DET SJÄTTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Om någon hade gett mig en flaska champagne när jag vaknade den nionde mars hade jag klunkat den som vatten.

Men vem skulle ge mig en flaska champagne?

En skrumpen gurka låg på kylskåpsgallret. Jag hällde ut en grön mjölk med utgångsdatum för flera dagar sedan. Det blev små rännilar av vita klumpar i vasken. Spermier på fettbeläggningen. Jag reflekterade i fem sekunder över hur enkelt det måste vara när en spermie fastnar i ett ägg. Inga konstigheter. Denna fullkomligt banala enkelhet kompenseras sedan med trumpetfanfarer och mängder av religiösa skapelseberättelser.

Allt för att täcka över kärlekens pyttighet.

Lite längre ner i kylen: en halvöppen konservburk fiskbullar i hummersås. Jag gläntade på täcket av aluminiumfolie.

Åh, the sweet fucking doft av förruttnelse.

Vissa kylskåpspjäser ska man bara lämna ifred. Låta år efter år passera, så att innanmätet demoleras av sig självt. Bullarna stack upp som vita testiklar i såsen.

Det fanns en tid när mamma och pappa tände ljus och värmde brieost i ugnen som de åt med varm hjortronsylt från mormor i Umeå. Pappa brukade skratta åt mamma.

Som om mitt hjärta flamberades.

En gång i tiden mammas dyrgrip, sedan en snabb, förtärande eld, och jag kunde hamna i rännstenen nästa dag.

”Kan du köpa brieost?” sms:ade jag Bita.

”Är du från vettet snobb”, kom svaret.

Men det gick inte ihop. Jag hade ätit frukost hemma hos Bita. Då fick vi färska jordgubbar, getost, valnötter, blommigt te och en smoothie på blåbär och banan som Fariba gjort i mixern. Dessutom färsk rucolasallad.

”Bara för att du är här”, ursäktade sig Bita. ”Allt är från Lidl.”

Men jag misstänkte att det någonstans från ett privat konto i Iran flödade en massa pengar.

I Tierp är fattigdomen dygd. Jag brukade få brödkanter med Lätta, BOB apelsinmarmelad och genomskinlig lättmjölk till frukost.

På väg till Centralstationen cyklade jag med Kieszas cover av ”What is love” i lurarna. Jag sjöng högt och tänkte på mamma:

 I don’t know, why you’re not there

I gave you my love, but you just don’t care

Undergången briljerar i halv fem-mörket på Tierps Central­station. Ett nopprigt syntettäcke ligger och kväver hela stan. Det är sådant som får dig att förstå att du kommer att dö ung.

Bita kom lufsande med en full Willys-kasse i handen.

”Chips, ostbågar, popcorn, Cola, Fanta, Ahlgrens bilar, Gott och blandat, kokosbollar och ett sexpack.”

Bita är den av oss som har falskleg. En äldre kusins. Hon säger att suedis inte kan skilja på iraniers ansikten ändå.

”Har jag glömt nåt?”

”Cider”, sa Lilly i sin stora, gröna bomberjacka. ”Och kanske ett förlåt?”

Hon vägde demonstrativt på ena benet, så att det skulle vara omöjligt att stå emot. Jag fick rycka ut. Bita behövde koncentrera sig på att inte tappa Willys-kassen. ”Vi är gudar, vi använder inte ordet förlåt. Ikväll ska vi åka jorden runt för din skull. Okej?”

Lilly relaterade.

Jorden runt är att ta en gul buss, vilken som helst, och åka med den till ändhållplatsen. Väl framme stiger man av, insuper variationen i den uppländska atmosfären, och hoppar på nästa buss till nästa ändhållplats. Man kan komma till Östervåla, Heby, Enköping, Bålsta, Västerås. Sala, Alunda, Östhammar, Almunge, Knutby. Knivsta, Järlåsa, Gimo, Öregrund.

Poängen är bara att sätta Uppland i rullning.

”Du glömde min brieost”, sa jag.

Bita tog upp en folieinlindad sak ur jackfickan.

”Tinad getost från mamma.”

Jag smälte av ömhet.

”Tack!”

Vi klev på buss 821 från Tierp till Uppsala. Det är alltid hoppfullast att börja med Uppsala. Veta att det finns en länk till verkligheten. I Uppsala bor det verkligen folk som pendlar till Stockholm. Som lever sina liv i en portfölj på ett tågsäte fram och tillbaka.

Lilly kröp upp längst bak med sina långa, snygga ben i ett fodral av svart tajthet. Det skulle vara mycket möjligt att Lilly en dag fick jobb som modell. Till dess skulle jag göra allt i min makt för att hindra den möjligheten. Vissa människor är svårt vackra, och de går svåra öden till mötes. Det är bättre med oss som ser ut lite hur som helst. De vackra är bundna till en bransch som behöver dem som modeller, servitörer, inkastare, go-go-dansare och kuttersmycken. De blir alltid flickvänner till fel män.

Lilly höll på med telefonen.

”Vill du ha öl?” sa jag.

Hon grymtade med näsan.

”Låt henne vara”, sa Bita. ”Ät din getost.”

Jag smällde upp ”What is love” med Haddaway på öppen volym.

”Stäng av”, sa Lilly.

En ilsken person i övre femtiofemårsåldern vände surt på huvudet.

Busschaufförens korthuggna stämma. Jag såg ut på mörkret. Det var helt ofattbart att det snart skulle bli vår. De slaskiga plattfälten hade aldrig varit så mörka, obrukbara. Varför går tiden på vintern så sakta?

Uppland kom med ett dån. Vi for förbi orterna Vendel, Örbyhus, Björklinge, Svista, Läby, Högsta, Lövstalöt, Grän­by­tä, Drälinge, Bälinge. Ett par slocknade jourlivs med GB-gubben vajande i vinden. För evigt igenbommat och dött.

Bita tog fram paddan och förklarade att nu skulle Lilly få se något som hon sent skulle glömma, kanske skulle hon få en chock, och därför hade vi tagit med en spypåse. Hon vecklade upp Willys-kassen framför Lillys ansikte, som om det var sjukt genomtänkt. Lilly reste på sig.

”Skulle vi inte se Vänner?”

”Det här först”, sa jag.

Bita sa:

”Om du blir spysjuk kan du sätta dig längst fram på rullstolssätet.”

Hon var helt seriös.

”Vad håller ni två på med?”

”Vi håller på med en viktig grej”, sa Bita.

Du kommer att tacka oss, tänkte jag.

Jag var bara inte helt övertygad.

Jag tog en tugga av getosten. Klockan var strax över fem på eftermiddagen. Det här var mitt första inmundigande av mat denna sörjiga lördag i mars. Lite fel sak att äta. Jag spottade ut osten i mellanrummet mellan väggen och elementet när inte Bita såg.

Hon tryckte på play. Lilly drog bomberjackan över huvudet. Det brusade.

Daniel Abdollah: ”Visst är det skönt?” Och Lillys små jamande skrik. Något varmt och skamset blottades i mig. Jag kände igen rörelsen inuti: hjärnan sätter stopp för något, men kroppen sätter igång. Hen som satt framför oss kastade upprörda blickar bakåt en gång till.

”Sätt på din mobil med musik igen”, väste Bita.

Jag satte på Nordpolen. De dystra, melankoliska tonerna förstärkte Lillys tapp av besinningen. Hon flög upp i mittgången.

”Vad fan håller ni på med?”

”Är ni helt jävla failade i huvudet?”

”Vad är det här för jävla vänner man har?”

”PSYKON! NI SKA FAN DÖ!”

Lilly skrek det som om hon aldrig hade menat något lika mycket. Vår medpassagerare bytte plats. Bussen krängde till. Jag hörde klicket i högtalaren.

”Är allt som det ska därbak, tjejer?”

Busschaufförens korthuggna stämma. Jag såg ut på mörkret. Det var helt ofattbart att det snart skulle bli vår. De slaskiga plattfälten hade aldrig varit så mörka, obrukbara. Varför går tiden på vintern så sakta?

”Vi KLARAR oss”, skrek Lilly tillbaka. ”Gubbjävel.”

Lilly Karlsson, BF-bruden. Jag kunde inte låta bli att tycka att hon var så vacker där, i bussens mittfåra, hennes egen scen, med det blonda håret trassligt utslaget över bomberjackan som sög upp de stora tårarna. Det här var verklighet extra allt.

Inte konstigt att alla bra historier handlar om sådana som Lilly. De vackra, brustna, dekadenta. De som behöver hjälp. Historierna handlar dock aldrig om hjälpen de får. Förutom den här.

”Kom och sätt dig, kvinna”, sa Bita bestämt. ”Du får tycka vad i helvete du vill. Men kom och sätt dig, och sätt på en inkontinensblöja över ögonen. Du behöver inte gråta mer.”

”Fattar du väl att vi inte ber dig kolla på den här filmen om det inte fanns nåt vi ville visa dig?” förklarade jag fint.

”MIN FITTA ELLER? SKA NI VISA MIN FITTA! TACK! SKA NI LÄGGA UPP MIN FITTA PÅ YOUTUBE? NI ÄR LIVSFARLIGA! JAG SKA FAN ANMÄLA ER TILL DANNE!”

Bita tittade suckande på mig.

”Kom nu, Lilly Karlsson, för vi älskar dig, snälla, kom bara och se en grej.”

Sa jag. Och då var det något som klickade till i Lilly. Det kan ha varit blicken jag gav henne. Blicken som länkade oss tillbaka till tiden när vi var tre år.

Vissa är ensambarn. Jag är. Och som ensambarn är jag ständigt kvar i den orala fasen. Jag hade inga syskon som gned sina nakna rumpor mot mig, som bad mig kolla in deras skrev i någon lek, jag hade ingen storasyster som lärde mig hångla.

Allt jag vet av värde har jag lärt mig av Lilly. Hur man röker, hånglar, byter blöjor på barn (hon har småsyskon), hur man piercar sig med stoppnål och hur man ligger med en man.

Ja, vi hade en dildo.

Ja, det var på lek.

Ja, det var fint.

Ja, det var innan Daniel Abdollah.

Jag såg på känslan av detta sextonåriga felsteg i vacker framtoning framför mig: Lilly Carolina Karlsson, låt oss bara skruva världen rätt igen.

Gudar som vi är.

Lilly gick trotsigt tillbaka till platsen mellan oss. Min bröstkorg värkte. Det kändes som om vi hade tämjt ett vildsvin.

”Här händer någonting”, sa Bita och stoppade filmen. Det var precis när Daniel Abdollah höjer handen bakåt, som ett tecken, och kamerabilden fladdrar till. Lilly fick skräck i ögonen. ”Sluta kolla på mig”, sa hon. ”Sluta kolla på mig.” Det såg ut som om hon ville slå oss, hårt.

”Men tänk, tänk. Vad hände den natten?”

”Jag hade ögonbindel.”

Bita spolade tillbaka.

”Exakt.”

Lilly la sig på bussgolvet, som en ångestriden knarkare. Uppsala började ta form ute i mörkret. En flytande vilja till ljus och upplysthet i den fula världen. Jag ville hem till Amor och sticka tungan i hans mun.

”Ni har ingen koll på BDSM. Jag är inget offer.”

Ur en högtalare hos alkisgruppen dundrade en gammal technolåt. En ung alkis, tjugofem någonting, med blicken i behåll, flög upp med en tufsig Pressbyrån-servett i handen.

Vi åkte Kungsgatan fram. Snart framme vid centralen. Folk såg välklädda ut, kristna och pengastinna. Jag har alltid hatat Uppsala för dess präktighet. Tierp hatälskar jag, vilket är bättre. I Tierp är vi som folk blir för att det inte finns några alternativ.

”Hejdå, tjejer”, vinkade busschauffören glatt.

Vi kände oss bortkomna. I Gävle torskar kidsen på spice, faller av från livet, en efter en. I Uppsala är den unga befolkningen små miniatyrer av vuxna som svinar runt i punsch och förbereder sig för ett liv i maxad borgerlighet. Bita, Lilly och jag står inte ut med maxad borgerlighet så vi drogs automatiskt till de knäppaste kreationerna på gatan. Satte oss på en parkbänk bredvid första bästa alkisar och knarkare.

En gubbe vinglade ut över kullerstensgatan, sänkte foten ner i fontänen på torget, lyckades hacka hål på lite is. Foten sjönk ner i sörjigt vatten.

”Nu är man fittblöt också! Ring ambulansen! Nu är man fittblöt!”

Vi försökte hålla oss till saken.

”Lilly, det är lite hur som helst med dig”, sa Bita. ”Ena dagen vill du vara gud med oss och fattar allt om feminism. Nästa dag ställer du upp som hund och låter honom gå igång på allt våld. Jag säger bara. Sen du träffade honom är ingenting sig likt. Du är en annan person. Vi känner inte igen dig.”

Lilly tittade på alkisarna som tjafsade om en öl, slet den mellan sig tills det blev ett sittgräl på bänken, ingen orkade sig upp. Munnarna var sneda, frysta i en vidrig position. Deras ansikten skrämde mig.

Kanske sände de en signal till Lilly om att ta sig i kragen.

”Jag fryser”, sa hon bara.

Det var kallare i Uppsala. Ett köldhål. På en tågskylt läste jag ”Avgående tåg till Avesta, 20:09”.

Jag tänkte på mammas värme. Vantarna räckte inte till.

”Vi har gjort det här för din skull. Om Danne hyr in en privat porris som filmar dig när du har våldssex fattar du väl ALLVARET i det, Lilly?”

Jag lät Bita prata. Orkade inte hålla på.

”Allvaret”, sa Lilly.

Hon tände en cigg. Sedan spydde hon faktiskt. En hel laddning av chips och ostbågar som ville ut. Bita flög äcklat upp från bänken. Jag satte mig nära Lilly för att krama om. Ur en högtalare hos alkisgruppen dundrade en gammal technolåt. En ung alkis, tjugofem någonting, med blicken i behåll, flög upp med en tufsig Pressbyrån-servett i handen.

”Här haru.”

”Tack”, sa Lilly.

”Läget då? Under kontroll?” sa killen. Jag hann tänka att världen var skev och att vissa människor försökte vara mjuka men failade ändå, och att mars var en kall månad i år. Om jag var vuxen och bodde i Uppsala hade jag bjudit hem hela alkisgänget till mig.

”Är damerna sams?”

Alkiskillen gungade fram och tillbaka på trottoaren som en clown. Han ville underhålla oss. Jag var lite rädd för honom. Ett steg närmre och han kom för nära.

Situationer som den här kräver cigaretter. Alkisen tände min.

”Speed”, sa han. ”Det är speed jag går på. Om ni undrar varför jag är så speedad. Var kommer ni ifrån?”

”Mother fucking earth”, sa Bita.

”Och jag är son of a bitch”, sa killen och pekade på sig själv, i sin slitna, rutiga skjorta under en smutsig hood. Det syntes i hans ansikte att ett starkt ljus ville fram. Ett år till och ljuset skulle släckas för gott.

”Berätta”, sa Bita nonchigt.

”Är det där dina polare?” sa Lilly.

Killen ville förneka dem.

”Alltså, nej.” Han böjde sig mot oss för att undvika att de hörde, men det var ingen risk. ”Jag hatar dom jävlarna. Man bara kom förbi, har ni fest eller, och dom bara … Tjeeeena!”

Det tycktes som om han kom från någon närliggande by. Dialekten tjock och motig.

”Vem är du?” frågade jag.

Killen kom av sig.

”Öh, jag är Danne.” Clownansiktet fick sig en törn av ensamhet. ”Danne … Danne the man.”

Han vinglade hela tiden på kroppen när han pratade. Danne sträckte fram handen för att hälsa på mig.

Bita viskade i mitt öra: ”Inga jävla killar nu, Janne.”

”Och du?” frågade han nyfiket.

”Jag är Janne”, sa jag. ”Eller, du kan kalla mig Jane.”

”Angenämt, angenämt.” Danne bockade så att huvudet slog i parkbänken där vi satt. Han touchade Lillys ben. Hon drog det åt sig.

”Intressant att du heter Danne”, sa Bita och ansträngde sig för att relatera. ”Vi satt just och snackade om en annan Danne. En fail-Danne. Han har gjort nåt jävligt dumt.” Bita sneglade mot Lilly.

”Vad skulle du göra om en kille slog din bästa kompis?”

Alkis-Dannes ögon fastnade, smalnade av, drog sig tillbaka som ett uppskrämt djur. Han smög ett steg bakåt.

”Kallar du mig fail-Danne?”

Bita såg på mig och fnissade.

”Alltså, vad fan, nej.”

”Kallar du mig fail-Danne?”

”Vi pratade om en annan person”, sa Lilly.

”Fail-Danne är jag. Fail-Danne är jag”, sa Danne förvirrat och pekade på sig själv. Han var förbi besinning.

”Ni kommer hit, till MIN plats. Jag är artig, jag tar i hand, jag är gentleman, jag ger respekt.” Danne tiggde med ögonen mot mig. Min medmänsklighet fluffades upp. Jag ville rycka ut till hans försvar.

”Och det här är tacken. Fucking fail-tjejer.”

”Vi är inga tjejer”, sa Bita.

Nej. Inte igen.

”Vi är gudar”, upplyste hon.

Danne klunkade lamt från en öl.

”Var kommer du ifrån?” sa jag.

”Vänge. En jävla håla en bit härifrån.”

”Vill du åka jorden runt med oss?”

”Jorden runt?”

”Vi åker jorden runt ikväll. Du får låna mitt busskort.”

Ansiktet sprack upp. Danne kröp gatan fram och snodde ölburkar ur alkisarnas packning, hävde ivrigt ner dem i sin egen plastkasse.

Sprucken asfalt, granar i trädgårdarna och några hus. Här hade Danne sprungit runt i blöjor. Ömhet, ömhet är min arvedel. Hur kan jag hjälpa att jag älskar de failade, att jag fastnar för dem som någon spottat ut som ett tuggummi på marken?

Vi åkte till Vänge, en håla på vägen ut mot Sala, gick några varv i det hårda mörkret, kände oss tunga med öl i händerna, cigaretter i munnarna, några bloss hit, några bloss dit, som stjärnfall mellan kropparna.

Vi mötte en tant med en hund, det var allt.

Sprucken asfalt, granar i trädgårdarna och några hus. Här hade Danne sprungit runt i blöjor. Ömhet, ömhet är min arvedel. Hur kan jag hjälpa att jag älskar de failade, att jag fastnar för dem som någon spottat ut som ett tuggummi på marken?

”Här bodde farmor. Hon tog hand om mig. Gav fan allt”, sa Danne med gråten i halsen. Vi gick först. Bita och Lilly efter. Jag kände att Danne nyktrade till, att hans hoodtröja luktade av det hårda livets smuts, men också av gammal ingrodd deodorant.

”Lyser inte längre.” Vi stod tysta utanför dödsboet en stund.

”Kan vi gå vidare”, hörde jag Lillys otålighet i bak­grunden.

Är det min sorgliga pappas fel? Jag älskar inte killar som klarar livet, som har ett pizzaföretag att bevaka, som fixar biffen med makt och framgång. Jag älskar de utskevade, utsorterade, de som är uthuggna ur sandsten. Mitt enda sätt att relatera till manligheten: brustna gestalter.

Danne tog min hand, jag lät honom. Saktade ner på stegen för att slippa höra något surt från Bitas håll. Vi gick där, tillbaka mot bussen, och när min hand mjuknade i Dannes trubbades amfetaminets verkningar av, han blev en vanlig människa, jag kände att han hade känslor.

Klockan fem över halv tolv gled den stora farkosten genom mörkret: en buss, det enda som levde här, en sakta glidande busskropp genom fälten som frustade när den stannade för att plocka upp oss i natten.

”Två ungdomar”, sa jag och drog i Dannes hand. Två ungdomar. Busschauffören log åt något han inte kunde berätta.

Medan Lilly och Bita konfererade om något gudigt på ett säte i mitten smög jag iväg med Danne längst bak.

Han överföll mig, vi började hångla direkt. Munnen stank av alkohol. Jag blötte ner gommen med mitt eget saliv för att späda ut den fräna smaken. Danne fällde ner mig på sätet. Händerna vevade över jackan, precis där brösten sitter, de prickade mina revben. Två ungdomar: buss­chauffören drog på en oljig låt åt oss i högtalarna. Kroppen var alldeles för vass, som ett mjölkpaket, jag skar mig på hans kanter, hakan slog i kinderna. Jag kände glappet mellan bussens säten i ryggen.

Han kysste inte som jag skulle önska. Ändå slog kåtheten sina mjuka armar om mig bara för att alkis-Danne var en kropp, en människa, en varelse med hud som en gång varit ett barn. Mitt hjärta brann mot hans. Jag svalde det skeva och illaluktande med hull och hår.

”Vill du?” sa han till och med. ”Jag har ingen kondom.”

Jag drog ner Dannes byxor till svar.

Hans kuk var stor, halvhård och full av vilja. Jag höll den varsamt i min hand. Danne, så himla naken då. Naknare än så här kunde jag inte se honom. Amfetaminet, spriten, cigaretterna och clownansiktet kunde jag inte tränga igenom. Men det här. Hans känsligaste kroppsdel, ett spröt för allt som inte kan sägas på annat sätt.

Utom med sex.

Är det därför jag är så bra på att ha tillfälliga relationer med killar? Jag kan inte komma nära dem, lära känna deras känslor, hitta in till deras hjärtan. Men jag kan knulla deras känsligaste spröt, komma ända in till kåtheten. Min fitta var blöt när han trängde igenom mig, rätt in i det mjuka.

”Åh, du är så mjuk, du är så skön, du är så fet”, sa Danne. Jag vaknade till, såg ut mot mörkret i rutorna, bussljusen speglades, drömkänslan förhöjdes av att Bita och Lilly satt några säten längre bort.

Rörelserna från bussen gled in i oss.

Jag gillade att han tog mig utan skydd. Med killar vill jag bara vara naken. Det går inte att fånga deras skörhet på något annat sätt än så.

”Jucka, jucka, jucka” sa Danne, ”jag har amfetaminballe men är så jävla bra ändå.”

Jag stötte honom ifrån mig, ifall han skulle vara på väg att komma.

Bitas röst hördes från någonstans i mitten.

”Var fan är dom? Lilly, ser du dom?”

Vi var framme i Sala, den tunga rondellen sköt in i oss. Jag stötte alkis-Danne ifrån mig, såg hans milda, breda kuk innan den pressades in i de gula kalsongerna igen, jag kände mig uppluckrad i fittan, återställd, varm och oövervinnerlig, jag ville inte längre dra hem till Amor och sticka tungan i hans mun.

Fortsättning följer…