Del 3: Klassiskt arv, allmänmänsklig glömska

Hur lång tid som separerade den europeiska crawlteknikens försvinnande och utgivningen av de illustrerade böcker som skulle kunna ha motverkat att tekniken glömdes bort vet vi inte. Förmodligen inte mer än ett århundrade eller två. Kanske så lite som ett årtionde. I själva verket kan tiden mellan de två förstås som en fraktal verklighet, oändligt delbar och aldrig överbryggbar. Det skulle kunna ha rört sig om minuter eller obetydliga geografiska avstånd. Den siste europén som lärde sig crawla i en teknisk tradition som kan ha existerat i en obruten kedja sedan tidig dynastisk tid i Egypten (2900 till 2770 f Kr), dör utan att ha lärt ut sin kunskap och förmedlat tekniken. Separerad från denna figur av ett avgörande glapp sätter sig en annan europé och försöker med ord och bild, och med den nya tidens tryckkonst och vetenskapliga värderingar, föreviga vad hans kultur vet om simning.

Vem den sista simmaren var är så klart svårt att säga. En elev som aldrig blev lärare, helt enkelt.

Vem den sista simmaren var är så klart svårt att säga. En elev som aldrig blev lärare, helt enkelt. Hon eller han levde under tiden mellan Västroms fall på 400-talet efter Kristus och den tidigmoderna upplysningstiden som under slutet av 1500-talet på allvar trädde in i Italien och norra Europa. Det finns tecken på att det kan ha varit så sent som under mitten av 1500-talet, vilket skulle göra att glappet endast utgjordes av en generation eller två, om vi bortser från det faktum att den europeiska geografin också skapade fickor, veck i tiden, där olika utvecklingar kunde fortgå parallellt utan att påverka varandra.

Vilka det var som satte sig ner för att samla ihop en kulturs kunskap om simning går det att säga med större säkerhet, då vissa konkreta spår, via ”externa” minnen som böcker, överlevt. En försmak kom 1538 i och med boken Colymbetes (”simmaren” eller ”dykaren”) av Nicholas Wynman, professor vid universitet i Ingolstadt i nuvarande Tyskland. Verket var en oillustrerad dialog mellan Pampirus, författarens alter ego, och Erotes, som mest innehöll allmän kuriosa kring simning och de få simtekniker (crawl var inte bland dem) som Wynman behärskade. Det var modern som hade lärt Wynman/Pampirus att simma vid tretton års ålder. Förmodligen var det henne som han hade att tacka för dessa tekniker. Wynman var uppenbarligen stöpt i den nya humanistiska andan. Han skriver att både kvinnor och män, oavsett rang, kan lära sig att simma och ifrågasätter kyrkans ”vattenprov” för att avslöja häxor. Det borde också finnas offentlig undervisning i simning för att förhindra drunkningsolyckor, hävdade han. Boken sjönk dock mot glömskans botten och översattes från originalets latin till tyska först 1866. [1]

Illustration ur Dibys
Illustration ur Dibys "De arte natandi". Foto: Wikimedia Commons

Ett mer fullödigt försök att utforska simtekniker kom ett halvt sekel senare. Engelsmannen Everard Digbys De arte natandi (Om simningens konst) från 1587 var inte bara en skriftlig beskrivning, även denna i dialogform, utan också illustrerad med fyrtiotre träsnitt. Förmodligen var detta den första veten skapliga avhandlingen om simning i Europa. Humanisten Digby, som ville rädda simningen från, som han sa, ”okunskapens djup och den dammiga förgätenheten”, undervisade vid St Johns College i Cambridge. Hans väg till denna exklusiva värld hade inte varit spikrak. Till St Johns blev han först an tagen som en ”sizar”, en fattig student som arbetade som uppassare till professorer och de mer välbärgade kurskamraterna i utbyte mot undervisning. [2] Karriären karakteriserades av den excentricitet och icke-konformism på gränsen till rättshaverism som ofta utmärker geniala tänkares hastiga klassresor. I en rörande passage skriver Digby, också på latin, att i vattnet kan varken ”rikedomar, vänner, börd eller släkt, ej heller vetenskap eller annan kunskap” rädda dig. [3] Vattnet var till slut ett demokratiskt rike. Och alla kunde lära sig att simma.

Crawlteknikens försvinnande i Europa var en konsekvens av simningens allmänt sjunkande ställning under medeltiden med dess puritanska kyrka och ohyggliga epidemier. Detta betydde dock inte att all simning upphörde, det fanns fortfarande lärare som initierade adepter. Digby var en av dem. Han tog förmodligen sina studenter till floden Cam för att lära dem att simma, [4] och skrev vad som kan räknas som den första moderna instruktionsboken i ämnet. Simkunskapen var alltså inte utbredd, men inte heller okänd. När Shakespeare i pjäsen Macbeth, först framförd 1611, beskriver två kombattanters dödläge som ett möte mellan två utmattade simmare (”two spent swimmers”) måste vi utgå från att publiken kunde frammana en bild för sitt inre. Det hade helt enkelt alltid funnits de som drogs till vattnet och de som kunde lära ut simning även om det inte var något som kulturen uppmuntrade. En av dem var Edvard II (1284–1327). [5] Som engelsk kung behövde han inte heller bry sig om omvärldens uppfattning.

Att Digby uppmuntrade studenterna att tillbringa tid vid floden när de skulle ha varit i kyrkan tycks ha varit ett av skälen till att han 1588 avsattes från sin post efter en religiös dispyt.

Digby själv skriver att simkonsten i hans egen tid bemöttes med en attityd som sträckte sig från likgiltighet till negativitet. [6] Universitetsauktoriteterna i Cambridge hade förbjudit sina studenter att simma 1571. Det finns inga indikationer på att förbudet blev långlivat, men att Digby uppmuntrade studenterna att tillbringa tid vid floden när de skulle ha varit i kyrkan tycks ha varit ett av skälen till att han 1588 avsattes från sin post efter en religiös dispyt. [7] Huruvida någon lärde sig simma med hjälp av hans bok är svårt att säga, flera av de simsätt som han beskrev är minst sagt akrobatiska övningar som förmodligen var mer kuriösa än praktiska.

En som förmodligen lärde sig direkt från Digby själv var Christopher Middleton. Han blev sizar precis som Digby varit samma år som De arte natandi publicerades. [8] Middleton gav 1595 ut en engelsk översättning av Digbys bok där han la till några egna funderingar. Detta var bara en av många översättningar av detta verk, som skulle förbli den viktigaste texten om simning under två århundraden. [9] Middleton ställer den retoriska frågan: ”En del kommer att invända: om simning vore något naturligt för människan, då skulle inte så många gå under i vatten”. [10] Vad som skymtar mellan raderna är skillnaden mellan en konservativ religiös idé om ”naturen” (som natura synonymt med den oföränderliga ”ordningen”) och upplysningens vetgiriga idéer om naturen som bara början på en förunderlig utforskning. Simning var såklart både naturlig och konstgjord, en lärd naturlighet med andra ord. Annars skulle den inte behöva räddas från glömskan.

Crawl föll alltså på upploppet och gick miste om att omfattas av denna europiska ”universalitet”. Som en konsekvens skulle tekniken, när den väl återintroducerades i Europa, framstå som både barbarisk och primitiv.

Upplysningsmän som Digby och Middleton ville infoga människans samlade kunskaper om naturen i rationella och universella system bortom religiösa dogmer. (För upplysningens kvinnor var det lättare att rent fysiskt simma än att få skriva om detta eller andra ämnen.) Men crawl föll alltså på upploppet och gick miste om att omfattas av denna europiska ”universalitet”. Som en konsekvens skulle tekniken, när den väl återintroducerades i Europa, framstå som både barbarisk och primitiv.

Den förlorade chansen att sätta crawl på pränt och därmed befästa tekniken som en europeisk sådan illustrerar två typer av kunskapsöverföringar som hjälper oss att förstå hur sam spelet människa-teknik fungerar. Glömska är i mångt och mycket kunskapsöverföringens misslyckande, men samma glömska kan också ses som ett evolutionärt framsteg. Djur uppfinner, liksom människor, men de förmedlar som tidigare nämnts sällan en teknik från en generation till en annan. Kunskapsförmedlandet kan i själva verket sägas utgöra människoblivandets mest konkreta horisont. Kultur är lika med arbete. Kanske är det därför romantiker längtar till natur och naturlighet. Men det finns ingen återvändo, i alla fall inte förrän vi glömt bort i princip allt det som gör att vi fortfarande kan definiera oss som ” människor”.

Den franske filosofen Gilbert Simondon var en av de främsta uttolkarna av kunskapsöverföringar och upplysningstidens universalitet. Hans teknikfilosofi ger oss en möjlighet att förstå vad som skedde både när den västerländska simningen glömdes bort och sedan, så sakteliga genom figurer om Digby, började kommas ihåg. Ironiskt nog glömdes Simondons arbete också nästan bort. Hans texter cirkulerade främst i en snäv cirkel i Paris där ett fåtal invigda, likt filosofen Gilles Deleuze, lät sig inspireras. Simondons skrifter från sent 1950-tal och tidigt 1960-tal ”återupptäcktes” på allvar under 2000-talet, främst genom tänkare såsom Bernard Stiegler och Bruno Latour. Simon don ville förstå människans plats inom tekniken, ett projekt som mot bakgrund av 1990-talets extrema våg av digitalisering framstod som mer och mer relevant. Simondon satte varken människan eller tekniken i fokus, utan istället deras förhållande och ömse sidiga beroende. I Du mode d’existence des objets techniques (Om tekniska objekts existenstyper) från 1958 diskuterar han utförligt olika kategorier av kunskapsöverföring. Med andra ord: på vilka sätt glömmer vi inte bort?

Det finns enligt Simondon två typer av kunskapsöverföring och relationer till tekniken. Med simning som exempel kan vi säga att den första tillhör den sista medeltida europeiska crawlaren. Den andra tillhör upplysningstidens noggranna antecknare, likt Everard Digby och Christopher Middleton. Först presenterar Simondon barndomens omyndiga relation mellan människa och teknik (le statut de minorité) i vilken den tekniska kunskapen är ”implicit, oreflekterad, vanemässig”. På den följer den myndiga relationen (le statut de majorité) i vilken vi med den fria vuxnas medvetna reflekterande nyttjar rationell kunskap utarbetad av vetenskapen. Detta är ”ingenjörens” kunskap, till skillnad från ”lärlingens”. [11] Lärlingens värld är mer lik magikerns än ingenjörens och kunskapen mer handgriplig än intellektuell, i själva verket är den mer av en ”färdighet” (capacité) än en kunskap (savoir). [12] Den är med andra ord mer lik barnets, ett ”primitivt”, lärande.

Ett viktigt steg i samhällets kulturella utveckling var enligt Simondon ”encyklopedismen”, det vill säga 1700-talets upplysningskultur. Upplysningen skapade en ”initiering” i det universella. Dess projekt var att samla all världens kunskap, även sådant som tidigare setts som lägre stående tekniker, för att skapa ett rationellt, vuxet, system via mätningar, kalkyler, geometriska figurer och beskrivande analyser. [13] Det finns i Simondons argument omedelbara paralleller till Immanuel Kants essä ”Svar på frågan: Vad är upplysning?från 1784 där Kant definierar upplysningen som ett befriande utträde ur en självpåtagen omyndighet (Unmündigkeit). I Simondons fall verkar det också som om den normativa och kulturspecifika frågan är ännu mer central än för Kant (som skrev om en förhoppning snarare än om en historisk period). De ”utan upplysning”, vi får anta icke-européer och européer i ”icke-moderna” kulturer, är barnlika, primitiva och irrationella. Men Simondons argument var mer komplicerat än vad denna koloniala idé gör gällande. Han förespråkade en kombination av det omyndiga och det myndiga.

Upplysningens krav på rationell förståelse av kunskaper och teknik skapar till slut en relation mellan människan och den komplexa moderna industriella apparat i vilken den senare paralyserar oss.

Simondon varnar oss för att förväxla det ”primitiva” med dumhet (la bêtise) och avfärdar kategoriskt att ett omyndigt förhållande till teknik, baserat på en exklusiv initiering, är mindre värt än ett myndigt som använder ”intellektuella symboler” (des symboles intellectuels). [14] Han hävdar snarare att upplysningen lett till en situation där individen känner sig som en främling inför en alltför oöverskådlig teknik. Upplysningens krav på rationell förståelse av kunskaper och teknik skapar till slut en relation mellan människan och den komplexa moderna industriella apparat i vilken den senare paralyserar oss. Vi behöver inte mer ”universaliserande befrielse” (libération universalisante), utan något som bejakar magin och hantverkarens otvungna relation till den tekniska världen. [15] Problemet är också att upplysningens tekniksyn är statisk, omedelbar (all kunskap här och nu), jämfört med barnets och minoritetspositionens dynamiska förhållande till teknik som hela tiden förändras (genom olika initiationer, får vi anta), vilket också passar ett föränderligt samhälle bättre. [16] Barnet kan också uppfinna sådant som den vuxna inte kan föreställa sig. Med andra ord: för att göra tekniken ”vår” och för att skapa ett förhållande till tekniken som möjliggör handlande, krävs enligt Simondon både upplysningens öppenhet och lärlingsprocessernas initiationer.

Ytterligare en viktig egenhet i Simondons argumentation som skiljer honom från den tradition som Kant representerar var hans fokus på bilden. Kant hade argumenterat för att en av upplysningens särarter var att dess förespråkare agerade offentligt som medlemmar i en potentiellt universell språklig samfällighet, de tilltalade ”läsekretsens hela publik” [ganzen Publikum der Leserwelt]. [17] För Simondon hade upplysningen sökt ett uttrycksmedel bortom ”ordets civilisation” (la civilisation du mot), en civilisation som Kant hade associerat med den upplysta. Men det var i själva verket bilden som kunde leda till upplysningens öppenhet och universalism. Talat och skriftligt språk krävde till skillnad från bilden initiation (det är nödvändigt att lära sig språket), och det var därför så mycket energi lades på illustrationer i upplysningens uppslagsverk. Tryckkonstens mest uppseendeväckande uppfinning var inte möjligheten att reproducera bokstäver utan gravyrer. Upplysningens misslyckande med att i slutändan uppnå en universalism som kunde överbrygga kulturella skillnader utgjordes, enligt Simondon, av att den inte lyckades gå hela vägen till en kommunikation baserad på bilden snarare än språket. [18]

En ny typ av publikationer, instruktionsböcker, som kombinerar schematiskt förklarande bilder och text börjar publiceras.

Marcel Mauss önskan att förstå förmedlingen av kroppstekniker genom muntliga traditioner ifrågasätts i viss grad av Simon dons teser. Men på ett sätt ges Mauss rätt: dessa tekniker överförs för det mesta från en lärare som initierar en elev i konsten, det vill säga det förhållande som karakteriserar Simondons så kallade minoritetsposition (kunskap förmedlad genom ordet). Men något händer under 1500- och 1600-talens humanism, som kom att inspirera upplysningstiden. En ny typ av publikationer, instruktionsböcker, som kombinerar schematiskt förklarande bilder och text börjar publiceras. Detta är det första steget i att göra läraren extern och att tillgängliggöra initiationen för var och en som kunde få tag i instruktionerna.

Samtidigt är det viktigt att inte ta Simondons strikta uppdelning mellan ord och bild på alltför stort allvar. Själva anledningen till att vi vet att det funnits en europeisk tradition av crawl är den bildkonst som i mångt och mycket skapar ett lager mellan dessa två modeller. Det kan visserligen vara svårt att lära sig en teknik från enkla avbildningar, men avbildningar gör att vi kan komma ihåg att något glömts bort från början. Att konsten kan vara ett skarpsynt vittne men en usel lärare understryks av den märkliga historien om illustratören Louis Gudin som 1823 arbetade med en tidig fransk instruktionsbok i simning. Den unge mannen befann sig på en eka i Seine som slog runt. Hans bror, som var med ombord, kunde simma och tog sig till stranden. Han som illustrerat simtekniker saknade själv denna kunskap och drunknade. Författaren vars simrörelser Gudin tecknat skrev senare att illustratören vid ett tidigare tillfälle ska ha beklagat sig och sagt att han borde själv lägga lite pengar på simundervisning istället för alla dessa danslektioner. [19]

Nästa fråga som inställer sig är om det crawl som existerade i Europa utgjorde en obruten kedja av lärare och elever? Denna kan ha sträckt sig så långt tillbaka som till kulturer som inspirerade den europeiska, så långt tillbaka som tidig dynastisk tid i Egypten (2900 till 2770 f Kr) eller Assyrien under 800-talet, två perioder från vilka det finns avbildningar. [20] En kedja som med andra ord skulle ha brutits precis innan Digby och hans upplysningskollegor hade en chans att inlemma tekniken i en ”universell” historia (som i konkreta ordalag i själva verket var begränsat till det västerländska). Eller så har crawl i Europa istället genomgått flera cykler av glömska och återuppfinning och återintroduktion? Frågan låter sig inte besvaras, det enda vi vet är att det finns spridda källor som avbildar crawl i denna del av världen under den långa perioden från det antika Egypten till medeltiden.

Vad som står utom tvivel är att antiken var en period då européer satte värde på simkunskap och att crawl under denna tid existerade. De gamla grekerna var väl medvetna om att konsten att simma inte var medfödd. Under den andra persiska invasionen av Grekland utkämpades 480 f Kr ett sjöslag mellan en allians av de grekiska stadsstaterna och det persiska imperiet under Xerxes I. Leonidas, kungen från Sparta, mötte vad som skulle bli ett klassiskt nederlag mot perserna på land vid Thermopyle, men till sjöss vid Salamis gick det desto bättre. Liksom vid Thermopyle var de grekiska styrkorna numerärt underlägsna, men deras skepp lyckades trots detta förhindra den persiska invasionen. Xerxes tvingades till reträtt. Det var den sista gången de persiska ärkefienderna försökte lägga under sig Grekland. Herodotos, som den romerska retorikern Cicero skulle kalla historieämnets fader, patrem historiae, skriver att få greker dog vid Salamis. De kunde simma och tog sig således till stranden. [21] Det var en konst som ”barbarerna” inte behärskade.

Herodotus skriver inte om vilken teknik grekerna använde, men det kan mycket väl ha varit crawl. Avbildningar av crawl i den grekiska kultursfären finns från 560-talet f Kr. [22] Den viktorianske esteten och författaren Frederick Rolfe, eller baron Corvo som han kallade sig själv, lät i en roman karaktären Nicholas Crabbe anta att grekernas magnifikt breda bröst var ett resultat av att de simmade bröstsim, [23] vilket visserligen rent teoretiskt kan stämma, men det var troligen inte den enda anledningen. En annan avbildning av grekisk crawl återfinns på ett mynt från staden Abydos på Dardanellernas, eller Hellespontens enligt den antika benämningen, östra strand. [24]

Myntet från Abydos är från omkring 200 e Kr, drygt femhundra år efter den grekiska kulturens höjdpunkt under 400- och 300-talen f Kr. Vid tiden då det präglades hade det romerska imperiet blivit det antika Greklands arvtagare. På ena sidan myntet finns en bild av Septimius Severus som regerade mellan år 193 och 211. Hans son Antoninus, med smeknamnet Caracalla, skulle gå till historien bland annat för att ha byggt den mest kända badanläggningen i västvärldens historia, Caracallas termer utanför Rom. På andra sidan av myntet ses Leander simma mot Hero. Leanders högra arm är sträckt bakåt och verkar just ha lämnat vattenytan för att fullborda en crawlrörelse.

Myten om Leander och Hero – här skildrad av konstnären Peter Paul Rubens (1577–1640)  – tillhör simningens första europeiska berättelser.
Myten om Leander och Hero – här skildrad av konstnären Peter Paul Rubens (1577–1640) – tillhör simningens första europeiska berättelser. Foto: Wikimedia Commons

Myten om Leander och Hero tillhör simningens första europeiska berättelser, en våt urmyt som har bidragit till att sund som Engelska kanalen för evigt förknippas med människans försök att ta sig från en strand till en annan utan hjälpmedel. Hero var prästinnan inom den kult som tillbad Afrodite (Venus hos romarna), skönhetens och kärlekens gudinna. Leander var den unge man som handlöst föll för Hero. Problemen var, som brukligt i liknande historier, fler än ett. Heros föräldrar tvingade henne att bo i ett torn för att tycke inte skulle uppstå mellan dottern och män som Leander och för att traktens unga kvinnor inte skulle drabbas av avundsjuka. Hon tilläts sällan lämna tornet, men under ett tillfälle då hon medverkade i en festival träffade hon Leander och det förutsägbara skedde. Deras kärlek var inte bara förbjuden, den skiljdes också åt av den strömma Hellesponten, sundet mellan Marmarasjön och Egeiska havet. Heros torn stod vid den västra stranden och Leanders Abydos låg på den östra.

Om Hero tände en lampa i sitt torn på natten lovade Leander att simma över. Han höll sitt löfte. Varje natt under en hel sommar simmade han till Heros famn och lämnade henne i gryningen för att undgå upptäckt. Vintern kom med sina stormar, men det unga paret kunde inte vara ifrån varandra. En natt släckte en vind Heros lampa. Medan hon försökte tända den igen hann Leander, utan sin ledstjärna, drunkna i vågorna. Morgonen därpå sveptes kroppen in till stranden vid tornet. Hero kastade sig ut från sin boning, fördriven av sin sorg. Hon dog intill sin älskare. Myntet från Abydos är en av ett antal romerska avbildningar av samma myt. [25]

För romarna var simning en del av allmänbildningen. En obildad och onyttig person beskrevs i Rom, om vi ska tro vad upplysningsfilosofen John Locke skrev 1693, som en person som varken kunde läsa eller simma (Nec Literas didicit nec Natare). [26] Simkonstens militära användbarhet var också viktig för det ständigt krigande folket. I detta fall var det givetvis en aktivitet som utfördes av män, men allt tyder på att romerska kvinnor simmade i lika stor uträckning. Romerska legionärer fick simlektioner, bland annat på Marsfältet i norra Rom,27 och romerska ledare imponerades av exempel på fiendens färdig heter när det gällde simning. [28] Den romerska republikens baneman, Julius Caesar, var själv en god simmare vilket hade räddat hans liv under fälttåget i Egypten 47 f Kr. Shakespeare låter i sin tragedi Julius Caesar från 1599, hans fiende Cassius berätta om hur han en gång simmat i den romerska floden Tibern med Caesar och denna hade blivit så trött att Cassius fått komma till undsättning. Skulle en sådan verkligen styra det mäktiga imperiet? Förmodligen utgick Shakespeare ifrån att publiken skulle förstå att Cassius främst gav uttryck för avundsjuka. [29]

Julius Caesar ska ha simmat  i säkerhet i Alexandrias hamn – här tolkat i en målning av den neoklassiske konstnären Felice Giani c:a 1805–15.
Julius Caesar ska ha simmat i säkerhet i Alexandrias hamn – här tolkat i en målning av den neoklassiske konstnären Felice Giani c:a 1805–15. Foto: Wikimedia Commons

Verklighetens Julius Caesar var i likhet med Shakespeare själv författare. I hans beskrivning av krigstågen mot de germanska stammarna berättar Caesar om ett tillfälle då fienden efter att ha förlorat ett slag på Rhens västra strand tog sig i säkerhet på andra sidan med hjälp av båtar, men också genom att simma. [30] Rhen verkar ha varit alltför bred för de romerska legionärerna. Romarna tog lärdom och när germanerna så småningom inlemmades i den romerska armén som allierade användes deras färdigheter i vattnet flitigt. [31]

Även om frågan huruvida den europeiska simkunskapen överfördes i en oavbruten tradition eller inte måste lämnas obesvarad, går det att med stor säkerhet anta att kunskapen under denna tid förmedlades genom direkta initieringar inom vad Simondon skulle beskrivna som omyndiga eller minoritära förhållanden. Ingen kunde lära sig simma med hjälp av de klassiska avbildningarna och det verkar saknas instruktionsböcker. Tekniken var fortfarande magisk och stängd.

Den medeltid som följde på Romarrikets fall uppvisar överlag få avbildningar av crawl. Simningen gick nu mot en skymningstid, en utveckling som påbörjades redan i slutet av den klassiska perioden. Romarna hade, i sin ständiga snegling mot antikens Grekland, skapat en kult kring vattnet och badhuset. Snarare än ett uttryck för något hälsosamt förbyttes denna akvatiska scen snart till en skådeplats för självkärlek och voyeurism. I badhusen hade en tidig förlaga till den moderna strandkulturen skapats. Självkritiska romare som Tacitus och Seneca började efterhand argumentera för att de med senkomlingens och den nyrikes klumpighet hade överdrivit den klassiska bassängkulturen. [32] Romarna tillbringade enligt denna kritik helt enkelt alltför mycket tid vid poolkanten i mer och mer utsmyckade badhallar som associerades med utsvävningar och dekadens. [33]

Vad som över tid skulle utvecklas till en komplicerad syn på den mänskliga kroppen inom kristendomen satte onekligen simningen i ny dager.

Med kristendomens intåg på den europeiska maktscenen efter kejsaren Konstantins omvändelse på tidigt 300-tal moraliserades det samtidigt från alltfler håll över romerska excesser. Vad som över tid skulle utvecklas till en komplicerad syn på den mänskliga kroppen inom kristendomen satte onekligen simningen i ny dager. Att simma naken, eller med lite kläder, har ofta setts som en aktivitet farligt nära det sensuella. Det är kanske alltför lätt att, som romantikerna, beskylla kristendomen för att förbjuda det naturliga och njutningsfulla, men simning var hur som helst inte något som uppmuntrades i den kristna läran. Simningen misstänkliggjordes på samma sätt som andra aktiviteter som var alltför ”naturliga”, det vill säga kroppsliga.

Men det var inte bara kristendomen som var skyldig till det ta. Efter Roms fall förvärrades saniteten i städerna. Vattnet blev helt enkelt smutsigare efter kloakers och akvedukters långsamma sammanfall. Malariamyggans härjningar spred sig också längre norrut och gjorde många av södra Europas vattendrag osäkra (att malaria frodades vid vattendrag var väl känt). Mot slutet av medeltiden hade malarian nått ända till de italienska alperna och rörde sig därefter norr om bergskedjan. [34]

Rädslan för kroppen och det naturliga var dock förmodligen en av de avgörande anledningarna till varför det finns så få avbildningar av simning under det millennium som separerar Roms fall från slutet på medeltiden. Skriftliga beskrivningar av simtekniker blir också ovanliga under denna period. Förmodligen fortsatte en minoritet av den europeiska befolkningen att simma på de få ställen där simkulturen underhölls av ett funge rande system inom vilket några elever även blev lärare och kunde förmedla kunskap till nya generationer. I och med den tidigmoderna humanismen på 1500-talet skulle renässansens, ”återfödelsens”, människor börja blicka tillbaka på det klassiska arvet som under medeltiden fallit i glömska. Det är under denna tid som crawl finns avbildat på en väggmålning i Frankrike. Detta skulle kunna betyda, även om denna slutsats är långt ifrån självklar, att crawl överlevt simningens skuggår.

År 1530 anlände den florentinske konstnären Giovanni Battista di Jacopo till det franska kungliga slottet Fontainebleau. Han var en del av den generation som i grunden skulle förändra västvärldens konstnärliga utveckling. Det eldröda håret gav honom smeknamnet ”Il Rosso”. I Rom hade han verkat sida vid sida med Rafael från Urbino och landsmannen Michelangelo, innan ett militäruppror med storpolitiska förgreningar tvingat honom i exil. Den franske monarken Frans I hade inte varit sen att anhålla om den nyanlände konstnärens tjänster. Frans hade, tack vare sin mor Louise av Savojen, blivit passionerat intresserad av den nya italienska konsten, högrenässansen, med säte i Rom. Redan 1516 hade han gett hem i Frankrike åt Leonardo da Vinci. [35] Il Rosso fick i uppdrag att dekorera slottet i Fontainebleau, som Frans I med hjälp av arkitekten Gilles Le Breton hade byggt till och byggt om. Som chef för en hel stab hantverkare, mestadels landsmän, påbörjade den italienske konstnären i exil en lång rad fresker. En av dem återger en scen där kentauren Kairon instruerar den grekiske hjälten Akilles i olika kroppstekniker. Längst ner i vänstra hörnet ser vi kentauren och den unge Akilles inbegripna i en simlektion där Kairon instruerar Akilles i att lyfta armarna över vattenytan i ett simsätt som påminner om crawl.

Berättelsen om Kairon och Akilles är på många sätt en talande illustration av förmedlandet av kroppstekniker. Kentaurer, till hälften häst och till hälften människa, var i den grekiska mytologin kända för att vara vilda och oansvariga. Likt huliganer befann de sig mellan civilisationen och djurstadiet, också i uppförande. Kairon var annorlunda. Han var son till en av de äldsta gudarna, Kronos, och tack vare banden till gudavärlden var Kairon både odödlig och vis. Han var också känd för att vara mentor till några av den grekiska mytologins största hjältar. Roten till hans namn, kheir (χείρ – som i orden kirurg och kiropraktor) eller hand, skvallrar också om hans kunskaper. Kairon var bekant med konsten att använda de två händer som han vid sidan av de fyra hovarna kommit till världen med. Han kunde också konsten att lära ut denna kunskap till andra.

Kairon undervisar Akilles, här porträtterat i en fresk från Herculaneum (detalj).
Kairon undervisar Akilles, här porträtterat i en fresk från Herculaneum (detalj). Foto: Wikimedia Commons

Akilles är mest känd för att ha blivit doppad i floden Styx av modern Thetis i syfte att bli odödlig. Den enda kroppsdel som inte nuddade vattnet var den del av hälen som hon höll honom i, den berömda akilleshäl som skulle leda till Akilles död i det trojanska kriget. Mindre känd är historien om hur Peleus, Akilles far, anlitade den kände läraren Kairon för att utbilda sonen i alla de konster som kunde tänkas nyttiga för en grekisk hjälte. Utöver simning ser vi i Il Rossos fresk de två öva svärdkonst och ridning. Enligt vissa varianter av historien hade Kairon också varit Peleus lärare. I Euripides tragedi Iphigenia i Aulis som handlar om tiden för det trojanska kriget frågar Klytaimnestra sin man Agamemnon, grekernas fältherre i kriget, vem som uppfostrade Akilles, hans mor eller fader? ”Det var Kairon”, svarar Agamemnon. ”Åh den vise läraren”, suckar prinsessan från Sparta, ”men ännu visare fader som anförtrodde sin son till sådana händer”. [36]

Kairon var alltså en lärare, den som genom ordet initierade en lärling i det som Simondon kallade en minoritetsposition. En intressant detalj i sammanhanget är att han var till hälften häst, ett djur med andra ord. Att lära av djurs rörelser har spelat en viktig roll under simningens historia, men Kairon var såpass mänsklig att han förmedlade en stil som i sin tekniska utformning inte på något sätt var mimetisk, inget efterhärmande av djurens kroppsrörelser. Det rörde sig inte om något hundsim eller grodsim.

Ytterligare en av de fåtal avbildningar som finns av crawl under den tidigmoderna perioden återfinns i Palazzo del Te utanför Mantua i Italien. Även här handlar det om en situation med en lärare och en elev. [37] I en av utsmyckningarna på väggarna i ”vindarnas rum” har Il Rossos kollega Giulio Romano, en av Rafaels elever, målat en man som verkar försöka lära ut crawl till ett barn. Symboliskt nog framstår den unge pojken som högst ointresserad. Han hänger istället nonchalant fast vid en praktiskt tillgänglig delfin. Målningen är från 1528, några år innan Il Rossos.

Det finns minst två potentiella förklaringar till Romanos och Il Rossos crawl under en period med så få andra avbildningar av tekniken. Den första är mindre trolig, men desto mer förförande. Kanske fanns det små fickor i Europa där crawl hade överlevt medeltidens prövningar? Kanske var det vid floden Arnos eller Tiberns stränder i Florens eller Rom som crawl lärdes ut från generation till generation, från glänsande barnkropp till glänsande barnkropp? Simmare som utan att de själva visste det förde med sig en teknik i rakt stigande led från forna storhetstider. En vandringspokal och en säregen skatt som Romano och Il Rosso lagt märke till under sina promenader längsmed floden.

Det andra och sannolikt troligare alternativet är att Romano och Il Rosso hade låtit sig inspireras av den antika bildskatten. De hade helt enkelt avbildat avbildningen. Samtidigt är det märkligt att det i båda fallen rör sig om en situation med lärare och elev, som om konstnärerna väl förstod simningens tekniska (snarare än naturliga) natur. [38]

Kontinenten skapade åter en maritim kultur, men den här gången utan simkunskap.

Det är dock något av en paradox att det finns så få andra avbildningar av något som helst slags simning under denna tid. Europa öppnade sig mot den värld som låg utanför dess antika gränser. Kolonialismens tidevarv hade börjat. Kontinentens makthavare, likt Frans I som hade bjudit in Il Rosso till Fountainbleu, skickade ut skepp för att erövra världen. Kontinenten skapade åter en maritim kultur, men den här gången utan simkunskap. De europeiska sjömän som seglade vida kring drunknade lätt i hemmahamnens simbassäng om olyckan var framme. En förkrossande majoritet kunde inte simma. Så sent som i slutet av 1700-talets Sverige kunde några ryska krigsfångar väcka uppmärksamhet med sina simfärdigheter, även om de inte åstadkom mer än ett rudimentärt hundsim. [39]

Att den engelske upplysningstänkaren Sir Thomas Browne 1646 fann sig tvungen att med sådan emfas betona att simning var en konst snarare än en medfödd eller latent färdighet är något överraskande. Utläggningen återfinns i boken Pseudodoxia Epidemica, vars syfte var att med vetenskaplig rationalism förkasta vanliga (vulgära) tankemisstag. [40] Det fanns inget naturligt med att simma. Inte alla kunde lära sig, men när en väl lärt sig så gick det inte att glömma bort. Något som verkade skvallra om att det ändå inte helt och hållet var en konst som andra. Att Browne kände sig nödgad att påpeka att simning var något människan måste lära sig trots att i stort sett alla under denna tid saknade färdigheten hade att göra med missuppfattningen att rädsla satte något liknande en naturlig ”simreflex” ur spel. Tankarna gick igen i mycket av den tidiga simlitteraturen. Den franske pionjären de Courtivron var av samma mening. Simning var inte ”en gåva från skaparen”, utan något som människan hade sig själv att tacka för. [41]

Den engelske upplysningstänkaren Sir Thomas Browne 1646 fann sig i Pseudodoxia Epidemica tvungen att betona att simning var en konst snarare än en medfödd färdighet.
Den engelske upplysningstänkaren Sir Thomas Browne 1646 fann sig i Pseudodoxia Epidemica tvungen att betona att simning var en konst snarare än en medfödd färdighet. Foto: Wikimedia Commons

De få tidigmoderna människor som kunde simma använde i stor utsträckning en teknik som passade tidens mer eller mindre befogade rädsla för vatten: bröstsimmet. Den gjorde det möjligt att hela tiden hålla huvudet över vattenytan. Det fanns således ingen anledning att riskera ett alltför närgånget möte med elementet. Händernas ”långa svepande rörelser”, som Charles Sprawson beskriver i den utan tvekan allra vackraste boken om simning, Haunts of the Black Masseur: The Swimmer as Hero, förhindrade också ”något ovälkommet att komma in i munnen”. [42] Simmaren var således på säkert avstånd både från det som fanns under ytan och det som kunde tänkas flyta på densamma. Av förmodligen helt praktiska anledningar växte således en preferens fram för bröstsimmet under 1500-talet bland de få som behärskade konsten. Resultatet var en stil som innebar liten påverkan på vattenytan, då både ben och armar hölls under vattnet för att stödja huvudet som stack upp.

Synen på vattnet började förändras från mitten av 1600- talet, med en framväxande modern västerländsk kurortskultur [43], men det rörde sig fortfarande om högst kontrollerade exponeringar för vatten, övervakade av läkare vid institutioner. Inga rader av klädhögar vid stränderna vittnade om att ivriga simmare kastat sig ut. Samtidigt fanns det, såklart, pionjärer. En tidig centralgestalt i denna humanistiska rörelse när det gällde simning var Benjamin Franklin, en något fetlagd författare, uppfinnare och politiker från Storbritanniens nordamerikanska koloni Massachusetts. Franklin, född 1706, är idag mest känd för sin medverkan i kampen för sin nations självständighet och för att ha gjort avgörande upptäckter rörande elektricitet, men han intresserade sig i likhet med upplysningens män och kvinnor för snart sagt allt, även simning – en teknik som han lärt sig redan som barn.

Franklin skulle slå omvärlden med häpnad med sitt orädda förhållande till vatten.

Franklin rymde hemifrån till Philadelphia 1723 och fortsatte året därpå till London, där han skulle vara tryckarlärling under två års tid. Han skulle alltså lära sig en teknik, men passade också på att lära ut en annan. Franklin skulle slå omvärlden med häpnad med sitt orädda förhållande till vatten. Vid ett tillfälle visade han upp sina färdigheter för ett större sällskap genom att simma från Chelsea till Blackfriars på Themsen, en avsevärd distans på knappt sex och en halv kilometer, och fick snart därpå ett erbjudande från den engelske politikern och adelsmannen Sir William Wyndham om att bli simlärare till hans två söner. Nu föddes en idé hos Franklin om att stanna kvar i London och öppna en simskola, något som han antog skulle bli en lukrativ affär. [44] Om han istället för att återvända till Philadelphia hade skridit till verket hade skolan förmodligen blivit den första i sitt slag i staden sedan romarrikets fall.

Simning var för Benjamin Franklin – här avbildad av Joseph Duplessis (1725–1802) – både hälsosamt och njutbart.
Simning var för Benjamin Franklin – här avbildad av Joseph Duplessis (1725–1802) – både hälsosamt och njutbart. Foto: Wikimedia Commons

Benjamin Franklin skrev om simning vid några tillfällen, i texter präglade av en enorm nyfikenhet och som skulle få en stor betydelse för introduktionen av simning i en hydrofobisk västerländsk kultur. [45] Målet är, enligt författaren, inte endast att lära ut existerande kunskaper utan också att visa hur det går att uppfinna nya tekniker som upphör att vara kroppstekniker och blir till protetiska instrument. Franklin berättar att han som barn uppfann ett snillrikt system med två ovala ”paletter”, drygt 25 centimeter långa, som han fäste på sina händer. De fick hans handleder att värka, men det gick mycket fortare att simma. När han upprepade samma experiment med fötterna var det ingen framgång. Simfenorna passade inte den variant av bröstsim som Franklin med allra största sannolikhet simmade. [46]

Simning var, enligt Franklin, både hälsosamt och njutbart. Det kunde också stoppa diarré. Efter att ha simmat en timme eller två på kvällen sov han utmärkt. [47] Men simning var likt alla fysiska aktiviteter uttröttande. För Franklin var klassiska ideal gällande fysisk aktivitet och nya begrepp om vad som utgjorde ”sport” främmande. Han var först och främst rationell. Om avståndet som skulle simmas var alltför långt kunde en använda sig av ännu en av hans barndoms uppfinningar. Han hade varit ute och flugit drake när han upptäckt en damm som han ville svalka sig i. Draken fäste han vid en pinne vid strandkanten och gick sedan i vattnet och simmade. Han drabbades snart av en önskan att kunna njuta av båda aktiviteterna samtidigt, flyga drake och simma. Eftersom inget tycktes vara i grunden omöjligt för Franklin gick han in till stranden och tog drakens lina. Han lät sig sedan dras över vattenytan liggandes på rygg med drakens hjälp. Det var första och enda gången som Franklin använde just denna uppfinning, men han hävdade att det förmodligen gick att korsa Engelska kanalen med hjälp av draksim. Att åka färja var nog ändå att föredra, la han till. [48] Drakar skulle dock visa sig användbara för så mycket annat, som att utforska den elektricitet som alstras i stormar.

Franklin var en god representant, kanske den allra bästa, för den nyfikna upplysningstid som på något märkligt sätt verkade ha mist nästan all rädsla för naturen, vilken nu sågs mer och mer som en uppsättning material att utforska. I Franklins upptäckt av draksimmet var det inte ens nödvändigt att kunna simma längre, även om det vore praktiskt om vinden mojnade. Men idén med draksimmet var inte bara ett skämt. I en period där ångmaskiner och automatiska vävstolar utvecklades i rasande fart fanns det all anledning att misstänka att mekaniska tekniker skulle ersätta de kroppsliga. För Franklin fanns det inget ont i att låta sig dras över vattnet istället för att simma om en nu föredrog detta. På samma sätt skulle mänskligheten inom kort få helt mekaniska alternativ till att alstra energi. Han och hans gelikar hade inte bara börjat tappa rädslan för vattnet, de lät sig förnöjt uppslukas av modernitetens mekanolåda. Talande nog finns det inget som tyder på att han hade lärt sig något om simning från de nordamerikanska urbefolkningarna.

Ett större skifte i synen på vatten i alla dess former höll på att inträffa.

Den västerländska vattenrädslan var inte bara ett utslag av bristande simteknik, utan också en större fråga om kroppens förhållande till elementen. Den rådande idén hade varit att kroppen med dess varsamt balanserade ”vätskor” skulle fredas från att elementen trängde sig på med sjukdomar. I de få badanläggningar som fanns skulle porerna helst täppas igen med lager av mineraler. Under mitten av 1700-talet ifrågasattes denna medicinska sanning. Nu skulle porerna öppnas, till exempel för vatten. Dåtidens läkarkår fascinerades även av sådant som svettningens roll för hälsan. Det var som om kroppen förvandlades till något som hela tiden skulle stå i intim kontakt med sin miljö, allt annat var ohälsosamt. Nu började det till exempel förordas att det var nyttigt att tvätta sig med vatten. [49] Ett större skifte i synen på vatten i alla dess former höll på att inträffa. Havsutsikt, till exempel, hade inte varit något som eliten eftersträvade. [50] Detta skulle förändras under 1800-talet.

Utvecklingsoptimismen, framstegstanken och den värld av rationell universalism som upplysningen propagerade för med sitt nya och odogmatiska förhållande till naturen stötte givetvis på patrull, inte enbart från kyrkan och andra uppenbart konservativa krafter. Den upplysta människan ville bli världens herre, och modernitet och industrialism skulle inleda en ny tidsålder. Poeten William Blake var en av dem som inte kände sig bekväm i denna nya värld. Han drevs till tårar när han såg de nya fabrikerna i London på slutet av 1700-talet. Han intresserade sig mindre för den väldiga produktionen av saker och mer för det trasproletariat som producerades på nolltid. I texten ”Jerusalem” skriver han att ”all the Arts of Life”, alla livets konster eller tekniker, ”they changed into the Arts of Death in Albion [England]”. Samtidigt, mitt i modernitetskritiken skulle romantiker som Blake kanske komma att bli de mest moderna av alla med sitt alldeles nya begrepp rörande vikten av den subjektiva och individuella tanken.

Romantikerna började utforska en ny slags subjektivitet genom att återvända till de klassiska idealen och myterna. De ville tillbaka till initieringar och hemligheter, åter gjuta magi i en urlakad samtid. Ofta upphöjde de det enkla, hantverkarens verklighet, gentemot industriarbetarens eller kapitalistens. Inte sällan hyllades också idén om att till fullo behärska en teknik eller ett hantverk, det Blake kallade ”Arts of Life”.51 Med andra ord innebar det att vara partikulär istället för universell, individuell istället för utbytbar. Simondons minoritetsposition hyllades ofta som ett motgift mot en värld som störtade huvudstupa in i moderniteten.

Även om vägen ”tillbaka” till det enkla och till magin för Blake gick via kristendomens mysticism så var kristendomens fyrkantiga moraliserande inget alternativ för de flesta romantiker. De sökte istället inspiration i samma idé om den klassiska världen som genomsyrat det västerländska samhället alltsedan renässansen, speciellt dess myter. Eftersom kroppen hade en så central roll för både de gamla grekerna och för romarna försökte nu hela generationer av spränglärda, nervöst känslomässiga och ohälsosamt melankoliska poeter förvandla sig, med skiftande resultat, till friluftsmänniskor. I detta var de också, förmodligen omedvetet, influerade av upplysningsidéer om att kroppen skulle öppna sig mot elementen och av den kur- och badortskultur som inte hade något att göra med romantiken från början (även om den tids nog skulle bli del av den romantiska kulturen).

Det finns en talande historia om Samuel Taylor Coleridge, en av de första romantiska poeterna i England, som under ungdomsåren i London på 1780-talet ofta drömmande drog runt på stadens gator. En dag hade han så till den milda grad levt sig in i berättelsen om Leander att han fantiserade att han simmade över Hellesponten, mot sin älskade Hero. Så framgångsrikt var hans dagdrömmande att han med inlevelse torrsimmade genom stadens myller. En förbipasserande kom i vägen för hans arm och trodde att ynglingen var en ficktjuv. Som svar på anklagelsen svarade Coleridge att han faktiskt var på väg till Heros torn. Den förbipasserade måste ha haft ett lika stort intresse för den antika hjältevärlden som poeten. Han blev djupt imponerad, och gav den unge Coleridge pengar så att han omgående skulle kunna lösa inträde till ett bibliotek. [52] Liksom generationskamraten William Wordsworth kunde Coleridge även simma i verkligt vatten, något de båda gärna gjorde. Och fuktiga metaforer hade även en tendens att tränga in i deras språk.

Goethe simmade ofta och gärna i floden Ilm i Weimar, som gick genom hans trädgård.

I Tyskland hade en av den tyska romantikens främsta företrädare, Johann Wolfgang von Goethe, redan inlett ett passionerat förhållande med vatten som hade mycket lite gemensamt med Franklins pragmatiska simmande. Goethe vurmade också för antiken, och för den schweizisk-franske filosofen Jean-Jacques Rousseaus civilisationskritik. Kanske var det ursprungliga trots allt bättre? Det enkla livet i naturen. Goethe simmade ofta och gärna i floden Ilm i Weimar, som gick genom hans trädgård, och i alla typer av vattendrag han stötte på under sina resor. Det fick gärna vara iskallt. [53] En annan som uppskattade kalla vatten var den engelska filosofen Mary Wollstonecraft, som under ett besök i Skandinavien 1795 förenade sig med den romantiska naturen.

Den andra generationens romantiker föredrog utan tvekan det varmare Medelhavet, redan under 1760-talet känt som en simdestination genom den skotske läkaren och författaren Tobias Smolletts texter. [54] Romantikerna blev efter franska revolutionens excesser också mindre radikala och när blickarna vändes från dagspolitiken föll de istället ohämmat på det klassiska arvet. Percy Bysshe Shelley skrev det lyriska dramat Den befriade Prometheus 1820 vid ruinerna av Caracallas termer söder om Rom. Det var fyra år efter att hans fru Mary Wollstonecraft Shelley, Mary Wollstonecrafts dotter, under ett besök hos Lord Byron vid Genèvesjön fått idén till Frankenstein, med undertiteln den moderne Prometheus. Prometheus var mannen som stulit elden från Olympens gudar och skänkt människan förmågan att skapa verktyg, ett tekniskt liv. Teknik ledde till civilisation och ett liv frånskilt naturen, en skilsmässa som romantikerna djupt beklagade.

Mary Wollstonecraft Shelley kunde, som hennes mor, också simma. Simning var något som var associerat till nakenhet vilket under 1700- och 1800-talen underströk behovet av separationen mellan könen. Inställningen blev mer och mer puritansk och i mitten av 1800-talet hade könsblandade stränder förbjudits i Storbritannien. [55] Men bilden var mer komplex än så. Vid de engelska kusterna arbetade många kvinnor som dippers och både män och kvinnor kunde bada från ”badmaskiner”, vagnar som sköts ut i vattnet och skymde dem, en viss del, från alltför nyfikna blickar. Tidiga baddräkter började också förekomma. [56] Samtidigt öppnade separata badinrättningar enbart för kvinnor. En tidig sådan startade i Paris 1819. [57] I Sverige öppnades en provisorisk siminrättning för damer i Göteborg 1830. [58] I huvudstaden Stockholm dröjde det ända till 1847 då C G Mineur slog upp portarna till sin siminrättning för damer vid Riddarhusets norra strand. Pådrivande i detta var kronprinssessan Lovisa som likt George III i England, samt hennes svärfar Oscar I, föregick med gott exempel. [59] Lärare vid Mineurs bassäng var från 1850-talet också en kvinna, Nancy Edberg, som efter hand öppnade eget på Kastellholmen och köpte ut Mineur. [60] Drömmen om föreningen med de blöta elementen var något som männen på inget sätt hade ensamrätt över, även om de med sin sociala, politiska och kulturella makt är de som märks mest när simhistorien skrivs.

Badmaskiner på oidentifierat 1800-talsfoto.
Badmaskiner på oidentifierat 1800-talsfoto. Foto: Wikimedia Commons

Kvinnor började också alltmer inkluderas i de pedagogiska processer av lärande som krävdes för att få simokunniga kulturer att vara bekväma i vattnet, vid sidan av de grupper som, likt dippers, tvingades till det av praktiska anledningar. I Sverige utgjorde denna process ett talande exempel på kunskapsöverföringar i minoritetspositioner. Organiserad simundervisning för flickor skedde för första gången i dövstumskolan Manilla i Stockholm 1844. Från 1848 examinerades flickorna även officiellt och ”promoverades” (då Upsala simsällskap var den första simföreningen genomsyrades svenskt simliv av akademiska termer och seder). Den första kvinnan med ”promoverad i skicklighet i simning” var den nittonåriga torpardottern Greta Stina Bohm från Norrsunda som klarade provet den andra augusti 1848 på Manilla holme, Djurgården. [61] Under 1850-talet tog simundervisningen för kvinnor fart i olika delar av landet, speciellt i Jönköping. [62] 1851 promoverades fyra kvinnor vid Åbomska simskolan i Stockholm. [63] Som vi ska se var det främst senare, genom tävlingssimmandet, som könsdiskrimineringarna inom den västerländska simningen skulle bli mer påtagliga.

En tidstypisk redogörelse av simmarens eufori, som inte verkar uppvisa några som helst könsskillnader, återfinns i Mary Wollstonecraft Shelleys science fiction-roman Den sista människan från 1826, en beskrivning som trots sin genrebeteckning låter självbiografisk: ”Själv var jag en utmärkt simmare – endast anblicken av havet räckte för att väcka sådana känslor som en jägare erfar när han hör jakthundarna yla; jag älskade att låta vågorna omsluta mig och försöka ta kontroll över mig; när jag, herre över mig själv, rörde mig än åt det ena, än åt det andra hållet, trots deras arga slag”. [64] Maken Shelley hade det inte lika lätt. Visserligen försökte vännen Edward Trelawny lära honom. Trelawny hade varit i den brittiska flottan och visade enligt egen utsago Shelley vad han själv lärt sig i Söderhavet, nämligen ”en serie av akvatiska gymnastikkonster”. Huruvida det var crawl kan vi bara spekulera om, men när Trelawny simmade över Niagara floden långt senare, 1833, använde han bröstsim. [65]

Varför kunde han inte lära sig simma när det såg så enkelt ut? Trelawny svarade att anledningen var att Shelley inte trodde att han kunde.

Shelley beklagade sig inför sin läromästare på ett sätt som är bekant för alla som minns barndomens frustrationer. Varför kunde han inte lära sig simma när det såg så enkelt ut? Trelawny svarade att anledningen var att Shelley inte trodde att han kunde. [66] Shelley skulle aldrig förmå sig att tro och verkade i vilket fall som helst redo att en sista gång penetrera medvetandets yta för att bege sig till en annan värld. I juli 1822 seglade Shelley ut i en storm, ett beslut som avslöjade en viss längtan att handgripligen återförenas med det klassiska Medelhavet. Som om han önskade att kroppens alla porer skulle öppna sig för det naturligt-mystiska elementet. Han drunknade.

Shelleys misslyckande var ovanligt. De flesta av hans kamrater lärde sig simma. De simmade sedan i tid och otid och gav upphov till en märklig fascination för simning som spred sig likt en löpeld genom västvärlden, både genom initieringar och illustrerade instruktionsböcker. Simning, det vill säga bröstsim, höll på att bli en kroppsteknik som upplevdes som samtidigt naturlig och en kulturs (den västerländska) högsta uttryck. Lord Byron blev den mest kända av romantikernas simmare. Likt Franklin med sin kroppshydda, eller den dövstumma Greta Stina Bohm, led även Byron av ett handikapp på land som vattnet till en viss grad befriade honom ifrån, en klumpfot. Hälsenan, passande nog också kallad akillessena, på högra foten var alldeles för kort och tvingade honom till en haltande gång. Först i vattnet blev han fri. Simningen skulle bli lika viktig som poesin för Byron och det var snart omöjligt att skilja de två sakerna åt.

Liksom för Coleridge var den grekiska myten om Hero och Leander, denna för romantikerna perfekta historia om fysisk bedrift, omöjlig kärlek och estetiskt tilltalande död, alltid närvarande för Byron. Byron uppfyllde sin gamla dröm att simma över Hellesponten precis som Leander den tredje maj 1810. Det var hans andra försök. Han hade sällskap av en löjtnant från den brittiska marinen, William Ekenhead, som slog honom med knappa fem minuter. För Byron tog det en timme och tio minuter, distansen var mindre än två kilometer men strömmen strid. Byron, en ytterst vältränad simmare, var utsliten när han kom fram och han kunde inte förstå inte hur Leander kunnat tillbringa kärleksnätter med Hero efter en sådan ansträngning. [67] Samtidigt var han mäkta stolt över sin bedrift, som utfördes sextiofem år innan Matthew Webb blev den första att simma över den engelska kanalen. Byron räknade simturen i Leanders svall som sitt livs största framgång, viktigare än alla kamper vunna på land.

Lord Byron levde knappt två år till innan han mötte sitt tillbörligt tragiska öde på väg att kämpa för grekerna mot turkarna. Byrons europeiska exil förvandlade honom till kontinentens första moderna celebritet, beundrad i lika hög grad för sin fysik som för sin poesi. Att Byron kunde simma som få andra skilde honom i hans egna ögon från resten av det klyftiga kotteri som följde honom, något som märks i hans stolthet över att ha simmat över Hellesponten 1810. Han var, enligt egen mening, närmare antiken och naturen. Men Byrons, liksom Goethes, intresse för simning skulle samtidigt leda till en teknisk revolution när det gällde hur européerna förhöll sig till sina kroppar. Europa började simma. Lärarna hade återvänt. Simhallar slog upp över hela kontinenten och unga män och kvinnor flockades i dem för att som sina hjältar uppgå i den mystiska gemenskapen med vattnet. Århundraden av glömska verkade över, åtminstone när det gällde det bröstsim som både upplysningsmännen och romantikerna med sådan självklarhet hade använt. Crawl däremot, som med liten marginal missat sin chans, var nu mer bortglömt än någonsin.

Utövarna under 1800-talet, det första moderna europeiska århundradet av simning, förenade sig med naturen på ett högst idiosynkratiskt manér. Lika medvetet smittade som de blivit av romantiken präglades de, ofta omedvetet, av tidens koloniala föreställningar om det som låg utanför kontinenten. Ingen tog sig tid att studera Il Rossos fresk i detalj eller dra sig till minnes också den tekniska dimensionen av det antika arvet. I arrogant självgodhet hävdades att bröstsimmet var den ”civiliserade” och överlägsna stilen, även om denna stil ironiskt nog användes för att komma närmare naturen och efterapa de ”naturfolk” som tidens exotiska berättelser lyfte fram. Simningens första fas som en ”vit sport” hade inletts. Det klassiska arvet hade gett inspirationen, men samtidigt stod det klart hur stor del av det som hade gått förlorat. Resultaten av denna bortträngning skulle bidra till simningens komplicerade del i den moraliska bankrutt som västs koloniala projekt innebar.

Fortsättning följer i nästa nummer.

NOTER:

  1. Nicholas Orme, Early British Swimming, 55 BC–AD 1719, University of Exeter Press, 1983, s 69–70. Arnd Krüger, ”Swimming and the Emergence of the Modern Spirit”, i John McClelland & Brian Merrilees (red), Sport and Culture in Early Modern Europe, Toronto Centre for Reformation and Renaissance studies, 2009, s 413–414, 416–417. Bokens fulla originaltitel var: Colymbetes, sive de arte natandi dialogus et festivus et iucundus lectu, i fri översättning: ”Simmaren, eller en dialog om simkonsten och angenäm och tilltalande att läsa”.
  2. Orme, Early British Swimming, s 70–72.
  3. Citerat i Michael West, ”Spenser, Everard Digby, and the Renaissance Art of Swimming”, Renaissance Quarterly, vol 26, no 1, 1973, s 17.
  4. Richard Rex, ”The Sixteenth Century”, i Peter Linehan (red), St. John’s College, Cambridge: A History, Boydell Press, 2011, s 68.
  5. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 70–71.
  6. West, ”Spenser”, s 17.
  7. Orme, Early British Swimming, s 65. Rex, ”The Sixteenth Century”, s 68.
  8. Orme håller detta för troligt. Se ibid, s 94.
  9. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 413. Boken kom i fransk översättning 1696, se Bergvall, ”Simningens stolta historia”, s 42.
  10. Citerat i West, ”Spenser”, s 15.
  11. Gilbert Simondon, Du mode d’existence des objets techniques, Aubier, 1958, s 88. Franska citat av Simondon i författarens översättningar genom kapitlet.
  12. Ibid, s 88–89.
  13. Ibid, s 92–95.
  14. Ibid, s 90.
  15. Ibid, s 102–103.
  16. Ibid, s 111–112.
  17. Immanuel Kant, ”Svar på frågan: Vad är upplysning?”, i Vad är upplysning?, Brutus Östling (red), övers Joachim Retzlaff, Symposion, 1989 [1784], s 29. Författarens kursivering.
  18. Simondon, Du mode d’existence, s 97–98.
  19. De Courtivron, ”Préface de la troisième édition”, i Traité Complet De natation Essai sur son application à l’art de la guerre pas M le vicomte de Courtivron, A. Pihan de la Forest, 1836, s 19–20.
  20. Jane Stafford, ”Greeks Used Modern Swimming Stroke”, The Science News-Letter, vol 14, no 396, 1928, s 285–286. J Kates, ”Swimming with Translators”, Harvard Review, no 32, 2007, s 65. Den assyriska avbilningen kan beskådas på samma British Museum som George Catlin försökte sälja sin samling till. Det är en palatsutsmyckning i sten från staden Nimrod. Beställare kan ha varit kungen Assurnasirpal II, härskare över det mäktiga nyassyriska riket som med bas i dagens Irak spred ut sig över Mellanöstern. I den stiliserade frisen av alabaster går det att se hur två assyriska soldater jagat ner tre fiender i en flod. Två av männen som befinner sig i vattnet flyter med hjälp av djurskinn fyllda med luft. Den tredje simmar fritt och hans armar rör sig i en cirkelrörelse. Vänster arm är till synes på väg upp ur vattnet för att ta ett nytt tag i vad som ser ut som crawl.
  21. I bok 8 av Herodotos Historia.
  22. Françoisvasen i Florens. Se E Norman Gardiner, Athletics in the Ancient World, Oxford University Press, 1930, s 94–95.
  23. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 23.
  24. Ralph Thomas, Swimming, Sampson Low, Marston & Co (London), 1904, s 139.
  25. Stafford, ”Greeks Used Modern Swimming Stroke”, s 285. En annan avbildning av myten återfinns i en av de mest imponerande privatvillorna i staden Pompeji som kallas Vettiihuset efter dess ägare och som begravdes av aska från vulkanen Vesuvius 79 e Kr. Runt en väldig bård vid taket i ett sovrum med marint tema simmar fiskar i sin eviga tur. På en av väggarna går det att skåda Leander mitt i Hellesponten på väg till Hero som väntar och trånar i sitt torn. Leander crawlar. Ytterligare en avbildning av Leander finns i Afrika, utanför dagens tunisiska stad Thyna. Ruiner vittnar om den romerska staden Thaenae (Henchir, eller Henshir Tina) vars badhus var utsmyckat med en mosaik föreställande Heros älskare. I detta fall är det något mer ambivalent om Leander simmar bröstsim eller crawl. Armarnas rörelser är så tvådimensionellt porträtterade att det är svårt att se. Kroppens böjning gör att det ändå är lite mer troligt att det rör sig om crawl. Tydligt är att Leander ser drömsk, men ändå bestämd, ut. Dekoratören misslyckades i att med tydlighet avbilda kroppstekniken, men han fångade Leanders ande även i ett så grovhugget medium som en mosaik. Det finns beskrivningar av crawl också i text, som när den romerske poeten Ovidius beskriver en nymf som tog sig fram i vattnet genom att lyfta alternerande armar (alternaque bracchia ducens). Kates, ”Swimming with Translators”, s 63–64. Ovidius, Metamorfoser, bok IV, rad 535.
  26. John Locke, Some Thoughts Concerning Education, 1693, § 8. Det är mindre klart vad som är källan till Lockes citat. Arnd Krüger skriver ”in Ancient Greece a person was considered ignorant if he could neither read nor swim” men ger ingen källa för att reda upp i förvirringen mellan Locke, greker och romare. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 409.
  27. S E Stout, ”Training Soldiers for the Roman Legion”, The Classical Journal, vol 16, no 7 (1921), s 427. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 409. Marsfältet, Campus Martius, användes för idrottsövning och excersis.
  28. Även om Krüger tar detta som ett bevis på att romarna, i förhållande till grekerna, hade blivit dåliga simmare. Han presenterar dock inte fler konkreta bevis på detta. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 409.
  29. Kenneth Muir, Shakespeare’s Tragic Sequence, Routledge, 1972, s 43.
  30. Julius Caesar, De Bello Gallico, Bok I, LIII.
  31. Bataverna var ett exempel på en av dessa ”amfibiska” styrkor. Birgitta Hoffmann, The Roman Invasion of Britain: Archaeology Versus History, Pen & Sword Books, 2013, s 57. Bataverna var alltsedan Tacitus kända för att kunna simma över Rhen i full rustning. Nico Roymans, Ethnic Identity and Imperial Power: The Batavians in the Early Roman Empire, Amsterdam University Press, 2004, s 226.
  32. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 65–67.
  33. Ett eko av denna kritik går också i att finna hos Thomas Smollett, simpionjären från 1700-talet som hävdade att varma bad i simhallar var en skadlig lyx importerad från ”the effeminate Asiatics” (de fjolliga asiaterna). Ashenburg, The Dirt on Clean, s 136. Den brittiske historikern G M Trevelyan ska någon gång på 1880-talet ha blivit varnad av sin lärare Edward Bowen att inte ta två varma bad i veckan med argumentet att Trevelyan skulle bli som de sena romarna. Roger Deakin, Waterlog: A Swimmer’s Journey through Britain, Vintage, 2000 [1999], s 236.
  34. Krüger, ”Swimming and the Emergence”, s 410–411, 416.
  35. Vilket också ledde till att Mona Lisa hamnade i landet. Robert Knecht, The Valois: Kings of France 1328–1589, Hambledon Contiuum, 2004, s 158.
  36. Författarens översättning.
  37. John McClelland, Body and Mind: Sport in Europe from the Roman Empire to the Renaissance, Routledge, 2007, s 53.
  38. En långt mer sentida och svårtolkad avbildning av något som skulle kunna vara crawl återfinns på ett Leandermotiv av den franske gravören Bernard Picart från 1730. Från den här tidpunkten finns inga indikationer på att crawl simmades i Europa. Picart verkade själv inte ha varit mycket av en resenär, men han hade illustrerat det stora verket Cérémonies et coutumes religieuses de tous les peuples du monde (Religiösa ceremonier och seder från alla världens folk) som publicerades mellan 1723 och 1743. Han kan ha fått tekniken beskriven för sig i en bok eller från en informant. Eller så hade han helt enkelt sett Il Rossos fresk med Kairon och Akilles i Fountainebleau. Ett annat alternativ är att han snarare än crawl avbildade den samtida simtekniken ”La Coupe” som gick ut på att sträcka fram en arm, forma handen till en konkav skopa och sedan pressa vattnet mot bröstet, för att sedan, under kroppens lätta rotering, byta arm. Huvudet hålls över vattenytan. Stilen finns beskriven i De Courtivron, Traité complet de natation, s 371–373.
  39. Arvid Ulrich, Om Kvinnlig Simkonst i Upsala: Särtryck i 35 numrerade exemplar ur tidn. Fyris 1895, N:o 44, Almqvist & Wiksells, 1895, s 3–4.
  40. Orme, Early British Swimming, s 99.
  41. De Courtivron, Traité complet de natation, s 2–4.
  42. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 67.
  43. Susan Barton och Allan Brodie, ”The role of Medical Practicioners”, i Susan Barton och Allan Brodie, Travel and Tourism in Britian, 1700–1914 vol 3. Spas, Pickering & Chatto, 2014, s 63.
  44. Benjamin Franklin, The Life of Benjamin Franklin: Written by Himself, New York, 1855, s 15, 60–62. Mason Locke Weems, The Life of Benjamin Franklin, Philadelphia, 1873, s 12. Sprawson, Haunt Of The Black Masseur, s 71. Walter Isaacson, Benjamin Franklin: An American Life, Simon och Schulster, 2003, s 48.
  45. I Sverige översattes Franklin flitigt från och med 1804. Kindblom, Badhus, s 17.
  46. Benjamin Franklin, ”On the Art of Swimming”, in The Life and Miscellaneous Writings of Benjamin Franklin, William och Roberts Chambers, Edinburgh, 1839, s 64.
  47. Redan Aristotles och den romerske juristen Trebatius hade redan framfört samma argument. De Courtivron, Traité complet de natation, s 50.
  48. Franklin, ”On the Art of Swimming”, s 64.
  49. Ashenburg, The Dirt on Clean, s 135–136.
  50. Deakin, Waterlog, s 78.
  51. James McKusick, Green Writing: Romanticism and Ecology, Palgrave Macmillan, 2000, s 102.
  52. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 123–124.
  53. Ibid, s 206–211. Katharina Mommsen, Goethe’s Art of Living, Trafford Publishing, 2003, s 63.
  54. Ashenburg, The Dirt on Clean, s 137.
  55. Roberta J Park, ”Swimming and gender in the victorian world” i Christopher Love (red), A Social History of Swimming in England, 1800–1918: Splashing in the Serpentine, Routledge, 2008, s 20–21.
  56. Ibid.
  57. De Courtivron, Traité complet de natation, s 309.
  58. Anna Katrin Pihl Atmer, ”Så vissna rosorna på Sveas kinder: Kallbad och simning i idé och praktik 1750–1900”, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 40, 2000, s 11–34.
  59. O E Borg, Stockholms Simsällskaps femtioårsfest 1877 , Norstedts, 1877, s 42–43.
  60. Ibid, s 43. Pihl Atmer, ”Så vissna rosorna på Sveas kinder”, s 24.
  61. Enligt en liten handskriven lapp som finns i lådan ”Sport im. Sällsk. Lokal M-ST” vid avdelningen för vardagstryck vid Kungliga biblioteket, Stockholm.
  62. Bergvall, ”Simningens stolta historia”, s 60.
  63. Borg, Stockholms Simsällskaps, s 41–42.
  64. Mary Wollstonecraft Shelley, The Last Man, Carey, Lea och Blanchard, Philadelphia, 1833 [1826], s 176.
  65. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 115.
  66. Ibid, s 81. Se också denna rekommendation ur en svensk instruktionsbok i simning från 1839: ”En lärares i simkonstens första pligt är, att söka betaga eleven denna fruktan, och bibringa honom den öfvertygelsen, att han äger förmågan att hålla sig uppe. Man bör således visa honom exempel på att kroppen utan allt eget bemödande kan flyta i nästan hvilken ställning som hälst. Har man väl öfvervunnit rädslan hos eleven, så har man äfven besegrat det största hindret för konsten lärande.” C A Gustavi, Underrättelse i simkonsten. Stockholm, 1839, s 15–16. En svensk läkare, C J Hartman, hade redan 1828 rekommenderat att barn skulle badas i sjö och floder för att inte senare i livet drabbas av vattenskräck. C J Hartman, Husläkaren, s 64–65.
  67. Sprawson, Haunts Of The Black Masseur, s 122.
Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad