Maria Johanssons memoarer – del 16

7.

Nätter sänker sig över allt och alla. Januari slutar blicka bakåt och vänder sig mot framtiden.

Maria Johansson har varit vaken och tänkt så länge att hon tappat tideräkningen. Hon letar febrilt efter dagens datum. Till sist måste hon knacka på hos grannen och fråga.

Sedan återvänder hon till sin anteckningsbok.

Söndag 31 januari

Kära dagbok!

De fortsätter försöka jävlas med mig – när ska de fatta att det inte lönar sig? Jag är på en annan nivå, jag står över er, ert spott rinner av mig men jag spottar gift tillbaka om ni inte passar er.

Hur som helst, jag fortsätter utvecklas. Jag har blivit asexuell. DET måste fan vara det ovanligaste. Passar rätt bra också, för jag ska nog snart ha mens igen.

Jag har inte haft sex på nästan tre dygn. Inte rört vid mig själv. Knappt ens tänkt på sex. Kan inte minnas när jag var avhållsam så här länge senast!

Det har ju blivit rätt mycket senaste månaderna. Det var som om Den Nya Maria släppte lös en förträngd urkraft. Öppnade Pandoras Vagina. Ja en hel del har det blivit, även efter att jag slutade slampa runt i Thailand. Den senaste var Isis så klart. Herregud vad jag knullat henne sedan jag kom hit. Och så han den där piercade – honom hade jag nästan glömt! Det var en oväntat trevlig upplevelse, hade faktiskt tänkt gå dit igen, men det hände så mycket annat …

Nej. Inte tänka på sex.

Sex är bara en del av Den Pånyttfödda Maria, och just nu är det ingen del alls. Jag är hjärna, hjärta, spott och svett och lungor; fittan är bara en av de centrala knutpunkterna, inte det som styr.

Fan, bara för att jag bestämt mig ska kroppen börja trilskas. Pockar på uppmärksamhet, vill gnida sig mot kontorsstolen jag sitter på.

Nej.

En människa är aldrig starkare än sin starkaste drift. (Är det jag som myntat det?)

Nej, en människa, nej. Men nu ska jag vända mig till Gud. Att testa olika religioner – det har ju varit planen hela tiden! Bara glömde det lite. Gud kan säkert hjälpa mig med avhållsamheten också. Både från sex och alkohol.

Det kan nog behövas.

Och så måste jag meddela resten av världen.

 

Maria Johanssons blogg, söndag 31 januari, klockan 10.47:

 

DEN NYA TIDEN FORTSÄTTER

Hej världen!

Maria Johansson har blivit asexuell. DET är ta mig fan ett stordåd i dessa tider.

Vill inte höra några av era kommentarer på detta. Jag har äntligen hittat hur man stänger av kommentarsfunktionen här – ha!

Maria Johansson är asexuell, hon varken har eller vill ha sex, och ni kan inte locka henne med era små bedjande kön och falska jävla ord.

Jag ska passa på att finna Gud samtidigt, precis som jag meddelade i min tabell förut.

 

Ni kanske tänker att jag svär för mycket för att vara religiös. Jodå, jag är medveten om det, det är en av de saker jag har tänkt på senaste dagarna. Maria Johansson är medveten om ALLT och hon tänker snabbare än ni någonsin kan greppa. Och ibland pratar hon ännu snabbare än hon tänker – de så kallade fula orden har sprutat ur min mun och mina fingertoppar. Det började samtidigt som Den Gamla Maria dog (hon svor i stort sett aldrig, och ganska sällan var det hon hävde ur sig fåniga omskrivningar som ”jäklar” eller ”attans” också).

Sedan var det något som släppte.

 

Men Gud sitter inte där. Gud är större än våra ord, det vet ju alla. Så jag skiter i att vårda mitt språk.

Och nu ska jag prova på lite kristlig ödmjukhet.

Inled mig icke i frestelse att göra nåt annat.

 

*

Steg ekar. Annars är den väldiga kyrkan tyst. Tyst och kall och nästan tom och ganska mörk.

Maria Johansson slår sig ned på en bänk. Lutar sitt rödperukshuvud i händerna. Försöker tänka på inget särskilt, särskilt inte sex. Hon är klädd i vitt, det har på något sätt känts passande.

Bänken är hård och obekväm. Tiden krälar långsamt. Det sticker i fötterna, som om de ville gå därifrån. De är det enda som inte är vitt på henne, för skorna är bruna och dessutom leriga. Stilla, ni har ingen vilja, säger Maria åt sina fötter.

Blunda. Tänka på inget. Känna Gud. Luta pannan mot det svala trät på bänkryggen framför.
Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?
Hon vaknar med ett ryck av att kyrkklockorna dånar.

Ser sig förvirrat omkring. Plötsligt är där massor av folk. Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?

De är överallt. Sitter på de lediga bänkarna. Framför henne, bakom, runt om. Skär av alla flyktvägar.

Fast, noterar Maria, precis runt omkring henne själv är det en tom cirkel.

En sidoblick glänser till några meter bort men vänds kvickt framåt igen.

Där framme vid altaret har präster och deras underlydande samlats. Guld blänker i dunklet. Än så länge har de flesta av dem ryggen mot församlingen. Alla väntar på något.

En av de vitklädda tänder rökelse.

Vad är det här för religion egentligen, tänker Maria. Katoliker? Tysk-ortodoxa, finns det?

Jävligt många är de i alla fall. För många. Tysta. Tusen ögon som sneglar men inte vågar möta hennes blick. Vad gör Den Pånyttfödda Maria här? Hon kan aldrig vara en i fårskocken.

Maria rätar lite mer på ryggen. Den knakar.

Plötsligt blixtrar det till. En sekund tänker Maria att det är Guds vrede, men inser sedan att det är en tjock tant i ful hatt. Med en kamera. Ute i sidogången.

Maria kisar. Ser att det står fler människor ute i sidogångarna. Vad gör de egentligen?

Hon rycker till igen när den väldiga stensalen börjar vibrera av sång. Fler kameror knäpper. Svett väller fram.

Omgiven av en fårskock, betittad av turister. Nej, detta är inte Maria Johanssons plats.

Intellektet hinner inte med, kroppen hoppar upp på bänken. Rösten ekar högre än den någonsin gjort, skär tvärt av den entoniga sången.

– Kan ni inte låta mig vara ifred ens i kyrkan? Era jävla fittor! I Guds hus!

Rösten låter ovanligt gäll. Svett i pannan nu också.

– Och ni är inte bättre, era jävla får! kan Maria inte låta bli att fräsa åt människorna närmast.

Hon börjar kravla ned. Varför darrar benen? Ser sig omkring i det väldiga rummet som plötsligt ekar av tystnad.

Många är de, de jävla fåren. Stirrar, och alla ser inte helt ödmjuka ut längre.

Maria ändrar sig, tvingar benen stadiga och reser sig igen, upp på bänken, marscherar längs den – fåren drar sig undan, utom en kärring. Henne trampar Maria på vänstra knät.

Snabbt är hon ute i mittgången, och där närmar sig en stor karl, och då springer Maria.

Ingen springer efter henne, men blickar av stinkande kristet medlidande klibbar på hennes rygg.

 

Mörka gator. Helvete helvete helvete. Vad fan hände därinne egentligen? Månglarna ur templet och turisterna ur kyrkan.

Maria går på. Ett lätt duggregn börjar falla. Tack gud, tänker Maria ödmjukt, spola mig ren från synd.

Det här är okända kvarter. Hon vet inte ens åt vilket väderstreck hon går. Gatorna är anmärkningsvärt tomma. De är väl i kyrkan allihop. Maria fnyser föraktfullt rakt ut. Uppenbarligen var det fel religion hon hittade. Vad var det nu det stod i listan? Naturreligioner. Kristdemokrater, Sveriges minsta parti.
Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.
Mörkret tilltar med regnet. Maria försöker orientera sig, men hon känner inte igen något, varken i horisonten eller här på gatan. En stor byggnad till vänster. Graffiti. Ett enda hörnfönster lyser svagt. På andra sidan gatan sovande småbutiker. Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.

Men när hon svänger runt nästa hörn är gatan inte längre helt tom. En kvinna lösgör sig ur skuggorna, kommer mot henne på trottoaren. Nästan lika mörk som skuggorna är hon. Mörk hud, svart huvudduk, svart kappa. Och mörkt blånade tatuerade mönster i pannan, ser Maria strax.

Hon möter intresserat kvinnans blick, men dennas ögon viker undan, vill passera obemärkt.

– Entschuldigung, säger Maria kvickt och griper tag i hennes arm, what is your religion?

Kvinnan rycker till, hårt, ser livrädd ut.

Maria ler stort, och säger lugnt, ödmjukt:

– Godkväll, damen, vad är er religion? Jag tycker om er.

Kvinnan sliter sig lös – så mycket oanad kraft det fanns i den kroppen! – och rusar. Kastar sig in i en port.

Svart vrede väller upp i Maria. Men nej, den måste betvingas. Kanske förstod stackarn inte engelska.

Lugn, Pånyttfödda Maria. Gå hem och meditera. ”Ha tråkigt med flit”, som du också skrev i din lista. Det passar nog bra nu, sätter stämningen för din frälsning.

I morgon ska jag fan bli kristdemokrat.

*

Heligt förbannad, heter det ju. Det får man vara ibland, även som religiös.

Jag börjar tröttna på det här. Det är gammalt. Att ni hela tiden försöker lura mig, blåsa mig.

Skillnaden är att nu upptäcker jag det på en gång. Den Pånyttfödda Marias Nya Medvetande är inte att leka med. Så lägg ner!
På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna.
Jag gick ut kristen och ödmjuk i morse. På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna. På internet, sa hon och glodde. Nej, jag vill ha den där personliga kontakten, sa jag vänligt. Hon undrade vad jag skulle göra. Bli medlem, sa jag. Hennes ögon blev stora, sedan smalnade de.

– Säkert, du ska bara bli medlem? Ja, det är väl ingen hemlighet. De har ett kontor här i närheten, på Schönhauser Allee.

Sedan glodde hon igen, jag sa tack och vände andra kinden till.

 

Hittade en skylt med Christlich Demokratische Union relativt enkelt. Det var öppet. Jag gick in.

För enkelt, ja jag vet.

– Hej, sa jag på engelska, jag vill gå med i partiet.

Damen framför mig lyste upp.

– Willkommen! Einen Moment bitte.

Hon hämtade en yngre man. Antagligen på grund av språket. Jag har kommit att tycka mycket om Berlin, men inte har invånarna varit snabba på att lära sig engelska, inte. Eller svenska.

Mannen log han med. Såg ut som en typisk politiker. Fast jag tyckte att blicken han gav mig inte var helt kristlig, jag kände den kittla i mina lössläppta bröstvårtor under linnet.

Jag andades lugnt och upprepade att jag ville gå med. Han log ännu mer, frågade om jag ville veta lite mer om partiet först. Nädå, jag vet, sa jag. Jag tänkte gå med bara, för jag tycker lite synd om er.

Han såg förvirrad ut men fortsatte le, plockade med papper. Hoppas han inte blev förolämpad av att jag sa så, tänkte jag. Men medlidande är väl en dygd.

Jag fick en blankett att fylla i. Insåg att jag glömt läsglasögonen någonstans. Jag använder dem sällan nu för tiden, jag lever och skriver på känn i stället.

Den första damen hjälpte mig lite, hon hade själv glasögon. Blanketten var på tyska förstås. Namn. Födelseort. Civilstånd. Jag skrev i allt, sanningsenligt. Yrke? ”Självständig” kunde man kryssa i, det kändes bra. Inkomst – tja, ingen. Eller ett par hundra för tavlorna jag sålt, bara. De där hundratusennånting var det ju inte Den Pånyttfödda Maria som jobbat ihop, så de räknades inte tyckte jag.

Eftersom jag hade så låg inkomst skulle jag bara betala fem euro i månaden. Bra.

Jag insisterade på att få betala kontant, med en gång. De log lite mer och utbytte blickar och sedan tackade de.

– Så, jag är medlem nu? sa jag när jag tog emot en kopia på blanketten.

– Javisst, log de båda.

Jag kände den gudomliga friden fylla mitt bröst. Maria Johansson är Kristdemokrat, detta föraktade lilla parti som ligger och guppar, försöker hålla sig ovanför 4%-spärren.

De prackade på mig några broschyrer, vi log i samförstånd mot varandra, jag gick.

Köpte frukt på gatan, satte mig på en refug och åt. Ännu kände jag den gudomliga friden. Och ja, ni som läser det här kanske anar vad som kommer. Kul för er då.

Jag bläddrade i broschyrerna. De var ganska påkostade. Försökte tränga igenom tyskan – minnas skolåren, jämföra med svenska ord.

Partiets idéer: Folket, kristet-socialt, liberalt, konservativt. Snacka om att helgardera sig, tänkte jag och spottade försiktigt ut en aprikoskärna.

Historia. Bundeskanzler. 1949–63. 1966. 1969. 1982. 1998. 2005 …

Vad fan stod det egentligen? Jag fastnade med en banan halvvägs in i munnen. Reste mig, knackade ödmjukt en fotgängare, som väntade på grönt, på axeln.

– Ursäkta, vad står det här?

– Va, sa fotgängaren förvirrat.

Men sedan hjälpte hon mig. Hjälpte. Tittade och läste. Berättade att Kristdemokraterna haft makten nästan ända sedan andra världskriget. Även nu.

Jag var förstummad. Övertygad om att det varit Socialdemokraterna, svensk som jag är.

– Nja, sa kvinnan, Socialdemokraterna är ju med i koalitionen men …

Jaha. Så går det till i det här landet. Kungar, Hitler, Stalin och KD, inte konstigt att de blivit så jävla märkliga! Det sa jag åt henne. Trodde hon skulle springa, som de brukar göra. Men hon blev förbannad, började skälla ut mig.

Jag insåg att även detta hände av en anledning. Gud prövade mig. Jag vände andra kinden till.

När jag stått tyst med vänsterkinden mot henne i någon minut gav hon upp och bara gick.

Det är det här jag menar med heligt förbannad. Jag var arg som satan och är det fortfarande, men jag kontrollerar mig. Den heliga vreden är vit och kall, inte röd och spottande. Det svarta hatet ligger tryggt nere i fötterna, gör mig stadig. På det en fernissa med kristen kärlek. Det är så de gör.
Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.
Jag gick tillbaka till kontoret. Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.

– Jag vill gå ur partiet, sa jag.

– Ursäkta?

– Ni är ju Tysklands största parti, jag ville gå med i en sekt!

Dumt stirrande bakom glasögonen.

– Ursäkta?

– Jag vill gå ur!

– Du vill … inte medlem?

– Ja! Inte medlem, inte kristdemokrat.

Jag gestikulerade så gott jag kunde, men försökte att hålla rörelserna lugna, inte aggressiva.

Damen log nervöst.

– Det är okej, du är inte medlem.

– Jag är visst medlem, jag gick med och betalade!

– Ah, Bezahlung …

Hon plockade bakom disken, räckte mig fem euro tillbaka. Handen darrade.

– Jag bryr mig inte om pengarna! Jag vill bara inte vara medlem. Ta bort mitt namn.

Damen svalde något, fick inte fram ett ljud. Låtsades som om hon inte förstod.

Jag böjde mig över den lilla disken. Hon hickade till igen, sträckte sig efter telefonen.

– Nej! sa jag, bestämt men vänligt. Jag vill bara ha tillbaka min inträdesansökan.

Där låg den. Ensam i ett hörn, inte i en korg eller mapp. Kanske hade de inte ens tänkt registrera mig. Bara sno mig på pengar. Sådana är de.

Jag grep papperet och då grep hon min hand. Hon var blekare än förut, och hennes ögon var enorma bakom glasen. I andra handen höll hon telefonluren.

– Nein, sa hon hest.

Då kände jag att det räckte. Maria Johanssons personuppgifter tillhör henne, och hennes fem euro med, tack så mycket. Jag placerade så stilla jag kunde en örfil på tantens bleka kind, vände och gick.

Ute på gatan började jag skratta. Från början ett resignerat fniss, sedan växte det, jag skrattade så rutorna skallrade runt mig. Nej, jag är inte lättlurad längre. Men jag kan se humorn i att ni försöker.

*

Maria Johanssons blogg, måndag 1 februari, klockan 12.34:

 

Jag fortsätter på den Rätta Vägen

Ni försöker få mig att bli arg och oregerlig, lämna lugnet. Ni lyckas inte! Jag är numer avfälling från Kristdemokraterna. Ni lyckades inte med det heller.

Nej, jag gick inte som ett får in i det största partiet. Däremot är jag fortfarande fylld av Gud, och fri från orena tankar.

Ni förstår, man hittar inte Gud i stora hus. Man finner Gud på gatan och dit ska jag nu.

Vreden är min drivkraft, mig skall intet fattas.

Kram på er!

 

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 08.03:

GUD PRÖVAR MIG OCH LEDER MIG RÄTT

Efter nederlaget hos KD gav jag mig ut på gatorna igen i går eftermiddag. Och se, som en besvarad bön kom Hare Krishna runt ett hörn på en vimlande turistgata och jag följde dem, som en självklarhet. De tog emot mig med öppna armar. De gav mig mat och kärlek.

Sedan gick de hem, men de bjöd inte med mig. Det gör inget. Jag dansar ensam.

 

Ja, jag dansade längs gatorna hela dagen. Framåt kvällen kastade några skinheads en ölburk på mig. Jag dansade vidare, ända tills det blev ljust igen.

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer.

Fast nu måste jag nog sova lite.

*

Dunk dunk dunk DU-DUNK DUNKDUNK.

Det bultar i mörkret.

Det bultar trummor, hammare, kön, baksmälla, det slutar inte och mörkret är inte tropisk natt, bara en filt, och till slut måste Maria vakna fast hon inte vill.

Hon stapplar upp. Utanför hennes dörr står Isis. Hon är svartklädd och ser allvarlig ut.

– Maria, hur är det med dig? Du har väl inte glömt?

– Vilken dag är det?

– Tisdag! Hur är det med dig? Har du druckit?

Maria gillar inte alls Isis ton, men hon undertrycker lusten att bita i de små händerna som försöker ta på henne och mana henne mot badrummet. Benen är tunga av all dans och huvudet värker. Hjärnan vaknar ännu långsammare än kroppen, och försöker förgäves reda ut vilken situation den stackars kroppen befinner sig i. Tisdag? Och?

Maria sjunker ned på toastolen.

– Vi pratade ju massor om det här i torsdags, och bestämde, det är dags att träffa Nishe, hörs Isis röst utifrån rummet.

Ett minne är nästan uppe vid ytan, men försvinner igen. Marias kiss skvalar ned på toahyllan och stänker upp lite. Urinen luktar skarpt, ja, hela hon gör det. Men nä, hon ska nog inte tvätta sig i dag. Heller.

Maria kikar ut i rummet.

– Jag vet att du har velat vara i fred några dagar, säger Isis rygg medan hon ryckigt rotar i röran av kläder på golvet, och det är helt okej, Maria, men det här är ju viktigt. Det är inte bara dig det gäller.

Maria undertrycker en ny impuls: att fråga mer. Det är ju faktiskt fantastiskt spännande det här. Och synnerligen oväntat, att ge sig iväg till ett viktigt möte utan att ha en aning om vad det gäller.

Hon står stilla medan Isis klär på henne de anständigaste kläder hon lyckats hitta och drar en svart peruk över Marias skalle och långt ned i pannan.

Men på väg ut genom dörren hejdar hon Isis, hon måste kyssa den stora munnen, trots att Maria Johansson är strängt asexuell. Isis stannar till, stel i sin stress, men efter en sekund besvarar hon kyssen.

– Maria, du är en fantastisk människa, säger Isis och Maria nickar tyst instämmande.

*

Det här borde vara en angelägenhet mellan två människor. Eller, helst borde bara en människa vara involverad, den viktiga. Maria Johansson. Men det går ju inte.

Minnet har sakta krupit tillbaka. På den vindlande vägen hit, denna tisdagsmorgon, frågade Maria om det var något kristet det här, och Isis svarade tvekande att ja, lite, och Maria svarade kort: Okej då. Sedan var Isis tyst resten av vägen. Maria var tyst hon med, och försökte minnas.

Det känns som en evighet sedan hon pratade med Isis om det här – sa hon att det var i torsdags? En evighet sedan dess, en Guds evighet. Nästan som om det var en annan människa, inte Maria Johansson, som börjat prata om att det var svårt att byta namn i Sverige, och om skilsmässor, och om en hel massa saker som kom med av bara farten, medan Isis ögon lyste av entusiasm. Maria minns mest de där ögonen, det och den fuktiga värmen mellan Isis ben där de stod och hängde i baren.
Hans ansikte är litet men slitet.
Nu sitter Maria Johansson i en blanknött soffa i en källare. Mannen mittemot henne är yngre än hon. Tror hon, det är svårt att veta. Hans ansikte är litet men slitet.

Fukt kryper längs källarväggarna, blandar sig i talet. Precis som personerna i rummet gör:

En stammande tolk.

En annan, ännu yngre man, som väser ibland och stirrar mycket. Han är någon sorts släkting till den det gäller.

Den det gäller, tystast av alla, lätt darrande, liten och sliten.

En Isis, som Maria efter mycket övertalning lyckats få att vänta i hallen utanför, inte sitta med och lyssna, ta över.

Men ändå känns Isis på något sätt närvarande. Som väggarnas fukt. Fast varmare.

– Ni känner båda Isis? säger tolken på engelska.

Maria nickar. Hur skulle de annars ha hamnat här.

– Isis har hjälpt oss förut, fortsätter tolken. Så vi räknar med att du vet vad du ger dig in på? Hon har förklarat?

– Ja, halvljuger Maria och lutar sig tillbaka i soffan,

Hon tvingar den fuktiga luften långt ned i lungorna. Det är lugnt. Hon har inget att vara nervös för. Det är inte hon som är en gömd flykting.

Tolken säger något på ett annat språk. Ljuden hon formar låter inte som att de över huvud taget skulle gå att stava med det latinska alfabetet. Maria har ingen chans att förstå något. Hon tittar runt väggarna. Undrar mot vilken Isis lilla rosenöra ligger tryckt.

Tolken vänder sig till Maria igen.

– Har du planerat vad du ska säga till myndigheterna?

Maria Johansson vaknar till, fnyser högt.

– Myndigheterna ska skita i vem jag ligger med! Eller vem jag gifter mig med, menar jag.

Tolkens ögon blir isiga.

– Det tycker vi med. Men det gör de inte, säger hon kort.

Tystnad kryper ikapp med fukten. Maria känner sig ovant obekväm. Hon tittar in i tolkens ögon och av någon anledning kommer hon att tänka på grå stenkulor i fuktigt sandlådegrus. Kanske är det lukten här nere. Betong, murbruk.

Kom igen Maria. Fokusera.

– Nå? säger tolken utan att stamma.

Maria knycker på nacken och drar hårt efter andan för att komma tillbaka till verkligheten.

– Okej, säger hon. Jag vill ha hans efternamn. Kanske ta hans religion också, det beror på vad den är. Jag vill fortsätta ligga med vem jag vill. Egentligen gillar jag mest kvinnor nu, synd att han inte var det, men det är bara bra om han vill byta kön. Någon sådan har jag inte provat. Tror jag.

De isiga ögonen verkar på något sätt ha varit förberedda. De glimtar till av svadan, men inte mer.

– Och det där vill du att jag ska översätta? säger tolkmunnen torrt.

– Luften är fri, säger Maria Johansson och drar ett djupt andetag.

Bakom sig hör hon ett svagt knäppande, som av en dörr som öppnas på glänt.

Tolken vänder sig mot den hopsjunkne men hårt koncentrerade lille mannen i soffan och utstöter sina ljud. Efter några sekunder blandar sig ett nytt ljud i. Maria sliter blicken från väggarna och tittar mot soffan. Jo, han skrattar faktiskt. Karln sitter och skrattar. Ja ja, bra att han kan ta livet med humor, stackars sate.

Sedan går en kall kåre, kallare än källaren, genom Maria. Den yngre mannen bredvid den skrattande stirrar på henne, intensivt men helt tyst, utan att röra en min. Det är hat i hans ögon.

Tolken vänder sig tillbaka igen. Hennes ansikte är stelt. Situationen förvirrar Maria till vansinnets gräns, hon biter sig själv hårt i kindens insida för att påminna sig om att hon är större än så, att hon inte bryr sig om gränser.

– Vi undrar, säger tolken lika stelt, om de svenska myndigheterna brukar acceptera sådana historier bättre? Till exempel, om din blivande make skulle säga att han måste byta kön, är det lättare att få stanna då?

Maria spärrar upp sina osminkade ögon.

– Svenska myndigheter? Men jag ska inte tillbaka till Sverige! I helvete heller!

– Men …

Tolken verkar för första gången förvirrad hon med, tystnar. I gengäld utbryter den unga släktingen i arga ord. Maria Johanssons tilltänkte make stirrar uttryckslöst i golvet.

Maria stirrar upp i taket. Ögonen svider. Jävla människor. Hur svårt kan det vara.

Sedan står tolken plötsligt bredvid henne och uppenbarligen försöker hon hindra den yngre mannen från att attackera, och utan att Maria vet hur är Isis där, och alla skriker på tyska och andra obegripliga språk och Isis drar Maria ut ur källarrummet och hennes naglar är väldigt vassa i Marias axel.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 20.23:

 

Den Gudomliga Maria har nått fram till SANNINGEN

Jag har mediterat i dag.

Jag har gjort andra saker med, men de ska ni skita i. Jag har gått hem och stängt min dörr och inte öppnat den för några bultningar. Jag behövde lite lugn, förstår ni. Och nu tänker jag behålla mitt lugn. Och inte prata med en enda jävel förrän jag själv känner för det.

 

Nå. Meditationen. Jag tror att Hare Krishna, som jag gick med i i går, mediterar. Sjukt tråkigt är det, men känns ändå bra på något sätt. Efter ett tag börjar hårbotten krypa och alla små hår på din kropp börjar klia. Men du får inte röra dig. Sedan tänker du på ingenting och sedan prövas du igen, med sexuella tankar. Men du sitter stilla. Du följer inte dina impulser.

Men efter ett tag kan man behöva en paus. Jag googlade lite om Hare Krishna. Bedöms ha 1 miljon medlemmar, sa Wikipedia.

 

Jag mediterade lite till och kom rätt snabbt fram till Sanningen. Den Pånyttfödda Maria kan inte tillhöra någon sekt. Alla sekter växer. Blir till siffror som kan mätas.

Alla följare är får.

Jag är en herde.

Jag är Maria Johansson och jag har haft ett enskilt samtal med Gud. Vi har upprättat en överenskommelse: Gud är på min sida och jag är hans/hennes ställföreträdare på jorden. Jag har grundat en ny religion. Men det finns, och får bara finnas, en enda utövare i världen. Jag. Alla andra som försöker konvertera till Den Sanna Tron kommer att slås döda till marken av Guds vrede.

Jag är den enda som kommer överleva domedagen.

Okej, nu vet ni det, ha så kul tills dess!

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner. Foto: Erik Nylander/TT

Ålderskontroller skyddar inte barn, de övervakar dem

Att söka enkla lösningar på komplexa problem kan vara frestande för politiker som vill plocka poäng och visa att ”man gör något”.

Men att ta långtgående beslut om tillgång till information och teknik baserad på magkänsla skapar inte en bra grund ett fortsatt fritt och öppet internet med jämlik tillgång till information och teknik, skriver debattörerna Jonathan Lange och Samuel Skånberg från Kamratdataföreningen Konstellationen.

Big tech-bolagens plattformar, som Facebook, Tiktok, Snapchat, X, är utformade för att hålla användaren kvar på plattformen för att kunna visa mer reklam. Algoritmer utvecklas och finjusteras för detta enda syfte, även om effekten blir att polariserande, extremt och skadligt innehåll premieras.

Att unga tjejer utsätts för en ständig ström av uppmaningar att de måste sminka sig för att bli snyggare och får sämre självkänsla bryr sig big tech-bolagen inte sig om. Att unga killar får lära sig av sina manliga influerare att de bara ska bry sig om sig själva och att visa sårbarhet är svaghet är inget som tas i beaktning när algoritmerna finjusteras för vinstmaximering.

Lösningen som politikerna har erbjudit har varit ovanligt simpel och kortsiktig: förbud på allt som har problem i stället för att försöka lösa problemen i grunden. Socialdemokraterna gick ut tidigt med att vilja införa åldersgräns och id-krav på sociala medier. Även högern springer efter. Nu går Kristdemokraterna steget längre. Socialminister Jakob Forssmed (KD) ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner.

Få politiker utmanar big tech-bolagen

Men sociala medier och teknik måste inte skapa polarisering och driva unga till skadligt innehåll. Forskare har visat att testanvändare upplevde mindre polarisering bara genom att ändra ordning på de poster användarna såg i sitt flöde. Men att göra detta ligger inte nödvändigtvis i big tech-bolagens intresse. Dessvärre vill få politiker utmana makten hos big tech-bolagen genom att förbjuda företagen att utveckla algoritmer som skapar problem för unga. I stället förbjuder politikerna barnen att använda plattformarna.

Samuel Skånberg är ordförande i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det behövs ett öppet och kritiskt samtal om våra liv på internet. Ålderskontroller och förbud är dock inget fungerande och enkelt svar. Försöken att införa ålderskontroller i Australien och Storbritannien visar hur svårt det är att bygga system som både skyddar användarnas integritet och nekar barn tillgång till digitala tjänster.

Tjänster för åldersverifiering har hackats och användares personliga uppgifter har läckt och gjort dem sårbara. I Kalifornien har en ny lag klubbats som kräver att ett operativsystem ska kunna veta åldern på användaren. Electronic Frontier Foundation, EFF, har varnat för ökad och godtycklig censur och hur det riskerar att drabba utvecklare av öppen källkod.

Integritet på nätet är nödvändigt

Det offentliga samtalet så här långt väcker mer frågor än svar.

Vad definieras som en smartphone? Vad har jag för juridiskt ansvar om barnen använder min telefon? Vart går gränsen för vad som räknas som ett socialt medium? Ska Spejset, Kamratdataföreningen Konstellationens väl modererade lilla instans av Mastodon regleras likadant som Metas sönderförskitligade plattformar? Eller appen X, där Jacob Forssmed har ett konto och där även ministrar exponeras för skadligt och olämpligt innehåll? När blir en gruppchatt ett socialt medium? Ska unga kunna skicka privata sms eller ska hela deras digitala liv övervakas?

Jonathan Lange är kassör i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det finns en anledning till att vi har hemliga val. Barn behöver kunna läsa information från Bris eller Rfsu utan att deras föräldrar kan spåra deras online-aktivitet. Alla bör vi kunna kontakta journalister utan att skola, föräldrar eller myndigheter får kännedom om det. Integritet och anonymitet på nätet är legitima och nödvändiga medborgerliga intressen.

I stället för ogenomtänkta snabblösningar bör stat och kommuner satsa på att öka kunskapen hos medborgarna. Utbilda lärare, föräldrar och tillsätta resurser för att hjälpa trygga vuxna att vägleda barns användning av digital teknik.

Rusta barnen för framtiden

Förr eller senare kommer alla barn att behöva möta vuxenvärlden fullt ut. I stället för att förse dem med skygglappar behöver vi rusta dem för att förstå och navigera i en tillvaro som kan vara både komplex och obehaglig.

Se till att ge barn verktygen för att göra det i stället för att införa ogenomtänkta förbud och begränsningar som i förlängningen riskerar att beröva oss vinsterna med ett demokratiskt och öppet samhälle.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad