”Här sitter jag som en martyr, som nåt slags Plåtjesus. Ärligt talat, skulle inte du bli irriterad?”, skriver protestsångaren och facklige aktivisten Joe Hill till en vän i ett av sina många brev från delstatsfängelset i Salt Lake City.
Han är dömd till döden för mord efter en minst sagt ofullständig rättegång. Det är exakt 100 år sedan, i september 1915.
I ett annat brev skriver han: ”Jag är bara en av gräsrötterna – bara en vanlig västkusthamnråtta – inget annat”.
Lite efter halv åtta på morgonen den 19 november samma år avrättas Joe Hill, med ögonbindel och fastbunden vid en stol på fängelsets innergård. En vit lapp fäst vid hjärtat för att exekutionsplutonen ska träffa rätt. Han gav själv sista ordern: ”Kom igen! Skjut!”
En del historiska personer har blivit så mycket myt och legend att de verkar ha lämnat verkligheten och sitt historiska sammanhang bakom sig. En poster, en t-shirt, en logotyp. Vet vi ens vad de står för längre, vad de faktiskt tänkte, sade och gjorde?
En Nelson Mandela, en Martin Luther King, en Che Guevara. Likadant med Joe Hill. Martyrdöden, fotot med det allvarliga ansiktet, de berömda orden ”Sörj inte – organisera”. Är han då bara en den frihetliga vänsterns snuttefilt?
Han har fortsatt att lämna spår i det allmänna medvetandet, inte minst i populärkulturen. Billy Bragg, Joan Baez, Steve Earle, Ani DiFranco, Phil Ochs är bara några som skrivit och sjungit om honom. Bruce Springsteens arbetarepos ”The ghost of Tom Joad” ekar tydligt av Hill.
Hardcorebandet Refused döpte ett av sina album, Songs to fan the flames of discontent (Sånger för att underblåsa missnöjets lågor), efter fackföreningen IWW:s berömda röda sångbok där Hill skrivit en stor del av sångerna. Bob Dylan skrev om honom i sina Memoarer, kallade honom ”äkta och viktig”. Och så vidare.
Så hur ska man då göra för att skingra mytbildningens dimmor? En bra början är att läsa den nära 500 sidor tjocka biografi av amerikanske journalisten och författaren William M. Adler, som nu kommit på svenska. En välgärning. Joe Hill – Mannen som aldrig dog blev redan när den kom ut på engelska för fyra år sedan ansedd som ett standardverk.
I år ges även Göran Greiders Städerna som minns Joe Hill ut, liksom den trespråkiga antologin Never forget Joe Hill/Glöm aldrig Joe Hill i ett samarbete mellan italienska Aparte och svenska Federativs förlag. Anna Jörgensdotter – som även arbetar på Joe Hill-gården i Gävle – skriver på en roman där han spelar en viktig roll.
Vi tar det från början: Joe Hill föddes som Joel Hägglund 1879, som ett av sex barn i en fattig arbetarfamilj i Gävle. Familjen var missionsförbundare och mycket musikalisk. Han fick tuberkulos som ung, jobbade i hamnen och på repslageri. Hans pappa dog när han var åtta år och när mamman sedan avled 1902 emigrerade Joel med en äldre bror till USA.
Han blev en av många miljoner fattiga som hoppades på lycka i den nya världen. Den 23-årige Hägglund var ”en utbytbar handelsvara: ännu en immigrant med bristande språkkunskaper, begränsad yrkeskunskap och försumbar utbildning, men vars kropp kunde gräva eller såga eller tröska eller plocka från det att solen gick upp tills den gick ned.
Och när den kroppen inte orkade eller ville utföra arbetet längre skulle det alltid stå en annan där, redo att ta över”, skriver Adler om de första anonyma åren i det nya landet.
Med det beskriver han även förutsättningarna för det som mer än något annat skulle bli Hills hem: IWW, Industrial Workers of the World, populärt kallade wobblies.
”Det är naturligtvis omöjligt att säga vem Joel Hägglund skulle ha blivit utan frihetliga, syndikalistiska och hårdslående IWW – det enda vi vet är att han inte skulle ha blivit ’Joe Hill’”, som Adler skriver.
Fackföreningen hade bildats 1905, inte minst för att tillgodose intressena hos alla outbildade, invandrade arbetare som inte fick plats hos skråtänkande storebror American Federation of Labour.
”One big union” blev deras stridsrop. De trodde på direkt aktion och generalstrejk. Skogshuggarna, gruvarbetarna, rallarna, hamnarbetarna var IWW:s folk. Det var en manlig värld (vilket Hill även kom att reagera mot). Med fantasi, påhittighet och nya grepp nådde fackföreningen snabbt nya skaror.
De blev kända som den sjungande fackföreningen. De hade till och med en egen orkester, klädda i svarta skjortor och röda snusnäsdukar. IWW:s sånger, en stor del skrivna av Hill, såldes i den röda sångboken och på kort, lätta att bära med sig och sprida vidare.
De utnyttjade en av sina styrkor: mängden. Som under yttrandefrihetskampen i Spokane, där man för att testa de nya lagarna mot mötesfrihet gav sig ut på gatorna för att hålla möten och tala – med enda syfte att bli kastad i fängelse. En rubrik i Industrial Worker löd: ”Sökes: män som kan fylla Spokanes fängelser”. Tills sist gav staden (och dess ekonomi) upp efter anstormningen.
Wobblies gavs snabbt öknamn som ”I Won’t Work” och ”I Want Whiskeyites” och sångboken kallades för ”The little red devil”. Att vara fackligt aktiv inom IWW under de här åren i USA skulle kunna jämföras med nutidens Colombia eller Guatemala.
Det var ett våldsamt, blodigt och ofta dödligt klasskrig. Inte minst i penningjaktens västra USA, som i det tidiga 1900-talet fortfarande gjorde skäl för epitetet Vilda Västern. Detektivbyrån Pinkerton eller rena privatarméer hyrdes in av företagen för att slå ned strejker och ge sig på IWW:are.
Delstater stiftade under första världskriget även lagar mot ”kriminell syndikalism”. Jämförelsen med nutidens krig mot terrorismen ligger inte långt borta.
Joe Hill var en av dem som rörde sig västerut under de här åren. Det ryktas att han skurade golv på barer i New York, skördade vete i North Dakota, jobbade på rancher i Wyoming. Men mest är det rykten. Han är en spökfigur som irrar över kontinenten.
Plötsligt dyker han upp med en artikel skriven för Gefle Dagblad från jordbävningen i San Francisco 1906. Några år senare som organiserad i IWW:s lokalavdelning i Portland, Oregon. Han arbetar, skriver sånger, organiserar – i San Pedro, Fresno, Los Angeles. Han medverkar som en av de stridande i Mexikos revolution 1911.
Två år senare kommer han till Salt Lake City för att söka jobb i gruvnäringen. Han blir ett namn – och ett hot. Omkring 1910 börjar hans första sånger tryckas och spridas av IWW. Bitska, slagkraftiga, humoristiska sånger som ”Prästen och slaven”, ”Rebellflickan”, ”Casey Jones – strejkbrytaren”, ”Vid Frasers breda flod”, ”Mister Block”.
Han stjäl ofta melodierna från Frälsningarmén och skriver nya texter. Vilket är en ganska raffinerad hämnd eftersom Fräsningsarméns sång ofta brukade överrösta IWW:s möten. Man skulle kunna se honom som en av de allra tidigaste svenska arbetarförfattarna – han skrev bara sångtexter i stället för proletärromaner.
Joe Hill – Mannen som aldrig dog är fullmatad, välskriven, rafflande. Ska man klaga på något så hade den tjänat på en tydligare disponering. Kanske är Adler väl förtjust i sitt ämne (inte ovanligt hos fackboksförfattare), men det är också lätt att begripa efter sex års gräv- och skrivjobb.
Det gör att han fördjupar sig i en del som kan ses som stickspår, och ägnar sig åt mordet och rättegången oproportionerligt mycket. Även om det nu skapat myten och dessutom är en spännande kriminalhistoria, så är det trots allt inte det mest intressanta med Hill. Nå, det här är anmärkningar i marginalen på ett storverk.
Till sist: Hur var det då med mordet och avrättningen? Redan tidigare är det väl känt att Hill fick en skandalöst illa skött rättegång. Nu bekräftar Adler inte bara hans oskuld utan har även lyckats gräva fram en person som med stor sannolikhet var skyldig.
Åtminstone väger indicierna mot honom betydligt tyngre. Kvällen den 10 januari 1914 sköts handlare John Morrison och sonen Arling ihjäl i sin butik i Salt Lake City. Inget blev stulet, så motivet verkar ha varit hämnd. Två män sågs lämna platsen. En teori är att den ene av mördarna också blev skjuten.
Senare samma kväll knackade Joe Hill på hos en läkare för att få hjälp med en färsk skottskada. Läkaren larmade polisen som plockade in honom. Det var hans enda länk till brottet. Hill hävdade rättegången igenom att han blivit skjuten i ett svartsjukebråk om en kvinna, men vägrade yppa kvinnans namn eller vem som sköt. Han ansåg att det var upp till åklagarsidan att bevisa hans skuld.
Det berodde antagligen på lika delar principfast envishet och naivitet (han förstod förmodligen inte hur illa ute han faktiskt var).
Adler menar att den som sköt Hill förmodligen var hans vän Otto Appelquist (men han ångrade sig direkt och släpade sin vän till doktorn). De hade bråkat om Hilda Erickson, som nyss brutit förlovningen med Appelquist. Den som i stället troligen mördade Morrison var Magnus Olson, grovt kriminell med norskt påbrå, och som dolde sitt rätta namn under sammanlagt 16 pseudonymer.
Dessutom till utseendet lik Joe Hill. Han fanns i närheten av mordplatsen och greps som den först misstänkte, men släpptes så snart man fått tag på Hill.
Propagandan mot IWW i mormonstaden Salt Lake City under de här åren saknade spärrar. De utmålades som våldsverkande terrorister utan moral. När man läser om den skandalösa rättegången kan man möjligen tänka sig att en del beror på klåfingrighet och schabbel.
Att det trots allt inte enbart var en politisk dom. Men när man läser Utahs guvernör William Sprys ord från en presskonferens, dessutom bara några timmar efter att Hill skjutits ihjäl, så skingras slutgiltigt tvivlen:
”Striden har bara börjat. De hederliga medborgarnas och skattebetalarnas rättigheter måste skyddas. Om orosstiftare tror att de kan styra den här delstaten, hota folk till livet, hota allmän egendom och trotsa lag och ordning, har de misstagit sig. Vi tänker inte ge oss förrän delstaten är helt och hållet befriad från dessa laglösa element som nu invaderat den.”
