Meira Ahmemulic: ”Ett språk måste vinna”

Den pågående grupputställningen Songlines For A New Atlas på Kalmar konstmuseum tematiserar gräns­dragningar – språkliga, fysiska och mentala sådana. Hur vi begränsar vår verklighet, skapar ett vi och ett de, genom att hierarkisera länder, språk och människor. Det är en utställning som gestaltar bilden av migranten och ställer frågor om identitet, tillhörighet och mobilitet. Meira Ahmemulic, som själv har erfarenhet av flykt, är en av de konstnärer som bidrar till utställningen.

Konst
”Plötsligt var vi ’för många’.” Migration, klass, förflyttning och språk är centrala utgångspunkter i Meira Ahmemulics konst.
Foto: Sofia Åhrman

Gränskontroller tillhör var­da­gen i Europa i dag, något som behöver uppmärksammas från fler instanser än bara nyhets­sändningar. En gräns gick inte alltför länge sedan över Östersjön, men i dag är Medelhavet det nya hav där EU stärker sina yttre gränskontroller, och de inre europeiska gränserna börjar bevakas på nytt.

Friheten att röra sig över världen gäller för några utvalda, men inte för andra. Somliga flyr kriget, andra flyr för att få en drägligare tillvaro. Så var fallet för Meira Ahmemulics föräldrar, som lämnade det som då var Jugoslavien för ett bättre liv och möjlighet till arbete i Sverige.

Meira Ahmemulic är författare, konst­när, lärare i skönlitterärt skrivande och extern koordinator bosatt i Göteborg, och är en av de konstnärer som medverkar i utställningen Songlines For A New Atlas på Kalmar konstmuseum. Migration, klass, förflyttning och språk är centrala utgångspunkter i hennes konst, som tema­tiserar hur svårt det är att bli betraktad som svensk.

Jag blev förvånad över hur hårt seg­regerad skolan är i dag. Det är värre än när jag gick där. Det känns som att de utbildar andra klassens medborgare.
Meira Ahmemulic

Hennes bidrag är en videoinstallation som är inspelad utanför högstadieskolan i Angered i Göteborg – en skola där många av eleverna i­ dag pratar engelska med varandra för att undvika frustrerande språkbarriärer. Meira Ahmemulic gick själv på skolan där tre av 300 elever har svenskt ursprung.

– Jag blev förvånad över hur hårt seg­regerad skolan är i dag. Det är värre än när jag gick där. Det känns som att de utbildar andra klassens medborgare. I dag är det få som har jobb, det hade mina föräldrar, säger hon.

Trots att hon var född och uppvuxen i Sverige placerades hon i en klass för elever med svenska som andraspråk.

– Hemspråksundervisningen slutade jag med när elever kom från kriget i före detta Jugoslavien, då jag skämdes över hur lite jag kunde.

Meira Ahmemulic berättar hur hen­nes föräldrar under den perioden gick från att ses som billig arbetskraft till att misstänkliggöras när krigsflyktingarna bör­­jade komma.

– Plötsligt var vi ”för många”. Jag märkte också hur serbokroatiskan, som tidigare ansetts undermålig, nu kom att betraktas som barbarisk och kriminell.

Området hon härstammar från är i dag republiken Montenegro, ett område som Meira Ahmemulic menar att övriga före detta jugoslaver ansågs vara ett hem åt de lata.

– På samma sätt som svenskar skojar om att norrmän är korkade, säger man att folk från Montenegro är lata, säger hon.

Foto: Privat
Videoinstallation vid Gårdsstens­skolan i Angered. Meira Ahmemulic gick själv på skolan där tre av 300 elever har svenskt ursprung.
Foto: Privat

Meira Ahmemulics föräldrar kom till Sverige som unga med framtidstro. I sin text i Glänta beskriver hon sina föräldrars, första gene­­rationens arbets­kraftsinvandrare, slit för brödfödan. Hur de blivit förtids­pensionärer som inte kan sova på grund av värken. Hur de offrat sig själva för barnen som de knappt hunnit lära känna.

– Föräldragenerationen har ansträngt sig för att barnen ska kunna ha en framtid i det nya landet. Det är alltid lättare för barn att etablera sig i ett nytt land, medan föräldrarna hamnar utanför samhället i och med språkbarriärer och arbete. De blir andra klassens medborgare.

Meira Ahmemulic berättar att möjlig­heten att få arbeta utomlands i det forna Jugoslavien var som att vinna på lotteri. I Sverige skulle de inte bli rika, men alla sades kunna leva ett jämlikt liv. Verkligheten motsvarade inte förväntningarna.

Avståndet mellan Angered och konsthögskolan i Göteborg var längre än att åka till Sri Lanka, på grund av klass, språk och härkomst.
Meira Ahmemulic

Meira Ahmemulic upplever att andra och tredje generationens invandrare står mittemellan två språk och två kulturer. De benämns fortfarande som invandrare, men har andra möjligheter att välja än sina föräldrar. Ett språk måste komma först – och det räcker inte med att kunna det. Svenskan måste vara perfekt för att inte räknas som korkad, okunnig och exkluderad från svenskheten. Hon har själv haft svårt att förhålla sig till sin konst på grund av misstänksamheten mot sin bakgrund.

– Jag flyttade till Sri Lanka en period för att studera och lära ut konst. Avståndet mellan Angered och konsthögskolan i Göteborg var längre än att åka till Sri Lanka, på grund av klass, språk och härkomst, säger hon.

Väl hemma i Sverige sökte sig Meira Ahmemulic till Valands konstskola och kom in på kursen Sverige omskapat, en ettårig utbildning för svenskar med icke-svensk bakgrund.

– Det var ett sätt för konstskolan att försöka spä ut den vita medelklasseliten. Det var jag och en person till som sökte. Det stod många kursplatser tomma. De elever som fyllde ut platserna på kursen var personer med invandrarbakgrund som inte kommit in på ordinarie magis­ter­program. Precis som att viss typ av konst värderas lägre värderas vissa namn, klasser och etniciteter lägre.

Meira Ahmemulic upplevde kursen som ett lättvindigt alibi för högskolan som fått i uppdrag att bredda rekryteringen.

– En statlig undersökning visade att konsten mycket riktigt inte representerar det svenska samhället. Skolorna hade få, om ens några, studenter som inte var vit medelklass.

Foto: Thomas Wiczak
”Jag förväntades representera mitt land och min härkomst, därför kände jag mig ständigt hämmad i mitt skapande”, säger Meira Ahmemulic.
Foto: Thomas Wiczak

De hårda strukturerna och hier­ar­kierna höll i sig på konstskolan, särskilt när Meira Ahmemulic kommit in på den femåriga magisterutbildningen. Den svenska konsteliten är fortsatt homo­gen och vad som definieras som god konst visade sig villkorat. God svenska är ett benhårt krav och att anpassa sig till kriterierna är svårt. Hon upplevdes som den andre.

– Jag förväntades representera mitt land och min härkomst, därför kände jag mig ständigt hämmad i mitt skapande. Klasskamrater frågade mig öppet om jag tänkte åka snålskjuts genom att beskriva mitt utanförskap, min sociala klass och min härkomst. Det fanns ingen där att diskutera dessa strukturer med.

Meira Ahmemulic samarbetade i ett konstprojekt med sin mamma, som även hon tog en kurs i konstnärligt skapande. Tillsammans ritade de kartor formade som kroppar. Styckade kroppar, skadade av hårt arbete. Avgränsade kroppsdelar, som det forna Jugoslavien. Eller kanske det omgivande samhället.

Först när hon tagit examen, flyttat från Göteborg och fått perspektiv vågade hon börja skriva ned sina tankar och utveckla sitt skapande i den riktning hon önskade. Så började kritiken mot den svenska konsteliten ta form och Meira Ahmemulic gjorde flera videoinstallationer – om klass, segregation, språk och barriärer. Sin första separata utställning i Sverige gör Meira Ahmemulic på Örebro universitets konsthall den 16 mars 2017.

– Mitt nästa projekt är att gräva i arkiven i Göteborg och intervjua de som kom hit som arbetskraftsinvandrare på 1960- och 70-talen. Få deras bild av samhället, barn och föräldrar. Hur förväntningarna motsvarade den verklighet de mötte i det jämlika Sverige.