Hårdrock och fest i ett flytande palats av plast

Senast jag åkte på hårdrockskryssning var 1999. Dragplåstren då var Hellacopters och Backyard Babies, actionrockkungarna som då var enormt hajpade och befann sig på toppen av sina karriärer. Publiken bestod till stor del av Dregen och Nicke Andersson-kopior i 20–25-årsåldern, som var lite för fräna för sitt eget bästa. Nu var det alltså dags igen, på uppdrag av Arbetaren skulle jag åka på Sweden Rocks kryssning till Helsingfors. 

Förväntningarna var inte på topp, med dragplåster som Blue Öyster Cult, Hooters och Black Star Riders (originalgitarristen Scott Gorham från legendariska Thin Lizzy åker runt och spelar bandets gamla örhängen) hade jag föreställt mig en publik bestående av mestadels nostalgiska tunnhåriga män med hästsvans, ölmage och för lågt sittande jeans. Men inget är så härligt som att få sina egna fördomar spolierade. Även om en viss procent givetvis utgjordes av denna stereotyp, blev jag ändå överraskad av hur många ungdomar som åkt med för att se sina favoritband, som hade sin storhetstid på 70 och 80-talet. 

Genom en Facebook-tråd får jag tag på några gamla vänner från Köping och Arboga, som bokat hytt och har en biljett över. Jag möter upp med Mats Melin, Palme Olofsson, Linda Liljan Eriksson och Linda Eriksson när de kliver av bussen, utanför Siljaterminalen i Värtahamnen. Mats och Palme är redan tillräckligt påstrukna för att nekas inträde på de flesta Stockholmskrogarna. 

– Ja, vi har festat hela vägen upp. Captain Morgan WOOHOO, ropar Linda Liljan Eriks­son och lyfter en flaska rom mot himlen.

Linda Eriksson berättar att hon åker på alla rockkryssningar, oavsett band. 

– Det blir fyra rockkryssningar per år. Två på hösten och två på våren. Det är lite tråkiga band på just den här båten, senast såg jag Danko Jones och WASP, de var riktigt bra.

Ingen av de fyra åker för att se banden. 

– Nej, man åker för att festa och ha kul. Det händer ju liksom inte jättemycket hemma i Köping, säger Mats Melin.

Linda Erikssons syssling Therese Aihonen, från Tumba ansluter till sällskapet i entréhallen. Egentligen är hon ingen rocktjej, utan lyssnar helst på trance. Men hon är sjukskriven för svåra reumatiska smärtor, ensamstående mamma på heltid och tar den här chansen att få komma bort hemifrån, tänka på annat och festa till. 

Efter en snabb vända till hytten för att lämna packning och ombyte, samt sminkning för tjejerna, beger vi oss till puben för ett par kalla, innan shoppingturen i tax free-avdelningen. I lokalens innersta hörn sitter en glad trubadur och sjunger ”Whiskey in the Jar”. Ljudnivån är, trots att båten nyss lämnat hamn, öronbedövande och atmosfären grabbig. Det är ryggdunk, uppbröstningar och killar som omotiverat skriker ”IRON MAIDEN”, rakt ut, från ingenstans. Jag tänker för mig själv att dessa övertaggade resenärer inte är de mest vana krogbesökarna. 

Över en cigarett på akterdäck berättar Therese Aihonen om sina intensiva smärtor och musikens välgörande kraft. 

– När det var som värst klarade jag inte ens av att gå på toaletten själv. Första gången jag kände mig helt smärtfri var faktiskt på dansgolvet, då jag gav mig hän till musiken.

Efter en sväng till tax free-shoppen, där det inhandlats ölflak, snacks och två flaskor Captain Morgan till, åker vi ned till Mats och Palmes hytt på plan två, för att förvärma innan kvällens attraktioner. 

I hissen på vägen ned träffar jag Jackie ”Useless” Wigh, 25 år från Karlstad, som älskar Hooters. Jackie har illrött hår, nitbälte, kort jeanskjol och är täckt av tatueringar.
I min bok ser hon snarare ut som en punkare eller glam rockare, inte som en typisk gubbrockare. Hon hänger på till förfesten där hon berättar mer om favoritbandet. 

– Jag upptäckte dem genom pappas skivsamling och har växt upp med deras låtar. Jag älskar ”Johnny B”, ”500 Miles” och ”All you Zombies”. Det är ett av de få banden jag verkligen dyrkar.

Jackie Wigh struntar fullkomligt i att The Hooters inte är ett av de hetaste banden 2014. 

– Det är ett av få band som stått sig över tiden. Jag bryr mig inte om de är ute, jag älskar musiken och det ska bli otroligt kul att få se dem live.

Jag lämnar sällskapet i hytten på plan två och tar mig upp till restaurang och shoppinggatan på plan sju, för att spåra upp fler hängivna musikälskare, vilket visar sig vara lättare sagt en gjort. Nio av tio resenärer tycks vara mer intresserade av festen än av banden. 

Viktor och Nathalie från Örebro står ute på däck och röker. De tycker båda att Sweden Rock-ledningen varit lite feg, när de inte vågat boka några modernare rockband.   

– Att se Blue Öyster Cult i dag känns ju lite som att se ett coverband, men det ska ändå bli roligt att se deras låtar live. ”Don’t Fear the Reaper” är ju en magisk låt ändå, säger Viktor.

Men Blue Öyster Cult och The Hooters ska inte spela förrän i morgon, lördag. I kväll spelar Black Star Riders på den gigantiska scenen som byggts upp i kortändan av gågatan, på plan 7. Men innan dess är det Battle of the Tribute Bands, på den mindre Atlantis-scenen i en av de två barerna. Banden som tävlar är The Döörs, Hazy/Dizzy (AC/DC), Hindenburg (Led Zeppelin) och Dressed to Thrill (Kiss).          

Vid niosnåret knallar jag dit för att se Hazy/Dizzy framträda, och blir faktiskt imponerad över hänförelsen, showen och den musikaliska skickligheten. Men musikern i mig frågar sig varför någon lägger ned ett sådant enormt engagemang i att låta och se ut precis som någon annan. Jag har själv svårt att avgöra om det är jag som är snorkig, eller om det ligger något sorgligt i det hela. 

Klockan elva är det dags för kvällens huvudattraktion, Black Star Riders. Publiktillströmningen är sådär och utrymmet mellan åskådarna ganska glest. 

Rickard från Allingsås tycker framträdandet är okej, men att ljudet är under all kritik. 

– Det låter som något från en dålig bilstereo. Det är väl så att ljudet studsar i den här stora hallen, säger han.

Halvvägs in i konserten får jag nog och åker ned till hytten för att krypa till kojs. I morgon bitti är vi i Helsingfors. 

Klockan tio på morgonen väcks jag av att Linda Eriksson pratar oavbrutet om en finsksvensk glamrockare från Södertälje, vid namn Jarko. Varje detalj ska tydligen ältas minst tio gånger om. 

Linda Eriksson träffade Jarko på en tidigare rockkryssning när hon var nydumpad och skör. Glamrockaren Jarko var det vackraste hon sett gå på två ben. Nu har hon sprungit på honom i hissen, på båten. 

– Alltså han är gudomligt vacker. Men han är så otroligt blåst och fåfäng. Han rakar sig över hela kroppen och går igång på att se på sig själv, medan vi ligger med varandra. Kan ni fatta? Jag hade hoppats att jag skulle slippa träffa honom här.

Vi tar en promenad till Helsingfors saluhall, som ligger ett stenkast från hamnen, för att titta på finska korvar och piroger. 

Klockan 15 är jag tillbaka på båten, för att söka upp inbitna Blue Öyster Cult-fantaster på Meet and Greet-eventet i båtens konferensavdelning. Kön av medel­ålders män med en vinylskiva under armen ringlar sig lång. Här ska det införskaffas autografer och foton tillsammans med idolerna, som sitter bakom ett långbord, iförda solglasögon och skinnpaj. 

Åke Moänge upptäckte bandet 1975, då han hörde låten ”Cities on Flame with Rock n’ Roll”, på radio. Därefter köpte han albumet On your Feet, on your Knees, på kassett.  Stefan Strömqvist såg BÖC för första gången 1998, då de spelade på Sweden Rock Festival, i Sölvesborg. 

– Det är inte helt lätt att vara BÖC-fan i Sverige. De har inte direkt varit generösa med besöken. När jag såg dem där -98 var jag helt till mig i trasorna, som ett litet barn.

Åke Moänge såg bandet redan på 70-talet, på den amerikanska festivalen Summer Days, i Iowa. Förutom BÖC spelade Steppenwolf och John Fogerty. I dag är han inte intresserad av att få någon autograf eller bild ihop med bandet, eftersom enbart Eric Bloom (sång) och Buck Dharma (gitarr) är originalmedlemmar. 

Bandets texter är ofta intellektuella, socialrealistiska och kretsar kring psykologi och mysticism. 

– De har aldrig fallit för hårdrocksklichéerna med nakna brudar, snabba bilar och droger. Det brukar sägas att BÖC är den tänkande mannens Black Sabbath. Vissa texter är så suggestiva och komplexa att jag fortfarande, efter så många år funderar kring dem. De bygger upp som ett parallellt universum i sina berättelser, med hänvisningar till litteraturens värld, säger Stefan Strömqvist.

Åke Moänge säger att Agents of Fortune troligtvis är bandets bästa album, men att det är spretigt. Skivan innehåller bland annat monsterklassikern ”Don’t Fear the Reaper”.  

– När jag köpte den ny blev jag nästan besviken. Men sedan har den bara växt med åren.

Brittiska Judas Priest och frontfiguren Rob Hallford omskrivs ofta som innovatören bakom hårdrockskostymen av läder och nitar, men Stefan Strömqvist poängterar att Eric Bloom bar samma outfit redan 1972. För övrigt menar han att hårdrock aldrig kommer att bli accepterad i de fina salongerna. 

– Hårdrock är arbetarmusik och The New Wave of Brittish Heavy Metal växte under­ifrån, från folket, precis som punken. Sweden Rock-festivalen får mycket kritik från snobbiga musikjournalister för de mossiga banden, men de bokar de banden som rockpubliken vill se. Det är ju bara att se till publiksiffrorna.

Åkes fru kommer inspringande i lokalen med andan i halsen. ”De börjar nu, skynda er, kom!”.  Det är dags för BÖC att soundchecka och de tre nyfunna vännerna, Åke, Stefan och Dennis springer till stora scenen. 

Klockan 17 är det dags för ”storytelling” med Hooters, ledd av Ronny Andersson från Rockklassiker. Men först är det DJ-set och gitarronani med Doug Blair, från WASP. Konceptet är alltså att WASP-gitarristen sätter på CD-skivor med hårdrocksfavoriter, som han sedan spelar solo över. Han inleder med Whitesnakes ”Here we go again”. Bänkade i galonsoffor och på pinnstolar i den nedsläckta lokalen sitter trötta och bakfulla hårdrockare, med varsin kall öl framför sig. 

På utsatt tid dyker Rob, Eric och David från Hooters upp. Eric presenterar sig på svenska och förklarar att han har en svensk fru, David talar flytande finska och avslöjar att hans mor är från Helsingfors. 

Bandet kommer från Philadelphia, vilket de poängterar ligger nära New York, men är väldigt annorlunda, på många sätt. 

– Philly är en arbetarklasstad och människorna där är väldigt jordnära, de är verkliga människor. Det är en utmärkt grogrund för rock n’ roll, säger David.

Därefter går bandet på i 40 minuter om influenser, låtskrivande, skivbolagsbyten, framgångar och sina klassiska hits. Eric avslutar med att säga att bandet i dag är större i Skandinavien än hemma i staterna. 

– Folk tycks fatta vår grej och vad vi är ute efter här. För oss är musiken en upplyftande positiv kraft, som man kan dansa och sjunga med till. Vår musik är en hyllning till livet och konserterna en möjlighet till flykt från den grå vardagen, för den vanliga knegaren.

Klockan 19 kliver Blue Öyster Cult ut på scenen och de inbitna fansen jag träffat tidigare under dagen är euforiska och tycker allt låter fantastiskt. Den övriga publiken muttrar missnöjt över uselt ljud, stela farbröder och dålig publikkontakt. 

Två timmar senare är det dags för Upplands Väsby-bandet HEAT, med Erik Grönwall (från Idol 2009) i spetsen. Det märks tydligt att han fått sin beskärda del av skolning. Framträdandet är hetsigt och explosivt. Erik Grönwall är överallt på en och samma gång och har ständig kontakt med publiken, som skrålar med i texten: ”I got nothing to lose, I got nothing to choose. Tearing down the walls together”.

HEAT drar igång årets andra Europa-turné till hösten och frontmannen Erik Grönwall lever ut sin barndomsdröm om att leva rock n’ roll-livet, på turné, med allt vad det innebär. 

– När vi släppte senaste plattan Tearing down the walls, kände vi tydligt att vi klev upp ett par pinnhåll på stegen. Därefter har vi kört en Europaturné i våras, festivaler hela sommaren, kryssningen nu och i november blir det en till längre Europaturné.

Hårdrockare har han varit sedan barnsben och innan Idol hade han ett band som körde Panthera och Slayer-låtar. 

– Publiken är en helt annan nu än när jag åkte på soloturné efter Idolsegern. Då var det mest tonårstjejer som kom för att jag var känd från tv. Nu är det folk i alla åldrar som kommer för att de älskar musiken. De här rockkryssningarna är väldigt kul. Det är som en enda lång 36-timmars meet and greet-happening, med efterfester i någon hytt. Men det blir ganska slitigt, he he.              

Söndag morgon klockan nio. Vaknar och är svettig i en hytt utan syre. I stället för fyra är vi nu sju personer i hytten. Samtliga tjejer har dragit hem varsin karl under natten. Samtliga är saligt nöjda med resan. 

Linda Eriksson planerar redan för nästa resa, till våren 2015. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
2 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
4 weeks sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad