Sommarföljetongen: Gudarna – del 17

DET SJUTTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Jag kunde inte låta bli.

Alltså, att lyssna på Håkan Hellström.

Jag vet att vi slaktade möjligheten till tröst hos den mannen redan i början av mars, när livet var annorlunda. Men nu. Bita stod och jiddrade med ett kassabiträde inne i löparbutiken. Det var bara trottoaren och jag.

Jag tryckte in öronsnäckorna.

Pappa säger att livet för ungdomar rymmer flera tusen liv, medan ålderdomen gör människan till en blank, jämntjock pöl med vatten. Några krusningar över huden, det är allt. Annars stannar allt i pölen. Folk kan hälla ner öl, fil, ketchup, diverse vällingsorter och sprit. Inget förändras. Det finns ingen kanal som leder ut. Inte ens kärleken tar en någonstans.

Fast det har jag kommit på själv.

”MEN JAG FÖDDES MED KLUMPFOT. DEN VAR ETT ARV FRÅN MIN FAR OCH NÄR HAN DOG …”

Nej.

Jag behövde bara lyssna på början av en låt för att vilja radera Håkan Hellström ur hela musikhistorien igen.

Bita klämde sig ut genom en dörr.

”Dom fanns inte i min storlek.”

”Säg inte att du ska bli löpartjej.”

”Det är skillnad på träning och träning. Jag ska ha en PT. Personal Trainer.”

”Trodde inte du höll på med sånt.”

”Baby, det är vår rätt att hålla på med allt. Fucking allt.”

Vi släpade oss genom stan. Var strax framme hos mig.
Jag log inte. Begravde mina öronsnäckor i en jackficka. De kunde behövas för att sätta eld på öronen under en nattlig promenad. Eller för att ringa mamma. Kanske ikväll.
”CHRISTINAS FOTVÅRD” står det på framsidan av mitt hus. Hon är granne med oss. Bedriver sin fotvård i lägenheten. Mest är det pensionärer som tar sig dit. Medan de fortfarande kan gå. Mamma gick dit en gång. Fotkrämen gjorde henne så halkig om fötterna att vi skojade att hon kunde åka skridskor inomhus.

”Ska vi ringa Lilly?”

Bita ryckte på axlarna.

Jag höll femhundralapparna som två hopskrynklade cigarettfimpar i handflatan. Som ett barn som försöker dölja för sin förälder att det röker. Jag kramade om henne med den hoptryckta handen.

”Fan vad bra vi är, jag älskar dig, Bita”, sa jag.

”Jag vill ändå att Lilly ska vara här”, sa hon i kramen.

”Men Lilly kommer när hon är klar.”

Det var inte meningen att pappa skulle vara hemma. Hans svarta sportväska låg uppfläkt som ett kadaver i hallen. Jag stängde försiktigt dörren efter oss. Enligt beräkningarna skulle hemkomsten för honom och Amor äga rum först imorgon.

Ikväll skulle vara vår kväll.

Det luktade mat.

”Hej, är ni hemma?” frågade han och gled fram runt ett hörn. Pappa hade sin rutiga skjorta och blå jeans. Jag blev glad att han såg så vanlig ut. Pappa som jag ville ha honom.

Ändå kunde jag inte krama honom.

Ändå tvingades jag krama honom medan Bita såg på.

Ett hårt äggskal över hela min kropp. Jag höll andan för att slippa känna hans lukt. Spände bröstet för att hindra hjärtat att börja ticka hårdare. Från och med idag skulle jag alltid vara dragerad i äggskal när jag rörde mig i samma rum som min pappa. Det handlar om integritet.

”Vi bröt hajken lite tidigare”, sa han utan att hälsa på Bita.

Pappa skuffade undan bagen för att ge oss utrymme att komma fram.

”Var det något som hände eller?”

En stoppnål genom naveln och in i magen.

”Vi kan väl kalla det för ’fail’, som du brukar säga”, skrattade pappa.

Jag log inte. Begravde mina öronsnäckor i en jackficka. De kunde behövas för att sätta eld på öronen under en nattlig promenad. Eller för att ringa mamma. Kanske ikväll.

”Det var ett tag sen”, sa pappa och plockade fram en tallrik ur ett skåp i köket. ”Har du bott hos Bita?”

Han hade redan dukat, med två tallrikar. Tänt ett ljus. På bordet stod datorn och spelade en låt. Jag försökte höra vilken. Tog mig fram till skärmen för att se: ”The Rose” med Bette Midler. Den stegrades just.

Some say loooove, it is a hunger.

An endless aching need.

Jag kunde inte låta bli att tycka att den var vacker.

”Varför lyssnar du på det här?”

Bita stod och läste från allehanda informationsblad på kylen.

”Jag förbereder engelskalektionen imorgon. Får gå in för Hasse. Vinterkräksjukan, var det visst. Verkar det bra? Kolla här!”

Pappa pillade igång dokumentet på datorn.

Song Time!

Listen to the lyrics of ”The Rose”. Please don’t look at the text while you listen. Then, discuss the following questions with a partner:

What is the theme of the song?

What emotions does the song arouse?

Do you like the song? Why? Why not?

Pappas ögon lyste.

”Är det bra? Det är bra, va? Är det bra?”

Verka inte så nervös, pappa, ville jag säga. Jag ville säga hundra miljoner andra saker också. Verka inte så nervös och lättantändlig på samma gång.

Som den tränade föräldern han är inväntade han inga svar.
Pappa steker två lökar, han gillar lök, blaffar ner en klump köttfärs från frysen som bränns på ena sidan innan han hunnit vända och skrapa av den, och sedan, helt okänsligt, häller han på en tomatburk utan att tänka på konsekvenserna.
Bita äter inte köttfärssås, så hon fick äta spaghettin med ketchup och färdigmalna pepparkorn. Pappa såg förnärmad ut medan han smällde ner stekpannan på andra sidan bordet.

”Det är lugnt, alltså”, sa Bita. ”Jag älskar ketchup.”

Hon tog en stor tugga med bara ketchup på gaffeln. Pappa började blygsamt röra ihop sina pastastrån med köttfärssåsen. Rörelsen blev vildare och vildare ju längre in i känslan han kom. Som om han aldrig ville sluta snurra. Nu var spaghettin helt brun. Jag svalde några strån utan att riktigt orka tugga.

Att äta någons köttfärssås är som att äta en människas personlighet. Mamma gjorde det alltid med en speciell finess: rev morötter och hällde i, om det råkade finnas bacon hemma kunde hon steka och häva i det också, lite överblivet vin. En buljongtärning. Soja. Kanske socker?

Pappa steker två lökar, han gillar lök, blaffar ner en klump köttfärs från frysen som bränns på ena sidan innan han hunnit vända och skrapa av den, och sedan, helt okänsligt, häller han på en tomatburk utan att tänka på konsekvenserna.

Konsekvenserna: att en tomatburk, fryst köttfärs, lök och lite salt liksom inte GIFTER sig i stekpannan som av sig självt.

Det behövs bara så jävla mycket mer.

Typ omsorg.

Typ estetik.

Typ ömhet.

Typ känslighet.

Jag såg i pappas ögon att de var oskyldigt blå för alla tårar som fanns där bakom, alla kilon av färskt människo­kött som sveps igenom av flytande sorg, varenda dag. En spak i hjärtat för att kontrollera allt det okontrollerade. Pappa satt envist inuti sitt eget hjärta och försökte styra spakarna. Men det gick inte som han ville. Då blev han arg.

Jag kunde bara inte låta bli att göra honom rasande. Jag ville att han skulle jaga ut mig ur köket. Drämma in stekpannan i väggen, så att hela köttfärssåsen skulle blöda ut.

Jag ville låta Bita bli vittne till allt detta.

Jag ville att det för honom inte skulle finnas något skydd. Se honom naken. Akut utblottad. En känsla, i honom: att vilja ringa till en privat psykklinik.

Någon måste göra detta mot sina föräldrar.

Få dem att fucking brista och läka ihop.

”Pappa, det blir liksom inte köttfärssås bara för att man blandar lök, köttfärs, tomatburk och salt i en stek­panna.”

Började jag lite trevande.

Han upphörde med tuggandet. Det såg ut som om någon just berövat honom på en aula full av jublande elever. Bita satt tyst, men jag såg att hon log bakom gaffeln.

”Pappa”, sa jag med distansrösten. ”Hur känns det att vara hustrumisshandlare?”

Jag var ju tvungen att fortsätta. Jag tänkte på Bette Midler. Hon kanske inte heller hade levt ett så jävla lätt liv.

En skrämd antilop trängde upp i hans ansikte.

”Har det här att göra med vårt telefonsamtal i veckan?”

Pappa skulle försöka låta nykter och avancerad igen.

”Det här har att göra med mamma.”

Jag la all betoning på ordet ”mamma”. Jag såg redan hur det ven genom köket: diskborstar, stekpannor. Skridskor.

”Du ska inte prata med mamma”, sa pappa, lite uppretad nu. ”Mamma är en galen klimakteriekossa som käftar för att få ligg.”

”Oh my fucking god”, mimade Bita sakta.

Pappa tuggade metodiskt medan han pratade. Han styrde besticken över tallriken som om de var två ishackor, den enda livlinan, och han en drunknande farbror i en vak.

Bara ordet: ”Ligg”.

Som om jag tuggade på mögel.

Hela tiden trodde jag att Bita skulle gripa in. Men hon hade överlåtit hela scenen åt oss. Jag började gråta.

Pappa kvävde en rap.

”The Rose” stod fortfarande på repeat på diskbänken.

Han hötte med gaffeln.

”Mamma är inte så jävla lätt att leva med heller, om du tror det.” Han vinklade upp gaffeln till en punkt på den vita väggen över oss. Det såg ut som en fläck. ”Förra påsken var det mamma som kastade ägg på väggen. Mamma har också det där i sig. Du ska inte lasta över det på mig bara för att du har pratat med mamma. Förresten, var finns mamma när du som bäst behöver henne? I Avesta? Hur ofta har du fått komma dit? Det är jag som tar hand om dig! JAG!”

Pappa stod upp nu, som överrumplad av sin egen sanning. Han pekade intensivt på sig själv, någonstans där hjärtat sitter.

I köket skars han ut som den eländiga jävel han är. Två pinnar till ben med blåjeans hängda över dem, som ett inkomplett tält, den rutiga skjortan som i alla fall inte var färgad i pastell. En hårman som inte blivit friserad på evigheter. Det här var en lärare. Det här var min pappa. Det här var farmors lilla pojke, som hon inte gett tillräckligt med kärlek, som för evigt skulle hanka sig fram i livet med ett stort gelétäcke över sig.

En fucking aladåb av kroppsdelar.

”PAPPA, DU HAR SLAGIT MAMMA OCH JAG SKI­TER I ÄGGEN HON KASTADE FÖRRA PÅSKEN, ÄGG FÅR MAN VÄL FÖR FAN KASTA HUR MÅNGA MAN VILL, MEN SKRIDSKOR? PÅ HENNE? PÅ HENNES FUCKING KÄKE? DU VET ATT HON HAR BLÖDARSJUKA! DU VILLE ATT HON SKULLE BLEEDA TILL DEATH!”

Bita reste sig och bar duktigt iväg tallriken, med ett rött kladd av ketchup i mitten, till diskbänken. Pappa flämtade ett steg bakåt, tog tag i fönsterbrädan för att ha en krycka att hålla sig till när hela världen rasade samman framför honom. Jag såg en pojke där bakom överkroppen. En pojke som blivit gammal och snart skulle dö. Det var inget vackert med det, även om solljuset bröt in och färgade min pappa sorglig och evig.

”Kom, Bita”, sa jag. ”Vi går.”
Bita sjöng med hela munnen öppen, läpparna på vid gavel. Hon sjöng det så vackert att jag skulle bli tvungen att ringa en kvinnlig boss på ett skivbolag nästa dag. Om det fanns någon sådan boss.
Jag grät hela enfaldiga vägen ut, hulkade i hennes armar, det var inte meningen att jag skulle vara en dotter till en sådan pappa, det var inte meningen att mamma skulle ha lämnat mig såhär. Tom och ensam, på väg ut i vuxenvärlden.

Nu stod jag här och grät igen. Jag märkte att asfalten under fötterna var torr, att den var täckt av ett lager torrt, skrapigt grus som rullade under oss, det var mina egna tårar som blötte ner asfalten. Bita kramade om och kramade om. Hon sjöng för mig:

 Some say love, it is a river.

That drowns the tender reed.

Some say love, it is a razor.

That leaves your soul to bleed.

”Hur fan kan du hela den?” snörvlade jag och såg långt in i hennes magiska, gröna ögon.

Bita skrattade.

”Man har väl för fan haft Hasse i engelska.”

Vi skrattade, jag råkade fånga upp några tårar med munnen, de smakade salt.

April gav oss några fåglar att lyssna till. De satt väl och pippade i buskarna.

”Så vad gör vi nu?” frågade jag och drog efter andan. Tänk om Bita skulle tröttna på mig. Tröttna på min gråt. Det fanns så många andra som det var mer synd om, det visste jag.

”Kanske pratar lite?”

Hennes ögon glittrade. Jag visste att möjligheten fanns att pappa såg på oss från balkongfönstret. Det var något i mig som så gärna ville det.

”Varför har han bara inte kunnat bryta sig lös, och bli den människa han är?” frågade jag extra högt. ”Han har liksom ett fruset lingon till hjärta. Han hatar mig. Han hatar min mamma också.”

”Alltså bara att han kallar henne ’mamma’ när han pratar med dig.”

”Ja”, sa jag. ”Hon heter liksom Julia.”

Just remember in the winter.

Far beneath the bitter snows.

Lies the seed that with the sun’s love.

In the spring becomes the rose.

Bita sjöng med hela munnen öppen, läpparna på vid gavel. Hon sjöng det så vackert att jag skulle bli tvungen att ringa en kvinnlig boss på ett skivbolag nästa dag. Om det fanns någon sådan boss.

”Kärlek är en blomma”, sa Bita. ”Och du är fröet. Du kan bli hur stor som helst. Jag vet det. Glöm din pappa, han är borta nu. Det är april. Vi kan göra vad som helst. Vi kan åka till Stockholm och bo hos min kusin i Huddinge. Vi kan göra nåt kul. Vi kommer att bli fett motarbetade, vad vi än gör. Men vi kommer i alla fall lära oss att leva.”

Jag svingade upp de två hopknycklade femhundra­lapparna jag gömt längst in i vanten. Bita log.

”Kom”, sa hon och började skrapa fortare över asfalten. ”Nu sticker vi och spärrar in Amor på en skoltoalett. Vi kan playa ‘The Rose’ där utanför, spraya ner hela dörren med GUDARNA. Vårt sigill.”

Hon drog mig i handen. Jag kände att gråten var på väg att smälta, att jag hade tvättat bort den ur hjärtat med känslor, världens bästa rengöringsmedel, och nu skulle ingen göra mig ledsen på ett bra tag.

Jag såg mot fönstret. Som om ingen bodde där.

”Yolo”, snörvlade jag.

***

CITAT

 

Sid. 25, 26

Ur: Roar, Katy Perry

Text: Bonnie McKee, Max Martin Lukasz Gottwald, Henry Walter, Bonnie Leigh McKee, Katy Perry

 

Sid. 48

Ur: Sista morgonen, Niklas Strömstedt

Text: Niklas Strömstedt

 

Sid. 79

Ur: What is love, Kiesza

Text: Dee Dee Halligan, Junior Torello

 

Sid. 155

Ur: Daddy’s gone, Glasvegas

Text: James Allan

 

Sid. 180

Ur: Studentsången

Text: Herman Sätherberg

 

Sid. 220

Ur: Genom eld och vatten, Sarek

Text: Stina Jadelius och Mårten Eriksson

 

Sid. 228

Ur: När lyktorna tänds, Håkan Hellström

Text: Håkan Hellström

 

Sid. 231, 236–237

Ur: The Rose, Bette Midler

Text: Amanda McBroom

Publicerad
2 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad