Rödögda resenärer på väg till revolution

Bok
På sin resa på väg till revolutionens Ryssland passerade Lenin Stockholm. Här försedd med paraply och i samspråk med socialdemokraten, journalisten och antimilitaristen Ture Nerman.
Foto: Arkiv

Den brittiska historikern Catherine Merridale har sedan många år snöat in ordentligt på Ryssland – det verkar inte finnas någon epok, avgörande händelse eller geografisk punkt som hon inte kan alla detaljer om.

[BOK] Lenins resa. Vägen till revolutionen 1917
Catherine Merridale
Historiska media, 2017

Självklart talar hon och läser ryska. För två år sedan kom hennes bok Kreml, ett fascinerande nörderi om Moskvaborgen som så länge symboliserat hemliga förhandlingar på toppnivå och maktdemonstrationer som sänts ut över världen.

I Lenins resa följer hon den landsflyktige politikern och revolutionären på jakt efter sympatier och ekonomiskt stöd för den stora omvälvningen som han planerade, och hans hastiga uppbrott från Schweiz när han får höra att tsaren avsatts.

I ett bitvis plomberat tåg reser han genom norra Europa med sitt brokiga sällskap; nära medarbetare, fruar (och före detta fruar) och barn, journalister och smilfinkar. Alla hade sina egna olika orsaker till denna resa som de anträdde den 9 april 1917 – mitt under brinnande världskrig.

Merridale beskriver den snarstuckne Lenin i kamp med naturkrafterna som alltid inträder vid en längre tågresa. Till dem kan räknas illaluktande och högljudda medpassagerare – trots att Lenin redan då var en auktoritet och resans självklare ledare kunde han inte hindra tjuvrökning på toaletten (i trots mot hans förbud), och högljutt festande med irriterande falsksång (trots att en av visorna som sjöngs var Lenins favorit ”Vi gifte oss inte i kyrkan”), fastän han muttrade och knackade i väggen till den kupé han var tvungen att dela med flera andra.

Maten var förstås tråkig, med undantag för när det dök upp ett fat med kroketter som länsades på stående fot. Trots att ryssarna ville markera att de styrde sin färd var de i själva verket tvungna att underordna sig order från poliser, hemliga agenter och tjänstemän i de olika stater de genomfor. Många av de levnadsregler för en god bolsjevik som Lenin senare satte upp härrör från hans erfarenheter av medpassagerarnas störande beteenden på denna resa, skriver författaren.

Man tar en dusch på hotell Regina på Drottninggatan, och Lenin köper med hjälp av några socialdemokrater på vänsterflanken ett par kostymer och ett par lågskor på varuhuset PUB vid Hötorget.

Efter en resa med sjösjuka från Sassnitz dukas festmiddag upp på Malmös bästa hotell, Hotell Savoy, som slukas på 15 minuter av alla utom Lenin, som inte ville sluta prata politik för att äta.

Ikonisk är bilden från när sällskapet äntligen anländer till Stockholm efter nattåget från Malmö. Lenin går först och pratar fortfarande, här med Ture Nerman, socialdemokrat, journalist och antimilitarist. Man tar en dusch på hotell Regina på Drottninggatan, och Lenin köper med hjälp av några socialdemokrater på vänsterflanken ett par kostymer och ett par lågskor på varuhuset PUB vid Hötorget före att vara fin inför sin stora entré i Petrograd. Det planerade besöket hos Zäta Höglund som satt på Långholmen hanns tyvärr inte med.

Först skulle man passera gränsövergången i Haparanda (efter ett rödögt tågbyte i gryningen i Bräcke). Denna stad var vid tiden enda sättet att ta sig från väst till alliansvännerna i öst, och en dramatiskt viktig gränsövergång i Europa. Merridale beskriver den som en motsvarighet till Wien i Carol Reeds film Den tredje mannen (1949) – hit kom revolutionärer, agenter, svarta börshajar, flyktingar, furstar och furstinnor på hemresa eller på flykt, skurkar och idealister. Post lastades och skickades över hela världen. Hotell och restauranger var fullbokade.

Med hjälp av slädar fördes några i taget över älven, för det smalspåriga tåget som skulle föra dem vidare till den triumfartade slutdestinationen.

Resan blir en personlig och humanistiskt vinklad nod kring vilken de storpolitiska skeendena också kan läsas.

Lenins resa genom det krigshärjade Europa några vårdagar för 100 år sedan är ett nörderi så spännande och fyllt av komiska passager att den lär bli en klassiker. Själva resan tar upp en mindre del av boken, men blir en personlig och humanistiskt vinklad nod kring vilken de storpolitiska skeendena också kan läsas.

Inte minst medpassagerarnas öden som listas i slutet av boken. Få av dem klarade sig levande eller i frihet någon längre tid efter Lenins död bara sju år senare. Det blev Sibirien eller nackskott efter summariska rättegångar. Men detta är en annan historia som redan finns att läsa om i otaliga historieböcker.