År 1847 utkom Charlotte Brontës berömda roman Jane Eyre. Själva intrigen ter sig i dag konventionell, för att inte säga klichéartad. En ung barnhemsflicka tar anställning som guvernant hos en äldre, karismatisk och mystisk gentleman och kärlek med förhinder mellan dessa två uppstår. Ändå var Brontës gotiskt betonade roman långt ifrån konventionell när den publicerades.
Det som gjorde Jane Eyre till en uppseendeväckande roman på sin tid var inte bara, eller ens främst, att den skildrade kärlek över de vid den här tiden i England så cementerade klassgränserna, utan hur den skildrade hjältinnan och titelkaraktären Jane.
För trots att hon är fattig och inte ens vacker (något som ändå kunde ge en fattig flicka ett visst existensberättigande) så är hon stolt och har en sällsynt skådad integritet. Hon vägrar att se sig själv som något annat än sin arbetsgivare Mr Rochesters jämlike, vilket är mer än anmärkningsvärt om man betänker att boken skrevs i mitten på 1800-talet och att Mr Rochester både tillhör den härskande klassen och är man.
Faktum är att Jane Eyre av många anses vara en av de första romaner som gestaltat ett starkt, kvinnligt subjekt.
Faktum är att Jane Eyre av många anses vara en av de första romaner som gestaltat ett starkt, kvinnligt subjekt. Ett subjekt med ett självständigt intellekt och en stark moralisk kompass.
Men berättelsen om Jane rymmer också berättelsen om en annan kvinna. Mr Rochesters sinnessjuka första hustru Bertha, som hålls inlåst på vinden och som måste förgöras för att Janes historia ska kunna sluta lyckligt kan läsas som både Janes motsats och som hennes dubbelgångare: en slags projektionsyta för den aggressivitet, inte minst en sexuellt betonad sådan, som det inte var möjligt ens för en stark romanhjältinna som Jane att uppvisa i den viktorianska kontext som boken skrevs i.
Bertha brukar också ofta läsas som en symbol för den brittiska kolonialismen och för de koloniserades närvaro i det brittiska imperiet. Inom den imperialistiska och koloniala diskursen sågs kolonialismen som en nödvändig (och önskvärd) företeelse, men koloniernas invånare sågs samtidigt som hotfulla Andra vars influenser potentiellt kunde få förödande konsekvenser om de tilläts komma alltför nära det brittiska samhället, det vill säga imperiets centrum.
Den önskvärda effekten av kolonialismen var med andra ord en ensidig påverkan där de koloniserade grupperna underordnade sig det ”brittiska” eller ”västerländska” utan att samma påverkan skedde från andra hållet. ”Det främmande”, det vill säga de koloniserade subjekten, sågs som underlägsna men samtidigt hotfulla, och blandning både i bokstavlig bemärkelse (blodsblandning) och i kulturell ansågs ha en degenererande effekt på den västerländska (brittiska) kulturen.
Detta är ett tema som gestaltas i karaktären Bertha Mason, Mr Rochesters första hustru. Hon är en vit arvtagerska från Västindien som Mr Rochester gifter sig med i sin ungdom, delvis på grund av pengarna och delvis på grund av den sexuella lockelse hon utövar på honom. Men i hennes släkt visar det sig finnas sinnessjukdom som snart bryter ut även hos hustrun och hon låses in uppe på vinden där hon framlever sina dagar mer som ett morrande, aggressivt djur än som en människa.
Det är Bertha som utgör det största hindret för Janes och Mr Rochesters kärlek, och det är först i och med hennes död som de äntligen kan få varandra.
När Jane kommer till huset lyckas Bertha smita ett par gånger och hemsöker då om natten Janes rum likt en vålnad som Jane inte vet om hon drömmer eller ser i verkligheten. Det är Bertha som utgör det största hindret för Janes och Mr Rochesters kärlek, och det är först i och med hennes död (hon sätter eld på huset, brinner själv inne, och Mr Rochester skadas svårt i branden) som de äntligen kan få varandra.
Denna kvinna, som skildras både som förförisk, mystisk, sexuellt utlevande och sinnessjuk (något som i enlighet med den viktorianska kvinnosynen ofta hängde ihop) förkroppsligar på många sätt den koloniala diskursens bild av Den Andra. Att som Mr Rochester, ingå äktenskap (det vill säga blanda sitt blod) med en sådan kvinna framställs här som något som får förödande konsekvenser även om äktenskapet aldrig hinner resultera i någon avkomma.
Men Bertha kan också läsas som en gestalt liknande Joseph Conrads Kurtz i romanen Heart of Darkness (Mörkrets hjärta), från 1899. Kurtz har kommit att bli något av sinnesbilden av en vit man som ”smittats” av den kontinent de vita koloniserat och därmed själv blivit dömd att gå under. Detta i enlighet med det koloniala synsättet att ”Det Främmande”, både som geografisk och psykologisk plats, kan få den europeiska själen att falla sönder, som Ania Loomba skriver i Kolonialism/Postkolonialism: en introduktion till ett forskningsfält.
Klart står i alla fall att Berthas härkomst i Brontës framställning understryker det hotfulla hos henne. Den emancipation som skildras i Jane Eyre är sålunda att betrakta som den västerländska kvinnans.
1966 kom romanen Wide Sargasso Sea av författaren Jean Rhys, född och uppvuxen på den västindiska ön Dominica. Den beskrivs ofta som ett postkolonialt svar på Jane Eyre och berättar Berthas historia dels ur hennes eget perspektiv, dels ur maken Mr Rochesters, från hennes ungdom i Västindien till hennes död i England.
Som vita kreoler hör hennes familj till den privilegierade härskarklassen. Samtidigt kan de inte identifiera sig med vita européer. De för en ganska alienerad tillvaro i det före detta slavsamhället vars djupt rotade strukturer långsamt håller på att luckras upp. Ett uppror av före detta slavar mot sina vita förtryckare blir den första omskakande händelsen i Berthas liv, tätt följd av att hennes moders latenta sinnessjukdom slutligen blommar ut. Berättelsen hoppar därefter fram några år i tiden, och nästa gång vi möter Bertha är hon redan nygift med sin engelske make.
Då perspektivet skiftar från henne till honom får läsaren möta denne engelske gentlemans alla typiska reaktioner på det samtidigt föraktade och fruktade andra. Han får feber av klimatet. Han upplever att hela den västindiska ön och alla dess invånare är emot honom, samtidigt som han upplever hela tillvaron där som drömlik och overklig. Han förstår inte den lokala dialekten, och gör heller ingen ansträngning att lära sig.
Snart nog börjar han även misstänka sin hustru för diverse intriger och, framför allt, för sinnessjukdom. Hans tidigare attraktion avtar och han börjar mer och mer lägga märke till och förfasas över aspekter hos henne som han upplever som ”främmande”, som ”icke-vita”. Till sist är han övertygad om hennes galenskap, som kanske under tiden för deras alltmer destruktiva relation verkligen blivit en realitet. Ändå för han henne till England där han håller henne inlåst under uppsikt av sköterskan Grace Poole, som också figurerar i Jane Eyre.
Väl i England skiftar perspektivet återigen tillbaka till Bertha, som allt mer har förlorat kontakten med verkligheten. Det förblir dock ända fram till slutet osäkert hur sjuk och psykotisk hon faktiskt är, och till hur stor del det är de andra karaktärernas behov av att beskriva henne som sinnessjuk som konstituerar hennes tillstånd.
I Rhys version av slutet går sålunda Berthas tankar varken till mannen som försmått henne eller till ”rivalen” Jane utan i stället till det hem som hon blivit berövad.
Berättelsen slutar i alla fall med att hon i ett drömlikt tillstånd sätter eld på huset och kastar sig mot sin egen död. Hon tycker att hon åter befinner sig på sin barndoms Dominica och hon tycker att hon hör sin barndomsvän ropa till henne att hon ska hoppa. I Rhys version av slutet går sålunda Berthas tankar varken till mannen som försmått henne eller till ”rivalen” Jane utan i stället till det hem som hon blivit berövad men som hon aldrig upphör att längta tillbaka till.
Det är viktigt att notera att huvudpersonen i Rhys roman från början inte alls benämns som ”Bertha” utan som ”Antoinette”. Detta skulle kunna läsas som ett sätt för författaren att kunna förhålla sig mer fritt till Brontës Jane Eyre, men kontexten ger i stället vid handen att namnet ”Bertha”, som hon själv inte identifierar sig med utan som hon får sig tilldelat av sin nya make, är en del av den identitet som Rochester och de andra som ser henne som någonting främmande och potentiellt hotfullt pådyvlar henne i England.
Förlusten av det egna namnet och påtvingandet av ett nytt blir sålunda det ultimata beviset på det som kan ses som bokens huvudtema: hur den koloniala diskursen maler ner det koloniserade subjektet och tillskriver det egenskaper hämtade ur den imperialistiska ideologin tills det är splittrat och främmandegjort till och med inför sig självt. Om Berthas öde i Jane Eyre är en direkt konsekvens av hennes eget inneboende mörker i form av den nedärvda sinnessjukdomen, så framställs den i Wide Sargasso Sea snarare som resultatet av den misstänksamhet som Mr Rochester hyser mot sin hustru och som till sist leder till att han bryter ned henne.
Faktum är Wide Sargasso Sea inte bara ifrågasätter Jane Eyres slutsatser om orsakerna till Berthas galenskap utan även sinnesförvirringen i sig. En av bokens mest centrala scener är den som återberättar ett händelseförlopp i Jane Eyre där Bertha kastar sig över sin styvbror Richard i raseri. I Jane Eyre skildras detta som ett utslag av hennes djuriska vrede, men Rhys kontextualiserar händelsen och gör den till en i grunden rationell reaktion på hans passivitet i konflikten mellan henne och maken.
Detta är ett betydelsefullt berättartekniskt grepp då ett av de vanligaste sätten att reproducera kolonial och imperialistisk ideologi just är att skildra Den Andres handlingar utanför sin kontext och på så vis framställa denne som irrationell och instinktstyrd i motsats till bilden av den rationella och intellektuellt styrda västerlänningen.
I Rhys roman har alltså Berthas ”vildsinta” utfall transformerats till en motståndshandling. Trots sitt motstånd ska hon dock gå under i slutet av romanen, i en sista motståndshandling som består av att bränna ner det hatade huset där hon har hållits fången. Antoinette Cosway dör som Bertha, reducerad till ”the madwoman in the attic”.
Jean Rhys skildring av Antoinettes öde korresponderar på många sätt med Frantz Fanons beskrivning av kolonialismens verkan på det koloniserade subjektet, även om Bertha i egenskap av vit kreol i själva verket representerar den vita maktutövning i det koloniserade land som är hennes hem. Fanon talar om hur kolonialismen söndrar och förvrider den koloniserades självbild, och detta sönderfall sker även hos Antoinette Cosway. För även om hon tillhör den vita härskarklassen så bemöts hon från Mr Rochesters håll med en misstänksamhet som gör henne till en alienerad Andra.
Hos henne märks inga av de konsekvenser av det koloniala förtrycket på den koloniserades psyke som Fanon beskriver.
En sådan läsning problematiseras dock av skildringen av bokens svarta karaktärer, som Antoinettes gamla barnflicka, familjens före detta slav Christophine. Hos henne märks inga av de konsekvenser av det koloniala förtrycket på den koloniserades psyke som Fanon beskriver.
I stället framstår hon som en trygg, stark och harmonisk person. Hennes inneboende styrka och självständighet, även gentemot vita män som Mr Rochester, beskrivs visserligen i positiva termer, men samtidigt går det inte att bortse från att Rhys använder många stereotypa konventioner i beskrivningen av Christophine. Medan Antoinette är en mångbottnad, lidande och reflekterande individ får aldrig Christophine utrymme att utvecklas till något mer än en trygg, lojal, moderlig och intuitiv tjänsteande.
Inte heller skildringen av den sinnessjukdom som bryter ut hos modern och senare hos Antoinette är helt entydig trots att den i huvudsak, som diskuterats tidigare, framstår som en konsekvens den koloniala diskursens destruktiva verkan på subjektets jagkänsla. Faktum är att moderns sinnessjukdom mer eller mindre uttalat kopplas till det gradvisa minskandet av den vita familjens privilegier och att den blommar ut på allvar efter ett upplopp med påföljande skadeverkningar på familjens egendom.
Detta föranleder oss att ställa frågan om inte Wide Sargasso Sea trots allt realiserar samma motiv som Conrads Heart of Darkness, där Kurtz galenskap visserligen härleds till kolonialismens barbari, men också till själva platsen: den hotfulla kontinenten Afrika och dess befolkning.
Beträffande Wide Sargasso Sea är det samtidigt viktigt att komma ihåg att inom den hierarki som tillskriver ”moderlandet”, kolonialmakten England, positionen som centrum för makten och som norm innehar dock Antoinette, till skillnad från till exempel Kurtz, den koloniserades marginaliserade position. Dessutom låter Rhys läsaren förstå att hennes kreolska ursprung gör att hon inte upplever tillhörighet vare sig med sina svarta landsmän (för vilka hon representerar kolonialmakten) eller med engelskmännen, för vilka hon representerar den suspekta Andra. Men det först efter att Antoinette gift sig med Mr Rochester som moderns öde realiseras hos henne själv, till stor del initierat av hur hans inställning till henne påverkar henne.
Det faktum att Antoinette är vit spelar i så fall mindre roll än den plats hon tillskrivs i den koloniala maktordningen.
Kanske kan denna misstänksamhet läsas som en illustration av det i grunden godtyckliga i den koloniala och imperialistiska diskursen: den makt diskursen utövar består i att den konstruerar ”annorlundahet” för att upprätthålla hierarkier. Det faktum att Antoinette är vit spelar i så fall mindre roll än den plats hon tillskrivs i den koloniala maktordningen. En sådan analys ger också vid handen att begrepp som ”etnicitet” inte är statiska utan kategorier som, liksom kön, konstrueras och reproduceras inom rådande maktstrukturer.
En scen som talar för en sådan läsning är den som utspelar sig under upploppet då Antoinette möter sin barndomsvän Tia, men nu som en del av det upplopp som hotar de vita familjernas privilegier. Samtidigt som scenen delvis följer konventionen att genom Antoinettes ögon företrädare för De Andra som en hotfull, rasande, hord, dekonstruerar berättelsen själv den bilden i konfrontationen mellan Antoinette och Tia.
När hon möter Tia under dessa nya omständigheter ser hon dels de maktstrukturer ligger i vägen för den vänskap som hon, i en privilegierad naivitet, tagit för given, dels ser hon i Tias ansikte en återspegling av sig själv, vilket illustreras att dessa maktstrukturer är just strukturer som konstruerar skillnader mellan människor.
Ändå är det svårt att bortse ifrån att Wide Sargasso Sea uppvisar en betydande blind fläck när det gäller skildringen av Christophine och relationen mellan henne och Antoinette. Inte desto mindre är Bertha Mason/Antoinette Cosway, oavsett om man läser henne som en Kurtzliknande karaktär eller som ett förkroppsligande främmandegörandets förödande effekter, en gestalt som hemsöker inte bara Janes drömmar. Hon är en figur som skaver både som kvinnoporträtt och som symbol för kolonialismens konsekvenser för och inom den enskilda människan.
