Följetong

Sommarföljetongen: Gudarna – del 5

DET FEMTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN ”Mamma?” ”Hör pappa att vi pratar nu?” ”Nej, han chillar vid datorn”, ljög jag. ”Bra.” ”Är du på ditt rum?” ”Ja.” Paus. ”Hur mår du?” ”Jo kära hjärtat, jag mår jättebra faktiskt. Och så var jag till vårdcentralen. Mina värden är bättre.” Mamma pratar svagt av norrländska och har en […]

DET FEMTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Mamma?”

”Hör pappa att vi pratar nu?”

”Nej, han chillar vid datorn”, ljög jag.

”Bra.”

”Är du på ditt rum?”

”Ja.”

Paus.

”Hur mår du?”

”Jo kära hjärtat, jag mår jättebra faktiskt. Och så var jag till vårdcentralen. Mina värden är bättre.”

Mamma pratar svagt av norrländska och har en märklig typ av blödarsjuka. Därför fick hon bara ett barn. Om hon slår upp ett sår måste mediciner stoppa blodet. Kroppen klarar det inte själv.

”Vad skönt.”

”Men nu har jag ont i foten igen. Det är pinsamt. Gikt heter det.”

”Var är du?”

”Gumman, jag är i Avesta. Sa inte pappa det? Jag bad honom berätta. Vi har ju inte hörts på ett tag.”

No shit Sherlock. Bakom mig hade jag ett slocknat halvår av höst utan mamma. Jag svarade aldrig på sms. Men klart att jag hade saknat henne. Det är en egen punkt i kroppen. Ett eget organ. Mammakärleken. Utan en mamma börjar hela kroppen bete sig annorlunda. Jag kände det som ett hål. Ett hål jag ville fylla med vad som helst. Cigaretter, folköl, ensamma människor på internet. Dessutom var jag nykriminell. Det hade vuxit ett berg av saker jag inte längre kunde berätta.

”Mamma, kommer du ihåg när du var ung?”

”Är det nåt särskilt du tänker på?”

”Lilly. Hon är lite illa ute. Hon har kille.”

Mamma skrattade.

”Har hon en kille? Spännande.” Det var med rösten som tror att man fortfarande är tio år.

”Alltså, hon har haft honom sjukt länge, de är typ en ENHET. Alla i Tierp vet att de är ihop.”

”Inte jag”, skrattade mamma.

”Men du är ju inte i Tierp.”

Jag svalde. Det var ett annat sätt att säga: du är satt i skuld.

”Men gumman, jag HÄNGER bara i Avesta ett litet tag.”

Hon ville försöka prata mitt språk. Det var uppenbart att vi inte hade något att säga varandra.

”Hur är det med pappa?”

SÄG det inte, tänkte jag. SÄG det inte. Du pratar bara med mig om saker som är intressanta ur ditt eget perspektiv. Inte någonstans orkar du lyssna på MIG. Tierp kunde sprängas i bitar. Det händer till och med här, med jämna mellanrum. Folk blir mer och mer flippade. Sprängda lägenheter, bombdåd, skottlossningar. Mamma skulle ändå fortsätta att bara bry sig om sig själv.

Jag bestämde mig för att betrakta mamma Julia som sjuk. Patologiskt självupptagen.

Mellan dessa två poler till föräldrar står jag.

”Pappa drar till Borås med Roffe Borg”, sa jag.

Tyst i luren. Jag kände att telefonen var överdrivet varm.

Tonårstiden: Jag kommer att minnas den som en gravt ensam tid där samtliga beståndsdelar av livet hela tiden måste hållas isär. Det här uppdelandet tar för mycket av min tid. Jag hinner aldrig känna mig som en gud.

”Lilly, i alla fall, är ihop med en kille som gör henne illa. Han är våldsam. Och nu har han blivit min chef. Jag har fått jobb på hans pizzavikning.”

Jag slog på teven för att stå ut med att prata så länge om svåra saker. Paradise Hotel. Mariana satt i en solstol med magtröja och en ölburk som balanserade på den nakna magen. Hon hade svullna läppar.

”Så trevligt”, sa mamma.

Hon missade poängen.

”Ja, JAG är inte rädd, men vad ska vi göra med Lilly? Först ville hon ha vår hjälp, nu vill hon inte längre. Det funkade inte att snacka med rektorn.”

”Det är farligt att älska män, att sätta sin tillit till kär­leken.”

Mariana trillade av sin solstol.

”Va?”

”Förresten hörde jag så hemskt på radion. De tillfångatar flickor och kvinnor och håller dom fångna i Syrien. Väljer ut alla som är över tio. Och våldtar dom. Så fruktansvärt, Janne. De blir sexslavar. Jag skulle så gärna önska att du …”

”Att jag vadå?”

Jag kände mig inte kopplad till kvinnorna i Syrien. Inte just nu.

”Ja, att du tar hand om dig.”

”Jag är sexton år, mamma. Varför tar inte du hand om mig?”

Det hördes ett ljud i bakgrunden. Var det Uffe, Urban, Tommy eller vad elektrikern nu kunde heta? Med firmabil och allt. Han knullade säkert min mamma direkt i baksätet på bilen. Körde runt henne mellan husen. På det fiffiga sättet kunde min mammas sjukskrivning vara hur länge som helst.

Men mig ville hon inte träffa.

”Snälla, såna saker vill jag inte höra, Janne. Inte från dig. Du vet hur mycket jag älskar dig.”

För mig var orden lika med noll.

Vem i världshistorien förutom pappa och Roffe Borg drar på weekend till Borås? I fucking mars? I Roffes slitna Fiat?

Vintermörkret låg tjockt. Jag hade mammas vantar. Från skolgårdens övergivna fredagsparkering rullade en sista liten bil ut. Rektorns vita Audi. Hon höjde handen till en ödslig hälsning. Jobbade hon över på fredagar? Hade hon övat foxtrot med Amor? Nu skulle hon hem till den blodiga oxfilén som hennes äkta make tillagat.

Det här är terrorism, tänkte jag.

Det enda som händer en fredagskväll i Tierp: gå till Filadelfiakyrkan och få gratis kaffe och kex. Sup skallen gul och blå på Brorsans restaurang. Sitt bakpå en kompis brorsas kompis moppe.

Eller gå till åttonde mars-festen som skolan anordnar.

En röd ros i kartong hängde över matsalen. Det här började likna Socialdemokraternas partikonvent. Det hade glatt min mamma Julia. Hon älskar Socialdemokraterna. Hennes pappa var stenhuggare. Utan Socialdemokraterna hade hon aldrig huggits ut till den lärare hon är.

Ljuset i min överdimensionerade kärlek till mamma hölls på sparlåga. Ett litet, skruvat bloss. Jag skulle behöva göra som alla andra: dränka min föräldrasorg i myriader av nya, unga kroppar. Så mycket som hade failat i min värld bara de senaste timmarna. Vem i världshistorien förutom pappa och Roffe Borg drar på weekend till Borås? I fucking mars? I Roffes slitna Fiat?

Jag spände händerna i vantarna. En sak var säker: Jag skulle få ta hand om spillrorna efter den misslyckade raggningshelgen själv, på söndag klockan 21. Då skulle sorgen i pappas hjärta brisera och jag få rycka ut.

Och jävla Daniel Abdollah som hade mig i sitt garn.

Där stod i alla fall Lilly.

Jag skämdes när jag såg på henne. Daniels lukt satt fast i andetagen. Hon bjöd mig från cigarettpaketet.

”Nej, tack.”

Hon hade tröjan där en tiger gapar och flashar med tänderna på framsidan. Calle stod bredvid i t-shirt. Båda huttrade.

”Bita är inne. Om du vill gå in alltså”, sa Lilly.

”Vad ska ni göra sen?” frågade jag.

”Tror det är hemmafest hos Kevin. Jag ska sova hos Danne.”

Det kändes som om tigern när som helst kunde hugga.

I matsalen luktade det värmeljus. Heliumballonger hängde i taket. Bita var inne i en djup diskussion med en lärare.

”Det behövs alternativa vårdinsatser, de papperslösa vågar inte gå dit. Därför funderar jag mycket på läkaryrket. Jag är inte rädd för blod heller.”

Nej, du är inte rädd för någonting, tänkte jag.

”Det är en fantastisk tanke”, svarade Gun Hellman och pillade på sin röda ros. ”En fantastisk tanke.”

”Men det är inte bara en tanke.” Bita såg ställd ut.

Jag tog henne på armen.

”JANNE!” Hon kramade mig överfallande. Bita är inte långsint. Hon kände av kalibern på min kram.

”Men, är du inte glad? Har du tappat ditt läppstift, flicka?”

”Jag är ett kriminellt skilsmässobarn. Fattar du.”

Jag var i stadiet när man bara önskar att man pratade göteborgska. Vi gick mot långbordens halvtomma chipsskålar.

”Vad ska vi göra? Det känns som om gudarna glider isär.”

Bita tog mig under armen.

”Kom, vi går in på toa.”

Jag haffade en näve dillchips i farten. Utanför glasdörrarna såg jag Daniel Abdollah glida upp och lägga armen om Lilly. Som en jävla Don Juan. Två timmar hade gått sedan han invaderade mig i min innersta sfär. Den där blodröda parfymjackan mot Lillys tunna tigertröja. Jag såg deras kyss. En fjäril rörde sig i mitt bröst.

Jag var avundsjuk.

”Well?” sa Bita och låste toadörren. ”Krackelerar allting? Vi får ha gudmöte själva. Lilly behöver tid.”

”Jag har kollat in knullfilmen nu i alla fall. Amor knäckte koden.”

Bita fick ett leende som om hon nyss beviljats ett fett sms-lån.

”OCH?”

”Och det är helt sjukt, för det är typ nån som filmar.”

Bita drog upp en folköl ur jackfickan.

”Nån som filmar? Vem?”

”Vet väl inte jag.”

Bita förberedde sig för strid genom att måla läpparna knallcerise.

”Bra jobbat, min gud. Vi kommer att klara det. Bara vi håller ihop.”

Hon öppnade ölen. Jag föll i jordens störtigaste gråt. En hel tunna som ville välta.

”Men så står han där, och allt är som förut, och Lilly ba ’Jag ska sova hos Danne ikväll’, fast man VET vad som kommer hända, och hon VILL ju inte egentligen men …”

Bita räckte mig ölen. Jag snörvlade tonårsdreglet tillbaka in i kroppen.

”­… ändå vill hon.”

”Jag vet”, sa Bita tröstande. ”Det är ett olöst mysterium. Men vi ska lösa det. Jag lovar, vi kommer att lösa det.”

Vi klunkade ölen växelvis. Alkohol: jordens överlägset bästa medicin för ohållbara lösningar.

Vi gick ut och betraktade spektaklet i matsalen. Två lärare var utklädda, en till sjuksköterska, en till kvinnlig polis. De gick och håvade in pengar som skulle gå till Tierps kvinnojour.

I hatten låg bara några kronor.

Bita hatar bandet Kent. Hon hatar alla band med män. Förutom Michael Jackson.

Tierps gator luktade av kattmat som legat och blivit rostig i en burk. Vi cyklade hand i hand genom stan till Kevins fest.

”Bita, du sover väl hos mig inatt? FF hela helgen.”

”KF, menar du.” Bita exploderade av skratt. ”Kent-fritt.” Bita hatar bandet Kent. Hon hatar alla band med män. Förutom Michael Jackson.

Folkölen fick mig att känna mig underbar. Som om livet skjutsade mig. Jag behövde inte trampa. Någon sjöng för mig. Jag kände mig som en kyrka måste känna sig. Okrossbar, upphöjd och from. År ut och år in. Pengarna strömmar in av sig själva.

”Klart jag sover hos dig. Men om Lilly blir avundsjuk?”

Vi var framme vid Kevins turkosa radhus. Hans mamma jobbar med att prata i telefon på Försäkringskassan. Pappan har stuckit till Finland med sin nya brud. Musiken pumpade ut från de tunna väggarna. Daniel Abdollahs vita vespa stod utanför.

”Vänta”, sa Bita. Hon tog mig i armen och nickade mot fönstret. Därinne var vardagsrummet.

”Det är nåt skumt med det här.”

”Vad?” sa jag.

”Amor är där.”

Vissa saker är skrivna i Tierpsten. Till exempel att Amor Lindgren aldrig skulle sätta sin fot på en fest hos Kevin Fält.

”What tha?” viskade jag.

Bita tog mig i midjan och drog upp mig så att jag skulle se. Där stod Amor, med sitt slängande lockiga hår, vars mjuka läppar fortfarande bar på mitt DNA, om någon kriminaltekniker skulle vilja göra ett prov. En meter och åttiosex centimeter. Han smådansade samtidigt som han böjde sig över Linn Hoffman i BF14 och viskade saker i hennes öra. Hon skrattade åt allt han sa.

”Han glider Tierp runt och säljer in sina moves till allmänheten”, viskade Bita. ”När ska Tierp förlora honom för Los Angeles?”

”Inte Los Angeles”, väste jag. ”San Fransisco.”

”Är Amor bög?”

”Jag kommer att göra honom till bög”, viskade jag allvarligt.

”Ska vi inte gå in?”

Bita betraktade mig med bekymmersrynkan påslagen.

”Lilly måste vara där! Vi smyger runt huset och ser om vi hittar henne.”

Vardagsrummet fortsatte i flera fönster. Stämningen på festen var hundra procent. Precis innan allt välter. Sekunderna innan någon blir intryckt på toaletten och tvångshånglad.

När vi låg första gången var det i en bastu i föreningslokalen på vår gård. Vi hade hyrt den för att vi varit kåta så länge, och kåta åttor har ingenstans på jordens yta att ta vägen.

Jag fick en tagg i magen. Tierp var plötsligt så ödsligt och tomt, som om gatorna var bredare, och Kevin Fälts fest mycket läskigare, bara för att pappa inte var hemma ikväll. Snödrivorna var högar av lik att kliva över. Kalla, nyss levande. Jag försökte stå på tå på skaren, men foten sjönk.

”Ducka, ducka, ducka”, väste Bita. Vi hade rundat huset. Stod vid ett litet fönster. Därinne lyste en blek lampa.

”Dom ligger därinne och knullar, jag dör”, sa hon.

”Du skämtar.”

”Du måste se. Håll käften och stå still.” Bita tryckte upp mig mot väggen. Därinne såg jag min bästa kompis Lilly stå på alla fyra i sängen som en hund. Bäddningen låg nervält på golvet. Daniel Abdollah klättrade över henne, när han jobbade sig in såg det inte ut som man föreställer sig sex, snarare som ett danspass på Friskis & Svettis. Rörelserna var helt klart överspända. Det såg ut som om hela kroppen skulle in.

Något brakade i min kropp.

Kom ut, tänkte jag. Kom ut istället, Lilly. Jag såg upp mot de kalla stjärnorna. Varför är den sexuella akten mellan kvinnor och män så himla tveksam? Så osmaklig. En blandning av slakt och njut. Min kropp var också tveksam. Det var en mix av tangerad kåthet och djupt och gruvligt äckel.

”Njuter hon?” Det kändes som om Lilly svek.

Bita drog upp ännu en folköl ur dunjacksfickan.

”Drick”, sa hon.

Jag drack.

Vi kändes som två fjantar som kollade på porr.

Varför var det så annorlunda med Amor?

Amor och jag. Vi älskade varandra i åttan. När vi låg första gången var det i en bastu i föreningslokalen på vår gård. Vi hade hyrt den för att vi varit kåta så länge, och kåta åttor har ingenstans på jordens yta att ta vägen. Jag tyckte att hans resta snopp såg ut som en levande dinosaurie. Vi låg på bastubänkens träplankor och gjorde våra kroppar heta, blandade ut huden med den andra tills gränserna inte kändes längre.

Vi visste inte vad som var SEX.

Vi bara gjorde något som vi tyckte om.

Vi andades. Kysstes, och andades.

I jämförelse var Lilly och Daniel Abdollahs grej ett skådespel, en akt som gjord för att vara filmad, som om de visste att vi stod och såg på.

”Nej, what tha fackin fail!”

Bita viskade inte längre. Jag blev medveten om en lyktstolpe på trottoaren som eventuellt ljussatte oss, ifall någon golare gick förbi. Bita föste upp mig igen så att jag dunkade in i den turkosa väggen.

”Ser du kopplet?”

”Piskan menar du.”

Daniel Abdollah höll i en svart stång med ett långt snöre på och daskade Lilly på rumpan som en kusk.

”Nu JÄVLAR. Är du med eller inte, Janne? Jag bryter mig in.”

Jag tänkte att det vore mycket opassande om jag, som hade en professionell relation med Daniel Abdollah, plöts­ligt dök upp som en tjomme mitt i hans sex.

Jag la mig raklång ner i snön.

Bita bankade hårt på rutan.

”Här kommer jultomten! Finns det några snälla barn härinne eller? Nä, tänkte väl det. ÖPPNA FÖNSTRET!”

Jag blundade som en blådåre.

Vad som sedan hände har jag fått berättat för mig i efterhand.

Daniel Abdollah flög ur Lilly med snoppen i vädret, en överdimensionerad sak som vajade som en uppblåsbar badkrokodil i vinden. Ögonen lyste som hos en paranoid pitbullterrier. Piskan höll han som ett vapen mot Bita i fönstret. Lilly på sängen hade inte kunnat låta bli att skratta, krocken mellan hennes världar måste ha varit för stor. Daniel Abdollahs snygga rumpa och svarta hästpiska, på fötterna hade han strumpor, Bitas röda toppluva i fönstret utanför.

Alla hade skrattat utom jag.

Bita sov inte hos mig den natten. Jag fick rulla in mig i tre fleecefiltar och se på repriserna av Paradise Hotel, kanske borde jag ha sett Vänner istället, något med humor. Det var den åttonde mars och det kändes som om jag hade grävt upp mig själv ur en grav.

Fortsättning följer…

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar