Sommarföljetongen: Gudarna – del 6

DET SJÄTTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Om någon hade gett mig en flaska champagne när jag vaknade den nionde mars hade jag klunkat den som vatten.

Men vem skulle ge mig en flaska champagne?

En skrumpen gurka låg på kylskåpsgallret. Jag hällde ut en grön mjölk med utgångsdatum för flera dagar sedan. Det blev små rännilar av vita klumpar i vasken. Spermier på fettbeläggningen. Jag reflekterade i fem sekunder över hur enkelt det måste vara när en spermie fastnar i ett ägg. Inga konstigheter. Denna fullkomligt banala enkelhet kompenseras sedan med trumpetfanfarer och mängder av religiösa skapelseberättelser.

Allt för att täcka över kärlekens pyttighet.

Lite längre ner i kylen: en halvöppen konservburk fiskbullar i hummersås. Jag gläntade på täcket av aluminiumfolie.

Åh, the sweet fucking doft av förruttnelse.

Vissa kylskåpspjäser ska man bara lämna ifred. Låta år efter år passera, så att innanmätet demoleras av sig självt. Bullarna stack upp som vita testiklar i såsen.

Det fanns en tid när mamma och pappa tände ljus och värmde brieost i ugnen som de åt med varm hjortronsylt från mormor i Umeå. Pappa brukade skratta åt mamma.

Som om mitt hjärta flamberades.

En gång i tiden mammas dyrgrip, sedan en snabb, förtärande eld, och jag kunde hamna i rännstenen nästa dag.

”Kan du köpa brieost?” sms:ade jag Bita.

”Är du från vettet snobb”, kom svaret.

Men det gick inte ihop. Jag hade ätit frukost hemma hos Bita. Då fick vi färska jordgubbar, getost, valnötter, blommigt te och en smoothie på blåbär och banan som Fariba gjort i mixern. Dessutom färsk rucolasallad.

”Bara för att du är här”, ursäktade sig Bita. ”Allt är från Lidl.”

Men jag misstänkte att det någonstans från ett privat konto i Iran flödade en massa pengar.

I Tierp är fattigdomen dygd. Jag brukade få brödkanter med Lätta, BOB apelsinmarmelad och genomskinlig lättmjölk till frukost.

På väg till Centralstationen cyklade jag med Kieszas cover av ”What is love” i lurarna. Jag sjöng högt och tänkte på mamma:

 I don’t know, why you’re not there

I gave you my love, but you just don’t care

Undergången briljerar i halv fem-mörket på Tierps Central­station. Ett nopprigt syntettäcke ligger och kväver hela stan. Det är sådant som får dig att förstå att du kommer att dö ung.

Bita kom lufsande med en full Willys-kasse i handen.

”Chips, ostbågar, popcorn, Cola, Fanta, Ahlgrens bilar, Gott och blandat, kokosbollar och ett sexpack.”

Bita är den av oss som har falskleg. En äldre kusins. Hon säger att suedis inte kan skilja på iraniers ansikten ändå.

”Har jag glömt nåt?”

”Cider”, sa Lilly i sin stora, gröna bomberjacka. ”Och kanske ett förlåt?”

Hon vägde demonstrativt på ena benet, så att det skulle vara omöjligt att stå emot. Jag fick rycka ut. Bita behövde koncentrera sig på att inte tappa Willys-kassen. ”Vi är gudar, vi använder inte ordet förlåt. Ikväll ska vi åka jorden runt för din skull. Okej?”

Lilly relaterade.

Jorden runt är att ta en gul buss, vilken som helst, och åka med den till ändhållplatsen. Väl framme stiger man av, insuper variationen i den uppländska atmosfären, och hoppar på nästa buss till nästa ändhållplats. Man kan komma till Östervåla, Heby, Enköping, Bålsta, Västerås. Sala, Alunda, Östhammar, Almunge, Knutby. Knivsta, Järlåsa, Gimo, Öregrund.

Poängen är bara att sätta Uppland i rullning.

”Du glömde min brieost”, sa jag.

Bita tog upp en folieinlindad sak ur jackfickan.

”Tinad getost från mamma.”

Jag smälte av ömhet.

”Tack!”

Vi klev på buss 821 från Tierp till Uppsala. Det är alltid hoppfullast att börja med Uppsala. Veta att det finns en länk till verkligheten. I Uppsala bor det verkligen folk som pendlar till Stockholm. Som lever sina liv i en portfölj på ett tågsäte fram och tillbaka.

Lilly kröp upp längst bak med sina långa, snygga ben i ett fodral av svart tajthet. Det skulle vara mycket möjligt att Lilly en dag fick jobb som modell. Till dess skulle jag göra allt i min makt för att hindra den möjligheten. Vissa människor är svårt vackra, och de går svåra öden till mötes. Det är bättre med oss som ser ut lite hur som helst. De vackra är bundna till en bransch som behöver dem som modeller, servitörer, inkastare, go-go-dansare och kuttersmycken. De blir alltid flickvänner till fel män.

Lilly höll på med telefonen.

”Vill du ha öl?” sa jag.

Hon grymtade med näsan.

”Låt henne vara”, sa Bita. ”Ät din getost.”

Jag smällde upp ”What is love” med Haddaway på öppen volym.

”Stäng av”, sa Lilly.

En ilsken person i övre femtiofemårsåldern vände surt på huvudet.

Busschaufförens korthuggna stämma. Jag såg ut på mörkret. Det var helt ofattbart att det snart skulle bli vår. De slaskiga plattfälten hade aldrig varit så mörka, obrukbara. Varför går tiden på vintern så sakta?

Uppland kom med ett dån. Vi for förbi orterna Vendel, Örbyhus, Björklinge, Svista, Läby, Högsta, Lövstalöt, Grän­by­tä, Drälinge, Bälinge. Ett par slocknade jourlivs med GB-gubben vajande i vinden. För evigt igenbommat och dött.

Bita tog fram paddan och förklarade att nu skulle Lilly få se något som hon sent skulle glömma, kanske skulle hon få en chock, och därför hade vi tagit med en spypåse. Hon vecklade upp Willys-kassen framför Lillys ansikte, som om det var sjukt genomtänkt. Lilly reste på sig.

”Skulle vi inte se Vänner?”

”Det här först”, sa jag.

Bita sa:

”Om du blir spysjuk kan du sätta dig längst fram på rullstolssätet.”

Hon var helt seriös.

”Vad håller ni två på med?”

”Vi håller på med en viktig grej”, sa Bita.

Du kommer att tacka oss, tänkte jag.

Jag var bara inte helt övertygad.

Jag tog en tugga av getosten. Klockan var strax över fem på eftermiddagen. Det här var mitt första inmundigande av mat denna sörjiga lördag i mars. Lite fel sak att äta. Jag spottade ut osten i mellanrummet mellan väggen och elementet när inte Bita såg.

Hon tryckte på play. Lilly drog bomberjackan över huvudet. Det brusade.

Daniel Abdollah: ”Visst är det skönt?” Och Lillys små jamande skrik. Något varmt och skamset blottades i mig. Jag kände igen rörelsen inuti: hjärnan sätter stopp för något, men kroppen sätter igång. Hen som satt framför oss kastade upprörda blickar bakåt en gång till.

”Sätt på din mobil med musik igen”, väste Bita.

Jag satte på Nordpolen. De dystra, melankoliska tonerna förstärkte Lillys tapp av besinningen. Hon flög upp i mittgången.

”Vad fan håller ni på med?”

”Är ni helt jävla failade i huvudet?”

”Vad är det här för jävla vänner man har?”

”PSYKON! NI SKA FAN DÖ!”

Lilly skrek det som om hon aldrig hade menat något lika mycket. Vår medpassagerare bytte plats. Bussen krängde till. Jag hörde klicket i högtalaren.

”Är allt som det ska därbak, tjejer?”

Busschaufförens korthuggna stämma. Jag såg ut på mörkret. Det var helt ofattbart att det snart skulle bli vår. De slaskiga plattfälten hade aldrig varit så mörka, obrukbara. Varför går tiden på vintern så sakta?

”Vi KLARAR oss”, skrek Lilly tillbaka. ”Gubbjävel.”

Lilly Karlsson, BF-bruden. Jag kunde inte låta bli att tycka att hon var så vacker där, i bussens mittfåra, hennes egen scen, med det blonda håret trassligt utslaget över bomberjackan som sög upp de stora tårarna. Det här var verklighet extra allt.

Inte konstigt att alla bra historier handlar om sådana som Lilly. De vackra, brustna, dekadenta. De som behöver hjälp. Historierna handlar dock aldrig om hjälpen de får. Förutom den här.

”Kom och sätt dig, kvinna”, sa Bita bestämt. ”Du får tycka vad i helvete du vill. Men kom och sätt dig, och sätt på en inkontinensblöja över ögonen. Du behöver inte gråta mer.”

”Fattar du väl att vi inte ber dig kolla på den här filmen om det inte fanns nåt vi ville visa dig?” förklarade jag fint.

”MIN FITTA ELLER? SKA NI VISA MIN FITTA! TACK! SKA NI LÄGGA UPP MIN FITTA PÅ YOUTUBE? NI ÄR LIVSFARLIGA! JAG SKA FAN ANMÄLA ER TILL DANNE!”

Bita tittade suckande på mig.

”Kom nu, Lilly Karlsson, för vi älskar dig, snälla, kom bara och se en grej.”

Sa jag. Och då var det något som klickade till i Lilly. Det kan ha varit blicken jag gav henne. Blicken som länkade oss tillbaka till tiden när vi var tre år.

Vissa är ensambarn. Jag är. Och som ensambarn är jag ständigt kvar i den orala fasen. Jag hade inga syskon som gned sina nakna rumpor mot mig, som bad mig kolla in deras skrev i någon lek, jag hade ingen storasyster som lärde mig hångla.

Allt jag vet av värde har jag lärt mig av Lilly. Hur man röker, hånglar, byter blöjor på barn (hon har småsyskon), hur man piercar sig med stoppnål och hur man ligger med en man.

Ja, vi hade en dildo.

Ja, det var på lek.

Ja, det var fint.

Ja, det var innan Daniel Abdollah.

Jag såg på känslan av detta sextonåriga felsteg i vacker framtoning framför mig: Lilly Carolina Karlsson, låt oss bara skruva världen rätt igen.

Gudar som vi är.

Lilly gick trotsigt tillbaka till platsen mellan oss. Min bröstkorg värkte. Det kändes som om vi hade tämjt ett vildsvin.

”Här händer någonting”, sa Bita och stoppade filmen. Det var precis när Daniel Abdollah höjer handen bakåt, som ett tecken, och kamerabilden fladdrar till. Lilly fick skräck i ögonen. ”Sluta kolla på mig”, sa hon. ”Sluta kolla på mig.” Det såg ut som om hon ville slå oss, hårt.

”Men tänk, tänk. Vad hände den natten?”

”Jag hade ögonbindel.”

Bita spolade tillbaka.

”Exakt.”

Lilly la sig på bussgolvet, som en ångestriden knarkare. Uppsala började ta form ute i mörkret. En flytande vilja till ljus och upplysthet i den fula världen. Jag ville hem till Amor och sticka tungan i hans mun.

”Ni har ingen koll på BDSM. Jag är inget offer.”

Ur en högtalare hos alkisgruppen dundrade en gammal technolåt. En ung alkis, tjugofem någonting, med blicken i behåll, flög upp med en tufsig Pressbyrån-servett i handen.

Vi åkte Kungsgatan fram. Snart framme vid centralen. Folk såg välklädda ut, kristna och pengastinna. Jag har alltid hatat Uppsala för dess präktighet. Tierp hatälskar jag, vilket är bättre. I Tierp är vi som folk blir för att det inte finns några alternativ.

”Hejdå, tjejer”, vinkade busschauffören glatt.

Vi kände oss bortkomna. I Gävle torskar kidsen på spice, faller av från livet, en efter en. I Uppsala är den unga befolkningen små miniatyrer av vuxna som svinar runt i punsch och förbereder sig för ett liv i maxad borgerlighet. Bita, Lilly och jag står inte ut med maxad borgerlighet så vi drogs automatiskt till de knäppaste kreationerna på gatan. Satte oss på en parkbänk bredvid första bästa alkisar och knarkare.

En gubbe vinglade ut över kullerstensgatan, sänkte foten ner i fontänen på torget, lyckades hacka hål på lite is. Foten sjönk ner i sörjigt vatten.

”Nu är man fittblöt också! Ring ambulansen! Nu är man fittblöt!”

Vi försökte hålla oss till saken.

”Lilly, det är lite hur som helst med dig”, sa Bita. ”Ena dagen vill du vara gud med oss och fattar allt om feminism. Nästa dag ställer du upp som hund och låter honom gå igång på allt våld. Jag säger bara. Sen du träffade honom är ingenting sig likt. Du är en annan person. Vi känner inte igen dig.”

Lilly tittade på alkisarna som tjafsade om en öl, slet den mellan sig tills det blev ett sittgräl på bänken, ingen orkade sig upp. Munnarna var sneda, frysta i en vidrig position. Deras ansikten skrämde mig.

Kanske sände de en signal till Lilly om att ta sig i kragen.

”Jag fryser”, sa hon bara.

Det var kallare i Uppsala. Ett köldhål. På en tågskylt läste jag ”Avgående tåg till Avesta, 20:09”.

Jag tänkte på mammas värme. Vantarna räckte inte till.

”Vi har gjort det här för din skull. Om Danne hyr in en privat porris som filmar dig när du har våldssex fattar du väl ALLVARET i det, Lilly?”

Jag lät Bita prata. Orkade inte hålla på.

”Allvaret”, sa Lilly.

Hon tände en cigg. Sedan spydde hon faktiskt. En hel laddning av chips och ostbågar som ville ut. Bita flög äcklat upp från bänken. Jag satte mig nära Lilly för att krama om. Ur en högtalare hos alkisgruppen dundrade en gammal technolåt. En ung alkis, tjugofem någonting, med blicken i behåll, flög upp med en tufsig Pressbyrån-servett i handen.

”Här haru.”

”Tack”, sa Lilly.

”Läget då? Under kontroll?” sa killen. Jag hann tänka att världen var skev och att vissa människor försökte vara mjuka men failade ändå, och att mars var en kall månad i år. Om jag var vuxen och bodde i Uppsala hade jag bjudit hem hela alkisgänget till mig.

”Är damerna sams?”

Alkiskillen gungade fram och tillbaka på trottoaren som en clown. Han ville underhålla oss. Jag var lite rädd för honom. Ett steg närmre och han kom för nära.

Situationer som den här kräver cigaretter. Alkisen tände min.

”Speed”, sa han. ”Det är speed jag går på. Om ni undrar varför jag är så speedad. Var kommer ni ifrån?”

”Mother fucking earth”, sa Bita.

”Och jag är son of a bitch”, sa killen och pekade på sig själv, i sin slitna, rutiga skjorta under en smutsig hood. Det syntes i hans ansikte att ett starkt ljus ville fram. Ett år till och ljuset skulle släckas för gott.

”Berätta”, sa Bita nonchigt.

”Är det där dina polare?” sa Lilly.

Killen ville förneka dem.

”Alltså, nej.” Han böjde sig mot oss för att undvika att de hörde, men det var ingen risk. ”Jag hatar dom jävlarna. Man bara kom förbi, har ni fest eller, och dom bara … Tjeeeena!”

Det tycktes som om han kom från någon närliggande by. Dialekten tjock och motig.

”Vem är du?” frågade jag.

Killen kom av sig.

”Öh, jag är Danne.” Clownansiktet fick sig en törn av ensamhet. ”Danne … Danne the man.”

Han vinglade hela tiden på kroppen när han pratade. Danne sträckte fram handen för att hälsa på mig.

Bita viskade i mitt öra: ”Inga jävla killar nu, Janne.”

”Och du?” frågade han nyfiket.

”Jag är Janne”, sa jag. ”Eller, du kan kalla mig Jane.”

”Angenämt, angenämt.” Danne bockade så att huvudet slog i parkbänken där vi satt. Han touchade Lillys ben. Hon drog det åt sig.

”Intressant att du heter Danne”, sa Bita och ansträngde sig för att relatera. ”Vi satt just och snackade om en annan Danne. En fail-Danne. Han har gjort nåt jävligt dumt.” Bita sneglade mot Lilly.

”Vad skulle du göra om en kille slog din bästa kompis?”

Alkis-Dannes ögon fastnade, smalnade av, drog sig tillbaka som ett uppskrämt djur. Han smög ett steg bakåt.

”Kallar du mig fail-Danne?”

Bita såg på mig och fnissade.

”Alltså, vad fan, nej.”

”Kallar du mig fail-Danne?”

”Vi pratade om en annan person”, sa Lilly.

”Fail-Danne är jag. Fail-Danne är jag”, sa Danne förvirrat och pekade på sig själv. Han var förbi besinning.

”Ni kommer hit, till MIN plats. Jag är artig, jag tar i hand, jag är gentleman, jag ger respekt.” Danne tiggde med ögonen mot mig. Min medmänsklighet fluffades upp. Jag ville rycka ut till hans försvar.

”Och det här är tacken. Fucking fail-tjejer.”

”Vi är inga tjejer”, sa Bita.

Nej. Inte igen.

”Vi är gudar”, upplyste hon.

Danne klunkade lamt från en öl.

”Var kommer du ifrån?” sa jag.

”Vänge. En jävla håla en bit härifrån.”

”Vill du åka jorden runt med oss?”

”Jorden runt?”

”Vi åker jorden runt ikväll. Du får låna mitt busskort.”

Ansiktet sprack upp. Danne kröp gatan fram och snodde ölburkar ur alkisarnas packning, hävde ivrigt ner dem i sin egen plastkasse.

Sprucken asfalt, granar i trädgårdarna och några hus. Här hade Danne sprungit runt i blöjor. Ömhet, ömhet är min arvedel. Hur kan jag hjälpa att jag älskar de failade, att jag fastnar för dem som någon spottat ut som ett tuggummi på marken?

Vi åkte till Vänge, en håla på vägen ut mot Sala, gick några varv i det hårda mörkret, kände oss tunga med öl i händerna, cigaretter i munnarna, några bloss hit, några bloss dit, som stjärnfall mellan kropparna.

Vi mötte en tant med en hund, det var allt.

Sprucken asfalt, granar i trädgårdarna och några hus. Här hade Danne sprungit runt i blöjor. Ömhet, ömhet är min arvedel. Hur kan jag hjälpa att jag älskar de failade, att jag fastnar för dem som någon spottat ut som ett tuggummi på marken?

”Här bodde farmor. Hon tog hand om mig. Gav fan allt”, sa Danne med gråten i halsen. Vi gick först. Bita och Lilly efter. Jag kände att Danne nyktrade till, att hans hoodtröja luktade av det hårda livets smuts, men också av gammal ingrodd deodorant.

”Lyser inte längre.” Vi stod tysta utanför dödsboet en stund.

”Kan vi gå vidare”, hörde jag Lillys otålighet i bak­grunden.

Är det min sorgliga pappas fel? Jag älskar inte killar som klarar livet, som har ett pizzaföretag att bevaka, som fixar biffen med makt och framgång. Jag älskar de utskevade, utsorterade, de som är uthuggna ur sandsten. Mitt enda sätt att relatera till manligheten: brustna gestalter.

Danne tog min hand, jag lät honom. Saktade ner på stegen för att slippa höra något surt från Bitas håll. Vi gick där, tillbaka mot bussen, och när min hand mjuknade i Dannes trubbades amfetaminets verkningar av, han blev en vanlig människa, jag kände att han hade känslor.

Klockan fem över halv tolv gled den stora farkosten genom mörkret: en buss, det enda som levde här, en sakta glidande busskropp genom fälten som frustade när den stannade för att plocka upp oss i natten.

”Två ungdomar”, sa jag och drog i Dannes hand. Två ungdomar. Busschauffören log åt något han inte kunde berätta.

Medan Lilly och Bita konfererade om något gudigt på ett säte i mitten smög jag iväg med Danne längst bak.

Han överföll mig, vi började hångla direkt. Munnen stank av alkohol. Jag blötte ner gommen med mitt eget saliv för att späda ut den fräna smaken. Danne fällde ner mig på sätet. Händerna vevade över jackan, precis där brösten sitter, de prickade mina revben. Två ungdomar: buss­chauffören drog på en oljig låt åt oss i högtalarna. Kroppen var alldeles för vass, som ett mjölkpaket, jag skar mig på hans kanter, hakan slog i kinderna. Jag kände glappet mellan bussens säten i ryggen.

Han kysste inte som jag skulle önska. Ändå slog kåtheten sina mjuka armar om mig bara för att alkis-Danne var en kropp, en människa, en varelse med hud som en gång varit ett barn. Mitt hjärta brann mot hans. Jag svalde det skeva och illaluktande med hull och hår.

”Vill du?” sa han till och med. ”Jag har ingen kondom.”

Jag drog ner Dannes byxor till svar.

Hans kuk var stor, halvhård och full av vilja. Jag höll den varsamt i min hand. Danne, så himla naken då. Naknare än så här kunde jag inte se honom. Amfetaminet, spriten, cigaretterna och clownansiktet kunde jag inte tränga igenom. Men det här. Hans känsligaste kroppsdel, ett spröt för allt som inte kan sägas på annat sätt.

Utom med sex.

Är det därför jag är så bra på att ha tillfälliga relationer med killar? Jag kan inte komma nära dem, lära känna deras känslor, hitta in till deras hjärtan. Men jag kan knulla deras känsligaste spröt, komma ända in till kåtheten. Min fitta var blöt när han trängde igenom mig, rätt in i det mjuka.

”Åh, du är så mjuk, du är så skön, du är så fet”, sa Danne. Jag vaknade till, såg ut mot mörkret i rutorna, bussljusen speglades, drömkänslan förhöjdes av att Bita och Lilly satt några säten längre bort.

Rörelserna från bussen gled in i oss.

Jag gillade att han tog mig utan skydd. Med killar vill jag bara vara naken. Det går inte att fånga deras skörhet på något annat sätt än så.

”Jucka, jucka, jucka” sa Danne, ”jag har amfetaminballe men är så jävla bra ändå.”

Jag stötte honom ifrån mig, ifall han skulle vara på väg att komma.

Bitas röst hördes från någonstans i mitten.

”Var fan är dom? Lilly, ser du dom?”

Vi var framme i Sala, den tunga rondellen sköt in i oss. Jag stötte alkis-Danne ifrån mig, såg hans milda, breda kuk innan den pressades in i de gula kalsongerna igen, jag kände mig uppluckrad i fittan, återställd, varm och oövervinnerlig, jag ville inte längre dra hem till Amor och sticka tungan i hans mun.

Fortsättning följer…

Publicerad
6 timmar sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO, och de andra stora förbunden, om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 vecka sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
2 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad