Vad är förhållandet mellan arbete och sport? För Frederick Winslow Taylor var det enkelt. I sportsammanhang sågs det som förkastligt att inte göra allt för att vinna, att ge upp var att svika. I arbetslivet gällde i praktiken det motsatta. När den entusiastiske sportutövaren med vinnarskalle återvände till fabriken försökte han eller hon göra så lite som möjligt. Om arbetaren verkligen ansträngde sig skulle denna nu möta kamraternas förakt. Bättre att rätta sig i ledet och ta det lugnt. För arbetaren, vill säga. Taylor, som utbildade förmän, ville att arbetarna skulle anstränga sig lika hårt i fabriken som de gjorde på gräsplanen när de kämpade för att vinna en match. Då skulle, antog han, produktionen fördubblas. Det krävdes disciplin. Och förmannen skulle bli som tränaren i ett lag.
Arbetarna var i hans tycke ofta ”så dumma och så flegmatiska att de mentalt liknade oxar”, vilket också var anledningen till att de utförde djuriskt repetitiva arbetssysslor.
För uppgiften att förvanda arbetarna till lagspelare med vinnarmentalitet beväpnade sig Taylor med ett stoppur. Hans teknik byggde inte främst på att sprida en känsla av att målet, ökad produktion, var något att rationellt sträva efter. Produktionsökningen skulle ske genom övervakning snarare än genom motivering. Arbetarna var i hans tycke ofta ”så dumma och så flegmatiska att de mentalt liknade oxar”, vilket också var anledningen till att de utförde djuriskt repetitiva arbetssysslor. De skulle övervakas av förmän som studerade deras minsta rörelser för att finna de mest optimala mönstren.
Det gällde att radera ut allt det som var personligt och spontant i arbetarens förhållande till uppgiften eller maskinen så att denne inte hamnade åter i sin ”naturliga” såsighet.
Taylors metod presenterades i bästsäljaren The Principles of Scientific Management 1911 och Taylor fick en -ism döpt efter sig – som vid sidan av den närbesläktade fordismen präglade produktionssystem under 1900-talet i så vitt skilda samhällssystem som USA:s kapitalism, Hitlertysklands nazism och Sovjetunionens kommunism.
Den klassiska marxistiska uppfattningen om sport och idrott var att de hade utvecklats för att komplettera samhällsmaskinen. Den moderna kapitalismen ledde till ”uppfinningen” av moderna sporter som fotboll i den industriella revolutionens vagga: Storbritannien. Dessa sporter kompenserade arbetarna för slitet vid det löpande bandet och gav lite frisk luft, samtidigt som just lagsporter var ett utmärkt sätt att lära dem att inordna sig i hierarkiska system där deras rörelser bestämdes av en tränare (eller ”coach” på nysvenska). Överklassen spelade tennis eller andra typer av sporter där ledarskapsförmåga tränades och som gav upphov till sammanhang där eliterna kunde socialisera. Den nymarxistiska Frankfurtskolan skulle ta denna sportkritik ett steg längre. Dess företrädare argumenterade för att den moderna sporten bara hade till syfte att förvandla utföraren till en kugge i ett maskineri. Sport var reaktionärt. Idrott gick an så länge målet aldrig var att ta tid, vinna och eftersträva mätbar perfektion; så länge den förblev en lek, med andra ord.
Den enda skillnaden är att sport utövas utan annat mål än det som den själv definierar.
Kritiken som framförts mot marxistisk sportanalys är att den är allt för grovhuggen. Moderna sporter har blivit vida spridda även i länder som i huvudsak inte är industrialiserade, även i länder som har hävdat att de är kommunistiska. Också sportens förmåga att alienera oss från våra rätta jag har setts som överdriven. Vi kan välja om vi vill sporta eller inte. Förgrundsgestalter inom sporthistoria, som Allen Guttmann, har sedan länge argumenterat för att modern sport endast är en spegel av samhällets modernitet med dess specialisering, rationalisering, byråkratisering och mätbarhet. Den enda skillnaden är att sport utövas utan annat mål än det som den själv definierar. På så sätt, som aktivitet utan mål, är den motsatsen till arbete. Det som skiljer sport från utövande av sådant som litteratur eller konst är att de senare aktiviteterna tyvärr kräver publik. Sporta går att göra själv och utan att bli konsument av något, i princip. Och många gör det själva, nu kanske mer än någonsin. Tränar och tävlar, men ofta med smådatorer runt handleden som registrerar allt från hastighet till puls. Det är heller inte en slump att de äldre begreppen ”motionera” och ”konditionera” har ersatts av just detta ”träna”, som ligger närmare sportens tävlingsbegrepp.
Frågan om sportens syfte är alltså central i sammanhanget. Är det samhället som skapar vissa sporter för att de överensstämmer med en viss typ av ekonomisk produktion eller är sport en av få oaser bortom ändamålsmässigheten? Varken vulgärmarxismen eller den liberala idealismen kommer med någon tilltalande analys. De misslyckades redan från början med att försöka förstå sportutövarnas bevekelsegrunder i mer eller mindre moderna samhällen där tävlingar inte främst är del av ritualer.
Redan från tidig modern tid finns det berättelser om dåtidens underklass, betjänter och andra, som målmedvetet utförde fysiska stordåd i hoppet om att bli belönade. Under 1500-talet växte intresset att mäta hastigheten på löpare, de betjänter som vanligtvis sprang vid sidan av herrskapets vagn. En irländsk löpare ska ha sprungit 24 svenska mil på 42 timmar för att hämta medicin åt sin arbetsgivare, för vilket han belönandes med kläder. Snart började också personer slå vad om att de kunde gå eller springa en viss sträcka på en viss tid. Ett exempel kommer från Storbritannien där 1670 en man utlovat att han kunde gå (inte springa) åtta kilometer på hästkapplöpningsbanan Newmarket på mindre än en timma. Han förlorade med en halv minut framför kungen, hovet och en stor folksamling vilket tyder på den nya sportidéns popularitet – i alla fall bland åskådarna.
Hästkapplöpning var en av de första ”riktiga” moderna sporterna. Att fira betjänters fysiska bedrifter var kanske i längden problematiskt för eliten. Visserligen reds hästarna av underklassen, men det gick ändå att säga att det var hästen som ”vann”. Och hästen tillhörde överklassen med samma naturlighet som avlandet och fascinationen för stamtavlor i hästvärlden var intimt förknippat med adelns självbild. Det var också hästsporten som drev på en mekanisk utveckling när det gällde allt mer precisa ur. Vid mitten av 1800-talet hade sporten bidragit till uppfinningen av ett stoppur som kunde registrera halva sekunder.
Under just 1800-talet och vid början av 1900-talet genomlevde sportvärlden ett försök att separera de som tävlade för ekonomisk ”vinning” (”professionella”), det vill säga underklassen, från de i de övre klasserna som kunde finansiera sitt sportande med privata medel (”amatörer”). Amatöridrotten var fin. Bara amatörer tilläts i de flesta nationella och internationella mästerskap. Deras sportutövande skulle inte ha något mål, men målet med amatörreglerna var tämligen genomskinliga. Även den liberale Allen Guttmann går rakt på sak och kallar dem instrument för ”klasskrig”. Att han sedan avfärdar dem som en ”anomali” inom modern sport kan dock ifrågasättas. Modern sport har alltid dragits med frågan om vem som gör vad, och varför.
Frederick Winslow Taylor var själv en hängiven sportman. Med stoppuret i hand försökte han analysera sin egna och andras insatser. Han uppfann också nya sportredskap. Att taylorismen delvis föddes ur denna fascination är något som sällan diskuteras i sportvärlden, där det hellre pratas om hur den moderna sporten genomgått en ”taylorisering” än att den har varit med om att ge upphov till den samma.
Dagens ekonomiska arbetsförhållanden benämns ofta som post-tayloristiska. Det vill säga att vi lämnat bakom oss stoppurets diktat och förmännens disciplinering. En sanning med modifikation, vilket spärrvakter och hemtjänstbiträden kan vittna om. Medelklassen, både i anställning och i det ”kognitiva” prekariatet av frilansare, slipper i större utsträckning stämpelklockor och bjuds in att hitta ”flexibla” lösningar för sin arbetssituation. En arbetsprocess där individen till synes står i centrum, även om resultatet ofta är ett utelämnande till anonyma och implicita riktlinjer där arbetsinsatsen helst ska överstiga förväntningen. Ökad produktivitet är fortfarande viktigast.
Det lavinartade intresset att ”taylorisera” sin egen sport eller idrottsutövning, hjälpt av nya digitala tekniker, kanske främst inom medelklassen, är en fascinerande samhällsutveckling. Bland dem som har tid och pengar att motionera eller konditionera sker detta mer och mer just i formen av ett disciplinerande ”tränande”. Det framstår som om det lika väl kunde, vilket enligt Frankfurtskolan vore mycket bättre, ske i formen av lek. Även rent vardagliga aktivteter som att gå och sova låter många nu övervakas digitalt för att på ett sportsligt och vetenskapsmässigt sätt kunna utvärderas.
Målet, syftet, med sport är något som kanske aldrig kan separeras från makten över målet. Disciplin kan vara en positiv upplevelse, ibland rent av livsviktig, främst av allt när vi själva får bestämma hur vi ska disciplinera oss. Och privatvärldens disciplinering i motionen är ett av få områden inom vilket de utövande kan få känslan av att de själva bestämmer målen för sitt agerande (och kan se konkreta resultat). Sport kan således bli en sfär av självbestämmande. Eller så är det en kompensation för en ny slags arbetsprocess, lite taylorism för att stå ut med post-taylorismen. Skillnaden mellan en radikal och en reaktionär mening av samma begrepp är hårfin. Det är också en av anledningarna till att debatter om förhållandet mellan kroppskultur och socialism kommer att bli än mer viktiga.
Den löpningsfrälste Göran Greider kallade, i en intervju med PM Nilsson i Expressen 2013, löpning för en vänsterrörelse. En övning i hushållning och planekonomi och en återgång till den fysiska gemensamheten i kroppsarbetandet. Om Greider romantiserade arbetarkultur, vilket han senare beklagade, så gjorde han det i ett intressant sammanhang – Guttmann kallar hela den moderna sportrörelsen för en ”rationalisering av romantiken”. Det är här som mätbarheten möter idealen i en märklig paradox. Men det är lätt att missta frågan för akademisk och abstrakt bara för att den är paradoxal.
Det är ett av ytterst få sätt att resa från slummen till astronomisk rikedom.
Den internationella sportvärlden utgör också en ekonomisk verklighet som många av utövarna från den globala arbetarklassen förhåller sig till. I Latinamerika finns fotbollsskolor där utövare från späd ålder tränas i industriell omfattning för att säljas till Europa, ofta för att förbättra familjens ekonomiska situation. Även om oddsen må vara små att lyckas hela vägen och att bli en ny Lionel Messi, så kan denna typ av sporutövande ha ett helt rationellt mål. Ett mål som bekvämt döljs bakom ”kärlek” till sporten, i vilken sportstjärnor förvandlas till romantiska hjältar. Det är ett av ytterst få sätt att resa från slummen till astronomisk rikedom. Ett arbete, med andra ord, där arbetaren kan drömma om kompensation för slitet.
Sport saknar sällan mål som inte i vidare mening hänger samman med samhällets struktur, vilket inte betyder att sporten, träningen och motioneringen är ett enkelt resultat av hur samhället ser ut. Många gånger har sporten också påverkat samhällets utveckling, som i stoppurets uppfinning eller Taylors idéer. Vad som kommer att bli konsekvenserna av självdisciplineringen bland, företrädelsevis, de som gått in i post-tayloristiska arbetsprocesser är än så länge för tidigt att säga, men att vi löper in i ”urkommunismen”, med Greiders självmedvetet utopistiska ord, är tyvärr inte så troligt. Arbete och sport kommer att fortsätta vara ett obekvämt radarpar i det moderna samhället.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Digitala nyheter varje vecka
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
❤️ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad.
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
