Grennvall – en gåva

Bok
"Jag håller tiden är en personlig berättelse men ändå djupt allmängiltig. Älskad, likgiltigt sedd eller utsatt för misshandel eller övergrepp som barn – att bli vuxen är att separera för att kunna anknyta", skriver Josephine Askegård om Åsa Grennvalls nya bok.
Foto: Linus Sundahl-Djerf/TT
[BOK] Jag håller tiden
Åsa Grennvall
Syster förlag

Åsa Grennvall har i en rad serierutor och böcker skildrat brist på kärlek – och den fåfänga jakten efter närhet på helt fel ställen. Man kan missta sig på tecken hos en partner in spe, första förälskelsen ser ofta ut som ett stort löfte om trygghet.

Grennvall har med sina både skarpa och glädjelösa svartvita bilder berättat om hur hängivelsen visar sig vara en väg in i ödslig motsats – sarkasmer, hårdhet, och inte minst likgiltighet. En erfarenhet att lära sig av och att välja bort. Men hon har också via sina berättelser kommit allt närmare en smärtsam kärna i denna erfarenhet, som handlar om tidig bortvändhet i den egna ursprungsfamiljen.

”Jag klarar mig själv”, säger det vuxna barnet, hon som inte fick vara barn då.

I sin förra bok Deras ryggar luktade så gott började hon undersöka hur det egentligen stod till med föräldrarnas bortvända ryggar. När de vuxna vänder sig bort och uppvisar en inkompetens i anknytning blir det en lång väg för barnet att förstå och till sist acceptera det nödvändiga: att sluta härbärgera ansvaret för hela familjens kärlek och intresse för varandra. Det blir som för henne som för så många; det är när man får egna barn som gränsen blir nödvändig.

Jag håller tiden är en berättelse om befrielse. Här kämpar den vuxna dottern/mamman för att upprätthålla en kontakt mellan morfadern och barnbarnen. Det är en kontakt som den förre inte klarar att intressera sig för lika lite som engagemanget för sin dotter.

Liksom i flera av de tidigare böckerna, som berättar om kontaktlöshet, nonchalans och likgiltighet från kärlekspartnern och den hopplösa kampen från den andra att uppehålla illusionen om ömsesidigt ansvar, finns det en bubbla som till slut måste stickas hål på. Smärtan att släppa kampen blir vägen till befrielse. ”Jag klarar mig själv”, säger det vuxna barnet, hon som inte fick vara barn då.

Jag håller tiden är en personlig berättelse, men ändå djupt allmängiltig. Älskad, likgiltigt sedd eller utsatt för misshandel eller övergrepp som barn – att bli vuxen är att separera för att kunna anknyta. En ibland smärtsam process som inte alla klarar. Grennvalls böcker ger tröst, inspiration och insikter. Hennes böcker är alltid på liv och död. Huvudpersonen är modig och uthållig och vinner sig själv, att få följa den resan är en gåva.