Ordningen är god – trots allt

Film
The Gunman är en ojämn historia och blir ingen come back för Sean Penn (till höger). Jean-Patrick Manchettes hårdkokta roman pressas in i ett Hollywoodformat den inte lämpar sig för.
Foto: SF

Fransmannen Pierre Morel är mest känd som regissören bakom den patriarkala våtdrömmen Taken, den första i en serie om tre filmer som inneburit en ordentlig nystart för Liam Neesons karriär som actionhjälte. I The Gunman försöker han göra samma sak för en annan 50-plussare, Sean Penn. Filmen bygger på en roman från 1981 av Morels landsman Jean-Patrick Manchette: La position du tireur couché (bokstavligen ”den liggande skyttens position”, på engelska som The Prone Gunman).

Sean Penn spelar privatsoldaten Terrier, som befinner sig i den krigshärjade Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa). Officiellt har han i uppdrag att skydda en läkarstation, men det företag han arbetar för driver också en yrkesmördarverksamhet. När de får i uppdrag av ett gruvbolag att mörda en minister som hotar bolagets profiter i landet, blir det Terrier som får avlossa det dödande skottet. Åtta år senare är Terrier tillbaka i Kongo, där han påbörjat ett nytt liv som hjälparbetare. Men när mäktiga krafter vill undanröja alla potentiella vittnen till ministermordet tvingas han till ett enmanskrig mot sin gamla arbetsköpare.

The Gunman är en ojämn historia som lider av att ett material – Manchettes roman – pressats in i ett format – Hollywoods mall 1A – som det inte på något sätt lämpar sig för. Att döma av de tidiga indikationerna får Sean Penn också vänta på sin återkomst till stjärnglansen. I USA har i alla fall kritikerna gjort tummen ned och publiken uteblivit. Själv får jag mest lust att rekommendera andra, bättre, filmatiseringar av Manchette.

Jean-Patrick Manchette föddes 1942 och växte upp i en arbetarklassmiljö i Parisförorten Malakoff, känd som ett av franska kommunistpartiets starkaste fästen. Säkert inympade hem­orten sina värderingar i den unge Manchette, men hans egna sympatier rörde sig snabbt bort från det stalinistiska kommunistpartiet och kom i stället att utmynna i en frihetlig marxism, influerad bland annat av Guy Debord och situationisterna.

Manchettes tidiga ambition var inte att bli författare, utan att skriva filmmanus. När den karriären inte ville ta fart skrev han 1971 sin första roman i hopp om att någon skulle vilja göra film av den. Han kom att skriva ett tiotal romaner innan han dog i lungcancer 1995 och räknas som pappa till den genre som kallats för ”nydeckaren” (néo-polar). Inspirationen kom från den amerikanska hårdkokta skolan, främst Dashiell Hammett och Raymond Chandler. Stilen kallas ibland för ”behavioristisk”; handlingarna ställs i centrum och psykologiserandet utelämnas.

I en liten artikel från 1976 skiljer Manchette den hårdkokta skolan från den klassiska detektivromanen genom att jämföra deras syn på lagen (finns på nätet på engelska som ”Five Remarks on How I Earn My Living”). I den klassiska detektivromanen handlar det om att upprätthålla lagen och återställa en i grund och botten god ordning. För Hammett och hans kollegor är lagen inte god utan ett uttryck för en klassmakt som utövas av ”skrupelfria kapitalister (som är) allierade med eller identiska med gangsters”.

Men den hårdkokta deckaren är också en produkt av en reaktionär tidsålder (1920–1950), menar Manchette. Därför lyser den kollektiva, organiserade klasskampen med sin frånvaro och hjälten – eller antihjälten – förblir individuell. Den hårdkokta hjälten kan dock bara hämnas enstaka fel, hen kan aldrig rå på klassamhällets grundläggande, systematiska ondska. Trots att Manchette ansåg sig leva i en betydligt mer progressiv era skrev han själv i samma anda, utan tillstymmelse till kollektivt subjekt. Hans böcker domineras av antihjältar som skjuter representanter för borgerskapet sönder och samman, allt beskrivet med en korthuggen precision som inte förmår dölja det glödande klasshatet utan bara förstärker det förakt med vilket borgerligheten behandlas. 

The Gunman bryter fullständigt mot den syn på den rådande ordningen som författaren hämtade från sina föregån­gare. Även om filmen ger en känga åt korrupta kapitalister – de bästa, mest ”manchetteska” scenerna är de med Javier Bardems före detta yrkesmördare omskolad till ”etisk kapitalist” – så är alltsammans inbäddat i en värld där ordningen slutligen är god och återställbar, med lite hjälp av välgörenhet och amerikanska myndigheter.

The Gunman är den sjunde filmen baserad på en Manchetteroman. Av de tidigare vill jag främst framhålla de båda första: Nada (1973), regisserad av Claude Chabrol, och Folle à tuer (1975), i regi av Yves Boisset. Både regissörerna delade Manchettes radikalt anti-borgerliga, anti-patriarkala världsbild. Folle à tuer är rena motfilmen till Pierre Morels genombrott, Taken. Och satiren Nada är fortfarande en av de bästa filmerna om 1970-talets vänsterterrorism. I motsats till så många efterföljare förmådde nämligen Manchette/Chabrol framställa terrorismens futilitet utan att förfalla till borgerlig moralism.