Sommarföljetongen: Gudarna – del 17

DET SJUTTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Jag kunde inte låta bli.

Alltså, att lyssna på Håkan Hellström.

Jag vet att vi slaktade möjligheten till tröst hos den mannen redan i början av mars, när livet var annorlunda. Men nu. Bita stod och jiddrade med ett kassabiträde inne i löparbutiken. Det var bara trottoaren och jag.

Jag tryckte in öronsnäckorna.

Pappa säger att livet för ungdomar rymmer flera tusen liv, medan ålderdomen gör människan till en blank, jämntjock pöl med vatten. Några krusningar över huden, det är allt. Annars stannar allt i pölen. Folk kan hälla ner öl, fil, ketchup, diverse vällingsorter och sprit. Inget förändras. Det finns ingen kanal som leder ut. Inte ens kärleken tar en någonstans.

Fast det har jag kommit på själv.

”MEN JAG FÖDDES MED KLUMPFOT. DEN VAR ETT ARV FRÅN MIN FAR OCH NÄR HAN DOG …”

Nej.

Jag behövde bara lyssna på början av en låt för att vilja radera Håkan Hellström ur hela musikhistorien igen.

Bita klämde sig ut genom en dörr.

”Dom fanns inte i min storlek.”

”Säg inte att du ska bli löpartjej.”

”Det är skillnad på träning och träning. Jag ska ha en PT. Personal Trainer.”

”Trodde inte du höll på med sånt.”

”Baby, det är vår rätt att hålla på med allt. Fucking allt.”

Vi släpade oss genom stan. Var strax framme hos mig.
Jag log inte. Begravde mina öronsnäckor i en jackficka. De kunde behövas för att sätta eld på öronen under en nattlig promenad. Eller för att ringa mamma. Kanske ikväll.
”CHRISTINAS FOTVÅRD” står det på framsidan av mitt hus. Hon är granne med oss. Bedriver sin fotvård i lägenheten. Mest är det pensionärer som tar sig dit. Medan de fortfarande kan gå. Mamma gick dit en gång. Fotkrämen gjorde henne så halkig om fötterna att vi skojade att hon kunde åka skridskor inomhus.

”Ska vi ringa Lilly?”

Bita ryckte på axlarna.

Jag höll femhundralapparna som två hopskrynklade cigarettfimpar i handflatan. Som ett barn som försöker dölja för sin förälder att det röker. Jag kramade om henne med den hoptryckta handen.

”Fan vad bra vi är, jag älskar dig, Bita”, sa jag.

”Jag vill ändå att Lilly ska vara här”, sa hon i kramen.

”Men Lilly kommer när hon är klar.”

Det var inte meningen att pappa skulle vara hemma. Hans svarta sportväska låg uppfläkt som ett kadaver i hallen. Jag stängde försiktigt dörren efter oss. Enligt beräkningarna skulle hemkomsten för honom och Amor äga rum först imorgon.

Ikväll skulle vara vår kväll.

Det luktade mat.

”Hej, är ni hemma?” frågade han och gled fram runt ett hörn. Pappa hade sin rutiga skjorta och blå jeans. Jag blev glad att han såg så vanlig ut. Pappa som jag ville ha honom.

Ändå kunde jag inte krama honom.

Ändå tvingades jag krama honom medan Bita såg på.

Ett hårt äggskal över hela min kropp. Jag höll andan för att slippa känna hans lukt. Spände bröstet för att hindra hjärtat att börja ticka hårdare. Från och med idag skulle jag alltid vara dragerad i äggskal när jag rörde mig i samma rum som min pappa. Det handlar om integritet.

”Vi bröt hajken lite tidigare”, sa han utan att hälsa på Bita.

Pappa skuffade undan bagen för att ge oss utrymme att komma fram.

”Var det något som hände eller?”

En stoppnål genom naveln och in i magen.

”Vi kan väl kalla det för ’fail’, som du brukar säga”, skrattade pappa.

Jag log inte. Begravde mina öronsnäckor i en jackficka. De kunde behövas för att sätta eld på öronen under en nattlig promenad. Eller för att ringa mamma. Kanske ikväll.

”Det var ett tag sen”, sa pappa och plockade fram en tallrik ur ett skåp i köket. ”Har du bott hos Bita?”

Han hade redan dukat, med två tallrikar. Tänt ett ljus. På bordet stod datorn och spelade en låt. Jag försökte höra vilken. Tog mig fram till skärmen för att se: ”The Rose” med Bette Midler. Den stegrades just.

Some say loooove, it is a hunger.

An endless aching need.

Jag kunde inte låta bli att tycka att den var vacker.

”Varför lyssnar du på det här?”

Bita stod och läste från allehanda informationsblad på kylen.

”Jag förbereder engelskalektionen imorgon. Får gå in för Hasse. Vinterkräksjukan, var det visst. Verkar det bra? Kolla här!”

Pappa pillade igång dokumentet på datorn.

Song Time!

Listen to the lyrics of ”The Rose”. Please don’t look at the text while you listen. Then, discuss the following questions with a partner:

What is the theme of the song?

What emotions does the song arouse?

Do you like the song? Why? Why not?

Pappas ögon lyste.

”Är det bra? Det är bra, va? Är det bra?”

Verka inte så nervös, pappa, ville jag säga. Jag ville säga hundra miljoner andra saker också. Verka inte så nervös och lättantändlig på samma gång.

Som den tränade föräldern han är inväntade han inga svar.
Pappa steker två lökar, han gillar lök, blaffar ner en klump köttfärs från frysen som bränns på ena sidan innan han hunnit vända och skrapa av den, och sedan, helt okänsligt, häller han på en tomatburk utan att tänka på konsekvenserna.
Bita äter inte köttfärssås, så hon fick äta spaghettin med ketchup och färdigmalna pepparkorn. Pappa såg förnärmad ut medan han smällde ner stekpannan på andra sidan bordet.

”Det är lugnt, alltså”, sa Bita. ”Jag älskar ketchup.”

Hon tog en stor tugga med bara ketchup på gaffeln. Pappa började blygsamt röra ihop sina pastastrån med köttfärssåsen. Rörelsen blev vildare och vildare ju längre in i känslan han kom. Som om han aldrig ville sluta snurra. Nu var spaghettin helt brun. Jag svalde några strån utan att riktigt orka tugga.

Att äta någons köttfärssås är som att äta en människas personlighet. Mamma gjorde det alltid med en speciell finess: rev morötter och hällde i, om det råkade finnas bacon hemma kunde hon steka och häva i det också, lite överblivet vin. En buljongtärning. Soja. Kanske socker?

Pappa steker två lökar, han gillar lök, blaffar ner en klump köttfärs från frysen som bränns på ena sidan innan han hunnit vända och skrapa av den, och sedan, helt okänsligt, häller han på en tomatburk utan att tänka på konsekvenserna.

Konsekvenserna: att en tomatburk, fryst köttfärs, lök och lite salt liksom inte GIFTER sig i stekpannan som av sig självt.

Det behövs bara så jävla mycket mer.

Typ omsorg.

Typ estetik.

Typ ömhet.

Typ känslighet.

Jag såg i pappas ögon att de var oskyldigt blå för alla tårar som fanns där bakom, alla kilon av färskt människo­kött som sveps igenom av flytande sorg, varenda dag. En spak i hjärtat för att kontrollera allt det okontrollerade. Pappa satt envist inuti sitt eget hjärta och försökte styra spakarna. Men det gick inte som han ville. Då blev han arg.

Jag kunde bara inte låta bli att göra honom rasande. Jag ville att han skulle jaga ut mig ur köket. Drämma in stekpannan i väggen, så att hela köttfärssåsen skulle blöda ut.

Jag ville låta Bita bli vittne till allt detta.

Jag ville att det för honom inte skulle finnas något skydd. Se honom naken. Akut utblottad. En känsla, i honom: att vilja ringa till en privat psykklinik.

Någon måste göra detta mot sina föräldrar.

Få dem att fucking brista och läka ihop.

”Pappa, det blir liksom inte köttfärssås bara för att man blandar lök, köttfärs, tomatburk och salt i en stek­panna.”

Började jag lite trevande.

Han upphörde med tuggandet. Det såg ut som om någon just berövat honom på en aula full av jublande elever. Bita satt tyst, men jag såg att hon log bakom gaffeln.

”Pappa”, sa jag med distansrösten. ”Hur känns det att vara hustrumisshandlare?”

Jag var ju tvungen att fortsätta. Jag tänkte på Bette Midler. Hon kanske inte heller hade levt ett så jävla lätt liv.

En skrämd antilop trängde upp i hans ansikte.

”Har det här att göra med vårt telefonsamtal i veckan?”

Pappa skulle försöka låta nykter och avancerad igen.

”Det här har att göra med mamma.”

Jag la all betoning på ordet ”mamma”. Jag såg redan hur det ven genom köket: diskborstar, stekpannor. Skridskor.

”Du ska inte prata med mamma”, sa pappa, lite uppretad nu. ”Mamma är en galen klimakteriekossa som käftar för att få ligg.”

”Oh my fucking god”, mimade Bita sakta.

Pappa tuggade metodiskt medan han pratade. Han styrde besticken över tallriken som om de var två ishackor, den enda livlinan, och han en drunknande farbror i en vak.

Bara ordet: ”Ligg”.

Som om jag tuggade på mögel.

Hela tiden trodde jag att Bita skulle gripa in. Men hon hade överlåtit hela scenen åt oss. Jag började gråta.

Pappa kvävde en rap.

”The Rose” stod fortfarande på repeat på diskbänken.

Han hötte med gaffeln.

”Mamma är inte så jävla lätt att leva med heller, om du tror det.” Han vinklade upp gaffeln till en punkt på den vita väggen över oss. Det såg ut som en fläck. ”Förra påsken var det mamma som kastade ägg på väggen. Mamma har också det där i sig. Du ska inte lasta över det på mig bara för att du har pratat med mamma. Förresten, var finns mamma när du som bäst behöver henne? I Avesta? Hur ofta har du fått komma dit? Det är jag som tar hand om dig! JAG!”

Pappa stod upp nu, som överrumplad av sin egen sanning. Han pekade intensivt på sig själv, någonstans där hjärtat sitter.

I köket skars han ut som den eländiga jävel han är. Två pinnar till ben med blåjeans hängda över dem, som ett inkomplett tält, den rutiga skjortan som i alla fall inte var färgad i pastell. En hårman som inte blivit friserad på evigheter. Det här var en lärare. Det här var min pappa. Det här var farmors lilla pojke, som hon inte gett tillräckligt med kärlek, som för evigt skulle hanka sig fram i livet med ett stort gelétäcke över sig.

En fucking aladåb av kroppsdelar.

”PAPPA, DU HAR SLAGIT MAMMA OCH JAG SKI­TER I ÄGGEN HON KASTADE FÖRRA PÅSKEN, ÄGG FÅR MAN VÄL FÖR FAN KASTA HUR MÅNGA MAN VILL, MEN SKRIDSKOR? PÅ HENNE? PÅ HENNES FUCKING KÄKE? DU VET ATT HON HAR BLÖDARSJUKA! DU VILLE ATT HON SKULLE BLEEDA TILL DEATH!”

Bita reste sig och bar duktigt iväg tallriken, med ett rött kladd av ketchup i mitten, till diskbänken. Pappa flämtade ett steg bakåt, tog tag i fönsterbrädan för att ha en krycka att hålla sig till när hela världen rasade samman framför honom. Jag såg en pojke där bakom överkroppen. En pojke som blivit gammal och snart skulle dö. Det var inget vackert med det, även om solljuset bröt in och färgade min pappa sorglig och evig.

”Kom, Bita”, sa jag. ”Vi går.”
Bita sjöng med hela munnen öppen, läpparna på vid gavel. Hon sjöng det så vackert att jag skulle bli tvungen att ringa en kvinnlig boss på ett skivbolag nästa dag. Om det fanns någon sådan boss.
Jag grät hela enfaldiga vägen ut, hulkade i hennes armar, det var inte meningen att jag skulle vara en dotter till en sådan pappa, det var inte meningen att mamma skulle ha lämnat mig såhär. Tom och ensam, på väg ut i vuxenvärlden.

Nu stod jag här och grät igen. Jag märkte att asfalten under fötterna var torr, att den var täckt av ett lager torrt, skrapigt grus som rullade under oss, det var mina egna tårar som blötte ner asfalten. Bita kramade om och kramade om. Hon sjöng för mig:

 Some say love, it is a river.

That drowns the tender reed.

Some say love, it is a razor.

That leaves your soul to bleed.

”Hur fan kan du hela den?” snörvlade jag och såg långt in i hennes magiska, gröna ögon.

Bita skrattade.

”Man har väl för fan haft Hasse i engelska.”

Vi skrattade, jag råkade fånga upp några tårar med munnen, de smakade salt.

April gav oss några fåglar att lyssna till. De satt väl och pippade i buskarna.

”Så vad gör vi nu?” frågade jag och drog efter andan. Tänk om Bita skulle tröttna på mig. Tröttna på min gråt. Det fanns så många andra som det var mer synd om, det visste jag.

”Kanske pratar lite?”

Hennes ögon glittrade. Jag visste att möjligheten fanns att pappa såg på oss från balkongfönstret. Det var något i mig som så gärna ville det.

”Varför har han bara inte kunnat bryta sig lös, och bli den människa han är?” frågade jag extra högt. ”Han har liksom ett fruset lingon till hjärta. Han hatar mig. Han hatar min mamma också.”

”Alltså bara att han kallar henne ’mamma’ när han pratar med dig.”

”Ja”, sa jag. ”Hon heter liksom Julia.”

Just remember in the winter.

Far beneath the bitter snows.

Lies the seed that with the sun’s love.

In the spring becomes the rose.

Bita sjöng med hela munnen öppen, läpparna på vid gavel. Hon sjöng det så vackert att jag skulle bli tvungen att ringa en kvinnlig boss på ett skivbolag nästa dag. Om det fanns någon sådan boss.

”Kärlek är en blomma”, sa Bita. ”Och du är fröet. Du kan bli hur stor som helst. Jag vet det. Glöm din pappa, han är borta nu. Det är april. Vi kan göra vad som helst. Vi kan åka till Stockholm och bo hos min kusin i Huddinge. Vi kan göra nåt kul. Vi kommer att bli fett motarbetade, vad vi än gör. Men vi kommer i alla fall lära oss att leva.”

Jag svingade upp de två hopknycklade femhundra­lapparna jag gömt längst in i vanten. Bita log.

”Kom”, sa hon och började skrapa fortare över asfalten. ”Nu sticker vi och spärrar in Amor på en skoltoalett. Vi kan playa ‘The Rose’ där utanför, spraya ner hela dörren med GUDARNA. Vårt sigill.”

Hon drog mig i handen. Jag kände att gråten var på väg att smälta, att jag hade tvättat bort den ur hjärtat med känslor, världens bästa rengöringsmedel, och nu skulle ingen göra mig ledsen på ett bra tag.

Jag såg mot fönstret. Som om ingen bodde där.

”Yolo”, snörvlade jag.

***

CITAT

 

Sid. 25, 26

Ur: Roar, Katy Perry

Text: Bonnie McKee, Max Martin Lukasz Gottwald, Henry Walter, Bonnie Leigh McKee, Katy Perry

 

Sid. 48

Ur: Sista morgonen, Niklas Strömstedt

Text: Niklas Strömstedt

 

Sid. 79

Ur: What is love, Kiesza

Text: Dee Dee Halligan, Junior Torello

 

Sid. 155

Ur: Daddy’s gone, Glasvegas

Text: James Allan

 

Sid. 180

Ur: Studentsången

Text: Herman Sätherberg

 

Sid. 220

Ur: Genom eld och vatten, Sarek

Text: Stina Jadelius och Mårten Eriksson

 

Sid. 228

Ur: När lyktorna tänds, Håkan Hellström

Text: Håkan Hellström

 

Sid. 231, 236–237

Ur: The Rose, Bette Midler

Text: Amanda McBroom

Publicerad
16 timmar sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

Rätten till ett hem mobiliserar Europa

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Deltagarekonomi: ”Vi måste inkludera mer realism i våra visioner”

Amalthea Frantz:
Därför är 1936 relevant i dag

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

Silas Aliki:
Sverige saknar verklig opposition

Silas Aliki:
Tidö och den israeliska apartheid­staten

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Emil Boss om Microsoft och Solidariska Byggare

Emil Boss:
Syndikalisterna går före i den nya organiseringen

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Aleksey Makarov Säpo
På grund av Säpo nekas Aleksey Makarov från Malmö fortsätta sin kamp för ett fritt Ukraina. Foto: Vincent Haiges och Christine Olsson/TT

Malmö-anarkisten som stred mot Putin: Nu straffas han av Säpo

Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige. 

– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.

Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland. 

Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna. 

Nekas främlingspass

I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.

Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.

”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.

Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.

Efterlyst i Ryssland

I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.

– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.

I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.

– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.

Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden. 

Emil Boss:
Stoppa gängen? Sanera bygg­branschen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Jeff Bezos och Amazon övervakar de anställda

Så ska AI kväva organiseringen på Amazons lager

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Dödsolycka på Stegra i Boden
Trots att mannen fördes till sjukhus avled han till följd av sina skador. Foto: Joakim Ståhl/TT

Man död efter olycka på Stegra i Boden

En man i 65-årsåldern har omkommit efter en arbetsplatsolycka på Stegras stålverksbygge i Boden. 

– Det är fruktansvärt och arbetsmiljön måste ses över, säger en anonym anställd till tidningen Dagens Arbete.

Det var vid lunchtid på onsdagen som mannen av oklar anledning föll från en plattform vid Stegras stålverksbygge. Mannen fördes till sjukhus med svåra skador och under torsdagen meddelade företaget att han omkommit.

Polisen utreder nu händelsen och ärendet leds av åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål. 

Dödsolyckan var den tjugosjätte hittills i år på svenska arbetsplatser.

Jeff Bezos och Amazon övervakar de anställda

Så ska AI kväva organiseringen på Amazons lager

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Genrebild från ett klassrum, stolar står på borden.
Ett lärarlag sjukskrev sig i protest mot hög arbetsbelastning Foto: Pontus Lundahl / TT

Vaggeryd: Lärarlag sjukskrev sig i protest

Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.

– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.

Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.

Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.

– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.

Malmö Latinskola

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Fotomontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. I bakgrunden ett klassrum

Amalthea Frantz:
Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa nedan.

Vad Stina Wollter skrev den 21 november 2023:

”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om ”beheaded babies” och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.

Att våldet dödandet och annekteringar av bostäder och mark eskalerat på Västbanken,  att tusentals barn är dödade, att över 10.000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas, att israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation apartheid och kontroll av palestinierna är olaglig vet vi redan.”

Faktakoll av det Stina Wollter skrev:

Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier 

Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet. Dessa uppgifter har också publicerats av bland andra Sveriges radio och SVT. 

År 2009 publicerade Aftonbladet en kulturdebattartikel om israeliska organstölder. Publiceringen ledde till massiv debatt och närmast diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Samma år publicerades alltså i en tv-dokumentär en intervju (genomförd redan år 2000) med Dr Yehuda Hiss, tidigare chef på Abu Kabir-institutet nära Tel Aviv. 

Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där beskriver tidningen också att den israeliska militären bekräftar att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det har handlat om hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben.

Det här en praxis som enligt Israel upphörde på 1990-talet. Samma uppgifter har publicerats även av andra stora internationella medier, liksom Sveriges Radio, SVT, m.fl.

I den uppmärksammade kulturdebattartikeln i Aftonbladet – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier ”att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.” Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ. Det finns inga belägg för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas. I den uppmärksammade granskningen i Aftonbladet – som Stina Wollter också ska ha delat på Instagram – ställs frågor om det också förekom att palestinier dödades för att organen skulle kunna stjälas. Det finns inga belägg för att så skulle ha skett.

I artikeln i Aftonbladet vävs ovanstående resonemang ihop med skrivningar om en korruptionshärva i New Jersey, där ”rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän” i åratal hade ”sysslat med pengatvätt och illegal organhandel” trots att det helt saknades kopplingar mellan företeelserna. Kritiker menade att Boströms text innehöll ”insinuationer (…) om att staten Israel rövade bort och mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ och antydningar om att detta gjordes i maskopi med judar eller rabbiner i USA.”

Att de förfalskat bevis, att de ljugit om ”beheaded babies”

Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.

Uppgifterna spreds bland annat av företrädare för den israeliska militären, IDF. Den 12 oktober fick CNN svar från IDF att de inte kunde verifiera uppgifterna – då var nyheten redan så spridd att den i princip gjorts till en sanning. 

Det finns andra tidiga exempel på när israeliska militären har ljugit om faktiska omständigheter. Ett sådant: Den 13 oktober 2023 träffades en civil konvoj av ett israeliskt flyganfall, vilket dödade 70 personer och skadade minst 200. Konvojen gick på en rutt som Israel identifierat som ”säker”. Den israeliska militären förnekade att den attackerat konvojen. Amnesty International verifierade dock videor av attacken och drog slutsatsen att den var resultatet av en flygattack.

Också efter Stina Wollters inlägg har Israel kommit med felaktiga uppgifter. Ett exempel: en ”Hamas-kamera” angavs som skäl till att en del av ett sjukhus, där journalister var samlade, attackerades vid fyra tillfällen direkt efter varandra. Detta visade sig vara falska uppgifter.

Att de ljugit om våldtäkt

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har i en rapport konstaterat ett mönster av sexuellt våld under attackerna den 7 oktober 2023. Man har också konstaterat att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”

Utdrag ur rapporten:

”När det gäller våldtäkt har kommissionen tagit del av öppna källor som uppger att israeliska civila utsattes för våldtäkt och andra former av sexuellt våld på olika platser i södra Israel den 7 oktober. Kommissionen har granskat vittnesmål som journalister och israelisk polis har samlat in om våldtäkt, men har inte kunnat oberoende verifiera dessa anklagelser på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt israeliska myndigheters hindrande av utredningen. Kommissionen kunde inte granska den oredigerade versionen av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning.”

(…)

”Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden och bortsåg från dessa i sin bedömning.”

I tidningen Haaretz framgår att höga företräde för Israel vid flera tillfällen har upprepat att ”Hamas-terroristerna fått uttryckliga order” om att våldta sina offer. 

”Sexbrotten var planerade i förväg”, hävdade Israels FN-ambassadör Gilad Erdan i december, enligt Haaretz, som i sin undersökning konstaterar att det saknas bevis för att ”terroristerna från Hamas eller andra organisationer fick explicita order att utföra våldtäkt.”

Att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar

Stina Wollter följer vid den här tiden israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baseras direkt på artiklar som publicerats kort före inlägget. Enligt tidningen Haaretz granskning från den 19 november 2023, två dagar före hennes story, har IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också skjutit festivalbesökare. Att det här har kommit fram i en israelisk polisutredning, har tidningen fått bekräftat av en källa inom polisen (den 18 november 2023). (”According to a police source, the investigation also indicates that an IDF combat helicopter that arrived to the scene and fired at terrorists there apparently also hit some festival participants.”)

Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kallade Hannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.

Att det var de som grävde gångar under Alshifasjukhuset

Israels före detta premiärminister Ehud Barak sade i en intervju i CNN den 20 november 2023 att Israel hade byggt några av bunkrarna under Al Shifa-sjukhuset i Gaza. Uttalandet kom i samband med att israeliska styrkor uppgivit att de hittat en 55 meter lång ”terroristtunnel” som Hamas hade använt som kommandopost.

Frilansjournalisten Isabella Harbrecht har tidigare gjort en granskning i tre delar som finns här:
Del 1.
Del 2.
Del 3.

Dessutom i en essä i Gad World, finns här.

Också Viktor Pressfeldt, frilansande journalist och doktor i historia, har granskat påståendena, på X. 

Här kan du läsa Arbetarens intervju med Stina Wollter.

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Martin Vårdstedt programchef Svt.
SVT:s programchef Martin Vårdstedt. Foto: Eva Edsjö/SVT

Så svarar SVT:s Martin Vårdstedt

Nedan följer samtliga frågor till och svar från SVT:s programchef Martin Vårdstedt, med anledning av att SVT stoppade programmet Naken med Stina Wollter 2024.

Hur kommer det sig att ni ändrade er och valde att lyfta programmet Naken med Stina Wollter ur tablån? Om jag har förstått det rätt, inleddes inspelningarna efter den inledande medieuppmärksamheten.

”Frågor som rör Israel och Palestina hör till de mest komplexa och känsloladdade i vår tid. Samtalsklimatet är starkt polariseratoch gränserna otydliga mellan legitim kritik av Israel och uttryck som kan uppfattas som antisemitiska.   

Vi är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism och att bedömningarna kan skilja sig åt mellan olika personer och organisationer. Det är bra och viktigt att du belyser det.

I det här fallet handlade vår bedömning om det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt. Det var ett skäl i sig till att programmet lyftes ur tablån.  

När det gäller dina konkreta frågor har jag som avdelningschef och ansvarig för serien följande perspektiv: Det stämmer att inspelningen påbörjades efter den inledande medieuppmärksamheten, men efter att vi också samtalat om det ansvar som medverkan i SVT innebär.  

Förändringen i inställning kom efter en specifik postning i sociala medier från Stina Wollter, en vidareförmedling av ett inlägg som gjordes efter att programmet var färdigställt, men innan det var sänt. Många gjorde bedömningen att inlägget var tydligt färgat av antisemitiska troper. Detta blev också SVT:s hållning i frågan efter en samlad bedömning – jag kan inte gå in på exakt vilka källor, men det var åtskilliga och frågan bereddes under lång tid.   

För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT.  

Det var tragiskt att behöva konstatera att postningen blev så spridd och gav upphov till en så inflammerad debatt av så stor omfattning att en publicering av serien blev hårt ifrågasatt – en serie som handlade om helt andra saker, om konst och kroppsideal. I den situation som rådde där och då, oktober 2024, i ett redan mycket ansträngt offentligt samtal, gjorde vi bedömningen att det mest ansvarsfulla var att inte publicera serien som planerat.”

Det här har haft stora konsekvenser för Stina Wollter personligen. Hur ser du på ert ansvar som uppdragsgivare gentemot henne – har ni fullgjort ert ansvar? 

”Jag vill hävda att vi tagit ansvar, med samtal och möten.”

Kritiker menar att det handlade om ett drev som var ägnat att tysta personer som varit kritiska mot Israels folkrättsvidriga agerande mot den palestinska civilbefolkningen. Att SVT valde att ändra sitt beslut kan, menar vissa, ha lett till att andra offentliga personer har valt att vara tysta. Finns det fog för självkritik här, borde ni ha agerat annorlunda?

”Vi reflekterar ständigt kring våra publicistiska beslut. Om just det här var rätt beslut råder det självklart olika meningar om. Som SVT:s programdirektör Eva Beckman skrev, vi vill göra ’så rätt det går i en svårnavigerad publicistisk fråga’.”

Här kan du läsa intervjun med Stina Wollter.

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln