Del 2: För stora för att falla

Med världsekonomin i fritt fall under hösten 2008 gick Sveriges finansminister Anders Borg en svår balansgång. Samtidigt som han var sträng i sin dom över det ansvarslösa agerande som orsakat krisen var han noga med att lokalisera roten till det onda utanför Sverige. Det var ”rå girighet och ett vårdslöst risktagande i framför allt amerikanska banker” som nu drabbade hela världen, förklarade Borg efter en utfrågning i finansutskottet. [14]

Men om ”rå girighet” orsakat krisen blev det snart uppenbart att det var en sjuka som spridit sig även till Sverige. En intensiv diskussion om bonussystem och kortsiktig vinstjakt blossade upp efter att staten i november tog över den anrika investmentbanken Carnegie, som förts till ruinens brant genom vårdslös kreditgivning och regelbrott. Banken omstrukturerades för att snabbt säljas vidare till nya privata ägare, medan insättare och långivare skyddades från förluster. Carnegie-skandalen följdes drygt ett år senare av en härva i konkurrenten HQ Bank, som fick sitt banktillstånd indraget efter att i flera år mörkat förluster i sin tradingverksamhet. [15]

I fokus för de svenska bankernas expansion stod de baltiska länderna.

Ännu allvarligare var dock att flera storbanker låtit sig ryckas med i ett allt vildare risktagande i jakten på nya marknader. I fokus för de svenska bankernas expansion stod de baltiska länderna.

Efter Sovjetunionens fall och omställningen till marknadsekonomi var Swedbank den första större utländska banken som gick in i regionen på 90-talet. Under 00-talet pågick en rasande kapplöpning om marknadsandelar med tre svenska storbanker i spetsen: Swedbank, SEB och Nordea. Swedbank ledde jakten och hade snart fler privatkunder i Baltikum än i Sverige. [16]

 

Den stora kapplöpningen

Swedbank ”ställde ut bankkort till baltiska barn och körde reklamfilmer om hur bra och billigt det var att låna”, skriver Birgitta Forsberg i boken Fritt fall: spelet om Swedbank. [17] ”På en reklamfilm borrade familjen i bostadens golv – och vips sprutade det upp svart, blank olja ur golvet. Budskapet var att balterna skulle använda sina bostäder som panter när de ville låna pengar”. Bostadspriserna och konsumtionen av dyra importerade bilar sköt i höjden. Ekonomin växte med rekordfart och Estland, Lettland och Litauen började kallas för ”de baltiska tigrarna”. Men grunden för det baltiska undret var att de svenska bankerna pumpade in pengar. Långivningen fördubblades vartannat år. [18]

Framgångarna i Baltikum väckte bankernas aptit på fortsatt expansion. Både SEB och Swedbank satsade i Ukraina, som med 47 miljoner invånare och ett outvecklat banksystem såg ut som en riktig guldgruva. Och expansionen följde samma mönster som i Baltikum: år 2007 fördubblade Swedbanks ukrainska dotterbank sin utlåning och året därpå ökade den med 70 procent. [19]

Våren 2007 presenterade Swedbank även ambitiösa planer för expansion i Ryssland. Sex nya kontor skulle öppnas i Moskva och Sankt Petersburg med målet att nå en miljon privatkunder på några års sikt. Liksom Baltikum framstod Ryssland som en obearbetad marknad. Förutom sitt västerländska varumärke var Swedbanks främsta konkurrensfördel att man erbjöd ”bostadslån med långa amorteringstider”, som nu alltså skulle erbjudas ryssar som tidigare aldrig haft möjligheten att låna pengar.

Svenska banker var inte de enda som blickade österut under 2000-talets första år. Ekonomisk liberalisering efter Sovjetunionens fall och flera länders inträde eller förväntade inträde i EU hade öppnat nya marknader för västeuropeiska storbanker. Det var en guldrusch där bankerna snabbt mutade in sina områden under knivskarp konkurrens och ofta blinda för riskerna. När finanskrisen bröt ut hade hela 17 utländska banker etablerat sig i Ukraina, trots politisk instabilitet och utbredd korruption.

Valutaunionen EMU skapade en integrerad finansmarknad men skapade också stora obalanser när greker och spanjorer plötsligt kunde låna pengar till samma låga räntor som holländare och tyskar. [20] De baltiska länderna var visserligen ännu inte med i EMU men hade knutit sina valutor till euron inför ett framtida inträde, och utländska banker erbjöd lån i euro till låga räntor. När Internationella valutafonden och andra bedömare varnade för överhettning i flera länder var det ingen som ville lyssna. Den bank som valde en försiktig strategi och började bromsa sin utlåning skulle ju snabbt tappa marknadsandelar till konkurrenterna.

Men under 2007 började luften pysa ur bubblan och i oktober 2008 kollapsade det ukrainska banksystemet när insättare rusade till bankerna för att ta ut sina besparingar. På tre veckor togs motsvarande 21 miljarder kronor ut ur landets banker. Sex banker togs snabbt över av staten och landets valuta rasade.

Det stora hotet mot de svenska bankerna kom dock från Baltikum. Under 2007 fick allt fler låntagare problem med att betala räntan på sina lån. När bankerna blev nervösa och började bromsa sin utlåning förstärktes den ekonomiska nedgången ytterligare.

De baltiska länderna var visserligen ännu inte med i EMU men hade knutit sina valutor till euron inför ett framtida inträde, och utländska banker erbjöd lån i euro till låga räntor.
De baltiska länderna var visserligen ännu inte med i EMU men hade knutit sina valutor till euron inför ett framtida inträde, och utländska banker erbjöd lån i euro till låga räntor. Foto: Vidar Ruud/NTB/TT

Räddaren i nöden

De svenska bankernas exponering mot Baltikum gjorde dem extra sårbara när den globala finanskrisen bröt ut. Liksom de svenska bankerna hade amerikanska banker ägnat sig åt riskfylld långivning till hushåll med mycket osäker betalningsförmåga. Lånen paketerades i komplexa värdepapper som fick högsta kreditbetyg av ansedda ratinginstitut som Standard & Poor och Moodys och såldes vidare till investerare världen över.

Nu visste ingen vem som ägde vad eller vilken bank som stod på tur att falla. När Lehman Brothers kollapsade utbröt panik. Kreditmarknaderna frystes och bankerna ställdes inför en allvarlig likviditetskris. I land efter land tvingades politiker och myndigheter agera för att undvika en fullständig kollaps.

I sin årsredovisning konstaterade Riksgälden senare torrt att myndighetens åtgärder med en ”strikt tolkning” av reglerna bröt mot lagen, men att man beslöt att agera ”i utkanterna av det formella regelverket” eftersom följderna i annat fall hade blivit för allvarliga.

Veckorna efter Lehman Brothers fall i september 2008 lånade Riksgälden, som ansvarar för den svenska statsskulden, över 120 miljarder kronor. Pengarna investerades i storbankernas bostadsobligationer, som ingen annan ville köpa. I sin årsredovisning konstaterade Riksgälden senare torrt att myndighetens åtgärder med en ”strikt tolkning” av reglerna bröt mot lagen, men att man beslöt att agera ”i utkanterna av det formella regelverket” eftersom följderna i annat fall hade blivit för allvarliga. [21] ”När det är kris frågar man inte vilka lagregler som gäller”, som Riksgäldens chef, den före detta moderata partiledaren Bo Lundgren, ska ha uttryckt det. [22] Först genom ett riksdagsbeslut i slutet av oktober ändrades lagen så att Riksgälden retroaktivt fick rätt att låna pengar i syfte att motverka hot mot det finansiella systemet.

Parallellt med Riksgäldens stödåtgärder började Riksbanken pumpa in likviditet i det finansiella systemet. Inom loppet av några månader lånades motsvarande 400 miljarder kronor ut till svenska banker. Även här ändrades det gällande regelverket mitt under brinnande kris, så att andelen av de säkerheter som bankerna lämnar för sina lån hos Riksbanken som får vara bostadsobligationer höjdes från 25 till 100 procent. Under tiden genomförde regeringen kraftfulla åtgärder för att stärka förtroendet för de svenska bankerna. Den statliga insättningsgarantin fördubblades till att gälla insättningar på en halv miljon kronor. Samtidigt togs beslut om ett garantiprogram på upp till 1 500 miljarder kronor för de svenska bankernas lån. I juni 2009 hade staten utfärdat garantier på 354 miljarder kronor, framförallt till Swedbank. [23]

Parallellt med Riksgäldens stödåtgärder började Riksbanken pumpa in likviditet i det finansiella systemet. Att centralbankerna stod för de största insatserna under finanskrisen var en fördel för de politiska makthavarna.
Parallellt med Riksgäldens stödåtgärder började Riksbanken pumpa in likviditet i det finansiella systemet. Att centralbankerna stod för de största insatserna under finanskrisen var en fördel för de politiska makthavarna. Foto: Tomas Oneborg /SvD/TT

Att centralbankerna stod för de största insatserna under finanskrisen var en fördel för de politiska makthavarna. Som Joseph Stiglitz påpekat var det ett bekvämt sätt för politiker att ”kringgå den demokratiska processen i vetskapen om att många åtgärder inte hade något starkare politiskt stöd”. [24] Utan några politiska beslut kan vad som i praktiken är enorma subventioner ösas ut till bankerna utan att det genererar samma uppmärksamhet som om pengarna kommit direkt från statskassan. I USA fick ett räddningspaket på 700 miljarder baxas genom kongressen med hjälp av hot och mutor i form av särskilda satsningar i motsträviga kongressledamöters distrikt.

Samtidigt kunde den amerikanska centralbanken utan debatt utfärda kreditgarantier på mer än tio gånger så mycket – 7 770 miljarder dollar – fram till 2009, motsvarande hälften av värdet på allt som producerades i USA det året. [25] I Sverige ledde finanskrisen till en intensiv diskussion om bankernas bonussystem, men få tog notis om att Riksgälden bröt mot lagen för att hjälpa nödställda banker.

Samtidigt som tjänstemän på Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgälden arbetade dag och natt för att undvika en omfattande bankkris i Sverige upprepade de samma mantra utåt: det svenska banksystemet är stabilt, bankerna är i grunden sunda och tål förluster. Politiker och tjänstemän var också noga med att utforma alla stödåtgärder så att de skulle se ut som ett stöd till banksystemet som helhet, snarare än räddningspaket till specifika banker. Men som Birgitta Forsberg visat handlade många av åtgärderna i själva verket om att rädda Swedbank, som var värst utsatt på grund av bankens stora risktaganden under åren före krisen.

I själva verket hade Swedbank haft problem med sin upplåning ända sedan hösten 2007, på grund av marknadens oro för exponeringen mot Baltikum. De internationella investerarnas oro visade sig bland annat genom att priset för att försäkra sig mot en konkurs i banken genom så kallade kreditswappar var högre än för de andra svenska storbankerna. [26] Höga chefer på Swedbank ansåg att banken var utsatt för ryktesspridning och illasinnade attacker från spekulanter. Men de hade själva bäddat för krisen genom att medvetet ta allt större risker. Till exempel förlitade man sig i mycket större utsträckning på korta lån för sin finansiering, vilket är billigare men också mer riskfyllt än långa lån. Istället för att placera sina dollarreserver i säkra statspapper hade Swedbank placerat dem i amerikanska investmentbanker. Motsvarande 10 miljarder kronor hade lånats ut till Lehman Brothers med säkerhet i spekulativa byggprojekt. [27]

Swedbanks risktagande var inget olycksfall i arbetet, utan följden av en medveten strategi för att höja avkastningen på aktieägarnas kapital. År 2003 höjde bankens styrelse avkastningsmålet samtidigt som målet för aktieutdelningen till ägarna höjdes från 30 till minst 40 procent av resultatet efter skatt. Bankledningen tog också bort den fasta nivån på kapitaltäckningsgraden – det vill säga storleken på bankens buffert av eget kapital för att möta kreditförluster. [28] Bankens strategi baserades på den enkla principen att hög risk ger högre vinst.

Man lånade ut mot fastigheters värde snarare än betalningsförmåga och ”utgick från att lönerna skulle fortsätta stiga med 30 procent per år”.

Under en utfrågning i riksdagens finansutskott i februari 2010 påpekade Finansinspektionens chef Martin Andersson att bankerna upprepat ”precis samma misstag” i Baltikum under 2000-talet som i Sverige före 90-talskrisen. Man lånade ut mot fastigheters värde snarare än betalningsförmåga och ”utgick från att lönerna skulle fortsätta stiga med 30 procent per år”. [29]

Såväl grupptänk som den svenska konsensuskulturen och bristande resurser hos de övervakande myndigheterna har lyfts fram som förklaringar till bankernas agerande i Baltikum. Men den som söker psykologiska och institutionella förklaringar riskerar att glömma bort det mest grundläggande: den kapitalistiska konkurrensens tvingande logik. Som Martin Andersson påpekade styrdes bankerna helt av marknadsandelar: ”I de samtal vi hade med bankerna sade de: Stramar vi åt nu kommer någon annan av våra konkurrenter att ta över.” [30] Den bank som väljer att spela säkert får inte bara tråkighetsstämpel, utan kan snabbt bli frånsprungen av konkurrenterna.

Med facit i hand var Swedbanks aggressiva strategi kanske inte heller så dum. Rekordförlusten på över 10 miljarder år 2009 raderade visserligen ut flera års samlade vinster i Baltikum. Men redan hösten 2010 rapporterade Swedbank återigen en vinst på 7,5 miljarder. År 2013 hade Swedbanks börsvärde hämtat sig till drygt 200 miljarder, efter bottennoteringen på 19 miljarder våren 2009. För sitt risktagande på den baltiska marknaden har banken belönats med ett stort försprång mot sina konkurrenter. 15 procent av bankens totala intäkter kommer i skrivande stund från de baltiska länderna. I Estland har Swedbank lagt nästan halva marknaden under sig och även i Lettland och Litauen har banken en mycket stor marknadsandel. [31]

De svenska storbankerna har blivit ”too big to fail” – så stora att staten måste gripa in om de hotas av konkurs.

På sikt har Swedbanks investeringar i Baltikum alltså lönat sig. Å andra sidan hade banken kanske inte funnits idag utan Riksbankens och regeringens åtgärder. [32] Den viktigaste förklaringen till att de svenska bankerna upprepade samma misstag så snart efter den svåra 90-talskrisen kanske också står att finna i det som brukar kallas ”moral hazard”: tendensen att ta större risker eftersom någon annan får betala priset om det värsta inträffar. De svenska storbankerna har blivit ”too big to fail” – så stora att staten måste gripa in om de hotas av konkurs.

Stödåtgärderna under finanskrisen räddade de svenska bankerna, men stärkte också övertygelsen att staten alltid kommer att rädda dem från konkurs. Därmed har de kanske bidragit till att bädda för nästa kris.

 

Storbankerna som hotar systemet

I den moderna bankverksamhetens barndom kunde blotta ryktet om att en viss bank var på obestånd leda till en rusning av folk som ville ta ut sina pengar. Eftersom ingen bank har tillräckligt med kontanter i kassavalvet för att klara att alla låntagare begär ut sina pengar samtidigt ledde sådana anstormningar ofta till att banker gick omkull, oavsett sanningshalten i ryktet.

Banker beskrivs ofta som ett slags mellanhänder som förmedlar pengar från sparare till företag och hushåll som behöver kapital. Den bilden är i själva verket en förenkling, eftersom varje nytt lån också tillför nya pengar till ekonomin. [33] När ett nytt lån utfärdas får banken en långsiktig fordran på låntagaren, samtidigt som låntagaren får ”pengar” på sitt konto. Men dessa pengar motsvaras inte av faktiska sedlar och mynt i kassavalvet, utan representerar bara ett löfte att betala ut kontanter på begäran. I teorin kan banker fortsätta skapa ”virtuella pengar” i oändlighet – så länge de flesta av bankens kunder aldrig begär att få ut sina pengar i kontanter. Men i praktiken begränsas pengaskapandet av flera faktorer, inte minst efterfrågan på nya lån och krav på att banken ska en viss mängd kapital i förhållande till sina tillgångar.

Eftersom pengar ofta lånas ut på mycket lång sikt, ofta årtionden, kan omfattande uttag snabbt försätta vilken bank som helst i en akut likviditetskris. Men när köerna av oroade insättare ringlade utanför den brittiska banken Northern Rock i september 2007 var det den första bankrusningen i Storbritannien på 150 år. Inte för att bankernas verksamhet blivit mindre riskabel, utan för att kunderna numera litar på att staten kommer att rädda deras sparpengar om en bank hotas av kollaps.

Skyddsnätet runt bankerna har helt enkelt vuxit i takt med att de blivit större och det finansiella systemet har blivit allt mer sammanlänkat.

I den moderna kapitalistiska ekonomin agerar centralbanken som ”sista långivare” till banker med likviditetsproblem som inte kan låna som vanligt av andra aktörer på marknaden.

Ofta skyddas insatta pengar också av statliga garantier upp till ett fastslaget maxbelopp. I Sverige infördes en tillfällig insättningsgaranti under 90-talskrien, som 1996 blev permanent. Under den senaste krisen höjdes garantibeloppet i två steg från 250 000 kronor till 500 000 kronor och sedan till 100 000 euro, eller nästan en miljon kronor. Skyddsnätet runt bankerna har helt enkelt vuxit i takt med att de blivit större och det finansiella systemet har blivit allt mer sammanlänkat.

Att konkurshotade banker får statligt stöd kan tyckas stå i strid med den fria marknadsekonomins principer. Nyliberala debattörer som den svenske författaren Johan Norberg har också kritiserat sådana ingrepp för att de leder till ökat risktagande och bidrar till nya kriser. [34] Samtidigt är det ohistoriskt att påstå att dagens globala finansiella system skulle kunna existera utan formella och underförstådda statliga garantier.

Ekonomen och statsvetaren Eric Helleiner har i en klassisk studie visat hur stater möjliggjort den finansiella globaliseringen genom att gång på gång ingripa för att förhindra allvarliga kriser. [35] Efter varje ny kris – från den internationella bankkrisen 1974 via skuldkrisen i Mexiko 1982 till finanskrisen 2008 – har världens regeringar stärkt sitt samarbete för att kunna agera mer koordinerat mot störningar i det globala systemet. Att centralbanker fått allt större befogenheter och möjlighet att agera utan politiska beslut har gjort det lättare att snabbt ta beslut om samordnade ingrepp. Centralbankernas åtagande att tillsammans skydda varandras investerare är en förutsättning för den globaliserade ekonomins enorma kapitalflöden över gränserna.

Den finansiella sektorn i Sverige hade knappast varit så stor som den är idag om inte staten gång på gång gripit in för att rädda systemet från kollaps. Den första stora räddningsaktionen ägde rum redan på 1870-talet, när en period av snabb industriell expansion övergick i kris. Banker som finansierat stora investeringar i bland annat järnvägar drabbades av växande förluster. För att undvika en allvarlig krasch beslutade riksdagen om stödlån på cirka 8 miljoner, varav det mesta gick till Stockholms Enskilda Bank, som grundats av André Oscar Wallenberg 1856 och var Sveriges första affärsbank. [36] När 1910-talets spekulationsinriktade högkonjunktur övergick i kris på 1920-talet tvingades staten återigen träda in med kapital till vacklande banker, liksom efter Kreugerkoncernens kollaps i mars 1932 som hotade dess huvudfinansiär, Skandinaviska banken.

Även liberaler som John Maynard Keynes (till vänster på denna bild från 1944, tillsammans med Kinas dåvarande finansminister Hsiang-Hsi Kung) såg fria kapitalrörelser som ett hot mot den fria handeln över gränserna.
Även liberaler som John Maynard Keynes (till vänster på denna bild från 1944, tillsammans med Kinas dåvarande finansminister Hsiang-Hsi Kung) såg fria kapitalrörelser som ett hot mot den fria handeln över gränserna. Foto: TT

Efter andra världskriget var finansmarknaderna hårt reglerade, inte bara i Sverige utan i de flesta industriländer. Även liberaler som John Maynard Keynes och USA:s finansminister Harry Dexter White, som brukar ses som de främsta arkitekterna bakom efterkrigstidens internationella finansiella system, såg fria kapitalrörelser som ett hot mot den fria handeln över gränserna. Enligt White försvårade det ständiga hotet om kapitalflykt möjligheten att föra en självständig ekonomisk politik, eftersom det alltid kommer att finnas ”ett antal personer som oroas över att vänstervridningen i det ena landet för tillfället ser ut att var större än i det andra”. [37] På sikt skulle det leda till instabilitet och krav på protektionism, vilket var ett större hot mot frihandeln än de inskränkningar som regleringar av kapitalets rörlighet innebar.

Under flera decennier inträffade inte heller en enda större finanskris i världen, men från 70-talet och framåt blev de allt vanligare. Nästa stora svenska bankräddningsaktion kom först under 90-talskrisen, efter att en snabb avreglering av kreditmarknaden lett till en av de största lånebubblorna i ett industriland någonsin.

I takt med att skyddsnäten vuxit runt bankerna har deras risktagande ökat. Ett tecken på det är att de svenska bankernas kapitaltäckningsgrad sjunkit från runt 17 procent på 1920-talet till mellan 4 och 6 procent på 2000-talet. [38] På en fri marknad borde bankerna ha straffats för sitt ökade risktagande genom att tvingas betala högre räntor på sina lån. Att så inte blivit fallet beror inte minst på att marknadens aktörer räknar med att staten i slutändan kommer att skydda deras intressen om banken skulle drabbas av problem. Det totala värdet av den ”ränterabatt” som bankerna fick genom underförstådda statliga garantier uppgick enligt Riksbanken till hela 30 miljarder per år i snitt under perioden 2002 och 2010, eller mer än hälften av de fyra svenska storbankernas samlade vinst under perioden. [39]

Såväl Riksbanken som IMF beskriver riskerna i det svenska finansiella systemet som ovanligt stora i en internationell jämförelse. Till att börja med är de svenska bankerna stora i förhållande till den svenska ekonomin, vilket delvis beror på att de har en omfattande utlandsverksamhet. Svenska banker finansierar sig dessutom i större omfattning än jämförbara banker i andra länder i utländsk valuta, vilket gör dem extra sårbara för störningar på internationella marknader. De förlitar sig också i högre grad på kortsiktig finansiering. Eftersom bankerna löpande lånar pengar av varandra kan problem i en bank snabbt sprida sig.

Eftersom bankerna löpande lånar pengar av varandra kan problem i en bank snabbt sprida sig.

Kostnaderna för en allvarlig bankkris i Sverige är svåra att förutse, men det råder ingen tvekan om att de skulle bli stora. I sin studie av finansiella kriser i världen drar de amerikanska ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff slutsatsen att statsskulden i länder som drabbas av en bankkris i genomsnitt ökar med 86 procent och arbetslösheten med 7 procentenheter. [40] Det totala produktionsbortfallet under de fyra första åren efter en bankkris uppgår enligt en studie till en tredjedel av ett års BNP, medan det i Irland och Lettland under den senaste krisen uppgick till ett helt års BNP. [41] Andra studier pekar på att de verkliga kostnaderna för en bankkris på längre sikt kan uppgå till flera hundra procent av ett lands BNP. [42]

Kärnan i de svenska storbankernas verksamhet är bostadslån. Därför är det naturligt att diskussionen av risker i det finansiella systemet ofta i praktiken kretsar kring risker på bostadsmarknaden. Sedan den globala finanskrisen har Riksbanken och Finansinspektionen lagt allt mer resurser på att ta fram rapporter och studier som granskar allt från bostadsprisernas utveckling till svenska låntagares marginaler. Även bland nationalekonomer har intresset för forskning kring bostadsmarknaden ökat på senare år.

Mycket lite av den nya kunskap som producerats har dock nått ut i den allmänna debatten. Förståelsen för vad som driver bostadsprisernas utveckling och vad konsekvenserna av en bostadskrasch kan bli är fortfarande låg, även bland journalister och politiker. Och som vi ska se längre fram i boken måste en del till synes självklara sanningar förkastas om vi verkligen vill förstå de risker som bankernas jakt på maximala vinster byggt upp i den svenska ekonomin.

 

Finanslandet Sverige

Ombedda att peka ut de viktigaste näringarna i vårt lands ekonomi skulle de flesta svenskar förmodligen peka ut industriprodukter som bilar, läkemedel och telekom, eller råvaror som mineraler och timmer. Volvo, Ikea, AstraZeneca, ABB eller Ericsson skulle hamna högt på listan över våra viktigaste varumärken. Kanske kompletterade med Abba, Roxette och Robyn. Få skulle antagligen peka ut finanssektorn som en särskilt framträdande del av den svenska ekonomin. Ändå har Sverige på senare år blivit ett land som verkligen sticker ut i det avseendet.

År 2014 uppgick de svenska bankernas samlade tillgångar till svindlande 400 procent av Sveriges BNP, jämfört med 240 procent bara tio år tidigare och 120 procent i början av 90-talet. I förhållande till ekonomin som helhet är den svenska finanssektorns tillgångar lika stor som den brittiska, som utgjort ett av världens viktigaste finansiella centra sedan 1800-talet. Över hälften av de svenska storbankernas tillgångar finns i andra länder, främst i Norden och Baltikum.

För att få lite perspektiv på utvecklingen kan det vara bra att påminna sig om att flera av de svenska storbankerna inte ens existerade i sin nuvarande form för bara ett par årtionden sedan. Swedbank har sina rötter i den svenska sparbanksrörelsen som ursprungligen uppstod på 1800-talet. Som mest fanns det över 400 sparbanker i Sverige, men i början av 90- talet hade antalet genom sammanslagningar minskat till ett hundratal. Först i samband med bankkrisen på 90-talet ändrades Sparbankslagen så att sparbankerna gavs möjlighet att ombildas till bankaktiebolag för att lättare kunna skaffa kapital. 1992 bildades börsnoterade Sparbanken som 1997 gick samman med Föreningsbanken. Knappt tio år senare tog den nya bankjätten namnet Swedbank.

Nordea etablerades så sent som år 2000 genom en fusion av danska Unibank och Kreditkassen och finsk-svenska Merita-Nordbanken – i sin tur ett resultat av ett samgående två år tidigare. Nordbanken hade bildats 1986 genom samgående av Uplandsbanken och Sundsvallsbanken, och köptes upp av statliga PK-Banken 1990. Två av de fyra storbankerna, Handelsbanken och SEB, har visserligen funnits sedan 1800-talet.

Ett tecken på finanssektorns allt starkare ställning är det växande antalet personer som går från politiken till finansvärlden och tvärtom.

Men även de har expanderat snabbt de senaste tjugo åren genom uppköp och expansion i utlandet. Ett tecken på finanssektorns allt starkare ställning är det växande antalet personer som går från politiken till finansvärlden och tvärtom. En pionjär var socialdemokraten Erik Åsbrink, som var finansminister på 90-talet och spelade en nyckelroll i många av de avregleringar som genomfördes under 80- och 90-talen. När han till slut lämnade regeringen och politiken i april 1999 rekryterades han snabbt till en rad bolagsstyrelser och blev rådgivare till den holländska banken ABN Ambro, och senare ordförande för försäkringsbolaget Alecta – där han nu intog rollen som lobbyist för ytterligare avregleringar. [43] År 2011 blev Åsbrink rådgivare åt amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.

En annan tung socialdemokrat som gjort en liknande karriär är Thomas Östros, som varit sakkunnig på finansdepartementet, biträdande finansminister och näringsminister. När han lämnade politiken år 2011 rekryterades han genast till posten som vd för bankernas intresseorganisation Bankföreningen. Östros bytte dock inte bara jobb utan också åsikter. Så sent som i mars 2011 hade Östros efterlyst ”stramare tyglar för bankerna” på Dagens Industris debattsida. Han ville bland annat se högre kapitaltäckningskrav och ”ett regelverk som biter mot oskäliga bonusar”. Men i sin nya roll som Bankföreningens vd hade han ändrat sig och var istället mot regleringar av bankernas bonussystem. Han riktade också kritik mot förslag om att skilja tradingbanker från traditionell bankverksamhet och menade att finanskrisen följts av en överdriven regleringsiver. [44]

På en direkt fråga om sin nya roll svarade Östros att det bara vore positivt om fler gick mellan politiken och näringslivet, eftersom det skulle ”vitalisera politiken”.

Socialdemokraten och före detta finansministern Pär Nuder och före detta partiledaren för Moderaterna och finansministern Bo Lundgren är andra exempel på högt uppsatta politiker som gått vidare till finanssektorn. När Peter Norman blev finansmarknadsminister år 2010 hade han aldrig haft några större politiska uppdrag, men hade arbetat med finanssektorn sedan 1992, bland annat som vd för Alfred Berg Asset Management.

Utnämningen av en av ”deras egna” till en så viktig post fick branschföreträdare att jubla. ”Peter Norman har ett stort intresse för samhället och den finansiella marknadens utveckling”, som Sarah McFee, vd för pensionsjätten SPP, uttryckte det. [45]

Med det finansiella systemets växande tyngd har synen på dess roll i ekonomin också förändrats i grunden. I läroböcker liknas det finansiella systemet ofta vid ekonomins ”blodomlopp” och tillskrivs tre funktioner: att omvandla sparande till investeringar, att förmedla betalningar och att hantera risker.

Efter andra världskriget behandlades den finansiella sektorn som ett instrument för att nå politiska och ekonomiska mål. I viss mån avspeglade den tidens hårda regleringar en önskan att undvika finansiella kriser av den typ som inträffat före andra världskriget. Men det främsta syftet var att hålla räntorna låga och stabila och att styra fördelningen av krediter till prioriterade sektorer i ekonomin, inte minst till bostadsbyggande som var ett centralt politiskt mål.

Kontrasten kunde knappast vara större mot idag, då en växande finanssektor betraktas som ett värde i sig. När den stora Finansmarknadsutredningen tillsattes på 90-talet var ett av uppdragen att utreda den svenska lagstiftningens ”betydelse för den svenska finanssektorns möjligheter att konkurrera internationellt”. Våren 2006 beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att utse ett ”finansmarknadsråd” med uppdrag att ”främja utvecklingen av den finansiella sektorn och stärka Stockholms roll som finansiellt centrum”.

Efter regeringsskiftet 2006 blev finansmarknadsminister Mats Odell en ivrig förkämpe för finansbranschens intressen och visionen om Stockholm som ett finansiellt centrum för Norden och Baltikum. På den norska finansnäringens årskonferens i Oslo i mars 2007 konstaterade han nöjt att ”finanssektorn växer så det knakar”, samtidigt som han lyfte fram en rad genomförda eller planerade skattesänkningar – inte minst den slopade förmögenhetsskatten – som bevis för att regeringen värnade sektorns intressen.

För dagens politiska makthavare är det finansiella systemet inte längre ett instrument, utan ett mål i sig – en framtidssektor med högt förädlingsvärde. I maj 2008 förklarade Mats Odell att hans viktigaste uppgift just då var att se till att vi får en växande finansmarknad. En rimlig målsättning vore enligt Odell en fördubbling av finanssektorns storlek från dagens 5 till cirka 10 procent av BNP, vilket skulle skapa 100 000 nya högavlönade jobb. Några månader senare, strax innan den globala finanskrisen bröt ut, var ett av Mats Odells största bekymmer att de fyra svenska bankerna fortfarande var alldeles för små i en internationell jämförelse. Han efterlyste därför en fusion av två svenska storbanker, och slog samtidigt fast att ”rädslan för att få en storbank i Sverige är löjlig”. Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg konstaterade nöjt att vi äntligen ”fått en finansmarknadsminister som inte förvandlats till en konsumentombudsman”. [46]

En vecka efter Lehman Brothers kollaps tillkännagavs en rad åtgärder för att skapa ”bättre villkor för finansiella verksamheter i Sverige och att stärka den finansiella sektorns internationella konkurrenskraft”.

Regeringens syn på finanssektorn som ett självändamål – snarare än en tillhandahållare av viktiga tjänster till företag och hushåll – förändrades inte ens under den globala finanskrisens mörkaste period. En vecka efter Lehman Brothers kollaps tillkännagavs en rad åtgärder för att skapa ”bättre villkor för finansiella verksamheter i Sverige och att stärka den finansiella sektorns internationella konkurrenskraft”, vilket av Mats Odell beskrevs som en ”viktig välfärdsfråga”. Punkt ett på regeringens lista var att skapa ett forum för finansiell samverkan, där branschens företrädare tillsammans med myndigheter och politiker skulle diskutera hur villkoren för den finansiella sektorn kunde stärkas.

Det är antagligen inte billiga huslån utfärdade på löpande band till letter med osäkra inkomster som de flesta tänker på när de hör talas om visionen om Stockholm som ett modernt, högteknologiskt finansiellt centrum. Men kanske var det just den visionen som gjorde att inga politiker reagerade på bankernas aggressiva och riskfyllda expansion i Baltikum. Svällande balansräkningar och en rasande utlåningstakt var inte ett skäl till vaksamhet, utan ett tecken på att Sverige var på väg att inta sin rättmätiga plats som finansiell stormakt.

 

 

Noter:

14. ”Borg: Girighet bakom krisen”, Dagens Nyheter, 30 september 2008.

15. ”Revisorerna såg mellan fingrarna före HQ:s krasch”, SvD, 10 oktober 2014.

16. Birgitta Forsberg, Fritt fall: spelet om Swedbank, Ekerlids, 2012, s. 20.

17. Forsberg, Fritt fall, s. 72.

18. Forsberg, Fritt fall, s. 214.

19. Forsberg, Fritt fall, sid 96.

20. Se t.ex. Stefan De Vylder, Eurokrisen, Ordfront, 2012.

21. Riksgälden, Årsredovisning 2008, s. 15.

22. Forsberg, Fritt fall, s. 119.

23. Riksgälden, Årsredovisning 2008.

 

24. Stiglitz, Fritt fall, s. 165.

25. Stiglitz, Fritt fall, s. 134.

26. Forsberg, Fritt fall, s. 16–17.

27. Forsberg, Fritt fall, s. 23–27, 37.

28. Forsberg, Fritt fall, s. 63–64.

29. ”Svenska myndigheters agerande med anledning av krisen i Baltikum”, Finansutskottets öppna utfrågning 2 februari 2010.

30. ”Svenska myndigheters agerande med anledning av krisen i Baltikum”, Finansutskottets öppna utfrågning 2 februari 2010.

31. Swedbank, Årsredovisning 2013.

32. Forsberg, Fritt fall, s. 279.

33. Eftersom frågan om bankernas penningskapande ofta uppfattas som kontroversiell publicerade den brittiska centralbanken för några år sedan en rapport med titeln Money creation in the modern economy, som förklarar hur majoriteten av pengarna i ekonomin skapas genom att bankerna utfärdar lån, men också hur bankernas skapande av pengar begränsas av flera faktorer, till exempel regler om kapitaltäckningskrav och efterfrågan på lån. I Sverige har bland annat ekonomijournalisten Andreas Cervenka populariserat frågan i boken Vad är pengar: allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om (Natur och Kultur, 2012).

34. Johan Norberg, En perfekt storm – hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin, Hydra förlag, 2009.

35. Eric Helleiner, States and the reemergence of global finance, s. 8.

36. Mats Larsson, Staten och kapitalet – det svenska finansiella systemet under 1900-talet, SNS Förlag, 1998, s. 67–68.

37. Citerad i Helleiner, States and the reemergence of global finance, s. 35.

38. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 21,

39. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 49–50.

40. Reinhart & Rogoff, This Time is different, s. 142.

41. Luc Leaven, ”Banking Crisis, a review”, Annual Review of Financial Economics, vol 3, 2011, s. 11–12.

42. Sveriges riksbank, Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, 2011, s. 51–53.

43. Björn Elmbrant, Dansen kring guldkalven: så förändrades Sverige av börsbubblan, Bokförlaget Atlas, 2008, s. 154.

44. ”Östros: Jag har kvar mina värderingar”, Affärsvärlden, 4 januari 2013.

45. ”Nya ministrar får godkänt av näringslivet”, Svd Näringsliv, 6 oktober 2010.

46. ”Odell: svenska banker för små”, Dagens Industri, 26 juni 2008.

Publicerad
2 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad