Experimentlära

I år är det 60 år sedan den experimentella utbildningsinstitutionen Black Mountain College i USA slog igen portarna för gott. 2015 resonerade Axel Andersson runt experimenterandes samhällspotential i Arbetaren, med utgångspunkt i konst­vetaren Eva Díaz bok The Experimenters om Black Mountain College. Vi återpublicerar här hans radaressä.

Det finns inga misslyckade experiment så länge experimenterandets högsta uppgift är att generera något oväntat. Visst kan ett experiment brista i vetenskaplig eller annan mening, men även misslyckandet att skapa ett enkelt experiment för att bekräfta eller avfärda ett antagande, en hypotes, kan leda till upptäckten av något nytt. Det beror på vilka perspektiv vi anlägger. En individ eller en grupp må misslyckas med en uppgift, men genom detta misslyckande ändå indirekt visa på något annat som tidigare var okänt. Kanske något om mänskliga relationer. Det finns alltid ett eller annat som vi kan lära oss.

Drömmen om det ”oväntade” i experimentet är att det ska utgöra ett genombrott av något slag. Att vi ska föras bortom det på förhand givna. Den amerikanske filosofen John Dewey förespråkade ett utbildningssystem i vilket individen genom aktiv inlärning fostrades till människa och medborgare snarare än till någon som var förmögen att utföra det ena eller det andra arbetet. Alternativet, det som Dewey protesterade mot, var ett system i vilket eleven och studenten fostrades till att följa traditionen, att göra något eftersom samhället ”visste” att detta var rätt. Sanning, enligt Dewey, var inte sällan maskerat tyckande. Utbildning är också ett av de områden där samhället reproducerar sig självt. Ofta finns det i samhället en rädsla för en misslyckad reproduktion, en ängslan inför det oväntade som kan sätta rådande normer i nytt ljus. I ifrågasättandet skymtar den aktiva eleven och den aktiva medborgaren. En demokrat, med andra ord; någon som medverkar i att forma sitt eget öde.

I ifrågasättandet skymtar den aktiva eleven och den aktiva medborgaren. En demokrat, med andra ord.

Makten över begreppet ”experiment” är politisk. Naturvetenskapens strikta regler kring experimentet är i allra högsta grad nödvändiga inom mycket av forskningen, men de har fått någon slags ensamrätt över experimentets formulering. Misslyckande i andra sektorer beskrivs ofta avfärdande som ”experiment”, inte sällan om det är omöjligt att gå tillbaka till utgångsläget.

Men hur går det då att skapa det oväntade? Eller ska det oväntade avskrivas som 1900-talesmodernismens avlidna skötebarn? Det är svårt att lyckas formulera en ordning inom vilken det finns misslyckade experiment, och göra detta positivt. Samtidigt är det nödvändigt, framför allt för pedagogiska institutioner. Om inte dessa kan lära ut en öppenhet för det oväntade kommer de inte att reproducera något annat än det vi redan känner till, vilket vore ett verkligt misslyckande. Naturvetenskapen är inte den enda experimentpraktiken.

Tanken om det banbrytande experimentet riskerar också att framkalla bilder av den avantgardistiske konstnären och dennes yviga gester. Det är viktigt att återvända till Deweys idé om demokrati. Att experimentera fram det oväntade har lika lite att göra med subjektiv genialitet som med strikta regler. Att endast exceptionella personer kommer fram till exceptionella resultat, och då utanför institutioner, är dock en vanlig tanke i pedagogiska sammanhang där vissa förväntas vara mer framgångsrika än andra. Och här maskerar sig inte sällan köns- och klassförhållanden i koncept som intelligens. Ett verkligt experimenterande samhälle bereder samma rätt till alla att aktivt utmana normer och traditioner, en rättighet som också leder fram till en experimenterandets etik: vår skyldighet att inte förvägra någon annan samma rätt.

1900-talets konstnärliga avantgardism i väst skapade ett fåtal pedagogiska institutioner som på allvar undersökte John Deweys idéer om pedagogik i samband med elevers aktiva experimenterande. Två av dessa, Bauhausskolan i Weimartyskland (1919–1933) och Black Mountain College i USA (1933–1957), hade dessutom mycket gemensamt som knyter samman den europeiska och den nordamerikanska modernismen. De fostrade en rad exceptionella konstnärer som paradoxalt nog ofta ses som individuella genier trots att de passerade genom institutioner som aktivt motarbetade antagandet om den singulära och professionella begåvningen. De som utmanade traditionen har blivit återförda i den.

Eva Díaz, författare till en år 2014 utkommen bok om Black Mountain College, beskriver hur en framväxande längtan efter ”tradition” och en svårdefinierad ”ordning och reda” under det europeiska 1930-talet omöjliggjorde institutioner likt Bauhaus, som tvingades stänga efter nazisternas makttillträde. Samtidigt öppnade Black Mountain College i ett mer tillåtande klimat i USA, en institution som snart fick John Deweys välsignelse då han gick med på att sitta i dess styrelse. Ett antal personer som varit involverade i Bauhaus kom också till Black Mountain, mest kända bland dem var konstnärs- och pedagogparet Anni och Josef Albers. Men, så klart, det tillåtande klimatet hade sina begränsningar. Trots att colleget var litet överlevde det mot alla odds. Det var inte ackrediterat inom universitetssystemet, gav inga betyg och led av en konstant underfinansiering som, till slut, fick dörrarna att slå igen 1957.

Samtidigt hade Black Mountain en absolut central roll i inte bara USA:s kulturella liv, utan långt utanför landets gränser. Där undervisade paret Albers, John Cage, Merce Cunningham, Buckminster Fuller, Clement Greenberg, Willem de Kooning, Walter Gropius, Robert Motherwell och Charles Olson. Bland eleverna fanns Robert Creeley, Kenneth Noland, Robert Rauschenberg och Cy Twombly. Men viktigare än denna lista med ”exceptionella” figurer var den roll som Black Mountain hade för att vårda experimentets goda namn.

Eva Díaz, som är konstvetare på Pratt Institute i New York, har i sin bok, betitlad The Experimenters (Experimenterarna), gjort en djupdykning i tre olika pedagogiska projekt på Black Mountain. Hon undersöker den undervisning samt experimentpraktik som genomfördes av Josef Albers (veteranen från Bauhaus), kompositören John Cage (känd och ökänd för sitt stycke där pianisten sitter tyst framför pianot i 4 minuter och 33 sekunder för att publiken ska kunna uppleva alla andra ljud som musik) och den utopistiske uppfinnaren Buckminster Fuller (som i cybernetikens spår ville designa ett nytt teknokratiskt samhälle). Díaz läsvärda bok karakteriseras av en viss underförstådd förvåning över hur olika dessa personers experimenterande var. Och visst fanns det skillnader, det är viktigt att understryka att Black Mountain, eller Bauhaus för den delen, kan karakteriseras av denna brokighet. En av de gemensamma nämnarna var öppenheten för det oväntade och för olikheter.

Först och främst är det givetvis avgörande att Black Mountain som pedagogisk institution uppmuntrade experiment, vilket också gjorde att lärare med vitt skilda idéer kunde anställas. Detta var, så att säga, ett experiment i sig själv. Albers tankar karakteriserades av dynamism och ständiga upptäckter, men hans konst byggde på minutiösa övningar för att bekanta sig med material i vilka experimentet hade en avgörande roll för att skapa en ny estetisk och praktisk ordning.

Cage, bland annat inspirerad av zenbuddism, ville bygga ordningar för konstnärliga föreställningar som öppnade för slumpen, experimentets oväntade komponent var ett slutresultat snarare än bara en del av processen.

Experimentet hjälpte till att avtäcka vad vi inte visste, för att logiskt kunna lösa designpolitiska frågor.

Visionären Fuller trodde att fördelningen av jordens resurser kunde lösas rationellt med hjälp av design. Experimentet hjälpte till att avtäcka vad vi inte visste, för att logiskt kunna lösa designpolitiska frågor. Det tre hade lite gemensamt, som sagt, förutom intresset för experiment. Men, viktigast av allt, de befann sig på en institution vilken, trots all friktion och inte utan bråk, under en viss tid kunde tolerera sådana olikheter.

Hur kommer det sig då att Black Mountain College kunde fungera som ett experiment med så vitt skilda idéer om experimentets roll? Ett antagande i fallen Albers, Cage och Fuller är att ingen av de tre hade som syfte att odla fram exceptionella konstnärer. Albers gick så långt att han kallade konstnärlig originalitet för ”forcerad individualism” och en inte speciellt intressant sidoprodukt av personlighet. Cage, inspirerad av amerikansk liberal anarkism, var mer intresserad av individualism, men hans performances byggde på att göra framförarens intentioner oviktiga. Och i Fullers något galna totala projekt hade visserligen individer viktiga roller att spela i utforskandet av ny design, men målet var att skapa något vars konstruerade form speglade det som redan existerande i naturen. Således var hans geodetiska kupol (ett förslag till en ny byggnadsform) en avbild av planetens sfäriska form, i likhet med hans andra uppfinningar var det inte menat som ett subjektivt uttryck.

Individen stod i centrum för Albers, Cage och Fuller, men inte det subjektiva uttrycket. Igen var det Albers som kanske mest elegant uttryckte det när han sade att individen måste (åter)utbildas för att befrias från vanors ok. När detta hade lyckats skulle individen befinna sig i en position där han eller hon kunde vara fri att välja. Att bara följa sin ”egen” subjektivitet (som förmodligen främst utgjordes av klichéer) konstituerade inte ett val. Och valet som sådant var demokratins hörnsten, grundförutsättningen. Albers uppmanade sina studenter att framför allt inte göra saker som liknande de han gjorde, och han bjöd också in lärare vars konstnärliga idéer inte överensstämde med hans egna, så att studenters själva skulle kunna välja vilka råd och uppfattningar som var viktigast för dem. I linje med John Deweys tanke utbildades inte individer till vissa professioner (inte ens till att bli subjektivt uttryckande konstnärer), utan till att bli aktivt medverkade och självständiga delar av en social helhet.

Den remarkabla frånvaron av både genidyrkan och idén om vissa individers medfödda och överlägsna intelligens, som verkar ha karakteriserat mycket av livet på Black Mountain stämmer också väl överens med en etisk experimentell kulturs inneboende krav att inte inskränka andras möjlighet att experimentera. Och det var utan tvekan lättare att nå till en sådan praktik om slutresultatet inte skulle vara den exceptionella subjektiviteten. Samtidigt, vilket vi inte ska sticka under stol med, var också den mer romantiska amerikanska abstrakta expressionismen viktig på Black Mountain, och Eva Díaz bok hade blivit mer utmanande och intressant om hon också analyserat hur företrädare för denna rörelse kunde samexistera med de andra. Där fanns det långt större olikheter. Men det är lätt att göra antagandet att den typ av subjektivitet som även figurer som Willem de Kooning eller Robert Motherwell ville frammana skiljde sig från den självbiografiska subjektivitet som genomsyrar mycket av vår samtida konst.

Ju större möjlighet att upprepa ett experiment, desto större dess relevans.

Den demokratiska idén om det lika värdet i olika människors val förutsätter att det inte är individens singularitet utan deras allmänmänsklighet som sätts i första hand. Experiment blir på samma sätt också mer intressanta och skapar en brygga till naturvetenskapen. Ju större möjlighet att upprepa ett experiment, desto större dess relevans. Konsten, i dess romantiska tolkning, har annars fostrat idén om det singulära experimentet, endast genomförbart en gång.

Bauhausskolan och Black Mountain College förtjänar att skrivas in i en historia av experimenterande, något som Díaz med hennes fokus på olikheter bidrar till. Detta betyder att de, som uttryck för demokratiska idéer, mycket väl kan återuppstå i nya former och misslyckas på nya intressanta sätt. Det värsta som kan hända är att de blir fångna i en bild av det förflutna, endast uttryck för mellankrigstidens och efterkrigstidens västliga modernism. Det är så de oskadliggörs. Om de i stället kan ge inspiration till nya sätt att ordna pedagogiska praktiker här och nu kan deras radikala politiska potential tillvaratas.

I Sverige och på många andra håll är de konstnärliga utbildningarna nu stadda i en förändring där de ”akademiserats” i allt större grad. Konstnärer ska uttrycka sig och utvärderas som andra forskare, det ses som viktigt att institutionen kan bedöma om studenten kvalificerar sig för professionen. Ibland vore det också intressant att utvärdera om dagens utbildningar, inte bara för konstnärer, kvalificerar sig för att utbilda demokratiska, och experimenterande, individer.