Utrikes #27/2017

Världsbanken blundar för landgrabbing

Kvinnorna drabbas särskilt svårt av landgrabbing. Här väntar Basherow Hassen, en etiopisk fyrabarnsmor, på nödhjälp i form av mat och vatten i slutet av januari i år. Foto: Mulugeta Ayene/TT

I Etiopien säljer regimen enorma landområden till utländska investerare. Svenske regissören Joakim Demmer har i sin dokumentär "Dead donkeys fear no hyenas" skildrat konsekvenserna; svält och tvångsförflyttning. Och filmen pekar ut Världsbanken som delaktig.

Jakten på det gröna guldet började för tio år sedan. Strax före finanskrisen väcktes intresset för mark i utvecklingsländer bland globala investerare.

För Joakim Demmer började historien om landgrabbing på flygplatsen i Addis Abeba för sju år sedan. Där såg han hur nödhjälp i form av matsäckar lastades ut ur ett flygplan samtidigt som ett annat fylldes med inhemska råvaror för export.

– Det var så konstigt. Jag började läsa mer om det och såg i vilken omfattning utländska investerare gjorde affärer i landet, säger Joakim Demmer.

I ett tidigt skede fick Joakim Demmer kontakt med en lokal miljöjournalist som ledde honom vidare till nationalparken Gambela. Där upptäckte de att det saudiarabiska företaget Saudi Star var i uppbyggnadsfasen av en risfarm.

– Vad händer om vi följer detta under lång tid? tänkte vi. Och så återvände vi flera gånger.

För att kunna sälja mark till utländska investerare tvångsförflyttar den etiopiska regimen invånare som bor på marken.

– Min definition av landgrabbing är när transnationella företag tar över mark i utvecklingsländer utan lokalbefolkningens medgivande och utan kompensation. I Etiopien sker det också med våld. Folk flyttar inte från sina hem frivilligt, säger Joakim Demmer.

Men det var mycket svårjobbat. Och just därför tog också dokumentärfilmen sju år att färdigställa.

– Etiopien är de facto är en diktatur även om det finns val. Den etiopiska regeringsapparaten finns överallt. Om det är fyra etiopier på en plats tillsammans så är det minst en som rapporterar till säkerhetstjänsten. Så frågan från början var om vi över huvud taget kunde berätta det här utan att riskera andras säkerhet.

Under arbetet med dokumentärfilmen blev de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fängslade i Etiopien. Men Joakim Demmer fortsatte filma – under radarn för den etiopiska regimen.

Världsbanken fick i ett tidigt skede reda på hur det såg ut men man valde att blunda för det.
Joakim Demmer, dokumentärfilmare

Tre miljoner etiopier är beroende av nödhjälp för att kunna äta. Världsbanken har pumpat in miljarder dollar i utvecklingsprogrammet PBS och Joakim Demmer visar med sin film hur denna globala institution bidrar till landgrabbing.

– I många delar av Etiopien har det fungerat, men i flera regioner så har den etiopiska regeringen använt resurser från det här programmet för att tvångsfördriva människor till nya byar. Det är bara i de nya byarna som invånarna har fått ta del av nödhjälpen och dessa byar har då fungerat som ett slags alibi för den etiopiska regeringen, säger han och fortsätter:

– Världsbanken fick i ett tidigt skede reda på hur det såg ut men man valde att blunda för det. Till slut var man tvungen att göra en intern utredning men man utelämnande vittnesmål från lokalbefolkningen.

Joakim Demmer syftar på minoriteten Anuk som får komma till tals i dokumentären. Fler personer vittnar om våld, våldtäkter och hur de lovades guld och gröna skogar men inte fick någonting.

Risfarmen som ägs av Saudi Star ingår i företagskoncernen Midroc Global Group som ägs av saudiern Mohammed Al-Amoudi. Det svenska dotterbolaget Midroc Europe var med och byggde upp farmen under ett par år.

– Jag har försökt kontakta dem men de vill inte prata om sina kundkontakter, säger Joakim Demmer.

Efter filmens premiär har emellertid Midroc Europe kommenterat anklagelserna om delaktighet till landgrabbing. Till tidningen Omvärlden säger Roger Wikström, vd Midroc Europe, att företaget samverkade med lokalbefolkningen och att det inte känner igen beskrivningen i dokumentären.

Joakim Demmer å sin sida menar att ursprungsbefolkningen nu inte bara är beroende av nödhjälp utan även att deras kultur dör ut när de inte längre har tillgång till de marker där de alltid har bott.

– Det drabbar kvinnorna ännu hårdare. Männen kan eventuellt söka arbete i städerna men kvinnorna kan inte det.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga