Frida Kahlo bortom kvinnomartyrmyten

60 år efter sin död är konstnären Frida Kahlo ständigt
aktuell, nu i och med en utställning på New York Botanical Garden. Men trots att hon var så politisk har hennes konst ofta tolkats utifrån hennes personliga lidande. Arbetarens Christin Sandberg har besökt utställningen i New York och pratat med Kahloexperten Eva Zetterstrand, som ifrågasätter den dominerande tolkningstraditionen.

Konst
Frida Kahlo har kommit att representera ”den kvinnliga konstnären”, samtidigt som hennes make Diego Rivera kom att utmålas som källa till mycket ont i hennes liv. På så vis skapades en historia som kan liknas vid den om skönheten och odjuret, menar konstvetaren Eva Zetterman.
Foto: Nickolas Muray

I den nu pågående utställningen Frida Kahlo: Art, Garden, Life på New York Botanical Garden i Bronx ligger fokus på den mexikanska konstnären Frida Kahlos (1907-1954) relation till naturen.

Frida Kahlo inspirerades av den mångfald av växt- och djurarter som fanns i hennes hemland och avbildade den i sin konst, både i stilleben och i självporträtt.

Utställningens centrum återfinns i det vackra Hauptkonservatoriet, ett växthus byggt i början av 1900-talet, inspirerat av Crystal Palace i London och av italiensk renässans.

Här odlas mängder av växter – filodendron, fuchsia, ringblommor, ormbunkar, palmer och kaktusar, samt fruktträd såsom citrus, mango och papaya.

Inspirationen kommer från Frida Kahlos egen trädgård vid La Casa Azul, det indigoblå huset i den bohemiska stadsdelen Coyoacán i Mexico City, där hon bodde under större delen av sitt liv och som i dag är ett museum.

I den motsatta änden av trädgården finns biblioteket, som hyser en liten utställning med runt tolv originalmålningar och skisser.

Här finns utställningens absoluta höjdpunkt: målningen ”Självporträtt med törnhalsband och kolibri” från 1940, ur en serie med självporträtt med apor.

Det gröna är välkomponerat, och idén att fokusera på Kahlos förhållande till hemlandets natur med dess skönhet och mångfald är fin.

Men utställningen i sin helhet är knappast tillräcklig för att tillfredsställa alla förväntansfulla Frida Kahlo-fans.

De jippoliknande arrangemangen framför konservatoriet, där det bjuds på mexikansk mariachimusik, och menyn på kaféerna som domineras av mexikanska drycker och rätter – standardinnehåll på vilken servering som helst runtom i stan – gör ingen skillnad.

Inte minst är de hutlösa priserna på fickspeglar, kylskåpsmagneter och strumpor med Frida Kahlo-porträtt, färgglada dödskallar och andra estetiskt tilltalande mexikanska motiv en riktig ”rip-off” (lurendrejeri), som en tonårspojke spontant utbrister när han ser en av prisetiketterna.

Vad utställningen åtminstone inte gör är att spä på exploateringen av konstnärens privatliv. Legio när det gäller Kahlo är annars att göra just detta – och att tolka hennes konst utifrån privata trauman.

Frida Kahlo föddes 1907, in i en intellektuell och privilegierad elit. Hemifrån fick hon med sig ett intresse för kultur och politik som kom att utvecklas till ett starkt politiskt och socialt engagemang.

Under hela sitt liv ingick hon i den mexikanska kärntruppen av intellektuella konstnärer med vänstersympatier, och hon hade mycket utbyte och kontakt med likasinnade utomlands.

Ändå är det snarare bilden av Kahlo som en excentrisk ikon, en konstnär som transformerade sitt fysiska och känslomässiga lidande till konst, som kommit att dominera.

Hon målade visserligen blod och en stympad kropp, avbildade sig själv med ihopväxta ögonbryn och mustasch och utmanade den rådande idealbilden av en varm och återhållsam madonnalik kvinna på ett befriande sätt. Men frågan är vad hon verkligen ville säga.

Hur kommer det sig att Frida Kahlos konstnärsskap till så stor del har tolkats som ett uttryck för privata känslor, medan hennes partner Diego Riveras setts som en del av ett större politiskt engagemang, när de båda var intellektuella och politiskt engagerade konstnärer i ett postrevolutionärt Mexikos?

Enligt konstvetaren Eva Zetterman, som 2003 disputerade på en avhandling om Kahlo, kan de skilda tolkningarna spåras till Hayden Herreras biografi Frida Kahlo – en konstnärs liv (1983). I boken står just levnadsberättelsen och inte konsten i fokus.

– Hon framställs som en martyr, som går livet igenom stapplande på kryckor och lider, säger Eva Zetterman, och berättar att bokförlaget gav Herrera i uppdrag att salta och skarva historien.

Oavsett om det stämmer eller inte odlas i boken det som kom att bli ”sanningen” om Frida Kahlos liv, och som senare fick Fridakulten att explodera.

– Boken ligger också till grund för den tolkningstradition som sedan växte fram när det gäller Frida Kahlos bildspråk, säger Eva Zetterman.

Den händelse som enligt den dominerande berättelsen kom att bli avgörande för nästan allt Frida Kahlo tog sig för i livet var den spårvagnsolycka som hon var med om som 17-åring.

Efter att en ledstång genomborrat hennes kropp fick hon skador på bland annat bäckenet, högerfoten och ryggraden, varpå hon blev sängliggande i ett år. I sjuksängen sägs hon ha gjort sina första målningar.

Eva Zetterman menar att detta inte stämmer. Det finns dokumenterat att Frida Kahlo hade målat redan innan olyckan ägde rum. Detta är bara en av alla vrångbilder som Zetterman bemöter i sin avhandling.

Störst betydelse för tolkningen av Kahlos konst har kanske myten om de påstådda missfallen och barnlösheten fått.

– Men det finns inga dokumenterade missfall. Däremot finns det uppgifter som visar att Frida Kahlo gjorde tre aborter. Det finns inte heller något nedskrivet som tyder på att hon längtade efter barn.

Att Herreras biografi kunde få så stort genomslag tror Zetterman att det finns flera skäl till. En anledning var att boken var en kommersiell produkt, skriven för allmänheten snarare än för en liten krets konstintresserade.

Att Frida Kahlo var från Mexiko och inte från ett västland kan också ha inneburit att det redan fanns en bild av henne som en exotisk och märklig person, en bild som var tacksam att bygga vidare på.

Herreras bok kom dessutom mitt under det som brukar kallas andra vågens feminism, då det fanns ett stort intresse för att lyfta fram kvinnor i historien.

Frida Kahlo fick representera ”den kvinnliga konstnären”, samtidigt som Diego Rivera utmålades som källa till mycket ont i hennes liv.

På så vis skapades en historia som kan liknas vid den om skönheten och odjuret, menar Zetterman.

– Att Diego Rivera var så taskig som det ofta beskrivs är överdrivet. Tvärtom var han oerhört stödjande yrkesmässigt och skrev fram Kahlo som den största konstnären i sin tid.

Zetterman anser också att Riveras otrohetsaffärer, som fått förklara Frida Kahlos myckna känslomässiga lidande och vars resultat tolkats i målningar, måste ses i relation till att även Kahlo hade flera älskare under äktenskapet.

En annan som velat ändra bilden av Kahlo är den amerikanska konstnären och feministikonen Judy Chicago.

I boken Frida Kahlo: Face to Face (2010), skriven tillsammans med konstvetaren Frances Borzello, går hon medvetet emot den vanliga tolkningen av Kahlos konst som en reaktion på händelser i hennes relation med Diego Rivera.

Boken fokuserar i stället på Kahlos verk och låter dem stå på egna ben, bortom biografiska detaljer.

Myterna har således inte bara format bilden av personen Frida Kahlo, utan också inverkat på tolkningen av hennes konst.

Viljan att identifiera sig med hennes påstådda lidande är kanske förståelig, men har samtidigt stått i vägen för andra aspekter av konstnärsskapet – den intellektuella nivån i hennes bilder, de referenser hon valt att föra in, det politiska och radikala.

Kahlo var verksam under en dynamisk tid i Mexikos historia, då socialistiskt förankrad nationalism fick ett uppsving.

Klimatet beskrivs av Zetterman som ett ”hoppfullt framåtblickande förankrat i ett historiskt och kulturellt bakåtblickande”.

Detta bakåtblickande inkluderade ett intresse för äldre mexikanska kulturers mytologi och symbolik, som ett led i en ny nationell identitetsformulering efter revolutionen.

I självporträtten ser Zetterman att Kahlo hade ett projekt som var större än de enskilda målningarna.

– Hon introducerar ett nytt uttryck och upprepar som efter en mall ett färdigt koncept i sina självporträtt under tre decennier. På så vis skiljer hon sig från många andra porträttmålare, som skildrar en åldringsprocess eller känslostämningar.

Samtidigt finns det en uppsjö av detaljer i målningarna. Kahlo använder sig av ett brett spektrum av historiska, religiösa och mytiska kvinnogestalter från olika epoker, vissa från förkolonial tid, andra senare och katolska.

Just denna blandning gör hennes konst unik för sin tid, enligt Eva Zetterman tidlös både till innehåll och visuellt uttryck.

I jämförelse känns Diego Rveras muralmålningar mer daterade, eftersom de är så tidsspecifika.

I ljuset av behovet att omtolka Frida Kahlos konstnärskap och öppna för fler perspektiv ska utställningen Art, Garden, Life ha en eloge.

Även om den inte lyckas motsvara Kahlos storhet är det intressant att lyfta fram naturen som influens och källa till inspiration.

Och visst är det ett genialt drag att använda ett av världens kanske mest exponerade  ansikten som dragplåster för att locka folk till den i övrigt mycket eleganta och spatiösa trädgården.