Hermanos en el Camino öppnade i februari 2007. Den första natten sov över 400 personer på härbärget. Nu brukar de ha runt 70 till 75 gäster per natt, men det händer att det kommer fler.

– För två veckor sedan kom 200 personer. Då användes till och med matsalen för att sova i, säger Guadalupe Rodriguez, eller Lupita som hon kallas, som har arbetat på härbärget i ett par år.

Resan norrut är sällan enkel, i en rapport från 2010 kallar Amnesty International den för ”en av de farligaste i världen”. Många av de centralamerikaner som reser genom Mexiko tar sig fram med hjälp av ”La Bestia”, godstågen som trafikerar landet.

Nästan alla hamnar förr eller senare i Ixtepec, ett samhälle ett par mil från Stilla havskusten i delstaten Oaxaca. Det ligger på El Istmo de Tehuantepec, eller Tehuantepecnäset, där avståndet mellan Stilla havet och Atlanten är som allra kortast. Ixtepec är inget stort samhälle, omkring 24 000 invånare. Tågen söderifrån går inte längre än hit, här svänger järnvägsspåren inåt landet – nästa stopp på vägen ligger i delstaten Veracruz, betydligt närmare Mexikanska golfen.

När tågen rullar in från Arriaga i Chiapas fylls Ixtepec av trötta och smutsiga människor. De som vill och kan köar utanför portarna till Hermanos en el Camino. De registreras: namn, hemland, kontaktperson och så ett foto.

– Det gör det lättare att följa upp om någon skulle försvinna längs vägen, förklarar en av volontärerna som jobbar på härbärget.
Max 15 procent av dem som kommer hit är kvinnor. Längs järnvägspåren ser man fler.
Guadalupe ”Lupita” Rodriguez
De nyanlända får en chans att duscha, äta och vila – har de tur finns det en ledig säng. Om tiden räcker till kan de ringa hem eller till USA, använda internet och byta till sig hela och rena kläder. Allt är gratis, så även de tre målen mat om dagen.

Under förra året registrerades omkring 10  000 besökare, berättar Lupita. Nästan alla är från Centralamerika, framför allt Honduras, Guatemala och El Salvador. Men även från Nicaragua kommer det migranter.

– Max 15 procent av dem som kommer hit är kvinnor. Längs järnvägspåren ser man fler, säger Lupita och berättar att många av kvinnorna reser med ”coyotes” och därför kommer de inte hit.

Coyotes är människor som lever på att ta med migranter till USA, de är inte välkomna på härbärget.

Genomsnittsåldern på dem som kommer till härbärget är 28–30 år, men det händer att det kommer barn som åker med sina föräldrar, eller unga killar som reser på egen hand.

– De flesta säger att de migrerar för att de inte har något jobb eller för att de får för dåligt betalt. Andra kommer på grund av den våldsamma situationen i Honduras och El Salvador, berättar Lupita.

Härbärget startades av den katolske prästen Padre Solalinde, eller Alejandro Solalinde Guerra som han heter, och drivs av frivilliga krafter och bidrag från allmänheten. Prästen och kvinnorna i församlingen ville hjälpa de migranter som passerar genom samhället och började därför dela ut mat längs järnvägsspåren. Så småningom öppnades härbärget.

Förutom två sovsalar, en matsal och en kontorsbyggnad finns det gott om plats utom­hus. Ett altare under tak är placerat mitt på gårdsplanen. Utifrån ser det nästan ut som ett fängelse, och om det inte vore för den stora väggmålningen som välkomnar migranterna, eller att Läkare utan gränser har en mottagning strax intill ingången till härbärget, skulle man inte tro att det bara var att kliva in genom portarna. Det är det egentligen inte heller, en man registrerar alla som går ut och in genom dörren. Även jag fotograferades när jag kom, och efteråt fick jag veta att de ringt till en vän i Mexico City för att höra om jag är person att lita på.

Det kan tyckas överdrivet, men faktum är att hoten är reella – för ungefär ett år sedan hotades Padre Solalinde till döden. Det var inte första gången, men nu kom hoten ovanligt nära inpå varandra. I slutet av mars 2012 hittades en ung man från Ixtepec mördad utan­för en bar i närheten av järnvägsspåren. Personer med koppling till de lokala myndigheterna hävdade att det var migranter som låg bakom mordet. Under mannens begravning blev Padre Solalinde attackerad men skyddades av medlemmar av den dödes familj. Dagen efter fick han höra att en mördare anlitats för att döda honom.

Bara ett par veckor senare upprepades hoten i samband med att Solalinde ledde en grupp migranter från tåget till härbärget. Några män började skälla ut migranterna, Solalinde gick emellan och blev därför både förolämpad och mordhotad. Amnesty International utfärdade en blixtaktion för att uppmärksamma fallet och Padre Solalinde själv valde att lämna landet i ett par månader. Sedan han kom tillbaka lever han i ständigt sällskap med två livvakter.

– Jag tackar Gud för att jag är vid liv, har Padre Solalinde sagt i flera intervjuer.
Då fick vi springa efter tågen. Folk dog, blev av med armar och ben.
Sergio, ung man från Guatemala, om första gången han reste till Los Angeles
Ändå har situationen för migranterna på väg norrut på sätt och vis blivit enklare. Sergio, en ung man från Guatemala, minns hur det var första gången han reste till Los Angeles.

– Då fanns det inget sånt här, säger han och visar med handen på härbärget.

– Då fick vi springa efter tågen. Folk dog, blev av med armar och ben.

Även om olyckor fortfarande inträffar menar Sergio att det inte finns lika mycket att vara rädd för längre, i alla fall inte i de södra delarna av landet.

– Nu gör inte polisen någonting, vi kan klättra upp och sätta oss i lugn och ro, säger han.

Å andra sidan utsätts många migranter för hot av dem som ligger bakom den organiserade brottsligheten i landet. Massgravar med människokroppar som tros vara migranter har hittats på flera håll i landet. Ofta tvingas de betala för att få passera, alternativt ställa upp och arbeta för knarkkartellerna under en period. De som inte vill eller kan arbeta riskerar att varken återse sitt hemland eller nå målet för resan.

Hoten mot härbärgen som Hermanos en el Camino är inte heller ovanliga. I slutet av mars i år upprepades dödshoten mot Ruben Figueroa, aktiv vid ett härbärge i delstaten Tabasco. Även det fallet uppmärksammades av Amnesty International.

Sergio är klädd i en stor tröja, en baseballkeps med LA skrivet ovanför skärmen och har en penna hängande i ett halsband på bröstet. Han var bara 13 år första gången han reste norrut. Ensam. Han säger att det inte är många som tar sig över gränsen till USA.

– Av 100 personer så är det kanske tio som klarar det.

Ändå är han inte orolig. Han har gjort det här förut. Det gick bra förra gången, och då var han ju yngre och resan svårare.

– Jag har gått ensam klockan fem på natten utan att veta var jag kan hoppa på tåget. Jag är inte rädd för döden, säger han.

Nu vet han vart han ska, har familj och ett jobb som väntar när han kommer fram. Sedan blir han mer ödmjuk och säger att det ändå finns någonting han är rädd för.

– Gud. Han kan straffa en när han vill, man kan aldrig veta.

Sergio är inte den enda på härbärget som talar om Gud. Kanske inte så konstigt när det drivs av en präst och predikningarna är ett stående inslag, dock inte ett tvingande sådant. Det är lika frivilligt att delta som det är att komma hit.

– Om du frågar vilken migrant som helst om det finns någon som är på deras sida kommer du att få samma svar, säger José Eduardo Chavez och pekar upp mot himlen.

– Dios. Gud.

José Eduardo är faktiskt inte på väg till USA längre. Han har gett upp. För den här gången. Han har inga pengar kvar och nu väntar han bara på ”la migra” – tjänstemännen från migrationsmyndigheten som ska komma och skicka hem honom. Han har bestämt sig för att det inte är värt det, han måste hem och spara ihop mer pengar först.

– Jag önskar att jag kunde överleva i mitt land, El Salvador, men det går inte. Vi måste emigrera, säger han.

José Eduardo Chavez har gjort ett ärligt försök. Efter nästan 30 år i byggbranschen i USA – han åkte dit som 17-åring, i dag är han 59 – återvände han frivilligt till El Salvador. Han åkte hem med föresatsen att starta ett snickeri.

– Det gick inte, säger han och berättar om hur maffian kräver betalt av alla som tjänar egna pengar.

– Till slut arbetar man bara för dem.

Han säger att han önskar att USA satte mer press på El Salvadors ledning. Då skulle även migrationen minska, menar han.

– De pratar om mänskliga rättigheter. Vi lever i ett land som sägs vara demokratiskt men det finns bara rättigheter för vissa människor. De pratar om en värdig lön men det gäller inte för oss, säger han om diskrepansen mellan retorik och agerande i USA.

Trots den potentiellt farliga situationen tycker Lupita om sitt jobb på härbärget. Hon är född och uppvuxen i El Salvador och emigrerade själv till USA 1997. Även om hon inte reste med La Bestia så har hon erfarenhet av att vara ”på andra sidan” illegalt.

– Jag kan inte säga att det är tråkigt att vara hungrig om jag inte själv har varit hungrig, säger hon.

Lupita är nunna, det har hon varit i 15 år. När Padre Solalinde bad hennes orden om hjälp skickades hon och en kollega hit för att organisera arbetet. I dag är hon 35 år och blir ofta tillfrågad varför hon gjort den uppoffringen.
– Att ha en familj begränsar också. Jag vill hjälpa folk hela mitt liv. Om man gifter sig kan man inte ägna sig åt den här typen av arbete, säger hon.

Egentligen tycker hon att det svåraste med jobbet är att samarbeta med de övriga i teamet, att få allt att fungera. Alla som arbetar på härbärget gör det frivilligt, under längre eller kortare perioder. Lupita önskar också att hon kunde göra mer för att hjälpa kvinnorna hon träffar. Enligt Lupita och Padre Solalinde blir sju av tio kvinnor som migrerar genom Mexiko våldtagna på vägen.

– Jag önskar att jag kunde säga till dem att de inte ska fortsätta, att de kan stanna här. Eller i alla fall se till så att de har pengar för att återvända hem med buss och inte resa vidare med tågen, säger hon med viss desperation i rösten.

Livet på härbärget styrs av tågen. Regelbundet men ändå inte – tågen går inte enligt tidtabell och det går aldrig att veta när nästa tåg anländer. Det gäller att lyssna efter tågtutorna, när de viner genom luften blir det fart på härbärgets innergård. Eller så får man lita till djungeltrumman. Hermanos en el Camino har kontakt med andra härbärgen längs järnvägsspåren, liknande inrättningar i andra delar av landet. Genom dem får man veta om tågen är på väg. Det påverkar hur mycket mat som ska lagas – 50 eller 150 personer till middagen i dag? – och när volontärerna behövs för registrering.
Vi blev skuldsatta, de tog ifrån oss allt, till och med huset där vi bodde.
Luis Armando Contento, 22 år
Luis Armando Contento blev bestulen på alla sina pengar vid gränsen mellan Guatemala och Mexiko. Han är 22 år gammal och utbildad idrottslärare. Sedan han blev klar med studierna för ett par år sedan har han arbetat på en privatskola. De statliga skolorna betalar bättre, men de kräver också mer erfarenhet. Men så blev hans mamma sjuk, fick svårt att gå, och blev i behov av operation och proteser.

– Vi blev skuldsatta, de tog ifrån oss allt, till och med huset där vi bodde. Vi har bara en liten stuga kvar, säger han.

Som den enda hemmavarande sonen vill han hjälpa till så mycket han kan, och det var därför han begav sig norrut.

– Jag hör henne gråta på nätterna. Det känns som att allt ansvar ligger på mig.

Luis Armando Contento tjänade 50 dollar för två veckors arbete som gymnastiklärare, vilket var långt ifrån tillräckligt för att både handla mat och betala tillbaka skulderna. När jag träffar honom i början av februari säger han att hans öde inte är avgjort ännu. Han har precis fått ett arbete på härbärget, det gör att han kan stanna längre än de tre dagar som egentligen gäller. Vad som händer sedan, när arbetet är slutfört, vet han inte. Även om han kan resa på tågtaken hela vägen till den amerikanska gränsen finns inga pengar till att betala en coyote som hjälper honom att korsa den. Alltså borde han återvända till El Salvador. Men han vill inte – hur ska han då kunna hjälpa sin mamma?

– Ibland är det svårt att förstå Guds syfte med sina planer. Någon anledning finns det väl, säger han.

Vi håller kontakten efteråt. Luis Armando Contento berättar att han inte kan stanna på härbärget längre, jobbar i en bar i staden, sover bakom disken och tjänar 80 pesos – ungefär 40 kronor – per natt, står inte ut och får i stället arbete på marknaden för 50 pesos om dagen. Pengarna räcker knappt till mat och boende. Han försöker gå och klippa håret, men när de hör hans centralamerikanska dialekt är han inte välkommen. ”Vi vill inte ha problem”, säger de.

I skrivande stund befinner sig Luis Armando Contento i Mexico City. Vänner har hjälpt honom att samla ihop 2 000 dollar av de pengar han behöver för att kunna anlita en coyote. Nu saknas bara 500 dollar innan han kan ge sig ut på nästa – inte mindre farliga – etapp av resan.

Trots all desperation som borde ligga i luften, trots alla hemska minnen och historier är gårdsplanen på härbärget ständigt full av skratt. När de trötta resenärerna fått en chans att vila och tvätta sig ser de ut som helt andra människor.

Historierna som berättas är hemska men meddelas som fakta, utan tårar eller överdriven dramatik. De är en del av livet.

– Sanningen är den att jag känner mig lycklig, säger Lupita medan glada röster hörs utanför kontoret där vi sitter.

– Det är mycket jobb, men vi försöker i alla fall göra något för att hjälpa människor.