Sommarföljetongen: Gudarna – del 13

DET TRETTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Jag instagrammade mina skor. I vinkeln föll en strimma obevekligt onsdag-i-mars-ljus ner från det smutsiga fönstret och påminde mig om att världen var större än jag.

Det var inte kul längre.

För varje pulsökning i Bitas Friskis & Svettis-kropp skulle jag krympa ihop till en ångestboll som ligger och dör utan anhöriga i ett uppehållsrum. Något föll ut ur fickan när jag skrevade som värst med benen. Gojibär. Små röda hälsobär man köper på hälsokostaffärer mot ångest. Smakar som russin utblandat med träspån och målarfärg.

Yeah, en läskigt snygg bild på mina skor. Jag fick den svävande Instagram-känslan i halsen, den som är: FUCK ALLT! JAG ÄGER! och jag visste precis hur det skulle bli. Varför är det så, att allt som visar hur emo och kränkt man är som människa, inte gillas alls medan alla produkter man visar upp, typ ny hårfrilla, nya shoes, sneakers man designat själv, en outfit innan ut på klubben, blir älskat som om man tillhörde ett fucking hov? Jag håller verkligen med Linn Hoffman där. Jag vill alltid ta mig rätten att visa hur mensig och hård jag är som människa. God is in my constitution. God is everything. God is angry. God is pissed off. God is this young-and-troubled-girl.

TUNG E DU, skrev Aminda i tvåan. Tack.

Bomb, skrev Alice.

Tre bomb-emojis på rak av en okänd.

Ett hjärta av Lilly. <3

Och så Amor: Wow, hur hårt är allt?

Och jag VISSTE att han en vacker dag skulle citera den där dikten av Pär Lagerkvist-PISS som vi haft på Individuellt val!!! Jag svarade kommentaren: Hårdare än någon kroppsdel du har.

Tjugotre likes på fem minuter.

Då ringde pappa.

Jag svävade över skärmen ett tag innan jag svarade, lät ordet ”Pappa” dansa mot mig som en varm, gul stråle i ansiktet.

”Var är du?” sa pappa.

”I skolan. Är inte du?”

Klockan var halv elva. Snart var det lunch och min ensamhet om att vara i skolan på en sovmorgon skulle vara ett bleknat minne blott.

”Du sov inte hemma inatt”, sa pappa.

”Nej, jag gjorde ju inte det.”

”Ränner du med Amor på kvällarna?”

”Pappa, jag ’ränner’ inte.”

Jag var tvungen att göra mänskliga citationstecken med fingrarna för att sparka hans integritetsbrott ifrån mig. Ringa mig i skolan! Var fanns min nåd från honom?

”Jag var hemma hos Bita helt enkelt.”

Pappa suckade.

”Det är väl inte helt enkelt?”

”Det är väl hur jävla enkelt som helst! Hon är min vän. På riktigt. Jag behövde henne. Så jag sov hos henne.”

”Jag ser inte enkelheten i det här, Janne.”

”Snälla pappa, sluta prata med mig som om du var en bitter professor emeritus.”

”Lek inte med mig, Janne.”

”Leker JAG? Leker JAG? Du, jag är i skolan om du inte fattat det! Jag uträttar banbrytande, världsomstörtande saker varenda dag! Jag har haft möte med rektorn! Jag är ingen liten tjej som leker, säg inte det!”

Jag hade ställt mig upp. Mina skor var brinnande.

”Som vad? Vad uträttar du?” frågade pappa, som är Tierps värsta besserwisser om inte på Ålandsfärje- fotbolls- eller Boråsweekend-humör.

”SAKER!” skrek jag.

Jag insåg att Gun Hellman gick förbi med förlorad blick.

De höll på att omringa mig.

Kevin Fält, Daniel Abdollah, Amor Lindgren, Calle Karlsson. Pappa. Snart skulle alla stå här och spotta på mig. Skratta åt henne som går i så vulgära aktivistskor och tror att hon är Gud. Pappa gav mig verkligen paranoia nu. Jag kanske hade fått ett trauma.

Han skrattade i luren.

”Janne, älskling. Du vet att du måste ringa mig i alla fall. Vad än du hittar på med dina saker.”

”Det är inga SAKER!”, skrek jag och ville slänga något i väggen, något slags kärlek mellan mig och min pappa, något litet mjukt förtroende så att det gick sönder. Genom fönstret såg jag Amor vingla upp på skolgården alldeles vacker.

”Bara för att du behandlat mamma som en sak!”

Jag tryckte på ”avsluta samtal” och darrade av skräck.

Svennebananlivet sitter alldeles för inristat i mig. Jag skulle få svårt att tvätta bort vitheten. Tvätta bort radhuslängtan. Tvätta bort smygkristenheten. Tvätta bort misstänksam­heten mot allt jag inte förstår. Främmandefientligheten.

”Hej ers Tunglighet”, Lilly kindpussade mig som om vi var i Paris. ”Hörde av Bita att vi skulle göra en toalettaktion.”

Jag torkade svetten från pannan, det kändes som vanligt som om jag legat i frontlinjen i ett världskrig. Fast jag bara legat i ett uppehållsrum med Instagram.

Lilly hade sin leopardmönstrade tröja och hårda sidofläta. Jag kramade henne, trots kindpussarna. Jag ville vara nära någon.

”Varför bor vi i Tierp?” frågade jag rakt in i kramen.

”För att vi har föräldrar som vill förstöra våra liv.”

Vi stod och kramades en stund. Jag fick för mig att Lilly skulle bli skådespelerskan av oss när vi blev stora. Bita får Nobel Peace Prize. Och jag. På sin höjd Arbetarbladets nya kolumnist. Tills jag inte är ny längre och får gå över till att skriva ingresser och sätta rubriker.

Kanske bo i Gävle, en lagom trygg stad.

Svennebananlivet sitter alldeles för inristat i mig. Jag skulle få svårt att tvätta bort vitheten. Tvätta bort radhuslängtan. Tvätta bort smygkristenheten. Tvätta bort misstänksam­heten mot allt jag inte förstår. Främmandefientligheten.

Mörkret och tystnaden.

”Baby”, sa Lilly in i den oändliga trygghetsnarkomanskramen. ”Det är en grej jag måste påminna om. Pengarna.”

Vi lösgjorde oss. Lilly såg ner på mina skor.

”Vadå?”

”Du är skyldig min pappa pengar.”

Jag skulle sagt till henne att det var en sjukt jävla fel tidpunkt att säga den här saken. Nu, när jag just legat döende i ett uppehållsrum. Nu, när jag praktiskt taget inte längre ägde några föräldrar. Nu, när jag ännu en gång i världshistorien inte vunnit ett krig.

Om det bara inte varit för Lillys stora, läppglansblossande mun som påminde mig om att det fanns pappor som var snälla och hade pengar. På riktigt.

Alltså, min pappa har väl pengar också, men mest till skridskor, finlandsfärjebiljetter, fritt streamad fotboll på Viaplay, Åbroöl, vår fina inglasade balkong, Dum och dummare på bio, mat och semester på Åland.

Bilen ja. Volvo V70.

Inte pengar till FRIHETSSAKER.

Som Doctor Martens and stuff.

Lilly stod där med sitt självklara oskyldighetsansikte och gjorde mig ledsen. Ända in i märgen. Jag hade kunnat bli utprovare av en ny medicinering mot svårmod. Försökskanin på laboratoriet inne i Uppsala.

Lilly böjde sig fram mot mig.

”Hur är det Janne? Hur är det på riktigt?”

”Det enda hållbara är handlingar”, sa jag och fräste tillbaka allt det som hade kunnat bli en skur av tårar och snor i näsan om jag inte tänkt hålla mig nykter för känslor.

”Så vad gör vi?”

”Kom.”

Jag började gå mot rummet där vaktmästare Jerker förvarar sina bläckpatroner, vita kontorspapper i olika stor­lekar och material, plus feta svarta markeringspennor. Med lite tur kunde han ha lämnat den öppen.

Vi smög in.

Det var trångt. Lilly luktade av andra människors parfymer. Mitt liv: att alltid vara insvept i doften av andras parfym. En gång fick jag verkligen en riktig parfym av pappa. Den hette ”Pure”. Parfymen Amor gav mig på skolavslutningen i nian hette ”Sexy Amber”.

Mellan dessa två poler står jag.

”Det enda hållbara är handlingar”, upprepade Lilly.

Vi letade fram den största pappskivan vi kunde hitta i Jerkers oordning, jag greppade pennan och skrev ”LIVSRUM” med feta svarta bokstäver över hela skylten. Lilly hjälpte till genom att rita dit små kryllande feminist­märken med en bläckpenna överallt.

”Nu låser jag in mig på toa”, sa jag.

Vi tog toaletterna närmast matsalen. Våra steg var så sjukt tunga i korridoren, precis som ett tjejgäng i en Oscars­vinnande film. Vänta bara tills Bita skulle ansluta sig.

Jag hade blivit så hård på sista tiden, så hård och kärv och krävande.

Folk hade börjat samla sig i korridoren utanför. En ringlande organism som inte kan stå still till följd av naturens hårda tonårslagar. Ett eget folk, med ögon som ser alla mellanrum i existensen, det som inte pensions­åldersmänniskorna förmår att se. Lustfyllda varelser med kön som magneter dragna till varandra.

Jag kände för att knäcka Amor i filosofi.

”Och vad fan håller ni på med?” hörde jag Calle säga när Lilly klistrade den stora kartongskylten över toalettdörren med silvertejpen. Jag satt redan på toaletten med hjärtat bankande. Dörren var låst, jag ryckte en extra gång i handtaget. Började med att kissa.

”LEBENSRAUM. Vet ni inte att Adolf Hitler använde ordet LEBENSRAUM för att sprida nazistpropaganda om hur bra alla tyskar skulle få det efter judeutrotningen? De skulle få LEBENSRAUM. Livsrum.”

Bita hade kommit. Jag hörde hennes röst. ”Det kan inte stå livsrum”, sa hon.

”Varför då?”

”LEBENSRAUM. Vet ni inte att Adolf Hitler använde ordet LEBENSRAUM för att sprida nazistpropaganda om hur bra alla tyskar skulle få det efter judeutrotningen? De skulle få LEBENSRAUM. Livsrum.”

Jag kände mig plötsligt rätt så äcklig inne på toaletten. Som om jag torkat mig med LEBENSRAUM i rumpan.

”Plus, folk fattar inte ett skit.”

Jag reste mig från toalettstolen.

”Ska jag gå ut härifrån då?” frågade jag genom dörren.

”Hej älskling”, sa Bita. ”Nej, men vi kan väl hitta på n­åt annat bara, en ny skylt.”

”Finns nere hos Jerker”, sa jag.

”Jag visar henne”, sa Lilly.

”Skolkar ni från livskunskapen sen?” frågade Bita.

”Som fan att vi gör”, sa jag.

En hög med piss rakt upp i halsen. En stigande allergisk chock. Det är något med luften inne på en skoltoalett som får dig att förstå exakt hur mycket du är värd. Fyrtio­åtta som gillar. Instagram är ändå bara en kompensatorisk akt för att få dig att glömma hur extremt ägd av skolans toaletter du är. Men nu satt jag åtminstone härinne för en god sak.

”Det är sant, hon sitter där för att visa hur mycket svängrum hon har i livet.”

Det var Bita som pratade med Linn.

”Svängrum? Hur menar du exakt?”

”SVÄNGRUM.” Bita förtydligade med hela munnen. ”Vad är det du inte förstår?”

Jag såg framför mig hur Lilly tejpade upp skylten medan Bita skötte snacket.

”Hon har ju hela Tierp att svänga runt sin stora rumpa på.”

”Det är inte sant. Tjejer blir centimeter för centimeter beskurna på sitt livsrum.”

”LEBENSRAUM”, sa jag inifrån toaletten.

”Jag menar, livsutrymme”, sa Bita.

”Jag fattar inte vad ni snackar om.” Linn Hoffman började läsa högt från vår nya skylt.

”DITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN. SÅ HÄR MYCKET LIVSYTA HAR JANNE ATT RÖRA SIG PÅ. FÅ EN TANKESTÄLLARE GENOM ATT STICKA IN EN KRONA UNDER DÖRREN OCH SÄG ’KROSSA PATRIARKATET’. VID HUNDRA KRONOR SLÄPPS HON UT.”

Jag älskade att Linn Hoffman tog in informationen just nu.

Det pirrade i magen. Något rasslade till och vad gled in under dörren om inte en stor, blank femkrona.

Varm av Linn Hoffmans hand.

”Eh, fuck patterkatet”, sa hon.

HÄR SKA JAG SITTA OCH SKITA HELA DAGEN SOM EN ILLUSTRATION AV MITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN!!!!!!!!!!!

På något sätt blev jag lite kåt. Ibland kan det vara svårt att skilja på upprymdhet, patriarkatkrossning och ren och skär lust. Kroppslig lust. Jag satt ändå på toaletten. Jag återkom till ursprungskänslorna jag hade när jag föreställde mig aktionen: typ, HÄR SKA JAG SITTA OCH SKITA HELA DAGEN SOM EN ILLUSTRATION AV MITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN!!!!!!!!!!! LYSSNA! SKITER JAG? GÅR DET FÖR MIG? ÄR JAG LEDSEN, GRÅTER JAG? SKÄR JAG MIG I ARMARNA? DET HÄR ÄR MIN LIVSKVADRAT! HÄR LEVER JAG MITT LIV! LUKTAR DET? LUKTAR DET MENS? BLOD? BAJS? PROVA ÖPPNA DÖRREN!

Mmm. Går det för mig? Jag öppnade gylfen. Särade lite på min stora, dumma rumpa på toalettstolen. Grävde ner handen under trosorna. De svarta med vita ränder på. Ett av mina snyggaste par.

Åh. Jag kände min egen klitta mot fingret. Den behövde bli lite blöt. Jag spottade på fingret. Skulle bara känna lite. En viss sorts ångest kan bara fördrivas med kroppsliga sensationer. Och JAG uppfann inte tonårstiden. Varje mänsklig varelse måste ledsagas genom denna hotfulla labyrint av motsägelse­fulla känslor och tankar inramade av livsfarlig kapitalism.

En fet jävla omöjlighet.

Jag kom att tänka på sången de ska sjunga för mig när jag är ute ur skolan, om jag lyckas norpa åt mig slut­betygen:

”Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår! … OCH den ljusnande framtid är vår!!!”

Och jag skulle sitta på ett lastbilsflak med årsringar av sorg ända ner på kinderna. Mitt i den stigande pisslukten av boskap.

I en vit klänning.

Det var verkligen inte mitt eget fel.

För varje krona som rasslade in genom dörrspringan blev jag kåtare. Om de bara kunde FATTA vad jag höll på med härinne. Power pussy!

Jag drog på kranen så att vattnet forsade.

”JANNE! JANNE!”

Någon bultade på dörren.

”Vi går på lektion!”

Jag slet upp handen från trosorna.

”Vadå, drar ni bara eller?” sa jag groggy.

”Vi har lektion.”

”Men vadå, det har väl jag med?”

”Inte så länge du sitter fast i livsutrymmet.”

Orka vara feminist!

”Men, jag måste väl inte sitta fast härinne?” Jag pressade munnen mot dörren, kände min andedräkt fastna i klottret.

”Om du vill ändra världen måste du det.”

Jag räknade kronorna på golvet. Sju spänn. Korridoren blev tyst, stegen försvann bort. Jag bestämde mig för att komma. Hålla på tills jag verkligen kom. Det var inte skönt längre, ändå fortsatte jag, ändå tänkte jag inte sluta förrän det kändes som om mitt långfinger och klittan blivit ett.

Att onanera utan att veta om sin olyckliga diagnos är som att ha suttit i ett rum med hörlurar utan att uppfatta att det i resten av världen har hänt en jävligt viktig grej.

”Fittan är typ som en svamp”, sms:ade jag Bita.

”Vad syftar du på?”

”Har du tänkt på det? Svampar, först är dom helt torra. Sen värmer man upp dom, då får dom en annan konsistens. De typ växer. Blir helt slemmiga.”

”Snälla, jag har lektion.”

”Vad lär du dig?”

”New York har 389 100 miljonärer.”

”Surprise.”

”24,1 procent lever i fattigdom där.”

”Shiiit.”

”4,1 procent lever i EXTREM fattigdom.”

”Vad gör vi åt det?”

”Det måste finnas ett alternativ till marknaden. Folk bor i underjorden.”

”Och jag bor på en skoltoalett.”

”Lägg av”, skrev Bita. ”Hur mkt har du fått?”

”Tjugo spänn typ. Tror Gun Hellman sköt in en tia.”

”Gött.”

”Kan du eller Lilly komma hit med femtio spänn så jag slipper sitta hela dan?”

Paus. Inget svar. Jag tyckte mig höra konturerna av Kevin Fälts ekon genom korridorerna.

Bita skrev:

”I wouldn’t know om svampar för jag känner inte så ofta på min egen fitta. Pallar inte sånt. Besides: Bengt stryper mig snart. Har inte råd att riskera min mobil för dig, Janne. Hur lovely du än är.”

Det var då jag kände den.

Vårtan.

En liten kula bara, en knöl, där långfingret stannar upp och måste känna en gång till. Jag satte huvudet mellan knäna. Tryckte till, tryckte hårt. Att onanera utan att veta om sin olyckliga diagnos är som att ha suttit i ett rum med hörlurar utan att uppfatta att det i resten av världen har hänt en jävligt viktig grej.

Janne har fått vårtor!

Gå inte in på toan, Janne har en könssjukdom!

Krigarsjäl.

Jag tryckte på den en gång till. En smärta som om någon hällde brännvin över hela blygden. Jag var andfådd och tung. Min kropp kände för att bli hämtad i taxi av någon med silkesvantar. Det här fick räcka, nu skulle jag behöva konfrontera Amor med ytterligare en grej, och det var liksom inte läge.

Ett visst mått av förtryck måste bara sväljas av kroppen, blundas och sköljas ner som en kopp vita tabletter med en kanna vatten.

Your blood just gotta swallow that shit.

Och min lilla kropp var inte ens vaccinerad än. Vaccinerad, som alla girls blir för att deras föräldrar är upplysta och engagerade, mot detta dödliga virus som kommer från folks kukar. HPV. Humant papillomvirus. Jag hade sett broschyr­erna inne hos Tanja. Papillom, det låter som en fransk hundras, det låter som en festlig örtkrydda, det låter som allt utom det min hand och fitta kände nu.

En stank rann igenom mig, en känsla av en förbidrivande traktor med ett lass kobajs som ska spridas ut över fälten, a.k.a. organen i min kropp. Någon hade pissat på mig, rakt in i min fitta, och lämnat en souvenir.

PAPPA, började displayen blinka som en vilde. PAPPA, blinkade displayen igen. Jag tryckte av. Jag tryckte av. Jag tryckte av, med mitt svampiga finger. Vad hade jag gjort? Onanerat bort känslorna på en offentlig skoltoalett för att liva upp en livsnedbrytande feministaktion, jag hade trott att jag varit sann i kampen, men i själva verket hade jag bara börjat må jävligt dåligt. Jag hade, som alla gudar, fått ett trauma.

Pappa, pappa, varför har du inte vaccinerat mig?

Jag grät i armvecket. Jag tänkte på Bita, på fina, fantastiska Bita, som respekterade sig själv så pass mycket att hon ägde skiten ur varje lektion, aldrig pullade sig själv och dessutom valde ut vilka killar hon ville ligga med som om hon var prinsen i The Bachelor.

Jag kände mig som en låtlista i offline-läge.

Som en hundra år gammal person på en morfinspruta.

Mina höfter knakade när jag tog mig upp. Benen darrade. Jag lät vattnet forsa över händerna, ända upp på armarna, gned in tvål tre gånger. Torkpappret var slut. Min hundra år gamla spegelbild signalerade: Janne Lerngren. Nu finns det bara ett val kvar. LEBENSRAUM eller inte. Du måste in i getingboet.

Fortsättning följer…

Publicerad
3 hours sedan
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Upplägget med att blåsa de anställda på sina löner har gjort att städbolaget expanderat kraftigt, menar facket. Foto: Johan Apel Röstlund och Janerik Henriksson/TT

Konflikten på Rengörare Näslund fortsätter: Bolaget vägrar betala

Efter tre veckors förhandlingar och sju dagars blockad fortsätter striden på Rengörare Näslund i Stockholm. Det branschledande bolaget kan enligt facket inte redogöra för hur deras lönesystem fungerat. Samtidigt har de inte betalat de 5 600 övertidstimmarna som den anställde arbetat. Men nu ökar trycket även från kunderna.

– Vi har blivit nedringda av offentliga upphandlare som undrar vad det är som pågår och som vill ha information.

Det säger Emil Boss som är facklig förhandlare på Stockholms LS, dit fackföreningen Solidariska städare tillhör.

Fallet med städföretaget Rengörare Näslund fick stor uppmärksamhet efter Arbetarens rapportering förra veckan och sedan dess har flera kunder och upphandlare hört av sig med frågor om vad det är som pågår. Både till tidningen och facket. Många har även uppgett att de vill avbryta samarbetet med städfirman om inte arbetsvillkoren blir bättre och lönerna betalas ut.

Saknar nästan en halv miljon i lön

I torsdags eftermiddag, en vecka efter att blockaden inleddes, träffades parterna för ett möte. Fackets krav var bland annat att företaget skulle betala ut lönen på över en halv miljon kronor. De kräver också att bolaget ska informera sina anställda om det felaktiga lönesystemet och vilka rättigheter personalen har för att få korrigerad lön. 

Men Rengörare Näslund vägrar än så länge att ge med sig. Därmed fortsätter konflikten och fackets arbete med att svara upprörda och oroliga kunder till städfirman.

Samtidigt, förklarar Emil Boss, hör flera andra städare av sig och vittnar om samma sak. Att de inte heller fått den lön de har rätt till.

– Vi kommer aldrig acceptera lönedumpning och kräver därför att bolaget omedelbart vidtar åtgärder. De har haft ett lönesystem utan stöd i lagar eller avtal i flera år som gjort att de expanderat kraftigt, säger Emil Boss.

Rengörare Näslund duckar Arbetarens frågor

Arbetaren har fortsatt söka ansvariga på Rengörare Näslund för en kommentar. Än så länge har dock ingen återkommit.

Emil Boss säger på fredagsmorgonen att han är chockad över företagets agerande.

– Vi har kommit ganska långt i våra egna undersökningar. Det som började som ett enskilt fall har visat sig vara betydligt större med systematiskt utnyttjande av anställda. Trots att bolaget, som är med i arbetsgivarorganisationen Almega, har kollektivavtal har de kunnat göra som de vill. Och pengarna som de anställda har rätt till har inte betalats ut.

Därmed fortsätter nu den växande konflikten.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Liberalernas partiledare Simona Mohamsson (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M), i studion inför en partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Tidöregeringens partiledare samlade på rad under Svt:s partiledardebatt i Agenda den 12 oktober 2025. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Rör inte demon­strations­rätten!

”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.

Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.

”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?

Kriminaliserandet av Palestine Action

I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.

Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.

Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!

Rädd demokrat

Publicerad Uppdaterad