DET SJUTTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Jag kunde inte låta bli.

Alltså, att lyssna på Håkan Hellström.

Jag vet att vi slaktade möjligheten till tröst hos den mannen redan i början av mars, när livet var annorlunda. Men nu. Bita stod och jiddrade med ett kassabiträde inne i löparbutiken. Det var bara trottoaren och jag.

Jag tryckte in öronsnäckorna.

Pappa säger att livet för ungdomar rymmer flera tusen liv, medan ålderdomen gör människan till en blank, jämntjock pöl med vatten. Några krusningar över huden, det är allt. Annars stannar allt i pölen. Folk kan hälla ner öl, fil, ketchup, diverse vällingsorter och sprit. Inget förändras. Det finns ingen kanal som leder ut. Inte ens kärleken tar en någonstans.

Fast det har jag kommit på själv.

”MEN JAG FÖDDES MED KLUMPFOT. DEN VAR ETT ARV FRÅN MIN FAR OCH NÄR HAN DOG …”

Nej.

Jag behövde bara lyssna på början av en låt för att vilja radera Håkan Hellström ur hela musikhistorien igen.

Bita klämde sig ut genom en dörr.

”Dom fanns inte i min storlek.”

”Säg inte att du ska bli löpartjej.”

”Det är skillnad på träning och träning. Jag ska ha en PT. Personal Trainer.”

”Trodde inte du höll på med sånt.”

”Baby, det är vår rätt att hålla på med allt. Fucking allt.”

Vi släpade oss genom stan. Var strax framme hos mig.
Jag log inte. Begravde mina öronsnäckor i en jackficka. De kunde behövas för att sätta eld på öronen under en nattlig promenad. Eller för att ringa mamma. Kanske ikväll.
”CHRISTINAS FOTVÅRD” står det på framsidan av mitt hus. Hon är granne med oss. Bedriver sin fotvård i lägenheten. Mest är det pensionärer som tar sig dit. Medan de fortfarande kan gå. Mamma gick dit en gång. Fotkrämen gjorde henne så halkig om fötterna att vi skojade att hon kunde åka skridskor inomhus.

”Ska vi ringa Lilly?”

Bita ryckte på axlarna.

Jag höll femhundralapparna som två hopskrynklade cigarettfimpar i handflatan. Som ett barn som försöker dölja för sin förälder att det röker. Jag kramade om henne med den hoptryckta handen.

”Fan vad bra vi är, jag älskar dig, Bita”, sa jag.

”Jag vill ändå att Lilly ska vara här”, sa hon i kramen.

”Men Lilly kommer när hon är klar.”

Det var inte meningen att pappa skulle vara hemma. Hans svarta sportväska låg uppfläkt som ett kadaver i hallen. Jag stängde försiktigt dörren efter oss. Enligt beräkningarna skulle hemkomsten för honom och Amor äga rum först imorgon.

Ikväll skulle vara vår kväll.

Det luktade mat.

”Hej, är ni hemma?” frågade han och gled fram runt ett hörn. Pappa hade sin rutiga skjorta och blå jeans. Jag blev glad att han såg så vanlig ut. Pappa som jag ville ha honom.

Ändå kunde jag inte krama honom.

Ändå tvingades jag krama honom medan Bita såg på.

Ett hårt äggskal över hela min kropp. Jag höll andan för att slippa känna hans lukt. Spände bröstet för att hindra hjärtat att börja ticka hårdare. Från och med idag skulle jag alltid vara dragerad i äggskal när jag rörde mig i samma rum som min pappa. Det handlar om integritet.

”Vi bröt hajken lite tidigare”, sa han utan att hälsa på Bita.

Pappa skuffade undan bagen för att ge oss utrymme att komma fram.

”Var det något som hände eller?”

En stoppnål genom naveln och in i magen.

”Vi kan väl kalla det för ’fail’, som du brukar säga”, skrattade pappa.

Jag log inte. Begravde mina öronsnäckor i en jackficka. De kunde behövas för att sätta eld på öronen under en nattlig promenad. Eller för att ringa mamma. Kanske ikväll.

”Det var ett tag sen”, sa pappa och plockade fram en tallrik ur ett skåp i köket. ”Har du bott hos Bita?”

Han hade redan dukat, med två tallrikar. Tänt ett ljus. På bordet stod datorn och spelade en låt. Jag försökte höra vilken. Tog mig fram till skärmen för att se: ”The Rose” med Bette Midler. Den stegrades just.

Some say loooove, it is a hunger.

An endless aching need.

Jag kunde inte låta bli att tycka att den var vacker.

”Varför lyssnar du på det här?”

Bita stod och läste från allehanda informationsblad på kylen.

”Jag förbereder engelskalektionen imorgon. Får gå in för Hasse. Vinterkräksjukan, var det visst. Verkar det bra? Kolla här!”

Pappa pillade igång dokumentet på datorn.

Song Time!

Listen to the lyrics of ”The Rose”. Please don’t look at the text while you listen. Then, discuss the following questions with a partner:

What is the theme of the song?

What emotions does the song arouse?

Do you like the song? Why? Why not?

Pappas ögon lyste.

”Är det bra? Det är bra, va? Är det bra?”

Verka inte så nervös, pappa, ville jag säga. Jag ville säga hundra miljoner andra saker också. Verka inte så nervös och lättantändlig på samma gång.

Som den tränade föräldern han är inväntade han inga svar.
Pappa steker två lökar, han gillar lök, blaffar ner en klump köttfärs från frysen som bränns på ena sidan innan han hunnit vända och skrapa av den, och sedan, helt okänsligt, häller han på en tomatburk utan att tänka på konsekvenserna.
Bita äter inte köttfärssås, så hon fick äta spaghettin med ketchup och färdigmalna pepparkorn. Pappa såg förnärmad ut medan han smällde ner stekpannan på andra sidan bordet.

”Det är lugnt, alltså”, sa Bita. ”Jag älskar ketchup.”

Hon tog en stor tugga med bara ketchup på gaffeln. Pappa började blygsamt röra ihop sina pastastrån med köttfärssåsen. Rörelsen blev vildare och vildare ju längre in i känslan han kom. Som om han aldrig ville sluta snurra. Nu var spaghettin helt brun. Jag svalde några strån utan att riktigt orka tugga.

Att äta någons köttfärssås är som att äta en människas personlighet. Mamma gjorde det alltid med en speciell finess: rev morötter och hällde i, om det råkade finnas bacon hemma kunde hon steka och häva i det också, lite överblivet vin. En buljongtärning. Soja. Kanske socker?

Pappa steker två lökar, han gillar lök, blaffar ner en klump köttfärs från frysen som bränns på ena sidan innan han hunnit vända och skrapa av den, och sedan, helt okänsligt, häller han på en tomatburk utan att tänka på konsekvenserna.

Konsekvenserna: att en tomatburk, fryst köttfärs, lök och lite salt liksom inte GIFTER sig i stekpannan som av sig självt.

Det behövs bara så jävla mycket mer.

Typ omsorg.

Typ estetik.

Typ ömhet.

Typ känslighet.

Jag såg i pappas ögon att de var oskyldigt blå för alla tårar som fanns där bakom, alla kilon av färskt människo­kött som sveps igenom av flytande sorg, varenda dag. En spak i hjärtat för att kontrollera allt det okontrollerade. Pappa satt envist inuti sitt eget hjärta och försökte styra spakarna. Men det gick inte som han ville. Då blev han arg.

Jag kunde bara inte låta bli att göra honom rasande. Jag ville att han skulle jaga ut mig ur köket. Drämma in stekpannan i väggen, så att hela köttfärssåsen skulle blöda ut.

Jag ville låta Bita bli vittne till allt detta.

Jag ville att det för honom inte skulle finnas något skydd. Se honom naken. Akut utblottad. En känsla, i honom: att vilja ringa till en privat psykklinik.

Någon måste göra detta mot sina föräldrar.

Få dem att fucking brista och läka ihop.

”Pappa, det blir liksom inte köttfärssås bara för att man blandar lök, köttfärs, tomatburk och salt i en stek­panna.”

Började jag lite trevande.

Han upphörde med tuggandet. Det såg ut som om någon just berövat honom på en aula full av jublande elever. Bita satt tyst, men jag såg att hon log bakom gaffeln.

”Pappa”, sa jag med distansrösten. ”Hur känns det att vara hustrumisshandlare?”

Jag var ju tvungen att fortsätta. Jag tänkte på Bette Midler. Hon kanske inte heller hade levt ett så jävla lätt liv.

En skrämd antilop trängde upp i hans ansikte.

”Har det här att göra med vårt telefonsamtal i veckan?”

Pappa skulle försöka låta nykter och avancerad igen.

”Det här har att göra med mamma.”

Jag la all betoning på ordet ”mamma”. Jag såg redan hur det ven genom köket: diskborstar, stekpannor. Skridskor.

”Du ska inte prata med mamma”, sa pappa, lite uppretad nu. ”Mamma är en galen klimakteriekossa som käftar för att få ligg.”

”Oh my fucking god”, mimade Bita sakta.

Pappa tuggade metodiskt medan han pratade. Han styrde besticken över tallriken som om de var två ishackor, den enda livlinan, och han en drunknande farbror i en vak.

Bara ordet: ”Ligg”.

Som om jag tuggade på mögel.

Hela tiden trodde jag att Bita skulle gripa in. Men hon hade överlåtit hela scenen åt oss. Jag började gråta.

Pappa kvävde en rap.

”The Rose” stod fortfarande på repeat på diskbänken.

Han hötte med gaffeln.

”Mamma är inte så jävla lätt att leva med heller, om du tror det.” Han vinklade upp gaffeln till en punkt på den vita väggen över oss. Det såg ut som en fläck. ”Förra påsken var det mamma som kastade ägg på väggen. Mamma har också det där i sig. Du ska inte lasta över det på mig bara för att du har pratat med mamma. Förresten, var finns mamma när du som bäst behöver henne? I Avesta? Hur ofta har du fått komma dit? Det är jag som tar hand om dig! JAG!”

Pappa stod upp nu, som överrumplad av sin egen sanning. Han pekade intensivt på sig själv, någonstans där hjärtat sitter.

I köket skars han ut som den eländiga jävel han är. Två pinnar till ben med blåjeans hängda över dem, som ett inkomplett tält, den rutiga skjortan som i alla fall inte var färgad i pastell. En hårman som inte blivit friserad på evigheter. Det här var en lärare. Det här var min pappa. Det här var farmors lilla pojke, som hon inte gett tillräckligt med kärlek, som för evigt skulle hanka sig fram i livet med ett stort gelétäcke över sig.

En fucking aladåb av kroppsdelar.

”PAPPA, DU HAR SLAGIT MAMMA OCH JAG SKI­TER I ÄGGEN HON KASTADE FÖRRA PÅSKEN, ÄGG FÅR MAN VÄL FÖR FAN KASTA HUR MÅNGA MAN VILL, MEN SKRIDSKOR? PÅ HENNE? PÅ HENNES FUCKING KÄKE? DU VET ATT HON HAR BLÖDARSJUKA! DU VILLE ATT HON SKULLE BLEEDA TILL DEATH!”

Bita reste sig och bar duktigt iväg tallriken, med ett rött kladd av ketchup i mitten, till diskbänken. Pappa flämtade ett steg bakåt, tog tag i fönsterbrädan för att ha en krycka att hålla sig till när hela världen rasade samman framför honom. Jag såg en pojke där bakom överkroppen. En pojke som blivit gammal och snart skulle dö. Det var inget vackert med det, även om solljuset bröt in och färgade min pappa sorglig och evig.

”Kom, Bita”, sa jag. ”Vi går.”
Bita sjöng med hela munnen öppen, läpparna på vid gavel. Hon sjöng det så vackert att jag skulle bli tvungen att ringa en kvinnlig boss på ett skivbolag nästa dag. Om det fanns någon sådan boss.
Jag grät hela enfaldiga vägen ut, hulkade i hennes armar, det var inte meningen att jag skulle vara en dotter till en sådan pappa, det var inte meningen att mamma skulle ha lämnat mig såhär. Tom och ensam, på väg ut i vuxenvärlden.

Nu stod jag här och grät igen. Jag märkte att asfalten under fötterna var torr, att den var täckt av ett lager torrt, skrapigt grus som rullade under oss, det var mina egna tårar som blötte ner asfalten. Bita kramade om och kramade om. Hon sjöng för mig:

 Some say love, it is a river.

That drowns the tender reed.

Some say love, it is a razor.

That leaves your soul to bleed.

”Hur fan kan du hela den?” snörvlade jag och såg långt in i hennes magiska, gröna ögon.

Bita skrattade.

”Man har väl för fan haft Hasse i engelska.”

Vi skrattade, jag råkade fånga upp några tårar med munnen, de smakade salt.

April gav oss några fåglar att lyssna till. De satt väl och pippade i buskarna.

”Så vad gör vi nu?” frågade jag och drog efter andan. Tänk om Bita skulle tröttna på mig. Tröttna på min gråt. Det fanns så många andra som det var mer synd om, det visste jag.

”Kanske pratar lite?”

Hennes ögon glittrade. Jag visste att möjligheten fanns att pappa såg på oss från balkongfönstret. Det var något i mig som så gärna ville det.

”Varför har han bara inte kunnat bryta sig lös, och bli den människa han är?” frågade jag extra högt. ”Han har liksom ett fruset lingon till hjärta. Han hatar mig. Han hatar min mamma också.”

”Alltså bara att han kallar henne ’mamma’ när han pratar med dig.”

”Ja”, sa jag. ”Hon heter liksom Julia.”

Just remember in the winter.

Far beneath the bitter snows.

Lies the seed that with the sun’s love.

In the spring becomes the rose.

Bita sjöng med hela munnen öppen, läpparna på vid gavel. Hon sjöng det så vackert att jag skulle bli tvungen att ringa en kvinnlig boss på ett skivbolag nästa dag. Om det fanns någon sådan boss.

”Kärlek är en blomma”, sa Bita. ”Och du är fröet. Du kan bli hur stor som helst. Jag vet det. Glöm din pappa, han är borta nu. Det är april. Vi kan göra vad som helst. Vi kan åka till Stockholm och bo hos min kusin i Huddinge. Vi kan göra nåt kul. Vi kommer att bli fett motarbetade, vad vi än gör. Men vi kommer i alla fall lära oss att leva.”

Jag svingade upp de två hopknycklade femhundra­lapparna jag gömt längst in i vanten. Bita log.

”Kom”, sa hon och började skrapa fortare över asfalten. ”Nu sticker vi och spärrar in Amor på en skoltoalett. Vi kan playa ‘The Rose’ där utanför, spraya ner hela dörren med GUDARNA. Vårt sigill.”

Hon drog mig i handen. Jag kände att gråten var på väg att smälta, att jag hade tvättat bort den ur hjärtat med känslor, världens bästa rengöringsmedel, och nu skulle ingen göra mig ledsen på ett bra tag.

Jag såg mot fönstret. Som om ingen bodde där.

”Yolo”, snörvlade jag.

***

CITAT

 

Sid. 25, 26

Ur: Roar, Katy Perry

Text: Bonnie McKee, Max Martin Lukasz Gottwald, Henry Walter, Bonnie Leigh McKee, Katy Perry

 

Sid. 48

Ur: Sista morgonen, Niklas Strömstedt

Text: Niklas Strömstedt

 

Sid. 79

Ur: What is love, Kiesza

Text: Dee Dee Halligan, Junior Torello

 

Sid. 155

Ur: Daddy’s gone, Glasvegas

Text: James Allan

 

Sid. 180

Ur: Studentsången

Text: Herman Sätherberg

 

Sid. 220

Ur: Genom eld och vatten, Sarek

Text: Stina Jadelius och Mårten Eriksson

 

Sid. 228

Ur: När lyktorna tänds, Håkan Hellström

Text: Håkan Hellström

 

Sid. 231, 236–237

Ur: The Rose, Bette Midler

Text: Amanda McBroom