”Vid bruk av LSD förekommer en känsla av eufori med fullkomliga skrattexplosioner”. Jag läser bildtexten i en informationsbok om droger från 1969.
Bilden föreställer tre unga kvinnor som ligger utslagna i en soffa och skrattar. Jag bläddrar vidare, tittar på fler bilder: kvinnor som dreglar, män som skriker i ångest, en stökig knarkarkvart.
Jag var inte född när boken skrevs, men bilderna kunde varit hämtade från den avskräckande information jag matades med när jag växte upp under 1980-talet. Budskapet vi fick var i princip: prova cannabis och du kommer sluta med en spruta i armen. Vägen till avgrunden var spikrak och mekanisk.
Som en vän uttryckte det: det var den enda karriärväg man fick lära sig om i skolan. Det här budskapet om cannabis som inkörsport till helvetet har också varit symptomatiskt för den svenska linjen i narkotikapolitiken, nämligen att det i princip inte går att göra skillnad på olika sorters droger eller missbruk.
Eftersom ”lätta” droger per automatik leder till tunga, ska alla droger behandlas likadant. Men den svenska modellen har också riktat in sig på brukaren enligt parollen att det ska vara ”jobbigt” att knarka.
Följaktligen har själva bruket i sig kriminaliserats och fängelse införts i straffskalan för att möjliggöra polisens användning av tvångsmedel. När politikerna i Göteborg nu motarbetar sprutbyten med argumentet att vi inte ska hjälpa folk att knarka kan det ses mot denna bakgrund, som i praktiken tycks innebära att vi bör göra det så jävligt som möjligt för dem i stället.
Ett annat argument är att det saknas forskning som visar på positiva effekter av sprutbytesförsök. Men hallå? Om forskning nu är så viktigt, borde ett första steg vara att sluta ignorera den som redan finns. För om det är något det inte råder brist på så är det forskning som belyser den förda politikens misslyckande.
Så sent som förra året kom två studier som på olika sätt visar på att den svenska modellen varit långt från framgångsrik.
Anders Nilsson med flera har bland annat undersökt det nära sambandet mellan droger och kriminalitet i ett livsloppsperspektiv, men visar också på den höga dödligheten hos den mest belastade gruppen missbrukare. I den studerade gruppen dog 40 procent av männen före sin 56-årsdag. Siffrorna för kvinnorna var 30 procent.
En färsk avhandling från Malmö högskola visar mer konkret på livsvillkoren för de tyngsta missbrukarna. Författaren, Torkel Richert, lyfter fram att många drar sig för att ringa efter en ambulans när någon tar en överdos, eftersom man är rädd för att polisen ska komma.
År 2012 noterades den högsta narkotikadödligheten hittills. Så, kanske borde vi inte bara avskräckas från droger, utan även från politiken.
