Hårdrock och fest i ett flytande palats av plast

Senast jag åkte på hårdrockskryssning var 1999. Dragplåstren då var Hellacopters och Backyard Babies, actionrockkungarna som då var enormt hajpade och befann sig på toppen av sina karriärer. Publiken bestod till stor del av Dregen och Nicke Andersson-kopior i 20–25-årsåldern, som var lite för fräna för sitt eget bästa. Nu var det alltså dags igen, på uppdrag av Arbetaren skulle jag åka på Sweden Rocks kryssning till Helsingfors. 

Förväntningarna var inte på topp, med dragplåster som Blue Öyster Cult, Hooters och Black Star Riders (originalgitarristen Scott Gorham från legendariska Thin Lizzy åker runt och spelar bandets gamla örhängen) hade jag föreställt mig en publik bestående av mestadels nostalgiska tunnhåriga män med hästsvans, ölmage och för lågt sittande jeans. Men inget är så härligt som att få sina egna fördomar spolierade. Även om en viss procent givetvis utgjordes av denna stereotyp, blev jag ändå överraskad av hur många ungdomar som åkt med för att se sina favoritband, som hade sin storhetstid på 70 och 80-talet. 

Genom en Facebook-tråd får jag tag på några gamla vänner från Köping och Arboga, som bokat hytt och har en biljett över. Jag möter upp med Mats Melin, Palme Olofsson, Linda Liljan Eriksson och Linda Eriksson när de kliver av bussen, utanför Siljaterminalen i Värtahamnen. Mats och Palme är redan tillräckligt påstrukna för att nekas inträde på de flesta Stockholmskrogarna. 

– Ja, vi har festat hela vägen upp. Captain Morgan WOOHOO, ropar Linda Liljan Eriks­son och lyfter en flaska rom mot himlen.

Linda Eriksson berättar att hon åker på alla rockkryssningar, oavsett band. 

– Det blir fyra rockkryssningar per år. Två på hösten och två på våren. Det är lite tråkiga band på just den här båten, senast såg jag Danko Jones och WASP, de var riktigt bra.

Ingen av de fyra åker för att se banden. 

– Nej, man åker för att festa och ha kul. Det händer ju liksom inte jättemycket hemma i Köping, säger Mats Melin.

Linda Erikssons syssling Therese Aihonen, från Tumba ansluter till sällskapet i entréhallen. Egentligen är hon ingen rocktjej, utan lyssnar helst på trance. Men hon är sjukskriven för svåra reumatiska smärtor, ensamstående mamma på heltid och tar den här chansen att få komma bort hemifrån, tänka på annat och festa till. 

Efter en snabb vända till hytten för att lämna packning och ombyte, samt sminkning för tjejerna, beger vi oss till puben för ett par kalla, innan shoppingturen i tax free-avdelningen. I lokalens innersta hörn sitter en glad trubadur och sjunger ”Whiskey in the Jar”. Ljudnivån är, trots att båten nyss lämnat hamn, öronbedövande och atmosfären grabbig. Det är ryggdunk, uppbröstningar och killar som omotiverat skriker ”IRON MAIDEN”, rakt ut, från ingenstans. Jag tänker för mig själv att dessa övertaggade resenärer inte är de mest vana krogbesökarna. 

Över en cigarett på akterdäck berättar Therese Aihonen om sina intensiva smärtor och musikens välgörande kraft. 

– När det var som värst klarade jag inte ens av att gå på toaletten själv. Första gången jag kände mig helt smärtfri var faktiskt på dansgolvet, då jag gav mig hän till musiken.

Efter en sväng till tax free-shoppen, där det inhandlats ölflak, snacks och två flaskor Captain Morgan till, åker vi ned till Mats och Palmes hytt på plan två, för att förvärma innan kvällens attraktioner. 

I hissen på vägen ned träffar jag Jackie ”Useless” Wigh, 25 år från Karlstad, som älskar Hooters. Jackie har illrött hår, nitbälte, kort jeanskjol och är täckt av tatueringar.
I min bok ser hon snarare ut som en punkare eller glam rockare, inte som en typisk gubbrockare. Hon hänger på till förfesten där hon berättar mer om favoritbandet. 

– Jag upptäckte dem genom pappas skivsamling och har växt upp med deras låtar. Jag älskar ”Johnny B”, ”500 Miles” och ”All you Zombies”. Det är ett av de få banden jag verkligen dyrkar.

Jackie Wigh struntar fullkomligt i att The Hooters inte är ett av de hetaste banden 2014. 

– Det är ett av få band som stått sig över tiden. Jag bryr mig inte om de är ute, jag älskar musiken och det ska bli otroligt kul att få se dem live.

Jag lämnar sällskapet i hytten på plan två och tar mig upp till restaurang och shoppinggatan på plan sju, för att spåra upp fler hängivna musikälskare, vilket visar sig vara lättare sagt en gjort. Nio av tio resenärer tycks vara mer intresserade av festen än av banden. 

Viktor och Nathalie från Örebro står ute på däck och röker. De tycker båda att Sweden Rock-ledningen varit lite feg, när de inte vågat boka några modernare rockband.   

– Att se Blue Öyster Cult i dag känns ju lite som att se ett coverband, men det ska ändå bli roligt att se deras låtar live. ”Don’t Fear the Reaper” är ju en magisk låt ändå, säger Viktor.

Men Blue Öyster Cult och The Hooters ska inte spela förrän i morgon, lördag. I kväll spelar Black Star Riders på den gigantiska scenen som byggts upp i kortändan av gågatan, på plan 7. Men innan dess är det Battle of the Tribute Bands, på den mindre Atlantis-scenen i en av de två barerna. Banden som tävlar är The Döörs, Hazy/Dizzy (AC/DC), Hindenburg (Led Zeppelin) och Dressed to Thrill (Kiss).          

Vid niosnåret knallar jag dit för att se Hazy/Dizzy framträda, och blir faktiskt imponerad över hänförelsen, showen och den musikaliska skickligheten. Men musikern i mig frågar sig varför någon lägger ned ett sådant enormt engagemang i att låta och se ut precis som någon annan. Jag har själv svårt att avgöra om det är jag som är snorkig, eller om det ligger något sorgligt i det hela. 

Klockan elva är det dags för kvällens huvudattraktion, Black Star Riders. Publiktillströmningen är sådär och utrymmet mellan åskådarna ganska glest. 

Rickard från Allingsås tycker framträdandet är okej, men att ljudet är under all kritik. 

– Det låter som något från en dålig bilstereo. Det är väl så att ljudet studsar i den här stora hallen, säger han.

Halvvägs in i konserten får jag nog och åker ned till hytten för att krypa till kojs. I morgon bitti är vi i Helsingfors. 

Klockan tio på morgonen väcks jag av att Linda Eriksson pratar oavbrutet om en finsksvensk glamrockare från Södertälje, vid namn Jarko. Varje detalj ska tydligen ältas minst tio gånger om. 

Linda Eriksson träffade Jarko på en tidigare rockkryssning när hon var nydumpad och skör. Glamrockaren Jarko var det vackraste hon sett gå på två ben. Nu har hon sprungit på honom i hissen, på båten. 

– Alltså han är gudomligt vacker. Men han är så otroligt blåst och fåfäng. Han rakar sig över hela kroppen och går igång på att se på sig själv, medan vi ligger med varandra. Kan ni fatta? Jag hade hoppats att jag skulle slippa träffa honom här.

Vi tar en promenad till Helsingfors saluhall, som ligger ett stenkast från hamnen, för att titta på finska korvar och piroger. 

Klockan 15 är jag tillbaka på båten, för att söka upp inbitna Blue Öyster Cult-fantaster på Meet and Greet-eventet i båtens konferensavdelning. Kön av medel­ålders män med en vinylskiva under armen ringlar sig lång. Här ska det införskaffas autografer och foton tillsammans med idolerna, som sitter bakom ett långbord, iförda solglasögon och skinnpaj. 

Åke Moänge upptäckte bandet 1975, då han hörde låten ”Cities on Flame with Rock n’ Roll”, på radio. Därefter köpte han albumet On your Feet, on your Knees, på kassett.  Stefan Strömqvist såg BÖC för första gången 1998, då de spelade på Sweden Rock Festival, i Sölvesborg. 

– Det är inte helt lätt att vara BÖC-fan i Sverige. De har inte direkt varit generösa med besöken. När jag såg dem där -98 var jag helt till mig i trasorna, som ett litet barn.

Åke Moänge såg bandet redan på 70-talet, på den amerikanska festivalen Summer Days, i Iowa. Förutom BÖC spelade Steppenwolf och John Fogerty. I dag är han inte intresserad av att få någon autograf eller bild ihop med bandet, eftersom enbart Eric Bloom (sång) och Buck Dharma (gitarr) är originalmedlemmar. 

Bandets texter är ofta intellektuella, socialrealistiska och kretsar kring psykologi och mysticism. 

– De har aldrig fallit för hårdrocksklichéerna med nakna brudar, snabba bilar och droger. Det brukar sägas att BÖC är den tänkande mannens Black Sabbath. Vissa texter är så suggestiva och komplexa att jag fortfarande, efter så många år funderar kring dem. De bygger upp som ett parallellt universum i sina berättelser, med hänvisningar till litteraturens värld, säger Stefan Strömqvist.

Åke Moänge säger att Agents of Fortune troligtvis är bandets bästa album, men att det är spretigt. Skivan innehåller bland annat monsterklassikern ”Don’t Fear the Reaper”.  

– När jag köpte den ny blev jag nästan besviken. Men sedan har den bara växt med åren.

Brittiska Judas Priest och frontfiguren Rob Hallford omskrivs ofta som innovatören bakom hårdrockskostymen av läder och nitar, men Stefan Strömqvist poängterar att Eric Bloom bar samma outfit redan 1972. För övrigt menar han att hårdrock aldrig kommer att bli accepterad i de fina salongerna. 

– Hårdrock är arbetarmusik och The New Wave of Brittish Heavy Metal växte under­ifrån, från folket, precis som punken. Sweden Rock-festivalen får mycket kritik från snobbiga musikjournalister för de mossiga banden, men de bokar de banden som rockpubliken vill se. Det är ju bara att se till publiksiffrorna.

Åkes fru kommer inspringande i lokalen med andan i halsen. ”De börjar nu, skynda er, kom!”.  Det är dags för BÖC att soundchecka och de tre nyfunna vännerna, Åke, Stefan och Dennis springer till stora scenen. 

Klockan 17 är det dags för ”storytelling” med Hooters, ledd av Ronny Andersson från Rockklassiker. Men först är det DJ-set och gitarronani med Doug Blair, från WASP. Konceptet är alltså att WASP-gitarristen sätter på CD-skivor med hårdrocksfavoriter, som han sedan spelar solo över. Han inleder med Whitesnakes ”Here we go again”. Bänkade i galonsoffor och på pinnstolar i den nedsläckta lokalen sitter trötta och bakfulla hårdrockare, med varsin kall öl framför sig. 

På utsatt tid dyker Rob, Eric och David från Hooters upp. Eric presenterar sig på svenska och förklarar att han har en svensk fru, David talar flytande finska och avslöjar att hans mor är från Helsingfors. 

Bandet kommer från Philadelphia, vilket de poängterar ligger nära New York, men är väldigt annorlunda, på många sätt. 

– Philly är en arbetarklasstad och människorna där är väldigt jordnära, de är verkliga människor. Det är en utmärkt grogrund för rock n’ roll, säger David.

Därefter går bandet på i 40 minuter om influenser, låtskrivande, skivbolagsbyten, framgångar och sina klassiska hits. Eric avslutar med att säga att bandet i dag är större i Skandinavien än hemma i staterna. 

– Folk tycks fatta vår grej och vad vi är ute efter här. För oss är musiken en upplyftande positiv kraft, som man kan dansa och sjunga med till. Vår musik är en hyllning till livet och konserterna en möjlighet till flykt från den grå vardagen, för den vanliga knegaren.

Klockan 19 kliver Blue Öyster Cult ut på scenen och de inbitna fansen jag träffat tidigare under dagen är euforiska och tycker allt låter fantastiskt. Den övriga publiken muttrar missnöjt över uselt ljud, stela farbröder och dålig publikkontakt. 

Två timmar senare är det dags för Upplands Väsby-bandet HEAT, med Erik Grönwall (från Idol 2009) i spetsen. Det märks tydligt att han fått sin beskärda del av skolning. Framträdandet är hetsigt och explosivt. Erik Grönwall är överallt på en och samma gång och har ständig kontakt med publiken, som skrålar med i texten: ”I got nothing to lose, I got nothing to choose. Tearing down the walls together”.

HEAT drar igång årets andra Europa-turné till hösten och frontmannen Erik Grönwall lever ut sin barndomsdröm om att leva rock n’ roll-livet, på turné, med allt vad det innebär. 

– När vi släppte senaste plattan Tearing down the walls, kände vi tydligt att vi klev upp ett par pinnhåll på stegen. Därefter har vi kört en Europaturné i våras, festivaler hela sommaren, kryssningen nu och i november blir det en till längre Europaturné.

Hårdrockare har han varit sedan barnsben och innan Idol hade han ett band som körde Panthera och Slayer-låtar. 

– Publiken är en helt annan nu än när jag åkte på soloturné efter Idolsegern. Då var det mest tonårstjejer som kom för att jag var känd från tv. Nu är det folk i alla åldrar som kommer för att de älskar musiken. De här rockkryssningarna är väldigt kul. Det är som en enda lång 36-timmars meet and greet-happening, med efterfester i någon hytt. Men det blir ganska slitigt, he he.              

Söndag morgon klockan nio. Vaknar och är svettig i en hytt utan syre. I stället för fyra är vi nu sju personer i hytten. Samtliga tjejer har dragit hem varsin karl under natten. Samtliga är saligt nöjda med resan. 

Linda Eriksson planerar redan för nästa resa, till våren 2015. 

Publicerad Uppdaterad
5 timmar sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
6 timmar sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
7 timmar sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Veckovers: I skenet

Jag halvligger i soffan.
Vardagsrumskvällen är sen.
Mitt ansikte och två andras
upplysta av tre telefoners sken.

Arbetsdagen egentligen slut
men jag öppnar och läser ett mejl.
Kan inte motstå att gå in och kolla
hur många gillar mig?

Min dotter längtar efter luren
fastän hon inte fyllt två
hade hon lärt sig exakt vad den var
långt innan hon lärde sig gå.

Allting jag älskar blir content
och jag älskar det mindre därför
men jag är ungefär som alla andra
och gör ungefär som dom gör.

Jag minns vagt andra sätt att bete sig.
Att på gott eller ont hitta på
något med den eller vad
som råkade finnas där just då.

Det var lättare att tro på något eget.
Att behålla vår egen illusion.
Nu när alla illusioner är deras
återstår väl bara tappa tron.

Rädsla äter upp hjärnorna.
Den förvandlas till politik.
Skärmen visar mig alla fienderna.
Såna måste förvandlas till lik.

Vem önskade sig det här livet?
Jag vet nog ingen alls.
Ändå sitter alla jag känner
med Zuckerbergs kniv mot sin hals.

Det känns som jag sitter i fängelse
men även såna har sina vägar ut.
Detta köttätande nätcasino
var någonstans finns dess slut?

Hur gör jag för att inte spela med?
Hjärtat svider och ömmar.
Snälla säg hur jag får ett slut
på reklaminslagen i mina drömmar.

Jag tar dottern till havet en regnig dag.
Vi kastar småsten i böljan den grå
och jag knäpper inte ett endaste kort.
Det här ska dom fan inte få.

Publicerad Uppdaterad