Sommarföljetongen: Gudarna – del 17

DET SJUTTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Jag kunde inte låta bli.

Alltså, att lyssna på Håkan Hellström.

Jag vet att vi slaktade möjligheten till tröst hos den mannen redan i början av mars, när livet var annorlunda. Men nu. Bita stod och jiddrade med ett kassabiträde inne i löparbutiken. Det var bara trottoaren och jag.

Jag tryckte in öronsnäckorna.

Pappa säger att livet för ungdomar rymmer flera tusen liv, medan ålderdomen gör människan till en blank, jämntjock pöl med vatten. Några krusningar över huden, det är allt. Annars stannar allt i pölen. Folk kan hälla ner öl, fil, ketchup, diverse vällingsorter och sprit. Inget förändras. Det finns ingen kanal som leder ut. Inte ens kärleken tar en någonstans.

Fast det har jag kommit på själv.

”MEN JAG FÖDDES MED KLUMPFOT. DEN VAR ETT ARV FRÅN MIN FAR OCH NÄR HAN DOG …”

Nej.

Jag behövde bara lyssna på början av en låt för att vilja radera Håkan Hellström ur hela musikhistorien igen.

Bita klämde sig ut genom en dörr.

”Dom fanns inte i min storlek.”

”Säg inte att du ska bli löpartjej.”

”Det är skillnad på träning och träning. Jag ska ha en PT. Personal Trainer.”

”Trodde inte du höll på med sånt.”

”Baby, det är vår rätt att hålla på med allt. Fucking allt.”

Vi släpade oss genom stan. Var strax framme hos mig.

Jag log inte. Begravde mina öronsnäckor i en jackficka. De kunde behövas för att sätta eld på öronen under en nattlig promenad. Eller för att ringa mamma. Kanske ikväll.

”CHRISTINAS FOTVÅRD” står det på framsidan av mitt hus. Hon är granne med oss. Bedriver sin fotvård i lägenheten. Mest är det pensionärer som tar sig dit. Medan de fortfarande kan gå. Mamma gick dit en gång. Fotkrämen gjorde henne så halkig om fötterna att vi skojade att hon kunde åka skridskor inomhus.

”Ska vi ringa Lilly?”

Bita ryckte på axlarna.

Jag höll femhundralapparna som två hopskrynklade cigarettfimpar i handflatan. Som ett barn som försöker dölja för sin förälder att det röker. Jag kramade om henne med den hoptryckta handen.

”Fan vad bra vi är, jag älskar dig, Bita”, sa jag.

”Jag vill ändå att Lilly ska vara här”, sa hon i kramen.

”Men Lilly kommer när hon är klar.”

Det var inte meningen att pappa skulle vara hemma. Hans svarta sportväska låg uppfläkt som ett kadaver i hallen. Jag stängde försiktigt dörren efter oss. Enligt beräkningarna skulle hemkomsten för honom och Amor äga rum först imorgon.

Ikväll skulle vara vår kväll.

Det luktade mat.

”Hej, är ni hemma?” frågade han och gled fram runt ett hörn. Pappa hade sin rutiga skjorta och blå jeans. Jag blev glad att han såg så vanlig ut. Pappa som jag ville ha honom.

Ändå kunde jag inte krama honom.

Ändå tvingades jag krama honom medan Bita såg på.

Ett hårt äggskal över hela min kropp. Jag höll andan för att slippa känna hans lukt. Spände bröstet för att hindra hjärtat att börja ticka hårdare. Från och med idag skulle jag alltid vara dragerad i äggskal när jag rörde mig i samma rum som min pappa. Det handlar om integritet.

”Vi bröt hajken lite tidigare”, sa han utan att hälsa på Bita.

Pappa skuffade undan bagen för att ge oss utrymme att komma fram.

”Var det något som hände eller?”

En stoppnål genom naveln och in i magen.

”Vi kan väl kalla det för ’fail’, som du brukar säga”, skrattade pappa.

Jag log inte. Begravde mina öronsnäckor i en jackficka. De kunde behövas för att sätta eld på öronen under en nattlig promenad. Eller för att ringa mamma. Kanske ikväll.

”Det var ett tag sen”, sa pappa och plockade fram en tallrik ur ett skåp i köket. ”Har du bott hos Bita?”

Han hade redan dukat, med två tallrikar. Tänt ett ljus. På bordet stod datorn och spelade en låt. Jag försökte höra vilken. Tog mig fram till skärmen för att se: ”The Rose” med Bette Midler. Den stegrades just.

Some say loooove, it is a hunger.

An endless aching need.

Jag kunde inte låta bli att tycka att den var vacker.

”Varför lyssnar du på det här?”

Bita stod och läste från allehanda informationsblad på kylen.

”Jag förbereder engelskalektionen imorgon. Får gå in för Hasse. Vinterkräksjukan, var det visst. Verkar det bra? Kolla här!”

Pappa pillade igång dokumentet på datorn.

Song Time!

Listen to the lyrics of ”The Rose”. Please don’t look at the text while you listen. Then, discuss the following questions with a partner:

What is the theme of the song?

What emotions does the song arouse?

Do you like the song? Why? Why not?

Pappas ögon lyste.

”Är det bra? Det är bra, va? Är det bra?”

Verka inte så nervös, pappa, ville jag säga. Jag ville säga hundra miljoner andra saker också. Verka inte så nervös och lättantändlig på samma gång.

Som den tränade föräldern han är inväntade han inga svar.

Pappa steker två lökar, han gillar lök, blaffar ner en klump köttfärs från frysen som bränns på ena sidan innan han hunnit vända och skrapa av den, och sedan, helt okänsligt, häller han på en tomatburk utan att tänka på konsekvenserna.

Bita äter inte köttfärssås, så hon fick äta spaghettin med ketchup och färdigmalna pepparkorn. Pappa såg förnärmad ut medan han smällde ner stekpannan på andra sidan bordet.

”Det är lugnt, alltså”, sa Bita. ”Jag älskar ketchup.”

Hon tog en stor tugga med bara ketchup på gaffeln. Pappa började blygsamt röra ihop sina pastastrån med köttfärssåsen. Rörelsen blev vildare och vildare ju längre in i känslan han kom. Som om han aldrig ville sluta snurra. Nu var spaghettin helt brun. Jag svalde några strån utan att riktigt orka tugga.

Att äta någons köttfärssås är som att äta en människas personlighet. Mamma gjorde det alltid med en speciell finess: rev morötter och hällde i, om det råkade finnas bacon hemma kunde hon steka och häva i det också, lite överblivet vin. En buljongtärning. Soja. Kanske socker?

Pappa steker två lökar, han gillar lök, blaffar ner en klump köttfärs från frysen som bränns på ena sidan innan han hunnit vända och skrapa av den, och sedan, helt okänsligt, häller han på en tomatburk utan att tänka på konsekvenserna.

Konsekvenserna: att en tomatburk, fryst köttfärs, lök och lite salt liksom inte GIFTER sig i stekpannan som av sig självt.

Det behövs bara så jävla mycket mer.

Typ omsorg.

Typ estetik.

Typ ömhet.

Typ känslighet.

Jag såg i pappas ögon att de var oskyldigt blå för alla tårar som fanns där bakom, alla kilon av färskt människo­kött som sveps igenom av flytande sorg, varenda dag. En spak i hjärtat för att kontrollera allt det okontrollerade. Pappa satt envist inuti sitt eget hjärta och försökte styra spakarna. Men det gick inte som han ville. Då blev han arg.

Jag kunde bara inte låta bli att göra honom rasande. Jag ville att han skulle jaga ut mig ur köket. Drämma in stekpannan i väggen, så att hela köttfärssåsen skulle blöda ut.

Jag ville låta Bita bli vittne till allt detta.

Jag ville att det för honom inte skulle finnas något skydd. Se honom naken. Akut utblottad. En känsla, i honom: att vilja ringa till en privat psykklinik.

Någon måste göra detta mot sina föräldrar.

Få dem att fucking brista och läka ihop.

”Pappa, det blir liksom inte köttfärssås bara för att man blandar lök, köttfärs, tomatburk och salt i en stek­panna.”

Började jag lite trevande.

Han upphörde med tuggandet. Det såg ut som om någon just berövat honom på en aula full av jublande elever. Bita satt tyst, men jag såg att hon log bakom gaffeln.

”Pappa”, sa jag med distansrösten. ”Hur känns det att vara hustrumisshandlare?”

Jag var ju tvungen att fortsätta. Jag tänkte på Bette Midler. Hon kanske inte heller hade levt ett så jävla lätt liv.

En skrämd antilop trängde upp i hans ansikte.

”Har det här att göra med vårt telefonsamtal i veckan?”

Pappa skulle försöka låta nykter och avancerad igen.

”Det här har att göra med mamma.”

Jag la all betoning på ordet ”mamma”. Jag såg redan hur det ven genom köket: diskborstar, stekpannor. Skridskor.

”Du ska inte prata med mamma”, sa pappa, lite uppretad nu. ”Mamma är en galen klimakteriekossa som käftar för att få ligg.”

”Oh my fucking god”, mimade Bita sakta.

Pappa tuggade metodiskt medan han pratade. Han styrde besticken över tallriken som om de var två ishackor, den enda livlinan, och han en drunknande farbror i en vak.

Bara ordet: ”Ligg”.

Som om jag tuggade på mögel.

Hela tiden trodde jag att Bita skulle gripa in. Men hon hade överlåtit hela scenen åt oss. Jag började gråta.

Pappa kvävde en rap.

”The Rose” stod fortfarande på repeat på diskbänken.

Han hötte med gaffeln.

”Mamma är inte så jävla lätt att leva med heller, om du tror det.” Han vinklade upp gaffeln till en punkt på den vita väggen över oss. Det såg ut som en fläck. ”Förra påsken var det mamma som kastade ägg på väggen. Mamma har också det där i sig. Du ska inte lasta över det på mig bara för att du har pratat med mamma. Förresten, var finns mamma när du som bäst behöver henne? I Avesta? Hur ofta har du fått komma dit? Det är jag som tar hand om dig! JAG!”

Pappa stod upp nu, som överrumplad av sin egen sanning. Han pekade intensivt på sig själv, någonstans där hjärtat sitter.

I köket skars han ut som den eländiga jävel han är. Två pinnar till ben med blåjeans hängda över dem, som ett inkomplett tält, den rutiga skjortan som i alla fall inte var färgad i pastell. En hårman som inte blivit friserad på evigheter. Det här var en lärare. Det här var min pappa. Det här var farmors lilla pojke, som hon inte gett tillräckligt med kärlek, som för evigt skulle hanka sig fram i livet med ett stort gelétäcke över sig.

En fucking aladåb av kroppsdelar.

”PAPPA, DU HAR SLAGIT MAMMA OCH JAG SKI­TER I ÄGGEN HON KASTADE FÖRRA PÅSKEN, ÄGG FÅR MAN VÄL FÖR FAN KASTA HUR MÅNGA MAN VILL, MEN SKRIDSKOR? PÅ HENNE? PÅ HENNES FUCKING KÄKE? DU VET ATT HON HAR BLÖDARSJUKA! DU VILLE ATT HON SKULLE BLEEDA TILL DEATH!”

Bita reste sig och bar duktigt iväg tallriken, med ett rött kladd av ketchup i mitten, till diskbänken. Pappa flämtade ett steg bakåt, tog tag i fönsterbrädan för att ha en krycka att hålla sig till när hela världen rasade samman framför honom. Jag såg en pojke där bakom överkroppen. En pojke som blivit gammal och snart skulle dö. Det var inget vackert med det, även om solljuset bröt in och färgade min pappa sorglig och evig.

”Kom, Bita”, sa jag. ”Vi går.”

Bita sjöng med hela munnen öppen, läpparna på vid gavel. Hon sjöng det så vackert att jag skulle bli tvungen att ringa en kvinnlig boss på ett skivbolag nästa dag. Om det fanns någon sådan boss.

Jag grät hela enfaldiga vägen ut, hulkade i hennes armar, det var inte meningen att jag skulle vara en dotter till en sådan pappa, det var inte meningen att mamma skulle ha lämnat mig såhär. Tom och ensam, på väg ut i vuxenvärlden.

Nu stod jag här och grät igen. Jag märkte att asfalten under fötterna var torr, att den var täckt av ett lager torrt, skrapigt grus som rullade under oss, det var mina egna tårar som blötte ner asfalten. Bita kramade om och kramade om. Hon sjöng för mig:

 Some say love, it is a river.

That drowns the tender reed.

Some say love, it is a razor.

That leaves your soul to bleed.

”Hur fan kan du hela den?” snörvlade jag och såg långt in i hennes magiska, gröna ögon.

Bita skrattade.

”Man har väl för fan haft Hasse i engelska.”

Vi skrattade, jag råkade fånga upp några tårar med munnen, de smakade salt.

April gav oss några fåglar att lyssna till. De satt väl och pippade i buskarna.

”Så vad gör vi nu?” frågade jag och drog efter andan. Tänk om Bita skulle tröttna på mig. Tröttna på min gråt. Det fanns så många andra som det var mer synd om, det visste jag.

”Kanske pratar lite?”

Hennes ögon glittrade. Jag visste att möjligheten fanns att pappa såg på oss från balkongfönstret. Det var något i mig som så gärna ville det.

”Varför har han bara inte kunnat bryta sig lös, och bli den människa han är?” frågade jag extra högt. ”Han har liksom ett fruset lingon till hjärta. Han hatar mig. Han hatar min mamma också.”

”Alltså bara att han kallar henne ’mamma’ när han pratar med dig.”

”Ja”, sa jag. ”Hon heter liksom Julia.”

Just remember in the winter.

Far beneath the bitter snows.

Lies the seed that with the sun’s love.

In the spring becomes the rose.

Bita sjöng med hela munnen öppen, läpparna på vid gavel. Hon sjöng det så vackert att jag skulle bli tvungen att ringa en kvinnlig boss på ett skivbolag nästa dag. Om det fanns någon sådan boss.

”Kärlek är en blomma”, sa Bita. ”Och du är fröet. Du kan bli hur stor som helst. Jag vet det. Glöm din pappa, han är borta nu. Det är april. Vi kan göra vad som helst. Vi kan åka till Stockholm och bo hos min kusin i Huddinge. Vi kan göra nåt kul. Vi kommer att bli fett motarbetade, vad vi än gör. Men vi kommer i alla fall lära oss att leva.”

Jag svingade upp de två hopknycklade femhundra­lapparna jag gömt längst in i vanten. Bita log.

”Kom”, sa hon och började skrapa fortare över asfalten. ”Nu sticker vi och spärrar in Amor på en skoltoalett. Vi kan playa ‘The Rose’ där utanför, spraya ner hela dörren med GUDARNA. Vårt sigill.”

Hon drog mig i handen. Jag kände att gråten var på väg att smälta, att jag hade tvättat bort den ur hjärtat med känslor, världens bästa rengöringsmedel, och nu skulle ingen göra mig ledsen på ett bra tag.

Jag såg mot fönstret. Som om ingen bodde där.

”Yolo”, snörvlade jag.

***

CITAT

 

Sid. 25, 26

Ur: Roar, Katy Perry

Text: Bonnie McKee, Max Martin Lukasz Gottwald, Henry Walter, Bonnie Leigh McKee, Katy Perry

 

Sid. 48

Ur: Sista morgonen, Niklas Strömstedt

Text: Niklas Strömstedt

 

Sid. 79

Ur: What is love, Kiesza

Text: Dee Dee Halligan, Junior Torello

 

Sid. 155

Ur: Daddy’s gone, Glasvegas

Text: James Allan

 

Sid. 180

Ur: Studentsången

Text: Herman Sätherberg

 

Sid. 220

Ur: Genom eld och vatten, Sarek

Text: Stina Jadelius och Mårten Eriksson

 

Sid. 228

Ur: När lyktorna tänds, Håkan Hellström

Text: Håkan Hellström

 

Sid. 231, 236–237

Ur: The Rose, Bette Midler

Text: Amanda McBroom

Publicerad
5 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
5 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad