DET TRETTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN
Jag instagrammade mina skor. I vinkeln föll en strimma obevekligt onsdag-i-mars-ljus ner från det smutsiga fönstret och påminde mig om att världen var större än jag.
Det var inte kul längre.
För varje pulsökning i Bitas Friskis & Svettis-kropp skulle jag krympa ihop till en ångestboll som ligger och dör utan anhöriga i ett uppehållsrum. Något föll ut ur fickan när jag skrevade som värst med benen. Gojibär. Små röda hälsobär man köper på hälsokostaffärer mot ångest. Smakar som russin utblandat med träspån och målarfärg.
Yeah, en läskigt snygg bild på mina skor. Jag fick den svävande Instagram-känslan i halsen, den som är: FUCK ALLT! JAG ÄGER! och jag visste precis hur det skulle bli. Varför är det så, att allt som visar hur emo och kränkt man är som människa, inte gillas alls medan alla produkter man visar upp, typ ny hårfrilla, nya shoes, sneakers man designat själv, en outfit innan ut på klubben, blir älskat som om man tillhörde ett fucking hov? Jag håller verkligen med Linn Hoffman där. Jag vill alltid ta mig rätten att visa hur mensig och hård jag är som människa. God is in my constitution. God is everything. God is angry. God is pissed off. God is this young-and-troubled-girl.
TUNG E DU, skrev Aminda i tvåan. Tack.
Bomb, skrev Alice.
Tre bomb-emojis på rak av en okänd.
Ett hjärta av Lilly. <3
Och så Amor: Wow, hur hårt är allt?
Och jag VISSTE att han en vacker dag skulle citera den där dikten av Pär Lagerkvist-PISS som vi haft på Individuellt val!!! Jag svarade kommentaren: Hårdare än någon kroppsdel du har.
Tjugotre likes på fem minuter.
Då ringde pappa.
Jag svävade över skärmen ett tag innan jag svarade, lät ordet ”Pappa” dansa mot mig som en varm, gul stråle i ansiktet.
”Var är du?” sa pappa.
”I skolan. Är inte du?”
Klockan var halv elva. Snart var det lunch och min ensamhet om att vara i skolan på en sovmorgon skulle vara ett bleknat minne blott.
”Du sov inte hemma inatt”, sa pappa.
”Nej, jag gjorde ju inte det.”
”Ränner du med Amor på kvällarna?”
”Pappa, jag ’ränner’ inte.”
Jag var tvungen att göra mänskliga citationstecken med fingrarna för att sparka hans integritetsbrott ifrån mig. Ringa mig i skolan! Var fanns min nåd från honom?
”Jag var hemma hos Bita helt enkelt.”
Pappa suckade.
”Det är väl inte helt enkelt?”
”Det är väl hur jävla enkelt som helst! Hon är min vän. På riktigt. Jag behövde henne. Så jag sov hos henne.”
”Jag ser inte enkelheten i det här, Janne.”
”Snälla pappa, sluta prata med mig som om du var en bitter professor emeritus.”
”Lek inte med mig, Janne.”
”Leker JAG? Leker JAG? Du, jag är i skolan om du inte fattat det! Jag uträttar banbrytande, världsomstörtande saker varenda dag! Jag har haft möte med rektorn! Jag är ingen liten tjej som leker, säg inte det!”
Jag hade ställt mig upp. Mina skor var brinnande.
”Som vad? Vad uträttar du?” frågade pappa, som är Tierps värsta besserwisser om inte på Ålandsfärje- fotbolls- eller Boråsweekend-humör.
”SAKER!” skrek jag.
Jag insåg att Gun Hellman gick förbi med förlorad blick.
De höll på att omringa mig.
Kevin Fält, Daniel Abdollah, Amor Lindgren, Calle Karlsson. Pappa. Snart skulle alla stå här och spotta på mig. Skratta åt henne som går i så vulgära aktivistskor och tror att hon är Gud. Pappa gav mig verkligen paranoia nu. Jag kanske hade fått ett trauma.
Han skrattade i luren.
”Janne, älskling. Du vet att du måste ringa mig i alla fall. Vad än du hittar på med dina saker.”
”Det är inga SAKER!”, skrek jag och ville slänga något i väggen, något slags kärlek mellan mig och min pappa, något litet mjukt förtroende så att det gick sönder. Genom fönstret såg jag Amor vingla upp på skolgården alldeles vacker.
”Bara för att du behandlat mamma som en sak!”
Jag tryckte på ”avsluta samtal” och darrade av skräck.
Svennebananlivet sitter alldeles för inristat i mig. Jag skulle få svårt att tvätta bort vitheten. Tvätta bort radhuslängtan. Tvätta bort smygkristenheten. Tvätta bort misstänksamheten mot allt jag inte förstår. Främmandefientligheten.
”Hej ers Tunglighet”, Lilly kindpussade mig som om vi var i Paris. ”Hörde av Bita att vi skulle göra en toalettaktion.”
Jag torkade svetten från pannan, det kändes som vanligt som om jag legat i frontlinjen i ett världskrig. Fast jag bara legat i ett uppehållsrum med Instagram.
Lilly hade sin leopardmönstrade tröja och hårda sidofläta. Jag kramade henne, trots kindpussarna. Jag ville vara nära någon.
”Varför bor vi i Tierp?” frågade jag rakt in i kramen.
”För att vi har föräldrar som vill förstöra våra liv.”
Vi stod och kramades en stund. Jag fick för mig att Lilly skulle bli skådespelerskan av oss när vi blev stora. Bita får Nobel Peace Prize. Och jag. På sin höjd Arbetarbladets nya kolumnist. Tills jag inte är ny längre och får gå över till att skriva ingresser och sätta rubriker.
Kanske bo i Gävle, en lagom trygg stad.
Svennebananlivet sitter alldeles för inristat i mig. Jag skulle få svårt att tvätta bort vitheten. Tvätta bort radhuslängtan. Tvätta bort smygkristenheten. Tvätta bort misstänksamheten mot allt jag inte förstår. Främmandefientligheten.
Mörkret och tystnaden.
”Baby”, sa Lilly in i den oändliga trygghetsnarkomanskramen. ”Det är en grej jag måste påminna om. Pengarna.”
Vi lösgjorde oss. Lilly såg ner på mina skor.
”Vadå?”
”Du är skyldig min pappa pengar.”
Jag skulle sagt till henne att det var en sjukt jävla fel tidpunkt att säga den här saken. Nu, när jag just legat döende i ett uppehållsrum. Nu, när jag praktiskt taget inte längre ägde några föräldrar. Nu, när jag ännu en gång i världshistorien inte vunnit ett krig.
Om det bara inte varit för Lillys stora, läppglansblossande mun som påminde mig om att det fanns pappor som var snälla och hade pengar. På riktigt.
Alltså, min pappa har väl pengar också, men mest till skridskor, finlandsfärjebiljetter, fritt streamad fotboll på Viaplay, Åbroöl, vår fina inglasade balkong, Dum och dummare på bio, mat och semester på Åland.
Bilen ja. Volvo V70.
Inte pengar till FRIHETSSAKER.
Som Doctor Martens and stuff.
Lilly stod där med sitt självklara oskyldighetsansikte och gjorde mig ledsen. Ända in i märgen. Jag hade kunnat bli utprovare av en ny medicinering mot svårmod. Försökskanin på laboratoriet inne i Uppsala.
Lilly böjde sig fram mot mig.
”Hur är det Janne? Hur är det på riktigt?”
”Det enda hållbara är handlingar”, sa jag och fräste tillbaka allt det som hade kunnat bli en skur av tårar och snor i näsan om jag inte tänkt hålla mig nykter för känslor.
”Så vad gör vi?”
”Kom.”
Jag började gå mot rummet där vaktmästare Jerker förvarar sina bläckpatroner, vita kontorspapper i olika storlekar och material, plus feta svarta markeringspennor. Med lite tur kunde han ha lämnat den öppen.
Vi smög in.
Det var trångt. Lilly luktade av andra människors parfymer. Mitt liv: att alltid vara insvept i doften av andras parfym. En gång fick jag verkligen en riktig parfym av pappa. Den hette ”Pure”. Parfymen Amor gav mig på skolavslutningen i nian hette ”Sexy Amber”.
Mellan dessa två poler står jag.
”Det enda hållbara är handlingar”, upprepade Lilly.
Vi letade fram den största pappskivan vi kunde hitta i Jerkers oordning, jag greppade pennan och skrev ”LIVSRUM” med feta svarta bokstäver över hela skylten. Lilly hjälpte till genom att rita dit små kryllande feministmärken med en bläckpenna överallt.
”Nu låser jag in mig på toa”, sa jag.
Vi tog toaletterna närmast matsalen. Våra steg var så sjukt tunga i korridoren, precis som ett tjejgäng i en Oscarsvinnande film. Vänta bara tills Bita skulle ansluta sig.
Jag hade blivit så hård på sista tiden, så hård och kärv och krävande.
Folk hade börjat samla sig i korridoren utanför. En ringlande organism som inte kan stå still till följd av naturens hårda tonårslagar. Ett eget folk, med ögon som ser alla mellanrum i existensen, det som inte pensionsåldersmänniskorna förmår att se. Lustfyllda varelser med kön som magneter dragna till varandra.
Jag kände för att knäcka Amor i filosofi.
”Och vad fan håller ni på med?” hörde jag Calle säga när Lilly klistrade den stora kartongskylten över toalettdörren med silvertejpen. Jag satt redan på toaletten med hjärtat bankande. Dörren var låst, jag ryckte en extra gång i handtaget. Började med att kissa.
”LEBENSRAUM. Vet ni inte att Adolf Hitler använde ordet LEBENSRAUM för att sprida nazistpropaganda om hur bra alla tyskar skulle få det efter judeutrotningen? De skulle få LEBENSRAUM. Livsrum.”
Bita hade kommit. Jag hörde hennes röst. ”Det kan inte stå livsrum”, sa hon.
”Varför då?”
”LEBENSRAUM. Vet ni inte att Adolf Hitler använde ordet LEBENSRAUM för att sprida nazistpropaganda om hur bra alla tyskar skulle få det efter judeutrotningen? De skulle få LEBENSRAUM. Livsrum.”
Jag kände mig plötsligt rätt så äcklig inne på toaletten. Som om jag torkat mig med LEBENSRAUM i rumpan.
”Plus, folk fattar inte ett skit.”
Jag reste mig från toalettstolen.
”Ska jag gå ut härifrån då?” frågade jag genom dörren.
”Hej älskling”, sa Bita. ”Nej, men vi kan väl hitta på nåt annat bara, en ny skylt.”
”Finns nere hos Jerker”, sa jag.
”Jag visar henne”, sa Lilly.
”Skolkar ni från livskunskapen sen?” frågade Bita.
”Som fan att vi gör”, sa jag.
En hög med piss rakt upp i halsen. En stigande allergisk chock. Det är något med luften inne på en skoltoalett som får dig att förstå exakt hur mycket du är värd. Fyrtioåtta som gillar. Instagram är ändå bara en kompensatorisk akt för att få dig att glömma hur extremt ägd av skolans toaletter du är. Men nu satt jag åtminstone härinne för en god sak.
”Det är sant, hon sitter där för att visa hur mycket svängrum hon har i livet.”
Det var Bita som pratade med Linn.
”Svängrum? Hur menar du exakt?”
”SVÄNGRUM.” Bita förtydligade med hela munnen. ”Vad är det du inte förstår?”
Jag såg framför mig hur Lilly tejpade upp skylten medan Bita skötte snacket.
”Hon har ju hela Tierp att svänga runt sin stora rumpa på.”
”Det är inte sant. Tjejer blir centimeter för centimeter beskurna på sitt livsrum.”
”LEBENSRAUM”, sa jag inifrån toaletten.
”Jag menar, livsutrymme”, sa Bita.
”Jag fattar inte vad ni snackar om.” Linn Hoffman började läsa högt från vår nya skylt.
”DITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN. SÅ HÄR MYCKET LIVSYTA HAR JANNE ATT RÖRA SIG PÅ. FÅ EN TANKESTÄLLARE GENOM ATT STICKA IN EN KRONA UNDER DÖRREN OCH SÄG ’KROSSA PATRIARKATET’. VID HUNDRA KRONOR SLÄPPS HON UT.”
Jag älskade att Linn Hoffman tog in informationen just nu.
Det pirrade i magen. Något rasslade till och vad gled in under dörren om inte en stor, blank femkrona.
Varm av Linn Hoffmans hand.
”Eh, fuck patterkatet”, sa hon.
HÄR SKA JAG SITTA OCH SKITA HELA DAGEN SOM EN ILLUSTRATION AV MITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN!!!!!!!!!!!
På något sätt blev jag lite kåt. Ibland kan det vara svårt att skilja på upprymdhet, patriarkatkrossning och ren och skär lust. Kroppslig lust. Jag satt ändå på toaletten. Jag återkom till ursprungskänslorna jag hade när jag föreställde mig aktionen: typ, HÄR SKA JAG SITTA OCH SKITA HELA DAGEN SOM EN ILLUSTRATION AV MITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN!!!!!!!!!!! LYSSNA! SKITER JAG? GÅR DET FÖR MIG? ÄR JAG LEDSEN, GRÅTER JAG? SKÄR JAG MIG I ARMARNA? DET HÄR ÄR MIN LIVSKVADRAT! HÄR LEVER JAG MITT LIV! LUKTAR DET? LUKTAR DET MENS? BLOD? BAJS? PROVA ÖPPNA DÖRREN!
Mmm. Går det för mig? Jag öppnade gylfen. Särade lite på min stora, dumma rumpa på toalettstolen. Grävde ner handen under trosorna. De svarta med vita ränder på. Ett av mina snyggaste par.
Åh. Jag kände min egen klitta mot fingret. Den behövde bli lite blöt. Jag spottade på fingret. Skulle bara känna lite. En viss sorts ångest kan bara fördrivas med kroppsliga sensationer. Och JAG uppfann inte tonårstiden. Varje mänsklig varelse måste ledsagas genom denna hotfulla labyrint av motsägelsefulla känslor och tankar inramade av livsfarlig kapitalism.
En fet jävla omöjlighet.
Jag kom att tänka på sången de ska sjunga för mig när jag är ute ur skolan, om jag lyckas norpa åt mig slutbetygen:
”Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår! … OCH den ljusnande framtid är vår!!!”
Och jag skulle sitta på ett lastbilsflak med årsringar av sorg ända ner på kinderna. Mitt i den stigande pisslukten av boskap.
I en vit klänning.
Det var verkligen inte mitt eget fel.
För varje krona som rasslade in genom dörrspringan blev jag kåtare. Om de bara kunde FATTA vad jag höll på med härinne. Power pussy!
Jag drog på kranen så att vattnet forsade.
”JANNE! JANNE!”
Någon bultade på dörren.
”Vi går på lektion!”
Jag slet upp handen från trosorna.
”Vadå, drar ni bara eller?” sa jag groggy.
”Vi har lektion.”
”Men vadå, det har väl jag med?”
”Inte så länge du sitter fast i livsutrymmet.”
Orka vara feminist!
”Men, jag måste väl inte sitta fast härinne?” Jag pressade munnen mot dörren, kände min andedräkt fastna i klottret.
”Om du vill ändra världen måste du det.”
Jag räknade kronorna på golvet. Sju spänn. Korridoren blev tyst, stegen försvann bort. Jag bestämde mig för att komma. Hålla på tills jag verkligen kom. Det var inte skönt längre, ändå fortsatte jag, ändå tänkte jag inte sluta förrän det kändes som om mitt långfinger och klittan blivit ett.
Att onanera utan att veta om sin olyckliga diagnos är som att ha suttit i ett rum med hörlurar utan att uppfatta att det i resten av världen har hänt en jävligt viktig grej.
”Fittan är typ som en svamp”, sms:ade jag Bita.
”Vad syftar du på?”
”Har du tänkt på det? Svampar, först är dom helt torra. Sen värmer man upp dom, då får dom en annan konsistens. De typ växer. Blir helt slemmiga.”
”Snälla, jag har lektion.”
”Vad lär du dig?”
”New York har 389 100 miljonärer.”
”Surprise.”
”24,1 procent lever i fattigdom där.”
”Shiiit.”
”4,1 procent lever i EXTREM fattigdom.”
”Vad gör vi åt det?”
”Det måste finnas ett alternativ till marknaden. Folk bor i underjorden.”
”Och jag bor på en skoltoalett.”
”Lägg av”, skrev Bita. ”Hur mkt har du fått?”
”Tjugo spänn typ. Tror Gun Hellman sköt in en tia.”
”Gött.”
”Kan du eller Lilly komma hit med femtio spänn så jag slipper sitta hela dan?”
Paus. Inget svar. Jag tyckte mig höra konturerna av Kevin Fälts ekon genom korridorerna.
Bita skrev:
”I wouldn’t know om svampar för jag känner inte så ofta på min egen fitta. Pallar inte sånt. Besides: Bengt stryper mig snart. Har inte råd att riskera min mobil för dig, Janne. Hur lovely du än är.”
Det var då jag kände den.
Vårtan.
En liten kula bara, en knöl, där långfingret stannar upp och måste känna en gång till. Jag satte huvudet mellan knäna. Tryckte till, tryckte hårt. Att onanera utan att veta om sin olyckliga diagnos är som att ha suttit i ett rum med hörlurar utan att uppfatta att det i resten av världen har hänt en jävligt viktig grej.
Janne har fått vårtor!
Gå inte in på toan, Janne har en könssjukdom!
Krigarsjäl.
Jag tryckte på den en gång till. En smärta som om någon hällde brännvin över hela blygden. Jag var andfådd och tung. Min kropp kände för att bli hämtad i taxi av någon med silkesvantar. Det här fick räcka, nu skulle jag behöva konfrontera Amor med ytterligare en grej, och det var liksom inte läge.
Ett visst mått av förtryck måste bara sväljas av kroppen, blundas och sköljas ner som en kopp vita tabletter med en kanna vatten.
Your blood just gotta swallow that shit.
Och min lilla kropp var inte ens vaccinerad än. Vaccinerad, som alla girls blir för att deras föräldrar är upplysta och engagerade, mot detta dödliga virus som kommer från folks kukar. HPV. Humant papillomvirus. Jag hade sett broschyrerna inne hos Tanja. Papillom, det låter som en fransk hundras, det låter som en festlig örtkrydda, det låter som allt utom det min hand och fitta kände nu.
En stank rann igenom mig, en känsla av en förbidrivande traktor med ett lass kobajs som ska spridas ut över fälten, a.k.a. organen i min kropp. Någon hade pissat på mig, rakt in i min fitta, och lämnat en souvenir.
PAPPA, började displayen blinka som en vilde. PAPPA, blinkade displayen igen. Jag tryckte av. Jag tryckte av. Jag tryckte av, med mitt svampiga finger. Vad hade jag gjort? Onanerat bort känslorna på en offentlig skoltoalett för att liva upp en livsnedbrytande feministaktion, jag hade trott att jag varit sann i kampen, men i själva verket hade jag bara börjat må jävligt dåligt. Jag hade, som alla gudar, fått ett trauma.
Pappa, pappa, varför har du inte vaccinerat mig?
Jag grät i armvecket. Jag tänkte på Bita, på fina, fantastiska Bita, som respekterade sig själv så pass mycket att hon ägde skiten ur varje lektion, aldrig pullade sig själv och dessutom valde ut vilka killar hon ville ligga med som om hon var prinsen i The Bachelor.
Jag kände mig som en låtlista i offline-läge.
Som en hundra år gammal person på en morfinspruta.
Mina höfter knakade när jag tog mig upp. Benen darrade. Jag lät vattnet forsa över händerna, ända upp på armarna, gned in tvål tre gånger. Torkpappret var slut. Min hundra år gamla spegelbild signalerade: Janne Lerngren. Nu finns det bara ett val kvar. LEBENSRAUM eller inte. Du måste in i getingboet.
Fortsättning följer…
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Digitala nyheter varje vecka
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
❤️ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad.
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
