En dystopi om ett framtida Sverige där nationsgränserna stängts och där nygifta Maija och Viktor har sänts ut på obskyrt uppdrag till en ö i syfte att ange flyktingar, är huvuddragen i Mikael Berglunds Smekmånader. Förutom ett byggnadsteam är paret i princip själva på ön. [BOK] Smekmånader Mikael Berglund Albert Bonniers Förlag, 2017 Paret har […]
En dystopi om ett framtida Sverige där nationsgränserna stängts och där nygifta Maija och Viktor har sänts ut på obskyrt uppdrag till en ö i syfte att ange flyktingar, är huvuddragen i Mikael Berglunds Smekmånader. Förutom ett byggnadsteam är paret i princip själva på ön.
Mikael Berglund
Albert Bonniers Förlag, 2017
Paret har vitt skilda uppfattningar om det uppdrag som angivare som de placerats där för att utföra och det hade kunnat göra berättelsen till ett obehagligt relationsdrama i skuggan av ett (förmodar jag) totalitärt samhälle. Nu blir det inte så.
Precis som titeln gör gällande handlar Smekmånader om parets första tid tillsammans som äkta makar. Till detta faktum hör uppenbarligen ett antal torftiga sexskildringar. Över huvud taget tycks författaren rätt upptagen av det kroppsliga, exempelvis verkar det nödvändigt att påtala var och när, i synnerhet den kvinnliga huvudpersonen, kissar utomhus. Eller någon gång på sig. Eller hur hennes urin ligger kvar i en fördjupning ute på klippan.
Otvetydigt pornografiska rader berättar om vita underställ så tajta att ”de kunde se att de båda styvnat till” eller beskrivningar av hur Maija framstår som vacker för att hon ser på maken med äcklad min eller ligger upphetsad i sängen på blött lakan med fuktig pannlugg.
Det blir mest tjatigt. Liksom faktiskt ganska äckligt, i synnerhet som det tillkommer ett dunkelt förflutet i form av en gruppvåldtäkt. En händelse begången mot en tredje part som hemsöker bägges minnen och tydligen är vad som svetsar makarna samman. Varför just ett övergrepp i form av gruppvåldtäkt valts ut för att skapa ett drama står oklart, men den verkar i alla fall, om än på olika sätt tynga makarnas tvivelaktiga samveten mer än deras uppdrag.
Tyvärr försvinner bokens dystopiska potential i all denna kroppsliga fascination. En större inblick i det för omvärlden stängda framtidssamhället hade också varit på sin plats. Berglund skulle vunnit på att ha ägnat mer tid åt parets möten med flyktingar och reaktioner på att skicka människor i döden, liksom inför lik och havandeskap, än redogörelser för ”gos” (inte mitt ordval) eller upplysningen att båda makarna gillar brottningslekar.
Jag kan köpa att bokens huvudpersoner i sitt sammanhang är avtrubbade i olika grad och gör sitt bästa för att följa order utan att veta varför. Det kanske i och för sig är poängen, men som läsare hade i alla fall jag föredragit ett annat upplägg för att kunna engagera mig i berättelsen.
