Maria Johanssons memoarer – del 13

Del 4:

 

Var kommer all denna vrede ifrån

 

1.

Jag gick in i kyffet på Danziger Strasse som en botfärdig synderska och lämnade det som en uppenbarelse.

 

Rullväskan i släptåg. Hade anlänt till Tegel-flygplatsen mitt i natten, eller snarare tidigt på morgonen. Sedan bara vandrat runt. Nu när jag inte behövde bekymra mig så mycket om kostnader hade det enbart känts som en frihet att åka runt i det enorma tunnelbanesystemet, gå upp här och var, korsa ödetomter, gå lite vilse. Jag kunde ta in på vilket hotell jag ville. Men gjorde det inte.

Jag hade köpt någon fånigt dyr märkestrenchcoat på flygplatsen, och den räckte – januarinatten var förvånande mild. Lite skönt var det med svalkan också. Jag såg den som en del av min botgöring.

 

Nu var det förmiddag. Torsdag. Klockan i dörren pinglade.

Mannen bakom disken sa något på ett främmande språk, jag förmodar att det var det inhemska, men jag kände inte igen frasen.

– English? sa jag, som inte kände att det var riktigt läge att försöka återuppliva skoltyskan.

Han svarade obegripligt.

– I want to make a tattoo, sa jag. As soon as possible.

Den unge mannen höjde sina piercade ögonbryn och ropade Lili!

Tydligen var det namnet på den unga kvinna som släntrade ut från de inre regionerna. Hon sa något med många sche-ljud till mannen. Det lät ganska irriterat.

– Hello, sa jag. I want to make a tattoo.

– Have you made an appointment? sa tjejen på knagglig men fullt begriplig engelska.

Jag förlorade mig några ögonblick i alla detaljer på henne. Blått hår uppsatt på huvudet men snaggat på sidorna, spetsiga svarta ögonbryn, en piercing mellan ögonen och en mitt på kinden. Och tatueringar så klart. Små stjärnor vid de rakade tinningarna, och sedan svarta slingrande mönster över hela armarna.

Så mycket. Och jag ska bli mer, tänkte jag.

Sedan svarade jag äntligen, just som hon började rynka ögonbrynen (piercingen såg ut att vara lite i vägen).

– Nej, jag kom just till Berlin, sa jag, bekväm med att våra engelskakunskaper verkade vara på ungefär samma nivå. Men jag vill verkligen göra en!

– Hrm, sa den blåhåriga. Du måste boka tid. Kanske har jag en tid senare i dag men det vet jag inte förrän … senare.

– Jag kan vänta!

Jag var fast besluten att påbörja min förvandling.

Mannen bredvid, som börjat rota i några pärmar, sa något igen.

– Aha … Okej, Alex säger att min första kund i dag har avbokat. Men, jag vet inte …

Hon slängde med sitt blåa hår. Alex sa något som lät argt och hon svarade på samma sätt, tyckte jag. Fast tyska kan ju låta ganska aggressivt.

– Okay, you’re the fucking boss, sa tjejen och ryckte på axlarna. Vad vill du ha då, fortsatte hon med en snabb blick på mig.

– Något på halsen, sa jag. Nånting som är en symbol för förändring.

Tjejen fick en ny glimt i ögonen.

– Verkligen? På halsen? Okej. Följ med mig.

Vi gick in i ett av de bakre rummen. Slitna skinnsoffor med slitna soffbord. Vi slog oss ned. På de mörklila väggarna trängdes pinuppor, djävulsmasker och uppstoppade djur.

– En fjäril kanske, sa tjejen tvekande. Du vet, den kommer ut ur, vad heter det, kokongen.

Jag tittade på bilderna i pärmen hon slagit upp. Färgglada fjärilar. Det är okej med små söta kvinnliga tatueringar, sa äcklige rike Jakob i mitt bakhuvud.

– Nja, sa jag. Jag vill ha något … kraftfullare.

Tjejen tittade länge på mig, uttryckslöst. Sedan lyste hon upp.

– Maybe … Fönix? Börd.

Jag stirrade dumt.

– Vänta, sa hon och började bläddra i en annan pärm.

En mörkblå, fjällig fågel med skriande käft och lågor runt kroppen. Så klart. Fågel Fenix. Det uttrycket hade man ju hört.

– Ja! Den. Absolut. Men, sa jag i ett plötsligt konstnärligt infall, kroppen ska vara en … vagina.

Tjejen stirrade igen.

– Titta, sa jag och pekade. Det passar perfekt. A pussy.

Bilden var som gjord för det. Den ovala fågelkroppen med fjäll på sidorna, men slät och ljusare i mitten.

– O-okej, sa tjejen. A pussy?

Sedan skrattade hon, ett enormt bullrande skratt ur den lilla kroppen.

– Ja, varför inte! Jag gör en skiss. Du kan ta kaffe så länge.

Apparaten sänktes mot mig och ångesten steg upp till halsgropen.

En frenetiskt tuggande nål. Lukten av desinficering. Apparaten sänktes mot mig och ångesten steg upp till halsgropen, precis där Fågel Fitt-Fenix stjärt skulle slingra ned.

Jag hade fått förklara en hel del. Tatueraren hade uppenbarligen först sett framför sig att jag ville ha en liten fjäril på sidan av halsen. Hon hade fått tänka om rejält. Fågel Fenix skulle nu täcka det mesta av min strupe sedd framifrån, vingarna skulle matcha käkens böjning, dess huvud skulle sitta på min antydan till dubbelhaka, och magens klitoris på adamsäpplet, ungefär.

Hon hade gillat idén mer och mer medan vi pratat. Ögonen hade börjat lysa. Nu var hon entusiastisk att komma igång.

– Ready?

– Mm, sa jag.

Helvete vilken smärta. Jag grep tag i britsens sidor för att inte kasta mig upp och skalla henne.

Det här var en helt annan sak än blommorna och texten på skuldran. Kanske hade det att göra med att jag tappat förvånansvärt mycket vikt de senaste tio dagarna, i min asketiska skrivartillvaro. Tappat det dämpande underhudsfettet. Fast mest hade det nog att göra med att jag var nykter nu. Eller så är det helt enkelt så att strupen är hemsk att tatuera. Kanske är det därför det inte är så vanligt att göra det.

Jag bet mig i läppen och försökte tänka på botgöring, pånyttfödelse och revansch. Mina andningsorgan och min hjärna vibrerade i takt med maskinen. Strupen kändes som ett stort uppfläkt sår, trots att hon inte kunde ha hunnit göra mer än några streck.

– Säkert att du är okej?

– M, sa jag kort.

Det var med tatueringar som med sexpartners. Jag kunde inte justera siffran nedåt nu när jag väl börjat. Bara uppåt. Uppåt uppåt.

Tiden försvann. Smärtan var förblindande och jag tror att jag faktiskt blev blind ett tag, tappade alla sinnen. Inga lukter, inga färger, bara det svarta bakom ögonlocken. Även maskinens brummande blev något som försvann långt i fjärran. Bara känseln fungerade tyvärr, och den var helt koncentrerad till min hals.

Jag blev nästan lättad när nålen försvann längre ut på halsens sidor, smärtan dämpades några grader i helvetet.

– Det var linjerna, sa tjejen.

Sedan var det som att hon började om. Och helvetet tiodubblades.

Jag ville döda henne, kasta mig upp och hugga henne i ögat med maskinen. Men i stället tror jag att jag svimmade.

En oändlighet av smärta.

Som plötsligt tog slut.

– Das ist so cool! sa blåhåret.

Jag tittade upp. Hennes ansikte svävade dimmigt ovanför mig. Hon höll en trasa i handen, full av mörkblå färg och blod.

Hon försvann ur mitt synfält. Halsen dunkade fortfarande av smärta. Sinnena började återvända, jag kände att det smakade blod i munnen.

Plötsligt en handspegel framför mitt ansikte.

Jag kände mina ögon vidgas. Det hade varit värt det.

Fick hjälp att resa mig, benen avdomnade. Tjejen tog ett foto utan att jag sagt att det var okej. Men det var det väl. Plast över min stackars hals. Betala.

Blodet strömmade sakta tillbaka till lemmar och hjärna. Det kändes återigen som att vakna upp i, och samtidigt ur, ett rus. Jag tittade mig i helfigursspegeln ute vid disken. De anställda pratade på tyska och skrattade i bakgrunden.

Ja fy fan vad cool jag var. Precis som hon sagt. Lite svårt att se Fitt-Fenix nu bakom plast och tejp, men ändå.

Ovanför det ett blekt, osminkat ansikte. Inramat av mitt trassliga blonda hår.

Plötsligt visste jag vad som skulle fullända förvandlingen.

– I borrow this, sa jag, tog en sax från disken och smet in på toaletten.

 

I en pedalhink i hörnet av en smutsig toalett någonstans på Danziger Strasse försvann min blondhet. Jag klippte så kort jag kunde, nära svålen. Skar mig på några ställen.

När jag hunnit finbearbeta ungefär halva huvudet bankade det hårt på dörren.

– Hey, was machst du da? sa någon, ungefär, och jag förstod innebörden.

– Minuten bitte! sa jag och hoppades att det var rätt uttryck.

Kanske inte, han bankade hårdare.

Jag klippte på så gott och fort jag kunde. Skar mig lite till. Sedan gick jag ut, med huvudet högt.

Mannen exploderade i något förbannat och förvånat. Tjejen lät höra sitt enorma skratt igen.

– Das ist so cool!

*

Senare samma eftermiddag satt jag på en halvtom murrig krog någonstans i den enorma staden. Drack svart kaffe och en hemskt illasmakande, men påstått nyttig, örtlikör. Hade ätit en lunch bestående av vegetarisk korv och surkål.

Inte för att jag tänkte bli eremit eller klä mig i säck och aska, men jag ville ta mig bort från det ytliga.

Jag satt där i godan ro, gjorde små minnesanteckningar om det förflutna och storslagna planer för framtiden. Kände mig tillfreds, men samtidigt inne i stämningen av botgöring. Inte för att jag tänkte bli eremit eller klä mig i säck och aska, men jag ville ta mig bort från det ytliga. Vad hade jag gjort de senaste månaderna egentligen? Blivit en bloggblondin som söp, reste på solsemester, testade knark och knullade runt. Strängt taget var det precis vad alla därhemma sysslade med. Eller försökte syssla med. Eller ville syssla med. Med skillnaden att de var hälften så gamla som jag.

Men nu ska det bli ändring av, tänkte jag och skrev för säkerhets skull ned just de orden.

 

Jag kommer spela i en helt annan liga. Spränga mina egna och era gränser på sätt ni inte anar.

Jag ska resa på oväntade sätt. Tänk om jag kunde nästla mig in i en rymdfärd. Fast det är nog svårt – och dyrare än till och med vad mina tolv månadslöner räcker till.

Jag ska äta saker jag aldrig velat äta förr. Tänk så många genier som varit vegetarianer.

Jag ska göra det oväntade, inte det bekväma. Född som jag är i Bekvämlighetsrike. Tänk. Bara tänk, allt jag kan göra.

Jag smuttade små små klunkar av likören och jag tänkte och tänkte och tänkte, medan solen dalade bortom tevetornet.

Fast någonstans måste jag ju bo, tänkte jag sedan.

Inte någonstans där jag måste betala massa för det, bara för att jag har råd nu. Jag ska fan bo gratis. Det är jag värd. Och jag är värd att inte bo gratis via att knulla någon tråkig gubbe.

*

En timme och två glas kväljande bitter örtlikör senare stegar Maria Johansson fram till restaurangens bardisk och säger:

– Hello. I would like to know where you can live for free here.

Förvånade ögon som snabbt blir roade. Killen slutar inte torka glas.

– We’re all living free here! You too, by the look of it, säger han på svängig amerikanska.

Va?

Maria upprepar allvarligt sin fråga.

Han slutar torka glas.

– You mean some place where you can stay for free?

– Yes. A house where I can live …

Maria försöker hålla sin röst fri från stigande irritation. Som om inte snorvalpen fattade vad hon menade.

– Aha, okej, jag förstår, säger killen och lutar sig fram med, sätter hakan i händerna och tittar allvarligt på henne. Är du i punkscenen? Känner du ingen här?

– Nej, säger Maria otåligt.

– Då ska du försöka lite längre bort. Norrut typ. Friedrichshain, Prenzlauer Berg. Eller kanske neråt Kreuzberg.

Maria rycker till. Vad fan?

– Är det andra städer?

Skratt.

– Man kan tro det, men nej då! Några stationer med U-bahn bara. Wow, du är verkligen ny här!

Maria försöker slänga med håret, känner bara en smärta som sticker till, ett skärsår i svålen.

– Är det nåt fel med det eller?

– Nädå, säger killen och slår ut med händerna, du såg bara ut som om du hörde hit! Ovanligt med någon som … Men vänta, jag ska skriva ner några adresser.

Handstil lika slängig som språket, på baksidan av ett vykort.

– Bra, säger Maria Johansson nöjt.

 

2.

Jag vaknade på en madrass på ett golv i ett fallfärdigt hus någonstans i nordöstra Berlin.

Det hade varit otroligt enkelt. Jag åkte till den första adress barkillen gett mig. Där var det mörkt och igenbommat, men längre bort på samma gata skulle det finnas ett ställe till. Jag fortsatte dit, gick in. Möttes av ett stort rum med golv i olika nivåer, väggarna täckta av affischer och möblerna fulla av människor med märkliga frisyrer. Några hundar svansade obekymrat runt.

Utan att tveka gick jag fram till bardisken. Där bakom slevade en kvinna, ungefär i min egen ålder, upp en tallrik mat. 
– Hello, sa jag.

– Var så god, sa kvinnan på tyska och gav mig tallriken.

Jag blev så paff att jag inte kom mig för att protestera. Kanske skulle jag ha slängt maten tillbaka på henne, tänkte jag senare. Men kvinnan uppträdde så självklart och mekaniskt. Innan det ens gått upp för mig att jag höll en portion mat i handen hade hon slevat upp åt nästa. Förstummad satte jag mig och åt. Tittade runt, försökte tyda de handskrivna lapparna och griffeltavlorna. Det var någon slags matutdelning. Frivilligt att betala i ett buckligt plåtskrin. Runtom mig åt människor. Och hundar.

Herregud, var hade jag hamnat. Obehaget i magen sa åt mig att gömma mig, ta mig därifrån, men Den Pånyttfödda Maria sa åt mig I helvete heller.

Efter att jag ätit upp – något slags brunt ris med grå svampstuvning – försökte jag få kontakt med de ansvariga igen. Eller anställda. Eller ägarna. Senare fattade jag att inget av detta riktigt fanns.

Kvinnan svarade mig på tyska när jag frågade på engelska. Till slut sparkade jag vanmäktigt i bardisken och utropade Scheisse! Då log hon överseende och hämtade en yngre som kunde engelska. Äntligen visades jag till ett smutsigt gästrum.

Jag hade tänkt gå ned i baren och se mig om lite mer, kanske ta en öl, så fort jag packat upp lite. Men jag måste ha somnat.

Och när jag vaknade hade fjorton timmar gått.

Sakta mindes jag det senaste dygnet.

Blek sol spelade genom ett dammigt fönster. Först fattade jag ärligt talat inte var jag var. Vred på mig, gnuggade tinningarna. Aj, halsen. Sakta mindes jag det senaste dygnet.

Kisade mig omkring. Ögonen sved lite. Allt damm framträdde tydligt, och det var inte lite. Trägolvet såg ut att aldrig ha blivit skrubbat.

Tur att jag inte har något hår att få loppor i längre, tänkte jag.

Tog upp min lilla fickspegel. Pånyttfödd Maria i dammigt motljus, det vore ett konstverk det. Skallen nästan kal, men med ojämna småtestar och strån. Några sårskorpor, ett plåster. Flagor på näsan. Fortfarande plast över halsen.

Jag bestämde mig för att inte sminka mig det minsta.

 

Klädde mig hjälpligt, gick upp och ut. Tog med mig det som kunde betecknas som värdesaker i handväskan, för jag lyckades inte låsa den skeva trädörren.

Fattade först inte var jag kommit ifrån kvällen innan. Trapporna vindlade. Öppnade en dörr som ledde in i en skrubb där några andra sov.

Till slut hittade jag ned i markplan. Baren verkade helt övergiven, inte en själ. En klocka på väggen visade tio på förmiddagen. Jaha, de sover väl än.

Jag gick in i något slags hemmasnickrat toalettbås, hittade en ho. Värre än Thailand. Drog loss plasten från halsen och tvättade tatueringen med kallt vatten. Det fick duga.

 

Gav mig obekymrat ut på gatorna. Friheten knastrade under mina fötter, tatueringen sved skönt i vinden. Insåg dock snart att jag frös i mina tunna strumpbyxor.

Jag trampade på ändå, ville inte ge efter för vintern. Som för att spotta mig i ansiktet började Gud skjuta hagelkorn på mig. Först ett och ett, sedan fler och fler.

Jag stannade vid en stor korsning. Spårvagnar dundrade förbi. Maria, sa jag åt mig själv. Du gör ingen glad, allra minst dig själv, genom att dra på dig förkylning eller urinvägsinfektion. Köp lite kläder kvinna.

Som på beställning fick jag syn på en liten affär rakt framför min flagnande näsa. Eller affär och affär, ett hål i väggen under tunnelbanan. Skrikiga färger som vaggade i vinden. En mörk man sa något på obegriplig tyska.

Jag försjönk i valet av plagg. Jag ska köpa det som ingen annan frivilligt sätter på sig och jag ska bära det med stolthet, tänkte jag. Fastnade för ett par tjocka leggings med ett virvlande neonmönster i rosa, ljusblått, grönt och gult. Påminde om något från mina tonår på 80-talet, men jag kunde inte minnas om jag tyckt det var fult eller häftigt då.

Till dem måste den prickiga sjalen i mörkt rött och grönt vara det mest otippade valet, bestämde jag mig för. Framme vid kassaapparaten slog jag till på en mössa också, den skulle säkert komma att behövas. En barnmössa i form av ett gapande drakhuvud – eller skulle det kanske föreställa en stackars missförstådd krokodil? – som jag hoppades kunna trä över mitt snaggade huvud.

Mannen tog emot pengarna, visade inte med en min att han tyckte något alls om mitt klädval.

– Beautiful clothes, don’t you think? kunde jag inte låta bli att fråga.

– Tack så mycket, tack så mycket, sa mannen på tyska, vågade inte se mig i ögonen.

Jag gick ut på gatan, trädde på mig strumpbyxorna där. Kände ett par sneda sidoblickar nudda vid min troskant. Kom, kom, kom får ni titta, på Brittas fitta. Men det var faktiskt ganska folktomt här. På med sjalen. Tänjde ut mössan så mycket det gick och drog ned den över öronen.

Sedan ville jag så klart se hur jag tog mig ut. Kom på att där ju hade funnits speglar i den lilla affären. Vände tillbaka. Nu kände jag innehavarens klotrunda ögon, men han gömde snabbt blicken bakom ett skynke.

Jag betraktade mig själv. Det var verkligen välbehövliga färgklickar jag skaffat mig till min svarta kjol, mina beiga trenchcoat och den smutsgrå stickade tröjan jag hittat i övernattningsrummet.

– Så här, Maria Johansson, har nog ingen någonsin klätt sig förr, sa jag åt min spegelbild.

Sedan gick jag upp i tunnelbanestationen, köpte en gammal hederlig karta i en kiosk, och vände ned för trapporna igen. Började gå. Jag drevs av en vilja att erövra denna stad, betvinga den, visa att jag kunde ta in den alldeles av mig själv, till fots.

Jag gick och jag gick. Himlen hade klarnat, Gud hade slutat spotta. Funderade på att köpa nya skor, men nej. Det vore det förväntade att göra. Jag trampade på i mina höga klackar och intalade mig att det också var en liten botgöring.

Jag hade undrat om det var en karta från 80-talet de sålt till mig, men tydligen satt kommunistnamnen kvar.

Den breda gatan jag gick på bara fortsatte och fortsatte. Efter ett tag började jag titta på gatskyltar. Jo, Karl Marx Allé, det var rätt. Jag hade undrat om det var en karta från 80-talet de sålt till mig, men tydligen satt kommunistnamnen kvar. Och jag verkade ha gått åt rätt håll. Denna gata skulle leda mig rakt in i mitten av Berlin, och där skulle jag över något vatten och så småningom hamna vid det där stora monumentet jag sett turistbilder av, kolonnerna och den där vagnen med hästar.

Det var över lunchdags när jag var framme. Brandenburger Tor, ja just det, namnet visste jag ju egentligen. Om jag brytt mig om att tänka efter. Högt som fan, en förvuxen triumfbåge.

 

Själva torget såg dock mindre imponerande ut än på de foton jag sett. Januaridagern låg grå och kall. Små klungor av turister fotograferade varandra, men inte var det några större folksamlingar.

Jag ignorerade magen som skrek av hunger och försökte uppleva platsen. Ja, nu är jag i Berlin. Kisade mot statyn högst däruppe. Den gick knappt att se.

Utanför en av flyglarna tittade jag på vykort i stället. En närbild av statyn. Fyra rusande hästar. Och ja, det var ju en kvinna där bakom, som körde vagnen. En kvinna med vingar. En segergudinna. Henne tyckte jag om. Var hon inte lite lik mig? Lite större ögon och mindre mun, bara.

När jag tittade upp igen svindlade det till i huvudet. Jag kunde inte inbilla mig själv att det svindlade av stundens storhet, nej, jag var utsvulten.

Jag hade skjutit upp det här med mat lite. Jag hade ju bestämt mig för att lägga om även kosten, kanske bli fallfruktsätare, vilket torde vara den diet som minst människor i världen försökte sig på och klarade av. Men stenstaden Berlin i januari bjöd nog inte på så mycket fallfrukt.

Jag vände tillbaka dit jag kommit ifrån och hittade snabbt en stormarknad. Köpte bananer och päron – det fick bli en början.

 

Satte mig på en bänk och åt. Solen tittade fram som på beställning. Jag kände mig rätt nöjd. Fast snart började rumpan ändå kännas iskall. Jag satte mig på kartan.

Hjärnan gick igång när kroppen fick näring. Den hade liksom hamnat i trans när jag bara gick och gick. Nu kände jag också att vaderna pirrade av mjölksyra.

Jag lutade mig tillbaka, högg in på ett osköljt päron, tog upp en av mina anteckningsböcker ur handväskan och skrev.
Fredag den 15 januari, Berlin

Jag känner mig så fridfull här. Mitt i den enorma kalla staden. Jag har ett rum där jag kan sova utan att någon tränger sig på eller ställer frågor, jag har pengar att köpa frukt för. Ingen vet var jag är. Eller vem jag är.

Jag har gått genom halva staden. Efter en karta. Jag som alltid haft så svårt för att läsa kartor.

Jag är i sanning pånyttfödd.

*

Fredag eftermiddag. Maria Johansson har köpt papper och färgpennor och börjat skissa på konstverk. Det känns ovant, hon har inte direkt ritat något sedan barnen var små, när de bad henne: Rita en katt. Rita en prinsessa. Nej rita Byggare Bob! Men det tänker inte Maria på nu. Hon tänker bara på kraften som finns inne i henne, den som ska sippra ut genom fingrarna och skapa något odödligt.

Det blir ett självporträtt.

Ögon. Armar, utbredda som vingar. Drakkäften på huvudet. Lägger efter några sekunders eftertanke till huggtänder i den egna munnen också. Gröna lågor runt kroppen. Tatueringen på halsen. Kläder i tusen färger, eller nja, nio, fler är det inte i pennorna hon köpt. Högklackat. Sist lägger hon till en svans på sig själv också. Den kunde ju lika gärna ha funnits där.

Resultatet ser ut ungefär som något en tolvåring ritat. En jävligt störd och förbannad tolvåring, tänker Maria. Vem vet, det kanske kan bli en ny konstform.

Konsten är överallt runt henne och hon är en del av den.

Hon tittar upp från papperet som hon kisat mot. Läsglasögonen ligger nog kvar någonstans i Thailand. Rullar på nacken som stelnat lite. Kaféet hon sitter på är färgglatt, täckt av väggmålningar, mest går de i rött. Konsten är överallt runt henne och hon är en del av den. Hon är rätt nöjd med verket, men något fattas.

Hon går fram till bardisken.

– Hej, ni får den här, säger hon uttryckslöst.

Tjejen där bakom lyser upp i ett lite för glatt leende.

– Ååå, tack så mycket, strålar hon.

Maria Johansson går därifrån. Ganska nöjd är hon. Men inte helt. Det här kan bara vara början.

 

Hon handlar på sig mer frukt, och lite bär, går tillbaka till sitt rum. Stirrar på väggarna. Något skaver. Hur länge har hon varit här egentligen? Är det bara två nätter? Livet går så långsamt. För långsamt. Fast hon är så nöjd och fridfull. Eller heligt förbannad. Kan man vila i sin vrede?

Går ned till baren igen. Nu är där mer folk än senast. Skrapande, skramlande musik i bakgrunden. Hon tar ingen mat den här gången, magen är full av banan. Sätter sig i ett hörn.

Vad ska jag göra?

Inte bara sitta i ett hörn och dricka öl. Jag ska inte rikta in mig så mycket på alkoholen, den ska vara ett komplement, på sin höjd.

Jag ska sitta här och tänka. Jag behöver inga stimulanter för det.

Jag ska göra självporträtt och sprida över stan. Ta mig in i en botanisk trädgård och stjäla fallfrukt. Delta i någon sorts ockult ceremoni, undrar om folk sysslar med sådant i Tyskland?

Tiden kryper. Ingen pratar med Maria Johansson.

Förrän efter ungefär trekvart, när en ung, mycket liten och mager, tjej kommer fram till henne.

– Hello, säger flickan nästan blygt. Do you know where the gig is?

– What? Maria rycks upp ur sina dagdrömmar.

– The … the band that is supposed to play.

Hon har en märklig brytning. Men det är inte tyska. Herregud.

– Är du svensk?

Tjejen rycker till.

– He he, jaa … svarar hon sedan på skånska. Jaha, vad roligt … är du också turist?

– Jag är upptäcktsresande, svarar Maria utan att blinka.

– O-okej. Det ska vara någon spelning här, jag tror det var den här adressen, från klockan sju, men här finns ju ingen scen och så …

Det känns konstigt att prata svenska. Maria vill inte. Varför frågade jag henne om hon var svensk? Gud, hon ser inte ut att vara mer än sexton.

– Är du här ensam? frågar Maria.

Tjejen nickar och sätter sig.

– Jo. Jag var här i somras också med min pojkvän, men nu har han dumpat mig, precis innan vi skulle resa hit, och då tänkte jag att va fan, klart jag ska åka själv.

Flickan irriterar Maria mer och mer. Hon vet inte riktigt varför, tränger bort känslan.

– Jag har ingen aning, jag vill vara ifred, säger Maria, reser sig och köper en öl.

Den lilla svenskan försvinner i hennes ögonvrå.

Någon minut senare sitter Maria med ett tyskt sällskap. Den lilla svenskan försvinner i hennes ögonvrå först till bardisken och sedan bort.

Tyskarna varken välkomnar eller avvisar henne. Men efter en öl skålar de med henne.

Hon har valt ut det minst attraktiva sällskapet. Fem människor som ser ut som raggiga hundar, och en raggig hund som inte liknar någon annan hon sett.

Snart går en av de stora lurviga och lappade killarna och köper öl till hela sällskapet. Maria dricker. Börjar känna sig varm, tar av sig drakmössan.

Sällskapet pratar på tyska, skrattar ofta. Ölflaskorna töms i rasande fart.

– Är du en hippie? frågar en av dem plötsligt.

– Jag är Maria Johansson, svarar Maria Johansson kallt.

Killen rycker på axlarna. Sedan börjar allihop resa sig från bordet.

– Kom med, säger en av kvinnorna på engelska och ler mot henne. Bandet börjar snart.

Tja, varför inte?

Hunden lämnas till kvinnan i baren, tydligen känner de varandra. Alla känner alla, tänker Maria. Utom svenskarna.

De går över en innergård, mot ett slamrande gårdshus. Säkert var det hit den lilla svenskan skulle. Men vem bryr sig.

Där inne är det kvavt och öronbedövande. Bandet har redan börjat. Maria Johanssons öron vill gå och gömma sig. Aldrig hade hon kunnat tro att musik kan låta så här.

Hon drar ned mössan över öronen igen.

– Du, skriker kvinnan som bad henne följa med, skulle du vilja låna en trimmer av mig? Jag kan hjälpa dig, fixa håret?

Maria stirrar. Tänker några sekunder. Frågan är ju egentligen helt logisk.

– Aldrig! svarar hon sedan.

Kvinnan rycker på axlarna och skålar lite nonchalant igen. Maria inser att hon själv har en ny öl i handen, var fan kom den ifrån.

Sedan är det fler band. En provisorisk bardisk. Billig öl. Stinkande toalettbås, särskilt herrarnas pissoar, dit Maria efter en till öl bestämmer sig för att börja gå. Sedan är det lite svart. Sedan ännu ett band. Sedan helt svart.

*

Om ni undrar, så är det inte speciellt kul att vakna på ett smutsigt golv i ett fallfärdigt hus med toaletten en trappa ner när man har attackdiarré. Till råga på allt har toaletten en vidrig liksom hylla i sig, där all skit lägger sig, och den är milt sagt snålspolande. Skyll er själva, tyskjävlar, hälsningar Maria Johansson.

Ja ja, lite får man väl lida för konsten. Jag fattar bara inte hur det gick till – jag drack bara ett par öl ju. Måste ha varit all den där frukten. Det tar nog ett tag för kroppen att ställa om sig.

När jag var tom och darrningarna börjat lägga sig klädde jag på mig. Fick ett infall och krängde min gamla silkiga röda morgonrock över trenchcoaten. Sedan gick jag och satte mig på samma konstkafé där jag suttit och gjort konst dagen innan. Undrade om jag luktade illa, jag hade faktiskt inte duschat sedan jag åkte från Thailand. Men kunde inte bry mig mindre om så var fallet.

Lördagen strålade av sol. Jag var trött och ännu lite darrig och kände för att fixa med praktiska saker. För att balansera upp gårdagens kaos.

Hade väl förutsatt att jag aldrig skulle komma tillbaka. 

Jag hade kommit att tänka på en sak när jag återigen vaknade på mitt smutsiga golv: Att jag faktiskt hade en andrahandslägenhet i Stockholm. Jag hade inte tänkt på den på en månad. Hade väl förutsatt att jag aldrig skulle komma tillbaka. Men det vore dumt att låta den gå mig ur händerna – det vore skönt att ha en tillflyktsort i hemlandet, om jag kände för det.

Kaféet hade två lånedatorer och jag loggade in på [email protected]. Oj. Det var ett tag sedan. En hel del av mejl. Inte minst från min andrahandsvärd.

De kunde sammanfattas med: Vad i helvete håller du på med, var är januarihyran, varför svarar du inte i telefon, nu hyr jag ut åt någon annan.

Det sista hade kommit för tio dagar sedan.

När jag läste dem ändrade jag mig. Vem fan var han att tala så till mig?

Blundade och tänkte. Vad borde jag göra? Att behålla en lägenhet i sin hemstad var vid närmare eftertanke ytterst konventionellt. Vadå tillflyktsort?

Jag ska inte fly. Ni ska fly från mig.

Stoppa upp din jävla överhyra i röven, svarade jag. Jag har lämnat planeten.

Sedan loggade jag in på bloggen.

 

Någonstans i Kosmos, mitt i stormens öga,

lördag den 16 januari

Maria Johansson är pånyttfödd! Ni kan aldrig ana var jag är eller hur jag ser ut. Jag har genomgått en förvandling, förpuppats och sprängt skalet, men inte som fjäril utan som drake.

Jag är där ni minst anar det. Jag kan stå i era garderober eller ligga under era sängar i detta nu. Jag kan vara tiggaren som antastar er på tunnelbanan eller blondinen som gnider sig mot er på dansgolvet.

Nu orkar jag inte skriva mer så då gör jag inte det. Puss puss och dra åt helvete.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
17 hours sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad