Maria Johanssons memoarer – del 16

7.

Nätter sänker sig över allt och alla. Januari slutar blicka bakåt och vänder sig mot framtiden.

Maria Johansson har varit vaken och tänkt så länge att hon tappat tideräkningen. Hon letar febrilt efter dagens datum. Till sist måste hon knacka på hos grannen och fråga.

Sedan återvänder hon till sin anteckningsbok.

Söndag 31 januari

Kära dagbok!

De fortsätter försöka jävlas med mig – när ska de fatta att det inte lönar sig? Jag är på en annan nivå, jag står över er, ert spott rinner av mig men jag spottar gift tillbaka om ni inte passar er.

Hur som helst, jag fortsätter utvecklas. Jag har blivit asexuell. DET måste fan vara det ovanligaste. Passar rätt bra också, för jag ska nog snart ha mens igen.

Jag har inte haft sex på nästan tre dygn. Inte rört vid mig själv. Knappt ens tänkt på sex. Kan inte minnas när jag var avhållsam så här länge senast!

Det har ju blivit rätt mycket senaste månaderna. Det var som om Den Nya Maria släppte lös en förträngd urkraft. Öppnade Pandoras Vagina. Ja en hel del har det blivit, även efter att jag slutade slampa runt i Thailand. Den senaste var Isis så klart. Herregud vad jag knullat henne sedan jag kom hit. Och så han den där piercade – honom hade jag nästan glömt! Det var en oväntat trevlig upplevelse, hade faktiskt tänkt gå dit igen, men det hände så mycket annat …

Nej. Inte tänka på sex.

Sex är bara en del av Den Pånyttfödda Maria, och just nu är det ingen del alls. Jag är hjärna, hjärta, spott och svett och lungor; fittan är bara en av de centrala knutpunkterna, inte det som styr.

Fan, bara för att jag bestämt mig ska kroppen börja trilskas. Pockar på uppmärksamhet, vill gnida sig mot kontorsstolen jag sitter på.

Nej.

En människa är aldrig starkare än sin starkaste drift. (Är det jag som myntat det?)

Nej, en människa, nej. Men nu ska jag vända mig till Gud. Att testa olika religioner – det har ju varit planen hela tiden! Bara glömde det lite. Gud kan säkert hjälpa mig med avhållsamheten också. Både från sex och alkohol.

Det kan nog behövas.

Och så måste jag meddela resten av världen.

 

Maria Johanssons blogg, söndag 31 januari, klockan 10.47:

 

DEN NYA TIDEN FORTSÄTTER

Hej världen!

Maria Johansson har blivit asexuell. DET är ta mig fan ett stordåd i dessa tider.

Vill inte höra några av era kommentarer på detta. Jag har äntligen hittat hur man stänger av kommentarsfunktionen här – ha!

Maria Johansson är asexuell, hon varken har eller vill ha sex, och ni kan inte locka henne med era små bedjande kön och falska jävla ord.

Jag ska passa på att finna Gud samtidigt, precis som jag meddelade i min tabell förut.

 

Ni kanske tänker att jag svär för mycket för att vara religiös. Jodå, jag är medveten om det, det är en av de saker jag har tänkt på senaste dagarna. Maria Johansson är medveten om ALLT och hon tänker snabbare än ni någonsin kan greppa. Och ibland pratar hon ännu snabbare än hon tänker – de så kallade fula orden har sprutat ur min mun och mina fingertoppar. Det började samtidigt som Den Gamla Maria dog (hon svor i stort sett aldrig, och ganska sällan var det hon hävde ur sig fåniga omskrivningar som ”jäklar” eller ”attans” också).

Sedan var det något som släppte.

 

Men Gud sitter inte där. Gud är större än våra ord, det vet ju alla. Så jag skiter i att vårda mitt språk.

Och nu ska jag prova på lite kristlig ödmjukhet.

Inled mig icke i frestelse att göra nåt annat.

 

*

Steg ekar. Annars är den väldiga kyrkan tyst. Tyst och kall och nästan tom och ganska mörk.

Maria Johansson slår sig ned på en bänk. Lutar sitt rödperukshuvud i händerna. Försöker tänka på inget särskilt, särskilt inte sex. Hon är klädd i vitt, det har på något sätt känts passande.

Bänken är hård och obekväm. Tiden krälar långsamt. Det sticker i fötterna, som om de ville gå därifrån. De är det enda som inte är vitt på henne, för skorna är bruna och dessutom leriga. Stilla, ni har ingen vilja, säger Maria åt sina fötter.

Blunda. Tänka på inget. Känna Gud. Luta pannan mot det svala trät på bänkryggen framför.
Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?
Hon vaknar med ett ryck av att kyrkklockorna dånar.

Ser sig förvirrat omkring. Plötsligt är där massor av folk. Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?

De är överallt. Sitter på de lediga bänkarna. Framför henne, bakom, runt om. Skär av alla flyktvägar.

Fast, noterar Maria, precis runt omkring henne själv är det en tom cirkel.

En sidoblick glänser till några meter bort men vänds kvickt framåt igen.

Där framme vid altaret har präster och deras underlydande samlats. Guld blänker i dunklet. Än så länge har de flesta av dem ryggen mot församlingen. Alla väntar på något.

En av de vitklädda tänder rökelse.

Vad är det här för religion egentligen, tänker Maria. Katoliker? Tysk-ortodoxa, finns det?

Jävligt många är de i alla fall. För många. Tysta. Tusen ögon som sneglar men inte vågar möta hennes blick. Vad gör Den Pånyttfödda Maria här? Hon kan aldrig vara en i fårskocken.

Maria rätar lite mer på ryggen. Den knakar.

Plötsligt blixtrar det till. En sekund tänker Maria att det är Guds vrede, men inser sedan att det är en tjock tant i ful hatt. Med en kamera. Ute i sidogången.

Maria kisar. Ser att det står fler människor ute i sidogångarna. Vad gör de egentligen?

Hon rycker till igen när den väldiga stensalen börjar vibrera av sång. Fler kameror knäpper. Svett väller fram.

Omgiven av en fårskock, betittad av turister. Nej, detta är inte Maria Johanssons plats.

Intellektet hinner inte med, kroppen hoppar upp på bänken. Rösten ekar högre än den någonsin gjort, skär tvärt av den entoniga sången.

– Kan ni inte låta mig vara ifred ens i kyrkan? Era jävla fittor! I Guds hus!

Rösten låter ovanligt gäll. Svett i pannan nu också.

– Och ni är inte bättre, era jävla får! kan Maria inte låta bli att fräsa åt människorna närmast.

Hon börjar kravla ned. Varför darrar benen? Ser sig omkring i det väldiga rummet som plötsligt ekar av tystnad.

Många är de, de jävla fåren. Stirrar, och alla ser inte helt ödmjuka ut längre.

Maria ändrar sig, tvingar benen stadiga och reser sig igen, upp på bänken, marscherar längs den – fåren drar sig undan, utom en kärring. Henne trampar Maria på vänstra knät.

Snabbt är hon ute i mittgången, och där närmar sig en stor karl, och då springer Maria.

Ingen springer efter henne, men blickar av stinkande kristet medlidande klibbar på hennes rygg.

 

Mörka gator. Helvete helvete helvete. Vad fan hände därinne egentligen? Månglarna ur templet och turisterna ur kyrkan.

Maria går på. Ett lätt duggregn börjar falla. Tack gud, tänker Maria ödmjukt, spola mig ren från synd.

Det här är okända kvarter. Hon vet inte ens åt vilket väderstreck hon går. Gatorna är anmärkningsvärt tomma. De är väl i kyrkan allihop. Maria fnyser föraktfullt rakt ut. Uppenbarligen var det fel religion hon hittade. Vad var det nu det stod i listan? Naturreligioner. Kristdemokrater, Sveriges minsta parti.
Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.
Mörkret tilltar med regnet. Maria försöker orientera sig, men hon känner inte igen något, varken i horisonten eller här på gatan. En stor byggnad till vänster. Graffiti. Ett enda hörnfönster lyser svagt. På andra sidan gatan sovande småbutiker. Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.

Men när hon svänger runt nästa hörn är gatan inte längre helt tom. En kvinna lösgör sig ur skuggorna, kommer mot henne på trottoaren. Nästan lika mörk som skuggorna är hon. Mörk hud, svart huvudduk, svart kappa. Och mörkt blånade tatuerade mönster i pannan, ser Maria strax.

Hon möter intresserat kvinnans blick, men dennas ögon viker undan, vill passera obemärkt.

– Entschuldigung, säger Maria kvickt och griper tag i hennes arm, what is your religion?

Kvinnan rycker till, hårt, ser livrädd ut.

Maria ler stort, och säger lugnt, ödmjukt:

– Godkväll, damen, vad är er religion? Jag tycker om er.

Kvinnan sliter sig lös – så mycket oanad kraft det fanns i den kroppen! – och rusar. Kastar sig in i en port.

Svart vrede väller upp i Maria. Men nej, den måste betvingas. Kanske förstod stackarn inte engelska.

Lugn, Pånyttfödda Maria. Gå hem och meditera. ”Ha tråkigt med flit”, som du också skrev i din lista. Det passar nog bra nu, sätter stämningen för din frälsning.

I morgon ska jag fan bli kristdemokrat.

*

Heligt förbannad, heter det ju. Det får man vara ibland, även som religiös.

Jag börjar tröttna på det här. Det är gammalt. Att ni hela tiden försöker lura mig, blåsa mig.

Skillnaden är att nu upptäcker jag det på en gång. Den Pånyttfödda Marias Nya Medvetande är inte att leka med. Så lägg ner!
På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna.
Jag gick ut kristen och ödmjuk i morse. På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna. På internet, sa hon och glodde. Nej, jag vill ha den där personliga kontakten, sa jag vänligt. Hon undrade vad jag skulle göra. Bli medlem, sa jag. Hennes ögon blev stora, sedan smalnade de.

– Säkert, du ska bara bli medlem? Ja, det är väl ingen hemlighet. De har ett kontor här i närheten, på Schönhauser Allee.

Sedan glodde hon igen, jag sa tack och vände andra kinden till.

 

Hittade en skylt med Christlich Demokratische Union relativt enkelt. Det var öppet. Jag gick in.

För enkelt, ja jag vet.

– Hej, sa jag på engelska, jag vill gå med i partiet.

Damen framför mig lyste upp.

– Willkommen! Einen Moment bitte.

Hon hämtade en yngre man. Antagligen på grund av språket. Jag har kommit att tycka mycket om Berlin, men inte har invånarna varit snabba på att lära sig engelska, inte. Eller svenska.

Mannen log han med. Såg ut som en typisk politiker. Fast jag tyckte att blicken han gav mig inte var helt kristlig, jag kände den kittla i mina lössläppta bröstvårtor under linnet.

Jag andades lugnt och upprepade att jag ville gå med. Han log ännu mer, frågade om jag ville veta lite mer om partiet först. Nädå, jag vet, sa jag. Jag tänkte gå med bara, för jag tycker lite synd om er.

Han såg förvirrad ut men fortsatte le, plockade med papper. Hoppas han inte blev förolämpad av att jag sa så, tänkte jag. Men medlidande är väl en dygd.

Jag fick en blankett att fylla i. Insåg att jag glömt läsglasögonen någonstans. Jag använder dem sällan nu för tiden, jag lever och skriver på känn i stället.

Den första damen hjälpte mig lite, hon hade själv glasögon. Blanketten var på tyska förstås. Namn. Födelseort. Civilstånd. Jag skrev i allt, sanningsenligt. Yrke? ”Självständig” kunde man kryssa i, det kändes bra. Inkomst – tja, ingen. Eller ett par hundra för tavlorna jag sålt, bara. De där hundratusennånting var det ju inte Den Pånyttfödda Maria som jobbat ihop, så de räknades inte tyckte jag.

Eftersom jag hade så låg inkomst skulle jag bara betala fem euro i månaden. Bra.

Jag insisterade på att få betala kontant, med en gång. De log lite mer och utbytte blickar och sedan tackade de.

– Så, jag är medlem nu? sa jag när jag tog emot en kopia på blanketten.

– Javisst, log de båda.

Jag kände den gudomliga friden fylla mitt bröst. Maria Johansson är Kristdemokrat, detta föraktade lilla parti som ligger och guppar, försöker hålla sig ovanför 4%-spärren.

De prackade på mig några broschyrer, vi log i samförstånd mot varandra, jag gick.

Köpte frukt på gatan, satte mig på en refug och åt. Ännu kände jag den gudomliga friden. Och ja, ni som läser det här kanske anar vad som kommer. Kul för er då.

Jag bläddrade i broschyrerna. De var ganska påkostade. Försökte tränga igenom tyskan – minnas skolåren, jämföra med svenska ord.

Partiets idéer: Folket, kristet-socialt, liberalt, konservativt. Snacka om att helgardera sig, tänkte jag och spottade försiktigt ut en aprikoskärna.

Historia. Bundeskanzler. 1949–63. 1966. 1969. 1982. 1998. 2005 …

Vad fan stod det egentligen? Jag fastnade med en banan halvvägs in i munnen. Reste mig, knackade ödmjukt en fotgängare, som väntade på grönt, på axeln.

– Ursäkta, vad står det här?

– Va, sa fotgängaren förvirrat.

Men sedan hjälpte hon mig. Hjälpte. Tittade och läste. Berättade att Kristdemokraterna haft makten nästan ända sedan andra världskriget. Även nu.

Jag var förstummad. Övertygad om att det varit Socialdemokraterna, svensk som jag är.

– Nja, sa kvinnan, Socialdemokraterna är ju med i koalitionen men …

Jaha. Så går det till i det här landet. Kungar, Hitler, Stalin och KD, inte konstigt att de blivit så jävla märkliga! Det sa jag åt henne. Trodde hon skulle springa, som de brukar göra. Men hon blev förbannad, började skälla ut mig.

Jag insåg att även detta hände av en anledning. Gud prövade mig. Jag vände andra kinden till.

När jag stått tyst med vänsterkinden mot henne i någon minut gav hon upp och bara gick.

Det är det här jag menar med heligt förbannad. Jag var arg som satan och är det fortfarande, men jag kontrollerar mig. Den heliga vreden är vit och kall, inte röd och spottande. Det svarta hatet ligger tryggt nere i fötterna, gör mig stadig. På det en fernissa med kristen kärlek. Det är så de gör.
Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.
Jag gick tillbaka till kontoret. Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.

– Jag vill gå ur partiet, sa jag.

– Ursäkta?

– Ni är ju Tysklands största parti, jag ville gå med i en sekt!

Dumt stirrande bakom glasögonen.

– Ursäkta?

– Jag vill gå ur!

– Du vill … inte medlem?

– Ja! Inte medlem, inte kristdemokrat.

Jag gestikulerade så gott jag kunde, men försökte att hålla rörelserna lugna, inte aggressiva.

Damen log nervöst.

– Det är okej, du är inte medlem.

– Jag är visst medlem, jag gick med och betalade!

– Ah, Bezahlung …

Hon plockade bakom disken, räckte mig fem euro tillbaka. Handen darrade.

– Jag bryr mig inte om pengarna! Jag vill bara inte vara medlem. Ta bort mitt namn.

Damen svalde något, fick inte fram ett ljud. Låtsades som om hon inte förstod.

Jag böjde mig över den lilla disken. Hon hickade till igen, sträckte sig efter telefonen.

– Nej! sa jag, bestämt men vänligt. Jag vill bara ha tillbaka min inträdesansökan.

Där låg den. Ensam i ett hörn, inte i en korg eller mapp. Kanske hade de inte ens tänkt registrera mig. Bara sno mig på pengar. Sådana är de.

Jag grep papperet och då grep hon min hand. Hon var blekare än förut, och hennes ögon var enorma bakom glasen. I andra handen höll hon telefonluren.

– Nein, sa hon hest.

Då kände jag att det räckte. Maria Johanssons personuppgifter tillhör henne, och hennes fem euro med, tack så mycket. Jag placerade så stilla jag kunde en örfil på tantens bleka kind, vände och gick.

Ute på gatan började jag skratta. Från början ett resignerat fniss, sedan växte det, jag skrattade så rutorna skallrade runt mig. Nej, jag är inte lättlurad längre. Men jag kan se humorn i att ni försöker.

*

Maria Johanssons blogg, måndag 1 februari, klockan 12.34:

 

Jag fortsätter på den Rätta Vägen

Ni försöker få mig att bli arg och oregerlig, lämna lugnet. Ni lyckas inte! Jag är numer avfälling från Kristdemokraterna. Ni lyckades inte med det heller.

Nej, jag gick inte som ett får in i det största partiet. Däremot är jag fortfarande fylld av Gud, och fri från orena tankar.

Ni förstår, man hittar inte Gud i stora hus. Man finner Gud på gatan och dit ska jag nu.

Vreden är min drivkraft, mig skall intet fattas.

Kram på er!

 

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 08.03:

GUD PRÖVAR MIG OCH LEDER MIG RÄTT

Efter nederlaget hos KD gav jag mig ut på gatorna igen i går eftermiddag. Och se, som en besvarad bön kom Hare Krishna runt ett hörn på en vimlande turistgata och jag följde dem, som en självklarhet. De tog emot mig med öppna armar. De gav mig mat och kärlek.

Sedan gick de hem, men de bjöd inte med mig. Det gör inget. Jag dansar ensam.

 

Ja, jag dansade längs gatorna hela dagen. Framåt kvällen kastade några skinheads en ölburk på mig. Jag dansade vidare, ända tills det blev ljust igen.

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer.

Fast nu måste jag nog sova lite.

*

Dunk dunk dunk DU-DUNK DUNKDUNK.

Det bultar i mörkret.

Det bultar trummor, hammare, kön, baksmälla, det slutar inte och mörkret är inte tropisk natt, bara en filt, och till slut måste Maria vakna fast hon inte vill.

Hon stapplar upp. Utanför hennes dörr står Isis. Hon är svartklädd och ser allvarlig ut.

– Maria, hur är det med dig? Du har väl inte glömt?

– Vilken dag är det?

– Tisdag! Hur är det med dig? Har du druckit?

Maria gillar inte alls Isis ton, men hon undertrycker lusten att bita i de små händerna som försöker ta på henne och mana henne mot badrummet. Benen är tunga av all dans och huvudet värker. Hjärnan vaknar ännu långsammare än kroppen, och försöker förgäves reda ut vilken situation den stackars kroppen befinner sig i. Tisdag? Och?

Maria sjunker ned på toastolen.

– Vi pratade ju massor om det här i torsdags, och bestämde, det är dags att träffa Nishe, hörs Isis röst utifrån rummet.

Ett minne är nästan uppe vid ytan, men försvinner igen. Marias kiss skvalar ned på toahyllan och stänker upp lite. Urinen luktar skarpt, ja, hela hon gör det. Men nä, hon ska nog inte tvätta sig i dag. Heller.

Maria kikar ut i rummet.

– Jag vet att du har velat vara i fred några dagar, säger Isis rygg medan hon ryckigt rotar i röran av kläder på golvet, och det är helt okej, Maria, men det här är ju viktigt. Det är inte bara dig det gäller.

Maria undertrycker en ny impuls: att fråga mer. Det är ju faktiskt fantastiskt spännande det här. Och synnerligen oväntat, att ge sig iväg till ett viktigt möte utan att ha en aning om vad det gäller.

Hon står stilla medan Isis klär på henne de anständigaste kläder hon lyckats hitta och drar en svart peruk över Marias skalle och långt ned i pannan.

Men på väg ut genom dörren hejdar hon Isis, hon måste kyssa den stora munnen, trots att Maria Johansson är strängt asexuell. Isis stannar till, stel i sin stress, men efter en sekund besvarar hon kyssen.

– Maria, du är en fantastisk människa, säger Isis och Maria nickar tyst instämmande.

*

Det här borde vara en angelägenhet mellan två människor. Eller, helst borde bara en människa vara involverad, den viktiga. Maria Johansson. Men det går ju inte.

Minnet har sakta krupit tillbaka. På den vindlande vägen hit, denna tisdagsmorgon, frågade Maria om det var något kristet det här, och Isis svarade tvekande att ja, lite, och Maria svarade kort: Okej då. Sedan var Isis tyst resten av vägen. Maria var tyst hon med, och försökte minnas.

Det känns som en evighet sedan hon pratade med Isis om det här – sa hon att det var i torsdags? En evighet sedan dess, en Guds evighet. Nästan som om det var en annan människa, inte Maria Johansson, som börjat prata om att det var svårt att byta namn i Sverige, och om skilsmässor, och om en hel massa saker som kom med av bara farten, medan Isis ögon lyste av entusiasm. Maria minns mest de där ögonen, det och den fuktiga värmen mellan Isis ben där de stod och hängde i baren.
Hans ansikte är litet men slitet.
Nu sitter Maria Johansson i en blanknött soffa i en källare. Mannen mittemot henne är yngre än hon. Tror hon, det är svårt att veta. Hans ansikte är litet men slitet.

Fukt kryper längs källarväggarna, blandar sig i talet. Precis som personerna i rummet gör:

En stammande tolk.

En annan, ännu yngre man, som väser ibland och stirrar mycket. Han är någon sorts släkting till den det gäller.

Den det gäller, tystast av alla, lätt darrande, liten och sliten.

En Isis, som Maria efter mycket övertalning lyckats få att vänta i hallen utanför, inte sitta med och lyssna, ta över.

Men ändå känns Isis på något sätt närvarande. Som väggarnas fukt. Fast varmare.

– Ni känner båda Isis? säger tolken på engelska.

Maria nickar. Hur skulle de annars ha hamnat här.

– Isis har hjälpt oss förut, fortsätter tolken. Så vi räknar med att du vet vad du ger dig in på? Hon har förklarat?

– Ja, halvljuger Maria och lutar sig tillbaka i soffan,

Hon tvingar den fuktiga luften långt ned i lungorna. Det är lugnt. Hon har inget att vara nervös för. Det är inte hon som är en gömd flykting.

Tolken säger något på ett annat språk. Ljuden hon formar låter inte som att de över huvud taget skulle gå att stava med det latinska alfabetet. Maria har ingen chans att förstå något. Hon tittar runt väggarna. Undrar mot vilken Isis lilla rosenöra ligger tryckt.

Tolken vänder sig till Maria igen.

– Har du planerat vad du ska säga till myndigheterna?

Maria Johansson vaknar till, fnyser högt.

– Myndigheterna ska skita i vem jag ligger med! Eller vem jag gifter mig med, menar jag.

Tolkens ögon blir isiga.

– Det tycker vi med. Men det gör de inte, säger hon kort.

Tystnad kryper ikapp med fukten. Maria känner sig ovant obekväm. Hon tittar in i tolkens ögon och av någon anledning kommer hon att tänka på grå stenkulor i fuktigt sandlådegrus. Kanske är det lukten här nere. Betong, murbruk.

Kom igen Maria. Fokusera.

– Nå? säger tolken utan att stamma.

Maria knycker på nacken och drar hårt efter andan för att komma tillbaka till verkligheten.

– Okej, säger hon. Jag vill ha hans efternamn. Kanske ta hans religion också, det beror på vad den är. Jag vill fortsätta ligga med vem jag vill. Egentligen gillar jag mest kvinnor nu, synd att han inte var det, men det är bara bra om han vill byta kön. Någon sådan har jag inte provat. Tror jag.

De isiga ögonen verkar på något sätt ha varit förberedda. De glimtar till av svadan, men inte mer.

– Och det där vill du att jag ska översätta? säger tolkmunnen torrt.

– Luften är fri, säger Maria Johansson och drar ett djupt andetag.

Bakom sig hör hon ett svagt knäppande, som av en dörr som öppnas på glänt.

Tolken vänder sig mot den hopsjunkne men hårt koncentrerade lille mannen i soffan och utstöter sina ljud. Efter några sekunder blandar sig ett nytt ljud i. Maria sliter blicken från väggarna och tittar mot soffan. Jo, han skrattar faktiskt. Karln sitter och skrattar. Ja ja, bra att han kan ta livet med humor, stackars sate.

Sedan går en kall kåre, kallare än källaren, genom Maria. Den yngre mannen bredvid den skrattande stirrar på henne, intensivt men helt tyst, utan att röra en min. Det är hat i hans ögon.

Tolken vänder sig tillbaka igen. Hennes ansikte är stelt. Situationen förvirrar Maria till vansinnets gräns, hon biter sig själv hårt i kindens insida för att påminna sig om att hon är större än så, att hon inte bryr sig om gränser.

– Vi undrar, säger tolken lika stelt, om de svenska myndigheterna brukar acceptera sådana historier bättre? Till exempel, om din blivande make skulle säga att han måste byta kön, är det lättare att få stanna då?

Maria spärrar upp sina osminkade ögon.

– Svenska myndigheter? Men jag ska inte tillbaka till Sverige! I helvete heller!

– Men …

Tolken verkar för första gången förvirrad hon med, tystnar. I gengäld utbryter den unga släktingen i arga ord. Maria Johanssons tilltänkte make stirrar uttryckslöst i golvet.

Maria stirrar upp i taket. Ögonen svider. Jävla människor. Hur svårt kan det vara.

Sedan står tolken plötsligt bredvid henne och uppenbarligen försöker hon hindra den yngre mannen från att attackera, och utan att Maria vet hur är Isis där, och alla skriker på tyska och andra obegripliga språk och Isis drar Maria ut ur källarrummet och hennes naglar är väldigt vassa i Marias axel.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 20.23:

 

Den Gudomliga Maria har nått fram till SANNINGEN

Jag har mediterat i dag.

Jag har gjort andra saker med, men de ska ni skita i. Jag har gått hem och stängt min dörr och inte öppnat den för några bultningar. Jag behövde lite lugn, förstår ni. Och nu tänker jag behålla mitt lugn. Och inte prata med en enda jävel förrän jag själv känner för det.

 

Nå. Meditationen. Jag tror att Hare Krishna, som jag gick med i i går, mediterar. Sjukt tråkigt är det, men känns ändå bra på något sätt. Efter ett tag börjar hårbotten krypa och alla små hår på din kropp börjar klia. Men du får inte röra dig. Sedan tänker du på ingenting och sedan prövas du igen, med sexuella tankar. Men du sitter stilla. Du följer inte dina impulser.

Men efter ett tag kan man behöva en paus. Jag googlade lite om Hare Krishna. Bedöms ha 1 miljon medlemmar, sa Wikipedia.

 

Jag mediterade lite till och kom rätt snabbt fram till Sanningen. Den Pånyttfödda Maria kan inte tillhöra någon sekt. Alla sekter växer. Blir till siffror som kan mätas.

Alla följare är får.

Jag är en herde.

Jag är Maria Johansson och jag har haft ett enskilt samtal med Gud. Vi har upprättat en överenskommelse: Gud är på min sida och jag är hans/hennes ställföreträdare på jorden. Jag har grundat en ny religion. Men det finns, och får bara finnas, en enda utövare i världen. Jag. Alla andra som försöker konvertera till Den Sanna Tron kommer att slås döda till marken av Guds vrede.

Jag är den enda som kommer överleva domedagen.

Okej, nu vet ni det, ha så kul tills dess!

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad
3 days sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
5 days sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
7 days sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
1 week sedan
Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.
Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. Foto: Alexandra Urisman Otto

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 

Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.

Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:

Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 

– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.

– Berätta precis vem du är, säger Michael.

– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.

– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 

Hur skulle en schysst valrörelse se ut?

– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.

Michael fyller i:

– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:

– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.

– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:

– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:

– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 

Louise:

– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 

På vilket sätt påverkar det?

– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 

Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”

Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:

Får jag ställa en fråga? 

Louise nickar.

Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.

– Där har vi varit snabba.

Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?

– Jodå, jag har både barn och barnbarn.

För det är ju precis nu som det här händer. 

Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT

Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:

– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 

– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.

Louise: ”Greta gör fel grejer nu”

Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:

– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.

Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?

– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 

Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?

– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.

Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?

– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.

Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?

– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.

– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.

Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT

Greta utvecklar sin fråga:

Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 

– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.

Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?

– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.

–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 

Hon fortsätter:

– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.

Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?

– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.

Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”

Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.


– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT

När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:

– Men man får aldrig ge upp hoppet!

Han fortsätter:

– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 

Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.

– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.

– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.

”Riksdagskvinna och känd skådespelare”

Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 

– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.

– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.

– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!

Louise hakar på:

– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.

Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT

– Nej, säger Greta.

– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:

– Ha det jättebra!

Är Arbetaren kommunistisk?

Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?

Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.

– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:

– Alla får finnas!

***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anställda på Mervida tvingas ta lån när lönen uteblir
Oro och ångest. Vissa av de anställda på vårdbolaget Mervida har tvingats ta lån när lönen nu uteblir. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Trots löftet: Mervidas boende­stödjare får ingen lön på måndag


Noll och ingenting. Trots tidigare löften från cheferna blir det inte någon lön för boendestödjarna på det vårdbolaget Mervida nu på måndag. Samtidigt fortsätter företagets vd att ducka alla frågor.

– Det här skapar både frustration och förvirring, säger en av de anställda som Arbetaren pratar med tidigt på torsdagsmorgonen, just när den blanka lönespecifikationen kommit.

Arbetaren har i två tidigare artiklar rapporterat om hur ledningen för Mervida, med 400 anställda inom hemtjänst och boendestöd i Stockholm och Norrköping, beslutat sig för att göra om bolagets lönesystem. Något som skapat stor oro bland personalen då det med kort varsel visat sig att lönerna för maj månad inte kommer att betalas ut.

Efter protester lovades några av de som valt att inte skriva under att de skulle få sina pengar. Men inte allt. En sjättedel av lönen skulle dras in under sex de kommande sex månaderna för att i stället betalas ut vid ett senare tillfälle. På torsdagsmorgonen, med bara dagar kvar till löning, kom dock chocken.

– Vi får ingen lön i maj, säger Jarl Pettersson, boendestödjare på Södermalm i Stockholm, till Arbetaren.

Jarl Pettersson, boendestödjare, Stockholms ls
Utan lön. Jarl Pettersson, boendestödjare på Mervida.

Noll kronor i lönebeskedet

Han och kollegorna är både arga och frustrerade. 

– Vissa, förklarar han, har tvingats ta lån för att betala hyran.

En annan boendestödjare, som vill vara anonym av rädsla för repressalier, säger att den ekonomiska osäkerheten gör att många mår dåligt.

– Vi blev lovade av vår närmaste enhetschef att det skulle betalas ut pengar, men att företaget skulle dra en sjättedel. Och nu kom lönebeskedet där det står noll. Det är inte kul och för många blir det extremt tufft att klara maj månad.

Arbetaren har sökt både Mervidas vd Johan Fagerlund Sjöberg som vägrar svara på några frågor, och den lokala enhetschefen för boendestöd.

De anställda som tidningen pratat med säger att de med fackets hjälp hoppas ta fallet vidare till Arbetsdomstolen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Greta och Alexandra: Därför vill Hayma i Skärholmen inte prata om politik

Våren har rusat fram men nu är det dags för en återblick till Gretas och mitt besök i Skärholmen. Det var bara ett par dagar innan vi virrade runt på Karlaplan och bland annat fick en pratstund med några killar från min (Alexandras) gamla gymnasieskola Östra Real, det kan ni läsa om här.

Kontrasterna var inte nådiga mellan dessa unga killars syn på världen och det vi fick höra från 48-åriga Hayma som kom fram i Skärholmen Centrum. Fram kom hon för att tacka Greta för engagemanget och aktionerna för Palestina. 

– Jag respekterar dig jättemycket, sa hon och Greta svarade direkt:

– Detsamma.

Hayma Faour.
Hayma. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter lite tjat från min sida ställde Hayma upp på att svara på våra frågor. Som så många andra sa hon att hon inte kunde så mycket om politik och inte riktigt förstod varför det var relevant att hon sa vad hon tänkte och tyckte. 

– Jag tror att det kommer att bli värre och värre för invandrare. Jag tror det. Och eftersom jag är muslim så känner jag mig ibland rädd för… För vad de säger om invandrare, sa hon. 

Det är inte ogrundad oro. En ny granskning från Expo visar hur Sverigedemokraterna på flera nivåer driver en samordnad kampanj riktad mot muslimer.

– Vad tror du att vi kan göra för att förändra det? frågade Greta.

– Vi måste alla leva tillsammans, lika samma. Vi kom hit för länge sen. Vi jobbar, studerar. Mina barn föddes här i Sverige, sa Hayma.

Hur länge har du bott här?

– Jag har varit här i sjutton år. Min man i fyrtio. Han kom för länge, länge sen. Vi kommer från Palestina, Safad. 

Hur tänker du kring det politiska läget i Sverige?

– Jag kan inte säga någonting om det. Men de måste lugna ner sig. Det finns jättemånga invandrare i Sverige. Människor som kommer från andra länder där det har varit krig. De jobbar här och studerar… De har också en viktig roll här i Sverige. 

Greta och många andra i klimatrörelsen har engagerat sig i andra stora frågor, som till exempel Palestinarörelsen. Kan du se någon väg framåt mot att det här kan öka, att man är solidarisk med varandra? I politiken eller inom aktivismen?

– Jag har ingen aning om det. Men när det gäller politiken… Det räcker, jag vill inte gå på den. 

Greta frågade:

– Känns det hopplöst i politiken? 

– Ja, tyvärr, svarade Hayma.

Greta:

– Ser du något hopp någonstans? 

Hayma:

– Jag hoppas på fred, i hela världen. Jag vill inte ha krig. Jag vill att… Gaza…

Hayma torkade sig i ögonen med en näsduk.

– Ja… I’m feeling sad. I hope everything will be okay, sa hon och fortsatte:

– It hurts. My heart is in Gaza. It’s bleeding all the time. Det är ingen som pratar, ingen som säger stopp för att människor mördas överallt. 

Hon tystnade. Innan vi tackade, sa hej då och Greta bad att få ge henne en kram avslutade Hayma, då och då avbruten av sin egen gråt:

– What do you want me to say? Vilken politik måste jag säga: okej, it is good? Det är därför jag vill inte prata om politik. Jag är besviken.

Publicerad Uppdaterad