I maj förra året publicerade tidningen Russkij Pionjer en science fiction-novell med titeln ”Utan himmel”.
Den korta berättelsen, skriven av signaturen Natan Dubovitskij, utspelar sig i en framtid efter det femte världskriget.
Utan himmel beskriver ett krig där en av de fyra sidornas stridsflyg är föråldrat, dess vrakdelar krossar dem som har oturen att vara i vägen när de faller till marken. En annan sida har smäckra farkoster byggda i modernt, superlätt material som inte dödar om de störtar.
En pojke som såg sina föräldrar dödas av nedfallande vrakdelar av den tunga sorten klarade sig själv, sånär som på en udda skada: han kan inte uppleva den tredje dimensionen, han kan inte ta till sig den vackra, höga himlen ovanför sin hemby, den som de stridande parterna valde att utkämpa sitt krig i.
Skadan gör att han också i överförd bemärkelse ser tillvaron polariserad – allt är svart eller vitt, inga gråzoner finns.
Utan himmel är inget litterärt mästerverk, men två saker gör den mycket intressant. Dels omtalas det femte världskriget som historiens första icke-linjära krig. Ett slags krig utan två tydligt definierade parter, och ett krig som ska förstås som en del i en process, kanske inte ens den viktigaste delen. Det är i Utan himmel termen icke-linjärt krig förekommer för första gången.
Dels är Natan Dubovitskij inte vem som helst. Det är en pseudonym för Vladislav Surkov, tidigare vice premiärminister i Vladimir Putins regering och allmänt ansedd som en av Kremls mest betydande arkitekter för just den ”icke-linjära” taktik som haft sådan betydelse för den ryska politiken under de senaste elva åren.
Vladislav Surkov ligger bland annat bakom 00-talets Putintrogna ungdomsförbund Nasji, liksom idén att starta en engelskspråkig tv-kanal som kunde föra ut rysk propaganda i resten av världen – Russia Today, eller RT som den i dag kallas.
”All krigföring är baserad på bedrägeri” är ett av den kinesiske militärstrategen Sun Tzus mest kända citat. I sin rapport The Menace of Unreality: How the Kremlin Weaponizes Information, Culture and Money talar Peter Pomerantsev och Michael Weiss om hur Kremls propagandastrategier missbrukar den postmoderna idén om sanningen som ofrånkomligt relativ till den grad att man slutat bry sig alls om fakta. Taktiken på mediaområdet handlar lika mycket om att skapa förvirring och misstro mot alla medier som att föra ut vad regimen i Ryssland vill att omvärlden ska tro är sanning. Det spelar ingen roll om det finns fem–sex olika konkurrerande versioner i omlopp, så länge det bidrar till att människor ser den ryska propagandan som åtminstone lika sann som de andra – eller börjar misstro även andra medier.
Vladislav Surkov petades som vice premiärminister för ett par år sedan, men fick i samband med upproret i Kiev 2013 nya uppgifter, som helt och hållet rörde utvecklingen i Ukraina.
Och det är ett område där den ryska taktiken verkligen firat triumfer. Det gäller inte bara propagandan riktad till den rysktalande befolkningen på Krim i samband med att president Janukovitj störtades och arbetet med att införliva halvön i Ryssland inleddes. Man har varit så framgångsrika i att etablera narrativet om en ”nazistisk junta”, som stödd av EU och USA avsatt den lagligt valde presidenten, att detta fått genklang i vida kretsar i västvärlden.
Ruskiga men påhittade historier, avsedda att skrämma Krimborna inför den ryska invasionen, cirkulerar fortfarande som sanning trots att de sedan länge kunnat avskrivas.
Nej, fascister från Högra sektorn dödade aldrig en busslast anti-Maidandemonstranter för att sedan dumpa dem i en massgrav. Nej, det var aldrig ett tåg fullt med 2 000 beväpnade fascister på väg från Kiev till Krim för att mörda alla som talar ryska. Två exempel på propaganda som Kalle Kniivilä redogör för i sin bok Krim tillhör oss.
Ukrainafrågan fungerar som en vattendelare i många kretsar – inte minst har gamla slitningar mellan frihetlig och auktoritär vänster kommit i dagen, vilket synts bland annat på Arbetarens debattsidor.
Såväl norrmannen John Færseth, författare till Ukraina – landet på grensen, och finlandssvenskan Anna-Lena Laurén, som tillsammans med Per Lodenius nyligen utkommit med boken Ukraina – gränslandet, har i olika medier vittnat om ett debattklimat de inte tidigare sett maken till. I varsin skyttegrav gräver folk ned sig, efter politiska preferenser och framför allt synen på USA och på imperialism.
Att det nu släpps böcker om Ukraina i såväl Norge som Sverige och Finland ungefär samtidigt är ett tecken i tiden. Rysslands agerande i Europa är något som angår Norden i allra högsta grad. Även i baltstaterna, med ryska minoriteter som behandlas betydligt sämre och på riktigt är utstötta till skillnad från de rysktalande i östra Ukraina och på Krim, har det dykt upp hemgjorda emblem och flaggor för olika slags ”folkrepubliker” likt de som utropats i östra Ukraina.
Finland får ta emot mer eller mindre förtäckta hot, stora ryska styrkor genomförde tidigare i vår en manöver vid Norges nordgräns, och Sputnik News – det senaste tillskottet bland ryska propagandamedier inriktade på en västpublik – har bland annat skrivit om hur hänsynsfull ryska armén var när man tillfälligt ockuperade Gotland under tidigt 1800-tal.
Kniiviläs, Færseths och Lauréns & Lodenius böcker överlappar naturligtvis varandra delvis, men är väl värda att läsa alla tre. Kniivilä har bäst närvarokänsla, Færseth den bästa historiska genomgången från det gamla vikingakungadömet Kievrus och framåt, och Laurén och Lodenius ger den bästa introduktionen till Maidanupproret och konflikten.
Precis som i hans förra bok Putins folk, som kom 2014, är Kalle Kniiviläs stora styrka i Krim tillhör oss de många intervjuerna med vanligt folk. Somliga är glada över att Krim nu tillhör Ryssland – om än mer på grund av längtan till Sovjettiden än på grund av någon storrysk nationalism; andra hade helst sluppit byta nationalitet. Vissa framstår som väldigt uppenbara kappvändare. Och Krimtatarerna, halvöns muslimska minoritet, är på goda grunder mycket oroliga för framtiden. Sedan boken skrevs har bland annat deras tv-kanal stängts av de nya myndigheterna.
Ockupationen av Krim, där så kallade ”artiga män” i militärkläder utan insignier nästan helt utan våld bemäktigade sig kontrollen över halvön, är ett övertydligt exempel på hur Ryssland för sitt icke-linjära krig. Först förnekade Vladimir Putin att det rörde sig om ryska soldater. När väl den farsartade folkomröstningen – där alternativet att kvarstanna som en region i Ukraina inte ens gick att rösta på – genomförts under överinseende av observatörer från diverse europeiska fascistpartier ändrade han sig och hyllade i stället sina ”artiga män”. En medalj delades ut till dem, där operationen angavs ha startat redan den 20 februari – alltså två dagar innan Ukrainas parlament avsatte president Viktor Janukovitj. Av allt att döma fanns en plan för att säkra den ryska flottbasen på Krim redan klar att rullas ut så fort det stod klart att Janukovitj tvingats bort från makten.
Krigsvetarna Oscar Jonsson och Robert Seely skriver i sin artikel ”Russian Full-Spectrum Conflict; An Appraisal After Ukraine”, publicerad i Journal of Slavic Military Studies, att en anledning att ockupationen av Krim förlöpte så smidigt var att operationen helt och hållet sköttes av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU. En tydlig arbetsfördelning fanns också, påpekar Kalle Kniivilä: De ”artiga männen” brukade mycket lite våld, men grupper av civilklädda män gick hårt fram mot alla som tog sig ton. Han skildrar bland annat en mycket obehaglig misshandel av ett ukrainskt tv-team som råkade finnas på plats vid en militärförläggning och blev vittnen till hur rysk militär tog över. På väg därifrån slogs de och deras utrustning sönder och samman av inhyrda busar. Medan soldaterna kunde fortsätta att vara artiga och trevliga.
Parallellt med ockupationen av Krim inleddes försöken att avskilja de östra och södra delarna av Ukraina – ett område som dels har en större andel rysktalande än de västra delarna, dels innehåller såväl landets viktigaste gruvor och industrier som hela Svartahavskusten.
Donbassområdet längst i öster omfattar regionerna Donetsk och Luhansk, väster om dem ligger Charkiv, Dnipropetrovsk och Zaporizjzja. Donbass valdes ut som ett av de viktigaste områdena för Sovjetunionens industrialisering på 1920-talet. Här finns kol och järn i marken, kolet förädlas i ett av Europas största koksverk i Donetsk och blir bränsle till stålverken i Mariupol vid Svarta havet, som landets rikaste oligark Rinat Achmetov kontrollerar, och där 60 000 människor arbetar.
Med Rysslands hjälp utropade separatister i Donetsk och Luhansk förra våren självständighet från Kiev, och varsin så kallad folkrepublik. De var tänkta att ingå i federationen Novorossija, vars namn anspelar på en region inom det ryska tsarväldet som omfattade hela Svartahavskusten och vars centrum var Dnipropetrovsk. Folkrepublikerna verkar ha startats av lokala förmågor, som dock snart blev bortträngda av ryssar med GRU- och FSB-kopplingar. Folkrepubliken Donetsks tidigare försvarsminister Igor Girkin, även känd som Strelkov, är den mest kända av dessa. I intervjuer med ryska medier har den före detta FSB-översten och krigsveteranen från bland annat Balkan hävdat att han själv personligen startade kriget i Ukraina när han gick över gränsen med sina frivilligstyrkor – utan den tändande gnistan hade det inte blivit något. Strelkov har även högt och ljudligt beklagat sig över att det inte fanns något verkligt intresse hos befolkningen i Donbass att slåss för sitt oberoende – det fick frivilliga från Ryssland göra.
Kriget i Donbass har tvingat över en miljon ukrainare på flykt, och skapat enorm misär hos civilbefolkningen. Regeringen i Kiev behandlar officiellt fortfarande kriget som en polisiär operation, en ”antiterroroperation” – trots att motståndaren är lika tungt beväpnad som armén, och av allt att döma till stor del består av rysk trupp. Granatbeskjutning av stora städer och indragen el och uppvärmning till rebellkontrollerade områden är inte heller något som vanligen brukar räknas till polisinsatser mot terrorism, men som drabbar civilbefolkningen hårt.
Synen på kriget, inte minst hos vänstern i Västeuropa och USA, påverkas av de många frivilligkårer, vissa av dem uttalat fascistiska, som strider på regeringssidan. Det blir väl magstarkt för många att hantera att rena fascister – även om deras egna mål är något annat – i praktiken slåss för att försvara en demokratisk stat mot försök att avskilja delar av dess territorium. En reaktion blir att hävda att den ukrainska staten i sig tagits över av fascister – och samtidigt blunda för att de allra flesta av Europas fascister stödjer motståndaren. På den ryskstödda sidan slåss högerradikala från framför allt Ryssland och Serbien, men även exempelvis en norrman.
Trots att narrativet om blodtörstiga nazister som vill döda alla rysktalande ännu är i högsta grad levande lyser vittnesmål om den typ av massakrer som fascistiska frikårer gjorde sig skyldiga till under 1990-talets Balkankrig med sin frånvaro även när det gäller de fascister som slåss på den ukrainska sidan.
Det betyder inte att det inte förekommer övergrepp. En färsk rapport från Amnesty beskriver en rad dokumenterade fall av tortyr, olagliga frihetsberövanden och summariska avrättningar under kriget i Donbass. Morden står den ryskstödda sidans krigsherrar för, tortyren förekommer hos båda sidor. Såväl ukrainska säkerhetstjänsten SBU som Högra sektorns väpnade styrkor anklagas för tortyr, liksom exempelvis Prizrak-bataljonen i Luhansk.
Drygt ett år efter utropandet av folkrepublikerna är deras framtid mycket osäker. Konceptet Novorossija verkar ha övergetts av Kreml redan i vintras – å andra sidan har flera nya folkrepubliker utropats i år. Storstäderna Charkiv och Odessa har fått en var, medan området Bessarabien i sydväst begåvats med ett autonomt råd – ”för att skydda regionens minoriteter”. Samma ryska aktivister syns på filmklippen från när de olika folkrepublikerna bildas, ofta vid möten i Moskva.
Samtliga de uppräknade är än så länge pappersprodukter, men folkrepublikerna tjänar flera syften, inte minst propagandamässigt och för att stressa regeringen i Kiev och inför omvärlden projicera bilden av en stat som inte kan kontrollera sitt territorium. Dock kan knappast de nya folkrepublikerna hoppas på det momentum som Donetsk och Luhansk hade under den värsta skräcken för den påstådda ”nazistkuppen” förra vintern.
Samtidigt verkar radikala nationalister på riktigt stärka sitt inflytande i Ukraina, de nya lagarna som i praktiken förbjuder kritik av 1940-talets fascistanstuckna motståndsrörelse är ett exempel, liksom utnämningarna av den fascistiska frikåren Azovs vice befälhavare Vadim Trojan till länspolischef i Kiev, och Högra sektorns ledare Jarosj till rådgivare inom försvarsdepartementet för att se till att frikårerna integreras smidigt i den reguljära armén. Detta lär knappast minska oron de som från början varit negativa till Maidanupproret känner. Ukrainas ekonomi är i kris, med valutan hryvnia i fritt fall. Fördjupas problemen ytterligare finns ”folkrepublikerna” där som ett färdigt ramverk för protester, naturligtvis med rysk uppbackning.
Det som slår en betraktare av Rysslands icke-linjära krigföring och hur pr-genier som Vladislav Surkov förvaltat och utvecklat vad som från början är KGB-metoder för desinformation och påverkan – i sin tur ett led i en lång rysk militär tradition av maskirovka – är hur enormt skickligt genomfört det hela är. Långt ifrån varje enskild operation eller varje manipulerad bild spridd via sociala medier, men allt sammantaget.
Man har verkligen lyckats etablera konkurrerande narrativ som är livskraftiga, inte sällan uppenbart mot bättre vetande. Människor vill gärna få sin världsbild bekräftad och tar till sig information som bidrar till att illusionerna inte spricker.
I Utan himmel låter Vladislav Surkov sin huvudperson, den krigsskadade pojken som bara ser allt i svart och vitt, beskriva sin svurne fiende:
”De komplexa och sluga, de som inte svarar ’ja’ eller ’nej’, som inte säger ’svart’ eller ’vit’, som känner till något tredje ord, många, många tredje ord, tomma, bedrägliga, som förvillar och som döljer sanningen.”
