Sommarföljetongen: Gudarna – del 11

DET ELFTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Hur hårt är allt?

När man är sexton år, ska man behöva känna sig som sjuttiofem?

Jag låg nerbäddad under tre täcken i sängen. På benen hade jag leggings. På händerna pappas läderhandskar. Fråga mig inte varför. Någon form av pansar behöver man.

Dessutom är han min pappa.

Jag kände bara hat, hat, hat mot min mamma.

Julia Lerngren, a.k.a. Niclas nya lover/mistress.

Om hon bara inte berättat hade det aldrig hänt.

Något rörde vid dörren. Det var pappa. Han stod i sin Gävle­-tröja och såg rufsigt förvånad ut. Liksom mild.

Jag pillade ut öronsnäckan med handskarna.

”Janne, vill du vara med här? Jag håller på att prova ut de nya täckbyxorna.”

”Täckbyxor?”

”Vi åker på hajk med några friluftsintresserade i Amors klass.”

”Skämtar du?”

Pappa såg på mig.

”Nej. Skojar du med mina handskar? Man skulle kunna fråga sig varför du har mina handskar på dig i sängen.”

”Det är så freaking kallt i hela lägenheten.”

Pappa höll sig från tillsägelser. Han hasade iväg till ett stort paket ute på vardagsrumsgolvet. Drog ur ett par enorma, svarta täckbyxor. Han höll nästan på att tappa balansen när de träddes på.

Det kändes ruggigt i hela mig.

”Vad menar du med hajk? Vilka ska du åka med?”

”Jennie, Jossan, Malva och Isabelle.”

Namnen prickade mig som hårda isbitar i hjärtat.

Jaså dom.

Nu fattade jag att Amor menade allvar med allt. Han skulle verkligen ändra på hela världshistorien.

”De passar ju jättebra.” Pappa såg ovanligt odräglig ut i de stora täckbyxorna. Som en smal pinne invirad i en skumgummimadrass.

”Vi åker i månadsskiftet. Om kylan är kvar då.”

”Ursäkta, men jag måste verkligen lyssna på Morrissey.”
Var det Tierp som hade skadat honom? Jag har läst någonstans att gifta par som flyttar till förorten, villakvarteret eller den lilla småstaden blir isolerade, så isolerade att någon till slut blir galen. Något litet svagt hjärta kokar alltid över.
Tretton minusgrader i mars. Året var verkligen förskjutet, numera var hösten sommar och våren en enda lång vinter. Jag drog ner persiennerna och skruvade upp elementet. Pappas handskar var inkompatibla med tangentbordet, de fick åka av.

”Catharina Blomsteräng Swärdh”, stod det i mejlkorgen.

Hej Bita och Jane.

”Hej”, sa jag högt för mig själv.

Välkomna till ett möte på mitt rum imorgon klockan 8.00. Jag vill följa upp samtalet vi hade i början av månaden. Daniel A kommer att vara med. Lilly håller vi utanför det här.”

”Du fucking skämtar”, sa jag och höjde volymen på datorn. Åtta på morgonen. Morrissey skulle komma och överrösta allt.

Varför kände jag mig alltid som peaken i en världsomstörtande låt?

Som fyllan i en ölburk?

Som det skönaste ögonblicket i en orgasm?

Hur är det ens möjligt att så sublima individer som vi lever och rör oss i samma värld som vuxna täckbyxgubbar och skräcködlerektorer? Så tänkte jag.

Sedan la jag mig på sängen och tänkte på pappa igen. Tierp. Var det Tierp som hade skadat honom? Jag har läst någonstans att gifta par som flyttar till förorten, villakvarteret eller den lilla småstaden blir isolerade, så isolerade att någon till slut blir galen. Något litet svagt hjärta kokar alltid över.

Jag gick ut till pappa igen.

”Pappa, jag kan följa med dig på hajken”, sa jag ömt.

Han stod i sina varma täckbyxor och klickade fram berättelser om sporten på text-tv.

”Vad trevligt, Janne. Vi får se hur det blir.”

Jag la mig ner i den slitna Klippan-soffan. Pappa bytte solidariskt tevekanal till något där folk skrattade och grät. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag inte se att min pappa skulle kunna slå en enda människa.

Men vad visste jag om kärleken.

”Du har rätt, det är förjävligt kallt hemma hos oss”, sa pappa och slängde en fleecefilt över min kropp.
Fem minuter senare stod jag framför Bitas hus. Klockan var halv elva och det var tisdag. Ändå måste man ibland. Stå barskrapad med sorgen upp i röven och bulta med ett slitet hjärta.
Det behövdes lite detektivarbete. Det var en köttmarknad därute. Natten skulle bli seg och hård som kola, hårdare än allt, och jag skulle som vanligt ligga hemma och förbereda mig för att dö. Pappa hustrumisshandlare, mamma polygam. Failade lilla barn. Pappa hade somnat på andra sidan av soffan, munnen var öppen på vid gavel, som om någon hade krokat dit en mun, och ur det oändliga gapet kom nu ett oregelbundet, rosslande ljud. Jag reste mig upproriskt från filten.

Jane, Jane, kom ihåg att du heter Jane. Kom ihåg att ditt namn glittrar som ett pärlhalsband i natten.

Fem minuter senare stod jag framför Bitas hus. Klockan var halv elva och det var tisdag. Ändå måste man ibland. Stå barskrapad med sorgen upp i röven och bulta med ett slitet hjärta. Och säga: snälla, kan jag få prata med min vän? Bara en pytteliten stund?

De hade folk hemma. Fariba såg besvärad men glad ut. Röster, matlukt, allmän förvirring. Det var ett helt sällskap i hallen som skulle hem.

”Bita, joonam, kommer du och tar emot besöket?”

Fariba vinkade in mig från trappan flera gånger. Liksom: in med dig, in med dig. Jag hamnade mitt i en konversation medan vännerna tog på sig halsdukarna och kapporna och samtidigt hälsade på mig.

”Nej, nej, nej”, förklarade Mahmoud. ”Faktiskt, Bita är kemist. Hon kommer att vinna Nobel Prize.”

Fariba backade upp.

”Bita har vunnit stipendium. Bästa unga kemist.” Den mörkhåriga damen som Fariba hjälpte på med kappan log imponerat. Fariba nickade stolt. Bita for förbi allihop, kom som ett skott rakt i min famn.

”Det var Daniel Abdollah som vann priset”, sa hon. ”Bästa unga företagare.” Fariba såg ut som om hon inte förstod. ”Hallå, jag fick liksom bara A på provet. Och hedersomnämnande i skolans kemiklubb.”

”Du ser”, sa Fariba till kvinnan hon hade en grej med. ”Och på alla proven högsta betyg.”

Mahmoud dunkade Bita i ryggen.

”Nobel Peace Prize. She is a God, ser du?” sa han till sin manlige vän och lyfte upp Bita mot taket. ”Väger inte ett gram. Faktiskt, jag ska mata dig med ghormeh sabzi tills du spricker.”

Bita sprattlade med benen.

”Gorby’s pizza?” försökte jag.

Hela sällskapet skrattade åt mig.

”Han menar örtgryta”, sa Bita. ”Persian speciality.”

”Har du inte smakat?” sa Fariba. ”Kom, kom, Janne, du måste smaka.” Bitas mamma for in i köket och lyfte på ett lock. ”Och jag har även salade olivie. Potatis, majonnäs, ägg. Är du hungrig?”

Fariba hade redan börjat hälla upp på ett fat.

”Hallå, vi ska liksom power-walka”, invände Bita.

”Min Gud du kommer dissapear like ett snöre i min hand”, sa Mahmoud som kindpussat bort alla gästerna i hallen, och gestikulerade något försvinnande med handen. Han öppnade dörren ut till mörkret och föste ut oss så kärleksfullt som bara en riktig pappa kan göra.
Vad gör man med en pappa som kastar skridskor? Som håller på med våld? Det brände i halsen.
Jag fattade inte att detta sällskap av välartade, nära vänner till Bitas familj härbärgerades av själva Tierp.

”Var bor de liksom?” frågade jag.

”Några i Vendel, de kör bil, en familj på Rådhusallén, några nära dig.”

”Jag har aldrig sett dom förut.”

Sällskapet försvann runt hörnet när vi kom upp på trottoaren. Det hördes skratt.

”Hur är det, baby?”

Bitas örhängen var två monsterstora, tjocka silverringar, de trycktes in i örat när jag kramade henne i armkroken. Ibland kom man för nära Bita.

”Aj”, sa hon.

”Förlåt.”

Vi gick tysta.

”Kan vi inte bara lyssna på musik?” sa jag.

”Okej.”

Jag vet inte varför jag hade så svårt att prata. Det var bara det att en brant störtade inom mig. Ett gluphål av schweiziska alper. Jag förberedde mig inför jordens ensammaste uppgift: klara av att åka nerför alperna utan förkunskaper, med risk att rulla igång världshistoriens största lavin. Vad gör man med en pappa som kastar skridskor? Som håller på med våld? Det brände i halsen. Bita krokade fast en trösterik hörselsnäcka i mitt öra. Drog på musik utan en tanke på volymen.

”Oj, sorry.”

Hon sänkte. Som vanligt någon typ av r’n’b jag inte kände till. Jag som hade behövt lyssna på Morrissey, på Glasvegas, på Moto Boy, på någon form av sinnessjuk melankoli som kunde fånga mitt skandinaviska vansinnes­vemod bättre än jag själv.

Det gick inte att hejda, gråten fanns i munnen, jag behövde bara försöka säga något för att den skulle rassla till och få hela min kropp att böja sig i en krum, skoliosliknande position. Det kändes som om jag behövde en rullstol.

Det var Bitas närhet, det var hennes lukt, det var hennes föräldrar, det var hennes hedersomnämnande från skolans kemiklubb, det var mina tunga Doctor Martens som jag inte ens visste vad de gjorde på min kropp, vad är jag för liten person att ha så mycket attityd på fötterna, vad är jag för liten person att ha så mycket sorg inom mig, vad är jag för liten person att ligga med idioter som ger mig vårtor och tror att det är skoj, vad är jag för idiotperson att sakna all den värme jag behöver nu.

Jag, som borde ha ett så jävla bra liv!!!

Jag kröp ihop mot asfalten och hulkade. Bita kramade mig med all den soul-mate-ness hon har.

”Min super-duper-mega-gud”, sa hon och strök mitt hår.

I nästa bok gifter jag mig med henne, jag svär.

Hon höll om mig, kanske tyckte hon att jag grät för högt, tänk om det skulle höras ända in till radhuset, om Fariba och Mahmoud skulle ringa polisen, tänk om någon skulle klassa mig som alkoholistbarn.

Bita liksom kände mig.

”Tänk inte för mycket på dom andra nu. Gråt. Jag håller dig.”

En lång sträng av snörvel gungade från min hand. Jag snorade in resten. Pappa. Det var hans eget fel. Genom hela skilsmässan hade jag varit lojal, visserligen hatat honom men ändå, alltid varit lojal, alltid på hans sida, jävla mamma som lämnat oss, så tänkte jag. Och så var det hela tiden hans eget fel.

Mina ögon mötte för första gången Bitas. De var stora, mörkt gröna och undrande. Vi började gå. Någon med en pudel kom gående, sa ”hej”.

”Hej”, sa vi.

Stjärnorna glödde på den svarta Tierphimlen.

Vi gick på gångstigen förbi lekplatsen, ålderdomshemmet och allmänningen.

”Jag träffade mamma”, sa jag.

”Oh, shit”, sa Bita. ”Jag som trodde det handlade om Amor eller Abdollah.”

”Varför dom?”sa jag.

”För du verkar hålla på med dom en del, vad vet jag.”

Jag klarnade från gråten.

”Vadå hålla på?”

”Glöm det”, sa Bita ångerfullt. ”Snälla berätta.”

”Okej, men vadå hålla på.”

”Heder, Janne, GLÖM.”

Jag skakade av mig känslan av upprördhet för minsta grej.

”Mamma. Hon sa en sak. Hon berättade om pappa. I våras, innan dom skildes. Att han smockade henne med en skridsko. Eller fan, två jävla hockeyrör.”

Gråten liksom gled ur munnen med ordet ”hockeyrör”. Nu grät jag vidöppet.

”Ouch. Det sved”, sa Bita.

Hon försökte trösta mig med blicken. Det jag hade berättat rumlade runt mellan oss som en sällsynt sjövattenspärla, den hade gröpts ut från min mun, från mitt inre, och något hade släppt. Nu visste vi bara inte vad vi skulle göra med den.

”Misshandel?” sa Bita. Hon fick det där småleendet på läpparna som man får när man måste hantera något svårt men inte klarar det.

”Hon blödde från käken och fick gå till sjukhuset.”

Bita kramade mig.

”Jävla Kent Lerngren, jävla Kent Lerngren, jävla Kent Lerngren.”

Jag grät in i hennes axel. Snörvlade.

”Snälla, säg inte så.”

Utan att märka det hade vi gått rätt långt. En liten gångstig kan inte fortsätta i evigheter inom en upplyst sfär. Förr eller senare leder den in i ovissheten. Ett totalt jävla mörker. En liten gnista av pappakärlek som plötsligt ändrar betydelse. Oroshärdarna som sitter i ryggraden, som påminner dig om att du på en offentlig cykelväg tillhör praktiskt taget vem som helst.

Bita hade panikslaget gripit tag i min ärm.

”Janne, det är nån som cyklar bakom oss.”

Hennes sneakers floppade mot asfalten, lätet upphörde och vi stod stilla. En sådan där cyklist, i gröna cykelbyxor och glas­ögon som ett cyklop, med den sammantagna uppenbarelsen av en groda.

Eller en rymdvarelse.

Eller en våldtäktsman.

Amor sa till mig en gång: ”men hallå, tjejer VILL väl bli våldtagna? Kan du inte bara erkänna det? Ni låtsas som att ni är offer!” Och jag hade knuffat honom ner från en­hjulingen då.

Var jag också våldsam?

Son of a bitch?

Eller snarare: daughter of a slaughter?

Cyklisten passerade oss. Jag råkade se in i hans ansikte, det var fail, man ska aldrig se in i sin mördares ansikte, men samtidigt MÅSTE man memorera hur han ser ut om han skulle visa sig vara våldtäktsman och man ska anmäla honom sedan.

Den gröna lilla rumpan guppade över sadeln.

”SPRING!” väste Bita i mitt öra. Och fy fan vad vi sprang. Vi sprang tillbaka, rätt in i skogen, så snabbt att Bitas lössläppta stil började glappa mot marken, hennes öppna täckjacka fladdrade in i mig. Jag vände om och såg tillbaka. Problemet var bara att den lille cyklisten också snurrade runt med sin cykel ett varv.

Han tänkte köra efter oss.
Vi flöt förbi Tierps bajsbruna kommunhus, Biblioteket, Arbetarbladets redaktion, Hotell Gästas och Bennys fula Grill med de bästa hamburgarna i hela landet. Bara en sopsamlare gled runt i snöslemmet med sin svarta säck.
Bita höll två pekfingrar mot min pulsåder på halsen. Jag låg uppenbarligen på marken. Runt omkring oss svävade en stor hydda av naturens eget bråte. Jag kände mig som ett vildsvin. Jag längtade efter Amor. Jag längtade efter något som inte var under min egen värdighet.

Ligga under en hopfallen gran längs skogskanten i Tierps södra delar, en tisdagskväll klockan 23.

Toppa sin egen maxpuls gånger tjugo.

Jag hade blodsmak i halsen.

”Du måste ta djupa andetag”, sa Bita. ”Här, håll min hand.”

Vi låg där och höll varandra i handen. Luften var som att bita i is. Jag fyllde lungorna med det kalla. Cyklisten hade förlorat mot oss.

Vad hade vi vunnit?

”Jag hatar att man måste vara rädd”, sa jag. ”Jag har liksom en jävla pinne i röven.”

”Lär dig att hantera det. Du kommer få gå runt med den där pinnen i minst tjugo år till.”

”Vad händer sen?”

”Då blir du mogen nog att stanna inne på kvällarna.”

Jag skrattade svagt.

Bita fick upp en pinne för att illustrera pinnen i röven. Hon synade den som en sällsynt diamant. Hennes svarta hår glittrade i nattskenet. Vi tänkte båda på middagen hos Fariba och Mahmoud, på värmeljusen, på sorlet och skratten, på lukten som stigit från Faribas stora gryta på bordet, ghormeh sabzi och ris. Att leva ett fredat liv.

”Var är vi någonstans?” sa jag.

”Kusten är i alla fall klar”, sa Bita. ”Vi går och kollar.”

Daniel Abdollahs pizzaförort, hur ofta hade jag närmat mig den? En gång när jag rastade grannens tax och fick följa den sabla taxen efter ett spår? När vi tvingades dit för att suga ut Lilly ur misshandelssoppan? VAD FAN HÄNDER? VAD FACKIN HÄNDER OSS? JAG LIKSOM ARTIKULERADE DETTA TILL BITA: VAD HÅLLER VÄRLDEN PÅ MED FÖR NEDBRYTNINGSPROCESSER AV OSS? Du bor i en håla. Du har dina rutter. Du vet exakt var du får röra dig, vilka livsramar som innehåller dig. Vilka människor du stöter på var. Nu stod vi här. ”Höghusen” med fyra jävla våningar.

Forget your dad, he’s gone, he’s gone, he’s gone”, sjöng Bita och krokade fast en snäcka i örat igen.

Det var släckt i alla fönster förutom i Daniel As.

”Janne, vi har guldläge nu. Vi måste kolla in i lägenheten.”

Melodin pumpade in i min hjärna och gjorde mig hög på kampen.

Glöm din farsa, glöm din farsa, glöm din farsa!

”Vi måste kolla vad i helvete det är han håller på med i den där jävla lägenheten”, halvskrek jag på grund av hörlurar i öronen.

Bita skrattade.

”Bra, Janne, det är så det ska låta. Kan du fasadklättring?”

”Driver du”, sa jag. ”Aldrig att vi klättrar upp.”

”Du vet att jag gör det”, sa Bita.

”Men Fariba och Mahmoud?”

”De håller mig inte hårt, Janne. De tvingar på mig mat och sjukt höga prestationskrav. Det är deras snara om mig. Annars är jag fri.”

Jag såg på henne med den stinna avundsblicken.

Men vi behövde inte klättra upp.

”Stanna!” sa Bita. ”Säg jag SVÄR vem du ser därinne!”

I Daniel Abdollahs rum.

Det var komiskt. Daniel höll till och med i en pizza­kartong. Han tuggade och pratade med någon. Stjärnorna glödde på natthimlen över låghusets platta tak. Vi klättrade upp på ett cykelställ och stödde oss på en lyktstolpe. Din farsa är borta, din farsa är borta, du gör detta och din farsa är borta.

För första gången fri.

”Ser du vem det är?” sa Bita.

Och jag såg.

Amors lilla randiga konstnärsarm, jag följde blicken upp längs hans bringa, torson jag hade sugit på, bröstvårtorna jag hade haft i min mun. Sexton år av saknad efter en riktig man. Såg det lockiga, oemotståndliga håret.

Oskyldighetshåret.

Amor hade kallat mig för ”hora” en gång när vi låg. Jag tyckte det var gulligt. Nu ville jag bara strypa vartenda minne som dök upp.

Bita nickade och såg på mig.

”Nu vet vi att det är dom två, va?”

”Ja, men typ”, sa jag, med de oroliga tomflaskorna kvar i magen. Bita lyssnade inte på det. ”FORGET YOUR MAN, HE’S GONE, HE’S GONE, HE’S GONE”, halvskrek hon med låtsasmicken i handen. ”Fan vad skönt att ha fått veta sanningen om någon. Just Amor också! The sär from the cirkus!”

Jag sträckte mig upp för att låtsas vilja se bättre.

”Vilken jävla business dom har därinne”, sa Bita tvär­säkert. ”Pizza och porr. Fy fan, jag kräks i munnen.”

Alla glasskärvor sprack i tusen bitar i mig på samma gång.

”Okej, jag fattar nu”, tog jag sats. ”Vilken lowlife han är, min Amor.”

”Hur känns det nu?”

De skrattade därinne. Tittade på datorn.

”Det var väl kul medan det varade”, sa jag. ”Medan jag kunde låtsas att jag höll på med kärlek.”

”Naaaaw. Känns det jobbigt?”

”Inte så”, ljög jag.

”Kan du ringa honom?” frågade Bita. ”Se vad som händer?”

AMOR, tryckte jag darrigt in på telefonen. Jag såg genom fönstret: Amor som plockar upp sin mobil. Inget svar.

En ensam blå bil gled fram med ett riv genom Tierp­natten. Det var Mahmoud, han vevade ner rutan och vinkade in oss med en iver som om vi bodde i Baltimore och polisen var efter honom.

”Fort in, mina flickor. Fort in! Vad gör på gatan så sent? Faktiskt, vi blivit mycket oroliga. Jag har kört runt i hela stan!”

Vi guppade runt i baksätet och det kändes som om jag hade förstått något väsentligt om världen. Det var helt okej att kalla Tierp för stad.

Det luktade varmt i bilen.

”Får jag sova hos er?” frågade jag blygt.

”Självklart, azizam. Vår hem är din hem. Bitas vänner är som våra egna barnen”, skrattade Mahmoud och slog ut med handen. ”Här kan du inte stanna!”

Han hade rätt. Vi flöt förbi Tierps bajsbruna kommunhus, Biblioteket, Arbetarbladets redaktion, Hotell Gästas och Bennys fula Grill med de bästa hamburgarna i hela landet. Bara en sopsamlare gled runt i snöslemmet med sin svarta säck.

”Skojar du”, gäspade Bita. ”Mina föräldrar vill typ adoptera dig.”

Fortsättning följer…

Publicerad
4 days sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner. Foto: Erik Nylander/TT

Ålderskontroller skyddar inte barn, de övervakar dem

Att söka enkla lösningar på komplexa problem kan vara frestande för politiker som vill plocka poäng och visa att ”man gör något”.

Men att ta långtgående beslut om tillgång till information och teknik baserad på magkänsla skapar inte en bra grund ett fortsatt fritt och öppet internet med jämlik tillgång till information och teknik, skriver debattörerna Jonathan Lange och Samuel Skånberg från Kamratdataföreningen Konstellationen.

Big tech-bolagens plattformar, som Facebook, Tiktok, Snapchat, X, är utformade för att hålla användaren kvar på plattformen för att kunna visa mer reklam. Algoritmer utvecklas och finjusteras för detta enda syfte, även om effekten blir att polariserande, extremt och skadligt innehåll premieras.

Att unga tjejer utsätts för en ständig ström av uppmaningar att de måste sminka sig för att bli snyggare och får sämre självkänsla bryr sig big tech-bolagen inte sig om. Att unga killar får lära sig av sina manliga influerare att de bara ska bry sig om sig själva och att visa sårbarhet är svaghet är inget som tas i beaktning när algoritmerna finjusteras för vinstmaximering.

Lösningen som politikerna har erbjudit har varit ovanligt simpel och kortsiktig: förbud på allt som har problem i stället för att försöka lösa problemen i grunden. Socialdemokraterna gick ut tidigt med att vilja införa åldersgräns och id-krav på sociala medier. Även högern springer efter. Nu går Kristdemokraterna steget längre. Socialminister Jakob Forssmed (KD) ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner.

Få politiker utmanar big tech-bolagen

Men sociala medier och teknik måste inte skapa polarisering och driva unga till skadligt innehåll. Forskare har visat att testanvändare upplevde mindre polarisering bara genom att ändra ordning på de poster användarna såg i sitt flöde. Men att göra detta ligger inte nödvändigtvis i big tech-bolagens intresse. Dessvärre vill få politiker utmana makten hos big tech-bolagen genom att förbjuda företagen att utveckla algoritmer som skapar problem för unga. I stället förbjuder politikerna barnen att använda plattformarna.

Samuel Skånberg är ordförande i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det behövs ett öppet och kritiskt samtal om våra liv på internet. Ålderskontroller och förbud är dock inget fungerande och enkelt svar. Försöken att införa ålderskontroller i Australien och Storbritannien visar hur svårt det är att bygga system som både skyddar användarnas integritet och nekar barn tillgång till digitala tjänster.

Tjänster för åldersverifiering har hackats och användares personliga uppgifter har läckt och gjort dem sårbara. I Kalifornien har en ny lag klubbats som kräver att ett operativsystem ska kunna veta åldern på användaren. Electronic Frontier Foundation, EFF, har varnat för ökad och godtycklig censur och hur det riskerar att drabba utvecklare av öppen källkod.

Integritet på nätet är nödvändigt

Det offentliga samtalet så här långt väcker mer frågor än svar.

Vad definieras som en smartphone? Vad har jag för juridiskt ansvar om barnen använder min telefon? Vart går gränsen för vad som räknas som ett socialt medium? Ska Spejset, Kamratdataföreningen Konstellationens väl modererade lilla instans av Mastodon regleras likadant som Metas sönderförskitligade plattformar? Eller appen X, där Jacob Forssmed har ett konto och där även ministrar exponeras för skadligt och olämpligt innehåll? När blir en gruppchatt ett socialt medium? Ska unga kunna skicka privata sms eller ska hela deras digitala liv övervakas?

Jonathan Lange är kassör i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det finns en anledning till att vi har hemliga val. Barn behöver kunna läsa information från Bris eller Rfsu utan att deras föräldrar kan spåra deras online-aktivitet. Alla bör vi kunna kontakta journalister utan att skola, föräldrar eller myndigheter får kännedom om det. Integritet och anonymitet på nätet är legitima och nödvändiga medborgerliga intressen.

I stället för ogenomtänkta snabblösningar bör stat och kommuner satsa på att öka kunskapen hos medborgarna. Utbilda lärare, föräldrar och tillsätta resurser för att hjälpa trygga vuxna att vägleda barns användning av digital teknik.

Rusta barnen för framtiden

Förr eller senare kommer alla barn att behöva möta vuxenvärlden fullt ut. I stället för att förse dem med skygglappar behöver vi rusta dem för att förstå och navigera i en tillvaro som kan vara både komplex och obehaglig.

Se till att ge barn verktygen för att göra det i stället för att införa ogenomtänkta förbud och begränsningar som i förlängningen riskerar att beröva oss vinsterna med ett demokratiskt och öppet samhälle.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad