Del 4: Var kommer all denna vrede ifrån 1. Jag gick in i kyffet på Danziger Strasse som en botfärdig synderska och lämnade det som en uppenbarelse. Rullväskan i släptåg. Hade anlänt till Tegel-flygplatsen mitt i natten, eller snarare tidigt på morgonen. Sedan bara vandrat runt. Nu när jag inte behövde bekymra […]
Del 4:
Var kommer all denna vrede ifrån
1.
Jag gick in i kyffet på Danziger Strasse som en botfärdig synderska och lämnade det som en uppenbarelse.
Rullväskan i släptåg. Hade anlänt till Tegel-flygplatsen mitt i natten, eller snarare tidigt på morgonen. Sedan bara vandrat runt. Nu när jag inte behövde bekymra mig så mycket om kostnader hade det enbart känts som en frihet att åka runt i det enorma tunnelbanesystemet, gå upp här och var, korsa ödetomter, gå lite vilse. Jag kunde ta in på vilket hotell jag ville. Men gjorde det inte.
Jag hade köpt någon fånigt dyr märkestrenchcoat på flygplatsen, och den räckte – januarinatten var förvånande mild. Lite skönt var det med svalkan också. Jag såg den som en del av min botgöring.
Nu var det förmiddag. Torsdag. Klockan i dörren pinglade.
Mannen bakom disken sa något på ett främmande språk, jag förmodar att det var det inhemska, men jag kände inte igen frasen.
– English? sa jag, som inte kände att det var riktigt läge att försöka återuppliva skoltyskan.
Han svarade obegripligt.
– I want to make a tattoo, sa jag. As soon as possible.
Den unge mannen höjde sina piercade ögonbryn och ropade Lili!
Tydligen var det namnet på den unga kvinna som släntrade ut från de inre regionerna. Hon sa något med många sche-ljud till mannen. Det lät ganska irriterat.
– Hello, sa jag. I want to make a tattoo.
– Have you made an appointment? sa tjejen på knagglig men fullt begriplig engelska.
Jag förlorade mig några ögonblick i alla detaljer på henne. Blått hår uppsatt på huvudet men snaggat på sidorna, spetsiga svarta ögonbryn, en piercing mellan ögonen och en mitt på kinden. Och tatueringar så klart. Små stjärnor vid de rakade tinningarna, och sedan svarta slingrande mönster över hela armarna.
Så mycket. Och jag ska bli mer, tänkte jag.
Sedan svarade jag äntligen, just som hon började rynka ögonbrynen (piercingen såg ut att vara lite i vägen).
– Nej, jag kom just till Berlin, sa jag, bekväm med att våra engelskakunskaper verkade vara på ungefär samma nivå. Men jag vill verkligen göra en!
– Hrm, sa den blåhåriga. Du måste boka tid. Kanske har jag en tid senare i dag men det vet jag inte förrän … senare.
– Jag kan vänta!
Jag var fast besluten att påbörja min förvandling.
Mannen bredvid, som börjat rota i några pärmar, sa något igen.
– Aha … Okej, Alex säger att min första kund i dag har avbokat. Men, jag vet inte …
Hon slängde med sitt blåa hår. Alex sa något som lät argt och hon svarade på samma sätt, tyckte jag. Fast tyska kan ju låta ganska aggressivt.
– Okay, you’re the fucking boss, sa tjejen och ryckte på axlarna. Vad vill du ha då, fortsatte hon med en snabb blick på mig.
– Något på halsen, sa jag. Nånting som är en symbol för förändring.
Tjejen fick en ny glimt i ögonen.
– Verkligen? På halsen? Okej. Följ med mig.
Vi gick in i ett av de bakre rummen. Slitna skinnsoffor med slitna soffbord. Vi slog oss ned. På de mörklila väggarna trängdes pinuppor, djävulsmasker och uppstoppade djur.
– En fjäril kanske, sa tjejen tvekande. Du vet, den kommer ut ur, vad heter det, kokongen.
Jag tittade på bilderna i pärmen hon slagit upp. Färgglada fjärilar. Det är okej med små söta kvinnliga tatueringar, sa äcklige rike Jakob i mitt bakhuvud.
– Nja, sa jag. Jag vill ha något … kraftfullare.
Tjejen tittade länge på mig, uttryckslöst. Sedan lyste hon upp.
– Maybe … Fönix? Börd.
Jag stirrade dumt.
– Vänta, sa hon och började bläddra i en annan pärm.
En mörkblå, fjällig fågel med skriande käft och lågor runt kroppen. Så klart. Fågel Fenix. Det uttrycket hade man ju hört.
– Ja! Den. Absolut. Men, sa jag i ett plötsligt konstnärligt infall, kroppen ska vara en … vagina.
Tjejen stirrade igen.
– Titta, sa jag och pekade. Det passar perfekt. A pussy.
Bilden var som gjord för det. Den ovala fågelkroppen med fjäll på sidorna, men slät och ljusare i mitten.
– O-okej, sa tjejen. A pussy?
Sedan skrattade hon, ett enormt bullrande skratt ur den lilla kroppen.
– Ja, varför inte! Jag gör en skiss. Du kan ta kaffe så länge.
Apparaten sänktes mot mig och ångesten steg upp till halsgropen.
En frenetiskt tuggande nål. Lukten av desinficering. Apparaten sänktes mot mig och ångesten steg upp till halsgropen, precis där Fågel Fitt-Fenix stjärt skulle slingra ned.
Jag hade fått förklara en hel del. Tatueraren hade uppenbarligen först sett framför sig att jag ville ha en liten fjäril på sidan av halsen. Hon hade fått tänka om rejält. Fågel Fenix skulle nu täcka det mesta av min strupe sedd framifrån, vingarna skulle matcha käkens böjning, dess huvud skulle sitta på min antydan till dubbelhaka, och magens klitoris på adamsäpplet, ungefär.
Hon hade gillat idén mer och mer medan vi pratat. Ögonen hade börjat lysa. Nu var hon entusiastisk att komma igång.
– Ready?
– Mm, sa jag.
Helvete vilken smärta. Jag grep tag i britsens sidor för att inte kasta mig upp och skalla henne.
Det här var en helt annan sak än blommorna och texten på skuldran. Kanske hade det att göra med att jag tappat förvånansvärt mycket vikt de senaste tio dagarna, i min asketiska skrivartillvaro. Tappat det dämpande underhudsfettet. Fast mest hade det nog att göra med att jag var nykter nu. Eller så är det helt enkelt så att strupen är hemsk att tatuera. Kanske är det därför det inte är så vanligt att göra det.
Jag bet mig i läppen och försökte tänka på botgöring, pånyttfödelse och revansch. Mina andningsorgan och min hjärna vibrerade i takt med maskinen. Strupen kändes som ett stort uppfläkt sår, trots att hon inte kunde ha hunnit göra mer än några streck.
– Säkert att du är okej?
– M, sa jag kort.
Det var med tatueringar som med sexpartners. Jag kunde inte justera siffran nedåt nu när jag väl börjat. Bara uppåt. Uppåt uppåt.
Tiden försvann. Smärtan var förblindande och jag tror att jag faktiskt blev blind ett tag, tappade alla sinnen. Inga lukter, inga färger, bara det svarta bakom ögonlocken. Även maskinens brummande blev något som försvann långt i fjärran. Bara känseln fungerade tyvärr, och den var helt koncentrerad till min hals.
Jag blev nästan lättad när nålen försvann längre ut på halsens sidor, smärtan dämpades några grader i helvetet.
– Det var linjerna, sa tjejen.
Sedan var det som att hon började om. Och helvetet tiodubblades.
Jag ville döda henne, kasta mig upp och hugga henne i ögat med maskinen. Men i stället tror jag att jag svimmade.
En oändlighet av smärta.
Som plötsligt tog slut.
– Das ist so cool! sa blåhåret.
Jag tittade upp. Hennes ansikte svävade dimmigt ovanför mig. Hon höll en trasa i handen, full av mörkblå färg och blod.
Hon försvann ur mitt synfält. Halsen dunkade fortfarande av smärta. Sinnena började återvända, jag kände att det smakade blod i munnen.
Plötsligt en handspegel framför mitt ansikte.
Jag kände mina ögon vidgas. Det hade varit värt det.
Fick hjälp att resa mig, benen avdomnade. Tjejen tog ett foto utan att jag sagt att det var okej. Men det var det väl. Plast över min stackars hals. Betala.
Blodet strömmade sakta tillbaka till lemmar och hjärna. Det kändes återigen som att vakna upp i, och samtidigt ur, ett rus. Jag tittade mig i helfigursspegeln ute vid disken. De anställda pratade på tyska och skrattade i bakgrunden.
Ja fy fan vad cool jag var. Precis som hon sagt. Lite svårt att se Fitt-Fenix nu bakom plast och tejp, men ändå.
Ovanför det ett blekt, osminkat ansikte. Inramat av mitt trassliga blonda hår.
Plötsligt visste jag vad som skulle fullända förvandlingen.
– I borrow this, sa jag, tog en sax från disken och smet in på toaletten.
I en pedalhink i hörnet av en smutsig toalett någonstans på Danziger Strasse försvann min blondhet. Jag klippte så kort jag kunde, nära svålen. Skar mig på några ställen.
När jag hunnit finbearbeta ungefär halva huvudet bankade det hårt på dörren.
– Hey, was machst du da? sa någon, ungefär, och jag förstod innebörden.
– Minuten bitte! sa jag och hoppades att det var rätt uttryck.
Kanske inte, han bankade hårdare.
Jag klippte på så gott och fort jag kunde. Skar mig lite till. Sedan gick jag ut, med huvudet högt.
Mannen exploderade i något förbannat och förvånat. Tjejen lät höra sitt enorma skratt igen.
– Das ist so cool!
*
Senare samma eftermiddag satt jag på en halvtom murrig krog någonstans i den enorma staden. Drack svart kaffe och en hemskt illasmakande, men påstått nyttig, örtlikör. Hade ätit en lunch bestående av vegetarisk korv och surkål.
Inte för att jag tänkte bli eremit eller klä mig i säck och aska, men jag ville ta mig bort från det ytliga.
Jag satt där i godan ro, gjorde små minnesanteckningar om det förflutna och storslagna planer för framtiden. Kände mig tillfreds, men samtidigt inne i stämningen av botgöring. Inte för att jag tänkte bli eremit eller klä mig i säck och aska, men jag ville ta mig bort från det ytliga. Vad hade jag gjort de senaste månaderna egentligen? Blivit en bloggblondin som söp, reste på solsemester, testade knark och knullade runt. Strängt taget var det precis vad alla därhemma sysslade med. Eller försökte syssla med. Eller ville syssla med. Med skillnaden att de var hälften så gamla som jag.
Men nu ska det bli ändring av, tänkte jag och skrev för säkerhets skull ned just de orden.
Jag kommer spela i en helt annan liga. Spränga mina egna och era gränser på sätt ni inte anar.
Jag ska resa på oväntade sätt. Tänk om jag kunde nästla mig in i en rymdfärd. Fast det är nog svårt – och dyrare än till och med vad mina tolv månadslöner räcker till.
Jag ska äta saker jag aldrig velat äta förr. Tänk så många genier som varit vegetarianer.
Jag ska göra det oväntade, inte det bekväma. Född som jag är i Bekvämlighetsrike. Tänk. Bara tänk, allt jag kan göra.
Jag smuttade små små klunkar av likören och jag tänkte och tänkte och tänkte, medan solen dalade bortom tevetornet.
Fast någonstans måste jag ju bo, tänkte jag sedan.
Inte någonstans där jag måste betala massa för det, bara för att jag har råd nu. Jag ska fan bo gratis. Det är jag värd. Och jag är värd att inte bo gratis via att knulla någon tråkig gubbe.
*
En timme och två glas kväljande bitter örtlikör senare stegar Maria Johansson fram till restaurangens bardisk och säger:
– Hello. I would like to know where you can live for free here.
Förvånade ögon som snabbt blir roade. Killen slutar inte torka glas.
– We’re all living free here! You too, by the look of it, säger han på svängig amerikanska.
Va?
Maria upprepar allvarligt sin fråga.
Han slutar torka glas.
– You mean some place where you can stay for free?
– Yes. A house where I can live …
Maria försöker hålla sin röst fri från stigande irritation. Som om inte snorvalpen fattade vad hon menade.
– Aha, okej, jag förstår, säger killen och lutar sig fram med, sätter hakan i händerna och tittar allvarligt på henne. Är du i punkscenen? Känner du ingen här?
– Nej, säger Maria otåligt.
– Då ska du försöka lite längre bort. Norrut typ. Friedrichshain, Prenzlauer Berg. Eller kanske neråt Kreuzberg.
Maria rycker till. Vad fan?
– Är det andra städer?
Skratt.
– Man kan tro det, men nej då! Några stationer med U-bahn bara. Wow, du är verkligen ny här!
Maria försöker slänga med håret, känner bara en smärta som sticker till, ett skärsår i svålen.
– Är det nåt fel med det eller?
– Nädå, säger killen och slår ut med händerna, du såg bara ut som om du hörde hit! Ovanligt med någon som … Men vänta, jag ska skriva ner några adresser.
Handstil lika slängig som språket, på baksidan av ett vykort.
– Bra, säger Maria Johansson nöjt.
2.
Jag vaknade på en madrass på ett golv i ett fallfärdigt hus någonstans i nordöstra Berlin.
Det hade varit otroligt enkelt. Jag åkte till den första adress barkillen gett mig. Där var det mörkt och igenbommat, men längre bort på samma gata skulle det finnas ett ställe till. Jag fortsatte dit, gick in. Möttes av ett stort rum med golv i olika nivåer, väggarna täckta av affischer och möblerna fulla av människor med märkliga frisyrer. Några hundar svansade obekymrat runt.
Utan att tveka gick jag fram till bardisken. Där bakom slevade en kvinna, ungefär i min egen ålder, upp en tallrik mat. – Hello, sa jag.
– Var så god, sa kvinnan på tyska och gav mig tallriken.
Jag blev så paff att jag inte kom mig för att protestera. Kanske skulle jag ha slängt maten tillbaka på henne, tänkte jag senare. Men kvinnan uppträdde så självklart och mekaniskt. Innan det ens gått upp för mig att jag höll en portion mat i handen hade hon slevat upp åt nästa. Förstummad satte jag mig och åt. Tittade runt, försökte tyda de handskrivna lapparna och griffeltavlorna. Det var någon slags matutdelning. Frivilligt att betala i ett buckligt plåtskrin. Runtom mig åt människor. Och hundar.
Herregud, var hade jag hamnat. Obehaget i magen sa åt mig att gömma mig, ta mig därifrån, men Den Pånyttfödda Maria sa åt mig I helvete heller.
Efter att jag ätit upp – något slags brunt ris med grå svampstuvning – försökte jag få kontakt med de ansvariga igen. Eller anställda. Eller ägarna. Senare fattade jag att inget av detta riktigt fanns.
Kvinnan svarade mig på tyska när jag frågade på engelska. Till slut sparkade jag vanmäktigt i bardisken och utropade Scheisse! Då log hon överseende och hämtade en yngre som kunde engelska. Äntligen visades jag till ett smutsigt gästrum.
Jag hade tänkt gå ned i baren och se mig om lite mer, kanske ta en öl, så fort jag packat upp lite. Men jag måste ha somnat.
Och när jag vaknade hade fjorton timmar gått.
Sakta mindes jag det senaste dygnet.
Blek sol spelade genom ett dammigt fönster. Först fattade jag ärligt talat inte var jag var. Vred på mig, gnuggade tinningarna. Aj, halsen. Sakta mindes jag det senaste dygnet.
Kisade mig omkring. Ögonen sved lite. Allt damm framträdde tydligt, och det var inte lite. Trägolvet såg ut att aldrig ha blivit skrubbat.
Tur att jag inte har något hår att få loppor i längre, tänkte jag.
Tog upp min lilla fickspegel. Pånyttfödd Maria i dammigt motljus, det vore ett konstverk det. Skallen nästan kal, men med ojämna småtestar och strån. Några sårskorpor, ett plåster. Flagor på näsan. Fortfarande plast över halsen.
Jag bestämde mig för att inte sminka mig det minsta.
Klädde mig hjälpligt, gick upp och ut. Tog med mig det som kunde betecknas som värdesaker i handväskan, för jag lyckades inte låsa den skeva trädörren.
Fattade först inte var jag kommit ifrån kvällen innan. Trapporna vindlade. Öppnade en dörr som ledde in i en skrubb där några andra sov.
Till slut hittade jag ned i markplan. Baren verkade helt övergiven, inte en själ. En klocka på väggen visade tio på förmiddagen. Jaha, de sover väl än.
Jag gick in i något slags hemmasnickrat toalettbås, hittade en ho. Värre än Thailand. Drog loss plasten från halsen och tvättade tatueringen med kallt vatten. Det fick duga.
Gav mig obekymrat ut på gatorna. Friheten knastrade under mina fötter, tatueringen sved skönt i vinden. Insåg dock snart att jag frös i mina tunna strumpbyxor.
Jag trampade på ändå, ville inte ge efter för vintern. Som för att spotta mig i ansiktet började Gud skjuta hagelkorn på mig. Först ett och ett, sedan fler och fler.
Jag stannade vid en stor korsning. Spårvagnar dundrade förbi. Maria, sa jag åt mig själv. Du gör ingen glad, allra minst dig själv, genom att dra på dig förkylning eller urinvägsinfektion. Köp lite kläder kvinna.
Som på beställning fick jag syn på en liten affär rakt framför min flagnande näsa. Eller affär och affär, ett hål i väggen under tunnelbanan. Skrikiga färger som vaggade i vinden. En mörk man sa något på obegriplig tyska.
Jag försjönk i valet av plagg. Jag ska köpa det som ingen annan frivilligt sätter på sig och jag ska bära det med stolthet, tänkte jag. Fastnade för ett par tjocka leggings med ett virvlande neonmönster i rosa, ljusblått, grönt och gult. Påminde om något från mina tonår på 80-talet, men jag kunde inte minnas om jag tyckt det var fult eller häftigt då.
Till dem måste den prickiga sjalen i mörkt rött och grönt vara det mest otippade valet, bestämde jag mig för. Framme vid kassaapparaten slog jag till på en mössa också, den skulle säkert komma att behövas. En barnmössa i form av ett gapande drakhuvud – eller skulle det kanske föreställa en stackars missförstådd krokodil? – som jag hoppades kunna trä över mitt snaggade huvud.
Mannen tog emot pengarna, visade inte med en min att han tyckte något alls om mitt klädval.
– Beautiful clothes, don’t you think? kunde jag inte låta bli att fråga.
– Tack så mycket, tack så mycket, sa mannen på tyska, vågade inte se mig i ögonen.
Jag gick ut på gatan, trädde på mig strumpbyxorna där. Kände ett par sneda sidoblickar nudda vid min troskant. Kom, kom, kom får ni titta, på Brittas fitta. Men det var faktiskt ganska folktomt här. På med sjalen. Tänjde ut mössan så mycket det gick och drog ned den över öronen.
Sedan ville jag så klart se hur jag tog mig ut. Kom på att där ju hade funnits speglar i den lilla affären. Vände tillbaka. Nu kände jag innehavarens klotrunda ögon, men han gömde snabbt blicken bakom ett skynke.
Jag betraktade mig själv. Det var verkligen välbehövliga färgklickar jag skaffat mig till min svarta kjol, mina beiga trenchcoat och den smutsgrå stickade tröjan jag hittat i övernattningsrummet.
– Så här, Maria Johansson, har nog ingen någonsin klätt sig förr, sa jag åt min spegelbild.
Sedan gick jag upp i tunnelbanestationen, köpte en gammal hederlig karta i en kiosk, och vände ned för trapporna igen. Började gå. Jag drevs av en vilja att erövra denna stad, betvinga den, visa att jag kunde ta in den alldeles av mig själv, till fots.
Jag gick och jag gick. Himlen hade klarnat, Gud hade slutat spotta. Funderade på att köpa nya skor, men nej. Det vore det förväntade att göra. Jag trampade på i mina höga klackar och intalade mig att det också var en liten botgöring.
Jag hade undrat om det var en karta från 80-talet de sålt till mig, men tydligen satt kommunistnamnen kvar.
Den breda gatan jag gick på bara fortsatte och fortsatte. Efter ett tag började jag titta på gatskyltar. Jo, Karl Marx Allé, det var rätt. Jag hade undrat om det var en karta från 80-talet de sålt till mig, men tydligen satt kommunistnamnen kvar. Och jag verkade ha gått åt rätt håll. Denna gata skulle leda mig rakt in i mitten av Berlin, och där skulle jag över något vatten och så småningom hamna vid det där stora monumentet jag sett turistbilder av, kolonnerna och den där vagnen med hästar.
Det var över lunchdags när jag var framme. Brandenburger Tor, ja just det, namnet visste jag ju egentligen. Om jag brytt mig om att tänka efter. Högt som fan, en förvuxen triumfbåge.
Själva torget såg dock mindre imponerande ut än på de foton jag sett. Januaridagern låg grå och kall. Små klungor av turister fotograferade varandra, men inte var det några större folksamlingar.
Jag ignorerade magen som skrek av hunger och försökte uppleva platsen. Ja, nu är jag i Berlin. Kisade mot statyn högst däruppe. Den gick knappt att se.
Utanför en av flyglarna tittade jag på vykort i stället. En närbild av statyn. Fyra rusande hästar. Och ja, det var ju en kvinna där bakom, som körde vagnen. En kvinna med vingar. En segergudinna. Henne tyckte jag om. Var hon inte lite lik mig? Lite större ögon och mindre mun, bara.
När jag tittade upp igen svindlade det till i huvudet. Jag kunde inte inbilla mig själv att det svindlade av stundens storhet, nej, jag var utsvulten.
Jag hade skjutit upp det här med mat lite. Jag hade ju bestämt mig för att lägga om även kosten, kanske bli fallfruktsätare, vilket torde vara den diet som minst människor i världen försökte sig på och klarade av. Men stenstaden Berlin i januari bjöd nog inte på så mycket fallfrukt.
Jag vände tillbaka dit jag kommit ifrån och hittade snabbt en stormarknad. Köpte bananer och päron – det fick bli en början.
Satte mig på en bänk och åt. Solen tittade fram som på beställning. Jag kände mig rätt nöjd. Fast snart började rumpan ändå kännas iskall. Jag satte mig på kartan.
Hjärnan gick igång när kroppen fick näring. Den hade liksom hamnat i trans när jag bara gick och gick. Nu kände jag också att vaderna pirrade av mjölksyra.
Jag lutade mig tillbaka, högg in på ett osköljt päron, tog upp en av mina anteckningsböcker ur handväskan och skrev.
Fredag den 15 januari, Berlin
Jag känner mig så fridfull här. Mitt i den enorma kalla staden. Jag har ett rum där jag kan sova utan att någon tränger sig på eller ställer frågor, jag har pengar att köpa frukt för. Ingen vet var jag är. Eller vem jag är.
Jag har gått genom halva staden. Efter en karta. Jag som alltid haft så svårt för att läsa kartor.
Jag är i sanning pånyttfödd.
*
Fredag eftermiddag. Maria Johansson har köpt papper och färgpennor och börjat skissa på konstverk. Det känns ovant, hon har inte direkt ritat något sedan barnen var små, när de bad henne: Rita en katt. Rita en prinsessa. Nej rita Byggare Bob! Men det tänker inte Maria på nu. Hon tänker bara på kraften som finns inne i henne, den som ska sippra ut genom fingrarna och skapa något odödligt.
Det blir ett självporträtt.
Ögon. Armar, utbredda som vingar. Drakkäften på huvudet. Lägger efter några sekunders eftertanke till huggtänder i den egna munnen också. Gröna lågor runt kroppen. Tatueringen på halsen. Kläder i tusen färger, eller nja, nio, fler är det inte i pennorna hon köpt. Högklackat. Sist lägger hon till en svans på sig själv också. Den kunde ju lika gärna ha funnits där.
Resultatet ser ut ungefär som något en tolvåring ritat. En jävligt störd och förbannad tolvåring, tänker Maria. Vem vet, det kanske kan bli en ny konstform.
Konsten är överallt runt henne och hon är en del av den.
Hon tittar upp från papperet som hon kisat mot. Läsglasögonen ligger nog kvar någonstans i Thailand. Rullar på nacken som stelnat lite. Kaféet hon sitter på är färgglatt, täckt av väggmålningar, mest går de i rött. Konsten är överallt runt henne och hon är en del av den. Hon är rätt nöjd med verket, men något fattas.
Hon går fram till bardisken.
– Hej, ni får den här, säger hon uttryckslöst.
Tjejen där bakom lyser upp i ett lite för glatt leende.
– Ååå, tack så mycket, strålar hon.
Maria Johansson går därifrån. Ganska nöjd är hon. Men inte helt. Det här kan bara vara början.
Hon handlar på sig mer frukt, och lite bär, går tillbaka till sitt rum. Stirrar på väggarna. Något skaver. Hur länge har hon varit här egentligen? Är det bara två nätter? Livet går så långsamt. För långsamt. Fast hon är så nöjd och fridfull. Eller heligt förbannad. Kan man vila i sin vrede?
Går ned till baren igen. Nu är där mer folk än senast. Skrapande, skramlande musik i bakgrunden. Hon tar ingen mat den här gången, magen är full av banan. Sätter sig i ett hörn.
Vad ska jag göra?
Inte bara sitta i ett hörn och dricka öl. Jag ska inte rikta in mig så mycket på alkoholen, den ska vara ett komplement, på sin höjd.
Jag ska sitta här och tänka. Jag behöver inga stimulanter för det.
Jag ska göra självporträtt och sprida över stan. Ta mig in i en botanisk trädgård och stjäla fallfrukt. Delta i någon sorts ockult ceremoni, undrar om folk sysslar med sådant i Tyskland?
Tiden kryper. Ingen pratar med Maria Johansson.
Förrän efter ungefär trekvart, när en ung, mycket liten och mager, tjej kommer fram till henne.
– Hello, säger flickan nästan blygt. Do you know where the gig is?
– What? Maria rycks upp ur sina dagdrömmar.
– The … the band that is supposed to play.
Hon har en märklig brytning. Men det är inte tyska. Herregud.
– Är du svensk?
Tjejen rycker till.
– He he, jaa … svarar hon sedan på skånska. Jaha, vad roligt … är du också turist?
– Jag är upptäcktsresande, svarar Maria utan att blinka.
– O-okej. Det ska vara någon spelning här, jag tror det var den här adressen, från klockan sju, men här finns ju ingen scen och så …
Det känns konstigt att prata svenska. Maria vill inte. Varför frågade jag henne om hon var svensk? Gud, hon ser inte ut att vara mer än sexton.
– Är du här ensam? frågar Maria.
Tjejen nickar och sätter sig.
– Jo. Jag var här i somras också med min pojkvän, men nu har han dumpat mig, precis innan vi skulle resa hit, och då tänkte jag att va fan, klart jag ska åka själv.
Flickan irriterar Maria mer och mer. Hon vet inte riktigt varför, tränger bort känslan.
– Jag har ingen aning, jag vill vara ifred, säger Maria, reser sig och köper en öl.
Den lilla svenskan försvinner i hennes ögonvrå.
Någon minut senare sitter Maria med ett tyskt sällskap. Den lilla svenskan försvinner i hennes ögonvrå först till bardisken och sedan bort.
Tyskarna varken välkomnar eller avvisar henne. Men efter en öl skålar de med henne.
Hon har valt ut det minst attraktiva sällskapet. Fem människor som ser ut som raggiga hundar, och en raggig hund som inte liknar någon annan hon sett.
Snart går en av de stora lurviga och lappade killarna och köper öl till hela sällskapet. Maria dricker. Börjar känna sig varm, tar av sig drakmössan.
Sällskapet pratar på tyska, skrattar ofta. Ölflaskorna töms i rasande fart.
– Är du en hippie? frågar en av dem plötsligt.
– Jag är Maria Johansson, svarar Maria Johansson kallt.
Killen rycker på axlarna. Sedan börjar allihop resa sig från bordet.
– Kom med, säger en av kvinnorna på engelska och ler mot henne. Bandet börjar snart.
Tja, varför inte?
Hunden lämnas till kvinnan i baren, tydligen känner de varandra. Alla känner alla, tänker Maria. Utom svenskarna.
De går över en innergård, mot ett slamrande gårdshus. Säkert var det hit den lilla svenskan skulle. Men vem bryr sig.
Där inne är det kvavt och öronbedövande. Bandet har redan börjat. Maria Johanssons öron vill gå och gömma sig. Aldrig hade hon kunnat tro att musik kan låta så här.
Hon drar ned mössan över öronen igen.
– Du, skriker kvinnan som bad henne följa med, skulle du vilja låna en trimmer av mig? Jag kan hjälpa dig, fixa håret?
Maria stirrar. Tänker några sekunder. Frågan är ju egentligen helt logisk.
– Aldrig! svarar hon sedan.
Kvinnan rycker på axlarna och skålar lite nonchalant igen. Maria inser att hon själv har en ny öl i handen, var fan kom den ifrån.
Sedan är det fler band. En provisorisk bardisk. Billig öl. Stinkande toalettbås, särskilt herrarnas pissoar, dit Maria efter en till öl bestämmer sig för att börja gå. Sedan är det lite svart. Sedan ännu ett band. Sedan helt svart.
*
Om ni undrar, så är det inte speciellt kul att vakna på ett smutsigt golv i ett fallfärdigt hus med toaletten en trappa ner när man har attackdiarré. Till råga på allt har toaletten en vidrig liksom hylla i sig, där all skit lägger sig, och den är milt sagt snålspolande. Skyll er själva, tyskjävlar, hälsningar Maria Johansson.
Ja ja, lite får man väl lida för konsten. Jag fattar bara inte hur det gick till – jag drack bara ett par öl ju. Måste ha varit all den där frukten. Det tar nog ett tag för kroppen att ställa om sig.
När jag var tom och darrningarna börjat lägga sig klädde jag på mig. Fick ett infall och krängde min gamla silkiga röda morgonrock över trenchcoaten. Sedan gick jag och satte mig på samma konstkafé där jag suttit och gjort konst dagen innan. Undrade om jag luktade illa, jag hade faktiskt inte duschat sedan jag åkte från Thailand. Men kunde inte bry mig mindre om så var fallet.
Lördagen strålade av sol. Jag var trött och ännu lite darrig och kände för att fixa med praktiska saker. För att balansera upp gårdagens kaos.
Hade väl förutsatt att jag aldrig skulle komma tillbaka.
Jag hade kommit att tänka på en sak när jag återigen vaknade på mitt smutsiga golv: Att jag faktiskt hade en andrahandslägenhet i Stockholm. Jag hade inte tänkt på den på en månad. Hade väl förutsatt att jag aldrig skulle komma tillbaka. Men det vore dumt att låta den gå mig ur händerna – det vore skönt att ha en tillflyktsort i hemlandet, om jag kände för det.
Kaféet hade två lånedatorer och jag loggade in på mariasatansjohansson@hotmail.com. Oj. Det var ett tag sedan. En hel del av mejl. Inte minst från min andrahandsvärd.
De kunde sammanfattas med: Vad i helvete håller du på med, var är januarihyran, varför svarar du inte i telefon, nu hyr jag ut åt någon annan.
Det sista hade kommit för tio dagar sedan.
När jag läste dem ändrade jag mig. Vem fan var han att tala så till mig?
Blundade och tänkte. Vad borde jag göra? Att behålla en lägenhet i sin hemstad var vid närmare eftertanke ytterst konventionellt. Vadå tillflyktsort?
Jag ska inte fly. Ni ska fly från mig.
Stoppa upp din jävla överhyra i röven, svarade jag. Jag har lämnat planeten.
Sedan loggade jag in på bloggen.
Någonstans i Kosmos, mitt i stormens öga,
lördag den 16 januari
Maria Johansson är pånyttfödd! Ni kan aldrig ana var jag är eller hur jag ser ut. Jag har genomgått en förvandling, förpuppats och sprängt skalet, men inte som fjäril utan som drake.
Jag är där ni minst anar det. Jag kan stå i era garderober eller ligga under era sängar i detta nu. Jag kan vara tiggaren som antastar er på tunnelbanan eller blondinen som gnider sig mot er på dansgolvet.
Nu orkar jag inte skriva mer så då gör jag inte det. Puss puss och dra åt helvete.
Fortsättning följer i nästa nummer.
