Sommarradar: Den koloniala simskolan

Del 3: Klassiskt arv, allmänmänsklig glömska

De 10 000 år gamla grottmålningarna med simmare i Wadi Sura, Egypten, upptäcktes 1933. Foto: Wikimedia Commons

Antikens europeiska simkunskaper gick efterhand förlorade. Men under tidigmoderniteten inträffade i västerlandet så ett stort skifte i synen på vatten i alla dess former. Axel Andersson berättar vidare om Den koloniala simskolan.

Hur lång tid som separerade den europeiska crawlteknikens försvinnande och utgivningen av de illustrerade böcker som skulle kunna ha motverkat att tekniken glömdes bort vet vi inte. Förmodligen inte mer än ett århundrade eller två. Kanske så lite som ett årtionde. I själva verket kan tiden mellan de två förstås som en fraktal verklighet, oändligt delbar och aldrig överbryggbar. Det skulle kunna ha rört sig om minuter eller obetydliga geografiska avstånd. Den siste europén som lärde sig crawla i en teknisk tradition som kan ha existerat i en obruten kedja sedan tidig dynastisk tid i Egypten (2900 till 2770 f Kr), dör utan att ha lärt ut sin kunskap och förmedlat tekniken. Separerad från denna figur av ett avgörande glapp sätter sig en annan europé och försöker med ord och bild, och med den nya tidens tryckkonst och vetenskapliga värderingar, föreviga vad hans kultur vet om simning.

Vem den sista simmaren var är så klart svårt att säga. En elev som aldrig blev lärare, helt enkelt.

Vem den sista simmaren var är så klart svårt att säga. En elev som aldrig blev lärare, helt enkelt. Hon eller han levde under tiden mellan Västroms fall på 400-talet efter Kristus och den tidigmoderna upplysningstiden som under slutet av 1500-talet på allvar trädde in i Italien och norra Europa. Det finns tecken på att det kan ha varit så sent som under mitten av 1500-talet, vilket skulle göra att glappet endast utgjordes av en generation eller två, om vi bortser från det faktum att den europeiska geografin också skapade fickor, veck i tiden, där olika utvecklingar kunde fortgå parallellt utan att påverka varandra.

Vilka det var som satte sig ner för att samla ihop en kulturs kunskap om simning går det att säga med större säkerhet, då vissa konkreta spår, via ”externa” minnen som böcker, överlevt. En försmak kom 1538 i och med boken Colymbetes (”simmaren” eller ”dykaren”) av Nicholas Wynman, professor vid universitet i Ingolstadt i nuvarande Tyskland. Verket var en oillustrerad dialog mellan Pampirus, författarens alter ego, och Erotes, som mest innehöll allmän kuriosa kring simning och de få simtekniker (crawl var inte bland dem) som Wynman behärskade. Det var modern som hade lärt Wynman/Pampirus att simma vid tretton års ålder. Förmodligen var det henne som han hade att tacka för dessa tekniker. Wynman var uppenbarligen stöpt i den nya humanistiska andan. Han skriver att både kvinnor och män, oavsett rang, kan lära sig att simma och ifrågasätter kyrkans ”vattenprov” för att avslöja häxor. Det borde också finnas offentlig undervisning i simning för att förhindra drunkningsolyckor, hävdade han. Boken sjönk dock mot glömskans botten och översattes från originalets latin till tyska först 1866. [1]

Illustration ur Dibys "De arte natandi". Foto: Wikimedia Commons

Ett mer fullödigt försök att utforska simtekniker kom ett halvt sekel senare. Engelsmannen Everard Digbys De arte natandi (Om simningens konst) från 1587 var inte bara en skriftlig beskrivning, även denna i dialogform, utan också illustrerad med fyrtiotre träsnitt. Förmodligen var detta den första veten skapliga avhandlingen om simning i Europa. Humanisten Digby, som ville rädda simningen från, som han sa, ”okunskapens djup och den dammiga förgätenheten”, undervisade vid St Johns College i Cambridge. Hans väg till denna exklusiva värld hade inte varit spikrak. Till St Johns blev han först an tagen som en ”sizar”, en fattig student som arbetade som uppassare till professorer och de mer välbärgade kurskamraterna i utbyte mot undervisning. [2] Karriären karakteriserades av den excentricitet och icke-konformism på gränsen till rättshaverism som ofta utmärker geniala tänkares hastiga klassresor. I en rörande passage skriver Digby, också på latin, att i vattnet kan varken ”rikedomar, vänner, börd eller släkt, ej heller vetenskap eller annan kunskap” rädda dig. [3] Vattnet var till slut ett demokratiskt rike. Och alla kunde lära sig att simma.

Crawlteknikens försvinnande i Europa var en konsekvens av simningens allmänt sjunkande ställning under medeltiden med dess puritanska kyrka och ohyggliga epidemier. Detta betydde dock inte att all simning upphörde, det fanns fortfarande lärare som initierade adepter. Digby var en av dem. Han tog förmodligen sina studenter till floden Cam för att lära dem att simma, [4] och skrev vad som kan räknas som den första moderna instruktionsboken i ämnet. Simkunskapen var alltså inte utbredd, men inte heller okänd. När Shakespeare i pjäsen Macbeth, först framförd 1611, beskriver två kombattanters dödläge som ett möte mellan två utmattade simmare (”two spent swimmers”) måste vi utgå från att publiken kunde frammana en bild för sitt inre. Det hade helt enkelt alltid funnits de som drogs till vattnet och de som kunde lära ut simning även om det inte var något som kulturen uppmuntrade. En av dem var Edvard II (1284–1327). [5] Som engelsk kung behövde han inte heller bry sig om omvärldens uppfattning.

Att Digby uppmuntrade studenterna att tillbringa tid vid floden när de skulle ha varit i kyrkan tycks ha varit ett av skälen till att han 1588 avsattes från sin post efter en religiös dispyt.

Digby själv skriver att simkonsten i hans egen tid bemöttes med en attityd som sträckte sig från likgiltighet till negativitet. [6] Universitetsauktoriteterna i Cambridge hade förbjudit sina studenter att simma 1571. Det finns inga indikationer på att förbudet blev långlivat, men att Digby uppmuntrade studenterna att tillbringa tid vid floden när de skulle ha varit i kyrkan tycks ha varit ett av skälen till att han 1588 avsattes från sin post efter en religiös dispyt. [7] Huruvida någon lärde sig simma med hjälp av hans bok är svårt att säga, flera av de simsätt som han beskrev är minst sagt akrobatiska övningar som förmodligen var mer kuriösa än praktiska.

En som förmodligen lärde sig direkt från Digby själv var Christopher Middleton. Han blev sizar precis som Digby varit samma år som De arte natandi publicerades. [8] Middleton gav 1595 ut en engelsk översättning av Digbys bok där han la till några egna funderingar. Detta var bara en av många översättningar av detta verk, som skulle förbli den viktigaste texten om simning under två århundraden. [9] Middleton ställer den retoriska frågan: ”En del kommer att invända: om simning vore något naturligt för människan, då skulle inte så många gå under i vatten”. [10] Vad som skymtar mellan raderna är skillnaden mellan en konservativ religiös idé om ”naturen” (som natura synonymt med den oföränderliga ”ordningen”) och upplysningens vetgiriga idéer om naturen som bara början på en förunderlig utforskning. Simning var såklart både naturlig och konstgjord, en lärd naturlighet med andra ord. Annars skulle den inte behöva räddas från glömskan.

Crawl föll alltså på upploppet och gick miste om att omfattas av denna europiska ”universalitet”. Som en konsekvens skulle tekniken, när den väl återintroducerades i Europa, framstå som både barbarisk och primitiv.

Upplysningsmän som Digby och Middleton ville infoga människans samlade kunskaper om naturen i rationella och universella system bortom religiösa dogmer. (För upplysningens kvinnor var det lättare att rent fysiskt simma än att få skriva om detta eller andra ämnen.) Men crawl föll alltså på upploppet och gick miste om att omfattas av denna europiska ”universalitet”. Som en konsekvens skulle tekniken, när den väl återintroducerades i Europa, framstå som både barbarisk och primitiv.

Den förlorade chansen att sätta crawl på pränt och därmed befästa tekniken som en europeisk sådan illustrerar två typer av kunskapsöverföringar som hjälper oss att förstå hur sam spelet människa-teknik fungerar. Glömska är i mångt och mycket kunskapsöverföringens misslyckande, men samma glömska kan också ses som ett evolutionärt framsteg. Djur uppfinner, liksom människor, men de förmedlar som tidigare nämnts sällan en teknik från en generation till en annan. Kunskapsförmedlandet kan i själva verket sägas utgöra människoblivandets mest konkreta horisont. Kultur är lika med arbete. Kanske är det därför romantiker längtar till natur och naturlighet. Men det finns ingen återvändo, i alla fall inte förrän vi glömt bort i princip allt det som gör att vi fortfarande kan definiera oss som ” människor”.

Den franske filosofen Gilbert Simondon var en av de främsta uttolkarna av kunskapsöverföringar och upplysningstidens universalitet. Hans teknikfilosofi ger oss en möjlighet att förstå vad som skedde både när den västerländska simningen glömdes bort och sedan, så sakteliga genom figurer om Digby, började kommas ihåg. Ironiskt nog glömdes Simondons arbete också nästan bort. Hans texter cirkulerade främst i en snäv cirkel i Paris där ett fåtal invigda, likt filosofen Gilles Deleuze, lät sig inspireras. Simondons skrifter från sent 1950-tal och tidigt 1960-tal ”återupptäcktes” på allvar under 2000-talet, främst genom tänkare såsom Bernard Stiegler och Bruno Latour. Simon don ville förstå människans plats inom tekniken, ett projekt som mot bakgrund av 1990-talets extrema våg av digitalisering framstod som mer och mer relevant. Simondon satte varken människan eller tekniken i fokus, utan istället deras förhållande och ömse sidiga beroende. I Du mode d’existence des objets techniques (Om tekniska objekts existenstyper) från 1958 diskuterar han utförligt olika kategorier av kunskapsöverföring. Med andra ord: på vilka sätt glömmer vi inte bort?

Det finns enligt Simondon två typer av kunskapsöverföring och relationer till tekniken. Med simning som exempel kan vi säga att den första tillhör den sista medeltida europeiska crawlaren. Den andra tillhör upplysningstidens noggranna antecknare, likt Everard Digby och Christopher Middleton. Först presenterar Simondon barndomens omyndiga relation mellan människa och teknik (le statut de minorité) i vilken den tekniska kunskapen är ”implicit, oreflekterad, vanemässig”. På den följer den myndiga relationen (le statut de majorité) i vilken vi med den fria vuxnas medvetna reflekterande nyttjar rationell kunskap utarbetad av vetenskapen. Detta är ”ingenjörens” kunskap, till skillnad från ”lärlingens”. [11] Lärlingens värld är mer lik magikerns än ingenjörens och kunskapen mer handgriplig än intellektuell, i själva verket är den mer av en ”färdighet” (capacité) än en kunskap (savoir). [12] Den är med andra ord mer lik barnets, ett ”primitivt”, lärande.

Ett viktigt steg i samhällets kulturella utveckling var enligt Simondon ”encyklopedismen”, det vill säga 1700-talets upplysningskultur. Upplysningen skapade en ”initiering” i det universella. Dess projekt var att samla all världens kunskap, även sådant som tidigare setts som lägre stående tekniker, för att skapa ett rationellt, vuxet, system via mätningar, kalkyler, geometriska figurer och beskrivande analyser. [13] Det finns i Simondons argument omedelbara paralleller till Immanuel Kants essä ”Svar på frågan: Vad är upplysning?från 1784 där Kant definierar upplysningen som ett befriande utträde ur en självpåtagen omyndighet (Unmündigkeit). I Simondons fall verkar det också som om den normativa och kulturspecifika frågan är ännu mer central än för Kant (som skrev om en förhoppning snarare än om en historisk period). De ”utan upplysning”, vi får anta icke-européer och européer i ”icke-moderna” kulturer, är barnlika, primitiva och irrationella. Men Simondons argument var mer komplicerat än vad denna koloniala idé gör gällande. Han förespråkade en kombination av det omyndiga och det myndiga.

Upplysningens krav på rationell förståelse av kunskaper och teknik skapar till slut en relation mellan människan och den komplexa moderna industriella apparat i vilken den senare paralyserar oss.

Simondon varnar oss för att förväxla det ”primitiva” med dumhet (la bêtise) och avfärdar kategoriskt att ett omyndigt förhållande till teknik, baserat på en exklusiv initiering, är mindre värt än ett myndigt som använder ”intellektuella symboler” (des symboles intellectuels). [14] Han hävdar snarare att upplysningen lett till en situation där individen känner sig som en främling inför en alltför oöverskådlig teknik. Upplysningens krav på rationell förståelse av kunskaper och teknik skapar till slut en relation mellan människan och den komplexa moderna industriella apparat i vilken den senare paralyserar oss. Vi behöver inte mer ”universaliserande befrielse” (libération universalisante), utan något som bejakar magin och hantverkarens otvungna relation till den tekniska världen. [15] Problemet är också att upplysningens tekniksyn är statisk, omedelbar (all kunskap här och nu), jämfört med barnets och minoritetspositionens dynamiska förhållande till teknik som hela tiden förändras (genom olika initiationer, får vi anta), vilket också passar ett föränderligt samhälle bättre. [16] Barnet kan också uppfinna sådant som den vuxna inte kan föreställa sig. Med andra ord: för att göra tekniken ”vår” och för att skapa ett förhållande till tekniken som möjliggör handlande, krävs enligt Simondon både upplysningens öppenhet och lärlingsprocessernas initiationer.

Ytterligare en viktig egenhet i Simondons argumentation som skiljer honom från den tradition som Kant representerar var hans fokus på bilden. Kant hade argumenterat för att en av upplysningens särarter var att dess förespråkare agerade offentligt som medlemmar i en potentiellt universell språklig samfällighet, de tilltalade ”läsekretsens hela publik” [ganzen Publikum der Leserwelt]. [17] För Simondon hade upplysningen sökt ett uttrycksmedel bortom ”ordets civilisation” (la civilisation du mot), en civilisation som Kant hade associerat med den upplysta. Men det var i själva verket bilden som kunde leda till upplysningens öppenhet och universalism. Talat och skriftligt språk krävde till skillnad från bilden initiation (det är nödvändigt att lära sig språket), och det var därför så mycket energi lades på illustrationer i upplysningens uppslagsverk. Tryckkonstens mest uppseendeväckande uppfinning var inte möjligheten att reproducera bokstäver utan gravyrer. Upplysningens misslyckande med att i slutändan uppnå en universalism som kunde överbrygga kulturella skillnader utgjordes, enligt Simondon, av att den inte lyckades gå hela vägen till en kommunikation baserad på bilden snarare än språket. [18]

En ny typ av publikationer, instruktionsböcker, som kombinerar schematiskt förklarande bilder och text börjar publiceras.

Marcel Mauss önskan att förstå förmedlingen av kroppstekniker genom muntliga traditioner ifrågasätts i viss grad av Simon dons teser. Men på ett sätt ges Mauss rätt: dessa tekniker överförs för det mesta från en lärare som initierar en elev i konsten, det vill säga det förhållande som karakteriserar Simondons så kallade minoritetsposition (kunskap förmedlad genom ordet). Men något händer under 1500- och 1600-talens humanism, som kom att inspirera upplysningstiden. En ny typ av publikationer, instruktionsböcker, som kombinerar schematiskt förklarande bilder och text börjar publiceras. Detta är det första steget i att göra läraren extern och att tillgängliggöra initiationen för var och en som kunde få tag i instruktionerna.

Samtidigt är det viktigt att inte ta Simondons strikta uppdelning mellan ord och bild på alltför stort allvar. Själva anledningen till att vi vet att det funnits en europeisk tradition av crawl är den bildkonst som i mångt och mycket skapar ett lager mellan dessa två modeller. Det kan visserligen vara svårt att lära sig en teknik från enkla avbildningar, men avbildningar gör att vi kan komma ihåg att något glömts bort från början. Att konsten kan vara ett skarpsynt vittne men en usel lärare understryks av den märkliga historien om illustratören Louis Gudin som 1823 arbetade med en tidig fransk instruktionsbok i simning. Den unge mannen befann sig på en eka i Seine som slog runt. Hans bror, som var med ombord, kunde simma och tog sig till stranden. Han som illustrerat simtekniker saknade själv denna kunskap och drunknade. Författaren vars simrörelser Gudin tecknat skrev senare att illustratören vid ett tidigare tillfälle ska ha beklagat sig och sagt att han borde själv lägga lite pengar på simundervisning istället för alla dessa danslektioner. [19]

Nästa fråga som inställer sig är om det crawl som existerade i Europa utgjorde en obruten kedja av lärare och elever? Denna kan ha sträckt sig så långt tillbaka som till kulturer som inspirerade den europeiska, så långt tillbaka som tidig dynastisk tid i Egypten (2900 till 2770 f Kr) eller Assyrien under 800-talet, två perioder från vilka det finns avbildningar. [20] En kedja som med andra ord skulle ha brutits precis innan Digby och hans upplysningskollegor hade en chans att inlemma tekniken i en ”universell” historia (som i konkreta ordalag i själva verket var begränsat till det västerländska). Eller så har crawl i Europa istället genomgått flera cykler av glömska och återuppfinning och återintroduktion? Frågan låter sig inte besvaras, det enda vi vet är att det finns spridda källor som avbildar crawl i denna del av världen under den långa perioden från det antika Egypten till medeltiden.

Vad som står utom tvivel är att antiken var en period då européer satte värde på simkunskap och att crawl under denna tid existerade. De gamla grekerna var väl medvetna om att konsten att simma inte var medfödd. Under den andra persiska invasionen av Grekland utkämpades 480 f Kr ett sjöslag mellan en allians av de grekiska stadsstaterna och det persiska imperiet under Xerxes I. Leonidas, kungen från Sparta, mötte vad som skulle bli ett klassiskt nederlag mot perserna på land vid Thermopyle, men till sjöss vid Salamis gick det desto bättre. Liksom vid Thermopyle var de grekiska styrkorna numerärt underlägsna, men deras skepp lyckades trots detta förhindra den persiska invasionen. Xerxes tvingades till reträtt. Det var den sista gången de persiska ärkefienderna försökte lägga under sig Grekland. Herodotos, som den romerska retorikern Cicero skulle kalla historieämnets fader, patrem historiae, skriver att få greker dog vid Salamis. De kunde simma och tog sig således till stranden. [21] Det var en konst som ”barbarerna” inte behärskade.

Herodotus skriver inte om vilken teknik grekerna använde, men det kan mycket väl ha varit crawl. Avbildningar av crawl i den grekiska kultursfären finns från 560-talet f Kr. [22] Den viktorianske esteten och författaren Frederick Rolfe, eller baron Corvo som han kallade sig själv, lät i en roman karaktären Nicholas Crabbe anta att grekernas magnifikt breda bröst var ett resultat av att de simmade bröstsim, [23] vilket visserligen rent teoretiskt kan stämma, men det var troligen inte den enda anledningen. En annan avbildning av grekisk crawl återfinns på ett mynt från staden Abydos på Dardanellernas, eller Hellespontens enligt den antika benämningen, östra strand. [24]

Myntet från Abydos är från omkring 200 e Kr, drygt femhundra år efter den grekiska kulturens höjdpunkt under 400- och 300-talen f Kr. Vid tiden då det präglades hade det romerska imperiet blivit det antika Greklands arvtagare. På ena sidan myntet finns en bild av Septimius Severus som regerade mellan år 193 och 211. Hans son Antoninus, med smeknamnet Caracalla, skulle gå till historien bland annat för att ha byggt den mest kända badanläggningen i västvärldens historia, Caracallas termer utanför Rom. På andra sidan av myntet ses Leander simma mot Hero. Leanders högra arm är sträckt bakåt och verkar just ha lämnat vattenytan för att fullborda en crawlrörelse.

Myten om Leander och Hero – här skildrad av konstnären Peter Paul Rubens (1577–1640) – tillhör simningens första europeiska berättelser. Foto: Wikimedia Commons

Myten om Leander och Hero tillhör simningens första europeiska berättelser, en våt urmyt som har bidragit till att sund som Engelska kanalen för evigt förknippas med människans försök att ta sig från en strand till en annan utan hjälpmedel. Hero var prästinnan inom den kult som tillbad Afrodite (Venus hos romarna), skönhetens och kärlekens gudinna. Leander var den unge man som handlöst föll för Hero. Problemen var, som brukligt i liknande historier, fler än ett. Heros föräldrar tvingade henne att bo i ett torn för att tycke inte skulle uppstå mellan dottern och män som Leander och för att traktens unga kvinnor inte skulle drabbas av avundsjuka. Hon tilläts sällan lämna tornet, men under ett tillfälle då hon medverkade i en festival träffade hon Leander och det förutsägbara skedde. Deras kärlek var inte bara förbjuden, den skiljdes också åt av den strömma Hellesponten, sundet mellan Marmarasjön och Egeiska havet. Heros torn stod vid den västra stranden och Leanders Abydos låg på den östra.

Om Hero tände en lampa i sitt torn på natten lovade Leander att simma över. Han höll sitt löfte. Varje natt under en hel sommar simmade han till Heros famn och lämnade henne i gryningen för att undgå upptäckt. Vintern kom med sina stormar, men det unga paret kunde inte vara ifrån varandra. En natt släckte en vind Heros lampa. Medan hon försökte tända den igen hann Leander, utan sin ledstjärna, drunkna i vågorna. Morgonen därpå sveptes kroppen in till stranden vid tornet. Hero kastade sig ut från sin boning, fördriven av sin sorg. Hon dog intill sin älskare. Myntet från Abydos är en av ett antal romerska avbildningar av samma myt. [25]

För romarna var simning en del av allmänbildningen. En obildad och onyttig person beskrevs i Rom, om vi ska tro vad upplysningsfilosofen John Locke skrev 1693, som en person som varken kunde läsa eller simma (Nec Literas didicit nec Natare). [26] Simkonstens militära användbarhet var också viktig för det ständigt krigande folket. I detta fall var det givetvis en aktivitet som utfördes av män, men allt tyder på att romerska kvinnor simmade i lika stor uträckning. Romerska legionärer fick simlektioner, bland annat på Marsfältet i norra Rom,27 och romerska ledare imponerades av exempel på fiendens färdig heter när det gällde simning. [28] Den romerska republikens baneman, Julius Caesar, var själv en god simmare vilket hade räddat hans liv under fälttåget i Egypten 47 f Kr. Shakespeare låter i sin tragedi Julius Caesar från 1599, hans fiende Cassius berätta om hur han en gång simmat i den romerska floden Tibern med Caesar och denna hade blivit så trött att Cassius fått komma till undsättning. Skulle en sådan verkligen styra det mäktiga imperiet? Förmodligen utgick Shakespeare ifrån att publiken skulle förstå att Cassius främst gav uttryck för avundsjuka. [29]

Julius Caesar ska ha simmat i säkerhet i Alexandrias hamn – här tolkat i en målning av den neoklassiske konstnären Felice Giani c:a 1805–15. Foto: Wikimedia Commons

Verklighetens Julius Caesar var i likhet med Shakespeare själv författare. I hans beskrivning av krigstågen mot de germanska stammarna berättar Caesar om ett tillfälle då fienden efter att ha förlorat ett slag på Rhens västra strand tog sig i säkerhet på andra sidan med hjälp av båtar, men också genom att simma. [30] Rhen verkar ha varit alltför bred för de romerska legionärerna. Romarna tog lärdom och när germanerna så småningom inlemmades i den romerska armén som allierade användes deras färdigheter i vattnet flitigt. [31]

Även om frågan huruvida den europeiska simkunskapen överfördes i en oavbruten tradition eller inte måste lämnas obesvarad, går det att med stor säkerhet anta att kunskapen under denna tid förmedlades genom direkta initieringar inom vad Simondon skulle beskrivna som omyndiga eller minoritära förhållanden. Ingen kunde lära sig simma med hjälp av de klassiska avbildningarna och det verkar saknas instruktionsböcker. Tekniken var fortfarande magisk och stängd.

Den medeltid som följde på Romarrikets fall uppvisar överlag få avbildningar av crawl. Simningen gick nu mot en skymningstid, en utveckling som påbörjades redan i slutet av den klassiska perioden. Romarna hade, i sin ständiga snegling mot antikens Grekland, skapat en kult kring vattnet och badhuset. Snarare än ett uttryck för något hälsosamt förbyttes denna akvatiska scen snart till en skådeplats för självkärlek och voyeurism. I badhusen hade en tidig förlaga till den moderna strandkulturen skapats. Självkritiska romare som Tacitus och Seneca började efterhand argumentera för att de med senkomlingens och den nyrikes klumpighet hade överdrivit den klassiska bassängkulturen. [32] Romarna tillbringade enligt denna kritik helt enkelt alltför mycket tid vid poolkanten i mer och mer utsmyckade badhallar som associerades med utsvävningar och dekadens. [33]

Vad som över tid skulle utvecklas till en komplicerad syn på den mänskliga kroppen inom kristendomen satte onekligen simningen i ny dager.

Med kristendomens intåg på den europeiska maktscenen efter kejsaren Konstantins omvändelse på tidigt 300-tal moraliserades det samtidigt från alltfler håll över romerska excesser. Vad som över tid skulle utvecklas till en komplicerad syn på den mänskliga kroppen inom kristendomen satte onekligen simningen i ny dager. Att simma naken, eller med lite kläder, har ofta setts som en aktivitet farligt nära det sensuella. Det är kanske alltför lätt att, som romantikerna, beskylla kristendomen för att förbjuda det naturliga och njutningsfulla, men simning var hur som helst inte något som uppmuntrades i den kristna läran. Simningen misstänkliggjordes på samma sätt som andra aktiviteter som var alltför ”naturliga”, det vill säga kroppsliga.

Men det var inte bara kristendomen som var skyldig till det ta. Efter Roms fall förvärrades saniteten i städerna. Vattnet blev helt enkelt smutsigare efter kloakers och akvedukters långsamma sammanfall. Malariamyggans härjningar spred sig också längre norrut och gjorde många av södra Europas vattendrag osäkra (att malaria frodades vid vattendrag var väl känt). Mot slutet av medeltiden hade malarian nått ända till de italienska alperna och rörde sig därefter norr om bergskedjan. [34]

Rädslan för kroppen och det naturliga var dock förmodligen en av de avgörande anledningarna till varför det finns så få avbildningar av simning under det millennium som separerar Roms fall från slutet på medeltiden. Skriftliga beskrivningar av simtekniker blir också ovanliga under denna period. Förmodligen fortsatte en minoritet av den europeiska befolkningen att simma på de få ställen där simkulturen underhölls av ett funge rande system inom vilket några elever även blev lärare och kunde förmedla kunskap till nya generationer. I och med den tidigmoderna humanismen på 1500-talet skulle renässansens, ”återfödelsens”, människor börja blicka tillbaka på det klassiska arvet som under medeltiden fallit i glömska. Det är under denna tid som crawl finns avbildat på en väggmålning i Frankrike. Detta skulle kunna betyda, även om denna slutsats är långt ifrån självklar, att crawl överlevt simningens skuggår.

År 1530 anlände den florentinske konstnären Giovanni Battista di Jacopo till det franska kungliga slottet Fontainebleau. Han var en del av den generation som i grunden skulle förändra västvärldens konstnärliga utveckling. Det eldröda håret gav honom smeknamnet ”Il Rosso”. I Rom hade han verkat sida vid sida med Rafael från Urbino och landsmannen Michelangelo, innan ett militäruppror med storpolitiska förgreningar tvingat honom i exil. Den franske monarken Frans I hade inte varit sen att anhålla om den nyanlände konstnärens tjänster. Frans hade, tack vare sin mor Louise av Savojen, blivit passionerat intresserad av den nya italienska konsten, högrenässansen, med säte i Rom. Redan 1516 hade han gett hem i Frankrike åt Leonardo da Vinci. [35] Il Rosso fick i uppdrag att dekorera slottet i Fontainebleau, som Frans I med hjälp av arkitekten Gilles Le Breton hade byggt till och byggt om. Som chef för en hel stab hantverkare, mestadels landsmän, påbörjade den italienske konstnären i exil en lång rad fresker. En av dem återger en scen där kentauren Kairon instruerar den grekiske hjälten Akilles i olika kroppstekniker. Längst ner i vänstra hörnet ser vi kentauren och den unge Akilles inbegripna i en simlektion där Kairon instruerar Akilles i att lyfta armarna över vattenytan i ett simsätt som påminner om crawl.

Berättelsen om Kairon och Akilles är på många sätt en talande illustration av förmedlandet av kroppstekniker. Kentaurer, till hälften häst och till hälften människa, var i den grekiska mytologin kända för att vara vilda och oansvariga. Likt huliganer befann de sig mellan civilisationen och djurstadiet, också i uppförande. Kairon var annorlunda. Han var son till en av de äldsta gudarna, Kronos, och tack vare banden till gudavärlden var Kairon både odödlig och vis. Han var också känd för att vara mentor till några av den grekiska mytologins största hjältar. Roten till hans namn, kheir (χείρ – som i orden kirurg och kiropraktor) eller hand, skvallrar också om hans kunskaper. Kairon var bekant med konsten att använda de två händer som han vid sidan av de fyra hovarna kommit till världen med. Han kunde också konsten att lära ut denna kunskap till andra.

Kairon undervisar Akilles, här porträtterat i en fresk från Herculaneum (detalj). Foto: Wikimedia Commons

Akilles är mest känd för att ha blivit doppad i floden Styx av modern Thetis i syfte att bli odödlig. Den enda kroppsdel som inte nuddade vattnet var den del av hälen som hon höll honom i, den berömda akilleshäl som skulle leda till Akilles död i det trojanska kriget. Mindre känd är historien om hur Peleus, Akilles far, anlitade den kände läraren Kairon för att utbilda sonen i alla de konster som kunde tänkas nyttiga för en grekisk hjälte. Utöver simning ser vi i Il Rossos fresk de två öva svärdkonst och ridning. Enligt vissa varianter av historien hade Kairon också varit Peleus lärare. I Euripides tragedi Iphigenia i Aulis som handlar om tiden för det trojanska kriget frågar Klytaimnestra sin man Agamemnon, grekernas fältherre i kriget, vem som uppfostrade Akilles, hans mor eller fader? ”Det var Kairon”, svarar Agamemnon. ”Åh den vise läraren”, suckar prinsessan från Sparta, ”men ännu visare fader som anförtrodde sin son till sådana händer”. [36]

Kairon var alltså en lärare, den som genom ordet initierade en lärling i det som Simondon kallade en minoritetsposition. En intressant detalj i sammanhanget är att han var till hälften häst, ett djur med andra ord. Att lära av djurs rörelser har spelat en viktig roll under simningens historia, men Kairon var såpass mänsklig att han förmedlade en stil som i sin tekniska utformning inte på något sätt var mimetisk, inget efterhärmande av djurens kroppsrörelser. Det rörde sig inte om något hundsim eller grodsim.

Ytterligare en av de fåtal avbildningar som finns av crawl under den tidigmoderna perioden återfinns i Palazzo del Te utanför Mantua i Italien. Även här handlar det om en situation med en lärare och en elev. [37] I en av utsmyckningarna på väggarna i ”vindarnas rum” har Il Rossos kollega Giulio Romano, en av Rafaels elever, målat en man som verkar försöka lära ut crawl till ett barn. Symboliskt nog framstår den unge pojken som högst ointresserad. Han hänger istället nonchalant fast vid en praktiskt tillgänglig delfin. Målningen är från 1528, några år innan Il Rossos.

Det finns minst två potentiella förklaringar till Romanos och Il Rossos crawl under en period med så få andra avbildningar av tekniken. Den första är mindre trolig, men desto mer förförande. Kanske fanns det små fickor i Europa där crawl hade överlevt medeltidens prövningar? Kanske var det vid floden Arnos eller Tiberns stränder i Florens eller Rom som crawl lärdes ut från generation till generation, från glänsande barnkropp till glänsande barnkropp? Simmare som utan att de själva visste det förde med sig en teknik i rakt stigande led från forna storhetstider. En vandringspokal och en säregen skatt som Romano och Il Rosso lagt märke till under sina promenader längsmed floden.

Det andra och sannolikt troligare alternativet är att Romano och Il Rosso hade låtit sig inspireras av den antika bildskatten. De hade helt enkelt avbildat avbildningen. Samtidigt är det märkligt att det i båda fallen rör sig om en situation med lärare och elev, som om konstnärerna väl förstod simningens tekniska (snarare än naturliga) natur. [38]

Kontinenten skapade åter en maritim kultur, men den här gången utan simkunskap.

Det är dock något av en paradox att det finns så få andra avbildningar av något som helst slags simning under denna tid. Europa öppnade sig mot den värld som låg utanför dess antika gränser. Kolonialismens tidevarv hade börjat. Kontinentens makthavare, likt Frans I som hade bjudit in Il Rosso till Fountainbleu, skickade ut skepp för att erövra världen. Kontinenten skapade åter en maritim kultur, men den här gången utan simkunskap. De europeiska sjömän som seglade vida kring drunknade lätt i hemmahamnens simbassäng om olyckan var framme. En förkrossande majoritet kunde inte simma. Så sent som i slutet av 1700-talets Sverige kunde några ryska krigsfångar väcka uppmärksamhet med sina simfärdigheter, även om de inte åstadkom mer än ett rudimentärt hundsim. [39]

Att den engelske upplysningstänkaren Sir Thomas Browne 1646 fann sig tvungen att med sådan emfas betona att simning var en konst snarare än en medfödd eller latent färdighet är något överraskande. Utläggningen återfinns i boken Pseudodoxia Epidemica, vars syfte var att med vetenskaplig rationalism förkasta vanliga (vulgära) tankemisstag. [40] Det fanns inget naturligt med att simma. Inte alla kunde lära sig, men när en väl lärt sig så gick det inte att glömma bort. Något som verkade skvallra om att det ändå inte helt och hållet var en konst som andra. Att Browne kände sig nödgad att påpeka att simning var något människan måste lära sig trots att i stort sett alla under denna tid saknade färdigheten hade att göra med missuppfattningen att rädsla satte något liknande en naturlig ”simreflex” ur spel. Tankarna gick igen i mycket av den tidiga simlitteraturen. Den franske pionjären de Courtivron var av samma mening. Simning var inte ”en gåva från skaparen”, utan något som människan hade sig själv att tacka för. [41]

Den engelske upplysningstänkaren Sir Thomas Browne 1646 fann sig i Pseudodoxia Epidemica tvungen att betona att simning var en konst snarare än en medfödd färdighet. Foto: Wikimedia Commons

De få tidigmoderna människor som kunde simma använde i stor utsträckning en teknik som passade tidens mer eller mindre befogade rädsla för vatten: bröstsimmet. Den gjorde det möjligt att hela tiden hålla huvudet över vattenytan. Det fanns således ingen anledning att riskera ett alltför närgånget möte med elementet. Händernas ”långa svepande rörelser”, som Charles Sprawson beskriver i den utan tvekan allra vackraste boken om simning, Haunts of the Black Masseur: The Swimmer as Hero, förhindrade också ”något ovälkommet att komma in i munnen”. [42] Simmaren var således på säkert avstånd både från det som fanns under ytan och det som kunde tänkas flyta på densamma. Av förmodligen helt praktiska anledningar växte således en preferens fram för bröstsimmet under 1500-talet bland de få som behärskade konsten. Resultatet var en stil som innebar liten påverkan på vattenytan, då både ben och armar hölls under vattnet för att stödja huvudet som stack upp.

Synen på vattnet började förändras från mitten av 1600- talet, med en framväxande modern västerländsk kurortskultur [43], men det rörde sig fortfarande om högst kontrollerade exponeringar för vatten, övervakade av läkare vid institutioner. Inga rader av klädhögar vid stränderna vittnade om att ivriga simmare kastat sig ut. Samtidigt fanns det, såklart, pionjärer. En tidig centralgestalt i denna humanistiska rörelse när det gällde simning var Benjamin Franklin, en något fetlagd författare, uppfinnare och politiker från Storbritanniens nordamerikanska koloni Massachusetts. Franklin, född 1706, är idag mest känd för sin medverkan i kampen för sin nations självständighet och för att ha gjort avgörande upptäckter rörande elektricitet, men han intresserade sig i likhet med upplysningens män och kvinnor för snart sagt allt, även simning – en teknik som han lärt sig redan som barn.

Franklin skulle slå omvärlden med häpnad med sitt orädda förhållande till vatten.

Franklin rymde hemifrån till Philadelphia 1723 och fortsatte året därpå till London, där han skulle vara tryckarlärling under två års tid. Han skulle alltså lära sig en teknik, men passade också på att lära ut en annan. Franklin skulle slå omvärlden med häpnad med sitt orädda förhållande till vatten. Vid ett tillfälle visade han upp sina färdigheter för ett större sällskap genom att simma från Chelsea till Blackfriars på Themsen, en avsevärd distans på knappt sex och en halv kilometer, och fick snart därpå ett erbjudande från den engelske politikern och adelsmannen Sir William Wyndham om att bli simlärare till hans två söner. Nu föddes en idé hos Franklin om att stanna kvar i London och öppna en simskola, något som han antog skulle bli en lukrativ affär. [44] Om han istället för att återvända till Philadelphia hade skridit till verket hade skolan förmodligen blivit den första i sitt slag i staden sedan romarrikets fall.

Simning var för Benjamin Franklin – här avbildad av Joseph Duplessis (1725–1802) – både hälsosamt och njutbart. Foto: Wikimedia Commons

Benjamin Franklin skrev om simning vid några tillfällen, i texter präglade av en enorm nyfikenhet och som skulle få en stor betydelse för introduktionen av simning i en hydrofobisk västerländsk kultur. [45] Målet är, enligt författaren, inte endast att lära ut existerande kunskaper utan också att visa hur det går att uppfinna nya tekniker som upphör att vara kroppstekniker och blir till protetiska instrument. Franklin berättar att han som barn uppfann ett snillrikt system med två ovala ”paletter”, drygt 25 centimeter långa, som han fäste på sina händer. De fick hans handleder att värka, men det gick mycket fortare att simma. När han upprepade samma experiment med fötterna var det ingen framgång. Simfenorna passade inte den variant av bröstsim som Franklin med allra största sannolikhet simmade. [46]

Simning var, enligt Franklin, både hälsosamt och njutbart. Det kunde också stoppa diarré. Efter att ha simmat en timme eller två på kvällen sov han utmärkt. [47] Men simning var likt alla fysiska aktiviteter uttröttande. För Franklin var klassiska ideal gällande fysisk aktivitet och nya begrepp om vad som utgjorde ”sport” främmande. Han var först och främst rationell. Om avståndet som skulle simmas var alltför långt kunde en använda sig av ännu en av hans barndoms uppfinningar. Han hade varit ute och flugit drake när han upptäckt en damm som han ville svalka sig i. Draken fäste han vid en pinne vid strandkanten och gick sedan i vattnet och simmade. Han drabbades snart av en önskan att kunna njuta av båda aktiviteterna samtidigt, flyga drake och simma. Eftersom inget tycktes vara i grunden omöjligt för Franklin gick han in till stranden och tog drakens lina. Han lät sig sedan dras över vattenytan liggandes på rygg med drakens hjälp. Det var första och enda gången som Franklin använde just denna uppfinning, men han hävdade att det förmodligen gick att korsa Engelska kanalen med hjälp av draksim. Att åka färja var nog ändå att föredra, la han till. [48] Drakar skulle dock visa sig användbara för så mycket annat, som att utforska den elektricitet som alstras i stormar.

Franklin var en god representant, kanske den allra bästa, för den nyfikna upplysningstid som på något märkligt sätt verkade ha mist nästan all rädsla för naturen, vilken nu sågs mer och mer som en uppsättning material att utforska. I Franklins upptäckt av draksimmet var det inte ens nödvändigt att kunna simma längre, även om det vore praktiskt om vinden mojnade. Men idén med draksimmet var inte bara ett skämt. I en period där ångmaskiner och automatiska vävstolar utvecklades i rasande fart fanns det all anledning att misstänka att mekaniska tekniker skulle ersätta de kroppsliga. För Franklin fanns det inget ont i att låta sig dras över vattnet istället för att simma om en nu föredrog detta. På samma sätt skulle mänskligheten inom kort få helt mekaniska alternativ till att alstra energi. Han och hans gelikar hade inte bara börjat tappa rädslan för vattnet, de lät sig förnöjt uppslukas av modernitetens mekanolåda. Talande nog finns det inget som tyder på att han hade lärt sig något om simning från de nordamerikanska urbefolkningarna.

Ett större skifte i synen på vatten i alla dess former höll på att inträffa.

Den västerländska vattenrädslan var inte bara ett utslag av bristande simteknik, utan också en större fråga om kroppens förhållande till elementen. Den rådande idén hade varit att kroppen med dess varsamt balanserade ”vätskor” skulle fredas från att elementen trängde sig på med sjukdomar. I de få badanläggningar som fanns skulle porerna helst täppas igen med lager av mineraler. Under mitten av 1700-talet ifrågasattes denna medicinska sanning. Nu skulle porerna öppnas, till exempel för vatten. Dåtidens läkarkår fascinerades även av sådant som svettningens roll för hälsan. Det var som om kroppen förvandlades till något som hela tiden skulle stå i intim kontakt med sin miljö, allt annat var ohälsosamt. Nu började det till exempel förordas att det var nyttigt att tvätta sig med vatten. [49] Ett större skifte i synen på vatten i alla dess former höll på att inträffa. Havsutsikt, till exempel, hade inte varit något som eliten eftersträvade. [50] Detta skulle förändras under 1800-talet.

Utvecklingsoptimismen, framstegstanken och den värld av rationell universalism som upplysningen propagerade för med sitt nya och odogmatiska förhållande till naturen stötte givetvis på patrull, inte enbart från kyrkan och andra uppenbart konservativa krafter. Den upplysta människan ville bli världens herre, och modernitet och industrialism skulle inleda en ny tidsålder. Poeten William Blake var en av dem som inte kände sig bekväm i denna nya värld. Han drevs till tårar när han såg de nya fabrikerna i London på slutet av 1700-talet. Han intresserade sig mindre för den väldiga produktionen av saker och mer för det trasproletariat som producerades på nolltid. I texten ”Jerusalem” skriver han att ”all the Arts of Life”, alla livets konster eller tekniker, ”they changed into the Arts of Death in Albion [England]”. Samtidigt, mitt i modernitetskritiken skulle romantiker som Blake kanske komma att bli de mest moderna av alla med sitt alldeles nya begrepp rörande vikten av den subjektiva och individuella tanken.

Romantikerna började utforska en ny slags subjektivitet genom att återvända till de klassiska idealen och myterna. De ville tillbaka till initieringar och hemligheter, åter gjuta magi i en urlakad samtid. Ofta upphöjde de det enkla, hantverkarens verklighet, gentemot industriarbetarens eller kapitalistens. Inte sällan hyllades också idén om att till fullo behärska en teknik eller ett hantverk, det Blake kallade ”Arts of Life”.51 Med andra ord innebar det att vara partikulär istället för universell, individuell istället för utbytbar. Simondons minoritetsposition hyllades ofta som ett motgift mot en värld som störtade huvudstupa in i moderniteten.

Även om vägen ”tillbaka” till det enkla och till magin för Blake gick via kristendomens mysticism så var kristendomens fyrkantiga moraliserande inget alternativ för de flesta romantiker. De sökte istället inspiration i samma idé om den klassiska världen som genomsyrat det västerländska samhället alltsedan renässansen, speciellt dess myter. Eftersom kroppen hade en så central roll för både de gamla grekerna och för romarna försökte nu hela generationer av spränglärda, nervöst känslomässiga och ohälsosamt melankoliska poeter förvandla sig, med skiftande resultat, till friluftsmänniskor. I detta var de också, förmodligen omedvetet, influerade av upplysningsidéer om att kroppen skulle öppna sig mot elementen och av den kur- och badortskultur som inte hade något att göra med romantiken från början (även om den tids nog skulle bli del av den romantiska kulturen).

Det finns en talande historia om Samuel Taylor Coleridge, en av de första romantiska poeterna i England, som under ungdomsåren i London på 1780-talet ofta drömmande drog runt på stadens gator. En dag hade han så till den milda grad levt sig in i berättelsen om Leander att han fantiserade att han simmade över Hellesponten, mot sin älskade Hero. Så framgångsrikt var hans dagdrömmande att han med inlevelse torrsimmade genom stadens myller. En förbipasserande kom i vägen för hans arm och trodde att ynglingen var en ficktjuv. Som svar på anklagelsen svarade Coleridge att han faktiskt var på väg till Heros torn. Den förbipasserade måste ha haft ett lika stort intresse för den antika hjältevärlden som poeten. Han blev djupt imponerad, och gav den unge Coleridge pengar så att han omgående skulle kunna lösa inträde till ett bibliotek. [52] Liksom generationskamraten William Wordsworth kunde Coleridge även simma i verkligt vatten, något de båda gärna gjorde. Och fuktiga metaforer hade även en tendens att tränga in i deras språk.

Goethe simmade ofta och gärna i floden Ilm i Weimar, som gick genom hans trädgård.

I Tyskland hade en av den tyska romantikens främsta företrädare, Johann Wolfgang von Goethe, redan inlett ett passionerat förhållande med vatten som hade mycket lite gemensamt med Franklins pragmatiska simmande. Goethe vurmade också för antiken, och för den schweizisk-franske filosofen Jean-Jacques Rousseaus civilisationskritik. Kanske var det ursprungliga trots allt bättre? Det enkla livet i naturen. Goethe simmade ofta och gärna i floden Ilm i Weimar, som gick genom hans trädgård, och i alla typer av vattendrag han stötte på under sina resor. Det fick gärna vara iskallt. [53] En annan som uppskattade kalla vatten var den engelska filosofen Mary Wollstonecraft, som under ett besök i Skandinavien 1795 förenade sig med den romantiska naturen.

Den andra generationens romantiker föredrog utan tvekan det varmare Medelhavet, redan under 1760-talet känt som en simdestination genom den skotske läkaren och författaren Tobias Smolletts texter. [54] Romantikerna blev efter franska revolutionens excesser också mindre radikala och när blickarna vändes från dagspolitiken föll de istället ohämmat på det klassiska arvet. Percy Bysshe Shelley skrev det lyriska dramat Den befriade Prometheus 1820 vid ruinerna av Caracallas termer söder om Rom. Det var fyra år efter att hans fru Mary Wollstonecraft Shelley, Mary Wollstonecrafts dotter, under ett besök hos Lord Byron vid Genèvesjön fått idén till Frankenstein, med undertiteln den moderne Prometheus. Prometheus var mannen som stulit elden från Olympens gudar och skänkt människan förmågan att skapa verktyg, ett tekniskt liv. Teknik ledde till civilisation och ett liv frånskilt naturen, en skilsmässa som romantikerna djupt beklagade.

Mary Wollstonecraft Shelley kunde, som hennes mor, också simma. Simning var något som var associerat till nakenhet vilket under 1700- och 1800-talen underströk behovet av separationen mellan könen. Inställningen blev mer och mer puritansk och i mitten av 1800-talet hade könsblandade stränder förbjudits i Storbritannien. [55] Men bilden var mer komplex än så. Vid de engelska kusterna arbetade många kvinnor som dippers och både män och kvinnor kunde bada från ”badmaskiner”, vagnar som sköts ut i vattnet och skymde dem, en viss del, från alltför nyfikna blickar. Tidiga baddräkter började också förekomma. [56] Samtidigt öppnade separata badinrättningar enbart för kvinnor. En tidig sådan startade i Paris 1819. [57] I Sverige öppnades en provisorisk siminrättning för damer i Göteborg 1830. [58] I huvudstaden Stockholm dröjde det ända till 1847 då C G Mineur slog upp portarna till sin siminrättning för damer vid Riddarhusets norra strand. Pådrivande i detta var kronprinssessan Lovisa som likt George III i England, samt hennes svärfar Oscar I, föregick med gott exempel. [59] Lärare vid Mineurs bassäng var från 1850-talet också en kvinna, Nancy Edberg, som efter hand öppnade eget på Kastellholmen och köpte ut Mineur. [60] Drömmen om föreningen med de blöta elementen var något som männen på inget sätt hade ensamrätt över, även om de med sin sociala, politiska och kulturella makt är de som märks mest när simhistorien skrivs.

Badmaskiner på oidentifierat 1800-talsfoto. Foto: Wikimedia Commons

Kvinnor började också alltmer inkluderas i de pedagogiska processer av lärande som krävdes för att få simokunniga kulturer att vara bekväma i vattnet, vid sidan av de grupper som, likt dippers, tvingades till det av praktiska anledningar. I Sverige utgjorde denna process ett talande exempel på kunskapsöverföringar i minoritetspositioner. Organiserad simundervisning för flickor skedde för första gången i dövstumskolan Manilla i Stockholm 1844. Från 1848 examinerades flickorna även officiellt och ”promoverades” (då Upsala simsällskap var den första simföreningen genomsyrades svenskt simliv av akademiska termer och seder). Den första kvinnan med ”promoverad i skicklighet i simning” var den nittonåriga torpardottern Greta Stina Bohm från Norrsunda som klarade provet den andra augusti 1848 på Manilla holme, Djurgården. [61] Under 1850-talet tog simundervisningen för kvinnor fart i olika delar av landet, speciellt i Jönköping. [62] 1851 promoverades fyra kvinnor vid Åbomska simskolan i Stockholm. [63] Som vi ska se var det främst senare, genom tävlingssimmandet, som könsdiskrimineringarna inom den västerländska simningen skulle bli mer påtagliga.

En tidstypisk redogörelse av simmarens eufori, som inte verkar uppvisa några som helst könsskillnader, återfinns i Mary Wollstonecraft Shelleys science fiction-roman Den sista människan från 1826, en beskrivning som trots sin genrebeteckning låter självbiografisk: ”Själv var jag en utmärkt simmare – endast anblicken av havet räckte för att väcka sådana känslor som en jägare erfar när han hör jakthundarna yla; jag älskade att låta vågorna omsluta mig och försöka ta kontroll över mig; när jag, herre över mig själv, rörde mig än åt det ena, än åt det andra hållet, trots deras arga slag”. [64] Maken Shelley hade det inte lika lätt. Visserligen försökte vännen Edward Trelawny lära honom. Trelawny hade varit i den brittiska flottan och visade enligt egen utsago Shelley vad han själv lärt sig i Söderhavet, nämligen ”en serie av akvatiska gymnastikkonster”. Huruvida det var crawl kan vi bara spekulera om, men när Trelawny simmade över Niagara floden långt senare, 1833, använde han bröstsim. [65]

Varför kunde han inte lära sig simma när det såg så enkelt ut? Trelawny svarade att anledningen var att Shelley inte trodde att han kunde.

Shelley beklagade sig inför sin läromästare på ett sätt som är bekant för alla som minns barndomens frustrationer. Varför kunde han inte lära sig simma när det såg så enkelt ut? Trelawny svarade att anledningen var att Shelley inte trodde att han kunde. [66] Shelley skulle aldrig förmå sig att tro och verkade i vilket fall som helst redo att en sista gång penetrera medvetandets yta för att bege sig till en annan värld. I juli 1822 seglade Shelley ut i en storm, ett beslut som avslöjade en viss längtan att handgripligen återförenas med det klassiska Medelhavet. Som om han önskade att kroppens alla porer skulle öppna sig för det naturligt-mystiska elementet. Han drunknade.

Shelleys misslyckande var ovanligt. De flesta av hans kamrater lärde sig simma. De simmade sedan i tid och otid och gav upphov till en märklig fascination för simning som spred sig likt en löpeld genom västvärlden, både genom initieringar och illustrerade instruktionsböcker. Simning, det vill säga bröstsim, höll på att bli en kroppsteknik som upplevdes som samtidigt naturlig och en kulturs (den västerländska) högsta uttryck. Lord Byron blev den mest kända av romantikernas simmare. Likt Franklin med sin kroppshydda, eller den dövstumma Greta Stina Bohm, led även Byron av ett handikapp på land som vattnet till en viss grad befriade honom ifrån, en klumpfot. Hälsenan, passande nog också kallad akillessena, på högra foten var alldeles för kort och tvingade honom till en haltande gång. Först i vattnet blev han fri. Simningen skulle bli lika viktig som poesin för Byron och det var snart omöjligt att skilja de två sakerna åt.

Liksom för Coleridge var den grekiska myten om Hero och Leander, denna för romantikerna perfekta historia om fysisk bedrift, omöjlig kärlek och estetiskt tilltalande död, alltid närvarande för Byron. Byron uppfyllde sin gamla dröm att simma över Hellesponten precis som Leander den tredje maj 1810. Det var hans andra försök. Han hade sällskap av en löjtnant från den brittiska marinen, William Ekenhead, som slog honom med knappa fem minuter. För Byron tog det en timme och tio minuter, distansen var mindre än två kilometer men strömmen strid. Byron, en ytterst vältränad simmare, var utsliten när han kom fram och han kunde inte förstå inte hur Leander kunnat tillbringa kärleksnätter med Hero efter en sådan ansträngning. [67] Samtidigt var han mäkta stolt över sin bedrift, som utfördes sextiofem år innan Matthew Webb blev den första att simma över den engelska kanalen. Byron räknade simturen i Leanders svall som sitt livs största framgång, viktigare än alla kamper vunna på land.

Lord Byron levde knappt två år till innan han mötte sitt tillbörligt tragiska öde på väg att kämpa för grekerna mot turkarna. Byrons europeiska exil förvandlade honom till kontinentens första moderna celebritet, beundrad i lika hög grad för sin fysik som för sin poesi. Att Byron kunde simma som få andra skilde honom i hans egna ögon från resten av det klyftiga kotteri som följde honom, något som märks i hans stolthet över att ha simmat över Hellesponten 1810. Han var, enligt egen mening, närmare antiken och naturen. Men Byrons, liksom Goethes, intresse för simning skulle samtidigt leda till en teknisk revolution när det gällde hur européerna förhöll sig till sina kroppar. Europa började simma. Lärarna hade återvänt. Simhallar slog upp över hela kontinenten och unga män och kvinnor flockades i dem för att som sina hjältar uppgå i den mystiska gemenskapen med vattnet. Århundraden av glömska verkade över, åtminstone när det gällde det bröstsim som både upplysningsmännen och romantikerna med sådan självklarhet hade använt. Crawl däremot, som med liten marginal missat sin chans, var nu mer bortglömt än någonsin.

Utövarna under 1800-talet, det första moderna europeiska århundradet av simning, förenade sig med naturen på ett högst idiosynkratiskt manér. Lika medvetet smittade som de blivit av romantiken präglades de, ofta omedvetet, av tidens koloniala föreställningar om det som låg utanför kontinenten. Ingen tog sig tid att studera Il Rossos fresk i detalj eller dra sig till minnes också den tekniska dimensionen av det antika arvet. I arrogant självgodhet hävdades att bröstsimmet var den ”civiliserade” och överlägsna stilen, även om denna stil ironiskt nog användes för att komma närmare naturen och efterapa de ”naturfolk” som tidens exotiska berättelser lyfte fram. Simningens första fas som en ”vit sport” hade inletts. Det klassiska arvet hade gett inspirationen, men samtidigt stod det klart hur stor del av det som hade gått förlorat. Resultaten av denna bortträngning skulle bidra till simningens komplicerade del i den moraliska bankrutt som västs koloniala projekt innebar.

Fortsättning följer i nästa nummer.

NOTER:

  1. Nicholas Orme, Early British Swimming, 55 BC–AD 1719, University of Exeter Press, 1983, s 69–70. Arnd Krüger, ”Swimming and the Emergence of the Modern Spirit”, i John McClelland & Brian Merrilees (red), Sport and Culture in Early Modern Europe, Toronto Centre for Reformation and Renaissance studies, 2009, s 413–414, 416–417. Bokens fulla originaltitel var: Colymbetes, sive de arte natandi dialogus et festivus et iucundus lectu, i fri översättning: ”Simmaren, eller en dialog om simkonsten och angenäm och tilltalande att läsa”.
  2. Orme, Early British Swimming, s 70–72.
  3. Citerat i Michael West, ”Spenser, Everard Digby, and the Renaissance Art of Swimming”, Renaissance Quarterly, vol 26, no 1, 1973, s 17.
  4. Richard Rex, ”The Sixteenth Century”, i Peter Linehan (red), St. John’s College, Cambridge: A History, Boydell Press, 2011, s 68.
  5. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 70–71.
  6. West, ”Spenser”, s 17.
  7. Orme, Early British Swimming, s 65. Rex, ”The Sixteenth Century”, s 68.
  8. Orme håller detta för troligt. Se ibid, s 94.
  9. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 413. Boken kom i fransk översättning 1696, se Bergvall, ”Simningens stolta historia”, s 42.
  10. Citerat i West, ”Spenser”, s 15.
  11. Gilbert Simondon, Du mode d’existence des objets techniques, Aubier, 1958, s 88. Franska citat av Simondon i författarens översättningar genom kapitlet.
  12. Ibid, s 88–89.
  13. Ibid, s 92–95.
  14. Ibid, s 90.
  15. Ibid, s 102–103.
  16. Ibid, s 111–112.
  17. Immanuel Kant, ”Svar på frågan: Vad är upplysning?”, i Vad är upplysning?, Brutus Östling (red), övers Joachim Retzlaff, Symposion, 1989 [1784], s 29. Författarens kursivering.
  18. Simondon, Du mode d’existence, s 97–98.
  19. De Courtivron, ”Préface de la troisième édition”, i Traité Complet De natation Essai sur son application à l’art de la guerre pas M le vicomte de Courtivron, A. Pihan de la Forest, 1836, s 19–20.
  20. Jane Stafford, ”Greeks Used Modern Swimming Stroke”, The Science News-Letter, vol 14, no 396, 1928, s 285–286. J Kates, ”Swimming with Translators”, Harvard Review, no 32, 2007, s 65. Den assyriska avbilningen kan beskådas på samma British Museum som George Catlin försökte sälja sin samling till. Det är en palatsutsmyckning i sten från staden Nimrod. Beställare kan ha varit kungen Assurnasirpal II, härskare över det mäktiga nyassyriska riket som med bas i dagens Irak spred ut sig över Mellanöstern. I den stiliserade frisen av alabaster går det att se hur två assyriska soldater jagat ner tre fiender i en flod. Två av männen som befinner sig i vattnet flyter med hjälp av djurskinn fyllda med luft. Den tredje simmar fritt och hans armar rör sig i en cirkelrörelse. Vänster arm är till synes på väg upp ur vattnet för att ta ett nytt tag i vad som ser ut som crawl.
  21. I bok 8 av Herodotos Historia.
  22. Françoisvasen i Florens. Se E Norman Gardiner, Athletics in the Ancient World, Oxford University Press, 1930, s 94–95.
  23. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 23.
  24. Ralph Thomas, Swimming, Sampson Low, Marston & Co (London), 1904, s 139.
  25. Stafford, ”Greeks Used Modern Swimming Stroke”, s 285. En annan avbildning av myten återfinns i en av de mest imponerande privatvillorna i staden Pompeji som kallas Vettiihuset efter dess ägare och som begravdes av aska från vulkanen Vesuvius 79 e Kr. Runt en väldig bård vid taket i ett sovrum med marint tema simmar fiskar i sin eviga tur. På en av väggarna går det att skåda Leander mitt i Hellesponten på väg till Hero som väntar och trånar i sitt torn. Leander crawlar. Ytterligare en avbildning av Leander finns i Afrika, utanför dagens tunisiska stad Thyna. Ruiner vittnar om den romerska staden Thaenae (Henchir, eller Henshir Tina) vars badhus var utsmyckat med en mosaik föreställande Heros älskare. I detta fall är det något mer ambivalent om Leander simmar bröstsim eller crawl. Armarnas rörelser är så tvådimensionellt porträtterade att det är svårt att se. Kroppens böjning gör att det ändå är lite mer troligt att det rör sig om crawl. Tydligt är att Leander ser drömsk, men ändå bestämd, ut. Dekoratören misslyckades i att med tydlighet avbilda kroppstekniken, men han fångade Leanders ande även i ett så grovhugget medium som en mosaik. Det finns beskrivningar av crawl också i text, som när den romerske poeten Ovidius beskriver en nymf som tog sig fram i vattnet genom att lyfta alternerande armar (alternaque bracchia ducens). Kates, ”Swimming with Translators”, s 63–64. Ovidius, Metamorfoser, bok IV, rad 535.
  26. John Locke, Some Thoughts Concerning Education, 1693, § 8. Det är mindre klart vad som är källan till Lockes citat. Arnd Krüger skriver ”in Ancient Greece a person was considered ignorant if he could neither read nor swim” men ger ingen källa för att reda upp i förvirringen mellan Locke, greker och romare. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 409.
  27. S E Stout, ”Training Soldiers for the Roman Legion”, The Classical Journal, vol 16, no 7 (1921), s 427. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 409. Marsfältet, Campus Martius, användes för idrottsövning och excersis.
  28. Även om Krüger tar detta som ett bevis på att romarna, i förhållande till grekerna, hade blivit dåliga simmare. Han presenterar dock inte fler konkreta bevis på detta. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 409.
  29. Kenneth Muir, Shakespeare’s Tragic Sequence, Routledge, 1972, s 43.
  30. Julius Caesar, De Bello Gallico, Bok I, LIII.
  31. Bataverna var ett exempel på en av dessa ”amfibiska” styrkor. Birgitta Hoffmann, The Roman Invasion of Britain: Archaeology Versus History, Pen & Sword Books, 2013, s 57. Bataverna var alltsedan Tacitus kända för att kunna simma över Rhen i full rustning. Nico Roymans, Ethnic Identity and Imperial Power: The Batavians in the Early Roman Empire, Amsterdam University Press, 2004, s 226.
  32. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 65–67.
  33. Ett eko av denna kritik går också i att finna hos Thomas Smollett, simpionjären från 1700-talet som hävdade att varma bad i simhallar var en skadlig lyx importerad från ”the effeminate Asiatics” (de fjolliga asiaterna). Ashenburg, The Dirt on Clean, s 136. Den brittiske historikern G M Trevelyan ska någon gång på 1880-talet ha blivit varnad av sin lärare Edward Bowen att inte ta två varma bad i veckan med argumentet att Trevelyan skulle bli som de sena romarna. Roger Deakin, Waterlog: A Swimmer’s Journey through Britain, Vintage, 2000 [1999], s 236.
  34. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 410–411, 416.
  35. Vilket också ledde till att Mona Lisa hamnade i landet. Robert Knecht, The Valois: Kings of France 1328–1589, Hambledon Contiuum, 2004, s 158.
  36. Författarens översättning.
  37. John McClelland, Body and Mind: Sport in Europe from the Roman Empire to the Renaissance, Routledge, 2007, s 53.
  38. En långt mer sentida och svårtolkad avbildning av något som skulle kunna vara crawl återfinns på ett Leandermotiv av den franske gravören Bernard Picart från 1730. Från den här tidpunkten finns inga indikationer på att crawl simmades i Europa. Picart verkade själv inte ha varit mycket av en resenär, men han hade illustrerat det stora verket Cérémonies et coutumes religieuses de tous les peuples du monde (Religiösa ceremonier och seder från alla världens folk) som publicerades mellan 1723 och 1743. Han kan ha fått tekniken beskriven för sig i en bok eller från en informant. Eller så hade han helt enkelt sett Il Rossos fresk med Kairon och Akilles i Fountainebleau. Ett annat alternativ är att han snarare än crawl avbildade den samtida simtekniken ”La Coupe” som gick ut på att sträcka fram en arm, forma handen till en konkav skopa och sedan pressa vattnet mot bröstet, för att sedan, under kroppens lätta rotering, byta arm. Huvudet hålls över vattenytan. Stilen finns beskriven i De Courtivron, Traité complet de natation, s 371–373.
  39. Arvid Ulrich, Om Kvinnlig Simkonst i Upsala: Särtryck i 35 numrerade exemplar ur tidn. Fyris 1895, N:o 44, Almqvist & Wiksells, 1895, s 3–4.
  40. Orme, Early British Swimming, s 99.
  41. De Courtivron, Traité complet de natation, s 2–4.
  42. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 67.
  43. Susan Barton och Allan Brodie, ”The role of Medical Practicioners”, i Susan Barton och Allan Brodie, Travel and Tourism in Britian, 1700–1914 vol 3. Spas, Pickering & Chatto, 2014, s 63.
  44. Benjamin Franklin, The Life of Benjamin Franklin: Written by Himself, New York, 1855, s 15, 60–62. Mason Locke Weems, The Life of Benjamin Franklin, Philadelphia, 1873, s 12. Sprawson, Haunt Of The Black Masseur, s 71. Walter Isaacson, Benjamin Franklin: An American Life, Simon och Schulster, 2003, s 48.
  45. I Sverige översattes Franklin flitigt från och med 1804. Kindblom, Badhus, s 17.
  46. Benjamin Franklin, ”On the Art of Swimming”, in The Life and Miscellaneous Writings of Benjamin Franklin, William och Roberts Chambers, Edinburgh, 1839, s 64.
  47. Redan Aristotles och den romerske juristen Trebatius hade redan framfört samma argument. De Courtivron, Traité complet de natation, s 50.
  48. Franklin, ”On the Art of Swimming”, s 64.
  49. Ashenburg, The Dirt on Clean, s 135–136.
  50. Deakin, Waterlog, s 78.
  51. James McKusick, Green Writing: Romanticism and Ecology, Palgrave Macmillan, 2000, s 102.
  52. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 123–124.
  53. Ibid, s 206–211. Katharina Mommsen, Goethe’s Art of Living, Trafford Publishing, 2003, s 63.
  54. Ashenburg, The Dirt on Clean, s 137.
  55. Roberta J Park, ”Swimming and gender in the victorian world” i Christopher Love (red), A Social History of Swimming in England, 1800–1918: Splashing in the Serpentine, Routledge, 2008, s 20–21.
  56. Ibid.
  57. De Courtivron, Traité complet de natation, s 309.
  58. Anna Katrin Pihl Atmer, ”Så vissna rosorna på Sveas kinder: Kallbad och simning i idé och praktik 1750–1900”, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 40, 2000, s 11–34.
  59. O E Borg, Stockholms Simsällskaps femtioårsfest 1877 , Norstedts, 1877, s 42–43.
  60. Ibid, s 43. Pihl Atmer, ”Så vissna rosorna på Sveas kinder”, s 24.
  61. Enligt en liten handskriven lapp som finns i lådan ”Sport im. Sällsk. Lokal M-ST” vid avdelningen för vardagstryck vid Kungliga biblioteket, Stockholm.
  62. Bergvall, ”Simningens stolta historia”, s 60.
  63. Borg, Stockholms Simsällskaps, s 41–42.
  64. Mary Wollstonecraft Shelley, The Last Man, Carey, Lea och Blanchard, Philadelphia, 1833 [1826], s 176.
  65. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 115.
  66. Ibid, s 81. Se också denna rekommendation ur en svensk instruktionsbok i simning från 1839: ”En lärares i simkonstens första pligt är, att söka betaga eleven denna fruktan, och bibringa honom den öfvertygelsen, att han äger förmågan att hålla sig uppe. Man bör således visa honom exempel på att kroppen utan allt eget bemödande kan flyta i nästan hvilken ställning som hälst. Har man väl öfvervunnit rädslan hos eleven, så har man äfven besegrat det största hindret för konsten lärande.” C A Gustavi, Underrättelse i simkonsten. Stockholm, 1839, s 15–16. En svensk läkare, C J Hartman, hade redan 1828 rekommenderat att barn skulle badas i sjö och floder för att inte senare i livet drabbas av vattenskräck. C J Hartman, Husläkaren, s 64–65.
  67. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 122.
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984