Diskussionen kring det svenska statsbesöket i Iran tycks mynna ut i om det är skamligt av en feministisk regering att vika sig för en diktaturs kvinnoförtryckande regler eller viktigt att Sverige i alla fall visar sin närvaro i landet trots slöjpåbud. Det går inte att likställa solidaritet med beslöjade kvinnor i Sverige med slöjtvång i Iran. Det är inte två sidor av samma mynt.
Lövfen och kompani besökte Iran förra veckan för att kränga svensktillverkade lastbilar och dela ut Amnestys folder med mänskliga rättigheter som sitt avlatsbrev, eller vad det nu är demokratier gör för att stilla sitt samvete samtidigt som de sluter handelsavtal med diktaturer.
Jan Björklund kritiserar regeringen genom att blanda ihop Iran med arabvärlden. Han tillhör de ivrigt kritiska röster som fördömer de kvinnliga ministrarnas slöjbärande under Sveriges statsbesök till Iran förra veckan. Björklund verkar som vanligt drabbats av opportun minnesförlust då även Alliansens kvinnliga ministrar hade slöja under sina besök.
Tror någon på riktigt att kvinnorna i Iran skulle känna sig stärkta om de såg ett gäng vita kvinnor besöka deras land utan huvudbonad? När avsaknaden av slöja för dem själva i bästa fall innebär böter och i värsta slutna förhör som varar i flera timmar.
Vad Sveriges ministrar har på huvudet är helt oväsentligt för deras frihetskamp. Det som däremot på sikt skulle kunna förändra något är en kritisk inventering för att se om Sverige bidrar ekonomiskt till det kvinnoförtryck som upprätthålls via de nya handelsavtalen som slutits.
Statsbesöket tycks mynna ut i om det är skamligt av en feministisk regering att vika sig för en diktaturs kvinnoförtryckande regler eller viktigt att Sverige i alla fall visar sin närvaro i landet trots slöjpåbud.
Jag undrar ibland hur det känns för kvinnor i diktaturer att läsa om oss i Sverige? När vi konstant hävdar att det är lika illa här på grund av att patriarkala strukturer är universella måste det te sig som dålig satir, eller en hånfull spottloska.
Åsikterna är delade och själv tänker jag att vi ännu en gång diskuterar hur kvinnor klär sig, i stället för att diskutera vilket förhållningssätt Sverige som land har till diktaturer. För det är en bekväm position att inta, både för högern och vänstern i Sverige. Det är att reducera kvinnokamp, både vår och de iranska kvinnornas, till ett tygstycke – så länge avtalen skrivs på.
Jag är ingen förespråkare av sanktioner, de fungerar sällan i praktiken. Se bara på Irak där över 500 000 barn dog under 1990-talets sanktioner, medan Saddam Hussein och hans klan stängde in sig i sitt palats. Viktiga frågor, men i stället bråkar vi om slöjan.
Feministiskt Initiativ ger sig också in i debatten med en artikel som i vanlig ordning landar i den liberala floskeln ”alla får välja att se ut som de vill” tätt följt av ”att tvinga kvinnor att ha eller inte ha slöja är två sidor av samma mynt”, och lyckas med att inte säga någonting alls.
Det går inte att likställa solidaritet med beslöjade kvinnor i Sverige med slöjtvång i Iran. Det är inte två sidor av samma mynt. Sverige har inte en moralpolis som straffar kvinnor med lagens fulla kraft om de bryter mot dess order. Att hela tiden måla upp ett katastrofläge för Sveriges kvinnor för att belysa orättvisor någon annanstans i världen gynnar varken oss här eller våra systrar utomlands.
Debatten om slöjan som besöket mynnar ut i är en avledningsmanöver – en vilja att förenkla en krånglig situation.
Jag undrar ibland hur det känns för kvinnor i diktaturer att läsa om oss i Sverige? När vi konstant hävdar att det är lika illa här på grund av att patriarkala strukturer är universella måste te sig som dålig satir, eller en hånfull spottloska.
Alla förtryck delar samma grund – där en grupp har mer makt över en annan, det gör inte alla uttryckssätt till lika illa. Vi kan faktiskt solidarisera oss med andra utan att likställa och i förlängningen underminera deras utsatthet. Det svenska statsbesöket i Iran handlar om att kapitalet och patriarkatet åker på samma handelsresa, oavsett om de har en folder om mänskliga rättigheter i bagaget eller inte.
Debatten om slöjan som besöket mynnar ut i är en avledningsmanöver – en vilja att förenkla en krånglig situation. För det är krångligt att förhålla sig till diktaturer, sanktioner och kampen för kvinnors rättigheter. Visst kan symboler vara viktiga i politik, men slöjan har blivit till en symbol för civilisationernas kamp, inte kvinnokamp.
