Hårdrock och fest i ett flytande palats av plast

Senast jag åkte på hårdrockskryssning var 1999. Dragplåstren då var Hellacopters och Backyard Babies, actionrockkungarna som då var enormt hajpade och befann sig på toppen av sina karriärer. Publiken bestod till stor del av Dregen och Nicke Andersson-kopior i 20–25-årsåldern, som var lite för fräna för sitt eget bästa. Nu var det alltså dags igen, på uppdrag av Arbetaren skulle jag åka på Sweden Rocks kryssning till Helsingfors. 

Förväntningarna var inte på topp, med dragplåster som Blue Öyster Cult, Hooters och Black Star Riders (originalgitarristen Scott Gorham från legendariska Thin Lizzy åker runt och spelar bandets gamla örhängen) hade jag föreställt mig en publik bestående av mestadels nostalgiska tunnhåriga män med hästsvans, ölmage och för lågt sittande jeans. Men inget är så härligt som att få sina egna fördomar spolierade. Även om en viss procent givetvis utgjordes av denna stereotyp, blev jag ändå överraskad av hur många ungdomar som åkt med för att se sina favoritband, som hade sin storhetstid på 70 och 80-talet. 

Genom en Facebook-tråd får jag tag på några gamla vänner från Köping och Arboga, som bokat hytt och har en biljett över. Jag möter upp med Mats Melin, Palme Olofsson, Linda Liljan Eriksson och Linda Eriksson när de kliver av bussen, utanför Siljaterminalen i Värtahamnen. Mats och Palme är redan tillräckligt påstrukna för att nekas inträde på de flesta Stockholmskrogarna. 

– Ja, vi har festat hela vägen upp. Captain Morgan WOOHOO, ropar Linda Liljan Eriks­son och lyfter en flaska rom mot himlen.

Linda Eriksson berättar att hon åker på alla rockkryssningar, oavsett band. 

– Det blir fyra rockkryssningar per år. Två på hösten och två på våren. Det är lite tråkiga band på just den här båten, senast såg jag Danko Jones och WASP, de var riktigt bra.

Ingen av de fyra åker för att se banden. 

– Nej, man åker för att festa och ha kul. Det händer ju liksom inte jättemycket hemma i Köping, säger Mats Melin.

Linda Erikssons syssling Therese Aihonen, från Tumba ansluter till sällskapet i entréhallen. Egentligen är hon ingen rocktjej, utan lyssnar helst på trance. Men hon är sjukskriven för svåra reumatiska smärtor, ensamstående mamma på heltid och tar den här chansen att få komma bort hemifrån, tänka på annat och festa till. 

Efter en snabb vända till hytten för att lämna packning och ombyte, samt sminkning för tjejerna, beger vi oss till puben för ett par kalla, innan shoppingturen i tax free-avdelningen. I lokalens innersta hörn sitter en glad trubadur och sjunger ”Whiskey in the Jar”. Ljudnivån är, trots att båten nyss lämnat hamn, öronbedövande och atmosfären grabbig. Det är ryggdunk, uppbröstningar och killar som omotiverat skriker ”IRON MAIDEN”, rakt ut, från ingenstans. Jag tänker för mig själv att dessa övertaggade resenärer inte är de mest vana krogbesökarna. 

Över en cigarett på akterdäck berättar Therese Aihonen om sina intensiva smärtor och musikens välgörande kraft. 

– När det var som värst klarade jag inte ens av att gå på toaletten själv. Första gången jag kände mig helt smärtfri var faktiskt på dansgolvet, då jag gav mig hän till musiken.

Efter en sväng till tax free-shoppen, där det inhandlats ölflak, snacks och två flaskor Captain Morgan till, åker vi ned till Mats och Palmes hytt på plan två, för att förvärma innan kvällens attraktioner. 

I hissen på vägen ned träffar jag Jackie ”Useless” Wigh, 25 år från Karlstad, som älskar Hooters. Jackie har illrött hår, nitbälte, kort jeanskjol och är täckt av tatueringar.
I min bok ser hon snarare ut som en punkare eller glam rockare, inte som en typisk gubbrockare. Hon hänger på till förfesten där hon berättar mer om favoritbandet. 

– Jag upptäckte dem genom pappas skivsamling och har växt upp med deras låtar. Jag älskar ”Johnny B”, ”500 Miles” och ”All you Zombies”. Det är ett av de få banden jag verkligen dyrkar.

Jackie Wigh struntar fullkomligt i att The Hooters inte är ett av de hetaste banden 2014. 

– Det är ett av få band som stått sig över tiden. Jag bryr mig inte om de är ute, jag älskar musiken och det ska bli otroligt kul att få se dem live.

Jag lämnar sällskapet i hytten på plan två och tar mig upp till restaurang och shoppinggatan på plan sju, för att spåra upp fler hängivna musikälskare, vilket visar sig vara lättare sagt en gjort. Nio av tio resenärer tycks vara mer intresserade av festen än av banden. 

Viktor och Nathalie från Örebro står ute på däck och röker. De tycker båda att Sweden Rock-ledningen varit lite feg, när de inte vågat boka några modernare rockband.   

– Att se Blue Öyster Cult i dag känns ju lite som att se ett coverband, men det ska ändå bli roligt att se deras låtar live. ”Don’t Fear the Reaper” är ju en magisk låt ändå, säger Viktor.

Men Blue Öyster Cult och The Hooters ska inte spela förrän i morgon, lördag. I kväll spelar Black Star Riders på den gigantiska scenen som byggts upp i kortändan av gågatan, på plan 7. Men innan dess är det Battle of the Tribute Bands, på den mindre Atlantis-scenen i en av de två barerna. Banden som tävlar är The Döörs, Hazy/Dizzy (AC/DC), Hindenburg (Led Zeppelin) och Dressed to Thrill (Kiss).          

Vid niosnåret knallar jag dit för att se Hazy/Dizzy framträda, och blir faktiskt imponerad över hänförelsen, showen och den musikaliska skickligheten. Men musikern i mig frågar sig varför någon lägger ned ett sådant enormt engagemang i att låta och se ut precis som någon annan. Jag har själv svårt att avgöra om det är jag som är snorkig, eller om det ligger något sorgligt i det hela. 

Klockan elva är det dags för kvällens huvudattraktion, Black Star Riders. Publiktillströmningen är sådär och utrymmet mellan åskådarna ganska glest. 

Rickard från Allingsås tycker framträdandet är okej, men att ljudet är under all kritik. 

– Det låter som något från en dålig bilstereo. Det är väl så att ljudet studsar i den här stora hallen, säger han.

Halvvägs in i konserten får jag nog och åker ned till hytten för att krypa till kojs. I morgon bitti är vi i Helsingfors. 

Klockan tio på morgonen väcks jag av att Linda Eriksson pratar oavbrutet om en finsksvensk glamrockare från Södertälje, vid namn Jarko. Varje detalj ska tydligen ältas minst tio gånger om. 

Linda Eriksson träffade Jarko på en tidigare rockkryssning när hon var nydumpad och skör. Glamrockaren Jarko var det vackraste hon sett gå på två ben. Nu har hon sprungit på honom i hissen, på båten. 

– Alltså han är gudomligt vacker. Men han är så otroligt blåst och fåfäng. Han rakar sig över hela kroppen och går igång på att se på sig själv, medan vi ligger med varandra. Kan ni fatta? Jag hade hoppats att jag skulle slippa träffa honom här.

Vi tar en promenad till Helsingfors saluhall, som ligger ett stenkast från hamnen, för att titta på finska korvar och piroger. 

Klockan 15 är jag tillbaka på båten, för att söka upp inbitna Blue Öyster Cult-fantaster på Meet and Greet-eventet i båtens konferensavdelning. Kön av medel­ålders män med en vinylskiva under armen ringlar sig lång. Här ska det införskaffas autografer och foton tillsammans med idolerna, som sitter bakom ett långbord, iförda solglasögon och skinnpaj. 

Åke Moänge upptäckte bandet 1975, då han hörde låten ”Cities on Flame with Rock n’ Roll”, på radio. Därefter köpte han albumet On your Feet, on your Knees, på kassett.  Stefan Strömqvist såg BÖC för första gången 1998, då de spelade på Sweden Rock Festival, i Sölvesborg. 

– Det är inte helt lätt att vara BÖC-fan i Sverige. De har inte direkt varit generösa med besöken. När jag såg dem där -98 var jag helt till mig i trasorna, som ett litet barn.

Åke Moänge såg bandet redan på 70-talet, på den amerikanska festivalen Summer Days, i Iowa. Förutom BÖC spelade Steppenwolf och John Fogerty. I dag är han inte intresserad av att få någon autograf eller bild ihop med bandet, eftersom enbart Eric Bloom (sång) och Buck Dharma (gitarr) är originalmedlemmar. 

Bandets texter är ofta intellektuella, socialrealistiska och kretsar kring psykologi och mysticism. 

– De har aldrig fallit för hårdrocksklichéerna med nakna brudar, snabba bilar och droger. Det brukar sägas att BÖC är den tänkande mannens Black Sabbath. Vissa texter är så suggestiva och komplexa att jag fortfarande, efter så många år funderar kring dem. De bygger upp som ett parallellt universum i sina berättelser, med hänvisningar till litteraturens värld, säger Stefan Strömqvist.

Åke Moänge säger att Agents of Fortune troligtvis är bandets bästa album, men att det är spretigt. Skivan innehåller bland annat monsterklassikern ”Don’t Fear the Reaper”.  

– När jag köpte den ny blev jag nästan besviken. Men sedan har den bara växt med åren.

Brittiska Judas Priest och frontfiguren Rob Hallford omskrivs ofta som innovatören bakom hårdrockskostymen av läder och nitar, men Stefan Strömqvist poängterar att Eric Bloom bar samma outfit redan 1972. För övrigt menar han att hårdrock aldrig kommer att bli accepterad i de fina salongerna. 

– Hårdrock är arbetarmusik och The New Wave of Brittish Heavy Metal växte under­ifrån, från folket, precis som punken. Sweden Rock-festivalen får mycket kritik från snobbiga musikjournalister för de mossiga banden, men de bokar de banden som rockpubliken vill se. Det är ju bara att se till publiksiffrorna.

Åkes fru kommer inspringande i lokalen med andan i halsen. ”De börjar nu, skynda er, kom!”.  Det är dags för BÖC att soundchecka och de tre nyfunna vännerna, Åke, Stefan och Dennis springer till stora scenen. 

Klockan 17 är det dags för ”storytelling” med Hooters, ledd av Ronny Andersson från Rockklassiker. Men först är det DJ-set och gitarronani med Doug Blair, från WASP. Konceptet är alltså att WASP-gitarristen sätter på CD-skivor med hårdrocksfavoriter, som han sedan spelar solo över. Han inleder med Whitesnakes ”Here we go again”. Bänkade i galonsoffor och på pinnstolar i den nedsläckta lokalen sitter trötta och bakfulla hårdrockare, med varsin kall öl framför sig. 

På utsatt tid dyker Rob, Eric och David från Hooters upp. Eric presenterar sig på svenska och förklarar att han har en svensk fru, David talar flytande finska och avslöjar att hans mor är från Helsingfors. 

Bandet kommer från Philadelphia, vilket de poängterar ligger nära New York, men är väldigt annorlunda, på många sätt. 

– Philly är en arbetarklasstad och människorna där är väldigt jordnära, de är verkliga människor. Det är en utmärkt grogrund för rock n’ roll, säger David.

Därefter går bandet på i 40 minuter om influenser, låtskrivande, skivbolagsbyten, framgångar och sina klassiska hits. Eric avslutar med att säga att bandet i dag är större i Skandinavien än hemma i staterna. 

– Folk tycks fatta vår grej och vad vi är ute efter här. För oss är musiken en upplyftande positiv kraft, som man kan dansa och sjunga med till. Vår musik är en hyllning till livet och konserterna en möjlighet till flykt från den grå vardagen, för den vanliga knegaren.

Klockan 19 kliver Blue Öyster Cult ut på scenen och de inbitna fansen jag träffat tidigare under dagen är euforiska och tycker allt låter fantastiskt. Den övriga publiken muttrar missnöjt över uselt ljud, stela farbröder och dålig publikkontakt. 

Två timmar senare är det dags för Upplands Väsby-bandet HEAT, med Erik Grönwall (från Idol 2009) i spetsen. Det märks tydligt att han fått sin beskärda del av skolning. Framträdandet är hetsigt och explosivt. Erik Grönwall är överallt på en och samma gång och har ständig kontakt med publiken, som skrålar med i texten: ”I got nothing to lose, I got nothing to choose. Tearing down the walls together”.

HEAT drar igång årets andra Europa-turné till hösten och frontmannen Erik Grönwall lever ut sin barndomsdröm om att leva rock n’ roll-livet, på turné, med allt vad det innebär. 

– När vi släppte senaste plattan Tearing down the walls, kände vi tydligt att vi klev upp ett par pinnhåll på stegen. Därefter har vi kört en Europaturné i våras, festivaler hela sommaren, kryssningen nu och i november blir det en till längre Europaturné.

Hårdrockare har han varit sedan barnsben och innan Idol hade han ett band som körde Panthera och Slayer-låtar. 

– Publiken är en helt annan nu än när jag åkte på soloturné efter Idolsegern. Då var det mest tonårstjejer som kom för att jag var känd från tv. Nu är det folk i alla åldrar som kommer för att de älskar musiken. De här rockkryssningarna är väldigt kul. Det är som en enda lång 36-timmars meet and greet-happening, med efterfester i någon hytt. Men det blir ganska slitigt, he he.              

Söndag morgon klockan nio. Vaknar och är svettig i en hytt utan syre. I stället för fyra är vi nu sju personer i hytten. Samtliga tjejer har dragit hem varsin karl under natten. Samtliga är saligt nöjda med resan. 

Linda Eriksson planerar redan för nästa resa, till våren 2015. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad