Mexikos beundrade muralismrörelse växte fram under det postrevolutionära 1920-talet. Dessa gigantiska konstverk, ofta med sociala, politiska och nationalistiska budskap, producerades kontinuerligt fram till 1970-talet och pryder fortfarande officiella husväggar över hela landet. I dag har muralismen sett sina glansdagar, men arvet lever vidare. Förutom att några moderna konstnärer fortsätter att skapa muraler menar många att rörelsen banat väg för ett nytt blomstrande konstutryck i Mexiko: gatukonsten.

Mexico City sprakar av gatukonstverk. I statskärnan och i de hippa bobo-kvarteren finns målningar av konstnärer från hela landet, och från hela världen. Lagstiftningen tillåter privatpersoner att själva bestämma över designen på sina husfasader, oavsett var huset råkar vara beläget, vilket betyder att en konstnär rela­tivt enkelt kan skaffa sig en laglig sprejyta. Dessutom är lokala myndigheter hågade att sponsra gatukonstrelaterade event, som festivaler och graffititävlingar.

Detta sammantaget innebär att mexikanska konstnärer har möjlighet att ta tid på sig i sitt skapande, en lyx som deras europeiska kollegor mindre ofta kan unna sig.
Jenaro de Rosenzweig, från projektet Streetart Chilango, menar att Mexikos estetik till stor del präglas av just dessa förutsättningar.

– I den angosaxiska världen finns det mer illegal streetart, helt enkelt för att det är svårare att få tillstånd där. Det påverkar också vilken teknik konstnärerna väljer. I Mexico City har vi till exempel relativt få post-up-verk, eftersom folk har möj­lig­heten att måla i stället, säger han.
Streetart är en spegel av människors tankar. Här i Mexiko är politiken frikopp­lad från samhället, den är inte över huvud taget i kontakt med folket. Så det enda vi har är vårt uttryck, vi törstar efter en kommunikationsform och det är vad street­arten är, rena grafiska yttranden
Streetart Chilango är ett nätbaserat projekt som strävar efter att uppmärksamma Mexico Citys gatukonstscen. Detta görs främst genom en interaktiv Googlekarta som försöker kartlägga alla stadens gatukonstverk och genom guidade turer mellan de för tillfället mest fascinerande kre­ationerna på Mexico Citys gator.

Turerna kostar 200 pesos, knappt 100 kronor, och ges varje lördag. Jenaro de Rosenzweig lik­nar dem vid socialt arbete och menar att syftet framför allt är att främja street­art som konstuttryck, inte att tjäna pengar. Men projektet har också fått kritik – inte minst av konstnärer vars verk är inkluderade i turen – för att kapitali­sera på någonting som är till för allmänheten.

Jenaro de Rosenzweig sorterar de konst­närliga uttrycken i offentliga rum i tre huvudsakliga kategorier: streetart, muralism och graffiti. Han erkänner att gränserna i praktiken är luddiga, men i grova drag menar han att muralismen är de officiella målningarna som berättar en historia eller ett kontextbaserat ideologiskt budskap; graffitin de spontana ut­tryc­ken i form av taggar eller bombs och streetarten en visualisering av ett specifikt budskap.

– Streetart är en spegel av människors tankar. Här i Mexiko är politiken frikopp­lad från samhället, den är inte över huvud taget i kontakt med folket. Så det enda vi har är vårt uttryck, vi törstar efter en kommunikationsform och det är vad street­arten är, rena grafiska yttranden, sä­ger Jenaro de Rosenzweig.

Samtidigt är större delen av Mexico Citys gatukonst påfallande regim-okritisk. Stadens mest kända konstnärer, som till exempel News, Saner, Smithe och Seher, är oftast opolitiska i sitt skapande och Jenaro de Rosenzweig medger att det finns en övergripande rädsla för att ut­tryc­ka sig alltför fritt.

Han berättar att han nyligen hade en motividé att måla en sjunkande Titanic, med champagne­drickande politiker på den del av däcket som fortfarande var över ytan. Men flera personer avrådde honom. Det skulle inte vara första gången i Mexiko som alltför rättframma åsikter kring det politiska styret straffar sig och Streetart Chilango är ett sponsorbaserat företag, med myc­ket att förlora.

FAKTA Mexikos gatukonst

Den moderna streetartscenen i Mexiko växte fram på slutet av 1980-talet och slog igenom på 90-talet. Rörelsen blommade först upp i den norra staten Tijuana, dit återvändande chicanos (Mexiko-amerikaner) tog med sig USA-födda graffitiuttryck. Men det tog inte lång tid innan trenden spred sig söderut.

I dag finns gatukonsten i alla landets hörn och har använts både i propaganda- och protestsyften. I gränsstaden Juaréz, internationellt ökänd för sina många femicides (kvinnomord), berättar väggarna om folkets missnöje över kvinnovåldet.

Efter att 43 studenter oförklarligt försvann 2014 är flera städer i syd täckta av klagomålningar.

Det politiska konstnärskollektivet LaPiztola, fött ur gatuprotesterna i staden Oaxaca 2006, har fått internationell uppmärksamhet och ställde förra året ut på kulturcentret Rich Mix i östra London.

Den officiella scenen sträcker sig från graffitiinspirerade skolväggar till den 20 000 kvadratmeter stora muralen i staden Pachuca.

Vandalism, alltså graffitering utan tillstånd, är olagligt i alla stater, men de allra flesta stöttar gatukonsten genom regulariserade initiativ.

 

Urbanvetaren Salvador Medina, som arbetar för en organisation som håller på med stadsutveckling i Mexico City, menar att det är problematiskt att den politiska dimensionen är så pass frånvarande i Mexico Citys gatukonstscen. En konstform som är så snabb, eller åtminstone kan vara så snabb, och når så många människor har en kraftig politisk potential. Men Salvador Medina tycker inte att gatukonsten i Mexikos huvudstad lever ut sina möjligheter. Bara i syddelstaten Oaxaca ser han en streetart-rörelse som är starkt sammanknuten med aktuella politiska och sociala rörelser

– De traditionella muralerna var absorberade av den revolutionära staten och till viss del ser vi samma sak i Mexico City i dag. Regeringen betalar för gatukonst­verk på officiella byggnader, i parker, i skolor, men politiska budskap är inte välsedda. Det toleranta förhållningssättet fungerar som ett verktyg för att suga upp konsten i systemet.

Abigail Davalos Hernández är doktorand i Latinamerikastudier vid Universidad Nacional Autónoma de México, UNAM, och studerar politiska muraler i Latinamerika. Hon menar på samma sätt att gatukonsten regulariserats för att undvika en starkare politisering av den. För henne är myndigheternas uppmuntrande av streetart en modern variant av att justera de offentliga rummen. Vad som verkar vara en demokratisering av publika utrymmen fungerar i själva verket som ett sätt att undanröja spekulationer och tvivel gentemot rege­ringen.

– Regeringen sponsrar graffitimurar i Roma (ett av innerstadens bobo-kvarter, redaktörens anmärkning) men inte i Izta­palapa (en förort, redaktörens anmärk­ning). Regeringens inställning till graffiti bottnar i klassförakt, säger hon.

Och nog kan vem som helst se de este­tiska skillnaderna mellan Mexico Citys olika kvartersvärldar. I Roma trängs hipsterkaféer och konceptbutiker med prydliga trädalléer. Flera trendiga affärer har anställt konstnärer för en cool, graffiti­inspirerad fasad, men taggar och bombs tvättas oftast bort från de koloniala husfasaderna. 45 minuters bilfärd därifrån, i förorten Iztapalapa, står de låga, sandfärgade byggnaderna tätt, och här får graffitin leva fritt – men som Abigail Davalos Hernández påpekar är regeringsbetalda väggar och färg en bristvara.

Hennes vän Victor Mendoza, som håller på att skapa ett arkiv över hela Mexico Citys gatukonsthistoria, håller med. Han berättar att i början av 2000-talet be­lö­nades inrapportering av illegal graffiti­aktivitet och på officiella event registrerades konstnärer med namn och bild och arkiverades av regeringsorganet Unidad Antigrafiti. På frågan om det är polisstatsvarning svarar Victor Mendoza ett upp­rört ”ja” och skrattar.

Men trots starka antigraffiti­reformer fortsatte rörelsen att spira, framför allt i stadens utkanter. Från och med mitten av 2000-talet ändrade regeringen därför både attityd och image och år 2006 bytte Unidad Antigrafiti namn till Unidad Graffiti.

I dag är Mexico Citys gatukonstscen till stor del regeringsgodkänd och dess uttryck är, om inte alltid radikalt, både rikt och varierande. Metropolen är också en av värdstäderna för en av världens viktigaste graffititillställningar, festivalen Meeting of Styles. Meeting of Styles är ett internationellt nätverk av graffitikonstnärer och anhängare som syftar till att sprida och legitimera konstformen. Initiativet startade i Tyskland 1995. Sedan dess har det växt stadigt och lokala representanter har ordnat festivaler i ett tjugotal länder.

Roberto ”Gerso” Granados, som sedan några år tillbaka organiserar festivalen i Mexiko, tycker att det är viktigt att skapa ett globalt konstnärsnätverk. Det ger en möjlighet att sprida sin konst över hela världen och öppnar upp för utbyte både av teknik- och stilinspiration. Det animerar rörelsen och därmed konsten som kommer från den.

Många av Mexico Citys nya innerstadsmuraler är produkter från Meeting of Styles. Vi går in i den lilla citylekparken Regina som sedan en Meeting of Styles för ett par år sedan också extraknäcker som konstgalleri. Här har konstnären Smithe piffat upp en grågrön mur med en gigantisk, dystopisk framtidssfinx, Bimck bidrog med en panterhybrid i lila och LeSuperDemon skapade ett vattenhjul som skjuter ut fiskar i gråskala.

Och staden kan förvänta sig ännu fler verk som dessa i oktober, då mexikanska Meeting of Styles kommer att äga rum i Mexico City, Cancun och Monterrey. Roberto ”Gerso” Granados berättar att det generellt är enkelt att få stöd från regeringen, eftersom festivalen är lätt att legitime­ra i termer av konst och kultur.

– Det beror också på vem i regeringen man pratar med. En person som har en kusin som målar kommer till exempel troligare att ge oss stöd. Men generellt har det inte varit särskilt svårt. Meeting of Styles presenterar en bra bild av Mexiko, och det vill regeringen stötta, säger han.
Om regeringen är så rädd för konsten att de behöver omforma den så måste den betyda någonting.
Farid Rhuda, konstnär från graffitikollektivet No Collectivo
En mindre smickrande bild av Mexi­­­ko visualiseras i den italienske konst­nären Ericailcanes makroverk i mit­ten av stadskärnan Centro Historico. Målningen är en av Mexiko Citys mest kända och föreställer en apa som spelar symbal med två mexikanska pesos.

I originalversionen var apan klädd i en rege­ringsblå kostym och bar ett presidentband i de mexikanska färgerna över axeln. Farid Rhuda, en av skaparna av gra­ffitikollektivet No Collectivo, pekar menande på den numera svarta färgsättningen och säger att han misstänker att det är påtryckningar från regeringen som ligger bakom den nya designen.

– Om regeringen är så rädd för konsten att de behöver omforma den så måste den betyda någonting, säger Farid Rhuda.

Ericailcanes själv har dock sagt att människorna som bodde i huset kände sig obekväma med ironiserandet över flaggan.

Farid Rhudas egen konst är oftast politiskt okritisk och därför ser han varken sig själv eller dagens andra gatukonstnärer som ”muralisternas barn”.

– Muralisterna uttryckte politiska eller nationalistiska budskap, men våra konst­verk är uttryck av oss själva. Själva murarna är manifestationen av rörelsen, inte rörelsen själv, säger han.

Enligt honom går muralismens arv snarare att finna i folkets inställning till gatukonst än i verkens stil. Han menar att människor i Mexiko är vana vid att se bilder och färger på gatorna och att det därför finns en allmän uppskattning för gatukonsten. Att tendensen är ickerevolutionär tycker han inte minskar konstens värde.

– Folk behöver konst i sitt liv, för att själen ska ha någonstans att fly. Många människor går inte på museum, men med gatukonsten tar vi konsten till dem i stället. Streetart är att skapa gallerier på gatorna.

Den spanska gatukonstnären Diana Bama är bosatt i Mexico City sedan ett och ett halvt år och har bidragit till stadens gatugalleri med ett tiotal ekofemi­nistiska verk. Hon tröttnade på över­dosen av stereotypa kvinnobilder – kvinnor med ”sexiga kurvor”, röda läppar och traditionella skönhetsideal. I sina verk vill hon utmana bilden av kvinnokroppen och bryta det gängse mönstret av snäva kroppsnormer.

– Den gemensamma nämnaren i djurrättskampen och kampen för kvinnors rättigheter är att vi konsumerar kropparna på samma sätt, som handelsvaror. Det saknas en respekt för våra kroppar, säger hon.

Det största undantaget från den opolitiska trenden i Mexico Citys gatukonst går dock att hitta i kollektivet Rexiste. Rexiste, en sammanfogning av Resiste och Exit, visualiserar rättfram, kompromisslös regimkritik på teman från korruption till yttrandefrihet och sympatiuttryck med olika sociala rörelser. Deras senaste verk målades i samband med en nationell jättemarsch mot kvinnovåld den 24 april i år och går i lila – feminismens färg i Latinamerika – med orden ESTADO FEMINICIDA – på svenska ungefär ”Kvinnomördarstaten”.

Rexiste målar bara illegalt och deras verk tvättas bort nästan i samma sekund som de uppmärksammas. Men i sociala mediers era är till och med efemär konst bevarbar. Bilderna på verken sprids snabbt i sociala medier, inte minst på deras egna officiella Facebooksida med över 16 000 gillamarkeringar.
Unga, oftast från fattiga familjer, från fattiga kvarter, använder graffitin för att skapa sig en plats i staden. Det är graffiti i dess absolut mest politiska bemärkelse.
Victor Mendoza, dokumenterar Mexico Citys gatukonstscen
Victor Mendoza uppskattar Rexistes resistans, men poängterar att de inte är ett graffitikollektiv, snarare en aktivistgrupp.

– Graffitiscenen kommer från erfarenheten av gatorna, från tagging och bombing. Kollektiv kan använda graffiti som verktyg för deras politiska intention, men de behöver inte gå igenom allt det där. Så det är inte samma erfarenhet, säger han.

Han menar att graffiti sällan har en politisk intention, men är politisk i sig själv – och i och med det kanske har en ännu större sprängkraft än den regulari­serade gatukonsten. Att ”graffitera”, enligt Victor Mendoza, är att göra anspråk på ett utrymme som inte var avsett för det. Det är att använda färger, namn, taggar i spontana akter och placera sig själv i en stad, att hävda sin erkännbarhet.

– Unga, oftast från fattiga familjer, från fattiga kvarter, använder graffitin för att skapa sig en plats i staden. Det är graffiti i dess absolut mest politiska bemärkelse, sä­ger han.
Demokratiseringen av det offentliga rummet måste vara kollektiv – annars är det privatisering.
Salvador Medina, urbanvetare

Salvador Medina är dock kritisk till romantiseringen av spontangraffiti. Enligt honom handlar den radikala problemformuleringen inte om att hävda sig versus att vandalisera, utan om det offentliga rummet som sådant.

Graffiti drar frågan om vad som är privat och vad som är publikt – och på vems villkor – till sin spets. Men för Salvador blir det problematiskt när kravet på det publika utrymmet sker på individuell nivå.

– Demokratiseringen av det offentliga rummet måste vara kollektiv – annars är det privatisering, säger han.

Frågan om hur kollektivitet byggs är dock komplex . Victor Mendoza menar att graffitiscenen föddes ur, och via, konkurrens, men det underbygger inte dess förmåga att skapa gemenskap. Tvärtom menar han att kollektivitet kan födas ur taggande i olika kvarter och nya möj­ligheter till grupptillhörighet – det vill säga ur graffitin själv.