Hårdrock och fest i ett flytande palats av plast

Senast jag åkte på hårdrockskryssning var 1999. Dragplåstren då var Hellacopters och Backyard Babies, actionrockkungarna som då var enormt hajpade och befann sig på toppen av sina karriärer. Publiken bestod till stor del av Dregen och Nicke Andersson-kopior i 20–25-årsåldern, som var lite för fräna för sitt eget bästa. Nu var det alltså dags igen, på uppdrag av Arbetaren skulle jag åka på Sweden Rocks kryssning till Helsingfors. 

Förväntningarna var inte på topp, med dragplåster som Blue Öyster Cult, Hooters och Black Star Riders (originalgitarristen Scott Gorham från legendariska Thin Lizzy åker runt och spelar bandets gamla örhängen) hade jag föreställt mig en publik bestående av mestadels nostalgiska tunnhåriga män med hästsvans, ölmage och för lågt sittande jeans. Men inget är så härligt som att få sina egna fördomar spolierade. Även om en viss procent givetvis utgjordes av denna stereotyp, blev jag ändå överraskad av hur många ungdomar som åkt med för att se sina favoritband, som hade sin storhetstid på 70 och 80-talet. 

Genom en Facebook-tråd får jag tag på några gamla vänner från Köping och Arboga, som bokat hytt och har en biljett över. Jag möter upp med Mats Melin, Palme Olofsson, Linda Liljan Eriksson och Linda Eriksson när de kliver av bussen, utanför Siljaterminalen i Värtahamnen. Mats och Palme är redan tillräckligt påstrukna för att nekas inträde på de flesta Stockholmskrogarna. 

– Ja, vi har festat hela vägen upp. Captain Morgan WOOHOO, ropar Linda Liljan Eriks­son och lyfter en flaska rom mot himlen.

Linda Eriksson berättar att hon åker på alla rockkryssningar, oavsett band. 

– Det blir fyra rockkryssningar per år. Två på hösten och två på våren. Det är lite tråkiga band på just den här båten, senast såg jag Danko Jones och WASP, de var riktigt bra.

Ingen av de fyra åker för att se banden. 

– Nej, man åker för att festa och ha kul. Det händer ju liksom inte jättemycket hemma i Köping, säger Mats Melin.

Linda Erikssons syssling Therese Aihonen, från Tumba ansluter till sällskapet i entréhallen. Egentligen är hon ingen rocktjej, utan lyssnar helst på trance. Men hon är sjukskriven för svåra reumatiska smärtor, ensamstående mamma på heltid och tar den här chansen att få komma bort hemifrån, tänka på annat och festa till. 

Efter en snabb vända till hytten för att lämna packning och ombyte, samt sminkning för tjejerna, beger vi oss till puben för ett par kalla, innan shoppingturen i tax free-avdelningen. I lokalens innersta hörn sitter en glad trubadur och sjunger ”Whiskey in the Jar”. Ljudnivån är, trots att båten nyss lämnat hamn, öronbedövande och atmosfären grabbig. Det är ryggdunk, uppbröstningar och killar som omotiverat skriker ”IRON MAIDEN”, rakt ut, från ingenstans. Jag tänker för mig själv att dessa övertaggade resenärer inte är de mest vana krogbesökarna. 

Över en cigarett på akterdäck berättar Therese Aihonen om sina intensiva smärtor och musikens välgörande kraft. 

– När det var som värst klarade jag inte ens av att gå på toaletten själv. Första gången jag kände mig helt smärtfri var faktiskt på dansgolvet, då jag gav mig hän till musiken.

Efter en sväng till tax free-shoppen, där det inhandlats ölflak, snacks och två flaskor Captain Morgan till, åker vi ned till Mats och Palmes hytt på plan två, för att förvärma innan kvällens attraktioner. 

I hissen på vägen ned träffar jag Jackie ”Useless” Wigh, 25 år från Karlstad, som älskar Hooters. Jackie har illrött hår, nitbälte, kort jeanskjol och är täckt av tatueringar.
I min bok ser hon snarare ut som en punkare eller glam rockare, inte som en typisk gubbrockare. Hon hänger på till förfesten där hon berättar mer om favoritbandet. 

– Jag upptäckte dem genom pappas skivsamling och har växt upp med deras låtar. Jag älskar ”Johnny B”, ”500 Miles” och ”All you Zombies”. Det är ett av de få banden jag verkligen dyrkar.

Jackie Wigh struntar fullkomligt i att The Hooters inte är ett av de hetaste banden 2014. 

– Det är ett av få band som stått sig över tiden. Jag bryr mig inte om de är ute, jag älskar musiken och det ska bli otroligt kul att få se dem live.

Jag lämnar sällskapet i hytten på plan två och tar mig upp till restaurang och shoppinggatan på plan sju, för att spåra upp fler hängivna musikälskare, vilket visar sig vara lättare sagt en gjort. Nio av tio resenärer tycks vara mer intresserade av festen än av banden. 

Viktor och Nathalie från Örebro står ute på däck och röker. De tycker båda att Sweden Rock-ledningen varit lite feg, när de inte vågat boka några modernare rockband.   

– Att se Blue Öyster Cult i dag känns ju lite som att se ett coverband, men det ska ändå bli roligt att se deras låtar live. ”Don’t Fear the Reaper” är ju en magisk låt ändå, säger Viktor.

Men Blue Öyster Cult och The Hooters ska inte spela förrän i morgon, lördag. I kväll spelar Black Star Riders på den gigantiska scenen som byggts upp i kortändan av gågatan, på plan 7. Men innan dess är det Battle of the Tribute Bands, på den mindre Atlantis-scenen i en av de två barerna. Banden som tävlar är The Döörs, Hazy/Dizzy (AC/DC), Hindenburg (Led Zeppelin) och Dressed to Thrill (Kiss).          

Vid niosnåret knallar jag dit för att se Hazy/Dizzy framträda, och blir faktiskt imponerad över hänförelsen, showen och den musikaliska skickligheten. Men musikern i mig frågar sig varför någon lägger ned ett sådant enormt engagemang i att låta och se ut precis som någon annan. Jag har själv svårt att avgöra om det är jag som är snorkig, eller om det ligger något sorgligt i det hela. 

Klockan elva är det dags för kvällens huvudattraktion, Black Star Riders. Publiktillströmningen är sådär och utrymmet mellan åskådarna ganska glest. 

Rickard från Allingsås tycker framträdandet är okej, men att ljudet är under all kritik. 

– Det låter som något från en dålig bilstereo. Det är väl så att ljudet studsar i den här stora hallen, säger han.

Halvvägs in i konserten får jag nog och åker ned till hytten för att krypa till kojs. I morgon bitti är vi i Helsingfors. 

Klockan tio på morgonen väcks jag av att Linda Eriksson pratar oavbrutet om en finsksvensk glamrockare från Södertälje, vid namn Jarko. Varje detalj ska tydligen ältas minst tio gånger om. 

Linda Eriksson träffade Jarko på en tidigare rockkryssning när hon var nydumpad och skör. Glamrockaren Jarko var det vackraste hon sett gå på två ben. Nu har hon sprungit på honom i hissen, på båten. 

– Alltså han är gudomligt vacker. Men han är så otroligt blåst och fåfäng. Han rakar sig över hela kroppen och går igång på att se på sig själv, medan vi ligger med varandra. Kan ni fatta? Jag hade hoppats att jag skulle slippa träffa honom här.

Vi tar en promenad till Helsingfors saluhall, som ligger ett stenkast från hamnen, för att titta på finska korvar och piroger. 

Klockan 15 är jag tillbaka på båten, för att söka upp inbitna Blue Öyster Cult-fantaster på Meet and Greet-eventet i båtens konferensavdelning. Kön av medel­ålders män med en vinylskiva under armen ringlar sig lång. Här ska det införskaffas autografer och foton tillsammans med idolerna, som sitter bakom ett långbord, iförda solglasögon och skinnpaj. 

Åke Moänge upptäckte bandet 1975, då han hörde låten ”Cities on Flame with Rock n’ Roll”, på radio. Därefter köpte han albumet On your Feet, on your Knees, på kassett.  Stefan Strömqvist såg BÖC för första gången 1998, då de spelade på Sweden Rock Festival, i Sölvesborg. 

– Det är inte helt lätt att vara BÖC-fan i Sverige. De har inte direkt varit generösa med besöken. När jag såg dem där -98 var jag helt till mig i trasorna, som ett litet barn.

Åke Moänge såg bandet redan på 70-talet, på den amerikanska festivalen Summer Days, i Iowa. Förutom BÖC spelade Steppenwolf och John Fogerty. I dag är han inte intresserad av att få någon autograf eller bild ihop med bandet, eftersom enbart Eric Bloom (sång) och Buck Dharma (gitarr) är originalmedlemmar. 

Bandets texter är ofta intellektuella, socialrealistiska och kretsar kring psykologi och mysticism. 

– De har aldrig fallit för hårdrocksklichéerna med nakna brudar, snabba bilar och droger. Det brukar sägas att BÖC är den tänkande mannens Black Sabbath. Vissa texter är så suggestiva och komplexa att jag fortfarande, efter så många år funderar kring dem. De bygger upp som ett parallellt universum i sina berättelser, med hänvisningar till litteraturens värld, säger Stefan Strömqvist.

Åke Moänge säger att Agents of Fortune troligtvis är bandets bästa album, men att det är spretigt. Skivan innehåller bland annat monsterklassikern ”Don’t Fear the Reaper”.  

– När jag köpte den ny blev jag nästan besviken. Men sedan har den bara växt med åren.

Brittiska Judas Priest och frontfiguren Rob Hallford omskrivs ofta som innovatören bakom hårdrockskostymen av läder och nitar, men Stefan Strömqvist poängterar att Eric Bloom bar samma outfit redan 1972. För övrigt menar han att hårdrock aldrig kommer att bli accepterad i de fina salongerna. 

– Hårdrock är arbetarmusik och The New Wave of Brittish Heavy Metal växte under­ifrån, från folket, precis som punken. Sweden Rock-festivalen får mycket kritik från snobbiga musikjournalister för de mossiga banden, men de bokar de banden som rockpubliken vill se. Det är ju bara att se till publiksiffrorna.

Åkes fru kommer inspringande i lokalen med andan i halsen. ”De börjar nu, skynda er, kom!”.  Det är dags för BÖC att soundchecka och de tre nyfunna vännerna, Åke, Stefan och Dennis springer till stora scenen. 

Klockan 17 är det dags för ”storytelling” med Hooters, ledd av Ronny Andersson från Rockklassiker. Men först är det DJ-set och gitarronani med Doug Blair, från WASP. Konceptet är alltså att WASP-gitarristen sätter på CD-skivor med hårdrocksfavoriter, som han sedan spelar solo över. Han inleder med Whitesnakes ”Here we go again”. Bänkade i galonsoffor och på pinnstolar i den nedsläckta lokalen sitter trötta och bakfulla hårdrockare, med varsin kall öl framför sig. 

På utsatt tid dyker Rob, Eric och David från Hooters upp. Eric presenterar sig på svenska och förklarar att han har en svensk fru, David talar flytande finska och avslöjar att hans mor är från Helsingfors. 

Bandet kommer från Philadelphia, vilket de poängterar ligger nära New York, men är väldigt annorlunda, på många sätt. 

– Philly är en arbetarklasstad och människorna där är väldigt jordnära, de är verkliga människor. Det är en utmärkt grogrund för rock n’ roll, säger David.

Därefter går bandet på i 40 minuter om influenser, låtskrivande, skivbolagsbyten, framgångar och sina klassiska hits. Eric avslutar med att säga att bandet i dag är större i Skandinavien än hemma i staterna. 

– Folk tycks fatta vår grej och vad vi är ute efter här. För oss är musiken en upplyftande positiv kraft, som man kan dansa och sjunga med till. Vår musik är en hyllning till livet och konserterna en möjlighet till flykt från den grå vardagen, för den vanliga knegaren.

Klockan 19 kliver Blue Öyster Cult ut på scenen och de inbitna fansen jag träffat tidigare under dagen är euforiska och tycker allt låter fantastiskt. Den övriga publiken muttrar missnöjt över uselt ljud, stela farbröder och dålig publikkontakt. 

Två timmar senare är det dags för Upplands Väsby-bandet HEAT, med Erik Grönwall (från Idol 2009) i spetsen. Det märks tydligt att han fått sin beskärda del av skolning. Framträdandet är hetsigt och explosivt. Erik Grönwall är överallt på en och samma gång och har ständig kontakt med publiken, som skrålar med i texten: ”I got nothing to lose, I got nothing to choose. Tearing down the walls together”.

HEAT drar igång årets andra Europa-turné till hösten och frontmannen Erik Grönwall lever ut sin barndomsdröm om att leva rock n’ roll-livet, på turné, med allt vad det innebär. 

– När vi släppte senaste plattan Tearing down the walls, kände vi tydligt att vi klev upp ett par pinnhåll på stegen. Därefter har vi kört en Europaturné i våras, festivaler hela sommaren, kryssningen nu och i november blir det en till längre Europaturné.

Hårdrockare har han varit sedan barnsben och innan Idol hade han ett band som körde Panthera och Slayer-låtar. 

– Publiken är en helt annan nu än när jag åkte på soloturné efter Idolsegern. Då var det mest tonårstjejer som kom för att jag var känd från tv. Nu är det folk i alla åldrar som kommer för att de älskar musiken. De här rockkryssningarna är väldigt kul. Det är som en enda lång 36-timmars meet and greet-happening, med efterfester i någon hytt. Men det blir ganska slitigt, he he.              

Söndag morgon klockan nio. Vaknar och är svettig i en hytt utan syre. I stället för fyra är vi nu sju personer i hytten. Samtliga tjejer har dragit hem varsin karl under natten. Samtliga är saligt nöjda med resan. 

Linda Eriksson planerar redan för nästa resa, till våren 2015. 

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
2 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad