Det Finlands regering vill göra är ett långtgående ingrepp i avtalsfriheten på arbetsmarknaden. Och man har inte ens någon utländsk trojka att skylla på.

KOMMENTAR

”Han uppmanadeoss att ta fram sisun, ta grepen i våra valkiga nävar och mol tyst börja gräva upp kärret”.

Så sammanfattar den finlandssvenska journalisten Anna-Lena Laurén statsminister Juha Sipiläs tal till nationen förra onsdagen.

Ekonomin är kärv, och finländarna måste vara beredda till uppoffringar, det är budskapet från de styrande. Regeringens förslag till hur detta ska gå till innebär ingrepp i kollektivavtalen som är anmärkningsvärda.

När liknande påbud kommit uppifrån i Grekland har de dikterats av den så kallade trojkan – Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen.

I Finland verkar det räcka med en inhemsk trojka bestående av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna. Med sitt batteri av krisåtgärder har man gått till frontalangrepp på landets arbetande befolkning – och det av egen fri vilja.

Juha Sipilä hävdar förvisso att Finlands statsskuld ökar i sådan takt att det är en tidsfråga innan EU-kommissionen faktiskt griper in och börjar diktera villkoren.

Men än är inte Finland där, maktspråket låter dock i praktiken likadant. Arbetsmarknadens parter ställs inför ultimatum: Kom överens om försämrade villkor själva, annars gör vi det åt er.

Detta är en något förbisedd effekt av turerna kring krisen i Grekland – det blir lättare för regeringar i andra EU-länder att peka på Greklands situation för att driva igenom egna inskränkningar av de fackliga organisationernas manöverutrymme.

Uppslutningen kring fredagens politiska generalstrejk tyder dock på att finländarna är beredda att ta grepen i nävarna och använda den till annat än att tigande gräva upp kärret.