“I dag måste du stiga upp tidigare, Yohamna, och göra det du ska mycket snabbare.”
I dag den 26 november måste jag gå till ”la oficoda” för att förnya min pappas matranson. ”La oficoda” är kontoret där man får sitt ransoneringskort, och med detta kan man köpa produkter under en månad.
Varje familj är en enhet och får ett nummer. Vårt är 1443. Med det går jag till marknaden, inte till La Chopy, det är något annat, och man ger mig för varje person i familjen si och så mycket ris, bönor, socker, salt, tändstickor (om det finns den här månaden), kött och kyckling. Fisk finns aldrig trots att vi bor på en ö.
Det är alltid samma, aldrig någon variation. Men min pappa har problem med hjärtat och får en speciell diet och han får lite mer kyckling och en påse med gult mjölkpulver. Så det gäller att inte förlora den här dieten. Jag tänker på allt detta och ligger blickstilla i sängen, för jag vill inte väcka min mamma. Hon har kallbrand och är riktigt dålig. Hon har blivit felbehandlad, alla bra läkare har åkt till Venezuela.
Jag öppnar ett öga och därefter det andra och så hör jag min mammas lågmälda gnyende. Jag stiger upp ur sängen och slår på tv:n för att se nyheterna, vädret och kolla vad klockan är och jag hamnar i något slags politisk scen, byter kanal och upptäcker att det är samma på de fem kanaler som vi har.
Jag går till min systerdotter som är i köket och frågar henne om man firar minnet av något särskilt den här dagen eftersom man visar samma i alla kanaler. Hon skakar på huvudet.
Jag går tillbaka till tv:n och gör samma operation igen. Allt är detsamma tills Raúl Castro, presidenten, dyker upp. Han talar från ett kontor fullt av bilder på nationens hjältar. Jag hör nästan inget, ser bara detta kontor som aldrig visats tidigare i televisionen och som verkar alltför intimt.
– Dailí, ropar jag till min systerdotter. Fidel är död!
Insikten slår ned i mig som en blixt och jag darrar, rädd för att någon ska ha hört mig. Ändå säger jag det igen.
– Dailí, Fidel är död.
Min systerdotter svarar inte. Antingen förstår hon inte eller så vill hon inte förstå, och det är då presidenten, Fidels bror, bekräftar mina föraningar. Jag hör honom säga tydligt: ”Hasta la victoria siempre!”.
– Dailí, Fidel är död! skriker jag övertygat.
– Vad då? säger min 22-åriga systerdotter.
Jag närmar mig henne och repeterar för fjärde gången.
– Fidel är död och det blir nio dagars landssorg. Alla ställen med musik, fiestas och alkohol kommer att vara stängda.
– Det kan inte vara sant! skriker hon besviket. Nio dagar med detta elände i tv. Jag måste köpa mig en bok från Korea, för jag kommer inte att stå ut.
Hon ler. Varför? Om det hade varit för tio år sedan så skulle folk ha varit ångestladdade och desorienterade, folk skulle gråta. Vem tänker på oss nu? Vem talar för oss? Vem skyddar oss från nordamerikanerna? Deras beväpnade attack har vi väntat på i generationer.
Det här året, 2016, är ett skottår. För oss kubaner är skottår ödesdigra, med många döda.
Jag ser upp mot himlen. I dag är den speciell, molnen drar ihop sig. Plötsligt tittar solen fram, det verkar som den ska gråta, men så drar den sig tillbaka.
– Är ransoneringskontoret öppet i dag? säger jag till min brorsdotter, rädd att jag ska komma för sent.
– Jag vet inte, svarar hon och går fram till spegeln för att göra sig i ordning.
Det här året, 2016, är ett skottår. För oss kubaner är skottår ödesdigra, med många döda. Och död är vad jag har mött i år, vänner och grannar. Sjukdomar, självmord och mord.
– Gud låt det här året ta slut, skriker jag för mig själv.
– Fidel är död, säger jag till min pappa, som sitter på balkongen med sina kryckor och ser på folk som går förbi.
– Ja, det var som fan, säger han medan hans blick följer en man på trottoaren.
– Jag köper guldsmycken, vad ni än har! ropar mannen.
På tv läser de upp ett kondoleanstelegram från påven. På universitetets trappa har FEU, Revolutionära universitetsstudenter, samlat sina skaror.
Och min fars blick – jag kan se den – har gått vilse. I sin ungdom gjorde han mat i sitt hem på landet, ett mål om dagen, soppa som skulle räcka till alla. I hans hemby fanns bara en sorts jobb, det som tobaken gav. När det regnade och bladen var blöta arbetade man inte. Centralen var stängd när det inte var malningstid. Hela ön levde i en död tid, en tid som Fidel ville förändra.
Jag lagar frukost till mina föräldrar och mig själv. Tar fram påsen med mjölkpulver och det vita brödet, som man får med ransoneringsboken. Jag tar med maten till balkongen och ser åter på himlen som nu fyllts av gråa moln. På tv läser de upp ett kondoleanstelegram från påven. På universitetets trappa har FEU, Revolutionära universitetsstudenter, samlat sina skaror.
– Jag är Fidel! Jag är Fidel! ropar de.
En flicka med mörka glasögon blir intervjuad. Det verkar som att hon gråter. En ung man pratar snabbt framför kamerorna. En svart kvinna med gråa hår, klädd i sorgekläder, läser en dikt, och ser upp mot himlen. Ingen stor poesi, men den är hennes.
Jag sätter på mig min blus, tar mina nycklar och går ut på gatan. Jag måste hinna till ransoneringscentralen före klockan 12. Jag passerar mannen som säljer vitlök och grannen som släpar på sin lilla kärra med gastuber. På planen en bit bort spelar några ungar fotboll. Marken tillhör skolan Primaria Salvador Allende. Det var den första skolan som döptes efter den mördade chilenske presidenten. Efter att ha gått runt hörnet, nära marknaden, kan jag se stånden där de säljer griskött och försäljaren som säljer ljudböcker, musik och filmer, allt är piratkopior.
Det råder en underlig tystnad överallt. Vid busshållplatsen är det likadant, stillheten är bedövande. Ingen pratar med hög röst, ingen sjunger. På bussen har konduktören satt på ”radio enciclopedia”, ingen har någon liten högtalare med reguetón. Vad ska kubanerna göra med nio dagar utan musik?
När jag går av bussen i centrum står gatuförsäljarna där som vanligt. Dörren till ransoneringskontoret är öppen. Men det är tomt därinne. Efter en evighet kommer en sekreterare släntrande. Hon kan inte läsa vad doktorn har skrivit på receptet för min pappas matranson och går iväg för att konsultera någon. Efter en evighet kommer hon tillbaka – och jag kan knappt tro mina ögon, med en stämpel på pappas ransoneringskort.
Jag lämnar kontoret och kramar kortet, hårt med min högra hand. Går därifrån hem till en väninna för att berätta att det är risk att de måste kapa min mammas fot. Möjligtvis måste jag än en gång vända mig till privatläkaren som hon hittade åt mig och än en gång betala 30 cuc och ge honom en present för att han ska behandla min mamma väl.
– Jag kan inte vänta på att få höra vad de säger nu i Miami.
Jag ler. Det är inte svårt att förutsäga vad som kommer att hända i Miami. Fiesta, så klart.
I min väninnas lägenhet står santeria-helgonen uppradade bredvid tv:n. I den talar en ung dansare som utbildats vid nationalbaletten. Han berättar hur Fidel en dag kom för att besöka hans far.
– Nu ställer alla upp för Fidel, säger jag.
– Skojar du, svarar min väninnas mamma. Den som lever får se.
Jag skulle ha velat se honom i kistan. Det skulle vara imponerande att se hans kropp, hans ansikte i vila. Han överlevde 138 attentat, men den naturliga döden kunde han inte överlista. Förmodligen ville han inte att vi skulle se honom härjad av sjukdomen. Askan passar legenden bättre.
– Han var så beräknande att han såg till att bli kremerad, säger min väninna som om hon hade läst mina tankar.
– Inte ens ett finger kunde någon ta från honom. Han var en stjärna.
Den sista frasen säger hon med beundran i rösten.
– Jag kan inte vänta på att få höra vad de säger nu i Miami.
Jag ler. Det är inte svårt att förutsäga vad som kommer att hända i Miami. Fiesta, så klart.
Min väninna reser sig från stolen och sträcker på sig.
– Jag ska hämta två böcker, för det här blir man bara trött av, säger hon och pekar på tv:n.
Det knackar på dörren. En granne kommer in och säger att de ska gå iväg och skriva i en kondoleansbok i barnens skola.
Jag har talat några timmar med min väninna. Bussarna är så dåliga att jag föredrog att gå hem. Nu är jag hemma och det har inte regnat. Solen lyser vackert vid horisonten, men luften känns kall. Lyckligtvis finns det vatten i kranarna i dag och jag kan tvätta i lugn och ro.
På tv:n berättar de om historiska händelser som har med honom att göra: attacken på Moncada-förläggningen, ”historien ska frikänna mig”, båten Granma, invasionen av Grisbukten, alfabetiseringskampanjen, attentatet på La Cubre, Che Guevaras avskedsbrev…
Plötsligt går strömmen. Den är borta i en halvtimme och allt är tyst.
***
Översättning Bertil Håkansson
