Sommarföljetongen: Gudarna – del 13

DET TRETTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Jag instagrammade mina skor. I vinkeln föll en strimma obevekligt onsdag-i-mars-ljus ner från det smutsiga fönstret och påminde mig om att världen var större än jag.

Det var inte kul längre.

För varje pulsökning i Bitas Friskis & Svettis-kropp skulle jag krympa ihop till en ångestboll som ligger och dör utan anhöriga i ett uppehållsrum. Något föll ut ur fickan när jag skrevade som värst med benen. Gojibär. Små röda hälsobär man köper på hälsokostaffärer mot ångest. Smakar som russin utblandat med träspån och målarfärg.

Yeah, en läskigt snygg bild på mina skor. Jag fick den svävande Instagram-känslan i halsen, den som är: FUCK ALLT! JAG ÄGER! och jag visste precis hur det skulle bli. Varför är det så, att allt som visar hur emo och kränkt man är som människa, inte gillas alls medan alla produkter man visar upp, typ ny hårfrilla, nya shoes, sneakers man designat själv, en outfit innan ut på klubben, blir älskat som om man tillhörde ett fucking hov? Jag håller verkligen med Linn Hoffman där. Jag vill alltid ta mig rätten att visa hur mensig och hård jag är som människa. God is in my constitution. God is everything. God is angry. God is pissed off. God is this young-and-troubled-girl.

TUNG E DU, skrev Aminda i tvåan. Tack.

Bomb, skrev Alice.

Tre bomb-emojis på rak av en okänd.

Ett hjärta av Lilly. <3

Och så Amor: Wow, hur hårt är allt?

Och jag VISSTE att han en vacker dag skulle citera den där dikten av Pär Lagerkvist-PISS som vi haft på Individuellt val!!! Jag svarade kommentaren: Hårdare än någon kroppsdel du har.

Tjugotre likes på fem minuter.

Då ringde pappa.

Jag svävade över skärmen ett tag innan jag svarade, lät ordet ”Pappa” dansa mot mig som en varm, gul stråle i ansiktet.

”Var är du?” sa pappa.

”I skolan. Är inte du?”

Klockan var halv elva. Snart var det lunch och min ensamhet om att vara i skolan på en sovmorgon skulle vara ett bleknat minne blott.

”Du sov inte hemma inatt”, sa pappa.

”Nej, jag gjorde ju inte det.”

”Ränner du med Amor på kvällarna?”

”Pappa, jag ’ränner’ inte.”

Jag var tvungen att göra mänskliga citationstecken med fingrarna för att sparka hans integritetsbrott ifrån mig. Ringa mig i skolan! Var fanns min nåd från honom?

”Jag var hemma hos Bita helt enkelt.”

Pappa suckade.

”Det är väl inte helt enkelt?”

”Det är väl hur jävla enkelt som helst! Hon är min vän. På riktigt. Jag behövde henne. Så jag sov hos henne.”

”Jag ser inte enkelheten i det här, Janne.”

”Snälla pappa, sluta prata med mig som om du var en bitter professor emeritus.”

”Lek inte med mig, Janne.”

”Leker JAG? Leker JAG? Du, jag är i skolan om du inte fattat det! Jag uträttar banbrytande, världsomstörtande saker varenda dag! Jag har haft möte med rektorn! Jag är ingen liten tjej som leker, säg inte det!”

Jag hade ställt mig upp. Mina skor var brinnande.

”Som vad? Vad uträttar du?” frågade pappa, som är Tierps värsta besserwisser om inte på Ålandsfärje- fotbolls- eller Boråsweekend-humör.

”SAKER!” skrek jag.

Jag insåg att Gun Hellman gick förbi med förlorad blick.

De höll på att omringa mig.

Kevin Fält, Daniel Abdollah, Amor Lindgren, Calle Karlsson. Pappa. Snart skulle alla stå här och spotta på mig. Skratta åt henne som går i så vulgära aktivistskor och tror att hon är Gud. Pappa gav mig verkligen paranoia nu. Jag kanske hade fått ett trauma.

Han skrattade i luren.

”Janne, älskling. Du vet att du måste ringa mig i alla fall. Vad än du hittar på med dina saker.”

”Det är inga SAKER!”, skrek jag och ville slänga något i väggen, något slags kärlek mellan mig och min pappa, något litet mjukt förtroende så att det gick sönder. Genom fönstret såg jag Amor vingla upp på skolgården alldeles vacker.

”Bara för att du behandlat mamma som en sak!”

Jag tryckte på ”avsluta samtal” och darrade av skräck.

Svennebananlivet sitter alldeles för inristat i mig. Jag skulle få svårt att tvätta bort vitheten. Tvätta bort radhuslängtan. Tvätta bort smygkristenheten. Tvätta bort misstänksam­heten mot allt jag inte förstår. Främmandefientligheten.

”Hej ers Tunglighet”, Lilly kindpussade mig som om vi var i Paris. ”Hörde av Bita att vi skulle göra en toalettaktion.”

Jag torkade svetten från pannan, det kändes som vanligt som om jag legat i frontlinjen i ett världskrig. Fast jag bara legat i ett uppehållsrum med Instagram.

Lilly hade sin leopardmönstrade tröja och hårda sidofläta. Jag kramade henne, trots kindpussarna. Jag ville vara nära någon.

”Varför bor vi i Tierp?” frågade jag rakt in i kramen.

”För att vi har föräldrar som vill förstöra våra liv.”

Vi stod och kramades en stund. Jag fick för mig att Lilly skulle bli skådespelerskan av oss när vi blev stora. Bita får Nobel Peace Prize. Och jag. På sin höjd Arbetarbladets nya kolumnist. Tills jag inte är ny längre och får gå över till att skriva ingresser och sätta rubriker.

Kanske bo i Gävle, en lagom trygg stad.

Svennebananlivet sitter alldeles för inristat i mig. Jag skulle få svårt att tvätta bort vitheten. Tvätta bort radhuslängtan. Tvätta bort smygkristenheten. Tvätta bort misstänksam­heten mot allt jag inte förstår. Främmandefientligheten.

Mörkret och tystnaden.

”Baby”, sa Lilly in i den oändliga trygghetsnarkomanskramen. ”Det är en grej jag måste påminna om. Pengarna.”

Vi lösgjorde oss. Lilly såg ner på mina skor.

”Vadå?”

”Du är skyldig min pappa pengar.”

Jag skulle sagt till henne att det var en sjukt jävla fel tidpunkt att säga den här saken. Nu, när jag just legat döende i ett uppehållsrum. Nu, när jag praktiskt taget inte längre ägde några föräldrar. Nu, när jag ännu en gång i världshistorien inte vunnit ett krig.

Om det bara inte varit för Lillys stora, läppglansblossande mun som påminde mig om att det fanns pappor som var snälla och hade pengar. På riktigt.

Alltså, min pappa har väl pengar också, men mest till skridskor, finlandsfärjebiljetter, fritt streamad fotboll på Viaplay, Åbroöl, vår fina inglasade balkong, Dum och dummare på bio, mat och semester på Åland.

Bilen ja. Volvo V70.

Inte pengar till FRIHETSSAKER.

Som Doctor Martens and stuff.

Lilly stod där med sitt självklara oskyldighetsansikte och gjorde mig ledsen. Ända in i märgen. Jag hade kunnat bli utprovare av en ny medicinering mot svårmod. Försökskanin på laboratoriet inne i Uppsala.

Lilly böjde sig fram mot mig.

”Hur är det Janne? Hur är det på riktigt?”

”Det enda hållbara är handlingar”, sa jag och fräste tillbaka allt det som hade kunnat bli en skur av tårar och snor i näsan om jag inte tänkt hålla mig nykter för känslor.

”Så vad gör vi?”

”Kom.”

Jag började gå mot rummet där vaktmästare Jerker förvarar sina bläckpatroner, vita kontorspapper i olika stor­lekar och material, plus feta svarta markeringspennor. Med lite tur kunde han ha lämnat den öppen.

Vi smög in.

Det var trångt. Lilly luktade av andra människors parfymer. Mitt liv: att alltid vara insvept i doften av andras parfym. En gång fick jag verkligen en riktig parfym av pappa. Den hette ”Pure”. Parfymen Amor gav mig på skolavslutningen i nian hette ”Sexy Amber”.

Mellan dessa två poler står jag.

”Det enda hållbara är handlingar”, upprepade Lilly.

Vi letade fram den största pappskivan vi kunde hitta i Jerkers oordning, jag greppade pennan och skrev ”LIVSRUM” med feta svarta bokstäver över hela skylten. Lilly hjälpte till genom att rita dit små kryllande feminist­märken med en bläckpenna överallt.

”Nu låser jag in mig på toa”, sa jag.

Vi tog toaletterna närmast matsalen. Våra steg var så sjukt tunga i korridoren, precis som ett tjejgäng i en Oscars­vinnande film. Vänta bara tills Bita skulle ansluta sig.

Jag hade blivit så hård på sista tiden, så hård och kärv och krävande.

Folk hade börjat samla sig i korridoren utanför. En ringlande organism som inte kan stå still till följd av naturens hårda tonårslagar. Ett eget folk, med ögon som ser alla mellanrum i existensen, det som inte pensions­åldersmänniskorna förmår att se. Lustfyllda varelser med kön som magneter dragna till varandra.

Jag kände för att knäcka Amor i filosofi.

”Och vad fan håller ni på med?” hörde jag Calle säga när Lilly klistrade den stora kartongskylten över toalettdörren med silvertejpen. Jag satt redan på toaletten med hjärtat bankande. Dörren var låst, jag ryckte en extra gång i handtaget. Började med att kissa.

”LEBENSRAUM. Vet ni inte att Adolf Hitler använde ordet LEBENSRAUM för att sprida nazistpropaganda om hur bra alla tyskar skulle få det efter judeutrotningen? De skulle få LEBENSRAUM. Livsrum.”

Bita hade kommit. Jag hörde hennes röst. ”Det kan inte stå livsrum”, sa hon.

”Varför då?”

”LEBENSRAUM. Vet ni inte att Adolf Hitler använde ordet LEBENSRAUM för att sprida nazistpropaganda om hur bra alla tyskar skulle få det efter judeutrotningen? De skulle få LEBENSRAUM. Livsrum.”

Jag kände mig plötsligt rätt så äcklig inne på toaletten. Som om jag torkat mig med LEBENSRAUM i rumpan.

”Plus, folk fattar inte ett skit.”

Jag reste mig från toalettstolen.

”Ska jag gå ut härifrån då?” frågade jag genom dörren.

”Hej älskling”, sa Bita. ”Nej, men vi kan väl hitta på n­åt annat bara, en ny skylt.”

”Finns nere hos Jerker”, sa jag.

”Jag visar henne”, sa Lilly.

”Skolkar ni från livskunskapen sen?” frågade Bita.

”Som fan att vi gör”, sa jag.

En hög med piss rakt upp i halsen. En stigande allergisk chock. Det är något med luften inne på en skoltoalett som får dig att förstå exakt hur mycket du är värd. Fyrtio­åtta som gillar. Instagram är ändå bara en kompensatorisk akt för att få dig att glömma hur extremt ägd av skolans toaletter du är. Men nu satt jag åtminstone härinne för en god sak.

”Det är sant, hon sitter där för att visa hur mycket svängrum hon har i livet.”

Det var Bita som pratade med Linn.

”Svängrum? Hur menar du exakt?”

”SVÄNGRUM.” Bita förtydligade med hela munnen. ”Vad är det du inte förstår?”

Jag såg framför mig hur Lilly tejpade upp skylten medan Bita skötte snacket.

”Hon har ju hela Tierp att svänga runt sin stora rumpa på.”

”Det är inte sant. Tjejer blir centimeter för centimeter beskurna på sitt livsrum.”

”LEBENSRAUM”, sa jag inifrån toaletten.

”Jag menar, livsutrymme”, sa Bita.

”Jag fattar inte vad ni snackar om.” Linn Hoffman började läsa högt från vår nya skylt.

”DITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN. SÅ HÄR MYCKET LIVSYTA HAR JANNE ATT RÖRA SIG PÅ. FÅ EN TANKESTÄLLARE GENOM ATT STICKA IN EN KRONA UNDER DÖRREN OCH SÄG ’KROSSA PATRIARKATET’. VID HUNDRA KRONOR SLÄPPS HON UT.”

Jag älskade att Linn Hoffman tog in informationen just nu.

Det pirrade i magen. Något rasslade till och vad gled in under dörren om inte en stor, blank femkrona.

Varm av Linn Hoffmans hand.

”Eh, fuck patterkatet”, sa hon.

HÄR SKA JAG SITTA OCH SKITA HELA DAGEN SOM EN ILLUSTRATION AV MITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN!!!!!!!!!!!

På något sätt blev jag lite kåt. Ibland kan det vara svårt att skilja på upprymdhet, patriarkatkrossning och ren och skär lust. Kroppslig lust. Jag satt ändå på toaletten. Jag återkom till ursprungskänslorna jag hade när jag föreställde mig aktionen: typ, HÄR SKA JAG SITTA OCH SKITA HELA DAGEN SOM EN ILLUSTRATION AV MITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN!!!!!!!!!!! LYSSNA! SKITER JAG? GÅR DET FÖR MIG? ÄR JAG LEDSEN, GRÅTER JAG? SKÄR JAG MIG I ARMARNA? DET HÄR ÄR MIN LIVSKVADRAT! HÄR LEVER JAG MITT LIV! LUKTAR DET? LUKTAR DET MENS? BLOD? BAJS? PROVA ÖPPNA DÖRREN!

Mmm. Går det för mig? Jag öppnade gylfen. Särade lite på min stora, dumma rumpa på toalettstolen. Grävde ner handen under trosorna. De svarta med vita ränder på. Ett av mina snyggaste par.

Åh. Jag kände min egen klitta mot fingret. Den behövde bli lite blöt. Jag spottade på fingret. Skulle bara känna lite. En viss sorts ångest kan bara fördrivas med kroppsliga sensationer. Och JAG uppfann inte tonårstiden. Varje mänsklig varelse måste ledsagas genom denna hotfulla labyrint av motsägelse­fulla känslor och tankar inramade av livsfarlig kapitalism.

En fet jävla omöjlighet.

Jag kom att tänka på sången de ska sjunga för mig när jag är ute ur skolan, om jag lyckas norpa åt mig slut­betygen:

”Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår! … OCH den ljusnande framtid är vår!!!”

Och jag skulle sitta på ett lastbilsflak med årsringar av sorg ända ner på kinderna. Mitt i den stigande pisslukten av boskap.

I en vit klänning.

Det var verkligen inte mitt eget fel.

För varje krona som rasslade in genom dörrspringan blev jag kåtare. Om de bara kunde FATTA vad jag höll på med härinne. Power pussy!

Jag drog på kranen så att vattnet forsade.

”JANNE! JANNE!”

Någon bultade på dörren.

”Vi går på lektion!”

Jag slet upp handen från trosorna.

”Vadå, drar ni bara eller?” sa jag groggy.

”Vi har lektion.”

”Men vadå, det har väl jag med?”

”Inte så länge du sitter fast i livsutrymmet.”

Orka vara feminist!

”Men, jag måste väl inte sitta fast härinne?” Jag pressade munnen mot dörren, kände min andedräkt fastna i klottret.

”Om du vill ändra världen måste du det.”

Jag räknade kronorna på golvet. Sju spänn. Korridoren blev tyst, stegen försvann bort. Jag bestämde mig för att komma. Hålla på tills jag verkligen kom. Det var inte skönt längre, ändå fortsatte jag, ändå tänkte jag inte sluta förrän det kändes som om mitt långfinger och klittan blivit ett.

Att onanera utan att veta om sin olyckliga diagnos är som att ha suttit i ett rum med hörlurar utan att uppfatta att det i resten av världen har hänt en jävligt viktig grej.

”Fittan är typ som en svamp”, sms:ade jag Bita.

”Vad syftar du på?”

”Har du tänkt på det? Svampar, först är dom helt torra. Sen värmer man upp dom, då får dom en annan konsistens. De typ växer. Blir helt slemmiga.”

”Snälla, jag har lektion.”

”Vad lär du dig?”

”New York har 389 100 miljonärer.”

”Surprise.”

”24,1 procent lever i fattigdom där.”

”Shiiit.”

”4,1 procent lever i EXTREM fattigdom.”

”Vad gör vi åt det?”

”Det måste finnas ett alternativ till marknaden. Folk bor i underjorden.”

”Och jag bor på en skoltoalett.”

”Lägg av”, skrev Bita. ”Hur mkt har du fått?”

”Tjugo spänn typ. Tror Gun Hellman sköt in en tia.”

”Gött.”

”Kan du eller Lilly komma hit med femtio spänn så jag slipper sitta hela dan?”

Paus. Inget svar. Jag tyckte mig höra konturerna av Kevin Fälts ekon genom korridorerna.

Bita skrev:

”I wouldn’t know om svampar för jag känner inte så ofta på min egen fitta. Pallar inte sånt. Besides: Bengt stryper mig snart. Har inte råd att riskera min mobil för dig, Janne. Hur lovely du än är.”

Det var då jag kände den.

Vårtan.

En liten kula bara, en knöl, där långfingret stannar upp och måste känna en gång till. Jag satte huvudet mellan knäna. Tryckte till, tryckte hårt. Att onanera utan att veta om sin olyckliga diagnos är som att ha suttit i ett rum med hörlurar utan att uppfatta att det i resten av världen har hänt en jävligt viktig grej.

Janne har fått vårtor!

Gå inte in på toan, Janne har en könssjukdom!

Krigarsjäl.

Jag tryckte på den en gång till. En smärta som om någon hällde brännvin över hela blygden. Jag var andfådd och tung. Min kropp kände för att bli hämtad i taxi av någon med silkesvantar. Det här fick räcka, nu skulle jag behöva konfrontera Amor med ytterligare en grej, och det var liksom inte läge.

Ett visst mått av förtryck måste bara sväljas av kroppen, blundas och sköljas ner som en kopp vita tabletter med en kanna vatten.

Your blood just gotta swallow that shit.

Och min lilla kropp var inte ens vaccinerad än. Vaccinerad, som alla girls blir för att deras föräldrar är upplysta och engagerade, mot detta dödliga virus som kommer från folks kukar. HPV. Humant papillomvirus. Jag hade sett broschyr­erna inne hos Tanja. Papillom, det låter som en fransk hundras, det låter som en festlig örtkrydda, det låter som allt utom det min hand och fitta kände nu.

En stank rann igenom mig, en känsla av en förbidrivande traktor med ett lass kobajs som ska spridas ut över fälten, a.k.a. organen i min kropp. Någon hade pissat på mig, rakt in i min fitta, och lämnat en souvenir.

PAPPA, började displayen blinka som en vilde. PAPPA, blinkade displayen igen. Jag tryckte av. Jag tryckte av. Jag tryckte av, med mitt svampiga finger. Vad hade jag gjort? Onanerat bort känslorna på en offentlig skoltoalett för att liva upp en livsnedbrytande feministaktion, jag hade trott att jag varit sann i kampen, men i själva verket hade jag bara börjat må jävligt dåligt. Jag hade, som alla gudar, fått ett trauma.

Pappa, pappa, varför har du inte vaccinerat mig?

Jag grät i armvecket. Jag tänkte på Bita, på fina, fantastiska Bita, som respekterade sig själv så pass mycket att hon ägde skiten ur varje lektion, aldrig pullade sig själv och dessutom valde ut vilka killar hon ville ligga med som om hon var prinsen i The Bachelor.

Jag kände mig som en låtlista i offline-läge.

Som en hundra år gammal person på en morfinspruta.

Mina höfter knakade när jag tog mig upp. Benen darrade. Jag lät vattnet forsa över händerna, ända upp på armarna, gned in tvål tre gånger. Torkpappret var slut. Min hundra år gamla spegelbild signalerade: Janne Lerngren. Nu finns det bara ett val kvar. LEBENSRAUM eller inte. Du måste in i getingboet.

Fortsättning följer…

Publicerad
4 dagar sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 månad sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad