Nästa vecka, den 21 juni, kommer riksdagen med allra största sannolikhet att rösta igenom en ny asyllagstiftning. Nästa vecka kommer Riksdagen tvinga ännu fler bli vår tids legohjon. Det ligger nära till hands att fundera över vad detta på sikt kommer göra med arbetsmarknaden för alla oss andra. Vad som kommer hända med alla de rättigheter arbetarrörelsen kämpat sig till, uppror för uppror, strejk för strejk, de senaste 150 åren.
Legohjonstadgan – du kanske inte har hört talas om den? Den upphörde 1928, men hade spelat ut sin roll långt innan dess. Den reglerade förhållandena mellan drängar/pigor och husbonden i det gamla bondesamhället.
Det var på den tiden de som inte själva ägde jord i Sverige var tvungna att arbeta för en husbonde, att inordna sig i hans hushåll och följa husbondens regler. Att inte arbeta var straffbart, och att byta tjänst fick man göra en gång om året, på vissa ställen två. De så kallade flyttdagarna.
Nästa vecka kommer Riksdagen tvinga ännu fler bli vår tids legohjon. De finns här redan, vår tids livegna.
Det är legohjonsstadgan jag tänker på när jag läser förra veckans granskning av handeln med arbetstillstånd i Aftonbladet. Hur företag säljer intyg att människor fått jobb i Sverige så de kan ta sig hit på laglig väg och söka asyl. Arbetsintyg som kostar hundratusentals kronor och som i värsta fall får betalas av med arbete när den som flyr väl tagit sig hit.
Nästa vecka, den 21 juni, kommer riksdagen med allra största sannolikhet att rösta igenom en ny asyllagstiftning. Det är redan svårt att ta sig hit, nu kommer det att bli ännu svårare att få stanna kvar. Tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta, tillfälliga med allt vad det innebär av svårigheter att återförenas med sin familj, bilda familj i sitt nya hemland eller att våga bli en del av sitt nya samhälle.
Nästa vecka kommer Riksdagen tvinga ännu fler bli vår tids legohjon.
De finns här redan, vår tids livegna. Du har säkert stött på dem, på restauranger, kaféer, med städmoppen i handen eller i någon av de andra branscherna som dras med svåra problem vad gäller såväl laglydighet som schyssta arbetsvillkor. De som sover i källaren under restaurangen, som jobbar 18-timmarsdagar i princip gratis. De som inte kan byta jobb, som inte kan gå till facket. De som har så mycket att förlora att de inte kan ta strid. De är redan många och nu blir de fler.
Priset att betala för att kräva sin rätt är helt enkelt för högt, ett helt segment av arbetarklassens är för utsatt.
Vi har ingen minimilön i Sverige. Här reglerar arbetsmarknadens parter själva lönerna. Är en part rättslös blir lönen därefter.
Jag vet själv vilket skitjobb jag hade kunnat tänka mig att stå ut med för att min familj skulle kunna komma hit. Jag vet att det redan är och allt mer kommer att bli helt omöjligt för en del av arbetarklassen att stå upp för sina rättigheter på jobbet, kräva en skälig lön eller att arbetsköparna skall följa svensk arbetsmiljölagstiftning.
Priset att betala för att kräva sin rätt är helt enkelt för högt, ett helt segment av arbetarklassens är för utsatt.
Det ligger nära till hands att fundera över vad detta på sikt kommer göra med arbetsmarknaden för alla oss andra. Vad som kommer hända med alla de rättigheter arbetarrörelsen kämpat sig till, uppror för uppror, strejk för strejk, de senaste 150 åren.
För vad händer på en arbetsmarknad där det finns människor i en sådan desperat situation att de tvingas acceptera i princip vad som helst?
Arbetarklassen är inte starkare än de mest desperata, något arbetarpartierna i Sveriges riksdag verkar glömt bort. Om vi inte lyckas stoppa den humanitära katastrof som pågår på vår tröskel och den urholkningen av arbetsrätten som pågår precis framför våra ögon är det något vi, i brist på en bättre formulering, kommer att få äta upp.
”You think you’re so clever and classless and free, but you’re still fucking peasants as far as I can see”, sjöng John Lennon i låten Working Class Hero – och jag läser genom gamla Legohjonsstadgan för att vara förberedd på den arbetsmarknad som väntar.