Senast jag åkte på hårdrockskryssning var 1999. Dragplåstren då var Hellacopters och Backyard Babies, actionrockkungarna som då var enormt hajpade och befann sig på toppen av sina karriärer. Publiken bestod till stor del av Dregen och Nicke Andersson-kopior i 20–25-årsåldern, som var lite för fräna för sitt eget bästa. Nu var det alltså dags igen, på uppdrag av Arbetaren skulle jag åka på Sweden Rocks kryssning till Helsingfors.
Förväntningarna var inte på topp, med dragplåster som Blue Öyster Cult, Hooters och Black Star Riders (originalgitarristen Scott Gorham från legendariska Thin Lizzy åker runt och spelar bandets gamla örhängen) hade jag föreställt mig en publik bestående av mestadels nostalgiska tunnhåriga män med hästsvans, ölmage och för lågt sittande jeans. Men inget är så härligt som att få sina egna fördomar spolierade. Även om en viss procent givetvis utgjordes av denna stereotyp, blev jag ändå överraskad av hur många ungdomar som åkt med för att se sina favoritband, som hade sin storhetstid på 70 och 80-talet.
Genom en Facebook-tråd får jag tag på några gamla vänner från Köping och Arboga, som bokat hytt och har en biljett över. Jag möter upp med Mats Melin, Palme Olofsson, Linda Liljan Eriksson och Linda Eriksson när de kliver av bussen, utanför Siljaterminalen i Värtahamnen. Mats och Palme är redan tillräckligt påstrukna för att nekas inträde på de flesta Stockholmskrogarna.
– Ja, vi har festat hela vägen upp. Captain Morgan WOOHOO, ropar Linda Liljan Eriksson och lyfter en flaska rom mot himlen.
Linda Eriksson berättar att hon åker på alla rockkryssningar, oavsett band.
– Det blir fyra rockkryssningar per år. Två på hösten och två på våren. Det är lite tråkiga band på just den här båten, senast såg jag Danko Jones och WASP, de var riktigt bra.
Ingen av de fyra åker för att se banden.
– Nej, man åker för att festa och ha kul. Det händer ju liksom inte jättemycket hemma i Köping, säger Mats Melin.
Linda Erikssons syssling Therese Aihonen, från Tumba ansluter till sällskapet i entréhallen. Egentligen är hon ingen rocktjej, utan lyssnar helst på trance. Men hon är sjukskriven för svåra reumatiska smärtor, ensamstående mamma på heltid och tar den här chansen att få komma bort hemifrån, tänka på annat och festa till.
Efter en snabb vända till hytten för att lämna packning och ombyte, samt sminkning för tjejerna, beger vi oss till puben för ett par kalla, innan shoppingturen i tax free-avdelningen. I lokalens innersta hörn sitter en glad trubadur och sjunger ”Whiskey in the Jar”. Ljudnivån är, trots att båten nyss lämnat hamn, öronbedövande och atmosfären grabbig. Det är ryggdunk, uppbröstningar och killar som omotiverat skriker ”IRON MAIDEN”, rakt ut, från ingenstans. Jag tänker för mig själv att dessa övertaggade resenärer inte är de mest vana krogbesökarna.
Över en cigarett på akterdäck berättar Therese Aihonen om sina intensiva smärtor och musikens välgörande kraft.
– När det var som värst klarade jag inte ens av att gå på toaletten själv. Första gången jag kände mig helt smärtfri var faktiskt på dansgolvet, då jag gav mig hän till musiken.
Efter en sväng till tax free-shoppen, där det inhandlats ölflak, snacks och två flaskor Captain Morgan till, åker vi ned till Mats och Palmes hytt på plan två, för att förvärma innan kvällens attraktioner.
I hissen på vägen ned träffar jag Jackie ”Useless” Wigh, 25 år från Karlstad, som älskar Hooters. Jackie har illrött hår, nitbälte, kort jeanskjol och är täckt av tatueringar.
I min bok ser hon snarare ut som en punkare eller glam rockare, inte som en typisk gubbrockare. Hon hänger på till förfesten där hon berättar mer om favoritbandet.
– Jag upptäckte dem genom pappas skivsamling och har växt upp med deras låtar. Jag älskar ”Johnny B”, ”500 Miles” och ”All you Zombies”. Det är ett av de få banden jag verkligen dyrkar.
Jackie Wigh struntar fullkomligt i att The Hooters inte är ett av de hetaste banden 2014.
– Det är ett av få band som stått sig över tiden. Jag bryr mig inte om de är ute, jag älskar musiken och det ska bli otroligt kul att få se dem live.
Jag lämnar sällskapet i hytten på plan två och tar mig upp till restaurang och shoppinggatan på plan sju, för att spåra upp fler hängivna musikälskare, vilket visar sig vara lättare sagt en gjort. Nio av tio resenärer tycks vara mer intresserade av festen än av banden.
Viktor och Nathalie från Örebro står ute på däck och röker. De tycker båda att Sweden Rock-ledningen varit lite feg, när de inte vågat boka några modernare rockband.
– Att se Blue Öyster Cult i dag känns ju lite som att se ett coverband, men det ska ändå bli roligt att se deras låtar live. ”Don’t Fear the Reaper” är ju en magisk låt ändå, säger Viktor.
Men Blue Öyster Cult och The Hooters ska inte spela förrän i morgon, lördag. I kväll spelar Black Star Riders på den gigantiska scenen som byggts upp i kortändan av gågatan, på plan 7. Men innan dess är det Battle of the Tribute Bands, på den mindre Atlantis-scenen i en av de två barerna. Banden som tävlar är The Döörs, Hazy/Dizzy (AC/DC), Hindenburg (Led Zeppelin) och Dressed to Thrill (Kiss).
Vid niosnåret knallar jag dit för att se Hazy/Dizzy framträda, och blir faktiskt imponerad över hänförelsen, showen och den musikaliska skickligheten. Men musikern i mig frågar sig varför någon lägger ned ett sådant enormt engagemang i att låta och se ut precis som någon annan. Jag har själv svårt att avgöra om det är jag som är snorkig, eller om det ligger något sorgligt i det hela.
Klockan elva är det dags för kvällens huvudattraktion, Black Star Riders. Publiktillströmningen är sådär och utrymmet mellan åskådarna ganska glest.
Rickard från Allingsås tycker framträdandet är okej, men att ljudet är under all kritik.
– Det låter som något från en dålig bilstereo. Det är väl så att ljudet studsar i den här stora hallen, säger han.
Halvvägs in i konserten får jag nog och åker ned till hytten för att krypa till kojs. I morgon bitti är vi i Helsingfors.
Klockan tio på morgonen väcks jag av att Linda Eriksson pratar oavbrutet om en finsksvensk glamrockare från Södertälje, vid namn Jarko. Varje detalj ska tydligen ältas minst tio gånger om.
Linda Eriksson träffade Jarko på en tidigare rockkryssning när hon var nydumpad och skör. Glamrockaren Jarko var det vackraste hon sett gå på två ben. Nu har hon sprungit på honom i hissen, på båten.
– Alltså han är gudomligt vacker. Men han är så otroligt blåst och fåfäng. Han rakar sig över hela kroppen och går igång på att se på sig själv, medan vi ligger med varandra. Kan ni fatta? Jag hade hoppats att jag skulle slippa träffa honom här.
Vi tar en promenad till Helsingfors saluhall, som ligger ett stenkast från hamnen, för att titta på finska korvar och piroger.
Klockan 15 är jag tillbaka på båten, för att söka upp inbitna Blue Öyster Cult-fantaster på Meet and Greet-eventet i båtens konferensavdelning. Kön av medelålders män med en vinylskiva under armen ringlar sig lång. Här ska det införskaffas autografer och foton tillsammans med idolerna, som sitter bakom ett långbord, iförda solglasögon och skinnpaj.
Åke Moänge upptäckte bandet 1975, då han hörde låten ”Cities on Flame with Rock n’ Roll”, på radio. Därefter köpte han albumet On your Feet, on your Knees, på kassett. Stefan Strömqvist såg BÖC för första gången 1998, då de spelade på Sweden Rock Festival, i Sölvesborg.
– Det är inte helt lätt att vara BÖC-fan i Sverige. De har inte direkt varit generösa med besöken. När jag såg dem där -98 var jag helt till mig i trasorna, som ett litet barn.
Åke Moänge såg bandet redan på 70-talet, på den amerikanska festivalen Summer Days, i Iowa. Förutom BÖC spelade Steppenwolf och John Fogerty. I dag är han inte intresserad av att få någon autograf eller bild ihop med bandet, eftersom enbart Eric Bloom (sång) och Buck Dharma (gitarr) är originalmedlemmar.
Bandets texter är ofta intellektuella, socialrealistiska och kretsar kring psykologi och mysticism.
– De har aldrig fallit för hårdrocksklichéerna med nakna brudar, snabba bilar och droger. Det brukar sägas att BÖC är den tänkande mannens Black Sabbath. Vissa texter är så suggestiva och komplexa att jag fortfarande, efter så många år funderar kring dem. De bygger upp som ett parallellt universum i sina berättelser, med hänvisningar till litteraturens värld, säger Stefan Strömqvist.
Åke Moänge säger att Agents of Fortune troligtvis är bandets bästa album, men att det är spretigt. Skivan innehåller bland annat monsterklassikern ”Don’t Fear the Reaper”.
– När jag köpte den ny blev jag nästan besviken. Men sedan har den bara växt med åren.
Brittiska Judas Priest och frontfiguren Rob Hallford omskrivs ofta som innovatören bakom hårdrockskostymen av läder och nitar, men Stefan Strömqvist poängterar att Eric Bloom bar samma outfit redan 1972. För övrigt menar han att hårdrock aldrig kommer att bli accepterad i de fina salongerna.
– Hårdrock är arbetarmusik och The New Wave of Brittish Heavy Metal växte underifrån, från folket, precis som punken. Sweden Rock-festivalen får mycket kritik från snobbiga musikjournalister för de mossiga banden, men de bokar de banden som rockpubliken vill se. Det är ju bara att se till publiksiffrorna.
Åkes fru kommer inspringande i lokalen med andan i halsen. ”De börjar nu, skynda er, kom!”. Det är dags för BÖC att soundchecka och de tre nyfunna vännerna, Åke, Stefan och Dennis springer till stora scenen.
Klockan 17 är det dags för ”storytelling” med Hooters, ledd av Ronny Andersson från Rockklassiker. Men först är det DJ-set och gitarronani med Doug Blair, från WASP. Konceptet är alltså att WASP-gitarristen sätter på CD-skivor med hårdrocksfavoriter, som han sedan spelar solo över. Han inleder med Whitesnakes ”Here we go again”. Bänkade i galonsoffor och på pinnstolar i den nedsläckta lokalen sitter trötta och bakfulla hårdrockare, med varsin kall öl framför sig.
På utsatt tid dyker Rob, Eric och David från Hooters upp. Eric presenterar sig på svenska och förklarar att han har en svensk fru, David talar flytande finska och avslöjar att hans mor är från Helsingfors.
Bandet kommer från Philadelphia, vilket de poängterar ligger nära New York, men är väldigt annorlunda, på många sätt.
– Philly är en arbetarklasstad och människorna där är väldigt jordnära, de är verkliga människor. Det är en utmärkt grogrund för rock n’ roll, säger David.
Därefter går bandet på i 40 minuter om influenser, låtskrivande, skivbolagsbyten, framgångar och sina klassiska hits. Eric avslutar med att säga att bandet i dag är större i Skandinavien än hemma i staterna.
– Folk tycks fatta vår grej och vad vi är ute efter här. För oss är musiken en upplyftande positiv kraft, som man kan dansa och sjunga med till. Vår musik är en hyllning till livet och konserterna en möjlighet till flykt från den grå vardagen, för den vanliga knegaren.
Klockan 19 kliver Blue Öyster Cult ut på scenen och de inbitna fansen jag träffat tidigare under dagen är euforiska och tycker allt låter fantastiskt. Den övriga publiken muttrar missnöjt över uselt ljud, stela farbröder och dålig publikkontakt.
Två timmar senare är det dags för Upplands Väsby-bandet HEAT, med Erik Grönwall (från Idol 2009) i spetsen. Det märks tydligt att han fått sin beskärda del av skolning. Framträdandet är hetsigt och explosivt. Erik Grönwall är överallt på en och samma gång och har ständig kontakt med publiken, som skrålar med i texten: ”I got nothing to lose, I got nothing to choose. Tearing down the walls together”.
HEAT drar igång årets andra Europa-turné till hösten och frontmannen Erik Grönwall lever ut sin barndomsdröm om att leva rock n’ roll-livet, på turné, med allt vad det innebär.
– När vi släppte senaste plattan Tearing down the walls, kände vi tydligt att vi klev upp ett par pinnhåll på stegen. Därefter har vi kört en Europaturné i våras, festivaler hela sommaren, kryssningen nu och i november blir det en till längre Europaturné.
Hårdrockare har han varit sedan barnsben och innan Idol hade han ett band som körde Panthera och Slayer-låtar.
– Publiken är en helt annan nu än när jag åkte på soloturné efter Idolsegern. Då var det mest tonårstjejer som kom för att jag var känd från tv. Nu är det folk i alla åldrar som kommer för att de älskar musiken. De här rockkryssningarna är väldigt kul. Det är som en enda lång 36-timmars meet and greet-happening, med efterfester i någon hytt. Men det blir ganska slitigt, he he.
Söndag morgon klockan nio. Vaknar och är svettig i en hytt utan syre. I stället för fyra är vi nu sju personer i hytten. Samtliga tjejer har dragit hem varsin karl under natten. Samtliga är saligt nöjda med resan.
Linda Eriksson planerar redan för nästa resa, till våren 2015.
