Att söka enkla lösningar på komplexa problem kan vara frestande för politiker som vill plocka poäng och visa att ”man gör något”.

Men att ta långtgående beslut om tillgång till information och teknik baserad på magkänsla skapar inte en bra grund ett fortsatt fritt och öppet internet med jämlik tillgång till information och teknik, skriver debattörerna Jonathan Lange och Samuel Skånberg från Kamratdataföreningen Konstellationen.

Big tech-bolagens plattformar, som Facebook, Tiktok, Snapchat, X, är utformade för att hålla användaren kvar på plattformen för att kunna visa mer reklam. Algoritmer utvecklas och finjusteras för detta enda syfte, även om effekten blir att polariserande, extremt och skadligt innehåll premieras.

Att unga tjejer utsätts för en ständig ström av uppmaningar att de måste sminka sig för att bli snyggare och får sämre självkänsla bryr sig big tech-bolagen inte sig om. Att unga killar får lära sig av sina manliga influerare att de bara ska bry sig om sig själva och att visa sårbarhet är svaghet är inget som tas i beaktning när algoritmerna finjusteras för vinstmaximering.

• #23/2026
• Debatt

Barnens skärmtid är en klassfråga

Lösningen som politikerna har erbjudit har varit ovanligt simpel och kortsiktig: förbud på allt som har problem i stället för att försöka lösa problemen i grunden. Socialdemokraterna gick ut tidigt med att vilja införa åldersgräns och id-krav på sociala medier. Även högern springer efter. Nu går Kristdemokraterna steget längre. Socialminister Jakob Forssmed (KD) ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner.

Få politiker utmanar big tech-bolagen

Men sociala medier och teknik måste inte skapa polarisering och driva unga till skadligt innehåll. Forskare har visat att testanvändare upplevde mindre polarisering bara genom att ändra ordning på de poster användarna såg i sitt flöde. Men att göra detta ligger inte nödvändigtvis i big tech-bolagens intresse. Dessvärre vill få politiker utmana makten hos big tech-bolagen genom att förbjuda företagen att utveckla algoritmer som skapar problem för unga. I stället förbjuder politikerna barnen att använda plattformarna.

Det behövs ett öppet och kritiskt samtal om våra liv på internet. Ålderskontroller och förbud är dock inget fungerande och enkelt svar. Försöken att införa ålderskontroller i Australien och Storbritannien visar hur svårt det är att bygga system som både skyddar användarnas integritet och nekar barn tillgång till digitala tjänster.

Tjänster för åldersverifiering har hackats och användares personliga uppgifter har läckt och gjort dem sårbara. I Kalifornien har en ny lag klubbats som kräver att ett operativsystem ska kunna veta åldern på användaren. Electronic Frontier Foundation, EFF, har varnat för ökad och godtycklig censur och hur det riskerar att drabba utvecklare av öppen källkod.

Integritet på nätet är nödvändigt

Det offentliga samtalet så här långt väcker mer frågor än svar.

Vad definieras som en smartphone? Vad har jag för juridiskt ansvar om barnen använder min telefon? Vart går gränsen för vad som räknas som ett socialt medium? Ska Spejset, Kamratdataföreningen Konstellationens väl modererade lilla instans av Mastodon regleras likadant som Metas sönderförskitligade plattformar? Eller appen X, där Jacob Forssmed har ett konto och där även ministrar exponeras för skadligt och olämpligt innehåll? När blir en gruppchatt ett socialt medium? Ska unga kunna skicka privata sms eller ska hela deras digitala liv övervakas?

Det finns en anledning till att vi har hemliga val. Barn behöver kunna läsa information från Bris eller Rfsu utan att deras föräldrar kan spåra deras online-aktivitet. Alla bör vi kunna kontakta journalister utan att skola, föräldrar eller myndigheter får kännedom om det. Integritet och anonymitet på nätet är legitima och nödvändiga medborgerliga intressen.

I stället för ogenomtänkta snabblösningar bör stat och kommuner satsa på att öka kunskapen hos medborgarna. Utbilda lärare, föräldrar och tillsätta resurser för att hjälpa trygga vuxna att vägleda barns användning av digital teknik.

Rusta barnen för framtiden

Förr eller senare kommer alla barn att behöva möta vuxenvärlden fullt ut. I stället för att förse dem med skygglappar behöver vi rusta dem för att förstå och navigera i en tillvaro som kan vara både komplex och obehaglig.

Se till att ge barn verktygen för att göra det i stället för att införa ogenomtänkta förbud och begränsningar som i förlängningen riskerar att beröva oss vinsterna med ett demokratiskt och öppet samhälle.

• #31/2026
• Kommentar

Bli inte förvånad när över­klassen polar med SD

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

• arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
• arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
• kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
• strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Annons

• #32/2026
• Kommentar

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

• #31/2026
• Inrikes

SD:s chefsideolog bjuden till hov­kopplad herrklubb

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

• #29/2026
• Debatt

Vems fel är splittringen inom vänstern?

• #10/2026
• Kommentar

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning