Sommarföljetongen: Gudarna – del 6

DET SJÄTTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Om någon hade gett mig en flaska champagne när jag vaknade den nionde mars hade jag klunkat den som vatten.

Men vem skulle ge mig en flaska champagne?

En skrumpen gurka låg på kylskåpsgallret. Jag hällde ut en grön mjölk med utgångsdatum för flera dagar sedan. Det blev små rännilar av vita klumpar i vasken. Spermier på fettbeläggningen. Jag reflekterade i fem sekunder över hur enkelt det måste vara när en spermie fastnar i ett ägg. Inga konstigheter. Denna fullkomligt banala enkelhet kompenseras sedan med trumpetfanfarer och mängder av religiösa skapelseberättelser.

Allt för att täcka över kärlekens pyttighet.

Lite längre ner i kylen: en halvöppen konservburk fiskbullar i hummersås. Jag gläntade på täcket av aluminiumfolie.

Åh, the sweet fucking doft av förruttnelse.

Vissa kylskåpspjäser ska man bara lämna ifred. Låta år efter år passera, så att innanmätet demoleras av sig självt. Bullarna stack upp som vita testiklar i såsen.

Det fanns en tid när mamma och pappa tände ljus och värmde brieost i ugnen som de åt med varm hjortronsylt från mormor i Umeå. Pappa brukade skratta åt mamma.

Som om mitt hjärta flamberades.

En gång i tiden mammas dyrgrip, sedan en snabb, förtärande eld, och jag kunde hamna i rännstenen nästa dag.

”Kan du köpa brieost?” sms:ade jag Bita.

”Är du från vettet snobb”, kom svaret.

Men det gick inte ihop. Jag hade ätit frukost hemma hos Bita. Då fick vi färska jordgubbar, getost, valnötter, blommigt te och en smoothie på blåbär och banan som Fariba gjort i mixern. Dessutom färsk rucolasallad.

”Bara för att du är här”, ursäktade sig Bita. ”Allt är från Lidl.”

Men jag misstänkte att det någonstans från ett privat konto i Iran flödade en massa pengar.

I Tierp är fattigdomen dygd. Jag brukade få brödkanter med Lätta, BOB apelsinmarmelad och genomskinlig lättmjölk till frukost.

På väg till Centralstationen cyklade jag med Kieszas cover av ”What is love” i lurarna. Jag sjöng högt och tänkte på mamma:

 I don’t know, why you’re not there

I gave you my love, but you just don’t care

Undergången briljerar i halv fem-mörket på Tierps Central­station. Ett nopprigt syntettäcke ligger och kväver hela stan. Det är sådant som får dig att förstå att du kommer att dö ung.

Bita kom lufsande med en full Willys-kasse i handen.

”Chips, ostbågar, popcorn, Cola, Fanta, Ahlgrens bilar, Gott och blandat, kokosbollar och ett sexpack.”

Bita är den av oss som har falskleg. En äldre kusins. Hon säger att suedis inte kan skilja på iraniers ansikten ändå.

”Har jag glömt nåt?”

”Cider”, sa Lilly i sin stora, gröna bomberjacka. ”Och kanske ett förlåt?”

Hon vägde demonstrativt på ena benet, så att det skulle vara omöjligt att stå emot. Jag fick rycka ut. Bita behövde koncentrera sig på att inte tappa Willys-kassen. ”Vi är gudar, vi använder inte ordet förlåt. Ikväll ska vi åka jorden runt för din skull. Okej?”

Lilly relaterade.

Jorden runt är att ta en gul buss, vilken som helst, och åka med den till ändhållplatsen. Väl framme stiger man av, insuper variationen i den uppländska atmosfären, och hoppar på nästa buss till nästa ändhållplats. Man kan komma till Östervåla, Heby, Enköping, Bålsta, Västerås. Sala, Alunda, Östhammar, Almunge, Knutby. Knivsta, Järlåsa, Gimo, Öregrund.

Poängen är bara att sätta Uppland i rullning.

”Du glömde min brieost”, sa jag.

Bita tog upp en folieinlindad sak ur jackfickan.

”Tinad getost från mamma.”

Jag smälte av ömhet.

”Tack!”

Vi klev på buss 821 från Tierp till Uppsala. Det är alltid hoppfullast att börja med Uppsala. Veta att det finns en länk till verkligheten. I Uppsala bor det verkligen folk som pendlar till Stockholm. Som lever sina liv i en portfölj på ett tågsäte fram och tillbaka.

Lilly kröp upp längst bak med sina långa, snygga ben i ett fodral av svart tajthet. Det skulle vara mycket möjligt att Lilly en dag fick jobb som modell. Till dess skulle jag göra allt i min makt för att hindra den möjligheten. Vissa människor är svårt vackra, och de går svåra öden till mötes. Det är bättre med oss som ser ut lite hur som helst. De vackra är bundna till en bransch som behöver dem som modeller, servitörer, inkastare, go-go-dansare och kuttersmycken. De blir alltid flickvänner till fel män.

Lilly höll på med telefonen.

”Vill du ha öl?” sa jag.

Hon grymtade med näsan.

”Låt henne vara”, sa Bita. ”Ät din getost.”

Jag smällde upp ”What is love” med Haddaway på öppen volym.

”Stäng av”, sa Lilly.

En ilsken person i övre femtiofemårsåldern vände surt på huvudet.
Busschaufförens korthuggna stämma. Jag såg ut på mörkret. Det var helt ofattbart att det snart skulle bli vår. De slaskiga plattfälten hade aldrig varit så mörka, obrukbara. Varför går tiden på vintern så sakta?
Uppland kom med ett dån. Vi for förbi orterna Vendel, Örbyhus, Björklinge, Svista, Läby, Högsta, Lövstalöt, Grän­by­tä, Drälinge, Bälinge. Ett par slocknade jourlivs med GB-gubben vajande i vinden. För evigt igenbommat och dött.

Bita tog fram paddan och förklarade att nu skulle Lilly få se något som hon sent skulle glömma, kanske skulle hon få en chock, och därför hade vi tagit med en spypåse. Hon vecklade upp Willys-kassen framför Lillys ansikte, som om det var sjukt genomtänkt. Lilly reste på sig.

”Skulle vi inte se Vänner?”

”Det här först”, sa jag.

Bita sa:

”Om du blir spysjuk kan du sätta dig längst fram på rullstolssätet.”

Hon var helt seriös.

”Vad håller ni två på med?”

”Vi håller på med en viktig grej”, sa Bita.

Du kommer att tacka oss, tänkte jag.

Jag var bara inte helt övertygad.

Jag tog en tugga av getosten. Klockan var strax över fem på eftermiddagen. Det här var mitt första inmundigande av mat denna sörjiga lördag i mars. Lite fel sak att äta. Jag spottade ut osten i mellanrummet mellan väggen och elementet när inte Bita såg.

Hon tryckte på play. Lilly drog bomberjackan över huvudet. Det brusade.

Daniel Abdollah: ”Visst är det skönt?” Och Lillys små jamande skrik. Något varmt och skamset blottades i mig. Jag kände igen rörelsen inuti: hjärnan sätter stopp för något, men kroppen sätter igång. Hen som satt framför oss kastade upprörda blickar bakåt en gång till.

”Sätt på din mobil med musik igen”, väste Bita.

Jag satte på Nordpolen. De dystra, melankoliska tonerna förstärkte Lillys tapp av besinningen. Hon flög upp i mittgången.

”Vad fan håller ni på med?”

”Är ni helt jävla failade i huvudet?”

”Vad är det här för jävla vänner man har?”

”PSYKON! NI SKA FAN DÖ!”

Lilly skrek det som om hon aldrig hade menat något lika mycket. Vår medpassagerare bytte plats. Bussen krängde till. Jag hörde klicket i högtalaren.

”Är allt som det ska därbak, tjejer?”

Busschaufförens korthuggna stämma. Jag såg ut på mörkret. Det var helt ofattbart att det snart skulle bli vår. De slaskiga plattfälten hade aldrig varit så mörka, obrukbara. Varför går tiden på vintern så sakta?

”Vi KLARAR oss”, skrek Lilly tillbaka. ”Gubbjävel.”

Lilly Karlsson, BF-bruden. Jag kunde inte låta bli att tycka att hon var så vacker där, i bussens mittfåra, hennes egen scen, med det blonda håret trassligt utslaget över bomberjackan som sög upp de stora tårarna. Det här var verklighet extra allt.

Inte konstigt att alla bra historier handlar om sådana som Lilly. De vackra, brustna, dekadenta. De som behöver hjälp. Historierna handlar dock aldrig om hjälpen de får. Förutom den här.

”Kom och sätt dig, kvinna”, sa Bita bestämt. ”Du får tycka vad i helvete du vill. Men kom och sätt dig, och sätt på en inkontinensblöja över ögonen. Du behöver inte gråta mer.”

”Fattar du väl att vi inte ber dig kolla på den här filmen om det inte fanns nåt vi ville visa dig?” förklarade jag fint.

”MIN FITTA ELLER? SKA NI VISA MIN FITTA! TACK! SKA NI LÄGGA UPP MIN FITTA PÅ YOUTUBE? NI ÄR LIVSFARLIGA! JAG SKA FAN ANMÄLA ER TILL DANNE!”

Bita tittade suckande på mig.

”Kom nu, Lilly Karlsson, för vi älskar dig, snälla, kom bara och se en grej.”

Sa jag. Och då var det något som klickade till i Lilly. Det kan ha varit blicken jag gav henne. Blicken som länkade oss tillbaka till tiden när vi var tre år.

Vissa är ensambarn. Jag är. Och som ensambarn är jag ständigt kvar i den orala fasen. Jag hade inga syskon som gned sina nakna rumpor mot mig, som bad mig kolla in deras skrev i någon lek, jag hade ingen storasyster som lärde mig hångla.

Allt jag vet av värde har jag lärt mig av Lilly. Hur man röker, hånglar, byter blöjor på barn (hon har småsyskon), hur man piercar sig med stoppnål och hur man ligger med en man.

Ja, vi hade en dildo.

Ja, det var på lek.

Ja, det var fint.

Ja, det var innan Daniel Abdollah.

Jag såg på känslan av detta sextonåriga felsteg i vacker framtoning framför mig: Lilly Carolina Karlsson, låt oss bara skruva världen rätt igen.

Gudar som vi är.

Lilly gick trotsigt tillbaka till platsen mellan oss. Min bröstkorg värkte. Det kändes som om vi hade tämjt ett vildsvin.

”Här händer någonting”, sa Bita och stoppade filmen. Det var precis när Daniel Abdollah höjer handen bakåt, som ett tecken, och kamerabilden fladdrar till. Lilly fick skräck i ögonen. ”Sluta kolla på mig”, sa hon. ”Sluta kolla på mig.” Det såg ut som om hon ville slå oss, hårt.

”Men tänk, tänk. Vad hände den natten?”

”Jag hade ögonbindel.”

Bita spolade tillbaka.

”Exakt.”

Lilly la sig på bussgolvet, som en ångestriden knarkare. Uppsala började ta form ute i mörkret. En flytande vilja till ljus och upplysthet i den fula världen. Jag ville hem till Amor och sticka tungan i hans mun.

”Ni har ingen koll på BDSM. Jag är inget offer.”
Ur en högtalare hos alkisgruppen dundrade en gammal technolåt. En ung alkis, tjugofem någonting, med blicken i behåll, flög upp med en tufsig Pressbyrån-servett i handen.
Vi åkte Kungsgatan fram. Snart framme vid centralen. Folk såg välklädda ut, kristna och pengastinna. Jag har alltid hatat Uppsala för dess präktighet. Tierp hatälskar jag, vilket är bättre. I Tierp är vi som folk blir för att det inte finns några alternativ.

”Hejdå, tjejer”, vinkade busschauffören glatt.

Vi kände oss bortkomna. I Gävle torskar kidsen på spice, faller av från livet, en efter en. I Uppsala är den unga befolkningen små miniatyrer av vuxna som svinar runt i punsch och förbereder sig för ett liv i maxad borgerlighet. Bita, Lilly och jag står inte ut med maxad borgerlighet så vi drogs automatiskt till de knäppaste kreationerna på gatan. Satte oss på en parkbänk bredvid första bästa alkisar och knarkare.

En gubbe vinglade ut över kullerstensgatan, sänkte foten ner i fontänen på torget, lyckades hacka hål på lite is. Foten sjönk ner i sörjigt vatten.

”Nu är man fittblöt också! Ring ambulansen! Nu är man fittblöt!”

Vi försökte hålla oss till saken.

”Lilly, det är lite hur som helst med dig”, sa Bita. ”Ena dagen vill du vara gud med oss och fattar allt om feminism. Nästa dag ställer du upp som hund och låter honom gå igång på allt våld. Jag säger bara. Sen du träffade honom är ingenting sig likt. Du är en annan person. Vi känner inte igen dig.”

Lilly tittade på alkisarna som tjafsade om en öl, slet den mellan sig tills det blev ett sittgräl på bänken, ingen orkade sig upp. Munnarna var sneda, frysta i en vidrig position. Deras ansikten skrämde mig.

Kanske sände de en signal till Lilly om att ta sig i kragen.

”Jag fryser”, sa hon bara.

Det var kallare i Uppsala. Ett köldhål. På en tågskylt läste jag ”Avgående tåg till Avesta, 20:09”.

Jag tänkte på mammas värme. Vantarna räckte inte till.

”Vi har gjort det här för din skull. Om Danne hyr in en privat porris som filmar dig när du har våldssex fattar du väl ALLVARET i det, Lilly?”

Jag lät Bita prata. Orkade inte hålla på.

”Allvaret”, sa Lilly.

Hon tände en cigg. Sedan spydde hon faktiskt. En hel laddning av chips och ostbågar som ville ut. Bita flög äcklat upp från bänken. Jag satte mig nära Lilly för att krama om. Ur en högtalare hos alkisgruppen dundrade en gammal technolåt. En ung alkis, tjugofem någonting, med blicken i behåll, flög upp med en tufsig Pressbyrån-servett i handen.

”Här haru.”

”Tack”, sa Lilly.

”Läget då? Under kontroll?” sa killen. Jag hann tänka att världen var skev och att vissa människor försökte vara mjuka men failade ändå, och att mars var en kall månad i år. Om jag var vuxen och bodde i Uppsala hade jag bjudit hem hela alkisgänget till mig.

”Är damerna sams?”

Alkiskillen gungade fram och tillbaka på trottoaren som en clown. Han ville underhålla oss. Jag var lite rädd för honom. Ett steg närmre och han kom för nära.

Situationer som den här kräver cigaretter. Alkisen tände min.

”Speed”, sa han. ”Det är speed jag går på. Om ni undrar varför jag är så speedad. Var kommer ni ifrån?”

”Mother fucking earth”, sa Bita.

”Och jag är son of a bitch”, sa killen och pekade på sig själv, i sin slitna, rutiga skjorta under en smutsig hood. Det syntes i hans ansikte att ett starkt ljus ville fram. Ett år till och ljuset skulle släckas för gott.

”Berätta”, sa Bita nonchigt.

”Är det där dina polare?” sa Lilly.

Killen ville förneka dem.

”Alltså, nej.” Han böjde sig mot oss för att undvika att de hörde, men det var ingen risk. ”Jag hatar dom jävlarna. Man bara kom förbi, har ni fest eller, och dom bara … Tjeeeena!”

Det tycktes som om han kom från någon närliggande by. Dialekten tjock och motig.

”Vem är du?” frågade jag.

Killen kom av sig.

”Öh, jag är Danne.” Clownansiktet fick sig en törn av ensamhet. ”Danne … Danne the man.”

Han vinglade hela tiden på kroppen när han pratade. Danne sträckte fram handen för att hälsa på mig.

Bita viskade i mitt öra: ”Inga jävla killar nu, Janne.”

”Och du?” frågade han nyfiket.

”Jag är Janne”, sa jag. ”Eller, du kan kalla mig Jane.”

”Angenämt, angenämt.” Danne bockade så att huvudet slog i parkbänken där vi satt. Han touchade Lillys ben. Hon drog det åt sig.

”Intressant att du heter Danne”, sa Bita och ansträngde sig för att relatera. ”Vi satt just och snackade om en annan Danne. En fail-Danne. Han har gjort nåt jävligt dumt.” Bita sneglade mot Lilly.

”Vad skulle du göra om en kille slog din bästa kompis?”

Alkis-Dannes ögon fastnade, smalnade av, drog sig tillbaka som ett uppskrämt djur. Han smög ett steg bakåt.

”Kallar du mig fail-Danne?”

Bita såg på mig och fnissade.

”Alltså, vad fan, nej.”

”Kallar du mig fail-Danne?”

”Vi pratade om en annan person”, sa Lilly.

”Fail-Danne är jag. Fail-Danne är jag”, sa Danne förvirrat och pekade på sig själv. Han var förbi besinning.

”Ni kommer hit, till MIN plats. Jag är artig, jag tar i hand, jag är gentleman, jag ger respekt.” Danne tiggde med ögonen mot mig. Min medmänsklighet fluffades upp. Jag ville rycka ut till hans försvar.

”Och det här är tacken. Fucking fail-tjejer.”

”Vi är inga tjejer”, sa Bita.

Nej. Inte igen.

”Vi är gudar”, upplyste hon.

Danne klunkade lamt från en öl.

”Var kommer du ifrån?” sa jag.

”Vänge. En jävla håla en bit härifrån.”

”Vill du åka jorden runt med oss?”

”Jorden runt?”

”Vi åker jorden runt ikväll. Du får låna mitt busskort.”

Ansiktet sprack upp. Danne kröp gatan fram och snodde ölburkar ur alkisarnas packning, hävde ivrigt ner dem i sin egen plastkasse.
Sprucken asfalt, granar i trädgårdarna och några hus. Här hade Danne sprungit runt i blöjor. Ömhet, ömhet är min arvedel. Hur kan jag hjälpa att jag älskar de failade, att jag fastnar för dem som någon spottat ut som ett tuggummi på marken?
Vi åkte till Vänge, en håla på vägen ut mot Sala, gick några varv i det hårda mörkret, kände oss tunga med öl i händerna, cigaretter i munnarna, några bloss hit, några bloss dit, som stjärnfall mellan kropparna.

Vi mötte en tant med en hund, det var allt.

Sprucken asfalt, granar i trädgårdarna och några hus. Här hade Danne sprungit runt i blöjor. Ömhet, ömhet är min arvedel. Hur kan jag hjälpa att jag älskar de failade, att jag fastnar för dem som någon spottat ut som ett tuggummi på marken?

”Här bodde farmor. Hon tog hand om mig. Gav fan allt”, sa Danne med gråten i halsen. Vi gick först. Bita och Lilly efter. Jag kände att Danne nyktrade till, att hans hoodtröja luktade av det hårda livets smuts, men också av gammal ingrodd deodorant.

”Lyser inte längre.” Vi stod tysta utanför dödsboet en stund.

”Kan vi gå vidare”, hörde jag Lillys otålighet i bak­grunden.

Är det min sorgliga pappas fel? Jag älskar inte killar som klarar livet, som har ett pizzaföretag att bevaka, som fixar biffen med makt och framgång. Jag älskar de utskevade, utsorterade, de som är uthuggna ur sandsten. Mitt enda sätt att relatera till manligheten: brustna gestalter.

Danne tog min hand, jag lät honom. Saktade ner på stegen för att slippa höra något surt från Bitas håll. Vi gick där, tillbaka mot bussen, och när min hand mjuknade i Dannes trubbades amfetaminets verkningar av, han blev en vanlig människa, jag kände att han hade känslor.

Klockan fem över halv tolv gled den stora farkosten genom mörkret: en buss, det enda som levde här, en sakta glidande busskropp genom fälten som frustade när den stannade för att plocka upp oss i natten.

”Två ungdomar”, sa jag och drog i Dannes hand. Två ungdomar. Busschauffören log åt något han inte kunde berätta.

Medan Lilly och Bita konfererade om något gudigt på ett säte i mitten smög jag iväg med Danne längst bak.

Han överföll mig, vi började hångla direkt. Munnen stank av alkohol. Jag blötte ner gommen med mitt eget saliv för att späda ut den fräna smaken. Danne fällde ner mig på sätet. Händerna vevade över jackan, precis där brösten sitter, de prickade mina revben. Två ungdomar: buss­chauffören drog på en oljig låt åt oss i högtalarna. Kroppen var alldeles för vass, som ett mjölkpaket, jag skar mig på hans kanter, hakan slog i kinderna. Jag kände glappet mellan bussens säten i ryggen.

Han kysste inte som jag skulle önska. Ändå slog kåtheten sina mjuka armar om mig bara för att alkis-Danne var en kropp, en människa, en varelse med hud som en gång varit ett barn. Mitt hjärta brann mot hans. Jag svalde det skeva och illaluktande med hull och hår.

”Vill du?” sa han till och med. ”Jag har ingen kondom.”

Jag drog ner Dannes byxor till svar.

Hans kuk var stor, halvhård och full av vilja. Jag höll den varsamt i min hand. Danne, så himla naken då. Naknare än så här kunde jag inte se honom. Amfetaminet, spriten, cigaretterna och clownansiktet kunde jag inte tränga igenom. Men det här. Hans känsligaste kroppsdel, ett spröt för allt som inte kan sägas på annat sätt.

Utom med sex.

Är det därför jag är så bra på att ha tillfälliga relationer med killar? Jag kan inte komma nära dem, lära känna deras känslor, hitta in till deras hjärtan. Men jag kan knulla deras känsligaste spröt, komma ända in till kåtheten. Min fitta var blöt när han trängde igenom mig, rätt in i det mjuka.

”Åh, du är så mjuk, du är så skön, du är så fet”, sa Danne. Jag vaknade till, såg ut mot mörkret i rutorna, bussljusen speglades, drömkänslan förhöjdes av att Bita och Lilly satt några säten längre bort.

Rörelserna från bussen gled in i oss.

Jag gillade att han tog mig utan skydd. Med killar vill jag bara vara naken. Det går inte att fånga deras skörhet på något annat sätt än så.

”Jucka, jucka, jucka” sa Danne, ”jag har amfetaminballe men är så jävla bra ändå.”

Jag stötte honom ifrån mig, ifall han skulle vara på väg att komma.

Bitas röst hördes från någonstans i mitten.

”Var fan är dom? Lilly, ser du dom?”

Vi var framme i Sala, den tunga rondellen sköt in i oss. Jag stötte alkis-Danne ifrån mig, såg hans milda, breda kuk innan den pressades in i de gula kalsongerna igen, jag kände mig uppluckrad i fittan, återställd, varm och oövervinnerlig, jag ville inte längre dra hem till Amor och sticka tungan i hans mun.

Fortsättning följer…

Publicerad
21 timmar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetången kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ned av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om APM Terminals, ett annat bolag verksamma i Göteborgs hamn, agerande när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen Hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Publicerad Uppdaterad