Vilka är de nyttigaste idioterna?

Är det så självklart att mina fienders fiender plötsligt är mina vänner? Genom mediernas trötta ickeanalys måste jag börja varje dag med tagelskjortan och påminna mig själv att de ju sitter i samma båt. Förmodligen är ingen gladare än Trump själv över att slaget nu står i affärsvärlden.

Signerat
Josephine Askegård.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Så här några veckor senare läser världen med stigande häpnad om USA:s nytillträdde president Donald Trumps galenskaper. Senast i helgen satt han öppet och dryftade Nordkoreas missiltext tillsammans med inbjudna Japans premiärminister Shinzo Abe samt ett antal gäster som fick höra statsledarnas funderingar kring världsläget.

Trump har erfarenhet av att sköta saker och ting som en affärsman och på samma sätt har han nu gripit sig an verksamheten i Vita huset. Han anlitar och sparkar medarbetare och försöker spela ut sina motståndare mot varandra. Det senare var en vinnande strategi inför presidentvalet – hans egna partikolleger tvingades så småningom till medgörlighet för att inte hamna i bakvattnet av de som tidigt såg hans blivande framgång.

Det är inte längre bara ”pk-media” och feministerna som gnäller, utan affärsvärlden.

Nu börjar dock kritikerna formera sig – och det är inte längre bara ”pk-media” och feministerna som gnäller, utan affärsvärlden. Microsoft, Google, Amazon och Facebook Trumps stöttade Trumps valkampanj med miljoner kronor och/eller teknisk utrustning och tjänster, men i förra veckan gjorde de gemensam sak med de flesta ledande IT-företagsledare i ett brev till appelationsdomstolen som skulle hantera Trumps inreseförbud från ett antal Mellanösternländer. De påpekade där (förmodligen helt riktigt) den katastrofala effekt på lönsamheten som de nya reglerna kunde leda till.

Miljardären Khalaf al-Habour, affärsman från Förenade Arabemiraten som tidigare stödde Trump, sade nyligen: ”Om han kommer till mitt kontor, kommer jag att inte släppa in honom”, skriver DN.

Vår ”svenska” prinsessgemål Christopher O’Neall gjorde tricket att både ha en fot i kungahusets stora vänkrets (bland annat ett mycket intimt förhållande med HM-imperiets Stefan Perssons huvudägare, god för omkring 180 miljarder kronor) och den andra i sin egen affärsverksamhet genom att säga nej till prinstiteln. I förra veckan ”läckte” en god vän till honom stark Trumpkritik från hans privata Instagramkonto till mediernas förtjusning. Hans tidigare impopularitet hos medierna på grund av sin lite burdusa framtoning är som bortblåst – i stället har han fått rollen som något av en systemkritisk rebell. Och kungen ”kan ingenting göra”.

Annie Lööf, Folkpartiets forna järnlady (med Margaret Thatcher som största förebild) har också tagit rodret som alliansens humanist genom sin skarpa Trumpkritik.

Det är lätt att känna sig lurad – men är det så självklart att mina fienders fiender plötsligt är mina vänner? Genom mediernas trötta ickeanalys måste jag börja varje dag med tagelskjortan och påminna mig själv att de ju sitter i samma båt. Förmodligen är ingen gladare än Trump själv över att slaget nu står i affärsvärlden. Medierna älskar att påpeka att han egentligen inte alls är så framgångsrik som han själv säger, men det hånet faller platt – där är han på hemmaplan och det är där han vill vara.

Deras verksamhet bidrog till att normalisera tanken om lönsamheten som styrmedel i politiken.

De båda affärsmännen Bert Karlsson och Ian Wachteister (den senare nu rådgivare åt Sverigedemokraterna) vann röster för sitt kortlivade parti Ny demokrati med att stapla läskbackar som skulle förklara invandringens reella kostnader för samhället. De fick tre kaotiska år i riksdagen innan de åkte ut, men deras verksamhet bidrog till att normalisera tanken om lönsamheten som styrmedel i politiken.

Med Bert och Ian som ett bra exempel bör vi inse att det kanske inte är de som just nu tar sig ton mot Trump som är de nyttiga idioterna utan vi – nu när vi sover med fienden.