Hade Karl Marx varit socialdemokrat om han levt i 1970-talets Sverige? Frågan kan tyckas märklig, men är i högsta grad relevant.
1970-talet var slutet på en stabil period för kapitalismen. Under några år drabbades världen av ett par oljekriser medan arbetslöshet plågade stora delar av västvärlden. Bretton Woods-systemet, som hållit de internationella valutorna i schack, havererade plötsligt och i Tyskland började man föra en stramare riksbankspolitik. En våg av oro svepte över välfärdsstaterna och i flera länder, bland annat Sverige, utbröt vilda strejker.
I arbetarrörelsen talades det om ”industriell demokrati” och bland facken började det mumlas om att inflytande och kontroll inte räckte. Man ville vara med och bestämma. I Sverige startade därför en diskussion hos Metall och Pappers – runt idén om ett system där rörelsen fick ta del av vinsten. Tanken kom från Tyskland men hade liknande motsvarigheter i andra länder. Detta ledde till att LO 1973 tillsatte en utredning om införandet av löntagarfonder i Sverige.
Historien har berättats ett otal gånger. Löntagarfonderna, ett politiskt fiasko. Idén som sänkte socialdemokraterna och mobiliserade näringslivet. Inristat i det svenska medvetandet är Kjell-Olof Feldts lilla dikt: ”Löntagarfonderna är ett jävla skit / nu har vi baxat dem ända hit” och många ser nog framför sig de 70 000 demonstranter som samlades i Humlegården i protest mot fonderna. Historien berättas gång på gång, nästan alltid från höger. Senast i Lars Anders Johanssons Hatets och illviljans kolportörer. Om mediebilden av näringslivets opinionsbildning 1970–2009 där bilden av en arbetarrörelse med ett strupgrepp på svenska folket trummas fram.
Men historien om löntagarfonderna kan också betraktas ur en annan synvinkel. För samtidigt som det är en berättelse om det socialdemokratiska valnederlaget och en alltmer likstel arbetarrörelse ryms där också en annan historia. Här finns en berättelse om en tid när det gick att vara radikal i politikens mittfåra, då reformer kunde rymma fröet av en revolution och då arbetarrörelsen levererade radikal politik. På riktigt. Här finns en berättelse om en kort tidsperiod, en parentes, då kanske till och med Marx hade kunnat vara socialdemokrat.
Karlebys tanke var enkel. Den löd: låt kapitalisterna behålla kapitalet så ska vi se till att de inte får använda det som de vill.
För att förstå denna andra historia krävs det dock att vi tar en omväg. 1926 publicerade Nils Karleby en bok som måste betraktas som en av de socialdemokratiska urkunderna. Den hette Socialismen inför verkligheten och var en slags uppgörelse med marxismen. Karlebys tanke var enkel. Den löd: låt kapitalisterna behålla kapitalet så ska vi se till att de inte får använda det som de vill. I stället för driftsformer skulle arbetarrörelsen rikta in sig på sociala reformer. Fördelningspolitik, sociala skyddsnät och åtta timmars arbetsdag hette framgångsreceptet och i stället för äganderätt skulle rörelsen fokusera på bestämmanderätt.
Detta var en välfärdsstatens radikalism och den blev en formidabel succé för det socialdemokratiska partiet. Samtidigt förde den ett antal problem med sig. För det första riskerade den hela tiden att göra socialdemokratin blind för att välfärdsreformer inte kunde utradera kapitalismens rörelse mot allt större ackumulation. Karlebys ”funktionssocialism” – som den senare skulle kallas – kunde utjämna sociala skillnader, inte avskaffa dem, och välfärdsreformer var bara ett sätt att skjuta upp samhälleliga motsättningar. För det andra riskerade funktionssocialisterna alltid att bli ett slags kapitalismens livläkare. I stället för att försöka omdana kapitalismen ställde de sig beredvilligt vid sjukbädden och pysslade om den.
Välfärdskapitalismen blev med andra ord ett mål i sig i stället för en landgång mot den ekonomiska demokratin. På 1960-talet tog sig detta uttryck i att ett antal socialdemokrater talade om att få kapitalismen ”att gå för full maskin” medan ett groende missnöje långsamt sipprade in i partiet.
För Meidner var privategendomen ”en laddad revolver mot arbetarrörelsens tinning”.
Det var ur detta missnöje som LO-ekonomen Rudolf Meidner steg och intog scenen i början av 1970-talet. Meidner, som flytt Tyskland under 1930-talet, tedde sig nog för många som en snustorr akademiker och en skrivbordssocialist, men bakom fasaden dolde sig en glödande ideolog och en hårdför marxist. För Meidner var privategendomen ”en laddad revolver mot arbetarrörelsens tinning” och funktionssocialismen en återvändsgränd. Arbetarrörelsen behövde lägga om kursen, för det var den som hade makten över kapitalet som hade makten över samhället, menade Meidner, och utifrån denna tanke började han skissera sitt förlag på löntagarfonder tillsammans med Anna Hedborg 1973.
Löntagarfonder. I dag låter det så grått. Som om det var något en folkhemskapitalist hittat på. Typ Ingvar Kamprad. Ikea och löntagarfonder.
För att förstå löntagarfondernas radikalitet krävs det att man ser dem i ljuset av den inslagna funktionssocialistiska vägen. Det Meidner gjorde var att han på samma gång erkände dess framgång och stakade ut en väg för att övervinna den.
Tanken var egentligen logisk. I Sverige härskade idén om den solidariska lönepolitiken. Den gick ut på lika lön för lika arbete vilket i praktiken innebar att anställda i framgångsrika företag avstod från löneutrymme för att lyfta upp de svagare. Lönesättningen skulle bestämmas av arbetets art, inte av företagets vinstsituation. Fördelen med detta var att solidariteten mellan löntagare ökade medan nackdelen var att lönsamma företag gjorde övervinster. Löntagarfonderna var ett försök att komma till rätta med detta problem.
I Meidners och Hedborgs förslag skulle fonderna inte vara knutna till företagen utan fungera som en ”kapitalbildning ovanför företagsnivå”. För varje vinst som ett företag gjorde skulle en en femtedel av summan betalas som avgift, det vill säga göras om till riktade fondemissioner. På sikt skulle fonderna äga aktiemajoriteten i alla större svenska företag. Det radikala med fonderna var dock inte hur de byggdes upp utan att de saknade individuell anknytning. Att sprida ut aktieägandet på individuella löntagare, resonerade Meidner och Hedborg, skulle bara göra att storägarna kunde behålla makten över näringslivet med mindre kapital. Löntagarfonderna skulle därför vara totalt kollektivistiska.
I sin monografi Rudolf Meidner. Skärvor ur ett nittonhundratalsliv påpekar Göran Greider att den marxistiska vänstern under 1970-talet ofta läste Marx på ett abstrakt och teoretiskt plan. Rädslan för att inte vara tillräckligt ”ortodox” eller att förlora det systemkritiska perspektivet gjorde att man hellre blickade bakåt än framåt. Samtidigt, skriver Greider, satt en man i ett kyffe i botten på LO-borgen och formulerade en för välfärdsepoken anpassad version av Kommunistiska manifestet.
Det är en reformism med blicken stadigt fäst vid revolutionen.
För Meidner och löntagarfonderna aktiverar en slumrande tradition inom socialdemokraterna som skulle kunna beskrivas som en evolutionär marxism. Här ses aktiv konjunkturpolitik, solidarisk lönepolitik och full sysselsättning som en rörelse mot något annat. Det offentligas mål blir därför att upphäva sig självt, muteras till det som Marx kallade ”det gemensamma”. Det är en reformism med blicken stadigt fäst vid revolutionen. En reformism som förstår att verkligheten aldrig kan anpassas till något abstrakt ideal, utan att idealen är till för att upphäva det nuvarande tillståndet.
Nu blev löntagarfonderna knappast det som Meidner och Hedborg hade tänkt. Efter att ha processats fram och tillbaka i partiet, gått igenom en utredning i Feldts regi och vridits och vänts på i den offentliga debatten kompromissades fonderna slutgiltigt bort. Efter utredningarna var de obligatoriska, riktade nyemissionerna borta. Fonderna skulle köpa aktier på marknaden i stället och när de infördes 1984 betraktades de mest som ett försök att rädda ATP-systemet. Besvikelsen var total.
Nu är det säkert någon som invänder: Historien om socialdemokratin är historien om kompromisser. Folkhemstanken och Saltsjöbadsavtalet är partiets adelsmärken. Och visst, så kan man se det. Samtidigt måste man komma ihåg att det också finns en annan historia. Socialdemokraterna har alltid haft ett radikalt partiprogram. Särskilt det från 1920-talet som tillsätter en ”socialiseringsnämnd”. Här finns tankar som öppnar systemkritiska fönster; socialistiska sprängladdningar apterade rätt in i marknadsekonomin. Rudolf Meidner var en socialdemokrat som var lojal mot partiprogrammet, inte partiet.
Efter striden om löntagarfonderna har socialdemokraterna stadigt rört sig högerut. Från att ha varit ett funktionssocialistiskt parti har man gått åt ett allmänt socialliberalt håll. Toppen och rörelsen har alltmera dragits isär. Högervridningen kan ses i partiprogrammen. Under 1990-talet sker en ideologisk omorientering med ett fortsatt värnande om jämlikhet och rättvisa men med en minskad ambition att ändra rådande samhällsförhållanden. I 2001 års partiprogram byts formuleringen om att partiet vill ”omdana” samhället ut mot att man vill ”forma” det. Det talas nu alltmer om att man ska ”konkurrera” med välfärdsstaten och marknadstänkandet görs till en utgångspunkt för politiken, inte ett nödvändigt ont. Samtidigt döljer sig Meidnerska spår kvar i rörelsen. I partiprogrammet står det fortfarande att socialdemokraterna är ett ”antikapitalistiskt” parti.
”Det finns en annan socialdemokrati inuti socialdemokratin” (Daniel Suhonen, Tvärdrag nr 5/6 2010). För Sveriges samlade vänster är det viktigt att den hålls levande. Minnet av en tid då det gick att vara radikal och ändå befinna sig i mittfåran.
