Återställandets konst

Film
Phoenix för tankarna till ett skuldtyngt medvetandes grubblerier under ensamma vaknätter
Foto: Folkets Bio

[Film] Kvinnan i guld/Phoenix
Regi: Simon Cirtis/Christian Petzold

Den verklighetsbaserade brittisk-amerikanska melodramen Kvinnan i guld (premiär 31 juli) och den lågmälda tyska noirfilmen Phoenix (premiär 21 augusti) handlar båda om nazism och skuld.

På ytan är filmerna annars högst olika. Kvinnan i guld är sentimental bortom gränsen till det olidliga; distanslöst moraliserande och simplistisk.

Phoenix för tankarna till ett skuldtyngt medvetandes grubblerier under ensamma vaknätter.

Kvinnan i guld är en film om konst, utan konstnärliga ambitioner.

Phoenix spinner skickligt på trådarna från en av historiens mest kritikerhyllade filmer, Alfred Hitchcocks Vertigo, men gör av dem en väv som mer motsvarar den omedelbara efterkrigstidens sönderskjutna Berlin än 1950-talets soldränkta San Francisco.

Kvinnan i guld kastar sig fram och tillbaka i tiden, men saknar djup, både historiskt och psykologiskt.

Phoenix utspelar sig under någon månad på hösten 1945, men har psykologiskt tredimensionella karaktärer.

Centralt för båda filmerna är dock huvudpersonernas strävan efter ”återställande”. Återställande (”restitution”) syftar på att ”återställa något till sitt ursprungliga tillstånd” citerar Maria Altmann (Helen Mirren) ur ordboken i ett tal i Kvinnan i guld.

Det Altmann vill ha återställt, genom en serie rättsprocesser, är äganderätten till familjens konstsamling som beslagtagits av nazisterna strax efter det att Österrike införlivades med Tyska riket 1938.

Det mest berömda objektet i samlingen är Gustav Klimts målning av Altmanns moster, ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer I” från 1907, också känd som ”Kvinnan i guld”, som sedan kriget hängt på det statliga Galerie Belvedere i Wien.

Men det handlar också om att återställa såväl en moralisk som, om möjligt, en socio-kulturell balans. Denna symboliseras av tillbakablickarna på den förmögna judisk-österrikiska bankir- och fabrikörsfamiljen Bloch-Bauers inledningsvis sorglösa liv i mellankrigstidens Wien, präglat av uppsluppna fester och intensiv kärlek till konst och kultur.

Problemet med dessa tillbakablickar är att de är så fullständigt kontextlösa och romantiserade. Här syns exempelvis ingenting av depressionens hårda klasskonflikter, som i Österrike kulminerade i ett fyra dagar långt inbördeskrig 1934, där arbetare och socialister slogs förgäves mot den austrofascistiska diktaturen.

Nazismen anländer i stället mitt i en synbar idyll och skulden till dess brott delas lika av alla österrikare som samfälligt välkomnar den.

På så sätt är filmen typisk för den borgerliga historiesynens förnekande av fascismens klasskaraktär, som först tog sig uttryck i att bara en handfull individuella syndabockar fick skulden, men numera hellre fördelar skulden diffust på ”alla”.

Bara så kan ett återupprättande av balans – ett lyckligt slut – bestå i ett symboliskt återupprättande av mellankrigstidens egendomsförhållanden.

Altmann kan segerskåla med sin advokat – Randy Schoenberg, barnbarn till kompositören Arnold Schönberg, en gång flitig gäst hos familjen Bloch-Bauer – på en solig terrass i Kalifornien 2006, båda nyblivna multimiljonärer i en tid då klassklyftorna på nytt skenar (men är lika osynliga i filmens nutida USA som i mellankrigstidens Österrike).

Också Phoenix (i regi av Christian Petzold, som med Barbara gjort en av de allra bästa DDR-skildringarna) behandlar skulden som något diffust. Men den problematiserar i alla fall de psykologiska mekanismerna på ett betydligt mognare sätt än Kvinnan i guld.

Nelly (Nina Hoss) har överlevt Auschwitz, men fått sitt ansikte så illa tilltygat att det måste repareras av en plastikkirurg. När denne frågar om hon vill se ut som ”Leander eller Söderbaum”, de två svenska filmstjärnorna som var stora i Nazityskland, svarar hon att hon vill se ut som sig själv.

Nelly vill varken ha ett nytt ansikte eller ett nytt liv i Palestina, som hennes väninna uppmuntrar till. Hon vill återställa både sitt ansikte och sitt gamla liv.

Därför börjar hon söka efter maken Johnny (Ronald Zehrfeld, som liksom i Barbara bildar par med Hoss). Honom älskar hon uppenbarligen fortfarande, trots att han förmodligen förrådde henne till nazisterna. Kanske hade han inget val? Kanske var det ren oaktsamhet?

När hon hittar honom tar han henne för en främling som bara råkar vara lik hustrun. Snart är hon indragen i ett spel där Johnny coachar henne i att imitera hustrun/sig själv, för att försöka komma åt det arv som Nelly har rätt till.

Är det skulden som gör honom blind? Vill han inte känna igen sitt offer? Och varför försöker hon inte övertyga honom? Kanske är helt enkelt historien för tung att leva med och de behöver båda uppfinna en Nelly fri från sina krigsupplevelser, en återställd Nelly?

Phoenix är dedikerad till Fritz Bauer, åklagare vid Auschwitzrättegångarna i Frankfurt 1963–65. Han är en av huvudkaraktärerna i sommarens tredje film på temat nazism och skuld, En labyrint av lögner, som vi återkommer till närmare premiär­datum, 21 augusti.