Redan för 80 år sedan, under spanska inbördeskriget, visade kvinnorörelsen Mujeres Libres på strategier och modeller för att organisera ett jämlikt samhälle, och utmanade djupgående patriarkala idéer om vad som är normalt och naturligt. Inför Internationella kvinnodagen nästa vecka är deras kamp väl värd att minnas och dra lärdom av.
”Den falskaste villfarelse som mänskligheten har skapat: kvinnans påstådda underlägsenhet. Ett misstag som kan ha försenat civilisationens utveckling med flera sekler”.
Så skriver Lucía Sánchez Saornil i sin artikel ”Mot framtiden” 1935. Hon var en av grundarna av den spanska anarkosyndikalistiska kvinnorörelsen Mujeres Libres (som var som störst strax innan och under spanska inbördeskrigets inledande revolutionsskede). Jag återvänder ofta till dem. För att jag behöver dem.
Jag var 29 år när jag stod på en balkong i Sandviken och fick min första feministiska redskapsbok. Det var vägen in i kvinnohistoria. Det var vägen ut ur den självdestruktiva bubbla som jag trodde var min plats. I den bubblan fanns inte ord som ”kollektiv”, ”organisering”, inte ens ”feminism”.
Mujeres Libres dissade feminismen av en annan anledning: de definierade den som en borgerlig rörelse som sökte ingå i samma (kapitalistiska) system som männen. Mujeres Libres såg systemet undergräva kvinnans möjlighet att medverka jämlikt och ville avskaffa alla privilegier.
De var tidiga med att identifiera sexismen, som ofta skrämde bort kvinnor från föreningar och fronter.
Rörelsen startade som en reaktion på att kvinnor uteslöts ur den frihetliga rörelsen: inte aktivt (männen älskade teorin om kvinnans medverkan som en självklar del av revolutionen), men de frågor som kvinnor tvingades ställa, om till exempel rättvis fördelning i hemmet och på arbetsplatsen, ignorerades.
Kvinnorna i Mujeres Libres slogs för antiauktoritär barnuppfostran, kollektiv barnomsorg, kollektiva kök. De var tidiga med att identifiera sexismen, som ofta skrämde bort kvinnor från föreningar och fronter. Genom undervisning och organisering ville de befria kvinnan från ett tredubbelt förtryck – under könet, okunnigheten och reproduktionen. Kampen mot kapitalismens krona, fascismen, var intimt sammanvävd med kampen för emancipationen och ett samhälle som såg till allas behov. ”Antifascist” skulle vara ett meningslöst ord, menade de, utan tillhörande strävan mot jämlikhet och social rättvisa.
De pratade om samhällseffekterna av en förnekad kvinnlig sexualitet och förklarade de olika sexualmoraliska måttstockarna utifrån kvinnors ekonomiska exploatering. Allt annat prat – om individuellt ansvar, eller könens olikhet – var bara till för att fortsätta förtrycka kvinnan. Lucía Sánchez Saornil skrev att de manliga kamraternas hjärnor var infekterade av borgerliga prejudikat. Att det inte var medvetenheten som fattades utan viljan och solidariteten. Och att de manliga kamraternas ovilja att solidarisera sig omöjliggjorde den långsiktiga revolutionen och möjliggjorde för fascisterna att ta över.
Först knuffade Stalin bort kvinnorna från frontarbetet och tillbaka till brödköerna (som kvinnorna lyckats få bort). Kollektiviseringen avbröts, abort blev återigen illegalt, republiken förlorade kriget. De anarkosyndikalistiska kvinnorna flydde till exilen eller tillfångatogs och dömdes till döden. Patriarkatet hade talat.
De visade på modeller av en annan värld, möjlig att bygga, och ansåg – redan då för 80 år sedan – att det var bråttom.
Vad gör Mujeres Libres så särskilt värda att minnas 8 mars 2017? De visade på modeller av en annan värld, möjlig att bygga, och ansåg – redan då för 80 år sedan – att det var bråttom. De stred i en jävla uppförsbacke, så som kvinnor och subgrupper alltid fått göra, men de valde att organisera sina insatser på flera områden, medvetna om att kvinnors slagfält ser olika ut. De såg hur hopplöshet kunde omvandlas till aktioner, tack vare ett tilllåtande kollektiv, och de lät sig inte luras av ekonomisk eller politisk makt. De såg revolutionen som en oavbruten och föränderlig process, resultatet av diskussioner som sker på många olika platser av många olika människor, och som främst handlar om att utmana djupgående idéer om vad som är normalt och naturligt.
I dag tycks det övermaga utopiskt att ens ta ordet revolution i sin mun, men desto större anledning att så göra? Kvinnorna i Mujeres Libres lämnade över sina frågor till oss: Vad är ett samhälle, vem tillhör det, vem tjänar på det? Vi kommer bara framåt om vi stöttar där det behövs styrka, utbildar där det behövs kunskap och ifrågasätter där det behövs nyanseras. Vi går inte in i förändringar ”färdigklädda”. Vi skäms inte för det vi ännu inte kan. Det finns alltid mer att våga.
