 

Amrra gick i konkurs i maj 2023, och hade vid tidpunkten skulder på 4 722 230 kronor. 

Utdrag ur fordonsregistret som visar hur bilar flyttats över mellan bolagen. Foto: Privat

Arbetaren har granskat hur fordon som tidigare ägts av Amrra, tagits över av Amek Entreprenad bara några månader innan företaget gick i konkurs. Det här visar flera utdrag ur fordonsregistret. I dagsläget äger dock inte Amek längre några fordon och lastbilarna har i många fall blivit avställda. 

En fortsatt granskning av alla inblandade företag har bland annat visat följande kopplingar mellan Amek, Amrra och Tranda:

I Amrras bolagsstyrelse satt en kvinna som styrelsesuppleant sedan november 2021, som senare tillträder som styrelseledamot i Amek AB i december 2022, endast några månader innan Amrras konkurs. 

Samma sommar, i juni 2023, bildas ytterligare ett företag, Arcabo Transport. I styrelsen sitter personer som Arbetarens källor menar haft arbetsledande positioner på Amek och Amrra. Flera bilar i bolaget har tidigare tillhört Amrra och Amek. 

Tranda, Amrra och Amek och skatteskulderna 

Enligt Arbetarens källor har Tranda inte bara kopplingar till Amek och Amrra. De har också varit knutna till ett annat budbolag som nyligen gick i konkurs, Occada AB. 

I bolagsstämman vid Occada deltog en annan person som sitter i Trandas bolagsstyrelse som justerare av protokollet. Occada gick i konkurs i april förra året.

En av Airmees alla underleverantörskedjor. Här med företaget Tranda som utkontrakterat arbete till Amrra, som gått i konkurs för att sedan uppstå som företaget Amek Entreprenad.

Enligt förvaltningsberättelsen från konkursen skulle bolaget bedriva bud- och kurirverksamhet åt Airmee, men var även underentreprenör för Bird och samlade in elsparkcykar åt bolaget. 

Personalomsättningen på bolaget var hög. Mellan 2020 och 2023 hade Occada cirka 100 olika anställda och som mest ungefär 13 anställda samtidigt. Bolaget var aktivt i drygt tre år och är i dag skyldiga närmare 2,5 miljoner i skattepengar. 

Uteblivna löner

Andrij letar i dagsläget efter ett nytt jobb. Han har ont om pengar och behöver den innestående lönen för att försörja sin familj. 

– Sverige sträcker ut en hand för att hjälpa, men har två händer från att ta ifrån en allt. Det har gått snart tre år men jag kan inte säga att det blivit bättre för oss migrantarbetare som kom till Sverige från Ukraina, säger han.

Arbetaren kommer att fortsätta att följa utvecklingen inom budbranschen.

Andrij heter egentligen något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier.

Läs de andra delarna av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön 

Del ett: Nya skandaler hos Airmees underleverantörer 
Del två: Slavliknande villkor på Amek 
Del tre: Ägaren tar avstånd från tidigare partnerbolag

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Ledare #13/2024

När bjuder ni in Solidariska byggare, regeringen?

Arbetarens tillförordnade chefredaktör Amalthea Frantz om arbetsplatsolyckor.
Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Magnus Lejhall/TT. Kollage: Arbetaren

”Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, vågar du bjuda in Solidariska byggare nästa gång?” Amalthea Frantz om regeringens partssamtal om de ökade dödsolyckorna på arbetsplatserna.

Den gångna veckan har Sveriges regering sysslat med många träffar, uttalanden och pressmeddelanden. Det har handlat om allt från utrikespolitik till a-kassa. Nyheterna har inte varit goda.

Ett ämne som hade kunnat mynna ut i något lite mer hoppfullt, kanske till och med kraftfullt, är samlingen kring arbetsmiljö och de ökade dödsolyckorna.

I pressutskick har vi fått veta att regeringen kallat till ”samtal med parterna”. De började förstås med arbetsköparna. Då var statsminister Ulf Kristersson (M) med.

Statsministern inte med

Sedan var det dags att träffa arbetstagarnas representanter, LO-förbundet Byggnads. De fick nöja sig med att möta arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, samt biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L). Samtidigt brann det bokstavligen på en arbetsplats i branschen, med ett förmodat dödsoffer som följd.

Regeringens möte har än så länge inte skapat några stora rubriker. Eller så mycket att förvänta sig, vad det verkar. (Att regeringen vill att Arbetsmiljöverket ska rikta in sig på fler fysiska oanmälda inspektioner är förvisso bra, men det uttalandet kom redan i mitten av december, efter hisskatastrofen i Sundbyberg.)

Byggnads ordförande Johan Lindholm säger efter mötet till tidningen Byggnadsarbetaren att de önskar en kriskommission med byggbranschens parter och representanter från regeringen. Och: ”Vi blev inte lovade något, men de uttryckte tacksamhet över att vi var där.”

Inte så hoppfullt alltså. Men ingen borde vara förvånad.

Samtal utan representation

Vilka är ”parterna”? Visst borde alla de arbetare som kommit till Sverige för att jobba i just byggbranschen räknas? Dem har ju Byggnads till stor del misslyckats att organisera. Särskilt jämfört med relativt lilla SAC Syndikalisterna, som har något tusental sådana medlemmar bara i Stockholm, i facket med namnet Solidariska byggare.

Kort sagt: Migrantarbetare är överrepresenterade vad gäller arbetsplatsolyckor.

LO-facken har under lång tid misslyckats med att, eller inte velat, organisera sådana arbetare i någon större utsträckning.

Att det på papperet finns regler och kollektivavtal spelar inte stor roll för den faktiska säkerheten på mängder av byggen.

Ett sätt att få höra om verkligheten på de värst utsatta arbetsplatserna hade förstås varit att bjuda in de berörda som organiserat sig syndikalistiskt.

De dödliga olyckorna ökar.

Bjud in de värst utsatta

Ett sätt att, med tanke på ovanstående, få höra om verkligheten på de värst utsatta arbetsplatserna hade förstås varit att bjuda in de berörda som organiserat sig syndikalistiskt. Men ingen syndikalist har sett till någon inbjudan till veckans träff med regeringen.

Vi vet ju att det inte är i ”samtal med parterna” som verklig förändring sker. Men ändå, visst vore det intressant att höra samtalet?

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, vågar du bjuda in Solidariska byggare nästa gång? Annars kan de säkert ta det direkt med Ulf, om det passar bättre.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Kultur #12/2024

Barnen blir osynliga i gestaltning av längtan och vånda

Författaren Sara Martinsson och hennes bok Kvinnor utan barn. Till höger skådespelerskan Nina Zanjani i Yerma.
Journalisten och författaren Sara Martinsson. Till höger Nina Zanjani i rollen som Yerma. Foto: Banfa Jawla

Skaffa barn eller inte? Frågan är personlig men har en sådan bäring på familj och samhälle att det ofta är svårt att bortse från omgivningens tryck och förväntningar. Men vilket sätt beskriver bäst dessa kast mellan längtan, skräck och yttre krav? Statistik eller poetisk gestaltning?

1900-talet utnämndes till Barnets århundrade, vilket var titeln på Ellen Keys stridsskrift med samma namn, som kom ut just år 1900. 1800-talets barn levde i fasa, och uppmärksamheten kring deras liv och rätt fick stora genomslag.

I Sverige och andra länder blev det förbjudet att misshandla och förgripa sig på barn. De fick rätt till utbildning och tycka till om vårdnadshavare. Mindre barn skulle inte arbeta eller användas i krig. På många sätt blev barn synliga under detta århundrade, och fick allt fler att förstå och kämpa för deras rätt till egna perspektiv.

Ellen Key.
Ellen Key. Foto: TT

Barn i vårt århundrade

Man är benägen att tänka att det skett en tillbakagång under vårt århundrade. Runt om i världen mördas och torteras barn, i vår tid, inför våra ögon.

Några siffror: Rädda Barnen rapporterar att över 11 000 barn har dödats i Gaza sedan den 7 oktober 2023. Det brittiska försvarsministeriet uppger att 11 000 ukrainska barn under Rysslands anfall kidnappats för att ”omskolas”. Men också på andra ställen i världen svälter och dör barn i tiotusental i krig och klimatrelaterade kriser. 

Värdens, historiens och samtidens barn har sålts och köpts, ofta inför omvärldens ögon. Barn har systematiskt kidnappats och ”fostrats” för att ingå i en fascistisk maktapparat, exempel finns från alla tider och världsdelar, under 1900-talet från Spanien efter inbördeskriget, Nazitysklands Lebensbornsprojekt, under 1970-talets fascistövertagande i Argentina och Chile.

Den globala adoptionsindustrin har haft systematiska inslag av vinstintresse vilket har lett till att strömmar av barn från bland annat Latinamerika och Korea stulits och sålts till Europa och USA. Äger barnet någonsin sin egen berättelse?

Barnafödande som norm, tryck och livsstil

Journalisten och författaren Sara Martinsson utgår i sin bok Kvinnor utan barn. Om reproduktion och livets mening, som närmast fungerar som ett långt reportage, från sina egna tankar om vad det får för konsekvenser att avstå ifrån att ”skaffa barn”.

Särskilt rör hon sig kring barnafödande som norm, tryck och livsstil. För kvinnor alltså. Första delen av boken handlar om hur kvinnor historiskt kopplats samman med barnafödande, och basen i tankegången hämtas till stor del från de gamla grekerna och Bibeln. Är dessa verkligen det fundament som vi fortfarande står på i alla frågor om natur kontra kultur, börjar man snart fundera över.

Så småningom kommer exemplen från mammor i generationer för inte så länge sedan, om läkarvetenskapens framgångar som möjliggör barnalstrande även för den som för bara ett sekel sedan var dömd till att inte kunna välja. 

Demonstration för rätt till abort. St Louis, Missouri, USA 1972
Demonstration för rätt till abort. St Louis, Missouri, USA 1972. Foto: TT

Andra har svårt att välja på grund av konkreta lagar och regler, som hedersproblematik i familjen eller abortförbud. Framåt slutet av boken citeras Ungerns talman Lázzo Kövér: ”Att skaffa barn är en offentlig angelägenhet, inte en privat. (…) Barnlösa människor är inte normala. De står på dödens sida.”

Sara Martinsson skriver: ”Styrkan i orden är talande för var kvinnor utan barn befinner sig politiskt just nu. Kanske kan man till och med gå så långt som att påstå att 2020-talet är en ny historisk höjdpunkt för politiseringen av kvinnors förmåga att ge liv.”

Statistik övertygar inte

Vare sig man köper denna slutsats eller inte – efter en rad ordentligt brutala nedslag i historiens växlande konsensus kring vilka konster kvinnor ska eller inte får utföra med sina kroppar – finns en poäng här: en person med livmoder förvandlas lätt till en lekboll i händerna på ett maktlystet samhälle. Rapporterna duggar utan tvivel tätt i vår tid, som sagt. 

Trots att Kvinnor utan barn är späckad, verkligen späckad, med statistik och exempel övertygar den inte på grund av detta. All statistik och de många citaten i Martinssons bok mer än antyder att de skulle vara bevis på hennes tes att barnlösa kvinnor betraktats som mindre relevanta – men ofta är det svårt att värdera dem.

Samtidigt sår de lite förrädiskt tanken att de som valt barnalivet mer eller mindre förförts, eller närmast tvingats in i det. Men vad är det som säger att beslutet att avstå är ett beslut med mer integritet än att inte göra det? Kvinnor utan barn leder inte detta i bevis, trots alla sina siffror. 

Charles Foster: Sara, Hagar, Sara och Abraham. Charles Foster 1897.
Hagar, Sara och Abraham. Bild Charles Foster 1897. Foto: Wikimedia Commons

Paradoxalt känns de också mindre relevanta än den hävd, tradition, skam, samhälle, kultur, vidskepelse och moral som krälar runt frågan. 

Gestaltning mer effektivt än siffror

Att läsa boken som en mer personlig berättelse kring vad en har att brottas med i valet att inte ”skaffa” barn ger betydligt bättre utdelning. Där fångar Martinssons historiska berättelse upp en kör av kloka röster som känns relevanta. 

Och när Martinsson går in i enskilda berättelser (historiska eller ej), som till exempel den 90-åriga Sara, en av Bibelns kändaste kvinnliga gestalter, kommer hon nära det som jag ser som bokens ärende.

Bibel-Sara är barnlös i ett obarmhärtigt släktbesatt sammanhang (där släktled efter släktled räknas upp i oändliga rader på manssidan, från Adam och Eva fram till Jesu tid).

Situationen får enorm tyngd eftersom Abraham sedan gammalt ingått ett förbund med Gud att hans ättlingar ska ärva landet. Efter att ha övertygat maken om att göra barn med familjens slavinna Hagar blir Sara själv välsignad med ett eget barn. En historia att fundera över med sina inslag av plikt, tvång och panik.

Under olika tider har vägran att ”sätta barn till denna värld” uttryckts, i förtvivlan och med tanke på den som ska födas in en skrämmande tillvaro. Eller som en rent politisk handling, som Aristofanes pjäs Lysistrate från 411 före vår tideräkning ofta tolkats, då kvinnorna går i ”kärleksstrejk” för att vägra leverera kanonmat eller kungliga arvingar som spelpjäser i ett hierarkiskt patriarkat. 

I García Lorcas dramatik

Den spanska poeten och dramatikern Federico García Lorca (1898–1936) har blivit känd som tung uttolkare och kritiker av traditionell folkdiktning i särskilt Andalusien i södra Spanien. Han växte upp i en konservativ miljö med relativt välbärgade föräldrar, men var socialist, och förlöstes som dramatiker under en vistelse i New York 1929–1930 där han mötte modernismen och surrealismen och vågade gestalta motsättningarna och förtrycket med dessa verktyg.

Under det tidiga 1930-talet reste han med sin egen teatergrupp La Barraca runt på andalusiska landsbygden och framförde pjäser som han skrev, och som har blivit klassiker. Stycken som Bernardas hus, Blodsbröllop och Yerma spelades i skjul och skolor, var än man kunde hysa in sig. Och de har aldrig slutat sättas upp, på små källarteatrar likväl som på stora scener i Europa och USA, spelas de år efter år. 

Nina Zanjani och Christopher Lehmann i García Lorcas pjäs Yerma på Dramaten.
Nina Zanjani och Christopher Lehman (som Federico García Lorca) i Yerma på Dramaten i Stockholm. Foto: Banfa Jawla

Pjäserna berättar om en trång och strängt traditionell livsstil på landsbygden eller i mindre samhällen. Hedern står i fokus, men särskilt kvinnor vägrar inordna sig trots tvång och våld. Åldriga seder stänger dem inne, skräcken för att bryta mot dem handlar om att familjen och hela släkter hamnar på obestånd. Kvinnorna liksom barnen blir livsviktiga byten i handeln om överlevnad. På var och en ligger ansvaret för en hel släkt, och bara misstanken om avvikelse kan innebära ett krav på en man att mörda. 

Rakt in i kroppen – men utan barnens röst

För Yerma i den sistnämnda pjäsen i Lorcas landsbygdstrilogi är hennes barnlöshet en tragedi. Alla byns kvinnor föder och talar om moderskapet som en självklarhet. Yerma blir en anomali och en utmaning mot det normala – det är hennes stora lidande.

García Lorca var homosexuell och led själv ett utanförskap på grund av detta, och pjäsen antyder att Yermas make har svårigheter att upprätthålla sin roll som äkta make med kravet att avla barn. Hon mördar honom som bär skulden till hennes utanförskap.

Dramaten har satt upp Yerma på stora scenen i en otroligt vacker föreställning, som ligger långt från landsbygdens kackel men nära byns historiska grupptryck och utspelar sig helt i en modern och avskalad scenografi. Här är de politiska och filosofiska aspekterna på frågan om föräldraskap och barnet som symbol i totalt centrum.

Äktenskapet är arrangerat, och författaren García Lorca, som brottades med sin identitet och lust, finns i denna uppsättning med på scenen som en del i makens icke-lust på familjebildning (som det ju heter). Här är det han som mördas, av den förtvivlade Yerma, på grund av sin brist på pliktuppfyllelse gentemot samhälle och norm.

I en enaktare på dryga timmen serverar García Lorca verktygen för att känna hur frågan kring föräldraskapet biter rakt in i både samhällskroppen och den helt egna, kanske längtande kroppen. Här finns också en enormt stark hotbild, en närvaro av våld som känns helt relevant. 

Men liksom Sara Martinssons bok handlar den väldigt lite om just barnen, och deras intresse. Kanske skulle frågan vinna på att föra fram deras perspektiv i en tid då deras århundrade fasades ut förskräckande snabbt. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Signerat #12/2024

Den fria rörlighetens hyckleri

Shabane Barot, läkare och skribent. Foto: Pontus Lundahl / TT

“Att rika människor kan köpa sig ett europeiskt pass väcker säkert indignation hos många. Att miljontals andra, och i synnerhet de som bäst behöver det, helt saknar legala möjlighet att röra sig fritt i världen framstår dock som naturligt eller kanske rent av önskvärt”. Shabane Barot om pass, ofri rörlighet och omdefinierade medborgarskap.

Ulf Kristersson har på sätt och vis rätt: ett pass är så mycket mer än en resehandling. Det visste Adolfo Kaminsky, legendarisk förfalskare i det naziockuperade Frankrike som avled ifjol vid 97 års ålder.

Den självlärde kemisten och fotografen Kaminsky – vid tiden sjutton år gammal – producerade mängder av falska identitetshandlingar som räddade livet på uppskattningsvis tiotusen franska judar.

Efter andra världskrigets slut fortsatte han att tillverka falska papper åt bland annat den algeriska motståndsrörelsen FLN, anti-apartheidaktivister, motståndare till diktaturerna i Spanien och Grekland och latinamerikanska oppositionella, något som framkommer i journalisten Adam Shatz fina porträtt av Kaminsky som publicerades i London Review of Books förra året.

”Mitt liv som förfalskare”, säger Kaminsky till Shatz, ”har utgjort ett oavbrutet motstånd mot nazism, ojämlikhet, segregation, orättvisa, fascism och förekomsten av diktaturer”.

Passet har en central funktion i det maskineri som reglerar den fria rörligheten världen över. Vissa pass är knappt värda pappret de är tryckta på, medan andra har förmågan att öppna dörrar och garantera basala rättigheter. De sistnämnda är hårdvaluta, som designteoretikern och antropologen Mahmoud Keshavarz (i transparensens namn: vi känner varandra) visar i sin forskning.

I boken The design politics of the passport (2019) diskuterar Keshavarz den växande marknaden för ”Citizenship by investment”, där företaget Henley & partners utgör en av de främsta aktörerna. De marknadsför sig mot ”internationellt mobila entreprenörer och investerare” som med företagets hjälp kan köpa sig ett åtråvärt medborgarskap och tillhörande pass i ett land som Malta eller Grekland.

Rörlighet som klassmarkör

Den produkt som Henley och de stater som samarbetar med företaget säljer är fri rörlighet: möjligheten att resa obehindrat för den som kan hosta upp x antal miljoner. Att rika människor kan köpa sig ett europeiskt pass väcker säkert indignation hos många. Att miljontals andra och i synnerhet de som bäst behöver det helt saknar legala möjlighet att röra sig fritt i världen framstår dock som naturligt eller kanske rent av önskvärt.

I ett globalt system utformat för att hålla människor borta från världens rika länder löper den som flyr krig, fattigdom eller klimatförändringar en enorm risk att utsättas för våld och övergrepp. Flyktingar förgås i läger, drunknar i havet eller försvinner på andra sätt vid Europas gränser. Samtidigt prioriteras den inre gränskontrollen. Enligt Tidöavtalet ska alla anställda i offentlig sektor åläggas en anmälningsplikt vilket skulle innebära att Sveriges inre gränser dras på sjukhus, bibliotek och i kollektivtrafiken. Den som saknar ID-handlingar är inte bara utestängd utan också villebråd.

Snaran dras åt även för de medborgare som invandrat hit. Udden i Kristerssons kommentar om att medborgarskapet är mer än en resehandling är ju riktad mot landets invandrare: de måste vara beredda att ”med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar, vårt sätt att leva”. Ytterst öppnar Kristersson för en skiktning av svenska medborgare i två kategorier – de som måste bevisa sin rätt att leva här och de som på ett naturligt sätt är hemmahörande.

När medborgarskapet omdefinieras

Justitieminister Gunnar Strömmer annonserade innan årsskiftet att han tillsatt en utredning av möjligheterna att säga upp personers svenska medborgarskap och därmed göra dem statslösa.

Utredningens slutsatser presenteras i december. Några dagar senare gick Sverigedemokraternas partisekreterare Mattias Bäckström Johansson ut med ett förslag om att dra tillbaka medborgarskapet för invandrare som ”sviker sina medborgerliga plikter”, en potentiell valfråga år 2026.

Ett pass kan återkallas eller ogiltigförklaras och medborgarskapets innehåll omdefinieras. Kanske befinner vi oss nu i början av en sådan process. Utgången är långt ifrån given: den bestäms av de sociala och politiska styrkeförhållandena i vårt samhälle och av det motstånd vi förmår att mobilisera mot en ordning som syftar till att straffa och kringskära människors livsmöjligheter.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Utrikes #12/2024

Syndikalistiska studenter organiserar sig i krigets Ukraina

Studenter från Ukrainas syndikalistiska studentkår samlade i Kiev för att diskutera protestplaner och stora och små vardagliga problem. Foto: Volodya Vagner

Ukrainas syndikalistiska studentkår fortsätter träffas och organisera sig trots kriget. Problemen de brottas med hopar sig, såsom att inte kunna skriva prov på distans utan behöva resa till universitetet, inställda utbetalningar av studiebidrag och iskalla studentrum. Arbetaren har besökt ett av deras möten i Kiev.

Det är en vinterkväll i Kiev och ett drygt dussintal studenter från Ukrainas syndikalistiska studentkår har samlats i en möteslokal. Väggarna pryds av konstnärliga hyllningar till historiska och nutida ukrainska hjältar. På en av teckningarna syns beväpnade frivilliga vid Donbassfronten. De poserar med anarkistflaggor. I molnen bakom dem syns Nestor Machno, anarkistledaren som i samma landsdelar, men ett sekel tidigare, stred mot såväl den röda som den vita armen. Men mötet som pågår denna kväll handlar om mer vardagliga kamper.  

– Vi borde organisera protester vid KNU, vädjar Mychailo, en långhårig kille i tjugoårsåldern som inte vill uppge sitt efternamn. KNU är Kievs statliga universitet, där han pluggar. 

Men alla mötesdeltagare är inte övertygade om förslaget.

– Jag tror inte att det finns potential för mer än några dussin deltagare, invänder en.

– Visst är det bra att ta initiativ, men protest bara för protestens skull är fel väg, flikar en tredje in. 

Debatten är livlig och stämningen god.

– Låt Anton komma till tals, han har haft handen upp i flera minuter, säger mötesordföranden vid ett tillfälle, och pekar mot laptopen, där en deltagare finns med på videolänk. 

På bordet står tekoppar och ölburkar, och det ligger utspridda klistermärken med slagord som ”Bara enade är vi starka” och ”Utbildning är en rättighet, inget privilegium”. Diskussionen som pågår handlar om ett beslut på Ukrainas största universitet, om att studenterna måste avlägga sina prov på plats, vilket drabbar de som pluggar på distans efter att ha tvingats på flykt av kriget.

En studenternas fackförening

Studenterna som samlats denna vinterkväll tillhör Prjama Dija (”Direkt Aktion”), Ukrainas syndikalistiska studentkår. Eftersom organisationen anser att studierna är en del av den övergripande sociala reproduktionsprocessen, alltså det arbete som krävs för att samhället ska gå runt, beskriver den sig som en studenternas fackförening.

Efter någon kvart når mötet konsensus om att bordlägga protestplanerna och går vidare i dagordningen. Utöver KNU finns flera andra universitet representerade bland de deltagande studenterna, och listan över deras problem är lång.

Studenter på plats och på distans deltar på mötet i Kiev. Foto: Volodya Vagner

Krigsrelaterade problem för studenterna

Många av frågorna är krigsrelaterade: Eftersatta skyddsrum, studiebidrag som staten inte längre betalar ut i tid och iskalla studentbostäder och föreläsningssalar, vars fönsterrutor eller värmesystem har slagits ut av ryska luftangrepp. Men även om kriget alltid är närvarande, finns även mer vardagliga punkter. Under mötet diskuteras ett samarbete med en feministisk vänorganisation och det skrattas åt en libertariansk studentförening, som man betraktar som sin ideologiska motståndare.

Studentrörelsen Prjama Dija har en lång, men uppbruten historia. Redan på nittiotalet organiserade sig ukrainska studenter i flera år under samma namn. På 2010-talet återföddes studentkåren på nytt, och gjorde under Maidanrevolutionen 2014 rubriker med en ockupation av det ukrainska utbildningsministeriet, innan den återigen försvann från den politiska scenen. Runt 2016 följde ytterligare en kortlivad aktiv fas.

Studentkår som politisk skola

Under sin cykliska existens har organisationen satt studenternas behov och progressiv politik på dagordningen. Men en lika viktig funktion har varit den som politisk skola. Många av Ukrainas ledande intellektuella och aktivister på vänsterkanten i dag är veteraner ur tidigare generationer av Prjama Dija. 

Före detta medlemmar finns bland annat inom Sotsijalnyj Ruch, landets mest framträdande vänsterorganisation, inom nätverket Solidarity Collectives, som utrustar fackliga och vänsteraktivister som tjänstgör i armén, och inom redaktionen för Spilne, som kan liknas vid en ukrainsk motsvarighet till tidningen Brand.

För ungefär ett år sedan, i kölvattnet av den allmänna samhälleliga mobilisering som Putins krig mot Ukraina medfört, återuppstod Prjama Dija för fjärde gången. Enligt Artiom Remizovskij, doktorand i kulturvetenskap vid Kiev-Mohyla-akademin, som gick med i somras, bygger man vidare på det fundament som lagts av tidigare generationer.

– Vi har ärvt kontakterna, de juridiska strukturerna, det politiska perspektivet, och organisations-principerna, förklarar han. Även om Prjama Dija i dagsläget inte är någon massorganisation, menar han att den likväl behövs.

– De befintliga kårstrukturerna kontrolleras ofta av universitetens administrationer, och det är få som engagerar sig i dem.

Protester är inte helt förbjudna i Ukraina trots kriget. Foto: Volodya Vagner

Om inget annat, så visar Prjama Dija att det går att organisera sig och vinna segrar, till och med i dessa tider. Tvärtemot vad många tror, är protest nämligen inte helt förbjudet, trots det rådande krigstillståndet.

– I regionerna Kiev och Lviv föreligger det i själva verket inga sådana inskränkningar, och det enda som krävs är att man informerar de lokala myndigheterna om planerade aktioner, förklarar Artiom Remizovskij.

I november lyckades man i Lviv åstadkomma en, enligt honom, nämnvärd seger på just denna väg. Där hade den ökände nationalisten och lingvistikprofessorn vid Lvivs Polytekniska Universitet Iryna Farion gjort uttalanden om att ukrainska soldater som talar ryska inte är riktiga ukrainare. Efter en protestkampanj, där Prjama Dijas lokalavdelning i Lviv var drivande, fick hon sparken.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984