En varnande visselsignal tillsammans med vaktpostens rop ”trafik, trafik!” – och plötsligt börjar dussintals män och några kvinnor springa bort från sina provisoriska härbärgen i den franska hamnstaden Calais, med endast kläderna de bär på sina kroppar lämnar de flesta kvar sina få tillhörigheter. 

På den närbelägna motorvägen har en trafikstockning i riktning mot hamnen tvingat tiotals lastbilar att stanna. En av de springande migranterna skriker ”Jag kommer att chansa!”, vilket med andra ord betyder att han tänker försöka gömma sig ombord på en brittiskregistrerad lastbil.

Vid Frankrikes nordliga kust, i och runt hamnstaden Calais, finns flera provisoriska läger uppbyggda av tält och presenningar som kallas ”djungler”.

Dessa djungler ger ett tillfälligt skydd för det stora antal migranter som samlas här. 

Efter att Röda Korsets centrum för migranter i Sangatte nära Calais revs 2002, har det vuxit fram flera läger utspridda över regionen, längs med kusten och huvudvägarnas korsningar där lastbilar på väg till Storbritannien passerar. 

Migranterna samlas i området i hopp
om att kunna korsa Engelska kanalen som fripassagerare i eller under en lastbil. De kommer ofta från Afghanistan, Sudan, Eritrea, Etiopien, Pakistan och Syrien, men även andra nationaliteter förekommer. 

Gemensamt för dem är att alla söker efter ett stabilt och tryggt liv som de hoppas och tror kunna finna tvärs över kanalen. Här är de bara en timme-och-en-halv båtresa, bort från sin slutdestination: Storbritannien. 

Ingen vet säkert hur många migranter som lever i dessa provisoriska läger, antalet flukturerar. Men sedan början av 2014, då det fanns omkring 600 migranter, har antalet åtminstone tredubblats, med en toppnotering på runt 3 000 mot slutet av förra året. En övervägande majoritet av dem flyr krig, konflikter eller förföljelse och kommer för att söka asyl. Andra försöker ta sig ur fattigdomen och kommer till Europa för att försöka skapa sig ett bättre liv.

För migranterna är det här det sista steget på en lång och oftast mycket farlig resa. Några har vandrat runt i Europa i flera år, andra har kommit på senare tid från sina krigshärjade eller fattigdomsdrabbade länder. De flesta är i tjugoårsåldern, men det finns också äldre och många ungdomar som reser ensamma. 

– Även om antalet migranter varierar, ligger andelen minderåriga stabilt på cirka 10–15 procent, säger Jean-François Roger från hjälporganisationen France terre d’Asile.

Mohammed Ali är 15 år och ett av de många ensamkommande barnen här. Han lämnade Eritrea för över ett år sedan, då han flydde den hårda diktaturen och ett förtryck där slaveri är vardag och militärtjänst för alla män och ogifta kvinnor obligatoriskt. 

– Jag överlevde fångenskapen i den libyska öknen och ett skeppsbrott i Medelhavet. Jag tänker inte ge upp nu, när detta är den sista gränsen att korsa, säger han. 

Allt fler eritreaner flyr diktatorn Isaias Afewerkis brutala styre och hamnar här i Calais. 18-åriga Ganet är också en av dem. De senaste tre månaderna har Ganet bott i ett litet tält i Tioxide-djungeln och genomlevt det hårda livet där.

– Min mamma dog och jag flydde för att undvika militärtjänst, säger hon. 

I teorin är ”värnplikten” avsedd att vara begränsad till 18 månader, men de flesta värnpliktiga tvingas tjänstgöra på obestämd tid, under vilken de används som tvångsarbetare. Enligt en rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch är kvinnor särskilt utsatta eftersom de ofta råkar ut för sexuella övergrepp av militära befälhavare. 

– Kanske tror du att vår situation här i Calais är dålig, men tro mig det är bättre här för oss eritreaner som flyr förtrycket i vårt land. Detta är inte bra, men bättre. Vi har åtminstone frihet nu, säger 24-åriga Abdul Enrise som reste på samma båt som Mohammed Ali.

En kall vårvinterdag försöker två män hålla liv i en brasa i duggregnet nära sitt tält vid Galoo-squaten, en före detta metallåtervinningsanläggning och ett av de många migrantlägren i Calais. 

29-årige statistikern Mustapha och den ett år yngre Mohammed som läst förvaltningsrätt träffades på en båt till Italien. Båda kommer de från Darfurregionen i Sudan, där den pågående konflikten redan har drivit två miljoner människor från sina hem och kostat över 200 000 människor livet. 

– Båtturen från Egypten till Kalabrien i Italien tog 24 dagar, berättar Mustapha medan han försöker värma sig med lite te. 

– Det var en mardröm. Människosmugglarna gav oss bara ett halvt glas vatten och lite torrt bröd per dag. 

De båda männen har levt i flera månader i lägret. 

– Vi är kalla och trötta. Här i Calais lever vi utan värdighet, säger Mohammed.

Storbritannien utgör en särskild dragningskraft på migranterna. De anger många skäl till att de föredrar Storbritannien framför andra länder: språket, ett snabbare asylförfarande, att ansluta till familj som redan bor där, bättre arbetsmöjligheter och drömmen om Storbritannien som ett fritt samhälle. 

– I Storbritannien finns det gott om arbete. De sudaneser som redan bor kommer  att kunna hjälpa mig att få ett jobb, säger Mohammed.

– Vi är så nära och ändå så långt bort, säger 20-åriga Ousama från Syrien.

Han är frisör till yrket och har betalat 5 000 dollar för sin resa från den syriska staden Aleppo till Calais. 

För migranterna utgör hamnen en fästning. Den brittiska gränsen har rent fysiskt flyttats till hamnen i Calais. Ett 20 kilometer långt säkerhetsstängsel – sex meter högt och med tre lager taggtråd – kallat ”Wall of Shame” av kritikerna, har rests runt Calais färjehamn för att stoppa migranter från att korsa kanalen.

Även om en stadig ström migranter dagligen lyckas ta sig över, fastnar många i lägren i månader. De lever i misär, i provisoriska tält och stugor på leriga lägerplatser, ofta utan tillgång till rinnande vatten eller elektricitet. 

– Varje dag dör vi lite, säger 22-åriga Ragu från Afghanistan apropå de hårda levnadsvillkoren i lägren. 

Liksom de flesta migranter hade han ingen aning om hur eländig resan skulle bli, men han och hans vänner är ändå övertygade om att de så småningom kommer att nå den andra sidan. 

– Vi måste åka till Storbritannien. Vi har inget val.

För många bär Storbritannien löftet om ett helt nytt liv.

Den 37-årige IT-experten Saladin lämnade Bagdad, staden där han miste hela sin familj under loppet av ett par år. 2009 dödades hans sexårige son av en bomb på en gata på sin väg till skolan. Två år senare dödades hans fru och deras tre övriga barn när en bilbomb exploderade på en lokal marknad, ett attentat som totalt krävde 200 människors liv. 

– Här i Calais handlar det inte bara om mina problem, för många människor lider på samma sätt, säger Saladin. 

– Jag bär fortfarande på sorgens tyngd, men jag hoppas kunna bygga upp ett nytt liv i Storbritannien.

 I januari publicerade Human Rights Watch en rapport om polisvåldet mot migranter i Calais. 

Rapporten beskriver trakasserier och övergrepp utförda av den franska polisen, det handlar om oprovocerat våld och attacker med pepparsprej. Många migranter har erfarenheter av polisens misshandel men på grund av rädsla för repressalier är de rädda för att anmäla eller vittna om övergreppen med namn. 

– Jag vet inte om det är mitt öde, men det här är svårt, säger 17-åriga Théophile som lämnade sin fattigdomsdrabbade familj i Guineas huvudstad Conakry i hopp om att bli professionell fotbollsspelare eller undkomma fattigdomen på något annat vis. 

Sedan han nyligen kom hit till Tioxide-djungeln känner han sig vilsen. 

– Jag är inte säker på hur man ska hantera situationen här. Jag pratar med andra migranter och de berättar om olyckor och polismisshandel. Jag är mycket rädd, säger han.

Efter att ha betalat människohandlare att smuggla in dem i EU, är de flesta av migranterna utfattiga eller kraftigt skuldsatta hos människosmugglare. Under hot från talibanerna flydde 19-åriga Dawran Afghanistan och drog på så vis på sig en skuld på 12 000 dollar, motsvarande drygt 100 000 kronor. 

– Min pappa dödades av talibanerna för att ha transporterat bensin åt den amerikanska armén. För att kompensera det som talibanerna kallade min fars förrädiska beteende, pressades jag till att ansluta mig till dem. Jag var bara 16 år då, säger Dawran.

Efter att han satt sig emot dem utfärdade talibanerna ett dödshot mot honom. Då flydde Dawran tillsammans med sin mamma och sina systrar till Pakistan, men de lyckades inte finna någon säkerhet där. 

Familjen återvände till Afghanistan och Dawran flydde vidare till Europa. 

– Vi afghanska pojkar, vi vill gå i skolan, men smugglarna vill ha sina pengar. Jag har inget annat val än att försöka åka till Stor­britannien, där det finns en större chans att få arbete, och betala av skulden till dem. Det finns många unga afghaner i samma
situation, säger Dawran som fortfarande även här i Calais känner sig rädd för talibanerna.

Att korsa kanalen sker inte utan risk. Regelbundet skadar sig migranter då de faller av lastbilar, flyr polisen, misshandlas av polis eller tar desperata risker. En del dör till och med när de försöker förverkliga sin dröm. 2014 beräknas 15 personer har dött här med Storbritannien nästan inom synhåll.

Översättning: Cecilia Irefalk