Ett fack bortom medlemmarna

Efter offentliga skandaler som den i Kommunal väcks hos vissa förhoppningarna om att avslöjandet ska fungera som en sorts renande stålbad, som en väckarklocka som revitaliserar den verksamhet som slagit slint och som sporrar medlemmarna till nya tag. Tyvärr är det i Kommunals fall mycket lite som tyder på att så blir fallet.

Ledare
Foto: Jessica Gow/TT
Kommunals ordförande Annelie Nordström vid pressträffen den 20 januari där hon meddelade att hon tänker sitta kvar till kongressen i maj.
Foto: Jessica Gow/TT

I skrivande stund tycks nyheterna runt skandalen i fackförbundet Kommunal ha ebbat ut. Förbundskassören har tagit sin fallskärm och hoppat, förbundsordföranden stannar till kongressen i maj, och förbundsledningen lovar att se över vad som gått fel. Kvar är avslöjandenas följder: ett rejält skamfilat rykte och runt 10 000 avhoppade medlemmar.

Efter offentliga skandaler som den i Kommunal väcks hos vissa förhoppningarna om att avslöjandet ska fungera som en sorts renande stålbad, som en väckarklocka som revitaliserar den verksamhet som slagit slint och som sporrar medlemmarna till nya tag. Tyvärr är det i Kommunals fall mycket lite som tyder på att så blir fallet.

Många medlemmar har förvisso röstat med fötterna och sökt inträde i andra fackförbund, varav hundratals i SAC Syndikalisterna, som organiserar oberoende av branschuppdelning. De har därmed visat sin beslutsamhet att inte stå oorganiserade på den hårdnande arbetsmarknaden, även om de tappat tron på Kommunal. Men sannolikt kommer de allra flesta av de medlemmar som nu gått ur att framöver stå utan facklig tillhörighet.

Troligen har många av dem upplevt sitt fackföre­ningsmedlemskap som mer eller mindre betydelselöst en längre tid – för dessa var skandalen bara droppen som fick dem att ta steget och hoppa av. Det är nämligen så det ofta låter om man lyssnar runt på arbetsplatser och runt fikabord. Facket är en inrättning som man månatligen betalar till, ömsom av gammal vana, ömsom i hopp om att ha en backup om något besvärligt skulle inträffa, ibland efter att ha snackats in med löften om en särskilt fördelaktig hemförsäkring som bonus. Någon djupare övertygelse om fackets nödvändighet i dess nuvarande form finns sällan.

När föreslogs medlemmarna i gemen få ta ställning till och besluta om eventuella fackliga stridsåtgärder?

Hur många, utöver de förtroendevalda, kan i dag sägas ha ett fackligt engagemang? Hur många upplever i dag facket som en sammanslutning av jämbördiga kollegor, och för hur många är det i praktiken mest bara en diffus institution, jämbördig med a-kassan, Folksam och Försäkringskassan?

Bland de som hörts beklaga att Kommunalskandalen, med dess mångåriga rötter, briserade just nu finns anhängare till nuvarande förbundsordföranden Annelie Nordström, som menar att det under de senaste åren trots allt pågått ett projekt att återuppbygga det fackliga basarbetet. Det är på sitt sätt säkert en korrekt beskrivning. Men förutom att det i det här fallet uppen­barligen skett utan att samtidigt konfrontera den centrala mygelkulturen blir varje sådant bygge skevt om det inte kombineras med en övergripande demokratisering av den fackliga verksamheten.

När föreslogs det senast att Kommunals, eller något annat LO-fackförbunds, avtal skulle ut på medlemsomröstning? När föreslogs medlemmarna i gemen få ta ställning till och besluta om eventuella fackliga stridsåtgärder? När diskuterades senast former för befattningsrotation bland centralt förtroendevalda, för att främja en sund intern maktfördelning?

Hade den senaste tidens medlemstapp i Kommunal bara bottnat i skandalerna hade läget i Arbetarrörelse­sverige varit betydligt ljusare. Nu ter sig skandalerna bara som droppen som fått bägaren att rinna över – för en fack­föreningsrörelse som gjort sitt bästa för att bevisa för sina medlemmar att facket är något långt bortom medlemmarna själva.