Bojkottaktioner och ”konsumentmakt” är, tvärtemot vad som ibland hävdas från vänsterhåll, inte per definition verkningslösa redskap. Men det behövs ett strategiskt, systemkritiskt perspektiv för att konsumentaktionerna ska nå bortom den liberala individualismen.
Under mer än tre månader hösten 2016 strejkade vinarbetarna på Robertson Winery i Sydafrika. Nyheten om konflikten spreds över världen och fick medier och fackliga röster i Sverige att uppmärksamma hur det sydafrikanska vinföretaget betalade ut löner som knappt gick att leva på, bedrev en diskriminerande lönesättningspolitik av ett slag som förde tankarna till apartheidtiden – och därtill kraftigt motarbetade arbetarnas fackliga verksamhet.
Som ett led i de sydafrikanska vinarbetarnas fackliga konfliktåtgärder utlyste de en internationell blockad mot Robertson Winerys viner. Flera organisationer, bland annat syndikalistiska Driftsektionen för systembolagsanställda, DFSA, ställde sig bakom blockaden och krävde en svensk bojkott av vinerna. Systembolaget hörsammade dock inte bojkottkraven, utan lät vinerna stå kvar i hyllorna under hela konflikten.
Händelseförloppet i Sverige under Robertson Winery-striden säger mycket om vår tid. Det visar hur stelbent – eller likgiltigt? – det svenska alkoholmonopolföretaget är när det gäller att ta ställning för ett rättvisearbete som initierats underifrån, det visar hur svårflirtade delar av den svenska fackföreningsrörelsen – däribland det dominerande tjänstemannafacket på Systembolaget – är när det gäller global solidaritet, och det visar hur svårt det kan vara att nå ut och påverka breda konsumentgrupper att ändra sitt köpbeteende. Det visar dock också hur ett embryo till kombinerad facklig solidaritet och bojkottarbete kan se ut.
Det är annars knappast arbetarrörelsen eller den radikala vänstern som har inflytande över konsumentaktionsfrågorna i dag. Att på individnivå handla etiskt och välja rätt varumärke har blivit ett livsstilsrekvisit för den medvetna urbana samtidsmänniskan – samtidigt som många vänsterengagerade tittar snett på konsumentmaktstänkandet med dess ekonomiska klassblindhet och oförståelse för hur verkliga samhällsförändringar kommer till stånd. Man kan knappast bojkotta bort det kapitalistiska systemet!
Man kan knappast bojkotta bort det kapitalistiska systemet!
Det finns dock goda skäl för systemkritiker att inte lämna walk-over i de här frågorna. Det som lite svepande kan avfärdas som ”konsumentmakt” är inte per definition verkningslöst. Ekologiska produkter har, tack vare märkningar och aktiva konsumentbeteenden, fått ett helt annat fäste på marknaden än vad de hade för 30 år sedan – med positiva, om än otillräckliga, effekter i odlingsledet. Vissa grupper av arbetare i den fattiga delen av världen har fått drägligare villkor tack vare fairtrade-certifieringar. Nya vegetariska produkter har sett dagens ljus tack vare att en kategori konsumenter väljer bort animalier.
Och tittar vi ett par decennier tillbaka i tiden inleddes den internationella isolering som starkt bidrog till den sydafrikanska apartheidregimens fall med just konsumentaktioner och organiserad bojkott.
Den viktiga insikten är dock att konsumentmakt inte kan brukas över hela linjen, och inte heller som enda kampverktyg.
Konsumentaktionsperspektiven har olyckligtvis i hög utsträckning kommit att ”ägas” av grupperingar som inte intresserar sig för kritik av – eller ens en fördjupad insikt i – vårt ekonomiska systems mekanismer. Budskapet blir att det går att ”göra schyst” genom att ”vara schyst”, och att detta sist och slutligen är en individuell verksamhet. Det reducerar konsumentingripandena till en isolerad, samhällsfrånvänd ”känna sig etisk”-syssla.
Denna liberala hegemoni över konsumentområdet gör sig påmind varje gång någon systemkritisk grupp uppmanar till kollektivt konsumentagerande. Vid en blockad mot en restaurang i Stockholmsområdet för några år sedan, tillkommen efter att utnyttjade arbetare på restaurangen organiserat sig fackligt, uppmanade blockadvakterna kroggästerna att gå någon annanstans. Ofta möttes de då av svaret: ”Hur vet vi att det inte är lika illa där?”
Samma typ av reaktion har uppkommit när det gällt Robertson Winery-kampanjen, ibland till och med sammanfattad i orden: ”Är det inte orättvist mot alla utnyttjade arbetare som inte organiserat sig fackligt att gå just de fackligt organiserades bojkottskrav tillmötes?”
Det är inte en orättvisa att ”belöna” fackligt aktiva arbetare på andras bekostnad genom att ställa upp på en bojkott på de förstnämndas begäran.
Ett systemkritisk och arbetarrörelseförankrad konsumentkampanjs svar på detta skulle kunna lyda:
Det är inte en orättvisa att ”belöna” fackligt aktiva arbetare på andras bekostnad genom att ställa upp på en bojkott på de förstnämndas begäran. Tvärtom är det ett led i att knyta samman facklig kamp med konsumentkamp för att få till stånd en verklig förändring – och något som, om det slår väl ut, kan ge fler arbetare den kraft och det hopp som behövs för att engagera sig fackligt.
Eller, annorlunda uttryckt: Det är en typ av konsumentagerande som sätter de berördas egna önskemål i första rummet. De arbetare som ännu inte organiserat sig fackligt när knappast en önskan om att de produkter de tillverkar av etiska skäl inte ska bli sålda – deras primära önskan är att fortsätta att få en inkomst som de kan leva på tack vare det de producerar.
De som däremot organiserat sig fackligt och inlett en facklig strid kan, som i Robertson Winery-fallet, önska just ett temporärt köpstopp på de produkter som de producerar, för att tvinga fram bättre villkor inför den fortsatta produktionen.
Om den här typen av strategiskt konsumentmaktstänkande kan få bara ett litet fäste i samhället, i kombination med en återuppväckt facklig kamp, kan det finnas storverk att uträtta.
