Derek Boogaard var en så kallad ”enforcer” eller ”polis” i sina ishockeylag i NHL. Han hade som uppgift att försvara det egna lagets stjärnor och skrämma motståndarna. Som tack för det fick han betala högsta tänkbara pris.
Den första filmsekvensen jag såg med Boogaard hade titeln Derek Boogaard stares through Tim Jackman’s soul. Egentligen är inte det som händer på isen något anmärkningsvärt. Spelarna väntar på nedsläpp. Derek Boogaard står och flinar, stirrar lite på Tim Jackman, som tittar bort, och Boogaard står mest och tar plats, om någon skulle leta efter honom så är han där. Hans närvaro på isen innebär att det kanske är dags för någon att få stryk, förmodligen Jackman. Derek Boogaard spelade ofta bara fem minuter per match. De har bägge två ett jobb att sköta. Kommentatorerna skrattar hjärtligt. Derek Boogaard har mörka ringar runt ögonen och ansiktet ser både mosigt och deformerat ut. Han är över två meter lång och väger runt 120 kilo. När han åkte ut på isen blev han sin persona, han blev The Boogeyman, vars jobb var att skrämma skiten ur motståndarlagets spelare. En enforcers jobb är att förebygga och hämnas våld mot sitt lags stjärnor, de som faktiskt vinner matcherna. Här är nordamerikansk hockey unik. En fotbollsspelare som utdelar en brutal tackling bestraffas av domaren. Inom nordamerikansk hockey finns det ett icke-sanktionerat straff. Du blir nedslagen, eller smiter undan fajten och kallas för chicken. Tanken är att det ska avskräcka: om du använder våld på en av våra spelare kommer du att drabbas av ett större motvåld: Peace through superior firepower.
Så är den officiella tanken. Men hockey är inte bara en sport, det är också, som all annan professionell sport, en konsumtionsvara. Slagsmålen bidrar till hockeyns popularitet. Publiken reser sig upp och jublar. Både publiken och laget kan kickstartas av ett slagsmål. Men, precis som när det gäller alla andra varor, så finns det ett pris att betala. Derek Boogaard fick betala det högsta priset.
Den 13 maj 2011, mindre än ett år efter att The Boogeyman stirrade genom Jackmans själ, dog han av en överdos. Han hade kombinerat stora mängder alkohol och smärtstillande tabletter. Efter en natts festande gick han inte upp på morgonen. En av hans yngre bröder, Ryan, försökte väcka honom men Boogaard var död. Han blev 28 år gammal.
Bland alla kondoleanser kom ett annorlunda samtal. Chris Nowinski ringde först till Joanne, Dereks mamma, och sedan till pappa Len. Nowinski arbetar för och är medgrundare till Center for the Study of Traumatic Encephalopathy på Boston University. Han frågade om de kunde få Boogaards hjärna till sin forskning. Nowinski forskar på kronisk traumatisk encefalopati, CTE, i folkmun kallat boxardemens, på latin dementia pugilistica. När det gäller hockeyspelare är forskningen inriktad på just Boogaards kategori: enforcers.
I Derek Boogaard lägenhet fann man 16 handskrivna sidor där han hade antecknat minnen, genom dessa sidor, publicerade som bilaga till en artikelserie i New York Times kan man ta del av hans liv och tankar. Som många andra kanadensiska pojkar växte Derek Boogaard upp med drömmar om NHL. Men den gigantiska pojken hade det inte lätt för sig. Han var stor, snäll och klumpig. När han var 15 år spelade han för Melfort Mustangs. Det blev stökigt i en match och Derek Boogaard spöade upp en motståndare, på väg mot utvisningsbåset käftade någon med honom. Derek knuffade undan domaren och rusade ursinnig upp i motståndarlagets bås. Spelare och lagledare flydde undan i panik. Matchen var slut för Derek som satte sig vid sin pappa och fick skit och mådde skit. ”Vad fan håller du på med, Derek? Är du nöjd med dig själv, Derek?”, sade pappan och menade att den slags odisciplinerade våldsamheter inte hör hemma på en rink.
Efter matchen kom en talangscout från Regina Patriots fram och presenterade sig. Han var imponerad. Derek Boogaards färdigheter hörde uppenbarligen hemma på en rink trots allt.
Derek Boogaards enda chans att få spela hockey på hög nivå var som enforcer. Han kompletterade hockeyn med att träna boxning, men drömmarna om att vara målgörare fanns alltid kvar. Pappan var orolig för pojkens händer. Kommer han att kunna skriva när han blir äldre? Händerna var söndriga, knogarna var täckta av ärrvävnad, brosket störde motoriken. I boxning har man handskar och ändamålsenlig hjälm. Hockeyspelare slåss utan handskar och ofta utan hjälm.
En lärare gav Derek Boogaards klass i uppdrag att skriva ner sina framtidsplaner. Derek skrev att han skulle spela i NHL. Läraren frågade efter hans reservplan. Det fanns ingen reservplan och lärare fortsatte pressa Derek. Vad skulle han göra om han inte kunde spela i NHL? Diskussionen slutade med att Derek fick tre dagars kvarsittning. Han slutförde aldrig high school.
Derek Boogaard var inte unik, med den satsningen som krävs, även från unga år, är det svårt att hinna med studierna. När man slutar spela har man inget att falla tillbaka på. Kommer man till toppen tjänar man bra, annars inte. För varje spelare i NHL finns det tusen andra som vill ta ens plats. Lönen måste också ses i relation till att man ofta slutar sin karriär vid 35 års ålder utan annat jobb eller utbildning och en kropp som är halvtrasig.
Derek Boogaards första riktiga fight i det nya laget gick dåligt. Derek var 16, hans motståndare var 20 och redan en etablerad enforcer. Konkurrensen var stenhård. En förlust var allt som behövdes för att skickas från laget till en lägre division. Han fick en chans till nästa år. Under fyra träningspass slogs han tolv gånger. Men även denna gång förlorade han sin första fight i en match och blev såld till ett annat lag. Hans mamma var bekymrad, hon ville inte att han skulle slåss. Hennes 17-årige son försökte lugna henne: ”Mamma, det är okej. Det är mitt jobb nu.”
Han blev bättre. Han slog sig fram till att bli en etablerad enforcer i juniorligan Western Hockey League. Alla yrken har sina risker. I dag vet vi att som enforcer riskerar man hjärnskador och missbruk.
I enforcerns roll ingår att injaga fruktan. En enforcer som är skadad eller käkar smärtstillande är inte skräckinjagande. Alltså tiger man om sådant. Att vara enforcer är att vara både högst upp i våldets näringskedja och samtidigt en konsumtionsvara. Slagmålen drar publik till matcherna, slagen mot huvudet dödar hjärnceller. Pengar byts mot hjärnceller. Pengar byts mot fysiska skador, och kanske inte bara på hockeyspelarnas kroppar. Doktor Graham Pollett menar att barn härmar vuxna som de beundrar, och att våldet inom hockey, speciellt i Kanada där hockeyn har närmast religiös status, normaliserar våld inom konfliktlösning. Forskning indikerar att tränare och föräldrar uppmuntrar till aggression inom sport som en förberedelse till vuxenlivet: pojkar lär sig att världen är tävlingsinriktad och hierarkisk, och en man når sina mål oavsett konsekvenserna för andra. Konsekvensen blir att den pojke som backar ur ett slagsmål inte betraktas som en riktig man.
Men våldsamma män drabbar naturligtvis inte bara män. I en studie djupintervjuades fem före detta spelare. En av dem sade: ”Snacket i omklädningsrummet är definitivt macho, och det följer med när laget går ut … du snackar med en tjej och hela laget där och de frågar vad man ska göra med henne, och allt sånt. Den sortens snack föder, föder ett slags beteende i gruppen när män har det här gruppbeteendet med en taskig attityd mot kvinnor.”
Laura Robinson, författare till Crossing the Line: Violence and Sexual Assault in Canada’s National Sport, skriver att under NHLs slutspel steg sexualbrotten med 133 procent i april och 72,2 procent i maj i ett av Vancouvers krogtätaste distrikt. En ingrediens nämner Robinson inte, men den bekräftas av djupintervjuerna. Det som alltid fanns på plats när det blev våldsamt utanför rinken var alkohol.
En av de före detta spelarna menar att sport i sig leder till våld: man vinner genom att fysiskt dominera sin motståndare, vara större, starkare och snabbare. Speciellt i hockey där straffen för att slåss är så milda. I NHL får man fem minuters utvisning för ”fighting”, med en snabb googling hittar jag en fotbollsspelare som blev avstängd i två år för tre knytnävsslag.
Men vi lever i en våldsam värld. Det är inte hockeyspelare som kommit på att man kan vinna över någon genom att använda våld. Nationen Kanada är ju till exempel grundad på praktiken att slå ihjäl ursprungsbefolkningen och sno deras land.
Under säsongen 2000–01 spelar Derek Boogaard 61 matcher för Prince George, han sitter 245 minuter i utvisningsbåset. Men ett tillfälle minns han bäst. Sitt enda mål, i en slutspelsmatch dessutom. ”It was the best feeling I had the last 2 years.”
I karriären slåss han 206 gånger, undantaget slagsmål på träningar. Det är många slag mot huvudet. Det är många skador. Men Derek Boogaard följde reglerna för yrket, han klagade inte, han spelade sig igenom smärtan. För att kunna fortsätta spela trots trasiga händer, smärta i rygg och axlar och hjärnskakningar äter han mer och mer receptbelagda smärtstillande tabletter. Han blir beroende. Inte ens 30 år gammal sitter han ensam i sin lägenhet, hans kropp är ett vrak och han äter tabletter och är deprimerad. När fadern besöker honom gråter Derek som ett barn i hans armar.
Samtliga hockeyhjärnor forskarna har undersökt har utvecklat CTE, men de har alla varit äldre. Derek Boogaards hjärna är 28 år gammal och han är redan på god väg att utveckla demens. Hans föräldrar såg hans sista år, de såg hans död, och måste nu också fråga sig hur hans liv hade varit om han överlevt.
Hur ser då NHL på att en del av spelarna kommer att utveckla hjärnskador som en följd av spelet? Man har gjort mycket för att stoppa våldsamma tacklingar mot huvudet. Det bestraffas hårdare. Gary Bettman från NHL intervjuas av New York Times och får då frågan varför man tillåter slagsmålen. Svaret är talande: ”Vi tillåter inte slagsmål, slagsmål bestraffas.”
Genom den femminutersutvisning som finns för fighting kan ligan skjuta ansvaret från sig och till de syndande spelare, sina enforcers. De som slåss på order av sina tränare, till glädje för fansen, vars pengar smörjer sporten.
Familjen Boogaard åtalar nu NHL för sin sons död. De hävdar att ligan är ansvarig för att Derek Boogaards hjärnskador och tablettmissbruket hans skador ledde till. Att han
istället för att bli behandlad för hjärnskakningar, gavs smärtstillande och skickades ut att slåss gång på gång av dem som skulle vetat bättre: lagets läkare. Flera liknande rättsfall är igång samtidigt.
I kommentarsfälten till artiklar om rättsfallen är de mest populära argumentet de klassiskt individualistiska: spelarna känner till riskerna och ingen tvingar dem att slåss. Det är egentligen märkligt med tanke på alla läkare och experter som finns runt ett lag. En spelare som nyligen fått en hjärnskakning och lever för och av sin sport är inte rätt person att bedöma när han är redo att spela igen.
Inom amerikansk fotboll har NFL nyligen gått med på att betala 5,4 miljarder kronor i ett rättsfall som gäller hjärnskador bland före detta spelare. Pengarna ska gå till skadade, medicinska undersökningar och forskning. Hur det går i NHL återstår att se. Derek Boogaards kropp var så stor att hans aska finns i två urnor i stället för en, hans hjärna är ett forskningsobjekt som kanske kommer förändra nordamerikansk hockey för alltid.