Företeelser är sällan så långt borta som man kan tro vid första anblicken. Inte arbetarna som syr dina kläder på andra sidan jorden. Inte kvinnors indragna aborträtt i Polen. Inte heller kvinnors rösträtt – svenska kvinnor, till exempel, har inte setts som fullvärdiga medborgare ens i 100 år. Inte utförsäljningen av akutsjukhusen eller bidöden, havsdöden, skogsdöden som kommer att ställa oss utan reella möjligheter till överlevnad.
Och statarsamhället, det är bara sju decennier bort. Fortfarande hörs ekon av Lortsverige, än finns det kroppar som minns slaveriet och de papperstunna väggarna i statarlängorna, även kallade lungsotslängor, där familjer med ett dussin barn kunde leva i ett rum och spiselvrå, berövade den välbehövliga nattsömnen.
Än kan det tändas hopp i arbetsköparnas ögon vid tanken på att återuppliva möjligheterna att göra arbetskraft utan medborgarskap och försörjningsalternativ till livegna hjon, ställa arbetare mot arbetare och göra strejkbrytare av den som går tillräckligt hungrig.
För statarna var månaden avslutet på ett årslångt kontrakterat slit och förhoppningen om något nytt. Det var flyttmånad.
Kanske behöver de flesta av oss inte skrapa så djupt på vår egen historia för att upptäcka att saker vi tar för givna bara någon generation bort var alldeles otänkbara. Jag, till exempel, utgår från att jag kommer att kunna låta min dotter börja skolan nästa år och inte behöva skicka henne att tjäna sitt uppehälle som piga åt någon godsherre. Annat var det för Artur Eriksson, min mormors storebror. Hans liv blev knappt 15 år långt och det var i tjänsten som statdräng på en gård på Östgötaslätten en rostig sågklinga med påföljande blodförgiftning tog det ifrån honom. Det var år 1920, året efter att legostadgan reviderats och de mest brutala paragraferna, som gjorde statarna praktiskt taget rättslösa, ströks.
För oss i det här lilla hörnet av världen står kanske oktober som symbol för höstens verkliga begynnelse, det är äppelkaka och tända ljus, minnet av de döda och höstlov med resor till varmare länder. För statarna var månaden avslutet på ett årslångt kontrakterat slit och förhoppningen om något nytt. Det var flyttmånad och under Slankveckan, som inleddes den 24 oktober, fick de ingen lön men i stället kunde de packa ihop sina få pinaler för att söka tjänst på annat håll, ofta med hjälp av kommissionskontoren – privata arbetsförmedlingsbyråer, eller människohandlare om man så vill.
Det är bara på arbetsplatserna, i produktionen, det gemensamma intresset kan identifieras och motståndet organiseras.
I det här numret av Arbetaren uppmärksammar vi Fattigsveriges statarhistoria och den kollektiva kamp som till slut enade och frigjorde de arbetare som kanske stod allra längst ned i klassamhällets hierarki från månghundraårigt förtryck och en ofantlig monetär fattigdom.
”Stataren och hans hustru steg ur skuggan och fram i dagsljuset av egen kraft”, sade Gunnar Sträng, dåvarande ordförande i Svenska Lantarbetareförbundet, sedermera socialdemokratisk finansminister och den som felaktigt ofta fått äran för statarsystemets avskaffande 1945. Det mesta av striden, säger historikern Gustav Nyberg som skriver på en avhandling om statarnas förfackliga kamp, var redan utkämpad av de egendomslösa arbetarna själva när parlamentarikerna klev in. Med andra ord: allt var som det fortsatt är.
Det är bara på arbetsplatserna, i produktionen, det gemensamma intresset kan identifieras och motståndet organiseras. Ingenting har givits gratis. Och allt kan tas ifrån oss om vi inte försvarar det gemensamt.
