Daniel Espinosa är bevisligen en skicklig regissör som dessutom verkar ha hjärtat på rätta stället. Hans föräldrar kom till Sverige som politiska flyktingar från Chile. Där hade de, enligt sonen, slagits mot Pinochet ”med vapen i hand”. Själv beskriver sig Espinosa som socialist. Han menar att svensk films internationella framgångar, liksom den egna Hollywoodkarriären, ytterst beror på socialdemokratin. ”Det är vad vi kan ge världen: Människan i kontext av samhället. Det sociala perspektivet. Och det är därför Hollywood vill ha oss”, sade han i en intervju gjord under inspelningarna av nya filmen, Child 44 (SvD 10/11 2013).
Det sociala perspektivet har också funnits med, åtminstone på ett hörn, i de filmer Espinosa så här långt regisserat. Hans debut, det ojämna och bortglömda ungdomsdramat Babylonsjukan (2004), är historiskt intressant som en av några få svenska spelfilmer som ur ett sympatiskt perspektiv uppmärksammade den globala rättviserörelse som växte fram efter protesterna mot Världshandelsorganisationen i Seattle 1999 (ett annat exempel är Falla vackert, också från 2004). Babylonsjukan var dessutom en föregångare när det gäller att skildra hur nyliberalismens prekära arbetsvillkor och katastrofala bostadsbrist i storstäderna drabbar unga vuxna hårt.
Men Daniel Espinosas stora genombrott kom med filmatiseringen av Snabba cash (2010), en gangsterhistoria med klassperspektiv som närmast tokhyllades av amerikanska recensenter när den visades på New Yorks prestigefyllda art house-biograf Film Forum. Veterankritikern Kenneth Turan kallade Espinosa för ”en mästare på actionfilmens mekanik”, en talang som ledde till första Hollywoodjobbet, den framgångsrika thrillern Safe House (2012) med Denzel Washington och Ryan Reynolds.
Safe House beskrev jag i min recension här i Arbetaren som ”en och en halv film”: först 90 minuter action med knappt ens en ursäkt till handling och sedan en halvtimme lång snabbskiss till en potentiellt högintressant historia som förde tankarna till Edward Snowden. Det kändes som om filmen mot slutet, närmast som en eftertanke, introducerade en berättelse den tyvärr inte vågat tro på hela vägen. I den redan citerade intervjun kallade Espinosa Safe House för ”en parentes” och framhöll att han ”vill… göra filmer som betyder något”.
Säkert har ambitionen med Child 44, som bygger på en roman av britten Tom Rob Smith, varit att göra en sådan film. Det är i alla fall en seriemördarhistoria där själva berättelsen, och dess politiska och historiska bakgrund, dominerar över actionscener och sensationalism. Samtidigt känns valet att göra en dystopisk historia som utspelar sig i Sovjetunionen under Stalineran ungefär lika meningsfullt som att spränga upp öppna dörrar med kärnvapen. Det borde finnas mer aktuella och laddade frågor än stalinismen att ta upp i dag för en västerländsk regissör som vill göra ”filmer som betyder något”. Ur det perspektivet kändes faktiskt till och med Safe House mer relevant, parentes eller inte.
Trots denna invändning tycker jag att Child 44 fått oförtjänt dålig kritik i amerikansk press. Den är förunderligt vackert fotograferad och den (såvitt jag förstår) noggranna rekonstruktionen av sovjetiska 1950-talsmiljöer fascinerar. Det vilar en känsla av lite gammaldags kvalitetsproduktion över filmen, vilket, tillsammans med ämnet, får mig att tänka på den som en lite mörkare, skitigare Doktor Zjivago (jag syftar förstås då på David Leans filmatisering från 1965). Skådespelargalleriet är också förstklassigt, med Tom Hardy och Noomi Rapace återigen involverade i en komplicerad relation (liksom nyligen i The Drop), uppbackade av namn som Gary Oldman, Paddy Considine, Vincent Cassel och gamle eleganten Charles Dance. Som vanligt har Espinosa också tagit med sig svenska kompisarna Fares Fares och Joel Kinnaman, som inte på något sätt faller ur ramen, även om den senares psykopatiska sykofant till underrättelseofficer hade behövt mer av bakgrundshistoria för att inte förvandlas till karikatyr.
Så, även om det också finns några riktigt underliga val i den här filmen – som den förlegade traditionen att låta folk tala engelska med brytning (=ryska) eller de märkligt överdrivna actionscenerna som stilistiskt verkar hämtade ur en annan film – så tror jag fortfarande att Daniel Espinosa har något stort i sig. Själv hoppas jag att han börjar nysta i den där tråden från slutet på Safe House igen. För om någon svensk skulle kunna regissera en riktigt förstklassig samtidspolitisk dramathriller i Hollywoodtappning så är det Daniel Espinosa.
