Del 4: Vattendragen mellan frihet och slaveri

Delar av det fante-talande akanfolket bosatte sig förmodligen redan under 1200-talet i området kring Cape Coast vid Guineabukten i dagens Ghana. [1] Denna del av Afrika hade redan sett imponerande imperier och en uppsjö kungadömen komma och gå. Det låg guld i marken, en metall som hade blivit till en form av universell ekvivalens som till skillnad från seder, språk och övertygelser kunde översättas i det evinnerliga utan att förlora sitt värde. Men det var en universalitet som politiska makter med allt större internationella pretentioner ville dominera för högst singulära och självkära ändamål. Först hade den muslimska expansionen över Nordafrika och medelhavsområdet på 600- och 700-talen inlemmat det västafrikanska guldet i arabvärldens ekonomiska nätverk. Det medeltida kristna Europa låg till en början längre bort och handelsmännen från kristna europeiska länder måste använda muslimska mellanhänder för att nå Västafrikas rikedomar. Det muslimska väldets tillbakagång, främst på den iberiska halvön under högmedeltiden i kampen mot kristna kungadömen, ledde dock till en förändrad handels situation. Under 1400-talet började skepp från det kristna Europa dyka upp i Guineabukten. Européerna må ha varit storögda i mötet med denna ”nya” värld, men för akanfolket var det inte mer dramatiskt än ankomsten av ytterligare en grupp att göra affärer med.

Portugiserna var de första att ge sig ut på den stora europeiska guldjakten som inledde kontinentens koloniala era.

Portugiserna var de första att ge sig ut på den stora europeiska guldjakten som inledde kontinentens koloniala era. Vid sidan av guld handlades det också med människor. Slaveriet hade varit en politisk, social och ekonomisk verklighet redan i den antika och medeltida europeiska ekonomin. Fattiga tvingades i slaveri för sina skulder, liksom krigsfångar eller andra i utkanterna av samhällssystemen. Efter konflikterna mellan kristna och muslimska intressen på den iberiska halvön började urvalsprincipen att radikaliseras och få en klarare etnisk och religiös kontur i den kristna världen. Snarare än att specificera undantagen vilket gjorde det möjligt att förslava utländska och inhemska fiender, definierades nu alltmer fienden genom en negation, det vill säga de icke-kristna. Det var som om dessa endast hade rättig heter till låns i många kristnas händer och ögon. Den portugisiska kungen Alfons V gavs i en kungörelse av påven Nicolaus V 1452, Dum diversas, rätten att ”för evigt förslava” icke-kristna. Det mänskliga värdet för icke-kristna i ett sådant system kunde potentiellt bli ekonomiskt, men det var inte den muslimska världen, ursäkten för den påvliga bullans uppkomst, som främst fick lida konsekvensera av den, utan folken i Västafrika.

De europeiska kolonisatörerna grundade små handelsstationer där guld och andra råvaror, samt mänskliga liv, bytte ägare. Fram till slutet av 1800-talet höll sig européerna för det mesta vid de afrikanska kusterna och var en av många intressenter, även om de sakta men säkert började dominera alltfler områden. Vid kusterna skedde vid sidan av kommersiella utbyten också ett livligt möte mellan kulturer. Vid Guineabuktens stränder kom européerna i kontakt med folk som inte delade deras beröringsskräck när det gällde vatten, likt akanfolket. Européerna förundrades inte bara över hur väl västafrikanerna simmade utan också över att de använde en i Europa helt okänd simstil.

Nederländska fartyg skulle snart dyka upp i kartans alla hörn och kasta ankar utanför inbjudande kuster.

En av de som skulle återvända till Europa med historier om simmande afrikaner var Pieter de Marees som år 1600 lämnat Nederländerna. För hans hemland var detta början på en kolonial storhetstid. Det var inte länge sedan Nederländerna med engelsk och fransk hjälp vunnit friheten från det spanska imperiets styre. Nu gjorde Nederländerna sig också fria från mellanhänderna på den iberiska halvön precis som när Spanien och Portugal befriat sig från ett arabiskt led mellan dem och Afrika. Skepp från den unga republiken började segla till Afrika för att handla med socker och ädelmetaller, främst guld. Andra skepp tog sig över Atlanten till slavekonomierna i Västindien. Vissa vågade sig ännu längre. Cornelis de Houtman hade anfört en expedition med skeppen Amsterdam, Hollandia, Mauritius och Duyfken som 1595 seglat runt Afrika och nått ända till Sydostasien. Vägen till öst öppnades. Nederländska fartyg skulle snart dyka upp i kartans alla hörn och kasta ankar utanför inbjudande kuster. Kolonier erövrades och rikedomar fraktades hem till republikens växande, och alltmer välmående, städer, som Delft, Haag, Leiden, och kronan på verket: Amsterdam.

Portugiserna hade 1482 byggt fortet Elmina på Guldkusten, den första permanenta portugisiska handelsstationen utanför Nordafrika. Karta över Elmina av Johannes Vingboons från 1665.
Portugiserna hade 1482 byggt fortet Elmina på Guldkusten, den första permanenta portugisiska handelsstationen utanför Nordafrika. Karta över Elmina av Johannes Vingboons från 1665. Foto: Wikimedia Commons

Akanfolket vid Guineakusten var som sagt bekanta med europeiska besökare när skeppen från Nederländerna anlände för sin del av den koloniala kakan. Portugiserna hade 1482 byggt fortet Elmina på Guldkusten vilket var den första permanenta portugisiska handelsstationen utanför Nordafrika. Fortet, som fortfarande existerar, är den äldsta europeiska byggnaden söder om Sahara. Elmina skulle bli en viktig länk i den slavhandel som växte i betydelse efter den spanska och portugisiska kolonisationen av Västindien och Central- och Sydamerika. Kolonialismen var lukrativ, och nordeuropeiska entreprenörer sökte samma biljett till rikedom. Män som Pieter de Marees lättade ankar från kylslagna hamnar med en svårbotlig optimism och självsäkerhet uppbackade av ett samhällssystem som dominerades av handelskammare, vetenskapsmän och ivriga politiker. De kom från England, Frankrike, Nederländerna, Sverige och hertigdömet Kurland i dagens Lettland. Att Nederländerna bara en generation efter de Marees besök erövrade Elmina från Portugal [2] var ett tecken på att den koloniala makten successivt höll på att förflyttas från Europas södra till dess norra del.

Nederländernas fortsatta expansion i Afrika fick förmodligen näring av de Marees noggranna reseskildring Beskrivning och historisk redogörelse av guldkungariket av Guinea. En illustrerad utgåva publicerades 1602 i Amsterdam av bokhandlaren Cornelis Claesz och fick snabbt stor spridning, även utanför republikens gränser tack vare översättningar. [3] De Marees sätt att närma sig sitt ämne visade att den nya tidens nyfikenhet och outtröttliga sinne för detaljer var helt och hållet farmakologiskt: det vill säga att det kunde användas för terapeutiska, mer ”upplysta”, ändamål lika väl som för att framställa det koloniala giftet. Guldkustens invånare och seder studerades noggrant. Även deras kroppstekniker kommenterades. De Marees la märke till att de flesta västafrikaner kunde simma, kvinnor som män. De lärde sig konsten som barn. Han fortsätter med att nyktert notera att de simmade, och dök, mycket bättre än folk i Nederländerna. Han hade också fått höra, säkert av de portugisiska handelsmännen, att kunskapen kunde förvandlas till en ekonomisk tillgång då svarta slavar redan användes i de europeiska kolonierna i Västindien för att dyka efter pärlor.

Även portugisiska slavjägare hade lagt märke till detta när deras tilltänkta offer räddade sig genom att dyka ner i vattnet. [4] Ur slavhandlarnas perspektiv var simkunskaperna något som ökade varans pris, så länge den inte flydde förstås. Profitmotiv och etnografisk upptäckarlusta blandades i de koloniala kontakt zonerna. Den franske slavhandlaren Jean Barbot, född 1655, var ännu en av dem som lade märke till att akanfolket vid Elmina inte bara simmade bättre än européerna, utan också med en annan teknik. De förde fram en hand framför den andra i en paddlande rörelse, en crawlteknik likt den nordamerikanska urbefolkningens. Både män och kvinnor uppfostrades, fortsatte Barbot, ”från en späd ålder att simma likt fiskar”. De Marees noterade också att barnen lärde sig simma runt samma tid som de lärde sig att gå. [5]

Den franske slavhandlaren Jean Barbot var en av dem som lade märke till att akanfolket vid Elmina inte bara simmade bättre än européerna, utan också med en annan teknik. Teckning utifrån Barbos beskrivning i A New General Collection of Voyages and Travels, 1745-47.
Den franske slavhandlaren Jean Barbot var en av dem som lade märke till att akanfolket vid Elmina inte bara simmade bättre än européerna, utan också med en annan teknik. Teckning utifrån Barbos beskrivning i A New General Collection of Voyages and Travels, 1745-47. Foto: University of Virginia Library

De Marees nederländska nation och dess västindiska kompani fortsatte sin koloniala expansion. Pernambuco i Brasilien föll 1630 till Nederländerna och efter detta tog landet steget in i slavhandeln med afrikaner över Atlanten. Från sitt brasilianska fäste började de attackera de portugisiska stationerna i Afrika 1637, och samma år föll Elmina i deras händer. De nederländska styrkorna använde sig i den afrikanska kampanjen av krigare från de sydamerikanska urbefolkningarna Tupí och Tapuya som bodde kring Pernambuco, [6] en inte helt ovanlig kolonial rockad i en värld som drastiskt blev mer sammanflätad i för majoriteten av de inblandade högst ofrivilliga möten.

Afrikanska slavars egna historier tecknades ofta ner under 1800-talet av de bland dem som lyckats bli fria, ofta med hjälp av vita i USA och Storbritannien som var del av den stora opinionen mot slaveriet. En av dessa var Boyrereau Brinch som föddes i Nigerdalen i dagens Mali, ett område som led svårt av slavjägarnas härjningar. [7] Mellan 1701 och 1810 var tre femtedelar av de afrikaner som blev slagna i järn och tvingade över Atlanten från Västafrika. [8] När Brinch 1758 tillfångatogs var han en ung man som inte hade någon direkt erfarenhet av den ”västerländska” världen. Men det hade hans far. Whryn Brinch var befälhavare för den lokale kungens livvakter. Tidigare det år då hans son kidnappades hade han varit en del av sin nations följe som besökte ”staden Marocko” (Marrakech) för att ge sin tribut till sultanen Mohammed III, anfader till dagens marockanska kung. När han återvände kunde han visa upp de märkliga saker han köpt vid atlantkusten: ett par pistoler tillverkade i Europa och silke från Indien. Pistolerna hade han köpt från vita människor. ”Vita människor”, frågade sonen, ”vad är de för någon typ av varelser?” ”De ser på alla sätt ut som människor, liksom vårt folk”, svarade fadern, ”förutom att de är bleka som månen”.

Måhända med ett visst mått av nostalgi beskrev Brinch för sin medförfattare, advokaten och slaverimotståndaren Benjamin Prentiss, hur hans hemlands kultur karakteriserades av ”fred, medmänsklighet och gästfrihet”. Att västvärldens kolonialsamhällen ofta stod för motsatsen fick Brinch snart erfara. Efter festligheterna som följde på det att kungen och hans män återvänt från sultanen gick Brinch med sina kamrater till Nigerfloden för att bada. I skuggan av vinblad vid stranden klädde de ivrigt av sig och dök i vattnet för att simma. De njöt, ”kungar på sina tronar kunde avundas deras lycka”, berättade Brinch. De lekte och tävlade mot varandra som barn och ungdomar gjort i alla tider och på alla platser.

När simmarna utmattade tog sig upp på flodbanken igen såg de okända män komma emot dem. Barnen skrämdes och bestämde sig för att springa tillbaka ner i vattnet, men lockades i en fälla där mellan trettio och fyrtio ”vita gamar” lyckades fånga elva av de fjorton pojkarna, bland dem Brinch. Snart fördes han ut till britternas skepp som låg för ankar på ett annat ställe i floden. Han kedjades fast i det stinkande lastutrymmet. Mardrömmen hade börjat. Brinch berättar: ”så kom det sig att jag i mitt sextonde levnadsår bars iväg från min medfödda oskuld och frihet, och välstånd, in i fångenskapen av ett kristet folk som predikar ödmjukhet, givmildhet och godhet”. Han och hans medförfattare lägger till ett passade bibelcitat från Jesus stunden efter han har korsfästs: ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra” (Luk 23:34). [9]

Engelsmän bosatte sig 1627 på Barbados, detta spöklikt öde land, offer för ett fruktansvärt folkmord.
Engelsmän bosatte sig 1627 på Barbados, detta spöklikt öde land, offer för ett fruktansvärt folkmord. Foto: PicsWalls

Brinch var en av de runt 42 000 slavar som britterna under denna period årligen forslade över Atlanten och i likhet med många av dem hamnade han på Barbados i Västindien, en första anhalt längs slaveriets Golgatavandring. Ön var ett i allra högsta grad kolonialt landskap. Spanjorerna, som besökt Barbados ett flertal gånger under början på 1500-talet, hade rövat med sig den ursprungliga befolkningen, arawak och kariber, för att arbeta som slavar på andra öar. [10] Så grundligt hade slavjägare och europiska baciller härjat på ön att den snart stod helt tom. Om det fanns några få kvar gömde de sig säkert långt från de vita männen, och lika försvunnet var arawakernas namn på ön: Ichirouganaim. Engelsmän bosatte sig 1627 i detta spöklikt öde land, offer för ett fruktansvärt folkmord. [11] Deras mål var att upprepa framgångarna med den tobaksproduktion som efter mycket om och men till slut börjat fungera i den engelska kolonin Virginia på det nordamerikanska fastlandet. Men tobaken som växte på Barbados, skulle det visa sig, smakade illa. [12] Det blev några fattiga år. Till slut fick engelsmännen inspiration från de forna nederländska kolonierna i Brasilien, som nu återerövrats av portugiserna, att istället försöka sig på sockerrör, [13] en växt som till skillnad från tobaken kom från den ”gamla världen” och hade odlats av muslimer vid Medelhavets stränder. Odlingarna skulle givetvis utföras av slavar, ofria människor som i avsaknad av urbefolkning fick importeras från fort likt Elmina på Guldkusten.

Dawson beskriver hur främst västafrikaner användes i slavekonomier för alla typer av uppgifter, inte minst för deras överlägsna färdigheter i vatten.

Från den koloniala miljön på Barbados finns också en tidig ögonvittnesskildring av en simtävling som uppmärksammats av den unge historikern Kevin Dawson från USA. 2006 publicerade Dawson en lång artikel i den akademiska tidskriften The Journal of American History om afrikanska simmare och dykare i Afrika och Västindien. Artikeln var ett led i arbetet med att förändra västs bild av afrikansk simning. Dawson beskriver hur främst västafrikaner användes i slavekonomier för alla typer av uppgifter, inte minst för deras överlägsna färdigheter i vatten. Han ville problematisera bilden om slavekonomierna som för det mesta varit en historia om fält; fält av tobak, sockerrör, indigo och ris. I själv verket låg plantagerna ofta nära vattenvägar och slavarna kom inte sällan från afrikanska områden nära vatten.

Simtävlingen på Barbados arrangerades av öns guvernör James Drax någon gång mellan 1647 och 1650. [14] Drax placerade en anka i en stor damm. Han lät kalla på några av sina bästa ”simmande Negrer” och förklarade sedan reglerna. De skulle simma efter ankan och försöka fånga den. Att dyka och anfalla underifrån var inte tillåtet. Händelsen bevittnades av Richard Ligon, en man som råkat hamna på fel sida i det engelska inbördeskrig som bröt ut mellan anhängare till kungen och parlamentet 1642. Han hade bestämt sig för att åka till Barbados för att börja om igen med ambitionen att bygga sig en ny förmögenhet. Men det gick mindre bra. Ligon var sjuk under största delen av sin vistelse, förmodligen i den epidemi av gula febern som härjade på ön. När han efter tre år återvände till hemlandet 1650 spärrades han snart in för sina skulders skull och det var i fängelset som han skrev den inflytelserika boken En sann och exakt historia om ön Barbados, som publicerades i London 1657. [15]

Det finns anledning att tro att Ligon själv var simkunnig då han med precision var förmögen att beskriva vad han såg, även de simtekniker han noterade i Drax ”tävling”. Slavarna simmade dels på det ”vanliga sättet”, på magen, som européerna, dels på rygg. Men den snabbaste stilen var enligt Ligon en variant av crawl där de slog ut med höger ben och vänster arm och sedan vände sig något för att använda vänster ben och höger arm. Vinnaren, en ung icke namngiven kvinna, hade dock inte lyssnat när Drax förklarat reglerna. Hon hade gått bort till en buske för att ta av sin underkjol innan hon snabbt tog sig ner i vattnet, dök under ytan och lyckades ta sig fram till ankan snabbare än sina medtävlare. Efter att ha greppat fågelns fötter simmade hon tillbaka under vattnet utan att någon gång ha kommit upp för att andas. Ligon var så imponerad av kvinnans teknik och uthållighet att han bad att hon skulle få behålla priset, trots regelbrottet, vilket också beviljades. [16]

Från att ha varit en oskyldig aktivitet i afrikanska vatten och en kommersiell teknik inom slavekonomin blev simningen nu, bokstavligen, ett vapen för frihet.

Hur spridda simtävlingar var i den koloniala världen är svårt att säga. Många av de självbiografiska berättelser som publicerades av de som likt Boyrereau Brinch på ett eller annat sätt lyckats bli fria innehöll episoder av simning. [17] Det var böcker skrivna i syftet att skapa opinion för abolitionsrörelsen som drev frågan om att lagstifta mot slaveri främst under 1700- och 1800-talen. Från att ha varit en oskyldig aktivitet i afrikanska vatten och en kommersiell teknik inom slavekonomin blev simningen nu, bokstavligen, ett vapen för frihet. Dock var det främst i männens berättelser som simningen mot friheten blev ett ämne. Hos de stora kvinnliga slavförfattarna, som Mary Prince, Mattie J Jackson, Lucy A Delaney, Kate Drumgoold, Annie L Burton och Harriet Ann Jacobs är det svårare att hitta referenser. Detta har förmodligen mindre att göra med en eventuell lägre grad av simkunnighet bland de kvinnliga slavarna och mer med hur även slavberättelserna könskodades när det gällde presentationen av fysisk aktivitet.

Miljoner kvinnor och män hade fraktats från Västafrika till Västindien och de syd- och nordamerikanska fastlanden som slavar. De mest vederhäftiga källorna uppskattar att runt 10 miljoner gick detta öde till mötes. På 1790-talet fanns det 4,3 miljoner människor från Afrika eller med afrikanskt påbrå i USA. Många av dessa var fortfarande slavar. Slavekonomin i USA var i huvudsak förlagd till de stora plantagerna i den södra delen av landet. I norr avvecklades slaveriet gradvis från 1777. Skiljelinjen mellan norr och syd blev Ohiofloden, gränsen mellan frihet och ofrihet för afrikan-amerikaner.

Motståndare mot slaveriet organiserade den ”underjordiska järnvägen” för att slussa slavar mot friheten i Kanada, ett land under brittisk överhöghet. Där kunde inte de sydstatliga slavägarna, till skillnad från i de norra staterna i USA, kräva tillbaka sina slavar. Enligt en sägen fick detta system av sympatisörer och säkra tillhåll sitt namn när slaven Tice Davids simmade över Ohiofloden 1831. Davids, slav i Kentucky på södra sidan floden, hade rymt från sin ägare som jagat honom med hundar. Som god simmare kastade sig Davids i floden. Ägaren försökte ta upp jakten men tappade honom ur sikte under tiden det tog att få fram en båt. Han ska ha yttrat att Davids ”måste ha tagit en underjordisk väg”. [18] Vad som hände med Davids vet vi inte, han slussades förmodligen vidare till friheten genom ett nätverk av slaverimotståndare.

Ohiofloden blev för afrikan-amerikanerna en symbol för frihet. Men för att korsa vattendraget fordrades ofta simkunnighet.
Ohiofloden blev för afrikan-amerikanerna en symbol för frihet. Men för att korsa vattendraget fordrades ofta simkunnighet. Foto: Wikimedia Commons

Ohiofloden blev för afrikan-amerikanerna, liksom floden Jordan i Bibeln, en symbol för frihet och för passagen till det ”förlovade landet” – en beteckning som förekom flitigt i den muntliga och litterära kulturen. [19] Men för att korsa vattendraget skulle en helst kunna simma. Det är oklart hur många slavar som fortfarande lärde sig kroppstekniken efter generationer i slaveri och i en period då vattenarbete som pärlfiske och vrakbärgning hade mindre ekonomisk betydelse. En av många som vittnade om det amerikanska slaveriets brutalitet var Francis Fedric, som i likhet med Tice Davids levde i Virginia. Han författade boken Slave Life in Virginia and Kentucky 1863 när han bodde i frihet i England, dit han flyttat efter att ha nått säkerhet i Kanada. Francis kunde inte simma och tillfångatogs och pryglades efter ett flyktförsök vid Ohioflodens strand. Senare lyckades han fly genom den verkliga, och landbundna, ”underjordiska järnvägen”. Intressant att notera är att Fedric skriver att han ”till skillnad från de flesta slavar” aldrig lärt sig simma, [20] vilket tyder på att det även vid denna tidpunkt fanns afrikanskamerikanska lärare i kroppstekniken.

En delvis motsägande historia från omkring samma tid finns att läsa i Solomon Northups Twelve Years a Slave från 1853. Snickaren och fiolspelaren Northup, vars historia filmatiserades av Steve McQueen 2013, föddes som en fri man i norra delarna av staten New York. När han erbjöds en kort tids välbetalt arbete vid en cirkus i huvudstaden Washington accepterade han erbjudandet. Dagen efter att han anlänt till Washington, som låg i den amerikanska södern där slaveri fortfarande var lagligt, vaknade han upp drogad och fastbunden. Han transporterades vidare till New Orleans för att bli ytterligare en kugge i den plantageekonomi där slavar inte sällan tvingades arbeta till döds. Som titeln på hans verk gör gällande dröjde det tolv år innan Northup fick se sin fru och familj igen.

En dag försökte Northups slavdrivare slå ihjäl honom med en yxa. Han lyckades värja sig från attacken, men tvingades fly ut i våtmarkerna vid plantagen nära Bayou Beouf i Louisiana. Det dröjde inte länge innan han hörde hundars skall. Slavägarna hade kamphundar som var uppfödda för ändamålet att jaga bortsprungna slavar. Northup hade visserligen förberett sig väl för denna dag. I hemlighet hade han pryglat sin ägares hundar så att de skulle vara rädda för honom och inte bita om de någon gång skickades ut på en jakt där han var villebrådet. Men när Northup vände sig om för att titta på männen på hästrygg som förföljde honom, såg han till sin förskräckelse att hans ägare hade bett om hjälp från grannplantagen som anslutit sig med sina hundar. Nu gällde det att springa med livet som insats mot det vattendrag som låg längre fram så att djuren skulle tappa spåret. [21] Det är vid denna punkt i berättelsen som Northup skriver att slavarna vid Bayou Bouef inte hade tillåtelse att lära sig simma. De kunde inte ta sig över det mest obetydliga vattendrag, ett resultat vilket också hade varit avsikten med förbudet. Om de flydde skulle de inte komma längre än till en strand där hundarna snart skulle komma ikapp. Northup hade dock i sin ungdom som fri man i staten New York övat simning i hembygdens klara vattendrag. Han hade, enligt egen utsago, blivit expert på att simma och kände sig hemma i ”det vattniga elementet”. [22] Under en tid arbetade han också som flottare. [23] Simning var en teknik från tiden som fri som nu, hoppades han, skulle hjälpa honom att återvinna denna frihet.

Till slut såg han vattnet. Han vadade ut.

Rädslan för de ursinniga hundarna fick honom att springa fortare och fortare för att till slut komma fram till floden. Att döma av hundarnas skall var de så många att de utan tvekan skulle slita honom i stycken. Han kastade sig genom en dunge med små palmträd men inte ens det intensiva prasslandet från palmbladen kunde överrösta hundarnas oväsen. De kom närmare. Till slut såg han vattnet. Han vadade ut. Först var det för grunt men snart kunde han kasta sig i och simma över strömmen till den andra stranden. Nu kunde hundarna inte längre följa hans spår.

På andra sidan vattendraget fanns ett träsk där vattnet stod så högt att det var omöjligt att springa. Northup hade redan förlorat en sko och började oroa sig för giftiga ormar, men mest för alligatorer. Det var också svårt att veta vad han egentligen sprang mot, vad det slutgiltiga målet var. De flesta vita människorna han riskerade att möta skulle spärra in honom och vänta på att hans ägare kom för att lösa ut sin ”vara”. Även om Northup kunde simma krävdes det mer än så för att ta sig till friheten. Till skillnad från Davids och Fedric befann sig Northup djupt inne i den amerikanska södern och inte i Kentucky vid Ohioflodens strand. ”Det var verkligen svårt”, skriver han, ”att avgöra vad jag hade mest anledning att frukta – hundar, alligatorer eller människor”. Northup fångades till slut in. Hans ägare och pinoande imponerades av hans uthållighet. Till en annan vit man sa han, inte utan stolthet i rösten: ”Jag har aldrig sett någon springa med sådan fart innan. Jag slår vad om hundra dollar att han slår alla niggers i Louisiana”. [24] Northup fick vänta på frihetens dag.

Under 1860-talet iordningställdes badstränder utanför de stora städerna på östkusten, även om få av de besökande kunde simma och istället förlitade sig på uppspända rep ut i vattnet.

Simkunskap var visserligen något som kunde vara till hjälp under en flykt, men sådana företag var långt mer komplicerade än att bara simma över till den andra stranden, även om den andra stranden befann sig i en stat där slaveriet var förbjudet. Också i det senare fallet var det fullt lagligt för slavägaren att komma och kräva tillbaka sin ”egendom”. Northups historia beskriver väl hur fysiska kroppstekniker inte räckte till. Samtidigt växte intresset för rekreativ simning bland landets vita befolkning så sakteliga. Under 1860-talet iordningställdes badstränder utanför de stora städerna på östkusten, även om få av de besökande kunde simma och istället förlitade sig på uppspända rep ut i vattnet. Även siminrättningar för både män och kvinnor öppnades nu. Men som priserna för daminrättningen Benton’s Warm Ocean Swimming Bath i Brooklyn från 1861 gör gällande riktade sig dessa uppenbarligen till medel- och överklassen, även den vita kvinnliga arbetarklassen exkluderades. [25] Det var en arbetarklass som de flesta av de slavar som efter det amerikanska inbördeskriget och slaveriets officiella avskaffande 1865 också skulle hamna i.

Trots de omfattande svårigheterna för afrikan-amerikaner i USA och Västindien före och efter slaveriet fanns det platser i Sydamerika där afrikanerna och deras ättlingar skulle gå mot ett än värre öde. Buenos Aires användes under lång tid av spanjorerna som en inkörsport för afrikanska slavar till den södra delen av Latinamerika. Mellan 1742 och 1810 skeppades 25 000 slavar till staden. Folkräkningen 1778 avslöjade att trettio procent av stadens befolkning härstammade från Afrika. [26] Slaveriet avskaffades 1853, men detta utgjorde på inget sätt slutet på afrikan-argentinarnas problem.

En rad sjukdomar drabbade Buenos Aires svarta befolkning hårt, speciellt en epidemi av gula febern 1871 då mer än 500 personer dog dagligen. [27] Svarta stred också i nationens arméer, i utrotningskampanjer mot urbefolkningen, även om det förmodligen är en överdrift att hävda att detta skulle ha varit huvud anledningen till att de upphörde att existera som separat etnisk grupp. Den kanske mer prosaiska sanningen var att de kvarvarande svarta fick barn och gifte sig med andra folkgrupper och uppgick i den allmänna blandningen. Urbefolkningarna, de som överlevt utrotningskampanjerna, gick ofta samma öde till mötes. I och med den moderna argentinska nationalismen utmålades landet som ”vitt”, ett ”europeiskt” land i Sydamerika med andra ord. Spåren i ansiktsdrag, sägner, språk och danser gjordes det allt för att glömma bort.

En man som såg ett multietniskt Buenos Aires i sina glansdagar var John Trudgen som föddes i Poplar i det fattiga östra London 1852. [28] Företaget som hans far arbetade på, Blythe and Co Engineers, skickade honom 1863 till deras fabrik i den argentinska huvudstaden och han tog med sig sin familj. Sonen tillbringade fem år utomlands, den största delen av tiden förmodligen i Buenos Aires, och återvände drygt sexton år gammal till London. Den elfte augusti 1873 skrev Trudgen simhistoria vid Lambeth Baths i London då han vann en tävling med en helt ny teknik. Trudgens stil, som skulle få hans namn, bestod i korthet av en typ av crawlrörelse med armarna kombinerad med en benrörelse från sidsimmet. Huvudet var hela tiden över vattenytan. Han blev snabbt den allra snabbaste simmaren i sin generation. Londonpubliken, som fördömt chippewan Weenishkaweebes uppvisning 1844, verkade nu redo för teknisk innovation.

Trudgen vann tävling efter tävling, mest på kortare distanser då hans stil verkade mer lämpad för hastighet än uthållighet. 1875 segrade han i det engelska mästerskapet på 100 yard på tiden en minut och sexton sekunder. [29] Fler och fler engelska simmare kopierade hans teknik, som skulle komma att dominera det sena artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet. Tyvärr vet vi inte mycket om Trudgen, förutom att han på något sätt verkar ha följt sin fars professionella bana. Från 1879 till hans tidiga död 1902 arbetade han på Woolwhich Arsenal i London som tillverkade ammunition för krigsmakten. [30] Han tycks utanför simningen ha haft ett vanligt liv i arbetarklassen eller den undre medelklassen.

Det finns två olika historier om hur John Trudgen lärde sig simma i Buenos Aires. Bilder ur en instruktionsbok med hans tekniker.
Det finns två olika historier om hur John Trudgen lärde sig simma i Buenos Aires. Bilder ur en instruktionsbok med hans tekniker. Foto: Wikimedia Commons

Det finns två historier om hur Trudgen lärde sig simma i Buenos Aires. Den ena gör gällande att han introducerades till konsten av ”urbefolkningen” (utan att gruppen närmare identifieras), [31] en annan att hans lärare hade varit ”kaffers”, [32] det vill säga afrikaner. Båda varianterna kan vara sanna, den argentinska urbefolkningen använde förmodligen också någon typ av crawl. Men få av dem fanns kvar i området runt Buenos Aires de år som Trudgen som tonåring lärde sig simma i stadens vattendrag eller i Rio de la Platas väldiga utlopp. Däremot fanns det en stor afrikansk-argentinsk befolkning i staden.

En mycket simintresserad man, F J Lawton, besökte 1891 den västafrikanska staden Grand-Bassam i Elfenbenskusten. Lawton var första sekreterare i West End Amateur Swimming Association, en Londonklubb som inte lägre existerar. Han berättade senare den bekanta historien om hur ”infödingarna” simmade som fiskar till skillnad från vad som var vanligt i Europa, där simkunskap fortfarande inte var speciellt normalt förekommande. Med det var inte främst detta som slog Lawton med häpnad. Han observerade att afrikanerna till sista kvinna och man hade ”anammat” Trudgenstilen. Detta faktum förbryllade Lawton: ”Jag levde i föreställningen att denna teknik hade kommit till England för inte så längre sedan och det verkar märkligt att den under generationer skulle ha använts här, på en plats som man kan säga befinner sig bortanför civilisationens gräns”. [33]

Lawton hade i själva verket sett något som förmodligen var mycket likt den scen Pieter de Marees hade observerat fyrahundra år tidigare. Det enda märkliga var den krokiga väg som en ny teknik hade färdats till England. Det var en utmaning för Lawton, som delade tidens imperialistiska syn på ”infödingar”, att dessa kunde vara mer tekniskt avancerade än det koloniala herrefolket. Engelsmännen hade, utan att de riktigt förstod det, gått i den koloniala simskolan.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

NOTER:

  1. Steven J Salm och Toyin Falola, Culture and Customs of Ghana, Greenwood Press, 2002, s 6.
  2. Elmina övertogs 1637 av Nederländerna och var en viktig handelsstation fram till 1730-talet. 1872 övertogs ägandet av Storbritannien. Gert Oostindie, ”Migrations and its legacies in the Dutch Colonial World”, i Gert Oostindie (red), Dutch Colonialism, Migration and Cultural Heritage: Past and Present, Kitlv Press, 2009, s 74.
  3. Delar kom också med i Samuel Purchas samling av reseberättelser från 1613 publicerade i England. James Kearney, The Incarnate Text: Imagining the Book in Reformation England, University of Pennsylvania Press, 2009, s 184.
  4. Kevin Dawson, ”Swimming, Surfing, and Underwater Diving in Early Modern Atlantic Africa and the African Diaspora”, i Navigating African Maritime History, Carina Ray och Jeremy Rich (red), Memorial University of Newfoundland Press, 2009, s 81.
  5. Kevin Dawson, ”Enslaved Swimmers and Divers in the Atlantic World”, The Journal of American History, March 2006, s 1335.
  6. Jack D Forbes, Africans and Native Americans: The Language of Race and the Evolution of Red-Black Peoples, University of Illinois Press, 1993, s 50.
  7. Brinch, vars slavnamn skulle bli Jeffrey Brace, tillhörde förmodligen bobofolket. Kari J Winter, ”Introduction”, i Boyrereau Brinch och Benjamin F Prentiss, The Blind African Slave: Memoirs of Boyrereau Brinch, Nicknamed Jeffrey Brace, University of Wisconsin Press, 2004, s 4.
  8. James A Rawley, London, Metropolis of the Slave Trade, University of Missouri Press, 2003, s 174.
  9. Brinch och Prentiss, The Blind African Slave, s 109–110.
  10. Bland annat i gruvdriften på Hispaniola.
  11. Ett första engelskt strandhugg hade skett 1605, men ledde inte till några bosättningar. Även den gången verkade ön öde. Sir Robert H Schomburgk, History of Barbados, Routledge, 2005 [1848], s 258.
  12. Susan Dwyer Amussen, Caribbean Exchanges: Slavery and the Transformation of English Society, 1640–1700, University of North Carolina Press, 2007, s 28–29.
  13. Sidney Wilfred Mintz, Three Ancient Colonies: Caribbean Themes and Variations, Harvard University Press, 2010, s 47.
  14. Dawson, ”Enslaved Swimmers and Divers”, s 1341.
  15. Karen Ordahl Kupperman, ”Introduction”, i Richard Ligon, A True and Exact History of the Island of Barbados, Hackett, 2011, s 11, 28.
  16. Ligon, A True and Exact History of the Island of Barbados, s 104–105. Till skillnad från många i sin samtid såg också Ligon svarta kvinnor som vackra och graciösa, vilket hans beskrivning av en kvinna på Cap Verde under utresan 1647 gör gällande. Jennifer L Morgan, ”’Some Could Suckle over Their Shoulder’, Male Travelers, Female Bodies, and the Gendering of Racial Ideology”, i Edward E Baptist och Stephanie M H Camp (red), New Studies in the History of American Slavery, University of Georgia Press, 2006, s 22.
  17. Wilma King, Stolen Childhood: Slave Youth in Nineteenth-Century America, andra upplagan, Indiana University Press, 2011, s 114.
  18. T S McMillin, The Meaning of Rivers: Flow and Reflection in American Literature, University of Iowa Press, 2011, s 139.
  19. Andrew Robert Lee Cayton, Ohio: The History of a People, Ohio State University Press, 2002, s 108.
  20. Dawson, ”Enslaved Swimmers and Divers”, s 1345.
  21. Solomon Northup, Twelve Years a Slave: Narrative of Solomon Northup, a Citizen of New-York, Kidnapped in Washington City in 1841, and Rescued in 1853, Derby och Miller (Auburn), 1853, s 133–136.
  22. Slavarna är ”not allowed to learn the art of swimming, and are incapable of crossing the most inconsiderable stream”. Ibid, s 137.
  23. David Lionel Smith, ”Solomon Northup” i Henry Louis Gates Jr och Evelyn Brooks Higginbotham (red), African American Lives, Oxford University Press, 2004, s 631–632.
  24. Northup, Twelve Years a Slave, s 150.
  25. Lisa Bier, Fighting the Current: The Rise of American Women’s Swimming, 1870–1926, McFarland, 2011, s 6–8, 11–12.
  26. Nicholas P Cushner, Jesuit Ranches and the Agrarian Development of Colonial Argentina, 1650–1767, State University of New York Press, 1983, s 103.
  27. James R Scobie, Buenos Aires: Plaza to Suburb, 1870–1910, Oxford University Press, 1974, s 122–124.
  28. Cecil M Colwin, Breakthrough Swimming, Human Kinetics, 2002, s 10.
  29. ”Trudgen, John”, International Swimming Hall of Fame, www.ishof.org/Honorees/74/74jtrudgen.html (14 oktober 2014).
  30. Thomas, Swimming, s 418.
  31. Archibald Sinclair och William Henry, Swimming, Longmans, Green och Co, 1916, s 87. Stilen gick också under namnet ”the Continent Spanish swimming”. ”Channel Swim”, The Times, 9 augusti 1950, s 5.
  32. Forbes Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques to the 1960s”, Swimming Science Bulletin, no 15, del I, http://coachsci.sdsu.edu/swim/bullets/carlhis1.htm (14 oktober 2014). Dock hävdar, vilket förmodligen är en sammanblanding, Carlile att Trudgen lärde sig simma i Sydafrika istället för Sydamerika (även om han kan ha kommit till Buenos Aires via Sydafrika).
  33. Sinclair och Henry, Swimming, s 88–89. Se också: Bob Petersen, Peter Jackson: A Biography of the Australian Heavyweight Champion, 1860–1901, McFarland, 2011, s 37.
Publicerad Uppdaterad
12 hours sedan
Dagens ETC smutskastar Greta Thunberg om Gaza
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump

ETC:s ”nyhet” om Greta är skamlöst cynisk


När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.

Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt. 

Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.

”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.

Två män och ett diplom-selfie med Greta

På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.

Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.

– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”

Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.

Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
1 week sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
3 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
3 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad