Dagens Nyheter har i en serie artiklar den senaste veckan avslöjat hur informella kontakter och vänskapsrelationer påverkat rekryteringarna till och granskningsarbetet inom Riksrevisionen, den myndighet under riksdagen vars uppdrag det är att utöva granskning över den verksamhet som bedrivs av staten.
Sedan början av 2016 har Riksrevisionen anställt 18 personer med bakgrund på regeringskansliet, en av de delar i statsapparaten som myndigheten har till främsta uppgift att granska. Dagens Nyheters avslöjande artiklar visar hur riksrevisor Susanne Ackum, fram till hösten 2014 statssekreterare vid finansdepartementet, har styrt rekryteringarna med skräddarsydda platsannonser och förbigångna rekryteringsexperter – jobben har alltså i praktiken tillsatts innan de utlysts – varefter de nyanställda getts rekordhöga löner. Obehöriga har i vissa fall fått ta del av Riksrevisionens granskningsmaterial. Ett anmärkningsvärt antal av myndighetens påbörjade granskningar har därtill lagts ned under det gångna året, i minst ett fall efter kontakt med en person i regeringskansliet.
Om de har någon skam i kroppen, och någon som helst omsorg om den verksamhet de varit anställda för att sköta, bör de omgående ställa sina platser till förfogande.
Avslöjandena har hittills fått till följd att Susanne Ackum avgått från sin post som riksrevisor. De båda andra riksrevisorerna, som låtit vanstyret fortgå, sitter dock än så länge kvar. Det är orimligt – om de har någon skam i kroppen, och någon som helst omsorg om den verksamhet de varit anställda för att sköta, bör de omgående ställa sina platser till förfogande.
Likaså bör det vara en självklarhet att nästa gång rekrytera riksrevisorer som inte har ett nära förflutet på regeringskansliet eller på annat sätt i statsmaktens absoluta centrum.
Bland kommentarerna till den inträffade skandalen har det de senaste dagarna flera gånger framhållits att ett agerande som det riksrevisorerna gjort sig skyldiga till är särskilt allvarligt eftersom det riskerar att skada förtroendet för statens institutioner och dessas opartiskhet. Det är ett märkligt sätt att formulera problematiken.
Rimligen ska staten och dess institutioner inte åtnjuta ett dugg större förtroende än de gjort sig förtjänta av. Det kan rentav framhållas som ett problem att så många i Sverige ännu tycks identifiera korrupt beteende endast med de fattigare delarna av världen – och inte tycks inse att korruptionen kan uppstå var som helst där de rätta institutionella förutsättningarna finns. På så sätt är myndighetsförtroendet på sina håll ännu allt för slentrianmässigt gott.
Hys alltså inga ogrundade illusioner om de svenska statsorganens oväld.
Nej, skandalen är särskilt allvarlig för att den gäller en institution vars huvudsakliga roll det är just att ge medborgarna möjlighet att se hur beslut fattas och genomförs, att granska vad statliga medel går till, hur de redovisas och hur effektivt de används. En institution som i bästa fall motverkar just självsvåldigt myndighetsagerande och vanstyre med våra gemensamma tillgångar.
Hys alltså inga ogrundade illusioner om de svenska statsorganens oväld – men kräv riksrevisorer som inte själva har händerna djupt nere i syltburken!
